Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

1

Nr 68

Utlåtande i anledning av väckt motion om hälsovårds- och ordningsstadga
för campingplatser.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 156,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Königson hemställt, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en utredning och förslag
till 1961 års riksdag om en hela riket omfattande hälsovårds- och ordningsstadga
för campingplatser». Med campingplatser avser motionären därvid
sådana platser, där allmänheten mot avgift kan erhålla tältplats.

Beträffande de skäl motionären åberopat till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands
län och statens fritidsnämnd. Yttranden har därjämte på utskottets begäran
avgivits av Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och
Riksorganisationernas campingkommitté.

Gällande bestämmelser m. m.

Regler av hälsovårds- och ordningskaraktär som har avseende å campingplatser
återfinnes i ett flertal författningar och cirkulär.

I hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 är intagna vissa bestämmelser
om vatten, avloppsledningar, klosetter och renhållning, som direkt kan tilllämpas
på campingplatser. Så föreskrives i 29 §, att brunn, vars vatten användes
till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till
rengöring av kärl eller redskap, som begagnas vid beredning eller förvaring
av livsmedel, skall vara belägen på betryggande avstånd från anläggning,
vilken kan menligt påverka vattnet. Sådan brunn skall vara överbyggd, och
vattnet i densamma får icke förorenas (31 §). För avledande av spillvatten
och annan flytande orenlighet och av dagvatten samt för rening av avloppsvatten
skall vidtagas de anordningar och åtgärder, som skäligen finns påkallade
till undvikande av sanitär olägenhet (39 §). Föreskrifter lämnas vidare
om klosetts och urinoars belägenhet (44 §) och beskaffenhet (45 §) samt
om uppsamling och förvaring av sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet
(48 §). De ytterligare föreskrifter avseende den allmänna hälsovården,

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 68

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

som för kommun eller del därav finns erforderliga utöver hälsovårdsstadgan,
meddelas enligt 65 § i lokal hälsovårdsordning, vilken antages av kommunens
fullmäktige och underställes länsstyrelsens prövning (68 §).

Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj:t
den 5 juni 1959 fastställt en normalhälsovårdsordning (SFS 440/1959). I
denna återfinns bestämmelser om bl. a. klosetts och urinoars närmare utformning
och beskaffenhet (7—10 §§) samt om kärl och annan behållare
för sopor o. d. Under rubriken »Om badplats och lägerplats» stadgas, att
sådan plats ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden får upplåtas till allmänheten
mot vederlag (21 §) och vidare att den, som mot vederlag upplåter
badplats eller lägerplats åt allmänheten, åligger att hålla platsen i snyggt
och vårdat skick, att tillse att vid platsen finns erforderligt antal klosetter och
urinoarer ävensom anordningar för uppsamling av orenlighet och avfall samt
att föranstalta om tömning av dessa inrättningar och anordningar. Därjämte
föreskrives att det vid lägerplats skall finnas tillgång till vatten i erforderlig
mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och personlig
hygien samt att det, då förhållandena så påkallar, skall finnas tvättställ
eller liknande anordningar (22 §). I 23 § stadgas att tvätt och diskning
på sådan plats icke får ske och flytande orenlighet icke tömmas annorstädes
än på därför särskilt anvisade platser. Fast avfall får icke läggas annorstädes
än i därför avsedda kärl och andra behållare. Campare som bryter mot
dessa bestämmelser kan dömas till böter.

Skulle för särskilda fall föreskrifter utöver hälsovårdsstadgan och lokal
hälsovårdsordning vara erforderliga till förebyggande eller undanröjande av
sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet av
plats eller lokal, till vilka allmänheten har tillträde, äger hälsovårdsnämnden
enligt 70 § hälsovårdsstadgan meddela sådana. Hälsovårdsnämnden äger vidare
antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar och skäligt anstånd
meddela föreläggande och förbud som finns erforderliga för efterlevnaden
av hälsovårdsstadgan, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden jämlikt
70 § meddelad föreskrift. Hälsovårdsnämnden äger därvid föreskriva vite
för underlåtenhet att ställa sig av nämnden meddelat föreläggande eller förbud
till efterrättelse. Hälsovårdsnämnderna har alltså möjlighet att förelägga
ägaren till en campingplats att vid vite företaga olika åtgärder till förbättrande
av de sanitära förhållandena på platsen och i sista hand även förbjuda
en campingplats. Till hälsovårdsnämnds biträde skall finnas en eller flera
hälsovårdsinspektörer, dock att de på inspektör ankommande uppgifterna
må fukgöras av ledamot i nämnden, om så kan ske utan att uppgifterna
eftersättes. Hälsovårdsinspektör må anställas gemensamt för två eller flera
kommuner.

I naturskyddslagen den 21 november 1952 återfinns särskilda bestämmelser
till skydd mot nedskräpning. I 26 § stadgas sålunda att envar skall tillse

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 dr 1960

3

att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat, så att
därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Har på viss plats i
naturen skräpats ned eller eljest osnyggats i sådan omfattning att det uppkommit
obehag av betydenhet för närboende eller andra eller uppenbar fara
för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån det kan ske
utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller ejest är
ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningsställa platsen
samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden (27 §). I
sådana fall kan vederbörande dessutom straffas med böter (32 §) samt förpliktas
att ersätta all kostnad som föranletts av förseelsen (33 §). Enligt
brandlagen den 15 juli 19H gäller vidare, att ingen må handhava eld eller
eldfarligt föremål på sådant sätt att brand därav lätt kan uppstå. Den som
bryter häremot straffes med böter.

Enligt 8 § allmänna ordningsstadgan den 74 december 1956 äger poliskammaren,
där sådan finns, och eljest polischefen i orten att för särskilda fall
meddela de ordningsföreskrifter som finns erforderliga med avseende å bl. a.
användande av badplats eller lägerområde, vartill allmänheten äger tillträde,
samt jämväl när så befinnes påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen,
förbjuda användande av sådan plats eller område. Utöver bestämmelsen
i 5 § att vid brunnar skall vidtagas sådana skyddsanordningar, som
med hänsyn till platsens belägenhet och övriga omständigheter kan anses
påkallade, innehåller allmänna ordningsstadgan icke några andra regler
av större aktualitet just i detta sammanhang. Däremot skall enligt 7 § de
ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen, som för kommun
eller del därav finns erforderliga, meddelas i lokal ordningsstadga,
vilken antages av kommunens fullmäktige och underställes länsstyrelsens
prövning.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund har 1957
utarbetat en promemoria angående normalförslag till lokal ordningsstadga.
I normalförslaget stadgas i 19 §, att inom område som upplåtits för fritidsändamål
eller eljest till allmänt begagnande camping får äga rum endast å
de platser och under de tider av året som av staden (kommunen) bestämts.
I promemorian anföres, att med hänsyn till polischefens (poliskammarens)
befogenhet enligt allmänna ordningsstadgan samt de varierande lokala förhållandena
några föreskrifter om ordning på campingplats icke ansetts böra
medtagas i normalförslaget. Man har emellertid i promemorian påpekat, att
generella föreskrifter angående nyttjande av campingplats kan grundas på
allmänna ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan. Om sådana föreskrifter
skulle anses lokalt erforderliga, kan under 19 § i normalförslaget göras en
hänvisning till särskild campingstadga. I samband därmed hänvisas till de
ordningsföreskrifter som intagits i broschyren »Råd och anvisningar angående
turistcampingplatser» som utgivits av Riksorganisationernas camping -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

kommitté. Härtill återkommes i det följande, överträdelse av föreskrifterna
i allmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga straffas med böter.

Medicinalstyrelsen har också uppmärksammat de sanitära problem, som
hänger samman med campingplatser. I cirkulär den 28 april 1956 till samtliga
hälsovårdsnämnder i riket angående toalettanordningar m. m. å platser
där ett större antal människor samlas (nr 30) uppmanas hälsovårdsnämnderna
se till, att det på alla platser, där det kan beräknas samlas ett större
antal människor, såväl inom tätorter som annorstädes och oavsett om platsen
avses för permanent eller tillfälligt bruk, finns avträden och urinoarer
i tillräckligt antal och av tillfredsställande beskaffenhet. Hälsovårdsnämnderna
skall därjämte bevaka att allmänheten har tillgång till lämpligt placerade
uppsamlingskärl för matrester, sopor och annat avfall. Den 9 mars
1959 utsände medicinalstyrelsen ett nytt cirkulär till hälsovårdsnämnderna
angående sanitära anordningar å campingplatser m. m. (nr 14), i vilket styrelsen
åter framhåller vikten av att erforderlig uppmärksamhet ägnas åt
de sanitära förhållandena på platser där ett större antal människor samlas,
framför allt campingplatserna. Hälsovårdsnämnderna bör därvid verka för
att följande synpunkter iakttages:

Angeläget är att anhopningen av människor vid campingplatserna ej blir
för stor i förhållande till det utrymme som står till förfogande. Avståndet
mellan tältens väggar bör ej understiga 4 meter. Med tält bör i förevarande
hänseende likställas bäddbar bil, husvagn e. dyl. Vid en sådan tät uppställning
av tält uppstår brandfara, varför vid områdets planering kontakt bör
sökas med vederbörande brandmyndigheter.

För matlagning, dryck och andra hushållsbehov bör finnas ymnig tillgång
på gott vatten från vattenledning eller pump.

Ivlosetter bör finnas, skilda för damer och herrar. Antalet bör ej understiga
en på tjugo personer. Klosetterna bör fylla vanliga hygieniska krav
och skötas väl, så att sanitära olägenheter icke uppstår. Minst en urinoar
bör därutöver finnas och, därest avlopp saknas, vara så anordnad att orenligheten
upptages i tätt kärl innehållande torvströ eller lika tjänligt ämne.
Klosett och urinoar bör vara uppställda på tätt underlag, som ligger högre
än angränsande marks yta.

Vidare bör anordningar finnas för uppsamling av disk- och spillvatten
på lämplig plats. För uppsamling av sopor, matrester och annat fast avfall
bör finnas erforderligt antal täta, flyttbara kärl. För sopor kan även papperspåsar
ifrågakomma.

Även lämpliga tvättplatser bör anvisas, så anordnade att vattentäkten ej
förorenas.

Tydliga anslag bör vara uppsatta som anger: Dricksvatten, urinoar, avlopp,
sopor och tvättplatser.

Hälsovårdsnämnderna bör ägna uppmärksamhet också åt andra platser,
där större folksamlingar väntas uppstå på grund av den under sommarmånaderna
ökade friluftsverksamheten. I tillämpliga delar bör därvid ovan
givna anvisningar tillämpas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

5

År 1956 bildade de ledande turist-, frilufts- och motororganisationerna
(Cykel- och mopedfrämjandet, Kungliga automobilklubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Reso, Skid- och friluftsfrämjandet
samt Svenska turistföreningen) ett permanent samarbetsorgan
för campingfrågor, som fick namnet Riksorganisationernas campingkommitté.
Kommittén har utarbetat den ovan nämnda broschyren Råd och anvisningar
angående turistcampingplatser, vilken tillställts hälsovårdsnämnderna
i samtliga kommuner, samtliga vägförvaltningar och länsstyrelser samt
vissa andra statliga och kommunala myndigheter. Broschyren innehåller
anvisningar angående campingområdets belägenhet och beskaffenhet, bekvämligheter
som bör finnas inom området, övriga anordningar inom området,
tillsynen av campingområdet samt ordningsföreskrifter. De sistnämnda
omfattar regler rörande ankomstanmälan och legitimation, hundar, störande
buller och musik, uppträdande och klädsel, bollspel, avfall, tvättning
och diskning, naturbehov, umgänge med eld samt avvisning från området
vid bristande åtlydnad av reglerna.

Som ett komplement till av myndigheterna utfärdade föreskrifter angående
camping och campingplatser har kommittén därjämte i samråd med
samtliga länsstyrelser, medicinalstyrelsen samt ett flertal andra myndigheter
och organisationer utarbetat normer för klassificering av svenska campingplatser.
Normerna grundar sig på de internationella fordringarna för
campingplatser men är avpassade för svenska förhållanden. De indelar de
svenska campingplatserna i tre kategorier, mycket välordnade, välordnade
samt enklare men godtagbara campingplatser. De platser som uppfyller dessa
normer har rätt att vid entrén uppsätta kommitténs auktorisationsskylt.
Genom ett dylikt auktorisationsförfarande åsyftar man att höja campingplatsernas
standard. Normerna har utsänts till länsstyrelserna och vägförvaltningarna
samt ett stort antal av landets campingplatsägare m. fl.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Hallands län, statens fritidsnämnd, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet och Riksorganisationernas campingkommitté
avstyrker under hänvisning till de eller en del av de bestämmelser
som redan finns motionen, enär det enligt deras uppfattning icke
föreligger behov av ytterligare föreskrifter av det slag motionären förordat.
Svenska landskommunernas förbund har därvid tillagt, att föreskrifter om
än aldrig så detaljerade icke ensamma kan trygga ordning och sanitär standard
på campingplatserna. Därutöver fordras kontinuerlig tillsyn. Det är
enligt förbundet ingen mening att påfordra ytterligare bestämmelser om man
icke är övertygad om att hälsovårdsmyndigheternas tillsynsresurser kan säkerställa
bestämmelsernas efterlevnad. Även ur den synpunkten innebär

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

redan utfärdade föreskrifter och rekommendationer en lämplig avvägning.
Riksorganisationernas campingkommitté har därjämte anfört, att lösningen
av de i samband med campingrörelsen uppkomna problemen måste ses i ett
större sammanhang än vad motionären gjort. Enligt kommitténs uppfattning
skulle problemen kunna lösas dels genom en på längre sikt allmän upplysnings-
och uppfostringsverksamhet mot nedskräpning i naturen och för hänsyn,
vett och ordning i samband med camping, dels utfärdande av allmänna
bestämmelser rörande villkoren för utövande av camping i stort sett efter
samma riktlinjer som i viss utländsk lagstiftning, dels ock en breddning av
campingsäsongen genom införande av semesterspridning och sommartid.

Medicinalstyrelsen har icke begränsat sitt yttrande till sådana campingplatser,
som motionären avser, dvs. sådana som upplåtes till allmänheten
mot avgift, utan behandlat frågan i en vidare omfattning. Styrelsen anför:

För bad- och campingplatser, som upplåtes mot vederlag, föreligger som
förut berörts vissa möjligheter till sanering enligt vår nya hälsovårdslagstiftning.
Emellertid är detta beroende på den aktivitet länsstyrelser och kommuner
presterar, då det gäller att genomföra hälsovårdsföreskrifter med
skärpta krav. Det är för närvarande icke möjligt att bedöma huruvida och
i vilken utsträckning en sanering härigenom kan åstadkommas.

Nyssberörda utväg till förbättring av förhållandena föreligger emellertid
endast för bad- eller lägerplats, som mot vederlag upplåtes åt allmänheten.
För bad- eller lägerplats, som upplåtes utan vederlag, föreligger icke denna
möjlighet och härvid bör observeras, att badplatser som regel upplåtes utan
vederlag. Detsamma är förhållandet beträffande flertalet övriga tillfälliga
uppehållsplatser för människor inom fritidsområden såsom rastplatser, segel-
och motorbåtshamnar m. fl. Styrelsen har tidigare framhållit att ur
hygienisk synpunkt förhållandena i regel torde vara särskilt otillfredsställande
just vid ovan exemplifierade uppehållsplatser. — Här är emellertid
icke fråga om enbart hygieniska aspekter utan jämväl naturskydds- jämte
trivselsynpunkter samt icke minst vårt lands anseende som turistland sett
ur internationell synvinkel.

Av de sålunda redovisade anledningarna rekommenderar styrelsen att
en utredning av samtliga hithörande frågor upptages utan dröjsmål.

Utskottet

I förevarande motion göres gällande, att samhället måste ingripa med
tvingande bestämmelser för att mera ordnade förhållanden skall kunna skapas
på campingplatserna i landet. I anledning därav hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära en utredning och förslag till 1961
års riksdag om en hela riket omfattande hälsovårds- och ordningsstadga för
campingplatser. Med campingplatser avser motionären därvid endast sådana
platser, där allmänheten mot avgift kan erhålla tältplats.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår återfinnes i hälsovårdsstadgan,
naturskyddslagen, brandlagen och allmänna ordningsstadgan ett
flertal bestämmelser av hälsovårds- och ordningskaraktär, som har avseende

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

7

å campingplatser. De enskilda kommunerna har därjämte att i lokal hälsovårdsordning
och lokal ordningsstadga meddela de ytterligare föreskrifter
beträffande den allmänna hälsovården och den allmänna ordningen, som för
kommunen eller del därav finnes erforderliga. Vidare har medicinalstyrelsen
i olika cirkulär till samtliga hälsovårdsnämnder i riket framhållit vikten av
att nödig uppmärksamhet ägnas åt de sanitära förhållandena på platser, där
ett större antal människor samlas, och därvid lämnat detaljerade föreskrifter
med avseende å campingplatser. Därjämte kan nämnas att det av de ledande
turist-, frilufts- och motororganisationerna bildade samarbetsorganet,
Riksorganisationernas campingkommitté, verksamt bidragit till lösning av
olika campingproblem, bl. a. genom utgivning av råd och anvisningar angående
campingplatser. Fem av de sex hörda remissinstanserna har med hänvisning
till bestämmelser, som sålunda finns i ämnet, förmenat, att behov
av ytterligare föreskrifter av det innehåll motionären förordat inte föreligger.
Utskottet är av samma uppfattning.

Emellertid vill utskottet understryka att ur ordnings- och hälsovårdssynpunkt
tillfredsställande förhållanden på campingplatserna inte kan uppnås
enbart genom föreskrifter. Härutöver erfordras ständig övervakning av bestämmelsernas
efterlevnad samt snabba och effektiva ingripanden från myndigheternas
sida, där brister i ordning eller sanitär standard förekommer.
Detta är angeläget icke blott med tanke på det alltmer ökande antalet campingturister
utan även med hänsyn till riskerna för nedskräpning av naturen
och förorening av vatten samt till den fasta ortsbefolkningens trivsel.

Även om utskottet sålunda anser att de i ämnet gällande bestämmelserna
väl fyller rimliga krav, vill utskottet i likhet med motionären framhålla, att
förhållandena å campingplatserna i vissa fall kan ge anledning till anmärkning.
Orsaken härtill torde som regel vara att söka i kommunernas bristande
tillsynsresurser. För kommunerna försvåras kontrollen helt naturligt därav
att campingen tilltagit hastigt i samband med den ökade motorismen samt
att den förekommer nästan uteslutande under de tre sommarmånaderna.
Detta har medfört att behovet av tillsynspersonal ökat snabbt under just
dessa månader. Utskottet vill därför framhålla vikten av att nödvändiga resurser
tillskapas för upprätthållandet av ordning och hygien på våra campingplatser.

I detta sammanhang vill utskottet också framhålla att tillsynen av andra
campingplatser än sådana som upplåtes mot avgift samt av rastplatser längs
vägarna, av badstränder och andra platser, där ett större antal människor
samlas, icke alltid fyller berättigade anspråk på effektivitet. Även härvidlag
torde orsaken ofta stå att finna i bristande resurser. För allmänhetens — icke
minst den fasta ortsbefolkningens — trivsel samt för vården och skyddet av
den svenska naturen föreligger det emellertid ett starkt behov av att myndigheterna
sörjer för möjligheter till kontroll och tillsyn, så alt tillfredsstäl -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

lande förhållanden å sådana platser upprätthålles. Härvid torde också visst
resultat kunna ernås genom intensifierad propaganda och upplysning mot
nedskräpning i naturen.

Vad utskottet sålunda uttalat torde böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 156,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 29 november 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson, herr Åkesson*, fröken Nordström och herr Ringaby; från

andra kammaren: herrar Odhe*, Bentgsson i Varberg*, fröken
Höjer, herr Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson
i Alvesta*, Hamilton och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960