Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
1
Nr 166
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående möjligheterna
att minska den statliga kontrollen över kommunala
organ.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Nils B. Hansson och herr Per-Olof Hanson (1:257) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl in. fl. (11:316), har hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte hemställa, att en utredning
skyndsammast kommer till stånd angående möjligheterna att minska den
statliga kontrollen över kommunala organ, vare sig denna härleder från lag
eller är påbjuden på administrativ väg.
Till stöd för sitt yrkande har motionärerna anfört följande.
Den kommunala verksamhetens starka expansion under de senaste årtiondena
har bl. a. medfört, att kommunernas ekonomi fått en allt större
samhällsekonomisk betydelse. Kommunerna svarar mer eller mindre självständigt
för en mycket stor del av vår samhällsförvaltning. Den reglerade
sektorn av kommunalförvaltningen, d. v. s. de uppgifter som statsmakterna
ålagt kommunerna i speciallagstiftningen, omfattar den övervägande delen
av den kommunala verksamheten. Härigenom får de frågor som sammanhänger
med den rätta fördelningen av uppgifter och befogenheter mellan
statliga och kommunala myndigheter och den rätt att kontrollera eller
ingripa, som skall tillerkännas statens företrädare gentemot kommunerna,
den allra största betydelse.
Inom 1953 års riksdag väcktes motionerna I: 355 av hr Ohlon m. fl. och
II: 432 av hr Ohlin m. fl. angående begränsning av den statliga kontrollen
över den kommunala verksamheten. I desamma anfördes bl. a., »att de former,
under vilka den statliga kontrollen utövas över kommunala organ, är
icke enhetligt reglerade. Inspektionens uppgift har i första hand ansetts
vara att med lämpor nå sitt mål. Den skall avse förvaltningens alla detaljer
och får icke godkänna några undermåliga anordningar. Om sådana anträffas,
så träder ett administrativt maskineri i verksamhet med promemorior
och erinringar till vederbörande kommunala myndigheter, anmälningar
till länsstyrelser eller statligt centralorgan. Resultatet blir ett administrativt
tvång mot vederbörande kommun, som denna ej kan undandra
sig. Bakom de skilda kontrollanterna står nämligen staten med sin
makt beredd att, om så krävs, tvinga en tredskande kommun till de åtgärder
som anses erforderliga. Även om kommunerna själva får fatta de beslut
som anbefalls, och sålunda en kommunal självstyrelse till formen föreligger,
är det likväl uppenbart, att denna genom den s. k. effektivitetskontrollen
berövats sitt reella innehåll.
Från kommunalt håll har vid flera tillfällen påtalats den ökning och fördyring
av förvaltningsapparaten, som den statliga kontrollen medfört. Lika
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1!)60. 6 samt. Nr 16(i
2
Statsutskottets utlåtande nr 166 är 1960
så liar vissa verksamhetsområden belastats med onödigt tung och osmidig
uppgiftsskyldighet till tillsynsmyndigheterna. Statens intresse har gjort
kommunerna beroende av tillsynsmyndigheterna på ett sätt, som vållat irritation
och bekymmer.»
Med anledning av motionerna uttalade statsutskottet, att det delade den
uppfattningen, att den statliga tillsynsapparaten i vissa avseenden är förenad
med påtagliga olägenheter såväl i principiellt som praktiskt avseende.
I likhet med motionärerna ansåg utskottet, att frågan om en begränsning
och ett mera rationellt ordnande av denna gren av statlig verksamhet borde
ägnas ökad uppmärksamhet. Emellertid förelåg vid denna tidpunkt ett
antal kommittébetänkanden, i vilka relationerna mellan statens och kommunernas
kompetens utförligt behandlats. Härvid åsyftades främst allmänna
statsbidragsuHedningens principbetänkande, och utskottet fann därför
övervägande skäl tala för att låta anstå med de mera definitiva ställningstagandena
till spörsmålen rörande den statliga tillsynen över kommunerna
i samband med prövningen av nämnda betänkande.
Vid riksdagsbehandlingen av motionerna fann riksdagen därför i enlighet
med statsutskottets hemställan på grund av pågående specialutredningar
sig icke beredd att förorda en allmän översyn eller anvisa någon
bestämd utväg för att tillgodose de i motionerna framförda yrkandena utan
överlät åt Ivungl. Maj :t alt närmare pröva på vad sätt det statliga utredningsväsendet
och vederbörande ämbetsverk skulle delgivas de uttalade
önskemålen och under vilka former en begränsning i avseende å förefintlig
förvaltning lämpligen borde genomföras. Kungl. Maj :t torde dock icke.
enligt vad oss är bekant, ha utfärdat några anvisningar eller rekommendationer
till sittande utredningar eller på annat sätt fullföljt riksdagens
hemställan.
Det av statsutskottet åberopade förslaget av allmänna statsbidragsutredningen
anmäldes för riksdagen i propositionen 1957:112 och föranledde
beslut av statsmakterna i vissa hänseenden. Det viktigaste innebar en omläggning
av statsbidragsgivningen till primärkommunernas driftutgifter genom
att vissa speciella driftbidrag ersattes av två bidrag, dels ett lärarlönebidrag
och dels ett bidrag till högre skolor. Oaktat att åtskilliga förenklingar
sålunda genomförts kvarstår alltjämt ett betydande antal statsbidrag,
omkring 150. Statsrevisorerna har i 1959 års berättelse i fråga om
fördelningen av samhällsuppgifter mellan stat och kommun uttalat, att
»såvitt revisorerna förstå, alltjämt väsentliga olägenheter komma att kvarbliva
vid bibehållandet av ett statsbidragssystem enligt nuvarande principiella
riktlinjer. Om man vill få till stånd mera genomgripande förenklingar,
torde det därför vara nödvändigt att undersöka förutsättningar för
att finna helt nya och mera praktiska lösningar». För att eliminera de
olägenheter som är förbundna med den nuvarande statsbidragsgivningen
bör man enligt statsrevisorernas mening sträva efter att i betydligt större
utsträckning än nu är fallet söka få till stånd en uppdelning av samhällsuppgifterna^
mellan stat och kommun. Av vikt i sammanhanget är också
att gällande föreskrifter på statsbidragsområdet överses i syfte att nedbringa
det administrativa och kamerala bestyret.
I samband med reformeringen av statsbidragssystemet har icke de frågor,
som hänger samman med den statliga kontrollen över den kommunala
verksamheten kommit upp till behandling på det radikala sätt, som
avsågs i statsutskottets uttalande vid behandlingen av de inom 1953 års
riksdag väckta motionerna i ämnet. En stor del av de i motionerna framförda
skälen för en minskning av kontrollen kvarstår alltjämt med samma
styrka som tidigare.
Statsutskottets utlåtande nr 16G år 1960
3
Den ekonomiska situationen för kommunerna är i dag sådan att det
finns anledning alt från statsmakternas sida på nytt överväga vilka vägar
som står till buds för att underlätta de kommunala myndigheternas strävan
att rationalisera och åstadkomma bättre samordning mellan olika
verksamhetsgrenar. Några av de angelägnaste, klarare linjer i förhållandet
mellan stat och kommun och förenklad statsbidragsgivning, har ovan antytts.
Men även frågan om en begränsning av den statliga kontrollen över
den kommunala verksamheten är av väsentlig betydelse i sammanhanget.
Givetvis måste det totala samhällsintresset få göra sig gällande inom
den kommunala förvaltningen även i fortsättningen, men detta torde kunna
begränsas till en rådgivande statlig verksamhet på vissa områden. Den
grundsynen måste dominera lagstiftningsarbetet och kontakterna med kommunerna,
att de kommunala myndigheterna skall tillerkännas största
möjliga förtroende, och tänkbara åtgärder för att motverka alltför påträngande
insyn och övervakning måste genomföras.
Kommunernas förtroendemän och tjänstemän är enligt vår mening så
ansvarsmedvetna och kunniga att motiv föreligger att ytterligare beskära
och lätta den statliga kontrollen. Ur det förhållandet att kommunerna kan
anpassa sin verksamhet efter individuellt lokala behov kan säkerligen i
en tid, då man måste hushålla med resurserna, utvinnas betydande samhällsekonomiska
fördelar. För att möjliggöra en adekvatare utveckling i
denna riktning torde uppmjukningar i kontrollhänseende böra fullföljas.
Enligt vår uppfattning är det också allmänt sett önskvärt att ytterligare
stärka den kommunala självstyrelsen och ge kommunerna förutsättningar
att fullfölja strävandena att sänka administrationskostnaderna. En förenklad
statlig övervakning och lättade bestämmelser i arbetsgången av kommunala
ärenden, som är underkastade statliga myndigheters prövning och
kontroll, skulle, som många gånger framhållits från kommunalt håll,
medföra icke oväsentliga besparingar i pengar, arbete och tid. Man skulle
också undvika den i olika sammanhang påtalade risken, att det statliga
förmynderskapet över kommunerna medför att kommunernas företrädare
blir mindre ansvarsmedvetna. Förhållandet synes nämligen stundom kunna
leda till att man alltför mycket litar till de statliga myndigheternas
granskning och direktiv, och att frågor om standard och driftekonomi prövas
mindre effektivt än eljest skulle bli fallet.
Med hänsyn till det anförda finner vi det angeläget, alt en utredning
snarast möjligt tillsättes, som får till uppdrag all utreda frågan om den
statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. Utredningen bör
beakta behovet av eu vidgad kommunal självstyrelse och föreslå enklast
möjliga regler. Reformerna på området synes böra i första hand gå ut på
att statens uppsikt skall inskränka sig till alt omfatta eu kontroll över att
kommunernas organ icke missbrukar den makt som tillagis dom. En blivande
utredning bör ges så allmänt hållna direktiv, all eventuella förslag
kan innefattas i i detta sammanhang betydelsefulla frågor som arbetsfördelningen
mellan stat och kommun och lättnader i gällande föreskrifter
på statsbidragsområdet i syfte att nedbringa det administrativa och kamerala
bestyret.
över motionerna har, eller därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av statskontoret, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet. Ytlrandena
har fogats som bilagor till detta utlåtande (Bilaga 1—4).
4
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
Utskottet. Den samhälleliga utvecklingen har medfört en betydande utvidgning
av den kommunala verksamheten, som ofta kommit att ställas under
en omfattande statlig tillsyn och kontroll, exempelvis genom bestämmelser
om skyldighet att underställa Kungl. Maj :t eller länsstyrelse vissa
beslut, om skyldighet att ordna viss kommunal verksamhet efter i författning
bestämda riktlinjer och om uppfyllande av vissa villkor för erhållande
av statsbidrag.
Det yrkande om en utredning av frågan om möjligheterna att begränsa
denna kontroll som framlägges i förevarande motioner sammanfaller helt
med vad som hemställts i vissa vid 1953 års riksdag väckta motioner. Vid
sin behandling av dessa i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 189 anförde
utskottet, att det borde ankomma på Kungl. Maj :t att närmare pröva
på vad sätt det statliga utredningsväsendet och vederbörande centrala ämbetsverk
borde delgivas de uttalade önskemålen om ytterligare initiativ i
av motionärerna antydd riktning och under vilka former en begränsning i
avseende å förefintlig förvaltning lämpligen borde genomföras.
I anledning av vad i nu föreliggande motioner anförts beträffande frågan
om en ändrad fördelning av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun
vill utskottet till en början erinra om att utskottet i sitt detta år avgivna
utlåtande nr 128 funnit övervägande skäl tala för att man f. n. inte går längre
än till överväganden om erforderliga rationaliseringar inom det nuvarande
systemets ram, varvid frågorna om en ytterligare förenkling av statsbidragssystemet
torde stå i förgrunden.
Statsbidragen till kommunerna har under årens lopp alltmer ökat i omfattning
och kan för närvarande beräknas uppgå till mer än 1,5 miljarder
kronor. Detta har medfört en ökad kontroll av den kommunala verksamheten,
då det statliga kontrollsystemet i stor utsträckning bygger på gällande
föreskrifter rörande bidragen till denna verksamhet. De bestämmelser, som
reglerar bidragsgivningen, har blivit alltmer omfattande och komplicerade,
varigenom såväl kommunerna som staten åsamkas ett betydande administrativt
och kameralt arbete. Bortsett från de olägenheter som uppkommer
härav har i olika sammanhang ifrågasatts om inte statsbidragsvillkoren i
vissa fall innebär en onödig begränsning av den kommunala bestämmanderätten.
Ett sätt att uppnå mera tillfredsställande förhållanden på detta område
synes sålunda vara att ersätta det nuvarande splittrade statsbidragssystemet
med ett enhetligt bidrag för större verksamhetsområden. Ett steg i denna
riktning har statsmakterna för primärkommunernas del numera tagit genom
att statsbidragsutredningens förslag föranlett beslut av statsmakterna
i åtskilliga hänseenden. Viktigast torde vara, att en mängd speciella driftsbidrag
ersatts med två, nämligen dels ett lärarlönebidrag och dels ett bidrag
till högre skolor. Statsmakternas beslut i detta hänseende innebar vidare, att
villkorsbestämmelserna i de tidigare statsbidragsförfattningama i många
fall kunde upphävas.
I detta sammanhang vill utskottet även erinra om de år 1953 och 1954 ut -
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
5
färdade kommunal- och landstingslagarna, vilka kan sägas bygga på den
principen, att kommunerna skall åtnjuta största möjliga frihet att ordna
sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande lokala
behov.
Även i andra avseenden synes statsmakterna på grundval av resultaten
av pågående eller planerade utredningar komma att överväga åtgärder fölen
begränsning av den statliga kontrollen över kommunala organ. Sålunda
vill utskottet erinra om den översyn av den regionala rådgivnings- och tillsynsverksamheten
på socialvårdens område, som chefen för socialdepartementet
förutskickat i årets statsverksproposition (V ht. s. 15 och 16), varvid
även de av 1958 års besparingsutredning anförda synpunkterna på en förenklad
statsbidragsgivning kommer att beaktas.
I direktiven för den år 1959 tillkallade kommunalrättskommittén — som
bl. a. har att utreda frågan om kommuns skyldighet att underställa statlig
myndighet vissa beslut — anföres vidare, att skäl torde föreligga att närmare
undersöka, huruvida underställningsskyldigheten kunde begränsas.
Föredragande departementschefen har därvid särskilt framhållit, att undersökningen
bör utgå från den förutsättningen, att sådan underställningsskyldighet,
som innebär intrång i den kommunala självstyrelsen, icke bör
bibehållas om icke de intressen, som tillgodoses genom underställningen,
måste anses väga över intresset av att kommunen själv får handhava sina
angelägenheter.
Medan sålunda frågan om primärkommuns bestämmanderätt och därmed
sammanhängande frågor varit föremål för statsmakternas prövning och även
under de närmaste åren kommer att prövas ytterligare i vissa avseenden,
har någon förenkling av bidragen till landstingen ännu inte skett. Utskottet
vill emellertid erinra om att mentalsjukvårdens statsbidragsutredning numera
— sedan förevarande motioner väckts — avlämnat betänkande angående
de ekonomiska villkoren för en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården.
I betänkandet förordas, att i samband med en sådan reform ett
för hela mentalsjukvården enhetligt driftbidrag införes, beräknat efter invånar-
och vårdplatsantal. Såsom utskottet i flera sammanhang och senast
i sitt detta år avgivna utlåtande nr It framhållit måste även det nuvarande
systemet för statsbidrag till hälso- och sjukvården anses vara i behov av en
översyn. Chefen för inrikesdepartementet har också numera för ändamålet
tillkallat särskilda sakkunniga. Av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 1 april 1960 inhämtas bl. a., att utgångspunkten för arbetet skall
vara att söka genomföra en sammanslagning av alla eller flertalet driftbidrag
inom den somatiska vården till ett allmänt sådant bidrag, varvid bidragsbestämmelserna,
för att den administrativa handläggningen skall underlättas,
skall ges en så schematisk utformning som möjligt.
Såsom framgår av det föregående torde den i motionerna I: 257 och II: 316
begärda översynen till stor del redan ha verkställts eller vara under utförande.
Utskottet t inner för egen del angeläget att detta reformarbete påskyndas.
Det synes emellertid tveksamt, om den föreslagna utredningen skulle kunna
6
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
bidraga härtill. Tvärtom kan det, såsom Landskommunernas förbund i sitt
remissyttrande antytt, befaras att en utredning av hela detta frågekomplex
skulle draga ut på tiden och föranleda ytterligare dröjsmål med ett ställningstagande
i de enskilda fallen. Utskottet finner därför inte skäl förorda
en särskild utredning i ämnet. Utskottet vill dock framhålla angelägenheten
av att hithörande spörsmål följes med uppmärksamhet. Härvidlag bör,
såsom utskottet framhållit i sitt år 1953 avgivna utlåtande i ämnet, särskilt
beaktas, att kommittéer, som redan är i verksamhet eller framdeles tillsättes,
vid behandlingen av sina specialfrågor ägnar det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet tillbörlig uppmärksamhet. Med hänsyn till riksdagens uttalande
förenämnda år anser sig utskottet kunna utgå ifrån att så sker
utan att detta ånyo särskilt påkallas av riksdagen.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 257 och II: 316 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 november 1960
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Ivar Johansson,
Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Thun, Bergman, Holmqvist,
Pålsson, Rikard Svensson, Söderberg, Palme, Anders Johansson, Edström
och Lundström; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Jansson i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl, Gustafsson
i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, fröken Karlsson,
herr Hansson i önnarp, fru Lewén-Eliasson, herrar Gustafsson i Skellefteå
och Lassinantti.
Reservation
av herr Ståhl
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
7
Bilaga 1
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 20 februari 1960 har statskontoret anbefallts att till
riksdagens statsutskott avgiva yttrande över de likalydande motionerna nr
257/60 i första kammaren och 316/60 i andra kammaren angående möjligheterna
att minska den statliga kontrollen över kommunala organ. Till
följd härav får ämbetsverket anföra följande.
Motionärerna ha föreslagit, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa, att en utredning skyndsammast kommer till stånd angående
möjligheterna att minska den statliga kontrollen över kommunala organ,
vare sig denna härleder från lag eller är påbjuden på administrativ
väg.
Såsom motionärerna framhållit framlades för 1957 års riksdag ett principförslag
till omläggning av statsbidragsgivningen till primärkommunernas
driftutgifter, vilket förslag främst grundades på ett av allmänna statsbidragsutredningen
avgivet betänkande om förenklad statsbidragsgivning
(prop. 112). I ett särskilt avsnitt av sagda proposition upptogos spörsmålen
om villkorsbestämningarna i statsbidragsförfattningarna och statens
kontroll till behandling (s. 82 och följ.). Förslaget i angivna hänseenden
innebar, att kommunernas handlingsfrihet på de berörda statsunderstödda
verksamhetsområdena skulle komma att öka. Villkorsbestämningarna i de
dåvarande statsbidragsförfattningarna skulle i flera fall kunna upphävas.
I andra fall finge dessa villkorsbestämningar överföras till normerande
föreskrifter. Den kontroll, som skett i samband med de dittillsvarande detaljerade
statsbidragsrekvisitionerna, skulle komma att bli väsentligt inskränkt
genom den nya förenklade bidragskonstruktionen. Riksdagen anslöt
sig till de i propositionen anförda synpunkterna beträffande villkorsbestämningarna
och statens kontroll (statsutskottets uti. nr 91, riksdagens
skr. nr 239).
Statskontoret får vidare erinra, att den år 1953 antagna kommunallagen,
som ersatte 1930 års lagar om kommunalstyrelse på landet respektive i
stad, bygger på den principen, att kommunerna skulle åtnjuta största möjliga
frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn
till skiftande lokala behov (prop. 210, konstitutionsutskottets uti. nr 22,
riksdagens skr. nr 419). Den år 1954 utfärdade landstingslagen har i görligaste
mån anpassats efter den nya kommunallagen (prop. 119, konstitutionsutskottets
uti. nr 12, riksdagens skr. nr 203).
Av det föregående framgår, att under 1950-talet spörsmålet om den kommunala
självbestämmanderätten och därmed sammanhängande frågor varit
föremål för statsmakternas prövning i betydelsefulla avseenden och att eu
genomgående princip härvid varit, att statsuppsikten icke skulle göras mera
ingående än som förhållandena ansågos påkalla. Statskontoret kan under
sådana förhållanden icke finna, att några särskilda skäl nu föreligga för
att den av motionärerna avsedda utredningen skulle komma till stånd.
Vid ställningstagande till föreliggande motioner bör vidare beaktas, att
även i andra avseenden åtgärder för eu begränsning av den statliga uppsikten
över kommunerna kunna komina att vidtagas. Härutinnan ma följande
anföras.
8
Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1960
1958 års besparingsutredning uttalade i sitt föregående år framlagda betänkande
(SOU 1959: 28), att behovet av statlig uppsikt över kommunernas
fullgörande av sådana uppgifter, som åvilade dem på socialvårdens område,
nu torde vara mindre än tidigare. De sociala åtgärdernas utveckling
och differentiering hade å andra sidan ökat behovet av upplvsning och rådgivning.
Mot denna bakgrund föreslog utredningen, att en översyn av den
statliga tillsynsverksamheten inom socialvården komme till stånd. Vid anmälan
av årets statsverksproposition erinrade föredragande departementsc.
?ie^en ^ ht., s. 16), att Ivungl. Maj:t den 11 december 1959 beslutat förelägga
riksdagen förslag till ny barnavårdslag. Sedan behandlingen av lagförslaget
avslutats, syntes förutsättningar föreligga för att bedöma hur den
regionala rådgivnings- och tillsynsverksamheten på socialvårdens område
borde vara organiserad. En översyn borde då komma till stånd, varvid
även de^ av besparingsutredningen anförda synpunkterna borde beaktas.
Den år 1959 tillkallade kommunalrättskommittén har bl. a. att utreda
frågan om kommuns skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut.
I direktiven för sagda utredning framhålles, att med hänsyn till den
utveckling, som ägt rum efter tillkomsten av föreskrifterna om underställning,
skäl torde föreligga att närmare undersöka, huruvida underställningsskyldigheten
kunde begränsas. Undersökningen borde utgå från den
förutsättningen, att sådan underställningsskyldighet, som innebure intrång
i den kommunala självstyrelsen, icke borde bibehållas, om icke de intressen,
som tillgodosågos genom underställningen, måste anses väga över intresset
av att kommunen själv finge handhava sina angelägenheter.
Da motionärerna erinrat om att trågan om fördelningen av samhällsuppgifterna
mellan stat och kommun behandlats av riksdagens revisorer i deras
år 1959 avgivna berättelse, vill statskontoret avslutningsvis framhålla,
att ämbetsverket i remissutlåtande häröver givit uttryck åt den uppfattningen,
att det icke syntes lämpligt att en särskild utredning tillsattes med uppgift
att söka lösa det föreliggande problemkomplexet. Det finge antagas, att
såväl sittande utredningar som kommande sådana i förekommande fall
beaktade vikten av en ändamålsenlig och rationell fördelning av arbetsuppgifterna
mellan stat och kommun.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får statskontoret som sin mening
uttala, att förevarande motioner icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien
Lundh. Stockholm den 26 februari 1960.
Ivar Löfqvist
Anna-Britta Hult
Föredragande
.V. Franzén
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1060
9
Bilaga 2
Till statsutskottet
Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle alt inkomma
med yttrande över de vid innevarande års riksdag väckta likalydande motionerna
I: 257 och II: 316 angående möjligheterna att minska den statliga
kontrollen över kommunala organ, får förbundets styrelse anföra följande.
Redan vid 1953 års riksdag väcktes motioner med förslag om utredning
av frågan angående begränsning av den statliga tillsynen över kommunerna.
I sitt yttrande till statsutskottet över dessa motioner anslöt sig styrelsen helt
till de synpunkter, som framförts i motionerna. Vid denna tidpunkt förelåg
bl. a. allmänna statsbidragsutredningens principbetänkande angående driftbidrag
till primärkommunerna (SOU 1952:44), vari relationerna mellan
staten och kommunerna ägnats en ganska ingående behandling. Utredningen
uttalade att vid utbyte av villkorsbestämningarna i de många statsbidragsförfattningarna
mot direkt normerande föreskrifter en omprövning
borde företagas av bestämmelsernas sakliga innehåll i syfte att vinna ökad
kommunal bestämmanderätt och en begränsning av den statliga tillsynen.
Vidare framhöll utredningen att den statliga tillsynen över kommunerna
icke såsom dittills i stor utsträckning varit fallet borde vara inriktad på
detaljer utan i stället taga formen av en allmän tillsyn över att den kommunala
verksamheten bedrives på sådant sätt att dess syfte icke förfelas.
Styrelsen instämde för sin del i dessa av allmänna statsbidragsutredningen
gjorda uttalanden men framhöll att det här måste bli fråga om en de partiella
reformernas väg. Riksdagen fann sig i enlighet med statsutskottets
hemställan icke beredd att tillgodose de i motionerna framförda yrkandena
utan överlät åt Kungl. Maj :t att närmare pröva på vad sätt det statliga utredningsväsendet
och vederbörande ämbetsverk skulle delgivas de uttalade
önskemålen och under vilka former en begränsning i avseende å förefintlig
förvaltning lämpligen borde genomföras. Utskottet hade i sitt utlåtande givit
uttryck för uppfattningen att den statliga tillsynsapparaten i vissa avseenden
är förenad med påtagliga olägenheter i såväl principiellt som praktiskt
avseende och förklarat sig i likhet med motionärerna anse att frågan
om en begränsning och ett mera rationellt ordnande av denna gren av statlig
verksamhet borde ägnas ökad uppmärksamhet.
I skilda sammanhang har därefter, särskilt i samband med införandet av
förenklade grunder för vissa statsbidrag främst på skolväsendets område,
frågan om en minskning av den statliga kontrollen över kommunala organ
uppmärksammats, och önskemålen om begränsning av den statliga kontrollen
har åtminstone till en del blivit tillgodosedda. Styrelsen noterar sålunda
med tillfredsställelse den positiva inställning härutinnan som kommit till
uttryck i vissa uttalanden av departementschefen i Kungl. Maj :ts proposition
nr 112 år 1957 angående grunder för en förenklad statsbidragsgivning
avseende driftbidragen till primärkommunerna (s. 92—971 samt i ecklesiastikministerns
svar i riksdagens andra kammare den 2 december 1959 på
en interpellation angående förfarandet vid rekvisition av statsbidragen till
skolväsendet ävensom socialministerns uttalande i bil. 7 till årets statsverksproposition
om avveckling av socialstyrelsens befogenheter att utfärda föreskrifter
i koinpelenshänseende för hemvårdarinnor (s. 26—28), vilka ut
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
talanden enligt styrelsens mening går helt i linje med önskemålen från
kommunalt håll om en begränsning av den statliga kontrollen över kommunala
organ. I samma riktning pekar också den av socialministern i bil. 7 till
årets statsverksproposition i utsikt ställda översynen av den regionala rådgivnings-
och tillsynsverksamheten på socialvårdens område (s. 15—16)
och den av inrikesministern till sakkunniga för utredning av vissa kommunalrättsliga
spörsmål hänskjutna frågan om begränsning av kommuns
skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut. I detta sammanhang
kan även erinras om den tillsyn över kommunala myndigheter och
tjänstemän som numera utövas av JO och som enligt styrelsens uppfattning
bör få till följd att andra statliga tillsynsmyndigheters direkta kontroll över
den kommunala verksamheten avvecklas eller begränsas.
Även om vissa framsteg sålunda gjorts och ytterligare är att förvänta på
förevarande område är det enligt styrelsens mening önskvärt att takten i
detta reformarbete påskyndas. Det synes emellertid tveksamt om den av
motionärerna begärda utredningen skulle främja ett sådant syfte. Det kan
snarare befaras att en utredning av hela detta omfattande frågekomplex
skulle draga ut på tiden och föranleda ytterligare dröjsmål med ett ställningstagande
i de enskilda fallen. De i allmänna statsbidragsutredningens
principbetänkande gjorda uttalandena om den statliga kontrollen över de
kommunala organen synes alltjämt äga giltighet och bör kunna tjäna till
ledning vid ett påskyndat fortsatt reformarbete på detta område. Stockholm
den 18 mars 1960.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
Rud. Anderberg
Vilhelm Berg
Bilaga 3
Till riksdagens statsutskott
Sedan statsutskottet hemställt, att svenska stadsförbundet ville avgiva
utlåtande över de likalydande motionerna 1: 257 av herr Hansson, Nils, och
herr Hanson, Per-Olof, samt II: 316 av herr Ståhl m. fl. angående möjligheterna
att minska den statliga kontrollen över kommunala organ, får förbundets
styrelse anföra följande.
Motionärernas hemställan sammanfaller helt med yrkandet i de vid 1953
års riksdag väck la motioner i ämnet, som åberopas i motionerna och som
utmynnade i en begäran om utredning. I sitt remissyttrande över 1953 års
motioner, vilket även avsåg ett par andra motioner med samma syfte, förklarade
styrelsen, att styrelsen i likhet med motionärerna ansåg behov föreligga
av åtgärder för att lätta statskontrollen över kommunerna samt få
en översyn av det statliga konsulentväsendet på kommunalförvaltningens
område till stånd. Utvecklingen under de senaste åren har inte enligt styrelsens
mening medfört några sådana förändringar i relationerna mellan
staten och kommunerna, att behovet av en allmän översyn av statsuppsik
-
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
11
tens innehåll och utformning nu skulle vara mindre angeläget än tidigare.
För kommunerna framstår alltjämt en begränsning av den statliga kontrollen
över deras verksamhet såsom både önskvärd och möjlig utan att därmed
något väsentligt statsintresse skulle behöva åsidosättas. Styrelsen anser
sig därför böra vidhålla den uppfattning, varåt styrelsen gav uttryck
i nyssnämnda yttrande till 1953 års statsutskott.
När styrelsen sålunda nu på nytt förordar en utredning rörande möjligheterna
att minska statens kontroll över den kommunala verksamheten,
utgår styrelsen från att en sådan utredning blir förutsättningslös. Rörande
själva utredningsuppdraget har i motionerna förordats, att direktiven borde
vara så allmänt hållna, att utredningen även skulle omfatta frågorna om
fördelningen av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun och om lättnader
i gällande statsbidragsföreskrifter. I fråga om kompetensfördelningen
har motionärerna direkt anknutit till de tankegångar statsrevisorerna i
1959 års berättelse fört fram. Eftersom styrelsen avgivit utlåtande över vad
statsrevisorerna anfört härom, får styrelsen på denna punkt hänvisa till
detta remissyttrande och här endast anmärka, att styrelsen avvisade revisorernas
synpunkter beträffande behovet av en utredning om uppgiftsfördelningen
mellan staten och kommunerna. Vad åter angår statsbidragsbestämmelserna
vill styrelsen erinra om att den särskilda frågan om de statliga
myndigheternas normerande föreskrifter för vissa grenar av den kommunala
verksamheten aktualiserades i motioner vid 1958 års riksdag och
att styrelsen i remissyttrande över dessa motioner förklarade, att en sådan
översyn, som motionärerna föreslog i nämnda syfte, skulle bli mera omfattande
och tidskrävande än som kunde anses för ändamålet befogat. Vid en
utredning om möjligheterna att minska den statliga kontrollen över kommunerna
torde dock även det sakliga innehållet i statsbidragsföreskrifterna
komma under omprövning. I detta sammanhang får styrelsen också erinra
om att det under förarbetena till 1957 års statsbidragsreform, då ju önskemålet
om en begränsning av statens kontroll ägnades särskild uppmärksamhet,
från styrelsens sida framhölls, att huvudsynpunkten vid en reformering
av statsbidragssystemet borde vara att i görligaste mån eliminera de
praktiska olägenheterna av systemet, vilka bl. a. innebar inte blott en
minskad kommunal handlingsfrihet till följd av den långtgående statliga
detaljregleringen utan även en tungrodd och dyrbar administrativ apparat.
Stockholm den 7 mars 1960.
Svenska stadsförbundets styrelse
Hj. Mehr
Mats Edling
12
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
Bilaga i
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 19 februari 1960 bär statsutskottet berett svenska
landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över likalydande motionerna
I: 257 och II: 316 angående möjligheterna att minska den statliga kontrollen
över kommunala organ. Med anledning härav får förbundets styrelse
anföra följande.
Om man studerar kommunallagarna, får man det intrycket, att en vidsträckt
självstyrelse är tillerkänd landsting och primärkommuner. Går man
sedan till de specialförfattningar som reglera olika grenar av den kommunala
verksamheten blir intrycket ett helt annat. Många av dessa författningar
utmärkas nämligen av en statlig detaljreglering, som i hög grad begränsar
det kommunala initiativet. Förbundsstyrelsen har i åtskilliga yttranden
och framställningar, som under årens lopp avgivits, reagerat häremot.
Som en röd tråd genom dessa har gått en strävan att slå vakt om landstingens
rätt att under frihet och ansvar med minsta möjliga statsförmynderskap
sköta sina uppgifter. Tyvärr har emellertid denna strävan icke alltid
lett till resultat, även om man under senare år kunnat förmärka tendens
till en åsiktsförskjutning från statens sida.
Som styrelsen vid flera tillfällen framhållit är det framför allt det rådande
statsbidragssystemet, som varit inkörsporten till det ökade inflytandet
över stora delar av landstingens verksamhet. Själva konstruktionen av
bidragen har inbjudit till en detaljkontroll, som känts besvärande och medlört
ett betydande arbete såväl för de utbetalande myndigheterna som för
landstingen. Vidare har den statliga bidragsgivningen kringgärdats med en
mängd detalj föreskrifter beträffande verksamhetens organisation, befattningshavarnas
kompetens ja, t. o. in. löneställning, vilka föreskrifter tett
sig onödiga och vittnande om misstroende mot landstingens förmåga att
handhava sina uppgifter.
o En väg till ernående av mera tillfredsställande förhållanden på detta område
synes vara att överge det nuvarande splittrade statsbidragssystemet
med speciella statsbidrag till olika uppgifter, utgående efter olikartade
grunder, och införa enhetliga bidrag för större verksamhetsområden. För
primärkommunernas del har man för ett par år sedan slagit in på denna
väg. I ett i dagarna avgivet betänkande om statsbidragen till landstingens
mentalsjukvård efter en huvudmannaskapsreform föreslås ett enhetligt
statsbidrag till hela mentalsjukvårdssektorn. Det synes enligt styrelsens mening
angeläget att även beträffande kroppssjukvården ett enhetligt statsbidragssystem
kommer till stånd. Slutmålet synes böra vara att komma fram
till ett enhetligt statsbidrag till all av landstingen bedriven hälso- och sjukvård.
Någon plats för ingående detaljregleringar av de särskilda verksamhetsuppgifterna
finnes icke i ett dylikt system. Det synes ej heller lämpligt
eller nödvändigt att på annat sätt söka bibehålla en dylik reglering.
En annan väg att nå det avsedda syftet berördes av statsrevisorerna i deras
förra året avgivna berättelse och avsåg att genom en rationell fördelning av
arbetsuppgifterna mellan staten och kommunerna i möjligaste mån avveckla
statsbidragen. I sitt yttrande över detta förslag fann styrelsen små möjligheter
föreligga att efter denna linje lösa det föreliggande problemet. Stvrel
-
Statsutskottets utlåtande nr 166 år 1960
13
sen konstaterade därvid att en ej oväsentlig överflyttning av uppgifter ägt
rum under senare år, men att denna gått endast i en riktning, nämligen
från staten till landstingen, varigenom behovet av statsbidrag snarare ökats
än minskats, alltså en utveckling i rakt motsatt riktning mot den av statsrevisorerna
eftersträvade.
Av vad sålunda anförts framgår, att styrelsen i stort sett kan ansluta sig
till de synpunkter som motionärerna framfört. Däremot är styrelsen tveksam,
om en utredning av frågan kan ge så mycket. Förevarande frågekomplex
spänner över vida områden. Det torde knappast vara möjligt för en
utredning att behärska dessa. Det väsentliga är en ändrad inställning från
statsmakternas sida. I direktiv till utredningar, som pågå eller igångsättas
på olika områden, och i statsmakternas egna åtgöranden bör fastmer beaktas,
att största möjliga frihet beredes de kommunala organen att handlägga
dem anförtrodda uppgifter. Solna den 9 mars 1960.
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
Fridolf Thapper
Ivar Dahlgren
<501507 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag