Tredje lagutskottets utlutande nr 30 år 1960
1
Nr 30
Utlåtande i <inledning av motioner om utjämning mellan församlingarna
av kostnaderna för byggande och underhäll
av kyrka.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 148 i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, m. fl. och nr 181 i andra kammaren av herr Larsson i Julita m. fl.
Motionärerna påpekar, med framläggande av visst siffermaterial rörande
utdebitering i skilda församlingar, att det föreligger stor ojämnhet i skattebelastningen
församlingarna emellan. Detta har enligt motionärerna närmast
sin grund i den varje församling åvilande skyldigheten att bygga och
underhålla kyrka. Kostnaderna för fullgörandet av denna skyldighet finner
motionärerna i stor utsträckning synnerligen betungande, särskilt för avfolkade
landsbygdsförsamlingar med ringa invånarantal. En utjämning
synes därför motionärerna rimlig. Det framhålles vidare i motionerna, att
inom vårt land finnes många kyrkobyggnader av så stort historiskt intresse
eller utgörande byggnadsminnesmärken av sådan art att det framstår
som ett allmänt intresse att de bevaras för framtiden. De tillskott församlingarna
kan erhålla genom rikskollekt och övriga kollektmedel eller andra
frivilliga insatser betecknar motionärerna som alltför obetydliga för att
vara till fyllest. Den skatteutjämning som sker med bidrag över statsbudgeten
anser motionärerna likaledes otillräcklig och såsom form för den
önskade kostnadsutjämningen olämplig. Motionärerna föreslår i första
hand en utjämning via kyrkofonden i likhet med den som sker i fråga om
prästlöne- och kyrkomusikerlönekostnader. Därest avgörande hinder skulle
visa sig föreligga för genomförande av detta förslag anser motionärerna
andra möjligheter att uppnå samma kostnadsutjämnande effekt böra övervägas.
I motionerna hemställes »att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning huruvida och på vilket sätt en
utjämning av kostnaderna för territoriell församling åvilande skyldighet
rörande byggande och underhåll av kyrka kan åstadkommas samt att
Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen
må föranleda».
Beträffande de närmare skälen till stöd för motionärernas yrkande hänvisar
utskottet till motionerna.
över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, statskon1—1397
60 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 30
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 är 1960
toret, riksantikvarieämbetet, domkapitlen i Uppsala, Skara, Lund och Visby
samt 1958 års skatteutjämningskommitté. På begäran av utskottet har
yttranden därjämte avgivits av Svenska landskommunernas förbund och
Svenska pastoratens riksförbund.
Utskottet har den 21—28 maj 1960 företagit en studieresa till Gotland
och därvid besett femton av de nittiotvå medeltida församlingskyrkorna i
Visby stift, nämligen kyrkorna i Stenkyrka, Hall, Lärbro, Hejnum, Tofta,
Sundre, öja, Grötlingbo, Levide, Lye, Garde, Lau, Gammelgarn, Gothem
och Källunge. Kyrkorna i Hejnum och Lau stod vid utskottets besök under
restaurering, beträffande Garde kyrka var restaurering planerad och förestående,
medan de besedda kyrkorna i övrigt — med undantag för kyrkan
i Sundre — restaurerats under senare år. Informationer av vikt för bedömande
av den genom motionerna väckta frågan lämnades utskottet bl. a.
dels av biskopen i stiftet och av landsantikvarien i Gotlands län, dels i
samband med varje enskilt besök i allmänhet av vederbörande prästman
på orten.
Gällande bestämmelser m. in.
Varje församling åligger — i den mån ej Kungl. Maj :ts medgivande
erhållits till sammanbyggnad av kyrka gemensam för flera församlingar
inom samma pastorat — att bygga och underhålla egen kyrka. För denna
skyldighet svarar kyrkokommunen. I princip skall kostnad för kyrkobyggnaden
uttagas av dem som inom församlingen erlägger kommunalutskylder
efter samma grund som bidrag till övriga kommunala utgifter (lag 5 juni
1909 angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så
ock av särskild sockenstuva; KRes å städernas besvär den 16 oktober 1723
§ 20 och den 17 februari 1734 § 33). Sättet för kyrkobyggnadsskyldighetens
fullgörande är underkastat ingående statskontroll (se kung. den 26 november
1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet).
Församlingskyrkor finnes med få undantag i alla landets omkring 2 250
församlingar. 1 några församlingar har uppförts en eller flera ytterligare
kjrrkor så att totala antalet kyrkobyggnader torde uppgå till i runt tal
3 000.
I viss utsträckning har till församlingar, förutom enskilda donationer,
utgått bidrag för kyrkobyggen och kyrkorestaureringar. Härom har utskottet
i ärendet erfarit bl. a. följande. I några undantagsfall har bidrag
av allmänna medel lämnats till församlingkyrkors restauering. Sålunda
har riksantikvarieämbetet erhållit riksdagens bemyndigande att
från ämbetets reservationsanslag till »Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken», anslagsposten »Byggnadsminnesmärkens
vård och undersökning», anvisa medel till restaurering av kyrkorna i Skända,
Uppland, och Lau, Gotland. Det förstnämnda företaget erhöll på detta
sätt statsbidrag med drygt 65 000 kronor, under det att arbetena i Lau
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1900
3
sammanlagt understötts med cirka 175 000 kronor. Till sistnämnda arbete
har arbetsmarknadsstyrelsen därjämte beviljat 57 000 kronor att disponeras
genom riksantikvarieämbetet. Vidare har genom särskilda riksdagsanslag
bidrag utgått för uppgörande av underhålls- och restaureringsförslag
till 33 av Gotlands landskyrkor med cirka 43 000 kronor. Slutligen
har restaurering av Karesuando kyrka i Lappland utförts såsom beredskapsarbete,
varvid statsbidrag beviljats med 95 % av kostnaderna. —
Rikskollekt för restaurering av kyrka utgår numera icke med undantag
för den rikskollekt som en gång årligen under de senare åren ställts till
domkapitlets i Visby förfogande att fördelas på gotländska kyrkor. Sedan
år 1942 har sålunda utgått sammanlagt 932 967 kronor, som fördelats på
48 restaureringsföretag i poster om upp till 45 000 kronor. — Den stiftskollekt
som kan upptagas för ändamålet blir av relativt blygsam storleksordning
i relation till de kostnader det här gäller. Till restaureringsarbetet
i Skånela bidrog emellertid stiftskollekt med cirka 10 000 kronor.
En omständighet ägnad att minska skattebetalarnas utgifter för kyrkobyggnadsföretagen
framgår av 55 § ecklesiastika boställsordningen. Lagrummet
föreskriver, att församling skall vara bibehållen vid förut innehavd
rätt att för byggande och underhåll av kyrka taga erforderligt virke ur
löneboställes skog, dock under förutsättning att den avverkningsbara
virkesmängden lämnar tillgång härtill sedan löneboställets husbehov och
pastoratets behov av byggnads- och hägnadsvirke för prästgård blivit tillgodosett.
Möjlighet föreligger till utjämning av ifrågavarande kostnader mellan
församlingar som för vården om gemensamma angelägenheter förenas till
kyrklig samfällighet (se 1 § andra stycket lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse,
lag den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm
och lag den 12 juni 1931 angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i
Göteborg).
Bestämmelser som direkt verkar för jämnare skattebelastning församlingarna
emellan återfinnes i förordningen den 18 maj 1951 angående
bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Enligt
denna författning äger kommun — varmed bl. a. avses även församling —
erhålla bidrag under förutsättning dels att summan av de belopp, som av
vederbörande landskommun, municipalsamhälle, församling, skoldistrikt
och landsting bestämts till utdebitering för det löpande året, överstiger 11
kronor per skattekrona, dels alt antalet skattekronor och skatteören per invånare
inom landskommunen vid det löpande årets taxering understiger det
s. k. gränsunderlaget, eller i allmänhet 75 % av medelskatteunderlaget per
invånare i rikets landskommuner vid föregående års taxering. Bidraget beräknas
med hänsyn till det procenttal, varmed föreliggande skattekrontal understiger
gränsunderlaget. Då bidragsgivningen således anknutits till antalet
skattekronor per invånare medför hög utdebitering icke alltid att bidrag
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1960
kan erhållas. Kungl. Maj :t har emellertid befogenhet att vid synnerliga
skäl bevilja skattelindringsbidrag, då förutsättningarna för bidrag eljest
icke föreligger liksom att tilldela högre bidrag än gällande reglering anvisar.
— Enligt vad i förevarande ärende upplysts har av för år 1959 med
stöd av angivna författning anvisade 6,4 miljoner kronor 80 400 kronor
utgått till skattelindring åt församlingar. För år 1960 är motsvarande
siffror 10,3 miljoner resp. 259 000.
Den utjämning över kyrkofonden av pastorats präst- och kyrkomusikerlönekostnad,
vartill motionärerna hänvisar, sker enligt 1932 års lag om
kyrkofond i dess nu gällande lydelse enligt följande. I första hand skall
för gäldande av kostnaderna användas avkastningen av pastoratets prästoch
kyrkomusikerlönetillgångar (avkastning av boställen, fonder etc.).
Om dessa lämnar så stor avkastning att därå uppkommer överskott sedan
pastoratets präst- och kyrkomusikerlönekostnader under året samt de i
55 § ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehoven blivit täckta, äger
pastoratet behålla hälften av överskottet, medan återstoden skall inlevereras
till kyrkofonden (4 §). Åtgår för gäldande av nämnda kostnader
högre belopp än som täckes dels av berörda avkastning jämte annan till
kostnadernas bestridande särskilt anslagen inkomst och dels därutöver ett
belopp motsvarande en uttaxering inom pastoratet av det öretal, dock högst
20 öre för skattekrona, Konungen för året bestämmer, äger pastoratet för
vad ytterligare erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden (7 §).
Kyrkofonden bildades i samband med 1910 års prästlönereform och
skulle jämlikt 1910 års kyrkofondslag utgöra en regulator vid utjämning
pastoraten emellan av deras kostnader för prästernas avlöning. Fondens
behållning, som då den upplades år 1914 utgjorde drygt 8 miljoner kronor,
uppgår nu till över 80 miljoner kronor (81 291 272 den 30/6 1960). Den
största ökningen av behållningen — med 50 miljoner kronor — belöper
på tiden före tillkomsten av 1932 års kyrkofondslag. Den nya lagstiftningen,
varigenom bl. a. infördes den allmänna kyrkoavgiften, åstadkom
en bättre balans än tidigare mellan fondens inkomster och dess utgifter
(se 5 och 8 §§). Fondens fortsatta ökning efter år 1932 beror
huvudsakligen på tillskott av fondmedel. — Fonden består av dels kapitaltillgångar
av skiftande härkomst — bland tillskjutna fondmedel märkes
de vid kyrkofondens bildande överlämnade Prästerskapets löneregleringsfond
och De ecklesiastika boställenas skogsfond å tillhopa drygt 8 miljoner
kronor, fonder å sammanlagt drygt 1,7 miljon kronor, som tidigare varit
avsedda för biskoparnas avlönande och som överfördes då fonden år 1937
övertog ansvaret för biskoparnas löner, ävensom Prästerskapets änke- och
pupillkassa å drygt 30,7 miljoner kronor, överlämnad i samband med omläggningen
av prästerskapets familjepensionering år 1942 — dels ock
medel härrörande från avkastning av kapitaltillgångarna, från av pastoraten
inbetalade avgifter och överskottsmedel ävensom från årligen upp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1960 5
buren ersättning av statsverket för indraget tionde in. in. — Bland fondens
utgifter (se (5 §), soin ursprungligen så bestämts att allenast ändamål som
ägde direkt samband med prästerskapets avlöning tillgodosågs, upptages
numera poster även av annan karaktär; förutom det förhållandet att
genom lag den 2 juni 1950, nr 281, i kyrkofondslagen införts bestämmelser
om anlitande av kyrkofonden jämväl i samband med avlöningen av kyrkomusiker
märkes särskilt (i § första stycket sista punkten om anslag till
uppförande av vissa prästgårdar samt lagrummets andra stycke punkt 9)
om anslag till extra utgifter m. m. (jfr lagar den 27 november 1930, nr 580,
och den 10 juni 1949, nr 348, om ändringar i kyrkofondslagen). — Fondens
inkomster för budgetåret 1959/60 uppgick till sammanlagt drygt 52,8 miljoner
kronor. Härav inbragte den allmänna kyrkoavgiften omkring 41
miljoner. Fondens utgifter för samma tid utgjorde nära 55,8 miljoner
kronor, varav tillskott till pastoraten drygt 30,7 miljoner. — Kyrkofonden
förvaltas enligt 1 § kyrkofondslagen av statskontoret »utan sammanblandning
med andra medel».
1958 års kyrkomöte
I två vid 1958 års kyrkomöte väckta motioner hemställdes, att kyrkomötet
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning med syfte
dels att bereda församling bidrag ur kyrkofonden för restaurering av kyrka,
dels att i skatteutjämnande syfte lämna bidrag till församling för kostnader
för nybyggnad av kyrka. I en vid samma kyrkomöte väckt motion yrkades,
att kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om sådan ändring av
lagen om kyrkofond att det bleve möjligt att bevilja anslag ur kyrkofonden
för uppförande av kyrka.
Motionerna hänvisades till kyrkomötets andra tillfälliga utskott som
däröver avgav ett betänkande, nr 9. Utskottet, som påpekade, att ändringarna
i kyrkofondslagen avseende såväl kyrkomusikernas avlöning som
möjligheten för Konung och riksdag att bevilja till beloppet ej maximerat
anslag för i kyrkofondslagen ej angivet ändamål genomfördes utan kyrkomötets
medverkan, underströk starkt angelägenheten av de ändamål, som
motionerna avsågo, samt framhöll, att medelsbehovet härför vore av den
storlek, att, därest icke vissa mindre församlingar skulle oskäligt betungas,
åtgärder i skatteutj ämnande syfte vore erforderliga. Emellertid ansåg sig
utskottet icke kunna förorda en ändring av kyrkofondslagen, som skulle
möjliggöra, att kyrkofondens medel toges i anspråk för mera kostnadskrävande
angelägenheter, som ej kunde anses vara i överensstämmelse
med de ändamål, för vilka kyrkofonden tilllskapats och som kommit till
uttryck i den i ordning för kyrkolag stiftade kyrkofondslagen. En dylik
utvidgning av de i kyrkofondslagen särskilt angivna ändamål, till vilka
kyrkofondsmedel skulle utgå, ansåg utskottet förutsätta en närmare be
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1000
stämning av kyrkofondens rättsliga ställning och ett större inflytande åt
kyrkomötet på användningen av kyrkofondens medel. Det föreliggande skatteutjämningsproblemet
borde enligt utskottets mening upptagas till utredning
av den enligt Kungl. Maj:ts beslut den 20 december 19.) 7 tillsatta
skatteutjämningskoinmitlén. Under åberopande av del sålunda anförda
hemställde utskottet, att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda
någon kyrkomötets åtgärd. Efter överläggning beslöt kyrkomötet, med avslag
å utskottets hemställan, att motionerna skulle hänvisas till den utredningsnämnd
mötet ägde tillsätta.
Utredningsnämnden avgav den 25 september 1959 ett betänkande, nr 2,
däri nämnden i likhet med andra tillfälliga utskottet betonar angelägenheten
av de ändamål, som skulle tillgodoses vid ett bifall till motionerna.
Utredningsnämnden anför vidare hl. a.:
Det vid tiden för tillkomsten av 1910 års kyrkofondslag sedan länge
väsentliga problemet var att skapa bättre lönevillkor för prästerna. Det
instrument man då hade lör detta ändamål den år 1868 tillskapade
prästlöneregleringsfonden — ansågs ej vara tillräckligt. 1* ram för allt i aesikt
alt stärka prästlöneregleringsfonden sammanslogs därför genom 1910
års lag om kyrkofond nämnda fond med de ecklesiastika boställenas skogsfond
till kyrkofonden. Under utredningsnämndens överläggningar i nu
förevarande fråga har särskilt uppmärksammats den del av kyrkofonden,
som sålunda utgöres av den tidigare s. k. ecklesiastika boställenas skogsfond.
De undersökningar, som nämnden därvid latit företaga löiande denna
fonds uppkomst och natur, har fört nämnden in på tanken, att man här
kunde finna visst skäl för anslag ur kyrkofonden för nu ifrågavarande
ändamål. I så fall skulle anslaget kunna länkas utgå med belopp motsvarande
avkastningen av skogsfondens kapital \id tiden föl uppgåendet
i kyrkofonden utgörande 1 232 209: 35 kronor om detta fortfarande
existerat såsom för sig avskilt. Ett dylikt belopp skulle förvisso le sig otillräckligt,
även om man räknar med att ovannämnda skogsfondskapital
sedan 1914 fått växa med ränta på ränta. — Mycket betydande belopp
skulle erfordras för att samtliga de i motionerna framförda önskemålen
skulle kunna hell tillgodoses. Endast en tämligen omfattande utredning,
som utredningsnämnden icke hall tillfälle verkställa, skulle mera bestämt
kunna visa, hur stora belopp som behövas. Nämnden inskränker sig till
alt konstatera, att motionerna avse bidrag ur kyrkofonden till både restaurering
och nybyggnad av kyrka samt anslag till uppförande av småkyrkor.
- Onekligen kunna vissa skäl anföras till förmån lör det av motionärerna
ifrågasätta anslaget ur kyrkofonden, nämligen, förutom vad som redan
nämnts i samband med de ecklesiastika boställenas skogsfond, även de avvikelser
från gällande principer för kyrkofondens användning, som sedan
relativt lång tid gång efter annan skett. Fonden har sålunda kommit att
tagas i anspråk för skilda — med prästlöner ej sammanhängande -— ändamål
i så pass stor utsträckning, att man numera kan tala om en viss uppluckring
av den grundläggande principen för kyrkofondens användning.
Den största avvikelsen gjordes år 1950, då bestämmelser rörande avlöning
av kyrkomusiker tillkommo. Tid efter annan ha medgivits åtskilliga — visserligen
mindre — anslag ur kyrkofonden för andi’a divergerande ändamål.
Motsagda bakgrund torde det vara förståeligt, att motionärerna utgå från
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1960
7
den uppfattningen, att kyrkofonden är ett organ med utjämnande funktioner
på det kyrkligt ekonomiska området över huvud. Samtidigt måste
dock utredningsnämnden framhålla, att ett förverkligande av motionärernas
förslag är förenat med avsevärda svårigheter. — Det kan först och
främst rent principiellt ifrågasättas, huruvida nu utan vidare bör förordas
en sådan ändring av kyrkofondslagen, att kyrkofondens medel kunde
tagas i anspråk för sådana mera kostnadskrävande angelägenheter, som
ej kunna anses överensstämma med det ändamål — utjämnande och förbättrande
av prästernas löner — för vilket kyrkofonden tillskapats. Kyrkofonden
torde i övrigt för närvarande icke ens helt tillgodose alla de krav,
som med skäl kunna ställas på den i egenskap av prästlönebidragsfond
(jämför behandlingen av frågorna om avlöning till exempelvis studentpräster,
diakonipräster och präster anställda i kyrkans centrala organ).
— Utredningsnämnden vill vidare såsom en praktisk svårighet vid genomförande
av motionärernas önskemål peka på frågan om avvägningen av
medlens fördelning. Såsom exempel på dylika avvägningsfrågor må anföras
konkurrens mellan församlingar av olika struktur och karaktär i övrigt,
såsom en ödebygdsförsamling i Norrland, en församling på Gotland, en
skärgårdsförsamling eller en storstadsförsamling. — Nämnda förhållanden
ha gett utredningsnämnden anledning att överväga, om icke — såsom
utskottet ansett — kyrkofondens ställning borde bli föremål för utredning.
En dylik utredning skulle närmast ha till syfte, bland annat, att klarlägga,
vad kyrkofonden rätteligen skall användas till. Nämnden har funnit sig
böra förorda en dylik utredning. Vad slutligen angår del i motion nr
1Ö framförda önskemålet, att Kung], Maj:t ville låta utreda möjligheterna
att i skatteutjämnande syfte lämna bidrag till församling för kostnader
för nybyggnad av kyrka, torde, såsom utskottet föreslagit, vara lämpligt,
att den enligt Kung], Maj:ts beslut den 20 december 1957 tillsatta skatteutjämningskommittén
finge tillfälle la del av frågan. Enklast synes vara,
att i samband med den ovan förordade utredningen om kyrkofonden samråd
sker med skatteutjämningskommittén.
Utredningsnämndens betänkande utmynnar i ett förslag dels att kyrkomötet
i anledning av de berörda motionerna ville i skrivelse till Kung],
Maj:t hemställa om tillsättande av en kommitté med huvudsaklig uppgift
att utreda frågan om kyrkofondens framtida användning, dels att motionerna
i (ivrigt icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd.
Yttrandena
Kammarkollegiet och statskontoret finner särskild utredning rörande
den genom motionerna väckta frågan icke påkallad med hänsyn till dels
den utredning om kommunal skatteutjämning som nu pågår inom 1958
års skatteutjämningskommitté och dels den särskilda behandling frågan
ägnas genom tidigare berörda beslut av 1958 års kyrkomöte, övriga remissinstanser,
som samtliga finner förevarande problem angeläget, ställer sig
i huvudsak positiva till förslaget om utredning.
Byggnadsstyrelsen, som tillstyrker utredning, ställer sig tveksam till
frågan huruvida utredningen skall gälla utjämning av kostnaderna även
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 är 1960
för nybyggnad av kyrka och anser att därest utjämningen skall ske genom
fondmedel dessa bör reserveras för underhåll av befintliga kyrkor, då
syftet annars lätt skulle kunna motverkas. Jämväl riksantikvarieämbetet
framhåller vid sitt tillstyrkande av motionärernas förslag, att en utjämning
i främsta rummet bör avse kostnaderna för underhåll och restaurering
av redan befintliga kyrkor.
Domkapitlet i Visby anser att en utredning i ämnet bör vara allsidig
så till vida att jämväl frågan om utjämning mellan församlingarna av kostnader
för uppvärmning av kyrkan, avlöning av kyrkvaktmästare och vård
av kyrkogård bör komma i beaktande.
Vikten av att de enskilda församlingarnas ansvarskänsla och
initiativkraft icke ntsättes för risk att försvagas genom möjlighet till
bidrag utifrån betonas av riksantikvarieämbetet och av domkapitlet i Visby.
Bildande av kyrkliga samt''älligheter torde, enligt vad som framhålles
av domkapitlen i Lund och Visby icke lösa frågan. Domkapitlet i
Lund framhåller härvid, att samfälligheterna i allmänhet skulle komma
att omfatta liera små församlingar och ha att bestrida kostnaderna förlika
många kyrkor som antalet församlingar ingående i samfälligheten.
Frågan om anlitande av kyrkofonden för den ifrågasatta kostnadsutjämningen
avvisas bestämt av domkapitlet i Uppsala, som därvid
hänvisar till vad andra tillfälliga utskottet anfört i sitt betänkande nr 9
vid 1958 års kyrkomöte. Pastoratsförbundet anmäler betänkligheter mot
att de i kyrkofondslagen särskilt angivna ändamål, till vilka kyrkofondsmedel
skall utgå, utvidgas till sådana angelägenheter, som icke avsetts vid
kyrkofondens tillkomst, och anser, att för en sådan utvidgning en närmare
bestämning av kyrkofondens rättsliga ställning och av kyrkomötets inflytande
på användningen av kyrkofondens medel erfordras. Landskommunernas
förbund förmenar, att förslaget om en utjämning via kyrkofonden
måste möta stora svårigheter att realisera utan att inkräkta på församlingarnas
hittillsvarande handlingsfrihet, men motsätter sig icke den begärda
utredningen, dock med framhållande av att en möjlig lösning på
problemet vore om församlingar, som ställes inför kostnadskrävande kyrkorestaureringar,
i vidgad omfattning kunde erhålla statsbidrag eller i
större utsträckning än nu komma i åtnjutande av rikskollekter. 1958 års
skatteutjämning skommitté förklarar sig kunna tillstyrka en utjämning av
förevarande kostnader över kyrkofonden men säger sig därmed icke ha
tagit ställning till frågan om kyrkofondens medel kan tagas i anspråk för
ifrågasatt ändamål. Domkapitlet i Skara hänvisar till vad den av 1958 års
kyrkomöte tillsatta utredningsnämnden anfört i silf den 25 september
1959 dagtecknade betänkande nr 2 och tillstyrker motionärernas yrkande.
Domkapitlet i Lund slutligen finner en utjämning olika församlingar emellan
av kostnaderna för byggande och underhåll av kyrka tilltalande. Domkapitlet,
som konstaterar, att sättet för denna kostnadsutjämnings verk
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1060
9
ställande bjuder på vissa svårigheter, anser den närmast till hands liggande
lösningen vara en utjämning över kyrkofonden — utjämningen skulle då
bli fullständig för kostnaden för präst- och kyrkomusikerlönerna samt för
gudstjänstrummet. I yttrandet påpekas, att ett steg i denna riktning redan
tagits genom föreskriften i 55 § ecklesiastika boställsordningen, i det att
värdet av det virke en församling jämlikt nämnda stadgande uttager för
byggande och underhåll av kyrka minskar storleken av normaluppskattningen
och sålunda kan öka kyrkofondsbidraget till bestridandet av prästoch
kyrkomusikerlönerna i pastoratet. På detta sätt, framhålles det, belastas
kyrkofonden redan nu av vissa kostnader för byggande och underhåll
av kyrka. Domkapitlet tillstyrker, att den begärda utredningen kommer
till stånd och anser, att vid utredningen bör tagas under omprövning
frågan om slopande av den i 5 § kyrkofondslagen angivna maximeringen
av den allmänna kyrkoavgiften eller 20 öre per skattekrona.
Betydelsen av att därest bidrag skall utgå en central överblick
vinnes över de olika restaureringsföretagens angelägenhetsgrad ur skilda
synpunkter framhålles av riksantikvarieämbetet, som i sammanhanget
erinrar, att frågan om ett överförande av byggnadsstyrelsens kulturhistoriska
byrå till riksantikvarieämbetet aktualiserats bl. a. genom ett förslag,
vilket framlagts i statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande 2
(SOU 1957:47). Vid genomförande av detta förslag skulle enligt ämbetet
en önskvärd koncentration i handläggningen av frågor rörande kyrkorestaureringar
kunna åstadkommas. Ämbetet anför vidare, att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet i årets statsverksproposition förklarat
sig ha för avsikt att inom en nära framtid till prövning upptaga
frågan om en översyn av riksantikvarieämbetets och statens historiska
museums verksamhet och organisation, samt att det enligt ämbetets mening
icke synes osannolikt, att den av motionärerna väckta frågan skulle kunna
beaktas även i samband med denna utredning.
Av bl. a. pastoratsförbundet framhålles, att vid genomförande av en
skatteutjämning hänsyn bör tagas till respektive kommuners totala utdebitering
per skattekrona. Skatteutjämningskommittén, vars uppdrag
omfattar det totala kommunala inkomstskattetrycket och vars utredning
enligt direktiven bör vara slutförd i sådan tid att i vart fall 1964 års riksdag
kan taga ställning till frågan om en fortsatt avveckling efter år 1965
av skatteersättningen i anledning av ortsavdragsreformen och därmed
förbundna åtgärder i skatteutjämnande riktning, hävdar, att ehuru en
utredning beträffande det av motionärerna avsedda begränsade området,
kyrkobyggnadskostnaderna, synes kunna vidtagas fristående från kommitténs
uppdrag det knappast kan anses ändamålsenligt för ett rationellt
lösande av frågan om skatteutjämning att till behandling, skild från övriga
områden, upptaga endast en del av hela utrcdningskomplexet. Kommittén
finner det ur utredningssynpunkt mindre tillfredsställande att icke kunna
2—1307 G0 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 30
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1960
överblicka och disponera samtliga omständigheter, som övar inflytande på
utdebiteringen, och uttalar, att det kan tänkas, att kommittén för sitt
slutliga ställningstagande finner en undersökning i den riktning, motionärerna
åsyftat, erforderlig.
Utskottet
Syftet med motionerna sådant det framgår av motionärernas yrkande
är en utjämning av kostnaderna för territoriell församling åvilande skyldighet
rörande byggande och underhåll av kyrka. Härigenom vill motionärerna
vinna likformighet i den kyrkokommunala utdebiteringen. Vidare synes
motionärerna anse, att genom en dylik utjämning den ekonomiska bördan
för underhållet av sådan kulturhistoriskt betydelsefull kyrkobyggnad, vars
bevarande måste vara av allmänt intresse, följdriktigt skulle komma att
avlastas från den enskilda församlingen. Sistnämnda synpunkt äger uppenbarligen
sin riktighet allenast i den mån kyrkobyggnader av denna art nu
ekonomiskt belastar enskilda församlingsmedlemmar i högre grad än
kyrkobyggnader, vilkas underhåll icke kan omfattas av ett motsvarande
allmänt intresse.
För bedömande av skatteutjämningsfrågan har utskottet haft tillgång
till ett rikhaltigt statistiskt material. Förutom vad som upptagits i motionerna
har motionärerna framlagt resultatet av en undersökning rörande
40 församlingar, vilkas kyrkor under senare år restaurerats. Vidare har av
skatteutjämningskommittén till utskottet ingivits en tabell över beviljade
skattelindringsbidrags betydelse för kommuners och församlingars utdebitering
åren 1952—1959. Utskottet har slutligen under besöket på Gotland
erhållit informationer till belysande av denna fråga.
Det föreliggande materialet ger klart belägg för motionärernas påstående,
att utdebiteringen för kyrkliga ändamål i vissa, företrädesvis smärre
församlingar är oproportionerligt hög. I så gott som samtliga remissyttranden
har också vitsordats, att i motionerna berörts ett problem, vars
lösning är i hög grad angelägen. Behovet av åtgärder kan emellertid enligt
utskottets mening icke rätt bedömas utan kännedom om det totala skattetrycket
i de kommuner, där vederbörande församlingar är belägna. Frågan
om kommunal skatteutjämning är som förut nämnts föremål för utredning
genom skatteutjämningskommittén. Med hänvisning till vad denna
kommitté anfört i dess tidigare refererade yttrande — varav torde kunna
slutas att frågan om eventuell utjämning via kyrkofonden av förevarande
kostnader icke av kommittén lämnas obeaktad — finner sig utskottet icke
böra förorda, att frågan om utjämning av församlingarnas kostnader för
byggande och underhåll av kyrka nu göres till föremål för särskild utredning
i annan ordning.
Det syfte motionärerna i övrigt velat främja, nämligen en allmännare
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1960
11
fördelning av kostnaderna för kulturhistoriskt betydelsefulla kyrkobyggnader,
är av annan karaktär och torde, som inledningsvis antytts, icke
på ett adekvat sätt tillgodoses genom åtgärder för skatteutjämning mellan
församlingarna. Emellertid synes det utskottet naturligt att en undersökning
i denna fråga föregår ett slutligt ställningstagande i skatteutjämningsfrågan.
Utskottet, som anser att skatteutjämningskommittén bör överväga
att inom kommittén företaga eller i annan form låta verkställa en sådan
undersökning, vill i ämnet för egen del anföra följande.
Problemet om fördelning av det ekonomiska ansvaret för underhåll av
kulturhistoriskt märklig byggnad hänför sig icke endast till kyrkorna. Förvissa
andra slag av byggnadsminnesmärken har genom proposition nr 161
till årets riksdag föreslagits bestämmelser innefattande skydd ur kulturhistorisk
synpunkt jämförligt med det som redan gäller beträffande bl.a.
kyrkorna. I propositionen har på grundval av förslag från byggnadsminnesutredningen
diskuterats olika möjligheter att bereda ägare gottgörelse för
kostnad till vård och underhåll av sådant byggnadsminne som avses med förslaget.
Utskottets behandling av propositionen förestår. Frågan måste
emellertid såvitt avser kyrkorna betecknas som särskilt svårlöst med hänsyn
till bl. a. dels att antalet kyrkor av stort kulturhistoriskt värde i vårt
land är betydande, dels att kostnaderna för underhåll av sådana byggnader
är förhållandevis mycket stora.
I och för sig måste det anses rimligt, att kostnaderna för sådana byggnader,
vilkas bevarande kan sägas vara ett riksintresse, till en del bäres
av det allmänna. Av den tidigare redogörelsen framgår, att allmänna bidrag
i viss utsträckning redan utgått till restaurering av kyrkor. Utskottet anser
önskvärt, att denna väg fortsättningsvis anlitas i största möjliga utsträckning.
Från ett par håll har i remissyttrandena uttalats farhågor för att
genom en ökad bidragsgivning de enskilda församlingarnas ansvarskänsla
och initiativkraft skulle löpa risk att försvagas. Utskottet fick vid sitt besök
på Gotland rikliga tillfällen att erfara det synnerliga intresse med vilket
församlingsborna omfattade sina kyrkobyggnader och den stora offervilja
de därvid ådagalade. I yttrandet från domkapitlet i Lund har jämväl särskilt
framhållits den påfallande stora frikostigheten från församlingsmedlemmarna
inom stiftet då det gällt vården av kyrkor och kyrkogårdar. En sådan inställning
är uppenbarligen värd att på allt sätt bevaras. Tillskott från det
allmännas sida torde emellertid icke kunna lämnas annat än som en påbyggnad
på de lokala insatserna och behöver därför enligt utskottets mening
icke vara ägnade att verka i den riktning som befarats.
Därest kyrkofonden kan och bör anlitas för vård av kulturhistoriskt
särskilt värdefulla kyrkor -—- en fråga vartill utskottet anser sig icke nu
böra taga ställning — torde i sådant hänseende den form som kommit till
användning för anslag till uppförande av prästgårdar inom Härnösands och
Luleå stift ligga närmare till hands än den av motionärerna föreslagna
vägen.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1960
Utskottet vill slutligen i sammanhanget framhålla sin positiva inställning
till det förslag om överförande av byggnadsstyrelsens kulturhistoriska
byrå till riksantikvarieämbetet som framlagts av statens byggnadsbesparingsutredning
i dess andra betänkande och som omnämnts av riksantikvarieämbetet
i dess yttrande över motionerna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 148 och II: 181, icke måtte
föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse
till Kungi. Maj :t hemställer, att motionerna jämte detta utlåtande
överlämnas till 1958 års skatteutjämningskommitté.
Stockholm den 8 november 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;
från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Persson i Tandö, Nyberg, Wachtmeister, Grebäck, fru Lindberg och herr
Turesson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stlilm 1960. K. L. Beckmans Boktr.