Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagstiftningen
om konkurrensbegränsning.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Kellgren m. fl. väckt motion, nr 157, vilken hänvisats till lagutskott.
Motionen
Motionärerna framhåller, att gällande ordning på prisbildningens område
bygger på tanken, att konkurrensen inom näringslivet skall tillgodose
konsumenternas centrala intresse av en rimlig prissättning. Enligt motionärerna
har också konkurrensen ökat i betydande grad efter det att gällande
ordning infördes. Såsom särskilt fördelaktig ur konsumentsynpunkt
nämner motionärerna den starkt ökade priskonkurrensen inom handeln på
vissa orter med avseende på viktiga konsumtionsvaror som tidigare haft av
fabrikanten fastställda priser. Enligt motionärerna har initiativet till denna
priskonkurrens i stor utsträckning tagits av nj^a företag. Dessa har emellertid
mött motstånd från den traditionella handelns sida. Motståndet har,
säger motionärerna, tagit sig uttryck dels i prissänkningar även hos den
traditionella handeln, dels ock i motåtgärder av mer anmärkningsvärt slag.
De senare åtgärderna anser motionärerna bäst framgå av några i motionen
intagna citat ur köpmannapressen, av vilka endast följande, hämtat ur
SSLF-tidningen för augusti 1958, må återgivas här:
Den lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet,
som funnits sedan några år tillbaka, har i viss mån varit ägnad
att skapa osäkerhet om vad som är tillåtet eller icke. Många leverantörer har
använt denna lagstiftning som en förevändning för att leverera sina varor
till vilken köpare som helst och därvid hävdat, att lagstiftningen skulle förbjuda
en leverantör att välja sina kunder. Det är därför angeläget att, som
vi redan vid tidigare tillfällen framhållit, understryka, att gällande lagstiftning
icke lägger några hinder i vägen för selektiv distribution och att alltså
en leverantör har rätt att välja sina kunder efter vad han själv i varje särskilt
fall anser vara bäst för det egna företaget. Att en leverantör vid en
sådan bedömning i hög grad måste ta hänsyn till sin tidigare kundkrets
reaktioner anser vi vara helt uppenbart. Det är sålunda inte så att en leverantör
inför sin kundkrets kan fritas ifrån ansvaret för sin försäljningspolilik
och varje detaljist hör ha (letta i åtanke när han väljer sina leverantörer.
Det finns därvid ingen anledning att gynna sådana leverantörer som
inte intar en klar och positiv inställning till den reguljära handeln.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 52
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
I motionen framhålles, att den reella innebörden i ovanstående och liknande
uttalanden är att man genom påtryckningar på leverantörerna vill
åstadkomma, att dessa antingen vägrar att sälja till företag som tillämpar
lägre priser än den traditionella handeln eller också ger dessa företag sämre
villkor. Härefter nämner motionärerna ett flertal exempel på att starkt
priskonkurrerande företag vägrats leverans eller erbjudits sämre villkor än
den traditionella handeln. De flesta exemplen avser AB Hemköp i Stockholm,
ett företag som bedriver försäljning efter beställning per telefon. Motionärerna
anser, att de hinder i konkurrensen som åstadkommes genom nyssnämnda
företeelser skulle kunna motverkas genom att det ålades de företag
som försäljer allmänt annonserade märkesvaror till återförsäljare att tillämpa
offentligt redovisade försäljningsvillkor, som står öppna för alla köpare.
I motionen utvecklas denna tanke på följande sätt.
Såväl den här berörda priskonkurrensen som de insatta motåtgärderna
avser i främsta hand allmänt annonserade märkesvaror. De risker som ur
konsumentsynpunkt följer med att producenterna med hjälp av en omfattande
reklam kan erhålla en »kvasimonopolställning» på marknaden har
under senare år i ökad utsträckning observerats av både svenska och utländska
nationalekonomer. Ett ingripande lagstiftningsvägen för att reglera
reklamkonkurrensen reser mycket komplicerade problem. Riskerna ur konsumentsynpunkt
kan emellertid väsentligt reduceras, om man skapar garantier
för fri konkurrens inom handeln i fråga om reklamerade märkesvaror.
Det bruttoprisförbud som finns intaget i nuvarande lagstiftning tillkom
just i syfte att bryta den rådande tendensen till alltför höga marginaler
på märkesvaror. Bruttoprisförbudet har visserligen haft avsevärd
effekt. På många områden har det dock inte blivit fullt effektivt genom att
de priskonkurrerande företagen inte kunnat få varuleveranser eller endast
kunnat köpa till ofördelaktiga priser.
Det bör därför övervägas att bruttoprisförbudet kompletteras med en bestämmelse
som innebär, att en tillverkare eller en importör av en allmänt
annonserad märkesvara ålägges att tillämpa offentligt redovisade försäljningsvillkor,
som står öppna för alla köpare.
Ett leveranstvång kan synas utgöra ett allvarligt intrång i näringsfriheten.
Förutsättningen för leveransplikt skall emellertid vara, att leverantören
genom sin reklamverksamhet dokumenterat sin strävan efter ökad
försäljning. Även om en icke oväsentlig diskriminering kan ske och har
skett via företagens kreditpolitik anser vi att detta område bör lämnas
utanför bestämmelserna. Märkesvarufabrikanten bör alltså ha rätt att, om
han så anser erforderligt, kräva kontant betalning. Någon reell skada synes
icke kunna drabba en fabrikant, som genom annonsering dokumenterar sin
vilja till ökad försäljning, om hans rätt att avstå från försäljning inskränkes.
I de fall som i praktiken förekommit kan man i allmänhet utgå från att den
verkliga orsaken till leveransvägran varit hänsynstagande till övriga återförsäljares
intressen av att undvika priskonkurens. I vissa fall kan dock ett
utbyggt system av selektiv försäljning vara försvarligt även ur allmän synpunkt.
I likhet med vad som gällt beträffande det hittillsvarande bruttoprisförbudet
bör näringsfrihetsrådet kunna bevilja dispens för ett företag som
kan förebringa tillfredsställande motivering för tillämpning av ett selektivt
försäljningssystem. Att avgöra om en vara är allmänt annonserad eller ej
torde i allmänhet inte bereda några större svårigheter. Det synes inte lämpligt
att i lagen införa en exakt definition av begreppet, utan detta torde över
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
3
låtas till rättspraxis. Enligt vår uppfattning bör en reklaminsats av 50 000
kronor per år medföra att en fabrikants varor måste anses allmänt annonserade;
åtskillnad bör ej göras mellan de enskilda produkterna i en fabrikants
sortiment.
Motionen utmynnar i ett yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t »uttrycka önskan om sådan komplettering av 2 § i lagen den
25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet som i det föregående angivits».
Beträffande vad i övrigt anförts i motionen må här hänvisas till denna.
Gällande bestämmelser m. m.
Gällande regler angående prisbildningen i landet och därmed sammanhängande
spörsmål innebär i princip, att prisbildningen skall vara fri. Tanken
är, att under normala förhållanden en fri och effektiv konkurrens är
det bästa sättet att främja en för konsumenterna och samhället fördelaktig
prisutveckling. För att trygga att konkurrensen verkligen blir fri och
effektiv, finnes bestämmelser om motverkande av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Dessutom pågår från samhällets sida undersökningar av
pris- och konkurrensförhållandena inom olika delar av näringslivet. Vidare
må nämnas att från statens sida vidtagits åtgärder för att öka konsumenternas
insikter i pris- och kvalitetsfrågor och därmed deras möjligheter att
utnyttja fördelarna av en fri konkurrens.
De direkta bestämmelserna om motverkande av konkurrensbegränsningar
finns i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Enligt lagen får vissa konkurrensbegränsande
förfaranden icke förekomma, med mindre näringsfrihetsrådet lämnar
sitt tillstånd därtill. De sålunda förbjudna förfarandena är dels stipulerande
av s. k. fasta bruttopriser, dels ingående och tillämpning av överenskommelser
om s. k. anbudskarteller. Med stipulerande av fasta bruttopriser
förstås, att en företagare antingen betingar sig av en företagare inom senare
försäljningsled, att vid försäljning av förnödenhet inom riket visst pris
inte underskrides, eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled
eljest anger viss pris, med mindre därvid kommer till uttryck att
priset får underskridas (2 §). En anbudskartell är en överenskommelse att
samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum, innan
någon av dem avger anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av
tjänst (3 §). överträdelse av förbuden är straffbelagda (29 §).
Beträffande konkurrensbegränsningar i andra fall gäller, att näringsfrihetsrådet
skall genom förhandling söka undanröja skadlig verkan därav
(1 § och 5 § första stycket). Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt
sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet
eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning (5 § andra stycket).
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
Förhandling inför näringsfrihetsrådet påkallas av ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor (16 § första stycket). Har ombudsmannen i visst fall
beslutat alt icke påkalla förhandling, äger jämväl företagare, som omedelbart
beröres av konkurrensbegränsningen, samt sammanslutning av konsumenter
eller löntagare påkalla förhandling (16 § andra stycket).
Har förhandling påkallats, tillkommer det näringsfrihetsrådet först att
avgöra, huruvida betingelserna för förhandlling är uppfyllda, d. v. s. huruvida
konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger (19 §). Innan
rådet beslutar i denna fråga, skall i regel tillfälle beredas parterna att vid
sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter i frågan (18 §). Själva
förhandlingarna för undanröjande av konkurrensbegränsning äger delvis
också rum vid sammanträde inför rådet (20 §).
Sammanträdena inför näringsfrihetsrådet kan liknas vid domstolsförhandlingar,
vid vilka ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor spelar rollen
av åklagare. Den första fasen i proceduren utmynnar i rådets beslut i
frågan, huruvida förhandlingar skall äga rum. Därest beslutet blir positivt,
ankommer det därefter på rådet att förhandlingsvägen söka undanröja den
skadliga verkningen av konkurrensbegränsningen. Någon exekutiv befogenhet
härvidlag har alltså inte rådet. Skulle emellertid förhandlingarna
misslyckas, finnes likväl vissa möjligheter att komma till rätta med de icke
önskvärda företeelserna. Det stadgas nämligen, att det i ett sådant läge,
där saken finnes vara av större vikt, åligger rådet att göra anmälan om förhållandet
till Konungen (21 § första stycket). Om den skadliga verkningen
av konkurrensbegränsningen innebär, att visst pris med hänsyn till kostnaderna
och övriga omständigheter är uppenbart för högt och saken finnes
vara av allmän betydelse, må Konungen på hemställan av rådet förordna
om visst högsta pris, vilket inte får överskridas av företagare utan medgivande
från rådet (21 § andra stycket). Sådant förordnande skall gälla för viss
tid, högst ett år.
Konungen har hittills icke meddelat något förordnande av nyssnämnda
slag. Ej heller har näringsfrihetsrådet gjort någon hemställan därom.
Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter (8 §). Ordföranden
och två av ledamöterna utses bland personer, som icke kan anses
företräda vare sig företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.
Ordföranden och den ene av de nu nämnda ledamöterna skall vara lagkunniga
och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt
i näringslivets förhållanden. Av de övriga ledamöterna utses tre bland personer,
som kan anses förträda företagarintressen, och återstående tre bland
personer, som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen.
Ordföranden och ledamöterna utses av Konungen.
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor förordnas av Konungen. Han
skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.
Lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
äger enligt uttrycklig bestämmelse (28 §) icke tillämpning å över
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
5
enskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och
andra arbetsvillkor.
Undersökningarna av pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet
handhaves av statens pris- och kartellnämnd, bank- och fondinspektionen
samt försäkringsinspektionen. Sistnämnda båda myndigheter har hand
om förevarande uppgifter, såvitt angår bank- och fondväsendet resp. försäkringsväsendet.
Enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 19 oktober 1956 för statens pris- och
kartellnämnd har nämnden till uppgift att följa utvecklingen av och främja
allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet,
utom såvitt avser bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet (2 §).
Med avseende å prisförhållandena åligger det nämnden särskilt att insamla
och registrera uppgifter om priser för olika förnödenheter och tjänster inom
landet, att genom bearbetning och sammanställning av dylika uppgifter
ävensom av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen samt att,
där prisutvecklingen, konkurrensförhållandena eller andra omständigheter
ger anledning därtill, utföra undersökning rörande prisbildningen inom visst
område av näringslivet (3 §). I fråga om konkurrensförhållandena har
nämnden bl. a. att, om anledning finnes att befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning
inom visst område av näringslivet eller eljest skäl
förekommer därtill, utföra undersökning beträffande förekomsten av sådan
begränsning och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-, omsättnings-
eller transportförhållanden i riket samt att lämna näringsfrihetsrådet
och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor biträde för utredning i
fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt konkurrensbegränsningslagen
(4 §). Nämnden skall vidare bedriva upplysning rörande sin
verksamhet och därvid bl. a. lämna fortlöpande prisuppgifter samt redogörelser
för verkställda undersökningar i syfte att för allmänheten klargöra
rådande pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet (5 §).
Då nämnden finner anledning därtill, skall den delge ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor eller annan myndighet sådant undersökningsresultat,
som kan föranleda åtgärd från myndighetens sida med avseende å pris- och
konkurrensförhållandena inom näringslivet (6 §). Nämnden utger i informationssyfte
publiktaionen Pris- och kartellfrågor, som även innehåller
uppgifter om näringsfrihetsrådets och ombudsmannens för näringsfrihetsfrågor
verksamhet (7 §).
För att befrämja konsumentupplysningen i kvalitetsfrågor har inrättats
statens konsumentråd och statens institut för konsumentfrågor.
Lagbestämmelser för att i vissa extraordinära situationer möjliggöra en
tvångsmässig reglering från det allmännas sida av prisbildningen finns i
allmänna prisrcglcringslagen den 1 juni 1956. Lagen är, efter mönster från
de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna, utformad såsom en fullmaktslag.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
Beträffande förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser
skils mellan tre olika fall. Kommer riket i krig träder bestämmelserna automatiskt
i tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Kungl.
Maj :t förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Slutligen tillkommer
denna rätt Kungl. Maj:t även i ett läge, där av annan orsak än krig
eller krigsfara betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande om
prisreglering, skall förordnandet inom viss kortare tid underställas riksdagens
prövning.
Historik
Beträffande den utveckling som lett fram till nuvarande ordning på prisoch
konkurrenslagstiftningens område må här hänvisas till den redogörelse
därför som finnes i andra lagutskottets utlåtande nr 42 till 1959 års riksdag.
Här kommer endast att refereras vad som förekom vid nämnda riksdag i
anledning av i ämnet väckta motioner.
Vid 1959 års riksdag väcktes två par inbördes likalydande motioner,
nämligen dels I: 12 och II: 20, dels I: 325 och II: 397, vilka syftade till
ändringar i pris- och konkurrenslagstiftningen.
I motionerna I: 12 och II: 20 anfördes, att en oberättigad höjning av marginalerna
i parti- och detaljhandelsledet förekommit, en höjning som i sin
tur hade sin grund i en kraftig monopolisering av handeln. Motionerna utmynnade
i förslag om införande av allmän prisreglering.
I motionerna I: 325 och II: 397 hävdades, att en effektiv konkurrens icke
fanns inom näringslivet. Orsaken härtill angavs vara, att tendenser till priskonkurrens
motarbetas inom näringslivet. Såsom exempel härpå åberopades
i motionerna ett antal i dagspressen refererade fall av konkurrensbegränsning,
huvudsakligen avseende vägran att leverera varor till starkt priskonkurrerande
företag. Flera av exemplen synes vara identiska med dem
som åberopas i förevarande motion. I motionerna yrkades en översyn av
hela pris- och kartellagstiftningen. Motionärerna tänkte sig att prisregleringslagen
skulle gälla även under normala förhållanden och att pris- och
kartellnämnden skulle erhålla befogenhet att föreskriva visst högsta pris,
som inte skulle få överskridas.
Båda motionsparen behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr
42. Efter att ha framhållit att tillgängliga uppgifter icke gav stöd för uppfattningen
att prisutvecklingen varit i anmärkningvärd grad ogynnsam för
konsumenterna fortsatte utskottet:
Den uppfattning om konkurrensförhållandena inom näringslivet som redovisas
i motionerna kan utskottet inte dela. Såsom anföres i flertalet remissyttranden
torde konkurrensen snarast ha ökat efter genomförandet av gällande
ordning på prisbildningens område. Utskottet vill härutinnan särskilt
understryka den betydelse bruttoprisförbudet haft för uppkomsten av en
verksam priskonkurrens inom detaljhandeln. Inte heller kan man enligt
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
7
utskottets mening ta de i motionerna I: 325 och II: 397 anförda fallen av leveransvägran
till intäkt för att konkurrensen genomgående skulle hämmas
från näringslivets sida. Samtliga fall har för övrigt kommit till de näringsfrihetsvårdande
myndigheternas kännedom, och i de fall, där myndigheterna
funnit sig föranlåtna att ingripa, har godtagbara lösningar åstadkommits.
Vidare är att märka, att det hittills icke kommit i fråga att tillgripa konkurrenslagstiftningens
yttersta korrektiv, nämligen Kungl. Maj :ts förordnande
om visst högsta pris.
Att utskottet inte kan ansluta sig till motionärernas uppfattning om
rådande konkurrensförhållanden innebär icke att utskottet anser dessa i allo
tillfredsställande. Såsom framgår av flera remissyttranden synes prisbildningen
på åtskilliga områden fortfarande ske utan inflytande av effektiv
konkurrens. Motionärerna har föreslagit, att man för att uppnå bättre förhållanden
härvidlag borde tillgripa prisreglerande åtgärder. Såsom framhållits
bl. a. vid införandet av gällande ordning är prisreglering emellertid
förenad med flera nackdelar. Utskottet vill såsom exempel på sådana nackdelar
här endast framhålla priskontrollens tendenser att dels verka konserverande
i fråga om priser, som kommit att bli för höga, dels fastlåsa priserna
med hänsyn till de mindre effektiva enheterna inom produktionen och distributionen.
Priskontroll kan således i viss utsträckning få motsatt verkan mot
vad som åsyftats därmed. Enligt utskottets uppfattning har i förevarande
ärende icke framkommit sådana omständigheter, att man kan förvänta sig att
prisreglering för närvarande skulle medföra gynnsammare prisförhållanden
än den nu tillämpade ordningen.
I stället anser utskottet att förefintliga missförhållanden på prisbildningens
område i första hand bör bekämpas genom att de näringsfrihetsvårdande
myndigheterna får fortsätta sin verksamhet och denna i de fall där så visar
sig erforderligt intensifieras. I den nyligen avlämnade propositionen nr 162
med förslag till förordning om allmän varuskatt, m. m., har föredragande
departementschefen uttalat, att det i samband med införandet av nämnda
skatt är angeläget att åtgärder vidtages för en skärpt prisövervakning. Enligt
vad utskottet inhämtat åsyftas därmed i huvudsak en förstärkning redan
under innevarande budgetår av pris- och kartellnämndens resurser på
prisövervakningens område. Förstärkningen är avsedd att genomföras dels
genom en viss omdisposition av resurserna, dels genom en utökning av personalen.
De föreslagna åtgärderna, som synes möjliggöra en fullständigare
information till konsumenterna rörande pris- och konkurrensförhållandena,
torde även kunna ge ett vidgat underlag för den verksamhet som tillkommer
näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för näringsfrågor.
Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Remissyttranden
över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från kungl. kommerskollegium och ordföranden
i näringsfrihetsrådet, varjämte på utskottets begäran yttranden avgivits av
Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund
och Sveriges köpmannaförbund. Vid kommerskollegii yttrande har fogats
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
till kollegium inkomna yttranden från handelskamrar i riket. Ordföranden
i näringsfrihetsrådet har vid sitt yttrande fogat en av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor utarbetad promemoria innehållande ombudsmannens
allmänna synpunkter på vad som i motionen anförts om bakgrunden
till motionsförslagen.
Motionsyrkandet avstyrkes av samtliga remissinstanser. I flera yttranden
framhålles, att pris- och kartellagstiftningen fungerar tillfredsställande
och för närvarande icke är i behov av ändring. Ordföranden i näringsfrihetsrådet
hänvisar till rådets yttrande över de vid fjolårets riksdag
väckta motionerna I: 325 och II: 397, vari rådet som sin bestämda uppfattning
uttalade, att det ur skilda synpunkter vore lyckligast om den nuvarande
förhandlingslagstiftningen kunde bestå. Rådets ordförande anser,
att detta uttalande icke förlorat sin giltighet. Enligt honom bör icke det förhållandet
att svårigheter och gnissel uppstått i och för sig fattas som bevis
för att lagstiftningen är olämplig eller otillräcklig. Svårigheterna bör särskilt
ses mot bakgrunden av den relativt stora förändring av betraktelsesättet
i fråga om vissa åtgärders tillåtlighet eller otillåtlighet som införandet
av konkurrensbegränsningslagen innebar.
Även kommerskollegium hänvisar till sitt yttrande över ovannämnda motioner
vid fjolårets riksdag, där kollegiet framhöll, att det — med hänsyn
framför allt till att pris- och kartellagstiftningen dittills icke hunnit prövas
under så lång tid att tillräckliga erfarenheter kunnat vinnas om hur lagstiftningen
kunde komma att verka på längre sikt — vore riktigast att, innan
en skärpning av lagstiftningen närmare övervägdes, avvakta ytterligare erfarenheter
rörande pris- och konkurrensutvecklinuen. Vidare erinrar kollegiet
om att 1959 års riksdag lämnade nämnda motioner utan bifall samt
förklarar sig allmänt anse, att under den korta tid som förflutit efter detta
riksdagens beslut icke förekommit några omständigheter som bör föranleda
ett ändrat ståndpunktstagande.
Sveriges industriförbund anser, att de i motionen påtalade förhållandena
går att komma till rätta med med gällande lagstiftning. Förbundet fortsätter:
Uppfattningen
att denna fråga kommer att lösas utan ytterligare lagstiftning
bestyrkes i hög grad av hittillsvarande erfarenheter från tillämpningen
av gällande lagstiftning. Det synes anmärkningsvärt att dessa möjligheter
knappast ens berörts av motionärerna. Likväl har vissa viktiga principavgöranden
rörande leveransvägran fattats av Näringsfrihetsrådet, varjämte
åtskilliga ärenden av detta slag varit föremål för bedömande av Näringsfrihetsombudsmannen,
i samtliga fall med det resultatet att av myndigheterna
önskade leveranser kommit till stånd. Ytterligare ärenden av denna
typ är för närvarande anhängiga såväl hos rådet som hos ombudsmannen.
Uppgifterna i motionen om vissa fall av leveransvägran saknar under sådana
förhållanden intresse, därest man icke samtidigt redovisar, om vederbörande
sökt med stöd av gällande lagstiftning komma till råtta med fallen och i vilken
utsträckning detta lyckats.
Liknande synpunkter framföres av Sveriges grossistförbund.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
Kooperativa förbundets styrelse anser, att de avsteg från den fria konkurrensen
som exemplifieras i motionen kan i allt väsentligt bli föremål
för verksamma ingripanden inom ramen för den nu gällande konkurrenslagstiftningen.
Omfattningen och verkningarna av förekommande konkurrensbegränsande
företeelser belyses i promemorian från ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.
Häri anföres avslutningsvis:
Sammanfattningsvis torde böra framhållas att starkt priskonkurrerande
företag och företagsformer i allmänhet kan erhålla för sin försäljning erforderliga
handelsvaror men att bl. a. trycket från den traditionella enskilda
detaljhandelns sida på leverantörerna stundom i viss utsträckning
kan försvåra deras inköp. Svårigheterna för de priskonkurrerande företagens
önskade varuinköp torde måhända i viss utsträckning böra ses såsom naturliga
anpassningssvårigheter i en brytningstid med en snabbt fortgående
omdaning av distributionen. För ett upprätthållande av den ur konsumentsynpunkt
så betydelsefulla priskonkurrensen inom distributionen är det
emellertid av vikt att företag, som vill och har möjlighet att priskonkurrera,
icke hindras därifrån genom åtgärder stridande mot konkurrensbegränsningslagens
syften. De här berörda problemen förtjänar därför att följas
med uppmärksamhet.
Sveriges industriförbund framhåller såsom uppenbart, att leverantörerna
— såväl inom industrien som inom grosshandeln — emellanåt befinner sig
i en besvärlig situation, när det gäller att ta ställning till distributörernas
önskemål. Det är förklarligt, fortsätter förbundet, om leverantörerna vid
dylika avgöranden tar hänsyn till den — verkliga eller förmenta — risken
att de till följd av leverans till vissa kunder kommer att utsättas för en
ogynnsam reaktion från den övriga kundkretsens sida. Emellertid anser
förbundet, att nackdelarna härav ur samhällelig synpunkt inte bör överdrivas.
Det är sannolikt till väsentlig del fråga om ett övergångsfenomen, som
sammanhänger med att konkurrensen —• under trycket av lagstiftning och
andra faktorer — på relativt kort tid lett till upplösning av tidigare bindningar
och till ökad frihet inom näringslivet.
Kooperativa förbundets styrelse anser, att de s. k. samköps- och hemköpsföretagens
betydelse för att åstadkomma en för konsumenterna gynnsam
prisbildning inte bör överdrivas. Härvid spelar enligt styrelsens uppfattning
andra företagsformer en långt större roll. Styrelsen anför sålunda:
Motionen accentuerar i detta sammanhang särskilt de s. k. hemköps- och
storköpsföretagen. Sådana former av varuförmedling har sin givna plats i
den moderna varudistributionens struktur. Styrelsen vill emellertid framhålla
att vid ett bedömande av den samhällsekonomiskt betydelsefulla priskonkurrens
som nu består, frågans kvantitativa aspekter inte rimligen kan
lämnas helt ur räkningen. Av hela detaljhandeln med livsmedel representerar
konsumentkooperationen i runt tal 25 %, jordbrukarkooperationen
5 %, ICA-företagen 30 % och vissa andra kedjeföretag inom den privata
sektorn ej oväsentliga delar av återstoden, därest man räknar med hela
procenttal. De s. k. samköps- och hemköpsföretagen representerar var för
sig endast någon bråkdel av en procent. Deras försäljningsandel av andra
varor än livsmedel är försvinnande liten. Detta utesluter självfallet inte att
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
dessa företagsformer på längre sikt, i den mån de är effektiva och förmår på
lika villkor hävda sig i en hårdnande konkurrens, kan vinna en växande
marknad.
Sveriges köpmannaförbund redovisar sina synpunkter på frågan hur konkurrensen
bör vara beskaffad och anför därvid:
Med anledning härav (påståendena i motionen om påtryckningar från den
traditionella handelns sida för att försvåra och fördyra varutillförseln för
starkt priskonkurrerande företag) må framhållas, att vad den enskilda butikshandeln
eftersträvar, är att uppnå konkurrens på lika villkor, vilket
framför allt innefattar, att leverantörernas försäljningsbestämmelser
skall baseras på den s. k. prestationsprincipen. Denna princip innebär att
leverantörernas pris- och rabattvillkor utformas med beaktande av olika
återförsäljares varierande prestationer. Såvitt vi kan bedöma, måste kravet
på konkurrens på lika villkor stå i överensstämmelse med vad som ur
samhällets och konsumenternas synpunkt är eftersträvansvärt. Endast i den
mån som konkurrensen får en sådan utformning, kan den ge det ur samhällsekonomisk
synpunkt riktiga resultatet. Dessvärre brister det emellertid
ofta i tillämpningen av prestationsprincipen, vilket lett till, att enskilda
butikshandelsföretag blir missgynnade och därigenom kommer i ett ofördelaktigt
konkurrensläge.
Kooperativa förbundets styrelse gör sig till tolk för en annan uppfattning
och framhåller, att det bör stå konsumenterna fritt att begagna sig av den
form för inköp av varor som de själva föredrar. Det måste, säger styrelsen,
som påpekar att de starkt priskonkurrerande företagen ofta ger kunderna
mindre service, överlämnas åt kundernas eget omdöme att bestämma, vilken
större eller mindre del av varudistributionen i detalj de själva vill utföra.
Den i motionen anvisade vägen för att öka konkurrensen i detaljhandelsledet
har i de flesta yttrandena utsatts för mycket stark kritik. Denna går
i allmänhet ut på dels att förslaget skulle leda till en begränsning av konkurrensen
i stället för en intensifiering av denna, dels att den föreslagna
ordningen är behäftad med praktiska olägenheter av väsentlig betydelse.
Farhågorna att motionsförslaget skulle verka konkurrenshämmande utvecklas
utförligt i yttrandet från Kooperativa förbundets styrelse, som därvid
hänvisar till de erfarenheter man har från Förenta staterna av en i viss
mån likartad lagstiftning, den s. k. Robinson-Patman-lagen. Enligt styrelsen
innebar denna lag, som antogs år 1936, en principiell likriktning av rabattgivningen
till små och stora återförsäljare. Lagens tillskvndare gjorde
gällande, att storföretagens större konkurrensförmåga i detaljhandelsledet
berodde på att de av sina leverantörer kunde tilltvinga sig s. k. maktrabatter,
d. v. s. rabatter som går utöver vad som kan besparas genom större
leveranser, leveranser vid regelbundna tider o. d. Styrelsen framhåller,
att lagen i motsats till vad man väntat i viss mån lett till att större grupper
bildats på detaljistsidan; bl. a. har det blivit en kraftig utveckling av de frivilliga
kedjeföretagen. I fortsättningen anför styrelsen:
I viss utsträckning har, trots dessa följdföreteelser, Robinson-Patman-lagen
medverkat till att bibehålla en sektor av detaljhandeln, som arbetar med
högre kostnader och, där lokal konkurrens saknas, högre priser än på öv
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
riga orter. Den har, på så sätt, kommit att i högre grad verka som ett skydd
mot konkurrens och alltså mot konsumentintressena än som en faktor för
att främja och stärka pris- och prestationskonkurrensen i detaljhandeln. I
motiveringen till lagen angavs, att den också skulle tjäna ett »socialt» syfte,
men detta påtagligen så att förstå, att de smärre handelsidkarnas privatekonomiska
intressen och upprätthållandet av deras inkomststandard skulle
främjas på konsumenternas bekostnad.
Ordföranden i näringsfrihetsrådet anför liknande synpunkter och framhåller,
att motionärernas huvudregel — att märkesvaror skall säljas till villkor
som står öppna för alla — till sin reella innebörd synes förete likheter
med den amerikanska lagstiftningen mot prisdiskriminering. Mot dessa lagregler
har enligt ordföranden ofta invänts -—• säkerligen med fog — att de
i många fall har en konkurrenshämmande i stället för konkurrensfrämjande
effekt. Härvid hänvisas till följande uttalande av näringsfrihetsrådet i
dess utlåtande över 1954 års priskontrollutrednings betänkande »Konkurrens
och priser»:
Rådet vill understryka angelägenheten av att enskilda köpare icke avskräckas
från att genom vanlig köpslagan pressa säljarnas priser, även om
detta åtminstone för en tid innebär att större prisskillnader uppstå, än som
svara mot skillnader i säljarens kostnad; det är naturligt att de större köparna
gå i spetsen när det gäller att åt sig utverka förmåner av detta slag.
Å andra sidan kan det ur allmän synpunkt vara otillbörligt att sådana
diskriminerande skillnader i inköpspris bli bestående mellan små och stora
köpare eller på ett konventionellt sätt tillämpas mellan olika nominella typer
av kunder, alldeles oavsett försäljningskostnader eller andra objektivt
påvisbara marknadsförhållanden i olika fall. Vanligen torde kunna hävdas
att en sådan typ av prisdiskrimineringar hämmar näringslivets verkningsförmåga,
därför att företagarna ej kunna konkurrera på »lika villkor». Det
kan även komma i fråga att på liknande grunder som vid selektiv försäljning
taga upp fall, då prisdiskriminering uppenbarligen är avsedd att ersätta
en obefogad leveransvägran. Att i övrigt till behandling upptaga fall
som allvarligt försvårar annans näringsutövning torde med hänsyn till vad
som anförts om prisdiskriminering som led i en sund konkurrens få ske med
den största återhållsamhet.
Även kommerskollegium anser, att motionärernas förslag skulle få en
verkan, motsatt den med motionen åsyftade. Kollegium understryker härvid,
att den successiva uppmjukning av priserna som vanligen följer med
en obunden konkurrens skulle löpa risk att gå förlorad.
Sveriges köpmannaförbund synes hysa vissa sympatier för motionsförslaget.
Förbundet anför sålunda:
Vad den offentliga redovisningen av tillämpade försäljningsvillkor beträffar,
skulle väl en sådan redovisning i och för sig leda till, att det bleve
lättare för enskilda butiksliandelsföretag att på ett mer fullständigt sätt än
nu erhålla kännedom om de av olika leverantörer tillämpade försäljningsvillkoren
med den möjlighet att bättre utnyttja dessa, som därav måste
följa. Åtskilligt av det missgynnande av enskild butikshandel, som i dag kan
ske endast genom alt till andra företagsformer lämnade maktrabatter och
andra förmåner hålles strängt hemliga, skulle då inte längre kunna fortsätta.
Det är dock risk för att i ett sådant läge en leverantör, som vill gyn
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
na en särskild kund eller kundkategori, skulle kunna finna andra metoder
härför vid sidan av försäljningsvillkoren. Det skulle också bli mycket svårt
att genom kontroll från myndigheternas sida hindra att så bleve fallet.
I samtliga yttranden hävdas, att motionärernas förslag skulle medföra
betydande praktiska olägenheter. Ordföranden i näringsfrihetsrådet framhåller,
att förslaget synes kunna ge anledning till en mångfald tvister, som
ur allmänna konkurrenssynpunkter är av intet eller ytterst ringa intresse.
Sveriges industriförbund förklarar, att tanken att leveranstvång på märkesvaruområdet
bör knytas till storleken av leverantörens »reklaminsatser»
för märkesvaror är, såvitt förbundet kan finna, ny. Förbundet anför därefter:
Frånsett
att varje sådan storleksgräns måste bli högst godtycklig, måste
en rättsregel av föreslagen innebörd vålla komplikationer av olika slag vid
tillämpningen. Begreppet »märkesvara» är knappast entydigt, icke heller
uttrycket »reklaminsatser», som kan inbegripa varjehanda åtgärder i försälj
ningsfrämj ande syfte, vartill kommer svårigheten att åstadkomma erforderlig
kontroll av regelns efterlevnad. Det vore vidare orimligt att en
fabrikant, som bedriver reklam för endast en eller annan artikel i sitt sortiment,
skulle betagas rätten att beträffande övriga varor i sortimentet —-kanske inom en helt annan bransch — tillämpa selektiv försäljning.
Sveriges grossistförbund anför:
Motionärerna har i sitt förslag utgått från att säljare i sin reklamverksamhet
ådagalägger sin vilja att öka sin försäljning. De tycks förmena, att
leverantören därmed har ett intresse av att sälja till alla kunder, som
uppenbarar sig, och för dessa presentera sina försäljningsvillkor. För vår
del har vi svårt att inse logiken i detta resonemang. Reklamen för en vara
utgör ett verksamt medel att få varan känd bland konsumenterna. Leverantören
har självfallet intresse av att denna effekt blir så god som möjligt,
men det kan inte vara rimligt att knyta an till reklamverksamheten som
sådan och dess omfattning för att motivera leveransplikt. Dessutom går en
hel del av distributionen selektivt via fristående grossistföretag. Dessa skulle
i så fall ej kunna åläggas leveransplikt med denna motivering, eftersom de
ej utför reklamverksamheten för varan.
Utredning på pris- och konkurrenslagstiftningens område
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 april 1960 har chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Lange, den 6 maj 1960 tillkallat fil. dr
Rudolf Meidner, ordförande, ledamoten av andra kammaren fru Anna-Lisa
Lewén-Eliasson och revisionssekreteraren Åke Sundqvist att såsom särskilda
sakkunniga verkställa utredning rörande lagstiftningen och administrationen
på pris- och konkurrensområdet. I utredningsdirektiven har anförts
bl. a. följande.
På det hela taget torde för närvarande konkurrensen mellan företagarna
vara tillfredsställande. Tendenser, som klart strider mot samhällets konkurrensfrämjande
strävanden, saknas dock icke. Erinras kan sålunda om de
uppmärksammade fall då leveransvägran utlösts som följd av strävanden
att hindra priskonkurrens i detaljistledet. Gällande regler torde dock ha visat
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
13
sig kunna vara verksamma härvidlag; näringsfrihetsombudsmannens kontakter
med företagarna har i detta sammanhang varit av betydelse. Andra
missförhållanden har emellertid visat sig svårare att komma till rätta med.
Prisutvecklingen har — även om inträffade prishöjningar i stort sett hållit
sig inom rimliga gränser — på vissa områden givit anledning till oro. Marginalökningar
har förekommit som synes svåra att förklara med inträffade
kostnadsökningar. Prisrekommendationer från företagarorganisationer, s. k.
horisontella riktprislistor, har i vissa fall lett till omotiverade prishöjningar.
Även prisrekommendationer från tillverkare och grossister till senare distributionsled,
s. k. vertikala riktpriser, har medfört olägenheter. Även om sådana
riktpriser inte alltid uteslutit priskonkurrens, har det i viss utsträckning
förekommit att konkurrensen i högre grad än önskvärt kommit att inrikta
sig på annat än prissättningen. De torde också i åtskiliga fall ha lett
till prisstelhet i detaljhandelsledet.
I fråga om lagstiftningen synes man ännu icke ha tillräcklig erfarenhet
för att avgöra om de grundläggande principerna skall bibehållas eller om
det är nödvändigt att införa befogenheter till direkta ingripanden. Jag är
därför icke nu beredd att tillstyrka mera genomgripande ändringar i gällande
lagstiftning. Utredningen "bör i stället ta sikte på en mera begränsad
översyn av lagreglerna inom ramen för de nuvarande principerna. Syftet bör
vara icke att skapa grundval för prisreglerande åtgärder utan att föreslå
sådana justeringar av lagstiftningen som är ägnade att underlätta den erforderliga
skärpningen av prisövervakningen, en effektivisering av åtgärderna
mot konkurrensbegränsningar och en förbättring av konsumenternas
prismedvetande.
Vid utredningen bör inom de gränser som sålunda angivits alla spörsmål
av betydelse kunna upptagas. Såsom exempel på frågor av särskilt intresse
kan nämnas införande av skyldighet att, åtminstone i viss omfattning, utan
särskild anmaning anmäla konkurrensbegränsande överenskommelser för
införande i kartellregistret. Kartellregistreringen är numera allmänt känd
inom näringslivet och större osäkerhet om vad som skall registreras synes i
allmänhet icke behöva råda. Det kan även förtjäna övervägas om icke skyldighet
i vissa fall, exempelvis i fråga om horisontella riktpriser, skall föreligga
att göra anmälan viss tid innan rekommendationerna avses skola tilllämpas.
I fråga om de vertikala riktpriserna bör i första hand undersöka! i
vad mån sekretessreglerna kan ändras så att en mera omfattande publicering
blir möjlig. Möjligen kan det befinnas lämpligt med en registrering av sådana
prisrekommendationer och därtill knutna försäljningsvillkor. För att
registreringsapparaten inte skall bli för tungrodd måste ett förslag om en
sådan registrering innehålla regler till begränsning av vad som skall registreras.
Av intresse i detta sammanhang är självfallet i främsta rummet
de företag som kan antagas vara marknadsledande i fråga om prisbildningen.
Ytterligare bör möjligheterna till åtgärder mot oskälig prissättning beaktas
---. Man bör söka ett system som ger tillräcklig effekt utan de olägenheter
som följer med priskontroll. Verkningarna av ökad publicitet bör
övervägas. Ifrågasättas kan om icke skyldighet att utan särskild anmaning
anmäla prishöjningar i viss omfattning kunde införas.
Även i fråga om administrationen hör utredningen i huvudsak bygga på
den nuvarande ordningen. Kompetensfördelningen mellan organen bör sålunda
bibehållas. Av särskild vikt är att pris- och kartellnämndens ställning
som objektiv, rent utredande myndighet vidmakthålles. Uppgiften bör vara
att söka förhöja administrationens effektivitet med särskilt beaktande av
möjligheterna till snabba åtgärder. Härvidlag är det icke minst av betydelse
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
att göra det möjligt för ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor att utan
onödig tidsutdräkt bereda och taga ståndpunkt till utredningsmaterial som
tillhandahålles av pris- och kartellnämnden.
I fråga om pris- och kartellnämnden bör särskilt undersökas huruvida
nämnden disponerar tillräcklig personal för den intensifierade prisövervakningen.
Genomförandet av en särskilt ingående prisövervakning kan även
erfordra en mera specialiserad branschkännedom än nämnden för närvarande
förfogar över. Nämndens möjligheter att anlita särskilda sakkunniga för
att medverka vid utredningar på specialområden synes därför böra utvidgas.
Vidare synes det finnas anledning att — även mera allmänt än som nyss
berörts —■ överväga en utvidgning och effektivisering av pris- och kartellnämndens
publiceringsverksamhet. Denna har i huvudsak varit begränsad
till utgivningen av nämndens tidskrift samt utsändandet av pressmeddelanden.
Fortlöpande information till dagspressen och medverkan i studieoch
folkbildningsarbetet i större omfattning och i systematisk form torde
förtjäna övervägas.
Även i fråga om ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor kan en
översyn av de personella resurserna vara påkallad. Såsom jag förut antytt
har redan kontakterna mellan ombudsmannaämbetet samt vederbörande
företagare och näringsorganisationer ofta visat sig leda till rättelser av påtalade
missförhållanden, så att behandling inför näringsfrihetsrådet blivit
onödig. Ombudsmannaämbetet har härigenom kommit att öka i betydelse.
Det finns därför anledning undersöka om icke ämbetet bör förstärkas
med särskild ekonomisk och förhandlingsmässig expertis. Härjämte bör
undersökas möjligheterna att i praktiska former ytterligare stärka samarbetet
i utredningsfrågor mellan pris- och kartellnämnden och ombudsmannaämbetet.
Med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter synes däremot för närvarande
någon ändring i fråga om näringsfrihetsrådets organisation knappast påkallad.
Enligt sina direktiv skall utredningen utföras med sådan skyndsamhet att
förslag kan föreläggas nästa års riksdag.
Utskottet
Enligt gällande lagstiftning skall prisbildningen under normala förhållanden
i princip ske på grundval av fri konkurrens och utan direkta ingripanden
från samhällets sida. Den statliga verksamheten på detta område är därför
i stort sett begränsad till att motverka konkurrensbegränsningar med
skadlig verkan. Här är i första hand att nämna det i konkurrensbegränsningslagen
intagna bruttoprisförbudet. Vidare bör nämnas de ingripanden
som göres av ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet
för att i fall där skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar
visas föreligga undanröja dessa genom förhandlingar. Slutligen kan
erinras om den verksamhet som statens pris- och kartellnämnd bedriver för
att utreda, klarlägga och upplysa om pris- och konkurrensförhållandena
inom näringslivet.
I föreliggande motion åberopas olika exempel på åtgärder, som varit ägnade
att försvåra varutillförseln för starkt priskonkurrerande företag och
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960
15
därigenom hämmat konkurrensen. Några exempel rör direkta leveransavstängningar
eller andra diskrimineringar, andra avser påtryckningar från
den traditionella handelns sida för att förmå dess leverantörer att avstå från
leverans till sådana företag. Exemplen avser huvudsakligen märkesvaror.
För att motverka dessa tendenser till konkurrensbegränsning föreslår motionärerna,
att bruttoprisförbudet kompletteras med en bestämmelse av innebörd,
att en tillverkare eller en importör av en allmänt annonserad märkesvara
ålägges att tillämpa offentligen redovisade försäljningsvillkor, som
står öppna för alla köpare. Motionärerna tänker sig sålunda, att en leverantör,
som genom reklamverksamhet dokumenterat sin vilja till ökad försäljning,
skall på i princip lika villkor leverera till varje återförsäljare, dock
att leverantören alltid skall ha rätt att kräva kontant betalning. Från leveranstvånget
skall näringsfrihetsrådet kunna medge undantag för företag,
som kan förebringa tillfredsställande motivering för tillämpning av ett selektivt
försäljningssystem. Frågan om en vara är allmänt annonserad eller
ej anser motionärerna inte böra bereda några större svårigheter. Enligt deras
uppfattning är det inte lämpligt att i lagen införa någon exakt definition
av detta begrepp utan problemet bör i stället överlämnas till rättspraxis.
Motionärerna uttalar dock som sin uppfattning, att en reklaminsats
av 50 000 kronor per år bör medföra att en fabrikants varor måste anses
allmänt annonserade samt att åtskillnad inte bör göras mellan de olika
produkterna i en fabrikants sortiment.
Ett genomförande av motionsförslaget skulle onekligen i viss utsträckning
underlätta varuförsörjningen för de starkt priskonkurrerande företagen
och därigenom främja konkurrensen i detaljistledet. Emellertid synes
förslaget vara förenat med betydande nackdelar. Såsom framhållits i flera
remissvar är det anledning att befara, att införande av offentligt redovisade
försäljningsvillkor i fabrikant- och grossistledet skulle leda till prisstelhet
inom partihandeln. Återförsäljarnas möjligheter att genom köpslagan under
hand pressa sina leverantörers priser skulle sålunda avsevärt försämras,
något som i sin tur kan antagas verka höjande på konsumentpriserna.
Vidare skulle förslaget, att leveransplikten skall vara beroende av huruvida
varan är att betrakta såsom »en allmänt annonserad märkesvara» medföra
stora praktiska svårigheter. Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet.
Emellertid är det enligt utskottets mening av stor betydelse att missförhållanden
på konkurrensområdet verksamt bekämpas. Härvid synes den
gällande lagstiftningen och den på grundval därav uppbyggda organisationen
ha visat sig i stort sett effektiva. En ytterligare effektivisering skulle
dock enligt utskottets mening vara av värde. Det är därför att hälsa med
tillfredsställelse, att en utredning tillsatts för att inom ramen för gällande
principer på pris- och konkurrenslagstiftningens område göra en begränsad
översyn av lagreglerna. Enligt direktiven bör syftet med översynen vara sådana
justeringar av lagstiftningen som är ägnade att underlätta bl. a. en
effektivisering av åtgärderna mot konkurrensbegränsningar.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år i960
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: 157, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 oktober 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne*, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson* och Kaijser;
från
andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe*, fru Ekendahl, herr Lothigius*, fröken Höjer, herrar Fredriksson*
och Gustavsson i Alvesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
. i; 1\a tu imv !t;.: !:t;j .
601612 Stockholm -1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag