Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960
1
Nr 197
Utlåtande i anledning av väckta motioner om formerna för försäljning
av jordbruksfastigheter, som tillfallit allmänna
arvsfonden.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Jonasson (I: 77) och den andra inom andra kammaren av herr Wahrendorff
(II: 99), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om prövning av möjligheterna av att låta lantbruksnämnderna handha
försäljning av jordbruksfastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden, i enlighet
med motionernas syfte.
Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionärerna:
»Försäljningen av fastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden omhänderhas
i första hand av länsstyrelserna. Dessa måste emellertid i fråga om
jordbruksfastighet inhämta yttrande och värdering från lantbruksnämnd,
innan försäljningen får verkställas. Försäljning av jordbruksfastigheter,
vilkas värde överstiger 15 000 kronor, måste hänskjutas till finansdepartementet,
som genom domänstyrelsen verkställer ny värdering av fastigheten.
Om därvid värdet överstiger 70 000 kronor skall försäljningen underställas
riksdagen.
Detta system för försäljning av fastigheterna synes vara synnerligen tidskrävande
och administrativt omständligt, vilket i många fall försämrar fastighetens
tillstånd och avkastning. Då ärendena behandlas av många myndigheter,
där yttranden, värderingar, bud m. m. måste vandra av och an, blir
försäljningsproceduren dyrbar och tidskrävande. Tidsutdräkt kan även uppstå
genom utstämpling och försäljning av virke i länsstyrelsens regi, varvid
nya utredningar och värderingar kräves. Genom dessa omständigheter kan
försäljningstiden uppgå i vissa fall till 7—9 år.
Gällande bestämmelser för försäljning av arvsfondsfastigheter synes ej
vara tidsenliga. Lantbruksnämnderna, vilka trädde i funktion den 1 juli
1948, bör enligt vår mening kunna handha denna försäljning på bästa sätt.
Dessa äger genom sina tjänstemän och ortsombud en ingående kännedom
om fastighetsvärden i respektive orter och torde vara fullt kapabla att omhänderha
dessa fastighetsaffärer. På lantbruksnämnderna finge ankomma
att avgöra huruvida fastigheten bör bestå som självständig brukningsenhet
eller eventuellt behöver användas för komplettering av intilliggande fastig
-
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 sand. Nr 197
2
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1960
heter. Detta försälj ningssätt synes vara lämpligt även ur den synpunkten, att
lantbruksnämnden beviljar förvärvstillstånd samt i många fall lånegaranti.
Detta förenklade förfaringssätt torde också nedbringa kostnaderna för försäljningarna
och möjliggöra en snabbare behandling av ärendena.»
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Värmlands län.
Kammarkollegiet, vid vars utlåtande fogats två tjänstememorial av kammaradvokatfiskalsämbetet1
med redogörelser beträffande allmänna arvsfondens
ändamål, gällande bestämmelser om försäljning av fonden tillfallen
fast egendom samt den praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser, har
för egen del anfört i huvudsak följande.
Uppgiften i motionerna att länsstyrelserna i fråga om jordbruksfastighet
måste inhämta yttrande och värdering från lantbruksnämnd, innan försäljning
får ske, är inte helt riktig. Lantbruksnämnd skall höras angående lämpligheten
av försäljning; däremot är länsstyrelsen inte skyldig att inhämta
nämndens yttrande i fråga om fastighetens värde utan har härvidlag fria
händer.
Vid försäljning av fast egendom som tillfallit arvsfonden måste tillses, att
en köpeskilling erhålles som motsvarar fastighetens värde. Vad särskilt angår
skogsfastigheter saknas anledning att tillämpa andra värderingsnormer
än dem som gäller vid försäljning från domänverket.
Ur angivna synpunkter torde befogade erinringar ej kunna göras mot nu
tillämpat försäljningsförfarande. Dröjsmål med försäljning beror ofta på
omständigheter som ej har samband med förfarandet. Där försäljningsfrågan
fått anstå i avvaktan på skogsavverkning torde detta icke ha varit till nackdel,
ekonomiskt sett, för allmänna arvsfonden.
Självfallet bör arvsfonden tillfallna jordbruksfastigheter, i den mån så
kan anses behövligt, kunna användas för jordbrukets yttre rationalisering
i likhet med vad som gäller exempelvis domänverkets fastigheter. Intresset
av att så sker torde betryggande vara tillgodosett genom nuvarande ordning
för lantbruksnämndernas medverkan i försäljningsärenden.
Enligt kammarkollegiets mening är det ej antagligt att en överflyttning
till nämnderna skulle medföra vinst ur arbetssynpunkt, särskilt med hänsyn
till att värdering av domänstyrelsen i förekommande fall ändock ej skulle
kunna undvaras. Försäljningsärenden avseende annan fastighet än jordbruksfastighet
skulle alltjämt handhas av länsstyrelserna. Olämplig splittring
skulle tillskapas.
Det i motionerna framlagda förslaget avstyrks.
Lantbruksstyrelsen anför i huvudsak följande.
Motionärerna åsyftar att lantbruksnämnden skulle omhänderha försäljningen
av jordbruksfastighet, som tillfallit allmänna arvsfonden. Motionärerna
framhåller att praktiska fördelar i fråga om försäljningsärendenas
handläggning skulle vinnas genom den föreslagna anordningen. Styrelsen
1 Här ej återgivna.
Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960
3
delar motionärernas uppfattning att försäljningsförfarandet om möjligt bör
förenklas. Då en fastighet skall användas i den yttre rationaliseringen, borde
ju den omständigheten att fastigheten kommer i statens ägo icke få fördröja
eller motverka rationaliseringen utan tvärtom ge ökade möjligheter att påskynda
densamma. Beträffande arvsfondsfastigheterna har dock försäljningsproceduren
såsom motionärerna anfört ofta blivit omständlig.
En orsak härtill torde vara den oklarhet, som rått i fråga om grunderna
för värdering och prissättning vid överlåtelse från kronan, särskilt då fråga
är om skogsmark. Detta spörsmål har emellertid behandlats vid 1959 års
riksdag, som fastslagit att vid domänverkets försäljning av fastigheter mot
betalning i penningar priset skall bestämmas efter en värderingsmetodik, som
innebär att avkastningsvärdet beräknas efter en diskonteringsfaktor, som är
lika med den s. k. normalräntan, dvs. den genomsnittliga räntekostnaden för
statens upplåning. Vid lantbruksorganisationens försäljningar tillämpas en
prisnivå, som motsvarar de genomsnittspriser, som skogsmark betingar vid
lantbruksnämndernas fastighetsförvärv från enskilda jordbrukare eller vid
överlåtelser jordbrukare emellan. Denna prisnivå är även anvisad att tillämpas
vid markbyten mellan domänverket och lantbruksnämnderna.
Då arvsfondsfastigheter disponeras för rationaliseringsändamål, är det
fråga om mark, som kommit från enskilda ägare och ur allmän synpunkt
befunnits böra bibehållas vid det enskilda jord- och skogsbruket. Värderingsgrunderna
torde — mot bakgrunden av riksdagens nyssnämnda ställningstagande
— under dessa förhållanden knappast böra vålla svårigheter.
Med hänsyn härtill och då lantbruksnämnderna nu förfogar över expertis,
som på betryggande sätt kan fullgöra värdering av jordbruks- och skogsmark
i hithörande sammanhang, bör det ej möta betänkligheter att länsstyrelserna
regelmässigt utnyttjar det enkla förfarandet att låta försäljningar för rationaliseringsändamål
ske via lantbruksnämnderna.
A andra sidan bör uppmärksammas, att en jordbruksfastighet stundom
kan ha övervärden, exempelvis tomtvärden, som ej har samband med jordbruket
eller skogsbruket. I sådana fall bör länsstyrelserna införskaffa värdering
i denna del från speciell sakkunskap på området. Det bör sedan övervägas
från fall till fall, i vilken utsträckning lantbruksnämnderna skall medverka
vid försäljningen.
Mot bakgrunden av det anförda anser sig lantbruksstyrelsen icke ha anledning
att påyrka förändring i fråga om länsstyrelses åligganden vid försäljning
av arvsfondsfastigheter. Emellertid anser styrelsen det angeläget att ett
klarläggande sker i så måtto att i de fall där lantbruksnämnd önskar disponera
viss egendom för jordbruks- eller skogsbruksrationalisering och länsstyrelsen
ej finner särskilda skäl tala för annan disposition av egendomen,
försäljningen bör ske till eller handhas av nämnden, som därvid även skulle
ha att ansvara för värderingen, dvs. att statsverkets ekonomiska intressen vid
försäljningen blir vederbörligen beaktade.
Då det gäller egendom som lantbruksnämnden icke finner vara av intresse
för den yttre rationaliseringen eller som jordbruksegnahem (bestående jordbruk)
skulle det icke ligga inom ramen för nämndernas egentliga verksamhetsområde
att handha försäljningen. Denna finge väl då i allt fall ske genom
auktionsförlarande på samma sätt som nu tillämpas av länsstyrelsen.
Det torde såvitt styrelsen nu kan bedöma icke föreligga anledning att överflytta
detta förfarande från länsstyrelsen till lantbruksnämnd.
4
Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960
Om det relativt enkla förfarande sonx redan nu finnes anvisat för länsstyrelserna
regelmässigt blir tillämpat för de fall där avsikten är att disponera
arvsfondsegendom för yttre rationalisering, så torde därmed vara mycket
vunnet i förenklingssyfte. Emellertid kan detta enklare förfarande med nu
gällande bestämmelser över huvudtaget ej tas i bruk om fastighetens ifrågavarande
värde överstiger värdegränsen 70 000 kronor. Denna värdegräns representerar
jordbruks- och skogsegendom av relativt liten omfattning. Åtminstone
för de fall, där lantbruksnämnden skall förvärva egendomen, borde
enligt styrelsens mening kunna övervägas att försäljningen till nämnden
finge ske utan riksdagens prövning oavsett värdegräns eller inom avsevärt
förhöjd gräns.
På grund av vad sålunda anförts anser styrelsen att de av motionärerna
väckta önskemålen om förenkling av försäljningsförfarandet lämpligen kan
beaktas på så sätt att dels anvisningar i anslutning till vad styrelsen anfört
tas under övervägande inom finansdepartementet i samråd med berörda ämbetsverk,
dels värdegränsen omprövas, då frågan om densamma härnäst
kommer under riksdagens prövning.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför i huvudsak följande.
Då flera myndigheter måste höras och värderingar verkställas, komma
kostnaderna för försäljningen att ökas, men det har därvid visat sig vid
försäljningar av arvsfondsfastigheter inom detta län, att en grundlig utredning
medverkat till att ett högre försäljningspris kunnat erhållas för fastigheterna.
I detta sammanhang kan hänvisas till vad som föreskrivits i Kungl.
brev den It april 1958, att vid försäljningen av arvsfondsfastighet bör tillses,
att köpeskillingen blir så fördelaktig för allmänna arvsfonden som möjligt
och i varje fall icke understiger det värde, som egendomen kan anses hava.
Under senare år har Kungl. Maj :t i ärenden, underställda av länsstyrelsen,
om försäljning av arvsfondsfastigheter, uppdragit åt länsstyrelsen att i samråd
med skogsvårdsstyrelsen i länet låta utstämpla och för allmänna arvsfondens
räkning försälja skog å fastigheterna till den myckenhet skogsvårdsstyrelsen
funne lämplig. Det har i allmänhet i dessa fall gällt fastigheter,
å vilka icke företagits några avverkningar på många år och man räknat
med att icke kunna erhålla ett försäljningspris, motsvarande det värde, som
fastigheten kunde anses ha, om den skulle försäljas utan föregående avverkning
av skog. I ett fall har enskild delägare i fastigheten påyrkat avverkning
av skog. I nu nämnda ärenden har försäljningen av fastigheterna måst anstå
tills avverkningarna slutförts. Med hänsyn härtill och till att det ävenledes
gällt att erhålla ett skäligt pris för utstämplade virkesposter, anser
länsstyrelsen, att dessa ärenden icke kunnat handläggas snabbare av lantbruksnämnden,
därest denna skulle handhaft försäljningarna.
Vidare kan ifrågasättas lämpligheten av att fördela ärenden om försäljningen
av arvsfondsfastigheterna på så sätt, att lantbruksnämnderna skulle
få sälja jordbruksfastigheter och länsstyrelserna övriga fastigheter.
Ur allmänt principiell synpunkt kan slutligen understrykas det mindre
lämpliga i att allmänna arvsfondens intresse — barns och ungdoms vård och
fostran —- enligt motionerna skall iakttagas av en myndighet, vars egentliga
uppgift är att tillgodose jordbrukets ekonomiska angelägenheter.
Med åberopande av vad här ovan anförts får länsstyrelsen avstyrka bifall
till motionerna.
Statsutskottets utlåtande nr 197 år 1960
5
Utskottet
I de föreliggande motionerna riktas viss kritik mot den nuvarande ordningen
med avseende å försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna jordbruksfastigheter.
Enligt motionärerna medför den nuvarande försäljningsproceduren
ofta stor tidsutdräkt och onödigt höga kostnader, varför ett förenklat
förfarande ter sig som eftersträvansvärt. Motionärerna anser att lantbruksnämnderna
är bättre skickade än länsstyrelserna att handha försäljningen
av de jordbruksfastigheter, varom här är fråga, vilket även skulle
möjliggöra billigare och snabbare behandling av ärendena.
Utskottet kan inte dela den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna.
Att ett överflyttande till lantbruksnämnderna av bestyret med försäljning
av här avsedda jordbruksfastigheter skulle vara ägnat att medföra
någon nämnvärd vinst ur arbetssynpunkt synes inte sannolikt, bl. a. med
tanke på att — åtminstone när det gäller större skogsfastiglieter — värdering
genom domänstyrelsen liksom hittills torde bli erforderlig. Inte heller
torde man ha anledning räkna med ett snabbare förfarande. De dröjsmål
med försäljningar, som påtalas i motionerna, har oftast sin grund i omständigheter
som saknar samband med försäljningen såsom sådan, t. ex. testamentsfrågor
samt äganderättsliga eller fastighetsrättsliga komplikationer.
En uppdelning av försäljningsärendena på det sätt att försäljningen av jordbruksfastigheter
skulle ankomma på lantbruksnämnderna, under det att
försäljningen av övriga fastigheter skulle kvarligga hos länsstyrelserna, skulle
vidare innebära en i och för sig olämplig och omotiverad splittring av förfarandet.
Utskottet kan alltså inte biträda motionsförslaget. Utskottet vill i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten vid det medinflytande lantbruksnämnderna
redan för närvarande äger på förevarande område i så måtto, att nämndens
yttrande alltid skall inhämtas rörande lämpligheten av försäljning av
jordbruksfastighet som tillfallit allmänna arvsfonden. Därjämte är att märka
att — när det gäller jordbruksfastighet som anses icke lämpligen böra bestå
som självständig jordbruksenhet utan anses böra ingå i den statliga rationaliseringsverksamheten
på ifrågavarande område — redan i ett begränsat
antal fall uppdragits åt lantbruksnämnd att försälja eller att förvärva densamma
för den statliga rationaliseringsverksamheten.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 77 och II: 99 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 november 1960
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
6
Statsutskottets utlåtande nr 197 dr 1960
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Ivar Johansson, Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Rikard Svensson,
fru Wallentheim och herr Lundström; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson
i Degerfors, Jansson i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl, Gustafsson
i Stockholm, fröken Elmén, fröken Olsson, herrar Almgren, Nihlfors,
Bohman, Larsson i Hedenäset och Gustafsson i Kårby.
av herr Pålsson.
Reservation
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960