Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

1

Nr 59

Utlåtande i anledning av väckta motioner om arbetsvärdering beträffande
vissa tjänster inom det statliga avlöningssystemet.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 302 i första kammaren av herr Bergh,
Ragnar, m. fl. samt nr 379 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t skyndsamt måtte
under medverkan av berörda förhandlingsparter låta utföra en objektiv arbetsvärdering
beträffande tjänster i låglöne- och mellanlönegraderna inom
det statliga avlöningssystemet».

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från kungl. statskontoret och statens lönenämnd,
varjämte på utskottets begäran yttrande avgivits av Slatstjänarkartellen och
Tjänstemännens centralorganisation.

Motionerna

I motionerna påpekas, att likalönsprincipen, sådan den definierats av likalönskommittén,
ännu icke genomförts inom statsförvaltningen, såvitt gäller
tjänster i låg- och mellanlönegrupperna. Motionärerna erinrar om att föredragande
departementschefen i propositionen nr 158 till 1958 års A-riksdag
uttalat, att, sedan lika lönegradsplacering för kvinnliga och manliga tjänster
med samma arbetsuppgifter genomförts, lönegradsfrågor i övrigt, som behandlats
av likalönskommittén, borde främst betraktas som förhandlingsfrågor
samt att likalönskommitténs betänkande i och för sig ej borde föranleda
någon vidare åtgärd. Motionärerna framhåller, att departementschefens
ställningstagande bl. a. innebär, att för flertalet s. k. kvinnliga tjänster,
d. v. s. de som ligger under den manliga bottenlönegraden, likalönsfrågan
borde lösas genom förhandlingar, samt fortsätter:

Även om man är beredd att i regel acceptera förhandlingsvägen som den
riktiga, torde det vara orealistiskt att tro, att de resultat, som därvid kan
uppnås, inom överskådlig tid skulle kunna åstadkomma den rättvisa i lönehänseende,
som vi motionärer eftersträvar, i varje fall icke förrän cn objek1
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 59

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

tiv arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet lägges till grund för
löneförhandlingarna. Vi är visserligen medvetna om svårigheterna att nå
full objektivitet vid en arbetsvärdering, utan att vissa subjektiva nyanser
påverkar densamma, men självfallet bör så långt möjligt är objektivitet
eftersträvas. En sådan arbetsvärdering, under medverkan av de berörda
förhandlingsparterna, vilken här förordas, skulle systematiskt ställa tjänster
inom de lägre och inom mellanlönegraderna i relation till varandra, såväl
vad avser tjänster inom respektive grupp som grupperna emellan, varvid
vid denna bedömning hänsyn skulle tas i fråga om t. ex. teoretiska kunskaper,
praktisk erfarenhet, ansvar, psykisk påfrestning, fysisk ansträngning
och arbetsförhållanden. I vad mån efter vidtagen sådan arbetsvärdering
lönejusteringar kommer att visa sig erforderliga, bör detta givetvis bli
en förhandlingsfråga, vilken inom ramen för statens resurser måste ges
hög prioritet.

Beträffande vad i övrigt anförts till stöd för motionsyrkandet får utskottet
hänvisa till motionen II: 379.

Tidigare överväganden rörande systematisk arbetsvärdering

Systematisk arbetsvärdering har prövats beträffande befattningshavare
hos Uppsala stad. Uppsala stadsfullmäktige tillsatte 1947 en kommitté, »Arbets
värderingskommittén», med uppgift att verkställa en översyn och därav
eventuellt föranledd omvärdering av arbetsuppgifternas art för manliga och
kvinnliga befattningshavare. Kommittén framlade 1949 en utredning om
arbetsvärdering av ordinarie och extra ordinarie befattningar hos staden,
vilket torde vara det första praktiska försöket i Sverige till arbetsvärdering
för kommunala tjänster. Enligt kommitténs förslag har praktiskt taget samtliga
stadens befattningar (tillhopa 406) poängvärderats efter ett av kommittén
utformat arbetsvärderingsschema. Schemat innefattar fyra huvudfaktorer:
utbildning och erfarenhet (högst 200 poäng); ansvar (högst 150 poäng);
variation, självständighet och initiativ (högst 100 poäng) samt arbetsförhållanden
(högst 50 poäng). Huvudfaktorerna är uppspaltade på delfaktorer,
exempelvis huvudfaktorn ansvar på delfaktorerna arbetsledning m. m.
(högst 60 poäng), ansvar för maskiner eller utrustning (högst 20 poäng),
ansvar för kassamedel (högst 20 poäng) samt ansvar för människor (högst
50 poäng). Varje delfaktor är indelad i olika grader med olika poängvärde;
så kan exempelvis »ansvar för människor» ge 10, 30 eller 50 poäng. På
grundval av utförliga arbetsbeskrivningar och arbetsvärderingsschemats
definitioner av de olika graderna uträknas faktorpoäng och total poäng för
varje befattning.

Arbetsvärderingskoinmitténs utredning överlämnades i mars 1951 av
Uppsala stadsfullmäktige till Svenska stadsförbundet med hemställan att
stadsförbundet ville undersöka möjligheterna att genomföra en planmässig

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

3

arbetsvärdering för det kommunala förvaltningsområdet. Den har inte föranlett
någon åtgärd från stadsförbundets sida.

Frågan om systematisk arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet
bar behandlats av 1951 års riksdag i anledning av två likalydande motioner
(I: 268 och II: 353), i vilka hemställdes om utredning rörande möjligheten
att vid inplacering av de statligt anställda i det statliga lönegradssystemet
tillämpa en systematisk metod för arbetsvärdering. Riksdagen avslog motionerna
i enlighet med vad statsutskottet hemställt (utlåtande nr 201). Härvid
erinrade utskottet om att frågan delvis var föremål för uppmärksamhet
av två då pågående utredningar, arbetsledareutredningen och Iikalönskommittén,
varefter utskottet fortsatte:

Det synes utskottet välbetänkt att avvakta de erfarenheter, som kunna
vinnas genom pågående och eventuellt kommande undersökningar rörande
speciella grupper av statsanställda, innan åtgärder vidtagas för åvägabringande
av en allmän arbetsvärdering på sätt i motionerna påyrkas. Den i
motionerna väckta frågan är sålunda enligt utskottets mening väl tidigt
väckt — en uppfattning som f. ö. finner stöd i samtliga i ärendet föreliggande
remissyttranden. Utskottet anser därför, att motionerna icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Arbetsledareutredningen har i ett den 23 juli 1952 avlämnat stencilerat
betänkande framlagt förslag till lönegruppering av statliga arbetsledartjänster,
vilken verkställts med hjälp av systematisk arbetsvärdering enligt en
av utredningen utarbetad arbetsvärderingsskala. Förslaget avser endast en
klassificering av arbetsledartjänsterna inbördes men inte någon avvägning
av deras löneställning i förhållande till andra personalgrupper; själva lönegradsplaceringen
har ansetts vara en tjänsteförteckningsfråga.

Likalönskommittén behandlade i sitt betänkande »Lika lön för män och
kvinnor i det statliga lönesystemet» (SOU 1953: 18) frågan om systematisk
arbetsvärdering för att uppnå en lämplig löneavvägning mellan manliga och
kvinnliga tjänster och fann därvid, att en sådan arbetsvärdering inte skulle
ge önskade resultat, om den inte utsträcktes till hela det statliga lönesystemet.
Arbetsvärderingen måste självfallet, anförde kommittén, omfatta både
»kvinnliga» och »manliga» tjänster och bli av betydelse även för lönerelationerna
mellan olika »kvinnliga» och olika »manliga» tjänster inbördes.

1 praktiken skulle detta innebära en allmän tjänsteförteckningsrevision.
Kommittén anförde härefter:

För att systematiska arbetsvärderingsmetoder över huvud taget skall
kunna bli ett hjälpmedel för löneavvägningen mellan män och kvinnor i
statstjänst förutsättes sålunda en mera generell tillämpning av dylika
metoder i det statliga lönesystemet, en fråga som vi inte har att ta ställning
till. Vi vill emellertid framhålla, att det enligt vår mening knappast
torde vara möjligt att konstruera ett arbctsvärderingsschema, godtagbart
för hela det statliga lönesystemet, som ju rymmer arbetsuppgifter av

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 and. Nr 59

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

mycket skiftande karaktär. Arbetsvärdering synes hittills främst ha kommit
till användning för arbeten av någorlunda lika art inom ett och samma
företag. Den partiella arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet, som
arbetsledareutredningen utfört, avser endast klassificering av tjänster inom
en grupp med homogent arbete men avgör inte gruppens löneställning i
förhållande till andra grupper. Arbetsvärderingsmetoderna skulle ha sin
främsta betydelse för likalönsfrågan, om de kunde åstadkomma större
objektivitet vid jämförelse mellan män och kvinnor med olikartade arbetsuppgifter.
Det synes emellertid tvivelaktigt, om man genom systematisk
arbetsvärdering kan nå ett större mått av objektivitet vid lönesättning än
genom hittills tillämpade metoder. Såsom statens lönenämnd framhållit
i sitt ovan refererade yttrande innefattar den systematiska arbetsvärderingen
ett flertal subjektiva delbedömanden. Det poängvärde som tillmätes
de särskilda faktorerna måste få en avgörande betydelse för relationen
mellan olika tjänster. En jämförelse mellan t. ex. den »kvinnliga» kontorsbiträdestjänsten
och sådana tjänster i den manliga bottenlönegraden som
brevbärare och stationskarlar torde sålunda i hög grad bli beroende av vilken
vikt man ger åt faktorn »fysisk ansträngning».

Vår uppgift att undersöka vilka allmänna förskjutningar i de »kvinnliga»
tjänsternas löneställning som behöves för att den skall stå i överensstämmelse
med principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift har vi
sålunda haft att lösa utan tillämpning av systematiska arbetsvärderingsinetoder.
Vi har sökt göra jämförelser mellan »kvinnliga» och »manliga»
tjänster genom den form av mera summarisk arbetsvärdering, som hittills
tillämpats vid statlig lönesättning. Vi har därvid strävat efter att värdesätta
de »kvinnliga» tjänsterna i förhållande till de »manliga» efter samma
grunder som användes för bestämmande av relationerna mellan »manliga»
tjänster inbördes: genom en allmän värdering av arbetsuppgifterna med
hänsyn till deras krav i fråga om utbildning, erfarenhet, skicklighet, fysisk
och psykisk ansträngning, ansvar, arbetsförhållanden etc.

För de tjänster, där män och kvinnor har samma arbete, erbjuder uppgiften
givetvis inga svårigheter. När det gäller »kvinnliga» tjänster under
den manliga bottenlönegraden, är också likvärdigheten mellan »manliga»
och »kvinnliga» arbetsuppgifter ofta tämligen påtaglig. Svårigheterna att
lönesätta »kvinnliga» tjänster enligt principen om lika lön för likvärdigt
arbete gäller främst tjänsterna över den manliga bottenlönegraden. Såsom
av kap. 15 framgår har vi inte i fråga om dessa tjänster kunnat fixera någon
viss lönegrad som den ur likalönssynpunkt riktiga utan endast mera allmänt
kunnat uttala oss om, huruvida en viss tjänst kan anses »kvinnligt lönesatt».

Remissyttrandena

Motionsyrkandet tillstyrkes icke i något av remissyttrandena. Statstjänarkartellen
förklarar sig vara mycket intresserad av syftet med motionerna
men anser att likalönskommitténs betänkande är en bättre grundval för
förhandlingar i syfte att genomföra likalönsprincipen än den i motionerna
förordade arbetsvärderingen. TCO förklarar, att, därest en utredning om
systematisk arbetsvärdering likväl skulle komma till stånd, TCO är beredd

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

5

att medverka i denna. Statskontoret säger sig förutsätta, att i den mån
arbetsvärderingar finnes påkallade vid förhandlingar rörande lönegradsplacering
av vissa tjänster, dylika värderingar också kommer till ståhd
på det sätt och i den utsträckning som bedömes erforderligt. Statskontoret
erinrar vidare om att till grund för likalönskommitténs förslag om ett etappvis
genomförande av likalönsprincipen låg den form av mera summarisk
arbetsvärdering som dittills tillämpats vid statlig lönesättning.

Statens lönencimnd pekar på de svårigheter som är förenade med att genomföra
en systematisk arbetsvärdering och hänvisar därutinnan till sitt
yttrande över de vid 1951 års riksdag väckta motionerna i ämnet. I nämnda
yttrande anförde lönenämnden bl. a. följande.

Med nuvarande ordning för lönegradsplacering av tjänster blir av naturliga
skäl den fastställda placeringen för en viss tjänst i stor utsträckning
ett resultat av olika subjektiva bedömanden. Även om såsom underlag för
prövningen av en tjänsts lönegradsplacering införskaffas möjligast fullständiga
objektiva uppgifter rörande göromålens art, kompetensfordringar, med
tjänsten förenat ansvar o. s. v., måste alltid ställningstagandet till lönegradsplaceringsfrågan
föregås av en uppskattning av det värde de olika faktorerna,
främst arbetsuppgifternas art, skola tillmätas. Några objektiva normer, ägnade
att tjäna till ledning härutinnan, finnas icke. Ställningstagandet blir
därför beroende på uppfattningen om arbetsuppgifternas kvalitativa beskaffenhet
och förhållandet mellan dessa göromål och de göromål, som handhavas
av andra närliggande, inom lönesystemet inrangerade grupper. Självfallet
är att vid sådant förhållande enstaka befattningshavare eller grupper
av befattningshavare kunna anse sina arbetsuppgifter felvärderade. Det må
emellertid framhållas, att den omständigheten, att tjänsdemannaorganisationerna
numera förhandlingsvägen utöva ett betydligt starkare inflytande
än tidigare på lönegradsplaceringsfrågorna, synes vara ägnad att försvaga
tjänstemännens missnöjesanledningar. Bortsett härifrån skulle det emellertid
enligt lönenämndens mening vara av stort värde, såväl för arbetsgivarsom
arbetstagarparterna, om ett mera objektivt lönesättningssystem kunde
tillskapas. Lönenämnden får emellertid samtidigt starkt ifrågasätta, om
några egentliga förbättringar i nuvarande ordning överhuvudtaget kunna
åstadkommas genom införandet av systematisk arbetsvärdering. Visserligen
torde förefintligheten av ett av alla parter godtaget arbctsvärderingsschema
kunna i någon mån underlätta inplaceringen i lönegrad av enskilda tjänster,
men härvid får icke bortses från de synnerligen stora svårigheter, som med
nödvändighet måste göra sig gällande vid utarbetandet av ett inom statsförvaltningen
i dess helhet tillämpligt system.

Efter en redogörelse för det av Arbetsmarknadskommittén i Uppsala utarbetade
förslaget till arbetsvärdering anförde lönenämnden vidare:

Vid utarbetandet av ett arbctsvärderingsschema såsom det nu behandlade
måste sålunda först avgöras vilka faktorer, som överhuvudtaget skola tillmätas
betydelse för löneavvägningen. Därefter måste fastställas i vilken
utsträckning de olika faktorerna maximalt skola påverka lönesättningen.
Slutligen måste uppgöras en detaljerad värdeskala inom de olika faktorerna,
avsedd för uträkning av en viss tjänsts poängtal. Arbetet med uppgörandet
av ett sådant arbctsvärderingsschema innefattar sålunda ett flertal känsliga

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

avvägningsfrågor, beträffande vilka de olika tjänstemannakategorierna ha
ett starkt intresse av att få sina speciella synpunkter tillgodosedda. Det säger
sig självt, att mycket stora svårigheter måste uppkomma, då det gäller
att för den heterogena tjänstemannapersonalen inom statsförvaltningen erhålla
ett poängvärde, som kan godtagas av alla, exempelvis för faktorn utbildning.
Enligt vad lönenämnden kan finna skulle vidare övergång till ett
lönesättningssystem som det skisserade ej heller innebära övergång till ett
objektivt system, utan snarare till ett system, där det samlade övervägandet
rörande arbetsuppgifter, kompetenskrav, ansvar o. s. v. i en tjänst, som nu
sker vid lönesättningen, uppdelas på flera subjektiva »delöverväganden».

På grund av vad sålunda anförts kommer lönenämnden närmast till den
uppfattningen, att några större förbättringar i lönesättningsmetoderna icke
stå att vinna genom införandet av en systematisk arbetsvärdering, om överhuvudtaget
ett av alla parter godtagbart arbetsvärderingsschema går att
upprätta. Såsom nyss anförts skulle det emellertid enligt nämndens mening
vara av stort värde, om ett mera objektivt lönesättningssystem kunde tillskapas.
Med hänsyn härtill vill lönenämnden icke helt avvisa tanken på att
de i motionerna upptagna spörsmålen utredas.

Statstjänarkartellen framhåller, att erfarenheterna inom arbetsområden,
där systematisk arbetsvärdering förekommer, inte är särskilt goda, varken
här hemma eller i utlandet. En liknande uppfattning framföres av TCO,
som uttalar, att hittills vunna erfarenheter ger vid handen, att något allmängiltigt
objektivt arbetsvärderingssystem inte har kunnat skapas, främst
kanske av den anledningen, att de i arbetsuppgifterna ingående faktorerna
oftast inte är mätbara med objektiva metoder utan endast kan bli föremål
för subjektiva värderingar. TCO fortsätter härefter:

Som en kommentar till detta påstående vill TCO nämna att under efterkrigstiden
olika systematiska arbetsvärderingsmetoder blev kända, och på
olika områden av arbetsmarknaden såg man från många håll i dessa en
lösning av problemet att erhålla en rättvis avvägning av lönerna mellan individer
och grupper av individer med olika arbetsuppgifter. Det har emellertid
visat sig, att dessa metoder, som i de flesta fall var baserade på hell
andra förutsättningar än dem som gällde inom de områden där man sökte
använda sig av dem, inte var användbara. Resultat erhölls som inte kunde
anses realistiska mot bakgrunden av de faktiska förhållandena. Till följd
härav har arbetsvärderingsmetoderna kommit att betraktas med misstro.

Statst jänarkartellen påpekar, att den i motionerna aktualiserade likalönsfrågan
rör företrädesvis de allra lägsta karriärerna, vilket för statens del är
ekonomibiträdes- och kontorsbiträdeskarriärerna. Emellertid är staten icke
den dominerande arbetsgivaren beträffande ekonomibiträden och kontorsbiträden.
Enligt statstjänarkartellen är staten arbetsgivare åt cirka 3 500
ekonomibiträden och kommunerna, främst då landstingen, åt cirka 35 000.
I fråga om kontorsbiträdeskarriären är det den enskilda sektorn som är
den dominerande arbetsgivaren. Statstjänarkartellen fortsätter:

Det är för Statstjänarkartellen icke okänt att inom den kommunala sektorn
åtminstone stadsförbundet och landstingsförbundet driver den me -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

7

ningen att staten, som företräder en minoritet anställda, bör avvakta löneutvecklingen
för ekonomibiträdena hos de kommunala arbetsgivarna innan
några ändringar företages på den statliga sektorn. När, som hittills skett, de
kommunala arbetsgivarna icke är intresserade av att lösa likalönsfrågan för
ekonomibiträdena har statens företrädare med så mycket större kraft kunnat
avvisa Statstjänarkartellens försök att lösa problemet.

För att lösa det statliga likalönsproblemet i ekonomibiträdeskarriären
synes det därför nödvändigt att de kommunala arbetsgivarna intager en
mera positiv hållning inom sitt område till frågan. Det skulle också vara
värdefullt om den enskilda sektorn gjorde likadant beträffande sitt likalönsproblem.

Det finns inga som helst skäl att tro att en isolerat genomförd arbetsvärdering
på den statliga sektorn skulle ge bättre förutsättningar att lösa
problemet än likalönsutredningens förslag. Likalönsfrågan kan otvivelaktigt
lösas genom förhandlingar enligt förslaget, men det förutsätter att den dominerande
parten på arbetsgivarsidan, som i detta fall är de kommunala
arbetsgivarna, ansluter sig till uppfattningen att det är angeläget att så sker.
Förhandlingar skulle då inte endast underlättas utan helt säkert leda till
mycket goda resultat för ekonomibiträdeskarriären. De kommunala arbetsgivarna
både inom stadsförbundet, landstingsförbundet och landskommunernas
förbund är rikt representerade i riksdagen och har följaktligen redan
där tillfälle att taga ställning till principen. Detsamma torde kunna anföras
när det gäller det enskilda näringslivets företrädare i riksdagen, både beträffande
denna och övriga likalönsfrågor.

Utskottet

I föreliggande motioner hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära att en objektiv arbetsvärdering under medverkan av berörda förhandlingsparter
skyndsamt utföres beträffande tjänster i låglöne- och mellanlönegraderna
inom det statliga lönesystemet. I sin motivering till yrkandet
framhåller motionärerna, att likalönsprincipen, sådan den definierats
av likalönskommittén eller »lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift»,
inte är genomförd över hela linjen i det statliga lönesystemet.
Avvikelserna finns enligt motionärerna i låg- och mellanlönegrupperna, medan
principen tillämpas i fråga om befattningar i högre lönegrader. I motionerna
hänvisas till att statsmakterna vid 1958 års B-riksdag intagit den
ståndpunkten att likalönsfrågor främst bör betraktas såsom förhandlingsfrågor
samt att likalönskominitténs återstående förslag för likalönsprincipens
genomförande inte i och för sig bör föranleda någon åtgärd. Enligt
motionärerna är det icke att förvänta, att förhandlingsvägen inom överskådlig
tid skall leda till några mera påtagliga resultat, om icke förhandlingarna
grundas på en objektiv arbetsvärdering. En sådan värdering skulle göras
med utgångspunkt från vad de olika tjänsterna kräver bl. a. i fråga om teo -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

retiska kunskaper, praktisk erfarenhet, ansvar, psykisk påfrestning och
fysisk ansträngning. Därigenom skulle systematiskt de olika tjänsterna ställas
i relation till varandra, såväl inom varje arbetsområde som de olika arbetsområdena
emellan. Motionärerna understryker, att i den mån lönejusteringar
efter en sådan arbetsvärdering kommer att visa sig erforderliga dessa
givetvis bör bli förhandlingsfrågor, vilka inom ramen för statens resurser
måste få hög prioritet.

En systematisk arbetsvärdering av det slag motionärerna åsyftar grundar
sig på en analys av arbetsuppgifterna. De olika faktorer som skall användas
vid värderingen fastställes. För dessa faktorer bestämmes en poängskala,
som är enhetlig för hela lönesystemet. Inom denna skala fastställes poäng
för de i varje tjänst ingående faktorerna. På grundval härav uträknas för
tjänsten en totalpoäng. Därefter kommer en jämförelse mellan de olika
tjänsternas totalpoäng att utvisa hur tjänsterna bör lönegradsplaceras i förhållande
till varandra.

Systematisk arbetsvärdering har i viss utsträckning tillämpats beträffande
en del statliga tjänster, bl. a. inom de affärsdrivande verken. Vidare innebär
de med vissa mellanrum återkommande tjänsteförteckningsrevisionerna och
de årliga förhandlingarna om lönegradsplaceringen av vissa tjänster utan
tvivel en värdering av de med tjänsterna förenade arbetsuppgifterna. Denna
arbetsvärdering kan emellertid inte betecknas som systematisk utan är av
schematisk karaktär. Genom att lönegradsplaceringarna föregås av förhandlingar
kan visserligen finnas vissa garantier för objektivitet, men det är
likväl uppenbart att lönesättningen inte helt överensstämmer med de resultat
en systematisk och mera rättvisande arbetsvärdering kan förhjälpa till.
Sålunda är åtskilliga tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen rekryteras
med kvinnor, placerade under den lägsta lönegraden för tjänster, som
är avsedda för män, trots att arbetsuppgifterna i de förra tjänsterna är
minst lika kvalificerade som i de senare. Vidare förefaller det som om vissa
andra arbetsuppgifter, såsom t. ex. de människovårdande, blivit väl lågt värderade
i det statliga lönesystemet.

Givetvis kan inte heller en systematisk arbetsvärdering göras helt objektiv.
Hur de olika faktorerna i ett arbetsvärderingssystem skall värderas i
förhållande till varandra, t. ex. fysisk ansträngning i förhållande till krav
på utbildning, måste sålunda alltid bli föremål för subjektiva bedömanden.
Vidare innefattar fastställandet av de olika faktorspoängen för en tjänst i
viss mån ett subjektivt avgörande. Trots detta medför den systematiska
arbetsvärderingen enligt utskottets uppfattning avgjorda fördelar framför
den nu praktiserade schematiska, i synnerhet genom att uppdelningen av
värderingen på olika faktorer måste antagas ge ett mera objektivt slutresultat.

Mot systematisk arbetsvärdering har anförts, att det skulle vara svårt att

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

9

uppnå enighet om värderingsnormerna. Särskilt stora skulle svårigheterna
vara i det statliga lönesystemet, inom vilket rymmes tjänster med de mest
skiftande arbetsuppgifter. Enligt utskottets mening bör dessa svårigheter
inte överskattas. Systematisk arbetsvärdering har tidigare genomförts såväl
för vissa grupper anställda som för samtliga anställda hos en och samma
arbetsgivare. I sistnämnda hänseende kan utskottet hänvisa till den i Uppsala
under åren 1947—1949 genomförda arbetsvärderingen, som avsåg samtliga
406 tjänster i staden.

Såsom ovan framhållits är det uppenbart, att lönesättningen på det statliga
området icke alltid motsvarar de med de olika tjänsterna förenade arbetsuppgifterna.
Det är därför angeläget att en bättre grundval skapas för
en riktigare lönesättning. Härvid skulle en systematisk arbetsvärdering av
samtliga tjänster inom det statliga lönesystemet vara av stor betydelse. En
sådan arbetsvärdering bör enligt utskottets mening inte inskränkas till
tjänsterna i låg- och mellanlönegruppen, eftersom dessa tjänster bör värderas
även i förhållande till de högre betalda tjänsterna. Utskottet vill därför
tillstyrka motionerna på så sätt, att utskottet förordar en systematisk arbetsvärdering
inom hela det statliga avlöningssystemet. Såsom motionärerna
framhållit bör denna ske under medverkan av de anställdas intresseorganisationer.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 302
och II: 379, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t låter under medverkan av berörda förhandlingsparter
skyndsamt utföra en systematisk arbetsvärdering
inom det statliga avlöningssystemet.

Stockholm den 8 november 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson*, herr Birke, fru Hamrin-Thorell och fröken Nordström
;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg, fröken
Wetterström, fru Ekendahl, fröken Höjer, herrar Johansson i Södertälje,
Wahrcndorff och fru Eriksson i Ängelholm*.

*) Ej närvarande vid utlätandets justering.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

Reservation

av herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist, herr Lundberg,
fru Ekendahl, herr Johansson i Södertälje och fru Eriksson i Ängelholm,
vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 8 med orden
»Systematisk arbetsvärdering» och slutar å s. 9 med orden »anställdas intresseorganisationer»,
bort ersättas med text av följande lydelse.

»Arbetsvärdering förekommer i viss utsträckning redan nu inom det statliga
lönesystemet. Sålunda innebär de med vissa mellanrum återkommande
tjänsteförteckningsrevisionerna och de årliga förhandlingarna om lönegradsplaceringen
av vissa tjänster utan tvivel en värdering av de med tjänsterna
förenade arbetsuppgifterna. Denna arbetsvärdering kan emellertid inte betecknas
som systematisk utan har en mera schematisk karaktär. Genom att
lönegradsplaceringarna föregås av förhandlingar uppnås vissa garantier för
objektivitet, men det är uppenbart att lönesättningen inte helt överensstämmer
med de resultat motionärerna förmenar att en systematisk arbetsvärdering
skulle kunna ge.

Emellertid kan inte heller en systematisk arbetsvärdering göras helt objektiv.
Hur de olika faktorerna i ett arbetsvärderingssystem skall avvägas i
förhållande till varandra, t. ex. fysisk ansträngning i förhållande till krav
på utbildning, måste sålunda bli föremål för subjektiva bedömanden. Dessutom
innefattar fastställandet av de olika faktorspoängen för en tjänst ett
subjektivt avgörande. Härigenom förringas betydligt värdet av systematiska
arbetsvärderingsmetoder.

Man bör därför inte överskatta de resultat som skulle kunna uppnås
med hjälp av systematisk arbetsvärdering. Såsom påpekats från remisshåll
bör de avvikelser från principen om lika lön för likvärdig arbetsuppgift som
har någon större betydelse kunna konstateras redan med hjälp av nu tilllämpade
mera schematiska arbetsvärderingar. Att så är fallet framgår för
övrigt av likalönskommitténs betänkande, där kommittén utan användande
av systematiska arbetsvärderingsmetoder ansåg sig kunna konstatera att
åtskilliga statliga tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen rekryterades
med kvinnor, var för lågt lönegradsplacerade med hänsyn till arbetsuppgifternas
art.

Remissyttrandena präglas genomgående av en påtaglig tveksamhet i fråga
om möjligheterna att genom systematisk arbetsvärdering nå längre i strävandena
mot en objektiv och rättvisande lönesättning än vad som kunnat
uppnås med de metoder som nu tillämpas vid de förhandlingar mellan parterna,
vilka regelmässigt föregår löneöverenskommelserna. Utskottet delar

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1960

11

denna tveksamhet. Det kan vidare enligt utskottets mening ifrågasättas
lämpligheten av att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
åtgärder, som kan tolkas såsom ett ingripande i den fria förhandlingsrätt de
anställdas organisationer eftersträvar.

Under hänvisning till det anförda kan utskottet icke tillstyrka motionerna.
»

b) att utskottet bort hemställa,

»att förevarande motioner, I: 302 och II: 379, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd».