Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
1
Nr 67
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
om nykterhetsvård.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 131 i första kammaren av herr Wärnberg
m. fl. samt nr 161 i andra kammaren av herr Alemyr m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 69 § lagen om nykterhetsvård att straffpåföljd föreligger
även i de fall då någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt den som är
ställd under övervakning enligt ovannämnda lags 15 § eller genom nykterhetsnämnds
åtgärd vägrats utminutering enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa till
motionen I: 131.
Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från riksåklagarämbetet, kungl. kontrollstyrelsen,
kungl. socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län. Riksåklagarämbetet
har jämte eget yttrande överlämnat infordrade yttranden
från statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Gällande bestämmelser
Huvuddragen av åtgärderna mot alkoholmissbrukare
Enligt lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård kan olika slag av åtgärder
vidtagas beträffande alkoholmissbrukare. Enligt 14 § 1 mom. skall sålunda
nykterhetsnämnden, där så prövas erforderligt och gagneligt, söka bibringa
den som missbrukar alkoholhaltiga drycker insikt om vådan av alkoholmissbruk
samt vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder. I stadgandet
nämnes exempel på sådana hjälpåtgärder. Där det prövas vara till gagn för
missbrukaren, äger länsnykterhetsnämnden vidare föranstalta om åtgärder
i syfte att alkoholhaltiga drycker inte skall utlämnas till honom från det
i rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda detaljhandelsbolaget (systembolag)
eller från andra försäljare av sådana drycker (14 § 2 mom.).
Länsnykterhetsnämnden kan delegera sin befogenhet härutinnan till kommunal
nykterhetsnämnd.
Beträffande dem som är hemfallna åt alkoholmissbruk, varmed avses de
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 67
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 dr 1960
mera grava fallen av missbruk, stadgas i 15 §, att de kan av nykterhetsnämnden
ställas under övervakning, s. k. föregående övervakning, därest dessutom
någon av följande förutsättningar därjämte är uppfylld. Den åt alkoholmissbruk
hemfallne skall sålunda a) vara farlig för annans personliga säkerhet
eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta
någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller
eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna,
sin familj eller annan till last, eller d) vara ur stånd att ta vård om sig själv,
eller e) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Detsamma
skall gälla, om den hemfallne blivit dömd för minst tre under de två
senast förflutna åren begångna fyllerier eller vissa andra därmed likartade
brott eller om han utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande
liv. Den som ställes under övervakning skall föra ett nyktert liv, städse hålla
övervakaren underrättad om sin bostad och adress samt på kallelse infinna
sig hos honom (17 §). Någon föreskrift om att den övervakade skall fullständigt
avhålla sig från bruket av alkohol finns inte.
Den mest ingripande åtgärden mot alkoholmissbrukare är tvång sintagning
på allmän anstalt för alkoholmissbrukare. För tvångsintagning fordras enligt
18 §, dels att förutsättningarna för övervakning enligt 15 § skall föreligga,
dels ock att något av följande villkor skall vara uppfyllt, nämligen a)
att hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att den åt
alkoholmissbruk hemfallne kunnat återföras till ett nyktert liv, eller b) att
hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa, eller c)
att försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till hans farlighet
inte kan avvaktas. Beslut om tvångsintagning fattas av länsstyrelsen.
Sedan beslut om tvångsintagning meddelats, ankommer det i vissa fall på
länsstyrelsen och i övriga fall på nykterhetsnämnden att föranstalta om
verkställighet av beslutet (34 §). Enligt 35 § föreligger möjlighet för länsstyrelsen
eller nykterhetsnämnden att bevilja villkorligt anstånd med tvdngsintagning.
I samband med beslut om villkorligt anstånd skall den beslutande
myndigheten ställa alkoholmissbrukaren under övervakning (36 §). Sådan
övervakning må — till skillnad från föregående övervakning enligt 15 § —
förenas med lydnadsföreskrifter angående hans sysselsättning, vistelseort
eller annat. Såsom exempel på lydnadsföreskrifter nämnes i 36 § bl. a., att
han skall fullständigt avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker.
Den som är intagen på anstalt kan enligt 49 § erhålla försökspermission,
avseende återstoden av vårdtiden eller viss del därav, eller tillfällig permission,
avseende högst sju dagar. Permitterad skall enligt 51 § som regel ställas
under övervakning. Samma paragraf ger vidare möjlighet att såsom villkor
för permission meddela lydnadsföreskrifter av samma slag som dem som kan
utfärdas i samband med övervakning vid villkorligt anstånd med tvångsintagning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
3
Vid utskrivning från anstalt kan förordnas om övervakning och meddelas
Igdnadsföreskrifter efter i stort sett samma regler som vid permission (54 §).
Bestämmelser avsedda att motverka att alkoholmissbrukare tillhandagås
med alkoholhaltiga drycker
Enligt 69 § nykterhetsvårdslagen straffas med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader den som lämnar alkoholhaltiga drycker åt någon som
honom veterligen är underkastad enligt lagen meddelad föreskrift om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker eller är intagen på allmän vårdanstalt
eller som eljest hjälper sådan person att åtkomma dylika drycker. Såsom
torde framgå av en jämförelse med det ovanstående är bestämmelsen tillämplig
på tillhandagående med alkoholdrycker åt — förutom de på anstalt intagna
— följande grupper av missbrukare, nämligen
a) dem som i samband med övervakning i anledning av villkorligt anstånd
med tvångsintagning jämlikt 36 § erhållit lydnadsföreskrift att fullständigt
avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker samt
b) dem beträffande vilka vid utskrivning jämlikt 54 § meddelats sådan lydnadsföreskrift
som i a) sägs.
Beträffande dem som permitterats från anstalt torde 69 § vara tillämplig
redan av det skälet att de är att anse som intagna på anstalt. Emellertid utfärdas
i allmänhet såsom villkor för permission föreskrift om fullständig
avhållsamhet från alkohol, och då blir 69 § tillämplig jämväl på grund därav.
Däremot omfattar inte nämnda stadgande att någon tillhandagår med alkoholhaltig
dryck den som jämlikt 15 § är ställd under föregående övervakning
eller beträffande vilken nykterhetsnämnd vidtagit åtgärd i syfte att förhindra
att sådan dryck utminuteras eller utskänkes till honom.
Vissa bestämmelser med ändamål att motverka utminutering och utskänkning
av rusdrycker till alkoholmissbrukare finns i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954. Till rusdrycker hänföres enligt förordningen
spritdrycker, vin och starköl, men icke öl klass II (1 §). Först är att nämna,
att all försäljning av rusdrycker, vartill rätt inte föreligger enligt förordningen,
är förbjuden (3 §). I 13 § stadgas att rätt till utminutering tillkommer
endast ett för ändamålet bildat, av Konungen godkänt detaljhandelsbolag
(systembolag). Olovlig försäljning straffas enligt 80 §. Enligt 20 § är det
förbjudet att såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt med anskaffande
av rusdrycker tillhandagå bl.a. den som kan antagas missbruka alkoholhaltiga
drycker, överträdelse av förbudet straffas jämlikt 81 § 1 mom., jämfört
med 80 §, såsom för olovlig försäljning av rusdrycker med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. I ringa fall må dock från straff frias. Är brottet
däremot grovt, är straffet fängelse i högst ett år.
Tillämplighetsområdet för 20 § rusdrycksförsäljningsförordningen skiljer
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
sig i vissa avseenden från 69 § nykterhetsvårdslagens. Det är såtillvida vidare,
att det omfattar tillhandagående åt alla missbrukare, inte bara dem som fått
lydnadsföreskrift om avhållsamhet från alkohol eller är intagna på anstalt.
Emellertid är det snävare därigenom att det avser endast anskaffande såsom
ombud eller på därmed jämförligt sätt och icke tillhandagående med rusdrycker
i sådana former som överlämnande såsom gåva eller bjudande.
Vidare är tillämplighetsområdet inskränkt till rusdrycker och omfattar således
inte t. ex. öl klass II.
Avstängning och restaurangförbud
Såsom ovan framhållits har nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen
möjlighet att föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga
drycker inte skall utlämnas till den, som missbrukar sådana drycker,
från systembolag eller andra försäljare av dylika varor. Med detta stadgande
korresponderar vissa bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen och
ölförsäljningsförordningen.
Vad först angår utminutering från systembolag må nämnas att de nykterhetsvårdande
organens åtgärd brukar kallas —- dock något oegentligt —
avstängning. Avstängning torde som regel tillgå så, att nykterhetsnämnden
meddelar systembolaget att viss person är alkoholmissbrukare, vilket har till
följd att han uppföres på bolagets spärrlista. Enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen
må utminutering vägras den, beträffande vilken nykterhetsnämnd
meddelat beslut som avses i 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen,
så ock den, som enligt underrättelse från nykterhetsnämnd genom lagakraftägande
dom högst ett år dessförinnan befunnits skyldig till olovlig försäljning
av rusdrycker. Det är att märka att systembolaget icke är skyldigt att
låta bli att sälja till missbrukare. Inte heller är det straffbart för de i systembolagens
butiker anställda att sälja till missbrukare, även om nykterhetsnämnd
meddelat beslut jämlikt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen.
Åtgärd enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen i fråga om utskänkning
på restaurang brukar kallas — också något oegentligt — restaurangförbud
och har formen av ett meddelande till restauratören att viss person är missbrukare.
Enligt 50 § rusdrycksförsäljningsförordningen får utskänkning av
rusdrycker inte förekomma till den som veterligen missbrukar alkoholhaltiga
drycker, och enligt 4 kap. 43 § ölförsäljningsförordningen den 26 maj
1954 får öl inte utlämnas, då särskild anledning föreligger till misstanke att
varan är avsedd att användas i berusningssyfte, överträdelser av förbuden
är straffbelagda (80 § rusdrycksförsäljningsförordningen och 6 kap. 54 § ölförsäljningsförordningen).
Det i 4 kap. 43 § ölförsäljningsförordningen stadgade
förbudet är tillämpligt även på butiksförsäljning eller annan försäljning
i detalj av öl.
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
5
Historik
Bestämmelser avsedda att motverka att alkoholmissbrukarc tillhandagås med
alkoholhaltiga drycker
69 § nykter hetsvårdslagen hade sin motsvarighet i 63 § i den
dessförinnan gällande lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister
(alkoholistlagen), där det stadgades straff med böter från 5 till och med 200
kr. för den som lämnar alkoholhaltiga drycker åt någon, som honom veterligen
är ställd under övervakning enligt lagen eller intagen på allmän alkoholistanstalt,
eller eljest hjälper sådan person att åtkomma dylika drycker.
Vid 1947 års riksdag väcktes en motion (II: 249), i vilken ifrågasattes en
skärpning av straffsatsen i 63 § alkoholistlagen. Andra lagutskottet ansåg
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 5) i anledning av motionen, att
det borde övervägas, om icke samhället genom straffskärpning borde på ett
mera markant sätt ge uttryck åt sin uppfattning om brottets förkastliga
karaktär, samt föreslog att motionen skulle överlämnas till den då sittande
alkoholistvårdsutredningen för att tas under övervägande vid fullgörandet
av dess utredningsuppdrag.
Alkoholistvårdsutredningen framhöll, att den avgörande svårigheten vid
tillämpningen av ifrågavarande straffbestämmelse var bevisningen. En nykterhetsnämnd
var ju — och så är förhållandet jämväl enligt nykterhetsvårdslagen
(jfr 64 §) -— egentligen direkt skyldig att undanhålla allmänheten,
inklusive dryckesvänner till nämndens klienter, uppgifter om vidtagna åtgärder.
Detta inskränkte uppenbarligen starkt möjligheterna att med stöd
av straffbestämmelsen hålla sådana personer på avstånd, som olovligen
tillhandagick med alkoholdrycker. Utredningen fann dock stadgandet vara
av viss allmänpreventiv betydelse och anslöt sig till andra lagutskottets uppfattning,
att denna betydelse borde stärkas genom höjda straffsatser. I enlighet
härmed föreslog utredningen en höjning av straffskalan i huvudsaklig
överensstämmelse med vad nu gäller. Utredningen framhöll därvid, att det
dock var särskilt betydelsefullt, att allmänheten vann upplysning om straffbestämmelsens
innebörd och om vikten av att handha alkoholdrycker så att
de inte åtkoms av personer, beträffande vilka risken för skadlig användning
är uppenbar.
Vid remissbehandlingen av alkoholistvårdsutredningens förslag påpekade
socialstyrelsen, att straffskyddet borde gälla även missbrukare, som meddelats
lydnad sföreskrifter.
I det förslag till nykterhetsvårdslag som remitterades till lagrådet upptogs
alkoholistvårdsutredningens förslag med den jämkning som föranleddes av
socialstyrelsens ovannämnda påpekande.
Lagrådet yttrade, att förutsättningen för att straff skulle kunna ådömas
person, som tillhandagick annan än den, som var intagen på vårdanstalt,
med anskaffande av alkoholhaltiga drycker, borde vara att ett åläggande att
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 dr 1960
avhålla sig från sådana drycker gällde denne. På grund härav föreslog lagrådet
ett förtydligande i detta hänseende.
Paragrafen erhöll den avfattning lagrådet förordat.
Förbudet i 20 § rusdrycksförsäljningsförordningen att
såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt tillhandagå missbrukare med
rusdrycker infördes i förordningen 1957 och tillkom för att bekämpa langningen
(se prop. 143/1957 s. 91 o. f.). Erfarenheterna av den fria försäljningen
efter den 1 oktober 1955 hade nämligen visat, att det inte hört till ovanligheterna
att kunder, som på grund av onykterhet avvisats från systembutik,
låtit andra köpa för sin räkning.
Avstängning och restaurangförbud
De i 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen intagna bestämmelserna om att nykterhetsnämnd
äger föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga drycker
inte skall från systembolag eller annan försäljare utlämnas till den som missbrukar
alkohol tillkom genom en lagändring 1957. Dessförinnan fanns i andra
stycket i 14 § en bestämmelse, som gav nykterhetsnämnd möjlighet att föreskriva
förbud för en alkoholmissbrukare att vid bötesansvar göra inköp av
rusdrycker hos systembolag. Dessutom fanns i 14 § första stycket under c)
intagen en befogenhet för nämnden att såsom hjälpåtgärd söka föranstalta,
att alkoholhaltiga drycker inte utlämnades till missbrukaren.
Befogenheten för nykterhetsnämnd att utfärda inköpsförbud för rusdrycker
kom till användning i mycket ringa utsträckning, troligen därför att dylika
förbud framstod såsom merendels tämligen meningslösa. En alkoholmissbrukare,
som icke kunde hållas till ett nyktert liv ens medelst hotet om
en årslång internering på alkoholistanstalt, kunde sålunda inte förutsättas
taga nämnvärt intryck av att nykterhetsnämnden till sina förmaningar och
sitt hot om tvångsåtgärder lade ett förbud vid bötesansvar mot att köpa rusdrycker.
1957 års lagändring gjordes mot bakgrund av de starkt ökade inköpen och
fyllerifallen bland sådana missbrukare som under motbokssystemets tid varit
avstängda från legal inköpsrätt, och var avsedd att i fråga om utminuteringen
göra avstängning av missbrukarna i någon mån mera effektiv.
Lagrådet (prop. 143/1957 s. 105) gjorde invändning mot att de föreslagna
bestämmelserna angående avstängning utformats så, att mot nykterhetsnämndens
beslut om åtgärd i syfte att rusdrycker icke skall utlämnas till missbrukaren
svarade i rusdrycksförsäljningsförordningen icke ett förbud för systembolaget
att sälja till honom utan endast en rättighet att vägra försäljning. I
stället förordade lagrådet, att nykterhetsnämndens beslut skulle innebära förordnande
att rusdrycker inte må utlämnas till missbrukaren och att stadgandet
i rusdrycksförsäljningsförordningen i enlighet därmed skulle innehålla,
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
7
att rusdrycker då inte av bolaget må utminuteras till honom. Lagrådet tilllade:
Självfallet
få de kontrollåtgärder som föranledas inom detaljhandelsbolaget
hållas inom rimliga gränser och torde icke behöva sträcka sig längre än departementschefen
angivit i remissprotokollet. Vad angår den risk för straffansvar
som skulle kunna drabba försäljningspersonalen må framhållas att,
liksom i fråga om förbuden att sälja till minderåriga eller till personer som
synbarligen äro berörda av alkoholhaltiga drycker, straffbarheten subjektivt
enligt motivuttalande förutsätter uppsåt. I allt fall kräves åtminstone vårdslöshet
hos vederbörande.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, följde emellertid inte
vad lagrådet förordat utan vidhöll den utformning bestämmelserna erhållit
i lagrådsremissen. Till motivering härav anförde han i huvudsak följande
(prop. 143/1957, s. 107).
Om---nykterhetsnämndens beslut, såsom lagrådet föreslagit, trots
begränsningarna i kontrollåtgärderna skulle ha formen av ett förbud att sälja,
skulle detta få till följd att butikspersonalen skulle kunna komma att i ej ringa
utsträckning göra sig skyldig till olovlig överlåtelse av rusdrycker, nämligen
i de fall då avstängda missbrukare lyckas undgå kontrollen och köpa rusdrycker.
En sådan konsekvens av lagstiftningen synes enligt min uppfattning inte
böra godtas. Om personalen i butikerna vid straffansvar skall förbjudas att
sälja till avstängda missbrukare, bör den också ha ett berättigat anspråk på
att kontrollåtgärderna blir sådana att den i allo kan iakttaga förbudet. Det
skulle med andra ord bli nödvändigt att i enlighet med 1954 års proposition
upprätta riksspärrlista och kräva legitimation av varje köpare. Den av lagrådet
åberopade omständigheten att det subjektiva rekvisitet för straffbarhet
ej skulle föreligga i de antydda fallen kan härvidlag inte tillmätas avgörande
betydelse. Det för personalen väsentliga måste nämligen vara att den inte
skall se sig nödsakad att i sin tjänst begå gärningar som i fråga om samtliga
objektiva rekvisit uppfyller förutsättningarna för straffbarhet.
Den sålunda föreslagna utformningen av avstängningsförfarandet godtogs
av riksdagen.
Om den lämpliga omfattningen av avstängningsåtgärderna
uttalade föredragande departementschefen (prop. 143/1957 s. 43).
1 första hand synes avstängning i mån av behov böra tillgripas beträffande
sådana alkoholmissbrukare som är föremål för aktuellt tvångsintagningsbeslut
och i följd härav är inskrivna å allmän vårdanstalt eller villkorsutskrivna
från sådan anstalt eller åtnjuter anstånd med intagningsbeslut. Missbrukare,
som är underkastade kvalificerad övervakning, bör också i allmänhet avstängas.
Härjämte synes avstängning böra övervägas beträffande andra grova
alkoholmissbrukare, om det skulle framstå som stötande att vederbörande får
köpa rusdrycker. Detta gäller t. ex. dem, som dagligen besöker utminuteringsbutikerna
i mer eller mindre nyktert tillstånd för att köpa brännvin. I enstaka
fall bör slutligen avstängning, såsom framhölls redan i samband med 1954
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
års lagstiftning, kunna användas såsom en hjälpåtgärd i samförstånd med
alkoholmissbrukaren.
Utredningen har påpekat, att de tekniska anordningarna för att effektuera
avstängningsbesluten kräver att viss återhållsamhet iakttages. Detta gäller
särskilt storstadsområdena. Denna synpunkt bör starkt understrykas. Det är
enligt min uppfattning viktigare att en någorlunda effektiv avstängning kan
upprätthållas gentemot de grövsta missbrukarna än att avstängningsåtgärder
vidtas i alla de fall då detta i och för sig kan framstå som önskvärt.
Detta uttalande föranledde inte någon erinran från riksdagens sida.
Motionerna
Motionärerna erinrar om att 69 § nykterhetsvårdslagen — i motsats till 63 §
i den tidigare gällande alkoholistlagen — inte är tillämplig på tillhandagående
åt den som är ställd under övervakning enligt 15 §. Vidare är, framhåller de,
stadgandet inte heller tillämpligt på tillhandagående åt den som i anledning
av nykterhetsnämnds framställning enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen
blivit jämlikt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen vägrad utminutering.
1 motionerna nämnes, att det enligt 20 § nämnda förordning visserligen är
förbjudet att såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt tillhandagå den
som kan antagas missbruka alkoholhaltiga drycker med anskaffande av rusdrycker
men att förbudet inte omfattar att någon skänker eller bjuder sprit
till en missbrukare. Motionärerna fortsätter härefter:
Ett av nykterhetsnämndernas bästa vapen mot alkoholmissbruket har varit
att ställa missbrukare under övervakning. Beslut om intagning å alkoholistanstalt
har många gånger bedömts som en alltför långt gående åtgärd. Av
statistiken framgår att antalet beslut om övervakning varit betydligt fler än
antalet beslut om intagning å vårdanstalt.
När så möjligheten tillkoim att avstänga missbrukare från inköpsrätt hoppades
man från nykterhetsnämndernas sida att effektivt kunna hindra missbrukare
att skaffa alkoholhaltiga drycker.
Vartefter tiden gått och mindre nogräknade personer upptäckt uppmjukningen
i ansvarsbestämmelserna har dock såväl övervakningen som avstängningen
förlorat i värde som effektivt vapen mot såväl langare som andra
mindre ansvarskännande personer. Det har således varit mycket svårt att bevisa
att överlåtna alkoholhaltiga drycker ej endast varit skänkta eller bjudna,
liksom det måste anses vara mycket stötande, att personer som ej själva får
inköpa alkoholhaltiga drycker ändå får bjudas utan straffpåföljd.
Remissyttrandena
Kontrollstyrelsen tillstyrker motionsförslaget med det tillägget att 69 §
nykterhetsvårdslagen bör göras tillämplig inte blott då åtgärd enligt 14 §
2 mom. lett till avstängning från utminutering utan på samtliga fall då nykterhetsnämnden
vidtagit åtgärd enligt sistnämnda lagrum. Styrelsen anser
emellertid, att det inte torde kunna komma i fråga att utvidgda kriminalise
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 dr 1960
9
ringen till att omfatta tillhandagående åt den som på grund av olovlig rusdrycksförsäljning
avstängts från utminutering enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Styrelsen anför sålunda:
Kontrollstyrelsen anser det icke böra ifrågakomma att utvidga tillämpningsområdet
för 69 § NvL till alla alkoholmissbrukare, som blivit föremål
för åtgärder enligt lagen. Beträffande de mera kvalificerade missbrukarna
synes emellertid en annan bedömning vara motiverad. Det bör vara angeläget
att, även om vederbörande ej meddelats speciell lydnadsföreskrift eller
intagits på vårdanstalt, i möjlig mån söka förhindra sådana personer att åtkomma
alkoholdrycker. Åtgärder i denna riktning synes väl korrespondera
med de år 1957 beslutade skärpningarna av utminuteringskontroll och langningsbekämpning.
Enligt styrelsens mening finnes därför fog för att — i
analogi med vad som gällde enligt 1931 års alkoholistlag — göra 69 § NvL
tillämplig på samtliga de fall då någon ställts under övervakning enligt NvL
(se 15, 36, 51 och 54 §§). Dessutom bör, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad motionärerna anfört, 69 § NvL bli tillämplig på dem beträffande vilka
åtgärder vidtagits enligt 14 § 2 mom. samma lag. (Däremot torde icke kunna
komma i fråga att medtaga de fall, då på systembolagets spärrlista upptagits
person som befunnits skyldig till olovlig rusdrycksförsäljning (se 18 § Rff).
Statsåklagaren i Göteborg förklarar sig kunna tillstyrka den i motionerna
föreslagna utvidgningen av tillämplighetsområdet för 69 § nykterhetsvårdslagen
under hänvisning till den allmänpreventiva betydelse detta stadgande
har. Enligt hans uppfattning kommer dock bevissvårigheterna att i de nytillkommande
fallen bli lika stora som i de nu i paragrafen kriminaliserade fallen.
Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län ställer sig tveksam till motionärernas
framställning och anför ett flertal invändningar mot förslagen. Avslutningsvis
förklarar nämnden, att den inte är beredd tillstyrka att utan närmare
utredning direkt beslutas sådan ändring av 69 § nykterhetsvårdslagen
varom motionärerna hemställt. Nämnden anser dock visst fog finnas för att
ifrågavarande spörsmål göres till föremål för utredning. Därvid bör man, uttalar
nämnden, söka bättre samordna bestämmelserna i nämnda paragraf
och 20 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Förslaget att utsträcka tillämplighetsområdet för 69 § nykterhetsvårdslagen
till att avse dem som står under övervakning enligt 15 § avstyrkes
av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen samt statsåklagare i Stockholm
och Malmö. I flertalet av dessa yttranden hänvisas till lagrådets yttrande
i fråga om utformningen av 69 §, enligt vilket förutsättningen för att
straff skall kunna ådöinas en person, som tillhandagår annan än den som
är intagen på vårdanstalt med anskaffande av alkoholhaltiga drycker, bör
vara, att ett åläggande att avhålla sig från sådana drycker gäller denne.
Socialstyrelsen erinrar om att den, som på grund av beslut enligt 15 § står
under övervakning, enligt 17 § är ålagd att föra ett nyktert liv men icke att
iakttaga total avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker. Styrelsen förklarar
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
sig icke nu beredd att förorda straffbestämmelser för den som lämnar alkoholhaltiga
drycker till sådan person, därest denne inte är avstängd från rätten
att själv inköpa sådana drycker. Statsåklagaren i Stockholm grundar sitt
avstyrkande på i huvudsak de skäl som anförts i en av förste stadsfiskalsassistenten
K. G. Svensson upprättad promemoria. I promemorian framhålles, att
det måste för allmänheten te sig stötande, om straffansvar enligt 69 § skulle
kunna inträda i ett fall, där övervakning vore anordnad, men där nykterhetsnämnden
inte funnit sig föranlåten att föranstalta om att missbrukaren
förhindrades att på »legal» väg erhålla rusdrycker.
Liknande synpunkter framföres av länsngkterhetsnämnden i Malmöhus
län, som anser det tvivelaktigt om man bör straffa den som hjälper annan att
åtkomma en vara, som denne kan anskaffa på fullt legalt sätt.
I flera yttranden framhålles de bevissvårigheter, som är förenade med
tillämpningen av 69 § nykterhetsvårdslagen, såsom skäl mot en utvidgning
av tillämplighetsområdet. Länsngkterhetsnämnden i Malmöhus län anför
sålunda:
Vidare må framhållas att bestämmelserna i 69 § NvL torde ha ringa verkan
till förhindrande av att de alkoholmissbrukare, som nu inbegripas under
bestämmelserna, åtkomma alkoholhaltiga drycker. För att ansvar skall kunna
ådömas måste nämligen krävas att överlämnaren eller hjälparen haft kännedom
om att alkoholmissbrukaren var intagen å vårdanstalt eller underkastad
lydnadsföreskrift om avhållsamhet. Åtgärd av nykterhetsvårdsorgan gentemot
alkoholmissbrukare skall emellertid hållas hemlig för utomstående och det
måste åtminstone i fråga om lydnadsföreskrift antagas att de utomstående
som ha kännedom om åtgärden äro fåtaliga, ehuru det kan tänkas att en del
av alkoholmissbrukarens umgängesvänner ha vetskap därom. Även om utlämnaren
eller hjälparen haft sådan vetskap torde det ofta vara mycket svårt
att bevisa detta.
Den ringa effekten av bestämmelserna i 69 § NvL uppmärksammades under
förarbetena till lagen men man ansåg att stadgandena hade en viss allmänpreventiv
betydelse.
Länsnykterhetsnämnden anser det starkt kunna ifrågasättas om det är befogat
att utvidga området för tillämpningen av bestämmelser med så ringa
effekt till att avse ytterligare kategorier av alkoholmissbrukare. Beträffande
sådana alkoholmissbrukare som äro ställda under övervakning är kretsen av
dem som kunna antagas känna till detta förhållande sannolikt mindre än de
som ha vetskap om att alkoholmissbrukare t. ex. är intagen å vårdanstalt och
svårigheterna att bevisa sådan vetskap äro nog nästan lika stora som de i
motionen berörda svårigheterna att bevisa att alkoholhaltiga drycker ej äro
bjudna eller skänkta.
Liknande synpunkter framföres av statsåklagaren i Malmö.
Riksåklagarämbetet framhåller, att mera flagranta fall av tillhandagående
med sprit till den som står under övervakning enligt 15 § lagen om nykterhetsvård
kan beivras enligt 81 § jämfört med 20 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Länsngkterhetsnämnden i Malmöhus län uttalar att, såvitt nämn
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
11
dens erfarenheter sträcker sig, inte så avsevärda olägenheter som i motionerna
göres gällande föranletts av svårigheten att bevisa att överlåtna rusdrycker
inte varit skänkta eller bjudna.
Socialstyrelsen tillstyrker, att 69 § nykterhetsvårdslagen utvidgas till att
avse även den som jämlikt 14 § 2 mom. i lagen och 18 § andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen
är föremål för avstängning från rätten
att inköpa alkoholhaltiga drycker. Styrelsen anför, efter att ha förklarat
sig inte beredd tillstyrka motsvarande utvidgning i fråga om de övervakade,
följande.
Annorlunda synes man böra ställa sig till motionärernas förslag avseende
dem som avstängts från rätten att inköpa alkoholdrycker. Även om ett flertal
av de avstängda är intagna på vårdanstalter för alkoholmissbrukare eller
underkastade lydnadsföreskrift om total avhållsaonhet från alkoholhaltiga
drycker, torde den återstående gruppen vara så stor, att det är befogat med
särskilda åtgärder för att skydda dessa människor.
Den föreslagna utvidgningen avstyrkes av riksåklagarämbetet och statsåklagaren
i Stockholm. Ämbetet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.
Den principiella invändning ämbetet riktat mot att utsträcka straffansvaret
till att avse tillhandagående åt alla dem som stå under övervakning kan i och
för sig icke anföras, när det gäller tillhandagående åt personer, beträffande
vilka de nykterhetsvårdande organen vidtagit åtgärder för att de skola avstängas
från inköp i systembutikerna. En utvidgning av tillämpningsområdet
för 69 § i detta avseende torde emellertid icke få någon större praktisk
betydelse. Av uttalanden under förarbetena att döma (prop. nr 143/1957 s. 37
och 43) är nämligen avsikten, att avstängning knappast skall förekomma beträffande
andra än dem, för vilka enligt lagen om nykterhetsvård lydnadsföreskrifter
kunna meddelas. Genom att, samtidigt som de föranstalta om avstängning,
meddela föreskrift om avhållsamhet från bruk av alkoholhaltiga
drycker, kunna de nykterhetsvårdande organen således föranleda att tillhandahållande
blir straffbart enligt 69 §.
Härefter tillägger ämbetet att i de fåtaliga andra fall, där avstängning kan
tänkas förekomma, tillhandagående med spritdrycker torde i allmänhet
kunna straffas enligt 81 § jämfört med 20 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Liknande synpunkter anföres i den av stadsfiskalen i Stockholm åberopade
promemorian.
Länsnykterhctsnämnden i Malmöhus län erinrar om att avstängningsåtgärden
innefattar ett meddelande från nykterhetsnämnden till systembolaget
att viss person är alkoholmissbrukare och därför bör avstängas från inköp.
Systembolaget har, fortsätter länsnykterhetsnämnden, rätt att vägra utminutering
till alkoholmissbrukare men torde ej bli förpliktat att göra detta. Med
hänsyn till konstruktionen av avstängningsförfarandet anser nämnden det i
hög grad tvivelaktigt, huruvida avstängningen bör läggas till grund för en
sådan utsträckning av tillämpningen av 69 § nykterhetsvårdslagen som föreslås
i motionerna. Vidare anför nämnden, att det även beträffande åtgärd
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen skulle bli svårt att styrka att överlämnaren
eller hjälparen haft kännedom om åtgärden.
Länsnykterhetsnämnden yttrar sig även angående omfattningen av avstängning
och anför därvid:
Av stor vikt är givetvis i vilken omfattning åtgärder enligt 14 § 2 mom. NvL
beslutas. Av motiven till författningsrummet och av socialstyrelsen i anslutning
till motiven meddelade anvisningar framgår att åtgärden främst skall
riktas mot de grova alkoholmissbrukarna, sådana som är inskrivna å allmän
vårdanstalt eller villkorsutskrivna från sådan anstalt eller åtnjuter anstånd
med intagningsbeslut. Då fråga är om föregående övervakning enligt 15 §
NvL torde i praxis allenast i ett mindre antal fall avstängningsbeslut meddelas.
Så ha bestämmelserna tillämpats av länsnykterhetsnämnden i Malmöhus
län, som anses använda avstängningsförfarandet i relativt stor omfattning.
Det kan alltså antagas att det övervägande flertalet av dem som stå
under övervakning enligt 15 § NvL ej äro avstängda från inköp. Sådan person
torde ej kunna vägras inköpa alkoholhaltiga drycker i systembolags utminuteringsaffär.
Utskottet
Bestämmelser med ändamål att förhindra att alkoholmissbrukare åtkommer
alkoholhaltiga drycker finns i bl. a. nykterhetsvårdslagen och rusdrycksförsäljningsförordningen.
I 69 § i lagen stadgas straff för den som lämnar
sådana drycker åt person, som honom veterligen är intagen på vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller är underkastad lydnadsföreskrift om total avhållsamhet.
Samma gäller då någon eljest hjälper sådan person att åtkomma
dylika drycker. Enligt förordningen får försäljning i detalj av rusdrycker
förekomma endast hos systembolag (utminutering) och hos den som erhållit
tillstånd därtill (utskänkning). Försäljning i annat fall bestraffas såsom
olaga rusdrycksförsäljning. Enligt 20 § i förordningen är det förbjudet att
såsom ombud eller på annat därmed jämförligt sätt med rusdrycker tillhandagå
den som kan antagas missbruka alkohol, överträdelse av förbudet är belagt
med straff. 14 § 2 mom. i lagen ger nykterhetsnämnd möjlighet att vidtaga
åtgärd i syfte att rusdrycker inte skall utminuteras till missbrukare.
Härtill ansluter en bestämmelse i 18 § i förordningen att systembolag äger
vägra utminutering till person, beträffande vilken nykterhetsnämnd vidtagit
sådan åtgärd. Förfarandet benämnes, något oegentligt, avstängning.
69 § nykterhetsvårdslagen och 20 § rusdrvcksförsäljningsförordningen har
i vissa avseenden skilda tillämplighetsområden. Först är att nämna, att 69 §
är avsedd att skydda endast vissa grupper av alkoholmissbrukare, nämligen
sådana som antingen intagits på vårdanstalt eller erhållit lydnadsföreskrift
om total avhållsamhet, medan 20 § har avseende på varje missbrukare. 69 §
gäller alla former av tillhandagående med alkohol, alltså även skänkande och
bjudande. 20 § däremot avser endast tillhandagående såsom ombud eller på
därmed jämförligt sätt och har tillkommit som ett vapen i kampen mot
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
13
langarna. Det kan dessutom nämnas att 69 § gäller alla alkoholhaltiga drycker,
medan 20 § kan tillämpas endast i fråga om rusdrycker, dvs. sprit, vin
och starköl.
Beträffande tillämplighetsområdet för 69 § nykterhetsvårdslagen må ytterligare
nämnas, att lydnadsföreskrift om total avhallsamhet kan utfärdas endast
för sådana alkoholmissbrukare som jämlikt 36 § ställes under övervakning
i samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning på
vårdanstalt eller som permitteras eller utskrives från dylik anstalt, övervakning
kan emellertid beslutas även jämlikt 15 §. Denna form av övervakning
är den mest förekommande och användes för kvalificerade missbrukare, beträffande
vilka det inte blivit aktuellt med tvångsintagning.
I motionerna erinras om att den tidigare gällande alkoholistlagen vid straffansvar
förbjöd varje tillhandagående med alkoholhaltiga drycker åt den som
stod under övervakning eller var intagen på allmän alkoholistanstalt. Denna
bestämmelse var enligt motionärernas uppfattning effektivare än dess nu gällande
motsvarighet, 69 § nykterhetsvårdslagen, enligt vilken den skyddade
personkretsen omfattar — förutom de pa vardanstalt intagna - endast sådana
missbrukare, som erhållit lydnadsföreskrift om total avhallsamhet. Då
dylik föreskrift inte kan utfärdas för dem som ställts under övervakning
jämlikt 15 §, faller flertalet övervakade utanför tillämplighetsområdet för
69 §. Motionärerna framhåller vidare, att 20 § rusdrycksförsäljningsförordningen
visserligen kriminaliserar vissa former av tillhandagående med rusdrycker
åt missbrukare men att stadgandet inte är tillämpligt på sådana former
som skänkande och bjudande. Det har också, anföres det, varit svart
att bevisa, att överlåtna rusdrycker inte varit allenast skänkta eller bjudna.
Enligt motionärerna hoppades man från nykterhetsnämndernas sida, att man
medelst avstängning skulle effektivt kunna hindra missbrukare från att
skaffa alkoholhaltiga drycker. Emellertid har enligt motionärernas uppfattning
denna förhoppning icke infriats, bl.a. därför att det beträffande flertalet
missbrukare inte stadgas något förbud att skänka dem eller bjuda dem
på alkoholdrycker. I syfte att eliminera dessa olägenheter föreslår motionärerna,
att straffbestämmelsen i 69 § nykterhetsvårdslagen skall utvidgas till
att gälla tillhandagående med sådana drycker åt ytterligare två grupper missbrukare,
nämligen dels dem som jämlikt 15 § ställts under övervakning, dels
ock dem som avstängts från utminutering i anledning av nykterhetsnämnds
åtgärd enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen.
Såvitt angår dem som ställts under övervakning överensstämmer motionsförslaget
med vad som gällde enligt alkoholistlagen. Alkoholistvårdsutredningen,
vars förslag ligger till grund för nykterhetsvårdslagen, förordade,
att ifrågavarande bestämmelse i alkoholistlagen skulle, med viss i detta sammanhang
betydelselös ändring, överföras till den nya lagen. Då förslaget till
nykterhetsvårdslag remitterades till lagrådet, hade bestämmelsen i stort sett
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
den av utredningen förordade utformningen. Lagrådet uttalade emellertid,
att övervakning inte borde vara en tillräcklig anledning för att stadga ett
generellt förbud att tillhandagå med alkoholhaltiga drycker utan att därför
borde krävas att missbrukaren själv var ålagd att avhålla sig från sådana
drycker. Propositionen utformades i enlighet med lagrådets uttalande. Förslaget
mötte i denna del inte någon erinran från riksdagens sida. Den uppfattning
som statsmakterna sålunda intagit finner utskottet välmotiverad.
Det måste nämligen te sig stötande, att en person riskerar straff, om han t. ex.
bjuder en missbrukare på alkoholhaltiga drycker, som denne själv har rätt att
inköpa. Utskottet kan följaktligen inte biträda förslaget om utvidgning av
69 § nykterhetsvårdslagen till att avse dem som jämlikt 15 § ställts under
övervakning. Emellertid anser utskottet angeläget att dessa övervakade inte
åtkommer sprit. Frågan om lämpliga åtgärder i detta syfte bör bli föremål
för ytterligare övervägande. Såsom länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län
anfört, bör därvid prövas, huruvida icke en närmare samordning av bestämmelserna
i 69 § nykterhetsvårdslagen och 20 § rusdryeksförsäljningsförordningen
skulle vara av värde.
Såsom motionärerna framhållit, är det inte i och för sig straffbart att
skänka eller bjuda alkoholhaltiga drycker till missbrukare, som i anledning
av nykterhetsnäannds åtgärd avstängts från utminutering på systembolag.
Straffbarhet inträder såsom nämnts först om missbrukaren dessutom är intagen
på vårdanstalt eller underkastad föreskrift om total avhållsamhet. Även
om detta är förhållandet beträffande ett betydande antal av de avstängda missbrukarna,
återstår det ganska många sådana, till vilka det ostraffat kan skänkas
eller bjudas alkohol. I likhet med motionärerna finner utskottet detta
otillfredsställande. En ändring härvidlag bör därför komma till stånd. Hur
denna bör utformas är emellertid utskottet inte för närvarande berett att ta
ställning till. Det är nämligen härvid att beakta, att förevarande rättsområde
regleras i mer än en författning samt att de skilda bestämmelserna i olika
avseenden är avhängiga av varandra. Frågan förtjänar därför att ytterligare
övervägas.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 131
och II: 161, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en översyn av gällande bestämmelser med ändamål att förhindra
alkoholmissbrukare att åtkomma alkoholhaltiga
drycker.
Stockholm den 29 november 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
15
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Svenson, herr Lars Larsson, fröken Nordström och herr Ringaby;
från andra kammaren: herrar Bengtsson i Varberg*, Lothigius*, fröken
Höjer, herr Fredriksson*, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Sundelin*, Gustavsson
i Alvesta* och Anderson i Sundsvall.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Strand, Nils Elowsson och Axel Svensson, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 13 med orden »Såvitt
angår» och slutar på s. 14 med orden »ytterligare övervägas», bort ersättas
med text av följande lydelse.
»Såvitt angår dem som ställts under övervakning överensstämmer motionsförslaget
med vad som gällde enligt alkoholistlagen. Alkoholistvårdsutredningen,
vars förslag ligger till grund för nykterhetsvårdslagen, förordade,
att ifrågavarande bestämmelse i alkoholistlagen skulle, med viss i detta sammanhang
betydelselös ändring, överföras till den nya lagen. Då förslaget till
nykterhetsvårdslag remitterades till lagrådet, hade bestämmelsen i stort sett
den av utredningen förordade utformningen. Lagrådet uttalade emellertid, att
övervakning inte borde vara en tillräcklig anledning för att stadga ett generellt
förbud att tillhandagå med alkoholhaltiga drycker utan att därför borde
krävas att missbrukaren själv var ålagd att avhålla sig från sådana drycker.
Propositionen utformades i enlighet med lagrådets uttalande. Förslaget mötte
i denna del inte någon erinran från riksdagens sida. Den uppfattning som
statsmakterna sålunda intagit finner utskottet välmotiverad. Det måste nämligen
te sig stötande, att en person riskerar straff, om han t. ex. bjuder en
missbrukare på alkoholhaltiga drycker, som denne själv har rätt att inköpa.
Utskottet kan följaktligen inte biträda motionerna i förevarande avseende.
Såsom motionärerna framhållit, är det inte i och för sig straffbart att
skänka eller bjuda alkoholhaltiga drycker till missbrukare, som i anledning
av nykterhetsnämnds åtgärd avstängts från utminutering på systembolag;
straffbarhet inträder först om missbrukaren dessutom är intagen på vårdanstalt
eller underkastad föreskrift om total avhållsamhet. Emellertid är avstängning
avsedd att tillämpas företrädesvis i sådana fall där någon av sistnämnda
åtgärder vidtagits. Att avstängningsinstitutet också tillämpas på
detta sätt framgår av vad länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anfört i
sitt remissyttrande. Med hänsyn härtill skulle en utvidgning av straffbudet i
69 § nykterhetsvårdslagen till att avse tillhandagående åt samtliga avstängda
missbrukare kunna få betydelse allenast för ett mindre antal fall. Vidare må
framhållas, att den praktiska betydelsen av straffbestämmelsen i 69 § är
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1960
förhållandevis ringa, något som man också var medveten om vid lagens tillkomst.
För att straff skall inträda fordras nämligen, att den som tillhandagått
med de alkoholhaltiga dryckerna känt till att mottagaren var intagen
pa vårdanstalt eller underkastad lydnadsföreskrift. Då, såsom framgår av
64 §, de nykterhetsvårdande organen har att iakttaga diskrektion vid sina
åtgärder, kan endast en mycket begränsad personkrets förutsättas äga sådan
vetskap. -Dessutom är det mycket svårt att bevisa, att vetskap verkligen förelegat
hos den som tillhandagått missbrukaren. Mycket står därför inte att
vinna med att utvidga den i 69 § skyddade personkretsen. Ett ytterligare skäl
mot den föreslagna utvidgningen är själva konstruktionen av avstängningsinstitutet.
Såsom ovan framhållits innebär avstängning inte ett förbud mot
utminutering utan endast en rätt att vägra sådan. Det synes utskottet betänkligt
att anknyta straffsanktionen till en sådan omständighet som att utminutering
vägrats. Särskilt i storstäderna torde det förekomma, att avstängda
missbrukare, som vägras inköp på ett inköpsställe, lyckas få köpa på ett
annat. Med hänsyn till det anförda finner utskottet, att det inte föreligger
tillräckliga skäl att utvidga tillämplighetsområdet för 69 § till att avse även
tillhandagående åt avstängda missbrukare.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att förevarande motioner, I: 131 och II: 161, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd».
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960