Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
1
Nr 73
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen om allmän
energiskatt m m.
• j , <!? jun f.;! ;r j.'') I?,!: ■ .n .y; >.i .••• •’ • ;
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 34 av herr Mattsson m.fl. och II: 45 av
herr Eriksson m. fl., vari hemställts,
1) att riksdagen måtte besluta att nuvarande energiskatt på elkraft för
s. k. borgerliga ändamål med 7 procent av kraftpriset med verkan från den 1
juli 1960 skall ersättas av en styckeskatt med 1 öre/kWh, samt
2) att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957
(nr 262) om allmän energiskatt
Härigenom förordnas, att 14 § 1 mom. förordningen den 31 maj 1957 om
allmän energiskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att till 15 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3
mom., av lydelse som i det följande angives.
14 §.
1 mom. Skatten utgår
a) för elektrisk---beskattningsvärde och
b) för annan elektrisk kraft med ett öre för kilowattimme.
Såsom driftställe---huvudsak gemensamt.
Med beskattningsår---30 juni.
Beskattningsvärdet är---icke skatt.
15 §.
3 mom. Kontrollstyrelsen äger förordna, att skatten för kraft, som avses
i 14 § 1 mom. h) och som levereras för speciella ändamål eller såsom överskottskraft,
skall utgå med sju procent av kraftens beskattningsvärde.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.
Utan hinder därav skall dock skatten beräknas enligt tidigare lydelse av 14 §
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 73
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
1 mom. i fråga om elektrisk kraft, för vilken kraftavgift helt eller delvis utgår
efter uppmätt energiförbrukning: för tiden före första avläsningen av
energiförbrukningen efter den 30 juni 1960 och
i fråga om annan elektrisk kraft: för redovisningsperiod, som till någon
del hänför sig till tiden före den 1 juli 1960.
II) de likalydande motionerna I: 199 av herrar Georg Carlsson och Robert
Johansson samt 11:248 av herr Elmwall m.fl., vari hemställts, »att
riksdagen, därest omsättningsskatten skulle bibehållas, måtte besluta att
energibeskattningen för den s. k. borgerliga elkraftförbrukningen avvecklas
från och med budgetåret 1960/61, samt alternativt
att riksdagen, därest ovannämnda förslag icke skulle bifallas, måtte besluta,
att bestämmelserna i energiskatteförordningen så utformas, att beskattning
endast skall ske av den elektriska kraft, som förbrukas, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga författningsändringar».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande
hänvisa till motionerna II: 45 och II: 248.
I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 69 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat att uppskjuta behandlingen av de föreliggande motionerna
till innevarande höstsession.
Gällande bestämmelser
Beskattningen av elektrisk kraft regleras genom förordningen den 31 maj
1957 om allmän energiskatt, vilken förordning, såvitt gäller elkraft, trädde
i stället för elskatteförordningen av den 1 juni 1951. Med undantag för kraft,
som användes av kommunikationsföretag för bandrift och liknande ändamål,
är i princip all kraftförbrukning inom landet beskattad enligt energiskatteförordningen.
Ikraftträdandet av denna förordning medförde en utvidgning
av beskattningsområdet såtillvida att detalj förbrukningen av elkraft,
som varit skattefri sedan 1952, åter beskattades.
För elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning
av mer än 40 000 kilowattimmar för driftställe och beskattningsår
(1 juli—30 juni) utgår skatten med 10 procent av kraftens beskattningsvärde.
För övrig kraft höjdes energiskatten genom beslut av 1958 års Ariksdag
från 5 procent till 7 procent av kraftens beskattningsvärde. Under
denna skattesats faller elektrisk kraft, som detaljdistribueras för borgerliga
behov, d. v. s. hushålls-, jordbruks- och yrkeskonsumtionen, samt kraftförbrukningen
för gatubelysning m. m. Beskattningsvärdet är enligt energi
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 är 1960
3
skatteförordningen i princip lika med summan av de avgifter, som förbrukaren
har att erlägga för kraften.
Skatten för elektrisk kraft erlägges av den som förbrukat kraften. Är förbrukaren
producent av kraften inlevererar han själv skatten till statsverket.
Övriga kraftförbrukare erlägger skatten till kraftleverantören samtidigt med
kraftavgifterna, varefter kraftleverantören har att redovisa och inbetala
skatten till statsverket. För energiskatten på elektrisk kraft är kontrollstyrelsen
beslcattningsmyndighet.
Enligt 3 § energiskatteförordningen äger Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Majt. bestämmer, då synnerliga skäl därtill föreligger, medgiva
befrielse från eller återbäring av skatt.
Frågans tidigare behandling
I en inom finansdepartementet upprättad promeroria angående en
allmän energibeskattning, som låg till grund för 1957 års riksdagsbeslut
i ämnet, förordades en styckeskatt för den borgerliga förbrukningen. I remissyttrandena
över förslaget från de remissinstanser, som representerade
distributionsintressena, nämligen vattenfallsstyrelsen och elverksföreningen,
föreslogs emellertid en värdeskatt med hänsyn till att en dylik skatteform
vore mindre tariffrubbande och därjämte enklare ur uppbörds- och redovisningssynpunkt.
I proposition nr 175 till 1957 års riksdag anförde departementschefen bl. a.
följande.
De önskemål som sålunda uttalats av distributörerna bör enligt min mening
beaktas. Jag förordar fördenskull, att skatten å elektrisk kraft, som
detaljdistribueras, uttages såsom värdeskatt. Vid mitt ställningstagande på
denna punkt har jag särskilt tagit fasta på elverksföreningens uttalande, att
kraftavgifterna för olika grupper av förbrukare numera är i hög grad utjämnade.
Möjlighet bör dock, såsom också framhållits av vattenfallsstyrelsen
och elverksföreningen, öppnas för kontrollstyrelsen att förordna om
styckeskatt i fall där en värdebeskattning med hänsyn till särskilda förhållanden
skulle erbjuda tekniska svårigheter. Framställning bör i dylika
fall göras av vederbörande distributör och skattesatsen bör avvägas efter
det genomsnittliga priset för detaljdistributionen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 47 anslöt sig bevillningsutskottet
till förslaget i propositionen, att skatten å elektrisk kraft, som distribueras
för såväl borgerlig som industriell förbrukning, skulle uttagas
såsom en värdeskatt.
I de likalydande motionerna I: 153 och II: 187 vid 1958 års riksdag anfördes,
att den ursprungligen avsedda skattebelastningen på borgerlig kraft
hade ökat på grund av höjda taxor. Därför yrkades att sådana direktiv måtte
utfärdas för skattens beräkning att densamma inte drabbade detaljabonnenterna
med högre belopp än som ursprungligen avsetts.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna i sitt av 1958 års A-riksdag
godkända betänkande nr 30, anförde härom följande.
Den i motionerna påtalade konsekvensen av skattens utformning skulle i
och för sig kunna undvikas om man övergår till att beräkna skatten per kilowattimme
i stället för procentuellt. Vid tillkomsten av energiskatteförordningen
prövades ingående vilken av dessa båda beräkningsgrunder som borde
väljas. Det befanns därvid att fördelarna med en procentuell skatt övervägde.
Utskottet finner inte anledning att nu inta en ändrad ståndpunkt och
kan därför inte tillstyrka motionerna.
Vid 1959 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1:297 och
II: 367, att den nuvarande värdeskatten å 7 procent av de avgifter, som förbrukaren
har att erlägga för kraften, skulle ersättas av en styckeskott å
1 öre per kilowattimme. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26
anförde bevillningsutskottet bl. a. följande.
I motsats till vad motionärerna anfört torde en värdeskatt för ett flertal
elverk och andra distributörer, nämligen de med maskinell debitering av
avgifterna, vara att föredraga ur debiterings- och kontrollsynpunkt och en
genomgripande omläggning av skattesystemet skulle för dessa kraftdistributörers
del medföra betydande kostnader och besvär. Inräknas skatten i
kraftpriset, vilken metod, enligt vad som upplysts, tillämpas av många distributörer,
medför debiteringen av värdeskatten inte något som helst extra
arbete för distributören och det totala skattebelopp, som skall redovisas,
erhålles i en enda uträkning såsom en procentandel av totalt debiterade avgifter.
Om den nuvarande värdeskatten å 7 procent ersättes av en styckeskatt
å 1 öre per kilowattimme, skulle detta dessutom medföra en skattehöjning
för abonnenter såväl på landsbygden som i tätorterna. Utskottet vill
vidare framhålla, att vid energiskatteförordningens tillkomst år 1957 noga
övervägdes vilket beskattningssystem, som var mest ändamålsenligt. Den
vid föregående års riksdag genomförda höjningen av skattesatsen med två
procent är inte av sådan storlek, att den kan påverka det tidigare ställningstagandet
i frågan. Utskottet anser sig därför inte kunna tillstyrka bifall till
de likalydande motionerna I: 297 och II: 367.
Vidare framställdes i de likalydande motionerna I: 283 och II: 354 vid
föregående års riksdag yrkande om att skatten skulle beräknas endast på
de av kraftproducenten debiterade avgifterna vid försäljning till distributören.
I anledning härav anförde bevillningsutskottet i ovannämnda betänkande
nr 26 följande.
En sådan anordning, som den motionärerna förordar, skulle få till följd
att abonnenter, som inte inköper kraft direkt från producenten, skulle få
en sänkning av energiskatten, som inte kommer det stora antalet övriga förbrukare
till del. I viss utsträckning skulle olikheter således fortfarande kvarstå
i skattebelastningen mellan abonnentgrupper med likartad förbrukning.
Därjämte skulle statsverkets inkomster vid oförändrat procentuellt skatte
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
5
uttag minska avsevärt, vilket inte synes böra ifrågakomma i nuvarande
statsfinansiella läge. Om skatten utformas i enlighet med motionärernas förslag
måste lagstiftningen dessutom kompletteras med en mängd specialföreskrifter,
som i och för sig är ägnade att försvåra den praktiska tillämpningen
av bestämmelserna. Av det anförda framgår att utskottet inte kan tillstyrka
den i de likalydande motionerna 1: 283 och II: 354 föreslagna omläggningen
av beskattningen av elektrisk kraft för borgerliga ändamål.
Motionerna
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
I de likalydande motionerna 1: 34 och II: 45 anföres i huvudsak följande.
Även om en viss standardisering av detalj taxorna på landsbygden genomförts
under senare år kan stora variationer konstateras mellan taxor som
tillämpas inom tätorter och tättbebyggda landsdelar i jämförelse med eltaxor
som tillämpas inom landsdelar som är ogynnsamt belägna i förhållande
till kraftkällorna eller som består av glesbygder. Det varierande elkraftpriset
sammanhänger med skillnaderna i kostnader för distribution av elkraft
i tätorter och på landsbygden. En sammanställning över de elavgifter,
som uttages för lika stora abonnemang inom ett antal kommunala elverks
distributionsområden i jämförelse med den taxa som tillämpas av statens
vattenfallsverk och ett stort antal enskilda kraftdistributörer på landsbygden
samt en taxa som förekommer inom Värmlands glesbygd, ger följande
resultat.
Elavgifter och elskatt (E-skatt) för ett abonnemang om 10 tariffenheter
(te) och en årsförbrukning av 2 000 kilowattimmar (kWh).
Elavgifter E-skatt
Distributionsområde |
exkl. E-skatt |
totalt kr. |
Sthlm |
|
Totalt kr. |
öre/kWh |
= 100 |
||
Stockholm .......... |
238: 50 |
11,93 |
16: 69 |
100 |
Uppsala ............ |
273: — |
13,65 |
19: 11 |
114 |
Norrköping |
276: — |
13,80 |
19: 32 |
116 |
Göteborg .......... Statens vattenfallsverk |
287: — |
14,35 |
20 : 09 |
121 |
m. fl. områden på |
363: — |
18,15 |
25: 41 |
152 |
Värmlands glesbygd . . |
400: — |
20,00 |
28: 00 |
168 |
Enligt uppgift i årets statsverksproposition, bil. 1, I: Riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning sid. 66 beräknas genomsnittspriset på kraft för borgerliga
ändamål i tätorterna under budgetåret 1960/61 komma att uppgå
till 12,4 öre/kWh och årsförbrukningen till 5 570 MkWh. Motsvarande pris
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
på landsbygden beräknas till 16,2 öre/kWh och årsförbrukningen till 3 720
MkWh. Genom att elskatten uttages som värdeskatt belastas landsbygden
sålunda med i genomsnitt 30 procent högre elskatt än tätorterna. Även om
genomsnittspriset för detaljdistribuerad elkraft på landsbygden i jämförelse
med motsvarande pris i tätorterna icke uppvisar större differens än vad som
ovan angives blir sålunda skillnaden i skattebelastning mellan landsbygd
och tätort icke oväsentlig. Inom områden på landsbygden med låg specifik
elförbrukning eller där speciella glesbygdstaxor tillämpas kan elskatten bli
cirka 60 procent högre än vad som i genomsnitt uttages av de i elhänseende
särskilt gynnade abonnenterna i tätorterna.
Genom att ersätta den 7-procentiga värdeskatten med en styckeskatt av
1 öre/kWh, vilket betyder en återgång till samma system som gällde under
budgetåret 1951/52, skulle alla abonnenter på landsbygden såväl som i tätorterna
få erlägga exakt samma skatt vid samma förbrukning. Även landsbygdsabonnenterna
i Norrland med på grund av yttre förhållanden hög
energiförbrukning skulle genom en sådan omläggning av skatten belastas
med lägre elskatt än för närvarande.
En abonnent i Norrland, som inköper sitt elkraftbehov efter statens vattenfallsverks
normaltaxa och har ett abonnemang om 10 te och en specifik
energiförbrukning av 400 kWh/te, d. v. s. dubbelt så hög energiförbrukning
som i tidigare nämnda exempel, betalar sålunda nu en värdeskatt av 40: 81
kronor/år. Om skatten uttages som styckeskatt med 1 öre/kWh skulle skatten
bli något lägre eller 40 kronor/år d. v. s. exakt samma belopp som för en
abonnent med samma förbrukning inom en tätort. Nuvarande system med
värdeskatt medför att norrlandsabonnenten betalar 52 % högre skatt än
stockholmsabonnenten. Det borde vara angeläget att åstadkomma en sådan
ändring av skattesystemet, att icke abonnenter, som betalar ett jämförelsevis
högt pris på elkraft, får betala väsentligt högre elskatt än de abonnenter
som har tillgång till billig elkraft av hög kvalitet.
Mot systemet med styckeskatt har bland annat framförts den invändningen
att detaljabonnenter som av speciella anledningar endast betalar
hälften av det energipris som annars är normalt, t. ex. bagerier som använder
betydande kvantiteter nattkraft för uppvärmning av ackumulerande
ugnar, skulle komma att beskattas nära dubbelt så högt genom en styckeskatt
av 1 öre/kWh än genom en 7-procentig värdeskatt. I sådana speciella
fall bör kontrollstyrelsen kunna medge en nedsättning av styckeskatten eller
föreskriva att densamma alltjämt må uttagas som en 7-procentig värdeskatt.
Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna I: 199 och
II: 2b8 anföres i huvudsak följande. Vid den remissbehandling, som föregick
1957 års riksdagsbeslut angående återinförande av energiskatten på borgerlig
förbrukning hade flertalet av de remissinstanser som inte avstyrkt ener
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 år 1960
7
gibeskattningen förordat, att frågan borde tas upp först i samband med
att man eventuellt införde en indirekt beskattning. Chefen för finansdepartementet
framhöll emellertid vid detta tillfälle, »att betänkandet angående
indirekt beskattning måste bli föremål för en omfattande remissbehandling,
och att det kommer att ta avsevärd tid innan man kan ta ställning till om
betänkandet bör läggas till grund för konkreta åtgärder».
Trots omsättningsskattens införande har emellertid energibeskattningen
för den borgerliga förbrukningen bibehållits. Detta är enligt motionärernas
mening att lägga för tunga bördor på hushållen och de mindre företagen.
Därest riksdagen inte skulle besluta att avskaffa omsättningsskatten, anser
motionärerna därför att energibeskattningen för den borgerliga elkraften bör
avvecklas vid ingången av budgetåret 1960/61.
Utöver den belastning, som energiskatten åstadkommer för hushållen och
de mindre företagen, anser motionärerna att det nu tillämpade uppbördssystemet
medför orättvisor. Förbrukaren får nämligen inte enbart erlägga
skatt för den elkraft han använder utan också för den kostnad, som ankommer
på honom för underhåll av föreningens elnät, lön till elmontörer, administrationskostnader
m. m. Detta innebär, att abonnenter, som är bosatta
inom områden där t. ex. kostnaderna för elnätet är höga, tvingas erlägga
högre elskatt än abonnenter, som är bättre gynnade i detta avseende.
Enligt motionärernas uppfattning synes man vid riksdagsbehandlingen
år 1957 ha förutsatt, att energiskatten på elkraft skulle utgå på de avgifter,
som förbrukaren har att erlägga för den elektriska kraften. Kontrollstyrelsens
tolkning av bestämmelserna i förordningen har emellertid en annan
innebörd. Tillämpningen har på grundval härav blivit, att förbrukaren får
erlägga skatt även på kostnader, som han har att vidkännas för underhåll
av distributionsföretag, vari han är delägare.
Nuvarande tillämpning innebär att elkonsumenterna i glesbygderna beskattas
väsentligt hårdare än konsumenterna i tätorterna, vilket icke kan ha
varit riksdagens avsikt vid beslutet 1957. Skulle därför riksdagen besluta
att bibehålla energibeskattningen för den borgerliga elkraften, bör enligt
motionärernas mening bestämmelserna i energiskatteförordningen förtydligas,
så att det klart anges, att beskattning endast skall ske av den elektriska
kraft som förbrukas.
Yttrandena
Över de likalydande motionerna I: 34 och II: 45 har utskottet under hand
inhämtat yttrande från kontrollstyrelsen, Svenska elverksföreningen och
Landsbygdens elnämnd.
Kontrollstyrelsen har av skäl, som anföres i ett av styrelsen inhämtat yttrande
från energiskattenämnden, funnit sig icke böra tillstyrka bifall till
motionsyrkandena.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
Energiskattenämnden anför i sitt förenämnda yttrande till kontrollstyrelsen
bl. a. följande.
Visst nytt siffermaterial till belysande av skillnaderna i skattebelastning
mellan landsbygd och tätorter har emellertid nu redovisats av motionärerna,
och nämnden anser sig böra till detta material foga vissa kommentarer.
Vad nämnden här närmast åsyftar är den jämförande sammanställning
av elavgifter och elskatt enligt krafttaxorna i Stockholm och vissa andra
större städer samt inom vissa landsbygdsområden, som verkställts beträffande
ett abonnemang om 10 tariffenheter och en årsförbrukning av 2000
kWh. Nämnda jämförelse synes icke helt rättvisande. Ett abonnemang om
10 tariffenheter gäller nämligen normalt för bostäder om 8—9 rum och
kök, och bostäder av sådan storlek förekommer i så ringa omfattning här i
landet, att en jämförelse baserad härpå icke är på något sätt representativ
vare sig för landsbygden eller för tätorterna. För jordbruk torde däremot
angivna tariffenhetstal få anses normalt. En jämförelse mellan jordbruk och
bostadslägenheter måste emellertid bli haltande. Skall jordbruk jämföras
med någon förbrukarkategori inom tätorter, torde väl närmast en jämförelse
med hantverk eller handel böra komma i fråga. Motionärerna synes emellertid
icke ha räknat med de för dylik förbrukning gällande taxorna inom tätorterna
utan med bostadstaxorna. De taxor som gäller för handel och hantverk
i tätorterna är normalt förhållandevis högre än taxorna för bostäder,
och en jämförelse med jordbruk, vilken dock, med hänsyn till de olika normer
för beräkning av tariffenheter som tillämpas, är svår att göra mera
exakt, torde enligt vad överslagsberäkningar ger vid handen icke utvisa annat
än obetydliga skillnader. Göres i stället en jämförelse mellan kraftpriser
och skatt för bostadsabonnenter på landsbygd och inom tätorter baserad på
en normal bostadsförbrukning (en bostad om 3 rum och kök med 70 m2
golvyta och enfasanslutning samt en energiförbrukning av 1500 kWh för
år), erhålles följande värden.
Elavgifter exkl. skatt Energiskatt
Totalt, kr. |
öre/kWh |
Totalt, kr. |
Sthlm — |
|
Stockholm .......... |
170 |
11,3 |
11,99 |
100 |
Göteborg............ |
179 |
11,9 |
12,58 |
105 |
Malmö .. . ......... |
182 |
12,1 |
12,72 |
107 |
Norrköping ........ |
183 |
12,2 |
12,82 |
108 |
Uppsala ............ |
160 |
10,7 |
11,20 |
94 |
Luleå .............. |
140 |
9,3 |
9,80 |
82 |
Halmstad .......... |
222 |
14,8 |
15,52 |
131 |
Karlskrona ........ |
222 |
14,8 |
15,52 |
131 |
Vattenfallsstyrelsens |
||||
normaltaxa för |
||||
landsbygden ...... |
224 |
14,9 |
15,68 |
132 |
Mellan å ena sidan storstäderna och å andra sidan landsbygden föreligger
som tabellen utvisar en relativt markant procentuell skillnad i fråga om
skattens storlek, ehuru denna skillnad icke är lika stor som i motionärernas
exempel. En jämförelse mellan landsbygd och många av de medelstora och
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
9
mindre städerna och tätorterna, av vilka Halmstad och Karlskrona här
tagits som exempel, utvisar däremot endast en obetydlig skillnad. I kronor
räknat är skatteskillnaden icke i något fall av större betydelse (högst omkring
5 kronor för år, vilket motsvarar det belopp som icke återbetalas respektive
efterskänkes vid avräkning mellan preliminär och slutlig skatt vid
den direkta beskattningen). De föreliggande skillnaderna torde enligt vad
som blivit nämnden upplyst komma att minska inom de närmaste åren, enär
prishöjningar på kraften torde vara att vänta inom flera städer och tätorter,
medan någon prishöjning f. n. icke synes aktuell beträffande normaltaxan
för landsbygden.
På sina håll förekommer fortfarande landsbygdstaxor, som resulterar i
högre genomsnittligt kraftpris än de ovan visade. Utvecklingen går emellertid
mot förenhetligande av taxorna mellan olika distributionsområden enligt
samma princip som nu allmänt tillämpas inom varje särskilt distributionsområde,
där abonnenterna betalar för kraften enligt en enhetlig taxa trots
att tillhandahållandet av kraften realiter ställer sig billigare inom de mera
tätbebyggda delarna av området än vid mera avlägset liggande förbrukningsställen.
I vissa fall är förekomsten av höga genomsnittliga kraftpriser beroende
av att otidsenliga taxor tillämpas, vilket ofta leder till att kraftförbrukningen
per abonnent blir låg. Den skatt abonnenterna i dylikt fall erlägger
blir emellertid på grund av den ringa förbrukningen totalt sett relativt
obetydlig oavsett om skatten utgår som stycke- eller värdeskatt. Att ta
särskild hänsyn till dessa undantagsfall vid ställningstagande till frågan om
värdeskatt eller styckeskatt för hela den borgerliga förbrukningen i landet
synes icke motiverat särskilt med beaktande av de påtalade utvecklingstendenserna
i fråga om kraftprissättningen.
Det av motionärerna påtalade förhållandet att den genomsnittliga prisskillnaden
mellan kraftpriserna på landsbygden och i tätorterna enligt vad
som kalkylerats med i inkomstberäkningen för innevarande budgetår är relativt
stor (större än tidigare) torde till stor del sammanhänga med att inträffade
allmänna kraftprishöjningar av olika skäl beräknats slå igenom
snabbare i landsbygdstaxorna än i de olika tätorternas taxor. I enlighet med
vad i det föregående anförts torde man emellertid kunna räkna med att denna
prisskillnad kommer att minska. Det är även att märka att de angivna
värdena i inkomstberäkningen är uppskattade och således kan vara felaktiga.
Motionärerna har bedömt frågan om styckeskott eller värdeskatt för borgerlig
kraftförbrukning uteslutande med utgångspunkt från de föreliggande
prisskillnaderna mellan landsbygd och tätorter. Emellertid måste beaktas,
att det icke enbart var prisförhållandena utan även andra vägande skäl, som
vid energiskattens införande var avgörande för valet av värdeskatt och som
alltjämt kvarstår. En värdeskatt är sålunda såsom framhölls av departementschefen
(Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1957, sid. 92) mindre
tariffrubbande än en styckeskott och är för distributörerna enklare ur uppbörds-
och redovisningssynpunkt. Hänsyn synes också böra tagas till att en
omläggning av skattesystemet från värde- till styckeskatt för tlertalet distributörer
skulle medföra icke oväsentligt merarbete och kostnader. Då de
skillnader i skatteuttag för lika stora förbrukningar, som konstaterats i det
föregående realiter icke är mera väsentliga och en utjämning av kraftavgifterna
är att vänta, synes med hänsyn till det anförda avgörande vikt
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 år 1960
icke böra läggas vid de nu förekommande skillnaderna. Med hänvisning till
vad sålunda anförts avstyrker nämnden bifall till motionerna.
Svenska elverksföreningen, som avstyrker bifall till motionerna I: 34 och
II: 45, anför i huvudsak följande.
Den i tabellen i motionen II: 45 gjorda jämförelsen är verklighetsfrämmande
dels därför att det icke gäller lika stora abonnemang, tariffenhetsberäkningen
är nämligen ej densamma i Stockholm som i Uppsala, Norrköping
etc., dels därför att felräkning förekommer, dels därför att de utvalda
städerna icke äro representativa för hela samhällsdistributionen och slutligen
därför att det reella jämförelseobjektet icke angivits.
Om man nämligen avser bostäder, så kommer jämförelsen att gälla för sådana
om 8 å 10 rum eller ca 200 m2— hur många sådana kunna finnas t. ex.
inom norra Värmlands glesbygd? Jämförelsen kan ej heller gärna avse jordbruk,
eftersom sådana saknas i Stockholm, Göteborg etc. Det måste alltså
röra sig om någon annan yrkesabonnent, t. ex. en affär eller mekanisk verkstad,
men denna har ej närmare specificerats och jämförelsen säger då
ingenting.
Den jämförelse, som göres i motionen andra stycket efter tabellen, kan
vara missvisande, ty hänsyn har icke tagits till att genomsnittsförbrukningen
per abonnent (eller annan enhet) varierar eller till att inslaget av
leveranser till lägre priser — berört senare i motionen — kan vara helt olika.
Den i motionen omnämnda taxa, som gett 56 % högre elskatt än genomsnittet
tör tätorterna, torde då ha varit så hög att genomsnittspriset blivit
12,4X1,56, d. v. s. ca 20 öre kWh. Möjligen kan detta bero på osedvanligt låg
specifik förbrukning och då blir ju absoluta skillnaden i skatt ändå så liten
vid 200 kWh/år blir det endast ca 1 kr. — att någon särbehandling knappast
erfordras. Är förbrukningen däremot större borde det vara möjligt för
Kontrollstyrelsen att med stöd av gällande bestämmelser i detta fall sänka
skattesatsen till exempelvis 5 %.
Norrlandsexemplet har i motion II: 45 valts så att det passar syftet. Detta
kan dock ej undanskymma det förhållandet, att en styckeskatt — så som
taxorna äro konstruerade — alltid innebär en relativt hårdare belastning av
storförbrukarna. Väljes inte 400 kWh/te utan 600 kWh/te i stället erhålles
en 7 % värdeskatt av 56,21 kr. medan styckeskatten I öre/kWh ger ca 10 kr.
mer eller 66 kr. Detta har dock motionärerna ej visat.
Om man övergår till styckeskatten 1 öre/kWh och samtidigt medger oförändrad
värdeskatt för billigare nattkraft m. m., vilket föreslås i motionen,
föreligger risk för minskad skatteintäkt till staten. Detta torde väl knappast
accepteras utan styckeskatten kanske då måste höjas till 1,5 eller 2 öre/kWh.
Sistnämnda värde var ju aktuellt redan vid energiskattens införande 1957.
De största orättvisorna i skattesystemet hänföra sig icke till de individuella
eller geografiska olikheterna i elkraftpriset utan till förekomsten av
två skattesatser, 7 och 10 %. Den nuvarande ordningen innebär nämligen
till exempel att en industri, vars förbrukning stiger från 39 000 till 41 000
kWh/år, d. v. s. med ca o %, kanske får 2—3 procent högre kraftavgifter
medan energiskatten samtidigt ökar med hela ca 45 %. De geografiska olik
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 år 1960
11
heterna däremot äro säkerligen ej större än vad som gäller för alla sådana
varor, t. ex. livsmedel, som nu belagts med odifferentierad värdeskatt (omsättningsskatt).
1 kronor räknat komma även variationerna i energiskatt att
spela liten roll för hushållen jämfört med de långt större geografiska variationerna
i t. ex. beskattning och hyror.
Elverksföreningen vill slutligen liksom i yttrandet med anledning av motionerna
till 1959 års riksdag anföra, att uppbörden och redovisningen av
energiskatt (elskatt) i och för sig innebär en betydande arbetsbelastning och
en kostnad för kraftdistributörerna. Speciellt betungande äro självfallet alla
ändringar av skattesystem och skattesatser. År 1951 infördes för detaljdistributionen
en styckeskatt (elskatt), år 1952 avvecklades denna skatt,
år 1957 infördes en värdeskatt (energiskatt) och år 1958 ändrades skatteuttaget
från 5 till 7 %. Skall någon energiskattereform nu ske så kan man
enklast sänka värdeskatten från 7 % till exempelvis 5 % men även detta
vållar stora omställningssvårigheter för skatteuppbörden. över huvud taget
vore det ur elverkens synpunkt bäst om energiskatten för elkraft ej ändrades
alls förrän den helt kan slopas. Ett undantag härifrån finns dock, nämligen
att 10 %-skatten, vilken nu måste behandlas separat och oftast manuellt,
utan större svårigheter skulle kunna sänkas till 7 %. Därigenom
skulle även det fortsatta arbetet för elverken och Kontrollstyrelsen underlättas.
Landsbygdens elnämnd anför.
I motionerna framhålles bl. a. att nuvarande värdeskatt med 7 % av
kraftens beskattningsvärde medför att abonnenter, som betalar ett jämförelsevis
högt pris på elkraft, d. v. s. företrädesvis abonnenterna på landsbygden,
belastas med en elskatt som i genomsnitt är 30 % högre än i städerna.
Abonnenter enligt normaltariffen sådan densamma tillämpas av Statens Vattenfallsverk
och flertalet större enskilda kraftverk, d. v. s. omkring 450 000
abonnenter på landsbygden, erlägger en elskatt, som är ca 50 % högre än
vad som uttages av abonnenterna i städerna. I vissa glesbygder kan såsom
motionärerna framhållit abonnenterna få erlägga ända upp till 68 % högre
elskatt än t. ex. abonnenterna i Stockholm.
Även om icke något av de båda alternativen värdeskatt eller styckeskatt
kan betraktas som fullt rättvist mot alla slag av elabonnenter, är det uppenbart,
att nuvarande system med värdeskatt medför en särskilt hård belastning
av landsbygden i jämförelse med städer och andra tätorter.
I vissa speciella fall kan en styckeskatt medföra en onormalt hög elskatt.
Detaljabonnenter, som köper elkraft efter specialtaxor, är dock jämförelsevis
fåtaliga och som motionärerna framhållit bör det icke stöta pa några
större svårigheter för kontrollstyrelsen att bevilja sådana abonnenter nedsättning
av skatten eller föreskriva att densamma alltjämt må uttagas som
en 7 % värdeskatt.
Från kraftleverantörernas sida har man velat göra gällande, alt det skulle
vara ett mera komplicerat förfarande att uttaga styckeskatt i stället för
värdeskatt. Landsbygdens elnämnd, som undersökt på vilket sätt kraftdistributörerna
nu påför abonnenterna elskatt såsom 7 % värdeskatt, har
funnit att ett flertal system tillämpas. Några exempel bifogas som visar att
nu tillämpade debiteringssystem är onödigt invecklade och gör del praktiskt
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
taget omöjligt för abonnenten att kontrollera att rätt elskatt blivit debiterad.
Om skatten i stället uttages som en styckeskatt med 1 öre/kWh, skulle
några särskilda uträkningar icke behöva komma ifråga och varje abonnent
kan på ett enkelt sätt övertyga sig om att han blivit påförd rätt skattebelopp.
Med anledning härav får Landsbygdens elnämnd biträda det i motionerna
framförda förslaget att nuvarande energiskatt på elkraft för s. k. borgerliga
ändamål med 7 % av kraftpriset med verkan från den 1 juli 1960 skall ersättas
av en styckeskatt med 1 öre/kWh samt att undantag härifrån må
kunna medges i speciella fall.
Utskottet
Till en början upptar utskottet till behandling yrkandet i de likalydande
motionerna I: 199 och II: 248 att, därest den allmänna varuskatten skulle bibehållas,
riksdagen måtte besluta att energiskatten för den s. k. borgerliga elkraftförbrukningen
skall avvecklas. Som motivering för yrkandet har anförts
att vid den remissbehandling, som föregick 1957 års riksdagsbeslut angående
energibeskattningen, flertalet av de inte avstyrkande remissinstanserna förordat,
att frågan om energibeskattningen borde tas upp i samband med införandet
av en allmän indirekt beskattning. Vid införandet av den allmänna
varuskatten har emellertid energiskatten å detaljdistribuerad kraft bibehållits,
vilket enligt motionärernas mening är att lägga för tunga bördor på hushållen
och de mindre företagen.
Inledningsvis må erinras om att innevarande års vårriksdag avslagit motionsyrkanden
om upphävande av den allmänna varuskatten fr. o. m. år 1961.
Sådan skatt utgår inte för elektrisk kraft och någon höjning av energiskatten
vidtogs inte i samband med införandet av den allmänna varuskatten.
I anledning av vad motionärerna anfört vill utskottet vidare erinra om att
den allmänna varuskatten är konstruerad med utgångspunkt från den vid
skattens tillkomst rådande prisnivån och att skattesatsen avvägts med hänsyn
till att några inskränkningar inte skedde i de gällande punktskatterna.
När den allmänna energiskatten infördes fr. o. m. den 1 juli 1957 motiverades
detta med de betydande investeringsbehoven på energiområdet, bl. a. innefattande
upprustning av landsbygdens elnät. Under en femårsperiod uppskattades
investeringskostnaderna för statens del till cirka 600 milj. kr. I
årets statsverksproposition har bruttoinkomsten av energiskatten på elektrisk
kraft för borgerlig förbrukning förbudgetåret 1960/61 beräknats till 90,5 milj.
kr. Ett slopande av energiskatten på detaljdistribuerad kraft skulle med hänsyn
till storleken av skattebortfallet äventyra finansieringen av det investeringsprogram
för energiförsörjningen, om vilket principbeslut fattades vid
1957 års riksdag och vars genomförande får anses synnerligen angeläget.
Av det anförda framgår att utskottet inte kan tillstyrka bifall till yrkandet
i de likalydande motionerna I: 199 och II: 248 om avveckling av energiskatten
på elektrisk kraft för borgerlig förbrukning.
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
13
I de förenämnda motionerna har vidare alternativt yrkats att bestämmelserna
i energiskatteförordningen måtte utformas så, att beskattning endast
skall ske av den elektriska kraft som förbrukas.
Enligt energiskatteförordningen är beskattningsvärdet lika med summan
av de avgifter, som förbrukaren har att erlägga för den elektriska kraften.
Denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av principen för denna form av
konsumtionsbeskattning, nämligen att beskattningsvärdet utgöres av det pris,
som den slutlige konsumenten får erlägga för varan eller nyttigheten i fråga.
Denna princip avser att skapa rättvisa olika konsumenter emellan, och skattesatsen
är avvägd med tanke på att skatten utgår på konsumentpriset i dess
helhet. Vanligen tillämpade tariffer inom elkraftförsörjningen är så utformade
att abonnentens avgifter motsvaras dels av de egentliga kostnaderna
för den förbrukade kraften och dels av kraftdistributörens kostnader för
överföringsförluster, underhåll av ledningsnät, administrationskostnader o. d.
Det pris, som abonnenten betalar för kraften, blir därför i regel högre än det
pris kraftdistributören betalar till leverantören av råkraften.
Ett bifall till motionärernas förslag skulle således innebära ett betydande
avsteg från nu tillämpade principer för ifrågavarande form av konsumtionsbeskattning.
Därjämte skulle statens inkomster av energiskatten minska i
avsevärd mån, om skatten fortfarande skall utgå efter oförändrade skattesatser,
vilket motionärerna synes förutsätta.
Under hänvisning till vad sålunda anförts anser sig utskottet inte heller
kunna tillstyrka den i de likalydande motionerna 1:199 och II: 248 föreslagna
omläggningen av beskattningen av elektrisk kraft.
Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i de likalydande motionerna
I: 34 och II: 45 att nuvarande energiskatt på elektrisk kraft för borgerlig förbrukning
med 7 procent av kraftpriset skall ersättas av en styckeskatt med
ett öre per kWh. Till stöd för yrkandet har bl. a. anförts att gällande bestämmelser
på grund av skillnaden i taxorna medfört, att förbrukare på landsbygden
blir hårdare beskattade än förbrukare i tätorterna.
Såsom av energiskattenämndens och elverksföreningens av utskottet infordrade
yttranden över motionerna framgår är de jämförelser, som motionärerna
gjort rörande kraftpriser och skattebelastning mellan olika distributionsområden,
knappast rättvisande. Skillnaden i skattebelastningen mellan
landsbygd och tätorter är normalt betydligt mindre än vad de i motionerna
särskilt utvalda exemplen utvisar. Elverksföreningen har tillhandahållit utskottet
visst utredningsmaterial rörande kraftpriserna under bl. a. åren 1957—
1960, varav framgår att utvecklingen går mot en alltmer enhetlig prisnivå för
elkraftleveranserna. En i väsentlig mån bidragande orsak härtill har varit den
pågående, av elkraftutredningen rekommenderade övergången till standardtariffer.
Vidare har kostnaderna för produktion och fjärröverföring av elkraft
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 år 1960
stigit hastigare än distributionskostnaderna. Inom enstaka områden är kraftpriserna
visserligen på grund av speciella förhållanden fortfarande höga, men
i dylika fall äger kontrollstyrelsen efter ansökan medgiva nedsättning av
skatten.
I den promemoria, som låg till grund för 1957 års riksdagsbeslut angående
energibeskattningen, föreslogs en styckeskatt för den kraft, som distribueras
för borgerlig förbrukning. Under remissbehandlingen förordade emellertid
de myndigheter, som i första hand representerar distributionsintressena, samstämmigt
en värdeskatt även för sådan kraft, enär denna skatteform ansågs
vara mindre tariffrubbande samt enklare ur uppbörds- och redovisningssynpunkt.
Departementschefen föreslog därför i proposition nr 175 till 1957
års riksdag att skatten på detaljdistribuerad kraft skulle uttas som värdeskatt.
Frågan om värdeskatt eller styckeskatt har således ingående prövats
redan i samband med skattens införande, och 1959 års riksdag fann i anledning
av motionsyrkanden av samma innebörd som de nu föreliggande inte
skäl att inta ändrad ståndpunkt i frågan. Enligt utskottets mening föreligger
inte skäl för riksdagen att nu frångå detta ställningstagande.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandet i de likalydande
motionerna 1: 34 och II: 45.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 34 av herr Mattsson m. fl.
och II: 45 av herr Eriksson m. fl. om ändring i förordningen
om allmän energiskatt; ävensom
2) de likalydande motionerna I: 199 av herrar Georg Carlsson
och Robert Johansson samt II: 248 av herr Elmwall m. fl.
om vissa ändringar i energiskatteförordningen,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 24 november 1960
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Spetz, Jansson, fröken Ranmark, herrar Bengtson*, Torsten Mattsson,
Tage Johansson* och Kronstrand; samt
från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Nilsson i Svalöv*,
Kollberg, Allard, Kärrlander*, Wiklund, Gustafson i Göteborg*, Andersson i
Essvik, Eriksson i Bäckmora och Stiernstedt*.
* Icke närvarande vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 dr 1960
15
Reservation
av herrar Bengtson, Torsten Mattsson och Eriksson i Bäckmora, vilka —
under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1: 34 och II: 45
— ansett, att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
1:34 av herr Mattsson m. fl. och 11:45 av herr
Eriksson m. fl., antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt.
Härigenom förordnas, att 14 § 1 mom. förordningen den 31 maj 1957 om
allmän energiskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt
att till 15 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom.,
av lydelse som i det följande angives.
14 §.
1 mom. Skatten utgår
a) för elektrisk---beskattningsvärde och
b) för annan elektrisk kraft med ett öre för kilowattimme.
Såsom driftställe---huvudsak gemensam.
Med beskattningsår---30 juni.
Beskattningsvärdet är---icke skatt.
15 §•
3 mom. Kontrollstyrelsen äger förordna, att skatten för kraft, som avses
i 14 § 1 mom. b) och som levereras för speciella ändamål eller såsom överskottskraft,
skall utgå med sju procent av kraftens beskattningsvärde.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.
Utan hinder därav skall dock skatten beräknas enligt tidigare lydelse av
14 § 1 monn.
i fråga om elektrisk kraft, för vilken kraftavgift helt eller delvis utgår,
efter uppmätt energiförbrukning: för tiden före första avläsningen av energiförbrukningen
efter den 31 december 1960 och
i fråga om annan elektrisk kraft: för redovisningsperiod, som till någon
del hänför sig till tiden före den 1 januari 1961.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 73 år 1960
2) att de likalydande motionerna 1:34 av herr Mattsson
m. fl. och II: 45 av herr Eriksson m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:199 av herrar Georg Carlsson och Robert
Johansson samt 11:248 av herr Elmwall m. fl. måtte,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
i
•i i ■ioh».: :; •;/>iiäfyio-.o
'''' i • I i m f: 7 ii t'', t ‘i 0 h Q
r\h,Aa ’j‘:j
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960