Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

1

Nr 58

Utlåtande i anledning av väckta motioner om likalöns principen,
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 310 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 386 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. angående
likalönsprincipen, m. m.,

dels ock de likalydande motionerna nr 471 i första kammaren av herr
öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 419 i andra kammaren av herrar
Holmberg och Hagberg angående likalönsprincipen.

I motionerna I: 310 och II: 386 har yrkats (yrkandena under 1), att riksdagen
måtte besluta »att uttala sig för att Sverige ratificerar

a) Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 angående
diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning liksom även

b) Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 med ansluten
rekommendation nr 90 angående lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde».

Förevarande båda motioner innehåller även andra yrkanden, nämligen
angående en utredning för att företaga en ekonomisk uppskattning av hushållsarbetet,
m. m. (yrkandena under 2). Dessa yrkanden behandlas i utskottets
utlåtande nr 60.

I motionerna I: 471 och II: 419 har yrkats, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag till lag, som förbjuder
att betala kvinnor lägre lön än män för likvärdigt arbete, förelägges senast
vid 1961 års riksdag».

Över motionerna 1:310 och II: 386 har Folkpartiets kvinnoförbund,
Högerns kvinnoförbund, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, Tjänstemännens centralorganisation
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund (YSF) erhållit tillfälle att yttra sig.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund har icke låtit sig avhöra.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 58

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

Frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde var
föremål för en första behandling vid Internationella arbetsorganisationens
33 :e sammanträde år 1950.

Till grund för diskussionerna vid nämnda sammanträde låg en av arbetsbyrån
utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas regeringar
rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt
ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt
textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig
starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen
om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för
medlemsstaterna att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest
de offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen
av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde».

Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas
till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen
år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huruvida
likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en
rekommendation eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle
sålunda beslut fattas rörande både den internationella regleringens form
och dess definitiva innehåll.

I fråga om regleringens form gick meningarna starkt isär inom vederbörande
konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen
taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i
själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande
tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke
sträcka sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intog
Sverige, Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man enligt
principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom
lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella
regleringen icke borde få form av en konvention. Däremot var dessa länder
beredda att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom
understryka sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen
såsom sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från
s. k. underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprincipen
i form av en konvention uppgavs vara omöjligt på grund av därmed
förenade ekonomiska konsekvenser. Vid en inom utskottet företagen
omröstning uppnåddes majoritet för antagandet av en konvention, kompletterad
med en rekommendation.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Beträffande innehållet i konventionen, som bilägges i utdrag (Bil.
A), må följande anmärkas.

Konventionen definierar i artikel 1 uttrycket »lön» samt föreskriver, att
uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra
sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund av arbetstagarens
kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare medlemsstaterna
att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt
med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån
sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tilllämpas
genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd ordning för
bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare
eller genom angivna utvägar i förening.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten, att, såframt
genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall
vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval
av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter (the work to be performed).
Denna artikel, som berör sättet för arbetsuppgiftens värdering, blev
föremål för en ingående debatt inom utskottet. De meningsskiljaktigheter,
som rådde mellan arbetar- och arbetsgivargrupperna beträffande denna
artikel, koncentrerades kring frågan, huruvida värderingen skulle gälla den
föreliggande arbetsuppgiften (the work to be performed) eller den utförda
arbetsprestationen (the work performed). Den senare formuleringen —
som föreslogs från arbetsgivarhåll — skulle ha öppnat möjlighet för att i
arbetsvärderingen inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader,
som ett användande av kvinnlig arbetskraft enligt gjorda erfarenheter
ansåges medföra. I den slutliga, av konferensen antagna texten
användes såsom nämnts uttrycket »the work to be performed», och därmed
angives, att värderingen skulle avse den föreliggande arbetsuppgiften. I
punkt 3 av samma artikel stadgas, att skillnader i lönesatser, vilka motsvarar
— utan hänsynstagande till kön — differenser, som fastställts vid
en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras (the
work to be performed), icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.

I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet
ansåg, att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för fastställande
av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3,
att de metoder, som bör anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften,
må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga
myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal, av
vederbörande parter.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen, som bilägges (Bil. B), behandlar metoderna
för likalönsprincipens tillämpning. Till en början angives vissa områden,
inom vilka de offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer bör vidtaga direkta åtgärder för
principens tillämpning, nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom
sådana verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras
av det allmänna. Vidare förordas att, därest så med gällande ordning
för fastställande av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtages genom
lagstiftning för en allmän tillämpning av principen.

Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder
från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva
tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åtgärder
för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares
organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv
värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift
som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar
utan avseende å kön.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet
samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga
arbetstagare. Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhåller
samma eller likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning,
yrkesutbildning och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att
begagna de möjligheter som i nämnda hänseenden står till buds. Välfärdsoch
sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt
sådana med försörjningsplikt — bör vidtagas, och kostnaderna härför bör
bestridas på sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare
hindras. Likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga
om tillträde till yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande
av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning
angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna
opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde bör genomföras.

Vid behandlingen av denna fråga i konferensens plenarsammanträde
framlade regeringsombuden för Australien, Danmark, Indien, Storbritannien
och Sverige ett förslag att konventionen måtte utbytas mot en rekommendation.
Detta förslag förkastades dock med 103 röster mot 68. Konventionen
antogs därefter av konferensen med 105 röster mot 33 och 40
nedlagda röster. Rekommendationen antogs med 146 röster mot 18, medan

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

19 ombud avstod från att rösta. Av de svenska ombuden nedlade regeringsombuden
sina röster i fråga om såväl konventionen som rekommendationen,
medan arbetarombudet röstade för och arbetsgivarombudet mot antagandet
av konventionen och rekommendationen.

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Varje stat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att utforma
och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade efter
landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende å möjligheter
och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i syfte
att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende (art. 2). Begreppet
»diskriminering» definieras i konventionen såsom avseende varje åtskillnad,
uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religion,
politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung, som har
till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i
fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres.
Konventionen äger tillämpning å tillträde till yrkesutbildning, till anställning
och till skilda yrken ävensom å anställningsvillkor (art. 1).

Rekommendationen angiver de områden inom vilka staterna bör
tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer som
bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och arbetarna
samt deras respektive organisationer. Bland de i rekommendationen
uppräknade tillämpningsåtgärderna må särskilt nämnas upprättandet av
lämpliga organ för att främja politikens tillämpning inom alla områden av
offentlig och privat anställning samt en hänvisning till den år 1949 av arbetskonferensen
antagna reviderade konventionen angående migrerande arbetare
och den därtill anslutna rekommendationen.

Konventionen antogs av konferensen med 189 röster mot 24 och 13 nedlagda
och rekommendationen med 212 röster mot 0 och 11 nedlagda. Av
de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet
av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet
röstade mot konventionen och nedlade sin röst beträffande rekommendationen.

Likalönskommittén

Den 10 januari 1947 tillkallades sju utredningsmän1 för att inom finans -

1 Generaldirektören A. E. V. Swartling, ordförande, kamreraren Karin Almgren, ledamoten
av riksdagens första kammare, bibliotekarien Ebon M. I. Andersson, ledamoten av riksdagens
andra kammare, ombudsmannen Sigrid H. E. Ekendahl, ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien
B. E. Johnsson, förtroendemannen G. Jönsson samt dåvarande ledamoten av riks -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

departementet biträda med utredning angående likalönsprincipens genomförande
i statsförvaltningen. Utredningsmännen, som antog benämningen
likalönskommittén, avgav den 18 maj 1953 betänkande i ämnet »Lika lön
för män och kvinnor i det statliga lönesystemet» (SOU 1953: 18). Vid betänkandet
fanns fogat ett av ledamoten N. H. T. Larsson avgivet särskilt
yttrande, innehållande en i vissa delar avvikande mening.

Kommittén definierade likalönsprincipen med utgångspunkt från
definitionen i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 såsom
»Lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift». Detta innebär,
framhöll kommittén, att lönen skall fastställas med hänsyn till den
föreliggande arbetsuppgiften och att denna skall värdesättas efter samma
normer, antingen den utföres av man eller kvinna.

Vid sin undersökning, huruvida likalönsprincipen
var genomförd inom det statliga lönesystemet, konstaterade kommittén,
att härför fordras först och främst, att avlöningsförmånerna i en och
samma tjänst är lika, antingen den innehas av man eller kvinna (lika
lön i samma befattning). Kommittén fann, att principen såtillvida var genomförd
inom det statliga avlöningssystemet.

Kommittén framhöll därefter, att det givetvis strider mot likalönsprincipen,
om för samma slags arbetsuppgifter har inrättats särskilda tjänster
för män och särskilda tjänster för kvinnor och de kvinnliga tjänsterna har
placerats i lägre lönegrad än de manliga. En sådan avvikelse från likalönsprincipen
fann kommittén föreligga i fråga om vissa kvinnliga tjänster vid
fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus.

De kvinnliga tjänsterna med direkt manlig motsvarighet utgjorde emellertid
enligt kommittén ett begränsat problem. Likalönsprincipen fann kommittén
ha sin största räckvidd, när det gäller lönegradsplaceringen av sådana
tjänster, som visserligen inte är reserverade för kvinnor men som de
facto uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor (av kommittén
kallade »kvinnliga» tjänster) och som inte har några direkta motsvarigheter
bland de »manliga» tjänsterna (tjänster som uteslutande eller huvudsakligen
innehas av män). Kommittén framhöll, att likalönsprincipen kräver,
att de »kvinnliga» tjänsterna lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna
och värdesättes efter samma grunder som de »manliga» tjänsterna.
I detta avseende fann kommittén de väsentligaste avvikelserna från
likalönsprincipen föreligga inom det statliga lönesystemet. Vissa av de
»kvinnliga» tjänsterna hade vid jämförelse med »manliga» tjänster en med

dagens andra kammare, sedermera statsrådet Hj.R. Nilson. Under utredningsarbetets gång ersattes
Jönsson med förbundsordföranden B. Larsson, vilken i sin tur ersattes med ledamoten av
riksdagens andra kammare, ombudsmannen S. H. Henriksson, samt Nilson av ledamoten av
riksdagens första kammare, lantbrukaren N. H. T. Larsson.

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

7

hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg löneställning. Detta gällde särskilt
de »kvinnliga» tjänster, som var placerade under dåvarande 10 lönegraden
(numera 7 lönegraden). Denna lönegrad kunde betecknas som den manliga
bottenlönegraden, d. v. s. den lägsta lönegrad, som i praktiken användes för
ordinarie eller extra ordinarie tjänst, avsedd att rekryteras med män.

Kommittén tog därefter upp frågan, om likalönsprincipen
borde genomföras inom det statliga lönesystemet, och framhöll därvid,
att de invändningar som gjorts och fortfarande gjordes mot ett fullständigt
genomförande av likalönsprincipen, kunde hänföras till tre olika
lönesättningsprinciper, nämligen behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen
och marknadslöneprincipen.

Behovslöneprincipen har åberopats som skäl för en generell löneskillnad
mellan män och kvinnor, varvid anförts, att gruppen manliga tjänstemän
i genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinnliga
tjänstemän. Kommittén framhöll, att staten genom att tillämpa lika lön för
män och kvinnor i samma befattning avvisat en öppen tillämpning av behovslöneprincipen.
En »dold» tillämpning av behovslöneprincipen förekom
däremot enligt kommittén på så sätt, att tjänster, avsedda att huvudsakligen
rekryteras av män, oavsett arbetsuppgifterna icke placerades lägre än i dåvarande
10 lönegraden, eftersom lönen ansetts böra avpassas efter en familjeförsörjares
behov, medan tjänsterna under denna »manliga bottenlönegrad»
praktiskt taget uteslutande var sådana som endast eller huvudsakligen
innehades av kvinnor.

Kommittén avvisade behovslöneprincipen som skäl mot genomförande av
likalönsprincipen och framhöll, att lön borde betalas efter arbetet och oberoende
av arbetstagarens personliga förhållanden; utjämning av försörjningsbördan
borde ske genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som berör
alla medborgare. Att anföra behovssynpunkter som motivering för lägre
lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster var enligt kommitténs uppfattning
orimligt redan av den anledningen, att ett stort antal kvinnor i statstjänst
har fått sin lön bestämd utan dylika hänsyn.

Prestationslöneprincipen innebär, att lönen göres beroende av arbetstagarens
prestation, varmed förstås den totala arbetsinsatsen under hela anställningstiden,
ställd i relation till arbetsgivaren-statens utgifter för lön, pensionering,
utbildning etc. Med åberopande av prestationslöneprincipen har
det gjorts gällande, att kvinnornas löner borde reduceras generellt på grund
av att kvinnornas arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens.

Kommittén konstaterade, att prestationslöneprincipen kan anses avvisad
i det statliga lönesystemet, när det gäller själva lönesystemets konstruktion,
i och med att lika lön i samma befattning genomförts. Efter att ha omnämnt
vissa undersökningar, som utvisade, att sjukledighetsfrekvensen genom -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

gående är högre för en grupp kvinnor än för en grupp män med samma
arbetsuppgifter, fortsatte kommittén:

Även om det med hänsyn till den genomsnittliga sjukledighetsfrekvensen
måste anses sannolikt, att en grupp kvinnor vållar arbetsgivaren-staten större
utgifter än en lika stor grupp män med samma lön, finner vi det orättvist
att reducera lönen för en kvinnlig tjänsteman, därför att hon tillhör en viss,
statistiskt lätt avgränsbar grupp. Det måste vara orimligt, att de av kvinnorna,
som är friskare än genomsnittet bland männen, skall betala för de
övriga kvinnornas sjukledigheter. Vi avvisar varje slags generell lönereduktion
för kvinnliga tjänstemän på grund av denna grupps högre sjukledighetsfrekvens
och anser följaktligen, att sjukledighetsfrekvensen inte får tas till
intäkt för lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster. Om hög sjukledighetsfrekvens
skall ge anledning till särskilda löneavdrag, måste dessa
avse såväl män som kvinnor och innebära en bättre anpassning av det statliga
lönesystemet till den individuella prestationen sådan den avspeglas i
närvarofrekvensen.

Marknadslöneprincipen innebär, att statstjänstemännens löner skall avvägas
så, att lönen för ett visst arbete i statstjänst så nära som möjligt ansluter
sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas för likartat
arbete. Kommittén ansåg, att man kunde utgå ifrån att avlöningen för
sådana arbetsuppgifter i statstjänst, som huvudsakligen utföres av män, i
stort sett anpassats efter lönenivån för »manliga» arbetsuppgifter på den
privata arbetsmarknaden, och att arbetsuppgifter, som huvudsakligen utföres
av kvinnor, i stort sett betalas med samma lön som »kvinnligt» arbete
i enskild tjänst. Vidare anförde kommittén, att marknadslöneprincipens
tillämpning historiskt sett är den främsta anledningen till att vissa »kvinnliga»
tjänster är lönegradsplacerade i strid med likalönsprincipen. Kommittén
ansåg det emellertid i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet
lönegradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna, oberoende av den privata
arbetsmarknadens värderingar, sker helt i överensstämmelse med likalönsprincipen.
Detta förutsätter enligt kommittén en så långt möjligt objektiv
arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet.

I fråga om likalönsprincipens genomförande uttalade
kommittén, att ett omedelbart eliminerande av de avvikelser från principen
som ovan redovisats skulle innebära en ökning av statens kostnader för
löner med cirka 51 milj. kr. per år. Därvid hade inte räknats med någon
kostnadsökning på grund av de förskjutningar i löneställning för »kvinnliga»
tjänster i dåvarande 10 eller högre lönegrader, som kunde komma att
föranledas av att 10 lönegraden skulle bli bottenlönegrad för både kvinnor
och män. Till kostnadsökningen skulle dessutom komma ökade kostnader
för pensioner, övertidsersättningar m. m. Det syntes kommittén vidare ofrånkomligt,
att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga» statliga befattningarna
måste fora med sig lönejusteringar för motsvarande befattningar
vid landsting, städer och andra kommuner. Dessa lönejusteringar beräkna -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

des av kommittén medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med
cirka 36, för städerna med cirka 36 och för landskommunerna med cirka 21
milj. kr. per år. Likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet
måste enligt kommittén också inverka på löneutvecklingen på den privata
marknaden. Likalönsfrågan var därför ytterst en fråga om löneutjämning
mellan manliga och kvinnliga arbetstagare på hela arbetsmarknaden. Denna
utjämning kunde emellertid främjas genom att staten vid lönesättningen
för sina anställda i snabbare takt förverkligade likalönsprincipen. I vilken
takt förverkligandet borde ske var emellertid en politisk-ekonomisk avvägningsfråga,
som föll utanför kommitténs uppdrag.

Historik

Likalönskonventionen m. m. inför riksdagen

Riksdagen har flera gånger uttalat sig mot ratificering av likalönskonventionen.
Första gången skedde detta i anledning av proposition (nr 47)
år 1 9 5 2, vari anhölls om riksdagens yttrande angående konventionen,
och i samband därmed behandlade motioner. Andra lagutskottet anslöt sig
i sitt utlåtande (nr 21), som låg till grund för riksdagens beslut i ärendet,
till en under frågans föregående behandling uttalad uppfattning, att en ratificering
av konventionen skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt
godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan
påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser
om löneförhållanden.

Vid 1956 års riksdag framställdes i två likalydande motioner
(1:356 och 11:270) yrkande av innebörd att riksdagen måtte uttala, att
Sverige skulle ratificera likalönskonventionen och den därtill anslutande rekommendationen
nr 90. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 37),
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet uttalade
därvid sin anslutning till den ovan återgivna principen om rätt för
arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria
avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Vidare
yttrade utskottet, att enligt dess mening arbetstagarnas egna organisationer
vore bäst ägnade att tillgodose kvinnornas intressen i nu förevarande avseenden.

I fråga om lönerna på de statliga och kommunala områdena yttrade utskottet: Såvitt

avser det statliga området medger gällande ordning i vårt land, att
statsmakterna bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen
genomföres. En ratificering av konventionen innebär här alltså enligt den
ovan återgivna artikel 2, att statsmakterna åtager sig att »trygga tillämpningen»
av nämnda princip. Enligt en av den s. k. likalönskommittén genomförd
undersökning, vilken redovisats i kommitténs år 1953 avgivna

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

betänkande, skulle likalönsprincipens fullständiga genomförande på det
statliga området i vårt land innebära en ökning av statens kostnader för
löner beräknade efter dåvarande förhållanden, av 51 miljoner kronor per
år. För samtliga statliga och kommunala tjänster skulle löneutgifterna öka
med 144 miljoner kronor. Till detta belopp komme även ökade kostnader
för pensioner, övertidsersättning m. m. Ett genomförande av likalönsprincipen
på det statliga området skulle vidare givetvis få konsekvenser även
för det privata näringslivet.

Utskottet fann sig, med hänsyn såväl till nämnda kostnader som till
principen om den privata arbetsmarknadens frihet, icke kunna tillstyrka
att konventionen ratificerades.

Avslutningsvis uttalade utskottet.

Utskottet vill emellertid understryka, att utskottets ställningstagande till
frågan om svensk ratificering av likalönskonventionen icke berör frågan,
huruvida en successiv höjning av kvinnornas löner bör genomföras. I denna
fråga uttalar utskottet emellertid sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens
parter visat ett positivt intresse för genomförandet av förbättringar
samt att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande
till männens alltmer minskat. Från arbetstagarnas organisationer
har också i samband med de årliga löneförhandlingarna i olika sammanhang
gjorts uttalanden av innebörd, att särskild uppmärksamhet skall ägnas
kvinnornas lönefrågor. Man har enligt utskottets mening med hänsyn
till vad som sålunda förekommit anledning antaga, att utvecklingen på
lönemarknaden även i fortsättningen skall gå i en för kvinnorna gynnsam
riktning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Samma yrkande väcktes genom motion (I: 123) vid 1 9 5 8 års B - r i k sdag.
Även denna motion avstyrktes av andra lagutskottet (uti. B 8). Utskottet
yttrade, att riksdagen åren 1952 och 1956 som sin mening förklarat
att ratificering icke borde ske, och fortsatte:

Såsom skäl för denna ståndpunkt har åberopats att en ratificering skulle
innebära att man frångick den hittills allmänt godtagna principen om rätt
för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom
fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser i lönefrågor. Enligt utskottets
mening är nämnda skäl alltjämt bärande.

Emellertid vill utskottet framhålla att förevarande spörsmål kan tänkas
komma i ett annat läge såsom följd av genomförandet av ett frihandelsområde
i Västeuropa, varom förhandlingar sedan en tid pågått. I dessa
förhandlingar lär frågan om likalönsprincipen ha aktualiserats. Det är
därför möjligt att man från svensk sida kan komma att ta ställning till
problemet om likalönsprincipen såsom en del av det större problemkomplexet
om genomförandet av frihandelsområdet.

Utskottet anser dock att under rådande förhållanden Sverige icke bör
biträda konventionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vissa ändringar i riktning mot likalönsprincipens förverkligande på det

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

statliga området beslutades vid 1957 års riksdag (prop. 120, SU 90,
rskr. 225) och vid 1958 års B-riksdag (prop. Bl, bil. 2. p. 2,
SU B 14, rskr. B 11). Ändringarna rörde personal inom fångvården och
mentalsjukvården. I sitt av riksdagen godkända utlåtande till 1958 års
B-riksdag yttrade statsutskottet, att, även om åtskilliga i likalönskommitténs
betänkande behandlade spörsmål ännu återstod olösta, det likväl enligt
utskottets mening måste framstå såsom mest ändamålsenligt, att de resterande
frågorna betraktades som förhandlingsfrågor och behandlades i enlighet
därmed. I anslutning därtill avstyrkte utskottet ett motionsvis framställt
yrkande om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till genomförande etappvis av likalönsprincipen i det statliga avlöningssystemet.

Vid 1959 års riksdag behandlades dels i anledning av proposition
(nr 23) frågan om ratificering av konventionen angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning, dels ock i anledning av en motion
(II: 214) frågan om ratificering av likalönskonventionen. I propositionen uttalades,
att Sverige icke borde tillträda den förstnämnda konventionen, enär
en ratificering skulle ålägga Sverige att främja och trygga likalönsprincipen.
I anledning av propositionen väcktes två likalydande motioner (I: 381 och
11:458), vari yrkades, att riksdagen måtte tillstyrka ratificering av konventionen
angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 2) anförde andra lagutskottet: Av

de frågor, som behandlas i den av Internationella arbetskonferensen
år 1958 antagna konventionen angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning, är de flesta redan lösta för vårt lands vidkommande.
Beträffande tillsättning av statliga befattningar gäller sålunda på grund
av § 28 regeringsformen, att avseende skall fästas endast vid förtjänst och
skicklighet. Hänsyn får alltså icke tagas till ras, hudfärg, kön, religion, politisk
uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung. Att i fråga
om prästtjänster och vissa andra befattningar med anknytning till det religiösa
livet avseende skall fästas vid trosåskådning, lär icke strida mot konventionen.

Även beträffande kommunala och privata anställningar torde i de flesta
avseenden tillämpas principer, som är förenliga med konventionen.

En av de grundsatser, som behandlas i 1958 års konvention, nämligen
principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, kan
emellertid icke anses vara fullt genomförd vare sig inom statlig, kommunal
eller privat verksamhet.

Statsmakterna har numera intagit den ståndpunkten, att likalönsprincipens
genomförande på det statliga området är en förhandlingsfraga. Denna
ståndpunkt är knappast förenlig med konventionen, som ålägger ratificerande
stat bl. a. att främja likalönsprincipen, »såvitt avser anställning, som
är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll».

Inom övriga delar av arbetsmarknaden är likalönsprincipens genomförande
helt beroende på arbetsmarknadsparternas överenskommelser; det skulle

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

strida mot hävdvunnen ordning, om statsmakterna — i enlighet med de förpliktelser,
som skulle följa med en ratifikation — sökte förmå arbetsmark -nadsparterna att genomföra likalönsprincipen.

Vad nu anförts rörande statsmakternas inställning till genomförandet av
likalönsprincipen innefattar, såsom ock föredragande departementschefen
funnit, hinder för vårt land att ratificera den år 1958 antagna konventionen
angående diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning. Utskottet
kan därför icke tillstyrka yrkandet i motionerna I: 381 och II: 458 angående
ratificering av konventionen.

Vad utskottet ovan uttalat om 1958 års konvention har tillämpning även
på internationella arbetsorganisationens konvention av år 1951 angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Riksdagen har för övrigt
flera gånger tidigare uttalat sig mot ratificering av denna konvention.
Utskottet anser sig alltså böra avstyrka även motionen II: 214, enligt vilken
1951 års konvention och en åtföljande rekommendation skulle ratificeras
av Sverige.

Likalönskonventionen inför Nordiska rådet

Vid Nordiska rådets 7:e session år 1959 hemställdes i
ett av herrar Nihlfors och Osvald väckt medlemsförslag, att rådet måtte
rekommendera regeringarna att ratificera likalönskonventionen samt vidtaga
åtgärder för att förverkliga den därmed sammanhängande rekommendationen
nr 90.

Över förslaget avgavs utlåtande av Nordiska rådets socialpolitiska niomannakommitté,
som konstaterade, att konventionen redan ratificerats av
Island och Norge samt att regeringen i Danmark hade anmält sin avsikt att
framlägga förslag om ratifikation vid folketingssessionen 1959/60. Kommittén
påpekade härefter, att de betänkligheter som framförts mot ratifikation
för Sveriges vidkommande hänförde sig till den i de nordiska länderna rådande
principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning
träffa överenskommelser i lönefrågor. Kommittén fortsatte härefter: På

det principiella planet gäller motsättningarna framför allt frågan, huruvida
en ratificering av konventionen låter sig förena med den hävdvunna
avtalsfriheten på arbetsmarknaden.

Å ena sidan finnes de, som företräder den meningen, att ratifikation på nu
angiven grund inte bör ske. De synes motivera sin ståndpunkt huvudsakligen
därmed, att — vare sig man väljer lagstiftningsvägen eller avtalsvägen
— en statlig intervention i syfte att åvägabringa anställningsvillkorens reglering
enligt de i konventionen uttalade principerna skulle betyda ett ingripande
i lönesättningen i klar strid mot principen om avtalsparternas frihet
att själva träffa överenskommelser i dessa frågor. Därutöver tar man avstånd
från ett system, som skulle innebära, att en internationell konvention
ratificerades allenast på grundval av kollektivavtal. Även om en sådan ordning
godkändes, kan man därmed — framhålles det — då det gäller likalönskonventionen,
inte komma ifrån statens konventionsenliga skyldigheter

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960 13

att öva inseende över att kollektivavtalens innehåll inte i något avseende innebär
diskrimination i den mening detta begrepp enligt konventionen måste
tolkas i fråga om anställningsvillkorens reglering för män och kvinnor.

Det finnes å andra sidan, som framför allt understryker, att konventionen
ingalunda kräver, att stat, som ratificerar denna, skall lagfästa likalönsprincipen
och därmed göra denna rättsligt bindande för arbetsmarknadens
parter. Konventionen öppnar enligt deras mening full möjlighet att genomföra
principen på annat sätt, t. ex. kollektivavtalsvägen, även i etapper. Ett
antagande av konventionen anses därför inte på något sätt stå i strid med
de principer för arbetsmarknadens frihet, som är gällande i de nordiska länderna.
För statens del torde konventionens principer i vart fall formellt vara
i huvudsak genomförda.

Socialpolitiska utskottet uttalade i sitt förslag i anledning av medlemsförslaget,
att allmän enighet i stort sett råder i de nordiska länderna därom,
att man bör eftersträva en lönesättning för utförda arbetsprestationer, som
icke gör åtskillnad mellan könen, samt att det följaktligen i Norden icke
föreligger några delade meningar av väsentlig betydelse om själva grundtanken
i likalönskonventionen. Utskottet ville för sin del uttala sig till förmån
för att likalönsfrågan i enlighet med denna målsättning bringas närmare
sin lösning i de nordiska länderna. Av allt att döma syntes det också
utskottet, som om det steg på vägen mot en lösning av likalönsfrågan som
en ratifikation av konventionen utgör inom en nära framtid sannolikt kan
tagas av alla länder i Norden. Beträffande Sverige hänvisade utskottet härvid
till att en utredning pågick inom Landsorganisationen i Sverige med
uppgift att i olika hänseenden närmare undersöka de med likalönsfrågan
sammanhängande problemen. De betänkligheter som i Sverige anförts mot
en ratifikation syntes utskottet i allt väsentligt vara av principiell natur, i
det man där med hänsyn till arbetsmarknadsorganisationernas fria ställning
torde hysa den uppfattningen, att en ratifikation bör ske först efter det att
förutsättningar härför skapats genom organisationernas egna insatser. Härefter
fortsatte utskottet:

I detta läge finner utskottet, som med tillfredsställelse konstaterar, att
man i samtliga länder i Norden arbetar för en lösning av likalönsfrågan,
den lämpligaste åtgärden vara att uppskjuta behandlingen av medlemsförslaget
i avvaktan på resultatet av de utredningar, som i Finland och Sverige
pågår på detta område. Samtidigt vill utskottet uttrycka förhoppningen,
att det sålunda i dessa länder pågående utredningsarbetet i förening med
arbetsmarknadsorganisationernas insatser i förestående löneförhandlingar
kommer att inom en snar framtid skapa erforderliga förutsättningar för
likalönskonventionens ratificering även i dessa länder.

Under hänvisning till det anförda föreslog utskottet, att rådet skulle uppskjuta
vidare behandling av medlemsförslaget till en senare session.

Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Vid Nordiska rådets 8:e session år 1960 behandlades det

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

från föregående session uppskjutna medlemsförslaget om ratifikation av
likalönskonventionen.

Socialpolitiska utskottet föreslog, att rådet inte skulle företa sig något i
anledning av medlemsförslaget. I sin motivering härför påpekade utskottet
bl. a., att konventionen dåmera ratificerats även av Danmark. Ehuru Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige alltjämt på sakens
dåvarande ståndpunkt ställde sig avvisande till ratifikation, hade emellertid,
framhöll utskottet, i Sverige ett betydelsefullt resultat uppnåtts genom
den våren 1960 mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen träffade
centrala löneuppgörelsen, varvid de båda huvudorganisationerna enats
om att med utgångspunkt från principen lika lön för likvärdig arbetsinsats
rekommendera de anslutna förbunden att under en övergångsperiod av fem
år ändra avtalen så, att beteckningarna män och kvinnor ersättes med ensartade
gruppbeteckningar. Härefter anförde utskottet:

Den omständigheten, att konventionen ännu inte ansetts kunna ratificeras
av två länder, innebär följaktligen inte, att man i dessa länder ställer
sig avvisande till likalönsprincipen. Tvärtom torde allmän enighet råda i
samtliga nordiska länder därom, att man bör eftersträva en lönesättning för
utförda arbetsprestationer, som inte gör åtskillnad mellan könen. I de två
länder, som ännu inte sett sig i stånd att ratificera konventionen har dessutom
olika positiva åtgärder vidtagits, som är ägnade att framdeles skapa
förutsättningar för ratifikation. Härmed har enligt utskottets mening medlemsförslagets
syfte nu i allt väsentligt uppnåtts, och den formella åtgärd,
som en ratifikation innebär, synes mot bakgrunden härav ha avtagit i betydelse.
Utskottet anser, att i detta läge saken inte skulle kunna föras ytterligare
framåt genom en rekommendation från rådets sida utan att det bör
få ankomma på de länder, som ännu inte ratificerat konventionen, att själva
bestämma tidpunkten för ratifikation i enlighet med den uppfattning, som
råder i dessa länder om innebörden av en sådan åtgärd och de förpliktelser,
som följer härav. Härmed skulle enligt utskottets mening förslaget kunna
betraktas såsom slutbehandlat i rådet.

Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Motionerna 1:310 och II: 386 samt de däröver avgivna yttrandena

Motionerna

Motionärerna framhåller, att en av de viktigaste reformerna under 1960-talet bör vara att avskaffa den diskriminering efter kön som finns inom
en rad områden av samhällslivet, inte minst på arbetsmarknaden. Det bör,
fortsätter motionärerna, vara en självklarhet att i det svenska samhället
alla människor oberoende av kön får rätt till samma lön för arbete av
samma värde. Sålunda skall de personliga kvalifikationerna och arbetsuppgifternas
värde i förhållande till ansvar, utbildningskrav och andra relevanta
faktorer vara avgörande för lönesättningen, något som bör gälla
inte minst behandlingen av män och kvinnor i statstjänst. I motionerna

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

erinras om likalönskonventionen (nr 100) och konventionen angående
diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (nr 111). Enligt
motionärerna medför ratifikation av dessa konventioner inte något ingrepp
från statens sida i arbetsmarknadsparternas förhandlingsfrihet. Däremot
innebär en ratifikation ett naturligt stöd åt likalönsprincipen. Motionärerna
hänvisar vidare till den av Förenta nationernas generalförsamling år 1948
antagna allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, i vars artikel
23: 2 uttalas att envar utan åtskillnad har rätt till lika lön för lika
arbete. Härefter anför motionärerna:

Ett antagande av ILO:s konvention nr 100 tvingar inte till lagstiftning,
ej heller till ett omedelbart genomförande av lika lön. Det finns inte heller
enligt vår mening någon anledning att tolka konventionen så, att ett uppfyllande
av dess stadganden skulle tvinga de fördragsslutande staterna till
ett ingrepp i arbetsmarknadsparternas rätt att fritt förhandla. Enligt texten
skall medlemsstaterna nämligen förbinda sig »med avseende å alla arbetstagare,
på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av
lönesatser, främja och i den mån sagda ordning så medgiver trygga tillämpningen
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde».

Beträffande vad i övrigt anförts till stöd för motionsyrkandet får utskottet
hänvisa till motionen II: 386.

Remissgtt randena

Yrkandet om ratifikation avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen.
Landsorganisationen i Sverige anser, att en ratificering inte för närvarande
är påkallad. Övriga organisationer tillstyrker yrkandet.

LO hänvisar till sitt yttrande den 15 juni 1959 till Nordiska rådets svenska
delegation, vari anfördes, att LO »till fullo ansluter sig till den i konventionen
och i den därtill hörande rekommendationen nr 90 fastslagna principen
om lika lön för likvärdig arbetsinsats men att en svensk anslutning
till denna konvention näppeligen skulle bidra till att i praktiken föra frågan
om en utjämning av löneklyftorna mellan män och kvinnor närmare
sin lösning». I yttrandet hette det i fortsättningen:

Kvinnolöneproblemet i vårt land är nämligen inte blott ett problem om
lönediskriminering utan orsakas även av sämre möjligheter för kvinnorna
att — bl. a. till följd av sämre yrkesutbildning och av familjeskäl framtvingade
avbrott i förvärvsverksamheten — placera sig i välavlönade sysselsättningar.
För fackföreningsrörelsen framstår problemet som det formulerades
vid 1956 års LO-kongress som »ett renodlat solidaritetsproblem,
som det är fackföreningsrörelsens uppgift att söka lösa med gemensamma
riktlinjer och samfällda ansträngningar». Innebörden av detta uttalande
torde vara, att statsmakterna inte bör engageras i lcvinnolönefrågans lösning,
lika litet som man enligt svensk facklig uppfattning önskar statligt
engagemang i andra löneproblem.

LO erinrar härefter om den under våren 1960 träffade uppgörelsen mel -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

lan LO och Svenska arbetsgivareföreningen och konstaterar att uppgörelsen
innehåller riktlinjer för ett genomförande av principen, att lika lön
bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Enligt uppgörelsen skall kollektivavtalen
under en övergångstid av fem år ändras så, att beteckningarna män
och kvinnor vid angivande av lönesatser utgår. Dessutom utsägs, att man
skall undanröja sådana bestämmelser i avtalen som förhindrar likställighet
mellan könen, när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter. Härefter
fortsätter organisationen:

LO vill starkt ifrågasätta — och gör det under hänvisning till erfarenheterna
från andra länder — huruvida en svensk ratificering av konventionen
hade lett till ett snabbare förverkligande av likalönsprincipen.

LO:s slutsats av det ovan anförda blir, att det för närvarande inte kan
anses påkallat att de svenska statsmakterna ratificerar ILO:s konvention
nr 100.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar inledningsvis om att föreningen
och LO i anslutning till en av Arbetsmarknadskommittén föranstaltad utredning,
som redovisades i ett betänkande år 1951, å ömse sidor accepterat
principen om lika lön för likvärdig arbetsinsats. Enligt denna princip skall
vid löneavvägningen hänsyn tagas till alla de faktorer som direkt eller
indirekt inverkar på arbetsinsatsens värde, så att de totala produktionskostnaderna
blir desamma oavsett vem som sysselsättes med arbetet. Föreningen
framhåller, att den i likalönskonventionen angivna principen om
lika lön för lika arbetsuppgift inte torde överensstämma med den ovan
redovisade prestationslöneprincipen. Konventionens löneprincip synes, anför
föreningen vidare, förutsätta generella löneutjämningar, som skulle försvåra
en sådan starkare individuell differentiering som parterna anser
önskvärd, och principen torde vidare ej medge, att hänsyn tages exempelvis
till att kvinnorna regelmässigt har en högre frånvaro än männen. Härefter
fortsätter föreningen:

Redan denna bristande överensstämmelse med den på den svenska arbetsmarknaden
accepterade principen är ett skäl mot en ratifikation av konventionen.
Dessutom skulle emellertid, som föreningen tidigare framhållit
vid flera olika tillfällen, en ratifikation av både denna konvention och konvention
nr 111 strida mot de grundläggande principerna för avtalsfriheten
på den svenska arbetsmarknaden. Även om, såsom motionärerna synas
anse, statsmakterna blott skulle lita till ratificeringens opinionsbildande
verkan, vore en ratificering olycklig emedan åtgärden säkerligen skulle
missförstås såväl inom som utom landet.

De tillstyrkande remissinstanserna framhåller i allmänhet likalönsprincipens
tillämpning och likalönskonventionens ratificering såsom självklara
rättvisekrav. RLF framhåller sålunda, att en ratificering skulle innebära
ett moraliskt stöd åt en rättviseprincip. RLF anför vidare, i likhet med
flera andra remissinstanser, att innehållet i ifrågavarande konventioner
knappast kan tolkas så, att en ratificering skulle medföra inskränkning i

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

den svenska arbetsmarknadens traditionella frihet att själv bestämma om
löner och arbetsvillkor utan inblandning från myndigheter. Högerns kvinnoförbund
uttalar, att enligt förbundets uppfattning likalönskonventionens
formulering inte kan tvinga till ett omedelbart genomförande av lika lön.

TCO förklarar sig förorda ratificering av konventionerna samt anför därefter: Det

finns dock ingen anledning att överdriva betydelsen av att riksdagen
ratificerar konventionerna. Det väsentliga är att myndigheterna utvecklar
och förstärker insatserna på skol- och yrkesutbildningens område,
i fråga om arbetsförmedlingen och den allmänna arbetsmarknadspolitiken
samt yrkesvägledningen på ett sådant vis, att utrymmet för diskrimineringstendenserna
elimineras. Dessa hänger nämligen intimt samman med bristerna
i kvinnornas (och vissa ålderskategoriers) utbildnings- och arbetsmarknadssituation.
Det är inte minst viktigt att den statistiska belysningen
av diskriminering vid rekrytering och i övrigt blir bättre. Vid sidan om
könsdiskriminering torde den med hänsyn till ålder utgöra det största
problemet i Sverige f. n.

Motionerna 1:471 och 11:419

I motionerna hänvisas till motiveringen i motionen II: 418. I denna motion
anföres inledningsvis:

Opinionen för rättvisa åt kvinnorna har äntligen lett därhän att Landsorganisationen
i den nu pågående avtalsrörelsen formulerat kravet om de
särskilda kvinnolönernas avskaffande ur kollektivavtalen. Den aktuella
likalönsdebatten visar emellertid att arbetsgivarna inte ens är beredda att
gå med på detta första steg till rättvisare lönesättning för kvinnorna. Man
söker redan vägar att i praktiken sabotera de resultat som kan komma att
uppnås på förhandlingsvägen. Således aktualiserar man en arbets- och
meritvärdering som bygger på fortsatt diskriminering av den kvinnliga
arbetskraften. Som argument härför anföres bl. a. att kvinnornas yrkesverksamma
tid i regel är kortare än männens. Att så är fallet sammanhänger
främst med det faktum att kvinnorna såsom mödrar, vårdare och
fostrare av barnen utför en av de allra viktigaste arbetsinsatserna i samhället
— en arbetsinsats av grundläggande betydelse även för nyrekryteringen
till arbetslivet.

I motionen framhålles vidare, att på grund av en efterbliven rekryterings-
och lönepolitik kvinnor i regel anställes till sådana underordnade
befattningar som är placerade lägst på löneskalan. Befordringsmöjligheterna
är enligt motionen oftast ytterst begränsade. Både samhällets och de enskilda
individernas intressen kräver, heter det i motionen, att kvinnornas
väg till verkligt likaberättigande på alla samhällslivets områden påskyndas.

1 synnerhet är det enligt motionen av vikt att de strävanden som nu pågår
för att uppnå en rättvisare lönesättning för kvinnorna snabbt vinner lagens
stöd.

Beträffande vad som i övrigt anförts till stöd för yrkandet i motionerna
får utskottet hänvisa till motionen II: 418.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 58

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Utskottet

Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 om lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde antogs av organisationens allmänna
konferens år 1951. Konventionen ålägger stat, som ansluter sig därtill,
att, »på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av
lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tilllämpningen
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde». Principen må enligt konventionen kunna tillämpas genom a) lagstiftning,
b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön,

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller d) genom de vid

a)—c) angivna utvägarna i förening.

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har vid flera tillfällen
varit under riksdagens prövning. Första gången var år 1952, då i enlighet
med vad som åligger Sverige i egenskap av medlem av internationella
arbetsorganisationen konventionen underställdes riksdagen för yttrande.
Härvid ansåg riksdagen — i enlighet med vad som föreslagits i propositionen
i ämnet — att Sverige icke borde tillträda konventionen. Såsom skäl
härför anfördes, att en ratificering skulle innebära ett frångående av den
dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att
utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa
överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl upprepades, då frågan
återkom vid 1956 års riksdag, 1958 års B-riksdag och 1959 års riksdag.
Därjämte åberopades vid 1956 års riksdag, att ett genomförande av likalönsprincipen
skulle medföra stora utgifter för det allmänna. Vid 1959 års
riksdag anfördes såsom ytterligare skäl mot ratificering, att statsmakterna
vid föregående riksdag intagit den ståndpunkten att principens genomförande
på det statliga området'' var en förhandlingsfråga samt att denna
ståndpunkt knappast var förenlig med konventionen.

Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning antogs av organisationens
allmänna konferens år 1958. Konventionen ålägger ratificerande stat
att främja likställdhet i nämnda hänseenden genom att avskaffa diskriminering
på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung. Över konventionen inhämtades 1959
riksdagens yttrande. Riksdagen anslöt sig därvid till en i propositionen i
ämnet uttalad uppfattning, att Sverige icke borde tillträda konventionen,
enär en ratificering skulle innebära en förpliktelse för statsmakterna att
främja principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Frågan om tillämpning av likalönsprincipen inom det statliga avlöningssystemet
har undersökts av likalönskommittén, som år 1953 avgav betänkande
i ämnet. Kommittén, som med utgångspunkt från likalönskonventionen
definierade principen såsom lika lön för man och kvinna för likvärdig

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

arbetsuppgift, fann att principen var i avsevärda delar genomförd i statsförvaltningen.
De mest betydande avvikelserna från principen förelåg beträffande
vissa tjänster, som huvudsakligen eller uteslutande rekryterades med
kvinnor, s. k. kvinnliga tjänster. Medan tjänster, som var avsedda att besättas
med män, aldrig sattes lägre än i 10 — numera 7 — lönegraden (den
manliga bottenlönegraden), var ett stort antal kvinnliga tjänster placerade
under denna lönegrad, trots att arbetsuppgifterna kunde anses minst lika
kvalificerade som i de manliga tjänsterna. Någon större förändring i detta
förhållande har hittills icke skett.

I motionerna 1:310 och 11:386 hemställes att riksdagen måtte uttala sig
för att Sverige skall ratificera dels likalönskonventionen, dels ock konventionen
angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.
Motionärerna antör, att de personliga kvalifikationerna och arbetsuppgifternas
värde i förhållande till ansvar, utbildningskrav och andra relevanta
faktorer och icke könet — skall vara avgörande för lönesättningen. De
framhåller vidare, att en ratificering av konventionerna innebär ett naturligt
stöd åt likalönsprincipen. Enligt deras mening medför en ratificering
inte något ingrepp från statens sida i arbetsmarknadsparternas förhandlingsfrihet;
den tvingar sålunda inte till lagstiftning i ämnet. Ej heller medför
den tvång att omedelbart genomföra lika lön.

De tidigare anförda skälen mot ratificering av konventionerna är enligt
utskottets mening alltjämt bärande. Mot uppfattningen, att lönesättningen
på den enskilda arbetsmarknaden bör ske utan påverkan från statens sida,
kan visserligen göras gällande, att konventionen icke torde innebära att staten
skall medelst lagstiftning genomdriva likalönsprincipen på den enskilda
arbetsmarknaden, men man kan enligt utskottets mening svårligen komma
ifrån att en ratificering skulle tvinga staten att med andra medel söka påverka
arbetsmarknadens parter att iakttaga principen. Vad angår det statliga
lönesystemet vill utskottet erinra om att enligt likalönskommitténs mening
ett konsekvent genomförande av likalönsprincipen inom detta torde
fordra samma bottenlönegrad för män och kvinnor. Detta medför en betydande
kostnadsstegring för staten. Landstingen, städerna och landskommunerna
måste sannolikt vidtaga motsvarande ändringar i sina lönesystem.
Kostnadsstegringarna för dem skulle bli högre än för staten. Emellertid
torde en sådan konsekvens av likalönsprincipens tillämpning inte vara ostridig.
Definitionen av principen är inte så entydig, att tillämpningen är självklar
i detaljfrågor. Det förutsättes tvärtom utrymme för förhandlingar mellan
parterna. Med hänsyn härtill talar starka skäl för den av statsmakterna
tidigare intagna ståndpunkten, att ännu olösta likalönsfrågor inom det statliga
lönesystemet betraktas såsom förhandlingsfrågor och behandlas i enlighet
därmed. Det bör dessutom framhållas, att en ratificering torde ha
ytterst ringa betydelse för en positiv lösning av likalönsfrågan; de avgö2*
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 and. Nr 58

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

rande initiativen på detta område tas av arbetsmarknadens parter, och deras
ställningstagande påverkas knappast av en ratificering. Man torde för
övrigt kunna hävda, att likalönsfrågan här i landet förts längre fram mot
sin slutgiltiga lösning än i de flesta länder som tillträtt konventionerna. Utskottet
finner alltså inte skäl att biträda förevarande motionsyrkanden.

Ehuru utskottet sålunda funnit att förutsättningar ännu saknas för ratificering
av konventionerna, anser utskottet önskvärt att frågan föres närmare
sin lösning. Härutinnan har emellertid betydande framsteg gjorts under
senare år. Därvid är först att nämna den i våras träffade överenskommelsen
mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen,
att beteckningarna »män» och »kvinnor» i kollektivavtalen skall under en
övergångstid av fem år ersättas med ensartade gruppbeteckningar. Vidare
må nämnas, att efter författningsändringar 1958 likalönsprincipen är fullt
genomförd i det statliga lönesystemet såtillvida att lika lön betalas för man
och kvinna med samma arbetsuppgifter.

I motionerna I: 471 och II: 419 har yrkats att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära förslag till lag, som förbjuder att betala kvinnor lägre lön än
män för likvärdigt arbete. Då en sådan lag skulle strida mot den förutnämnda
hävdvunna uppfattningen, att statsmakterna inte bör påverka
arbetsmarknadens parter vid deras överenskommelser i lönefrågor, avstyrker
utskottet motionerna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A. att motionerna I: 310 och II: 386, såvitt avser de däri
under 1) upptagna yrkandena, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. att motionerna I: 471 och II: 419 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 november 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson*, herr Birke, fru Hamrin-Thorell och fröken
Nordström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg, fröken
Wetterström, fru Ekendahl, fröken Höjer, herrar Johansson i Södertälje,
Wahrendorff och fru Eriksson i Ängelholm*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

21

Reservation

vid utskottets hemställan under A

av fru Svenson, herr Birke, fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herr
Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström och fröken Höjer, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 19 med orden
»De tidigare» och slutar å s. 20 med orden »utskottet motionerna», bort
ersättas med text av följande lydelse.

»De skäl som tidigare åberopats mot ratificering av konventionerna kan
dock icke längre anses bärande. Konventionerna kan knappast tolkas
så, att ratificerande stat skulle vara ålagd att genom lagstiftning eller annorledes
direkt påverka arbetsmarknadens parter att genomföra likalönsprincipen.
Denna uppfattning vinner starkt stöd av det förhållandet, att
både Danmark och Norge, vilka liksom Sverige tillämpar principen om
arbetsmarknadens frihet att avtala rörande löneförhållanden, ansett sig
kunna ratificera likalönskonventionen. Däremot får en ratificering anses
vara ett naturligt stöd från statsmakternas sida till likalönsprincipen. Ett
utslag härav torde vara att staten i sin egen lönepolitik följer principen om
lika lön för män och kvinnor för likvärdig arbetsuppgift. På det statliga
löneområdet föreligger icke några hinder av principiell natur mot en ratificering.
Emellertid är likalönsprincipens fullständiga genomförande inom
statsförvaltningen förhållandevis kostsam, och ett omedelbart genomförande
kan därför ställa sig ganska svårt med hänsyn till de begränsade
resurserna. En ratificering kan dock rimligtvis inte innebära att principen
skall omedelbart genomföras, utan konventionerna måste i stället tolkas
så, att genomförandet skall ske successivt så snabbt som tillgängliga resurser
medger.

Enligt utskottets mening saknas sålunda skäl att icke ratificera konventionerna.
Tvärtom måste det anses angeläget att en ratificering sker, inte
minst med hänsyn till vårt lands internationella anseende. Härvidlag kan
nämnas, att likalönskonventionen den 1 juli i år hade ratificerats av 32
stater, däribland — förutom Danmark och Norge — Belgien, Frankrike, Island,
Italien, Västtyskland och Österrike. Särskilt beklagligt är att Sverige
icke anslutit sig till konventionen nr 111, vilken ger uttryck för några av
de grundläggande värderingar som omfattas av samtliga demokratiska
partier i landet. Utskottet tillstyrker således förevarande motionsyrkanden.

I motionerna I: Ml och II: M9 har yrkats att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära förslag till lag, som förbjuder att betala kvinnor lägre lön än
män för likvärdigt arbete. Då en sådan lag skulle strida mot den förutnämnda
hävdvunna uppfattningen, att statsmakterna inte bör direkt på -

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

verka arbetsmarknadens parter vid deras överenskommelser i lönefrågor,
avstyrker utskottet motionerna.

b) att utskottet under A bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 310 och
11:386, såvitt avser de däri under 1) upptagna yrkandena,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna, att Sverige bör ratificera dels den av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 vid dess
trettiofjärde sammanträde beslutade konventionen (nr
100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde, dels ock den av organisationens allmänna konferens
år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde beslutade
konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning».

Särskilt yttrande

av herr Wahrendorff, som anfört:

»Jag har i förevarande ärende, i likhet med företrädare för samtliga i
utskottet representerade meningsriktningar vid tidigare riksdagars behandling
av frågan, avstyrkt svensk ratifikation av konventionen angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Detta ställningstagande
innebär självfallet inte att jag ifrågasätter likalönsprincipens riktighet.
Likalönsprincipen bör enligt min mening, även om dess praktiska förverkligande
av skilda orsaker hittills visat sig möta svårigheter, befrämjas av
det allmänna. Jag är ense med utskottets övriga ledamöter däri att detta
bör ske utan åsidosättande av avtalsfriheten och gängse ordning på arbetsmarknaden.

Vid behandlingen av ärendet har hävdats att en ratificering av konventionen
inte skulle innebära en otillbörlig påverkan på arbetsmarknadens
parter inom den privata sektorn. I den mån en ratificering skulle ha någon
effekt på detta område vore det sålunda som ett moraliskt stöd för likalönsprincipens
förverkligande. Till denna del har jag ingen erinran mot en
ratificering, även om arbetsmarknadens huvudparter avstyrkt en sådan
under åberopande bl. a. av enigheten vid årets avtalsuppgörelse om att särskilda
lönesättningar för män och kvinnor skall avvecklas inom en femårsperiod
samt att man skall undanröja sådana bestämmelser i avtalen, som
förhindrar likställighet mellan könen, när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter.
I anslutning härtill har för övrigt arbetstagarparten i sitt yttrande
över ifrågavarande motioner — under hänvisning till erfarenheterna
från andra länder — starkt ifrågasatt huruvida en svensk ratificering av

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år t960 23

konventionen hade lett till ett snabbare förverkligande av likalönsprincipen.

En ratificering av en internationell konvention torde medföra förpliktelse
för staten att omedelbart förverkliga konventionens innehåll till den
del staten har att direkt befatta sig med de spörsmål som är ifråga. Riksdagens
beslut om ratificering av likalönskonventionen vore sålunda liktydigt
med ett bundet direktiv inför kommande förhandlingar med de statsanställda,
som om ock icke i princip så dock ifråga om turordning och angelägenhetsgrad
kan riskera bli ett konfliktämne vid förhandlingen med motparten.
Riksdagen har hittills ställt sig avvisande till dylika bundna direktiv,
varför det framstår som tveksamt om inte en ratificering skulle medföra
ett visst avsteg från hittills gällande ordning vid förhandlingarna, särskilt
om man beaktar att uppgörelserna på det statliga planet och det kommunala
planet i viss utsträckning är normerande för varandra.

Därest en ratificering låter sig förena med den hävdvunna friheten på
arbetsmarknaden, innebär det att grundvalen för ratificeringen utgöres av
kollektivavtal. Det får dock ifrågasättas om det går att komma ifrån statens
konventionsenliga skyldigheter att öva inseende över och i förekommande
fall söka inverka på att kollektivavtalens innehåll inte avviker från konventionens
reglering av anställningsvillkoren. Om en ratificering å andra
sidan inte gives en sådan innebörd har staten biträtt en internationell konvention
utan att annat än i sin egenskap av arbetsgivare kunna åtaga sig
förpliktelser för konventionens förverkligande inom landet. En sådan ordning
för och tillämpning av internationella konventioner förefaller mindre
tillfredsställande.

Av dessa skäl har jag icke funnit en ratificering av likalönskonventionen
som en lämplig väg i arbetet för likalönsprincipens praktiska förverkligande.
»

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Bilaga A

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Genéve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken
fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika
lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).

Artikel 1.

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt
de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,
av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens
kön.

Artikel 2.

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är
förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,
i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)-—c) angivna utvägar i förening.

Artikel 3.

1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften
på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter,

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960 25

såframt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestämmas
av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller,
där lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.

3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande till kön
— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,
som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Artikel 4.

Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-
och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i
denna konvention.

Bilaga B

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angåenda
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken
fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera konventionen angående lika lön, 1951,
antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
lika lön, 1951» (Equal Remuneration Recommendation, 1951).

Då konventionen angående lika lön, 1951, fastslår vissa allmänna principer
rörande lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

då konventionen föreskriver, att tillämpningen av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde skall främjas eller tryggas på
sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser
i vederbörande land,

då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva tilllämpningen
av de i konventionen fastslagna principerna,

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

då det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämpningen av
dessa principer beakta den ordning härutinnan, som med fördel tillämpats
i vissa länder,

förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av konventionens
artikel 2, tillämpa följande bestämmelser samt till Internationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,
insända redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra
desamma.

1. Efter hörande av vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana
saknas, vederbörande arbetstagare, böra lämpliga åtgärder vidtagas

a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den
centrala statsförvaltningen; och

b) för att främja principens tillämpning beträffande anställda inom delstats-,
provins- eller lokala myndigheter, där dessa äga bestämmanderätt
över lönesättningen.

2. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
böra lämpliga åtgärder vidtagas för att snarast möjligt trygga tilllämpningen
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1
nämnda, beträffande vilka lönesättningen regleras eller kontrolleras av det
allmänna, särskilt såvitt avser

a) fastställandet av minimi- eller andra lönesatser inom sådana industrier
och tjänsteområden, där dylika lönesatser fastställas av offentlig myndighet; b)

industrier och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna;
samt

c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser
i kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är
förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för en allmän tillämpning
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga och
lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullständig
kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov
råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.

4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares
organisationer, där sadana finnas, ett omedelbart genomförande av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes
möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena
böra lämpliga anordningar snarast möjligt vidtagas eller påkallas
i syfte att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom
åtgärder som innebära

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

a) en minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvinnor
för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra arbete
av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet
med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,
bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares
organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv
värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift
som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar
utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna
i artikel 2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga
åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet;
i sådant syfte

a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig
tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling; b)

böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till yrkesvägledning
eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;

c) böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares
behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna
bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder
för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom
avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga
om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktande
av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning
angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra
skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde bör genomföras.

8. önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra
företagas.

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Motionsyrkandena ...................................................... 1

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön för arbete
av lika värde ...................................................... 2

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning ................................ 5

Likalönskommittén...................................................... 5

Historik............................................................... g

Likalönskonventionen m. m. inför riksdagen ............................ 9

Likalönskonventionen inför Nordiska rådet.............................. 12

Motionerna 1:310 och 11: 386 samt de däröver avgivna yttrandena .......... 14

Motionerna .......................................................... 14

Remissyttrandena .................................................... 15

Motionerna I: 471 och II: 419 ............................................ 17

Utskottet .............................................................. 18

Reservation .......................................................... 21

Särskilt yttrande ...................................................... 22

Bilagor

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde............................ 24

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde ...................................................... 25

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61

008119