RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 8

13—18 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 13 mars

sid.

Svar på interpellation av herr Johansson i Stockholm i anledning av

de varslade permitteringarna vid örlogsvarvet i Stockholm...... 5

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Finansdepartementet: Omkostnader......................... 10

Konjunkturinstitutet: Kostnader för Konjunkturjournalen...... 13

Statens justerare: Avlöningar.............................. 18

Ersättning för indragna brännvinsförsäljningsmedel............ 20

Statens tobaksnämnd.................................... 22

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet:

Televerkets anslagsbehov................................. 23

Statens järnvägars anslagsbehov........................... 28

Statens vattenfallsverks anslagsbehov....................... 31

Luftfartens markorganisation m. m......................... 39

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutj ämning 49

Ändringar i förordningen om nöjesskatt....................... 57

Viss skattefrihet för allmänna samlingslokaler................... 58

Allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.................. 59

Testningsskyldighet vid försäljning av begagnad bil.............. 63

Representation för de kristna samfunden i visst slag av utredningar. 67

Transportkostnaderna i Norrland............................. 71

Militär nedsättningsbiljetts giltighet på statens järnvägars busslinjer 73
Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen........... 75

Tisdagen den 17 mars

Svar på fråga av fru Sjöqvist ang. vissa viltskador.............. 80

Svar på interpellation av fröken Vinge ang. uppförande av skolbyggnader
med bidrag av medel, avsedda för arbetslöshetens bekämpande 81

1 — Andra kammarens protokoll 1999. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Lindahl ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxnings match.

.............................................. 82

herr Eliasson i Moholm i anledning av beslutat nedläggande av
Gudhems remontdepå.................................. 83

Onsdagen den 18 mars

Anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet.............. 87

Statens bosättningslånefond................................. 93

Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och

motorsprit, m. m........................................ 96

Värdesäkring av visst långsiktigt sparande..................... 99

Meddelande ang. institutet enkel fråga........................ 104

Ändrad sista dag för val av justitie- och militieombudsmän....... 105

Nya former för riksdagens högtidliga öppnande................. 105

Anskaffande av sakmaterial i utskotten........................ 111

Tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar............. 117

Ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan.................. 121

Anslag till arkiv m. m.:

Riksarkivet: Avlöningar.................................. 127

Riksarkivet: Omkostnader................................ 128

Kungl. biblioteket: Avlöningar............................. 129

Domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.: Omkostnader......... 131

Bidrag till restaurering av Växjö domkyrka.................. 131

Vissa flygfältsarbeten m. m.................................. 135

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning m. m............... 136

Beskattningen av skytteorganisationer......................... 150

Sparfrämjande åtgärder.................................... 154

Förstatligande av företag i utländsk ägo som importera och distribuera
mineraloljor....................................... 164

Penning- och valutapolitiken................................ 169

Utredning om ett statligt försäkringsföretag.................... 170

Interpellation av herr Bengtsson i Varberg ang. åtgärder för tryggande
av talboksverksamheten.................................. 173

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 13 mars

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifter under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet).............................. 9

— nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet
............................................... 23

Innehåll

Nr 8

sid.

Statsutskottets utlåtande nr 35, om ersättning till H. K. B. Carlzén. . 49

— nr 36, ang. anslag å tilläggsstat II till Statens lånefond för den

mindre skeppsfarten.................................... 49

— nr 37, ang. täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom

propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper....... 49

— nr 38, om upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden.

.............................................. 49

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. ändring i förordningen om

investeringsfonder för konjunkturutjämning................. 49

— nr 12, ang. ändringar i förordningen om nöjesskatt........... 57

— nr 14, ang. ändring av förordningen om taxering för inkomst av

medel, som insatts å skogskonto.......................... 58

— nr 16, om viss skattefrihet för allmänna samlingslokaler....... 58

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om försatt giltighet av lagen med

särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m................................... 59

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. allmän hastighetsbegränsning

för motorfordon....................................... 59

— nr 5, om skyldighet att vid försäljning av begagnad bil förete protokoll
över testning rörande bilens beskaffenhet.............. 63

— nr 6, om förslag till lag angående skolplikt.................. 66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. vissa anslag ur kyrkofonden

m. m................................................. 66

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, om representation för de

kristna samfunden i visst slag av utredningar................ 67

— nr 3, om påskyndande av pågående inventering av hittills olösta

norrlandsfrågor........................................ 70

— nr 4, ang. transportkostnaderna i Norrland.................. 71

— nr 5, ang. slopande av särskild licens för bilradio............. 73

— nr 6, om rätt för make till folkpensionär att företaga resor å statens
järnvägar till nedsatt pris............................ 73

— nr 7, ang. militär nedsättningsbiljetts giltighet på statens järnvägars
busslinjer....................................... 73

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, ang.

domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen........ 75

Onsdagen den 18 mars

Statsutskottets utlåtande nr 39, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet.
..................................... 87

— nr 40, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet ... 93

— nr 41, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet. . . 96

— nr 42, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag,

avseende justitiedepartementet............................ 96

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, ang. särskild tullavgift för
vissa varuslag......................................... 96

— nr 20, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt

å bensin och motorsprit, m. rn............................. 96

Bankoutskottets utlåtande nr 4, om ändrad lydelse av 54 § lagen om

bankrörelse, in. in....................................... 99

— nr 5, ang. värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande 99

Nr 8

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 8, om ändring av 24 § andra stycket

instruktionen för riksdagens ombudsmän.................... 105

— nr 13, ang..ändrad lydelse av 42 § lagen om prästval.......... 105

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. remitteringen till utskott

av lagstiftningsfrågor, som upptagas av riksdagens revisorer. ... 105

— nr 5, ang. ändrad sista dag för val av justitie- och militieom budsmän.

............................................ 105

— nr 6, om nya former för riksdagens högtidliga öppnande....... 105

— nr 7, om sådan ändring i riksdagsordningen att lottning undvikes 111

— nr 8, ang. anskaffande av sakmaterial i utskotten............. 111

— nr 9, ang. tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar. . 117
Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2, ang.

ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan............... 121

— nr 3, ang. redogörelse till riksdagen för behandlingen hos Kungl.

Maj:t av riksdagens skrivelser............................ 126

Statsutskottets utlåtande nr 43, om anslag till arkiv m. m.......... 127

— nr 44, ang. anslag å kapitalbudgeten för försvarsdepartementet. . 135
Bevillningsutskottets betänkande nr 3, om förfarandet vid viss kon sumtionsbeskattning,

m. m............................... 136

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, om förfarandet vid viss kon sumtionsbeskattning,

m. m............................... 150

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, ang. beskattningen av skytte organisationer.

........................................ 150

— nr 18, om främjande av sparandet m. m.................... 154

Bankoutskottets utlåtande nr 6, om förstatligande av företag i utländsk

ägo, som importera och distribuera mineraloljor.............. 164

— nr 7, ang. granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.................................... 169

— nr 8, om utredning angående ett statligt försäkringsföretag..... 170

Första lagutskottets utlåtande nr 10, om ändrad lydelse av 17 kap.

12 § handelsbalken..................................... 173

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, om ändrad lydelse av 4 kap. 14 §

vattenlagen........................................... 173

— nr 7, om översyn av arrendelagstiftningen................... 173

— nr 8, ang. ändringar i lagen om sammanföring av samfälld väg mark

med angränsande fastighet m. m...................... 173

— nr 9, om ändringar i kungörelsen om älgavgifter m. m......... 173

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Fredagen den 13 mars

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
mars.

§ 2

Svar på interpellation i anledning av de
varslade permitteringarna vid örlogsvarvet
i Stockholm

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Johansson i Stockholm
frågat statsministern om regeringen
överväger åtgärder för att dels minska
administrationen vid Stockholms örlogsvarv,
dels göra varvet bättre skickat
att taga emot civila beställningar och
dels överföra arbetsuppgifter till varvet
i sådan omfattning att tidigare varslade
permitteringar kan återkallas.

Eftersom de framställda frågorna närmast
rör försvaret har statsministern givit
mig i uppdrag att besvara dem.

De i interpellationen åsyftade personalinskränkningarna
berör marinverkstäderna
i Stockholm, som ingår i Stockholms
örlogsvarv. Marinverkstäderna
drivs efter i huvudsak samma principer
som statens affärsdrivande verk. De kan
mottaga — förutom militära uppdrag —■
även civila beställningar. Arbetsstyrkan
måste å andra sidan anpassas efter
arbetstillgången.

På grund av arbetsbrist ansågs det i
slutet av januari i år erforderligt att
minska arbetsstyrkan med 129 arbetare
och cirka 40 tjänstemän. Av arbetarna
kommer 9 att pensioneras och 4 att sluta
på egen begäran medan 8 avses omsko -

las för andra arbetsuppgifter. Av återstående
108 har 56 anställts efter den 1
januari 1950.

Möjligheterna att bereda den friställda
personalen annat arbete synes med hänsyn
till såväl personalens kvalifikationer
som arbetsmarknadsläget i Stockholmsområdet
allmänt sett kunna bedömas
som goda. Från arbetsmarknadssynpunkt
har det ändock framstått såsom
önskvärt att de aktuella personalinskränkningar
utsträckes över en
längre tidsperiod. Härför har även talat
att en stor del av den på längre sikt
övertaliga personalen har en relativt låg
anställningstid.

Åtgärder har därför vidtagits för att
tillföra marinverkstäderna arbetsobjekt
så att den personal som anställts före
den 1 januari 1950 skall kunna beredas
fortsatt sysselsättning. Sålunda har
Kungl. Maj:t den C mars 1959 medgivit
marinförvaltningen att vidtaga åtgärder
för modernisering av jagaren Halland
inom en kostnadsram av 6 miljoner kronor.
Dessa arbeten kommer att utföras
på Stockholms örlogsvarv. Då man härutöver
räknar med att erhålla vissa
civila beställningar, kommer de aktuella
permitteringarna av arbetare att kunna
begränsas till cirka 55 man.

Antalet övertaliga tjänstemän har sedan
slutet av januari nedgått genom vissa
frivilliga avgångar. De nämnda stödåtgärderna
medför också att antalet
övertaliga tjänstemän minskar. Antalet
har därför nedgått och utgjorde i början
av mars 24. Möjligheterna att bereda
några av dessa förtidspension undersökes.
Enstaka tjänstemän torde kunna
omplaceras inom örlogsvarvet.

I detta sammanhang bör nämnas att
den av mig tillkallade försvarets personalnämnd
har till uppgift att, vid sidan

6 Nr 8 Fredagen den 13 mars 1959

Svar på interpellation i anledning av de varslade permitteringarna vid örlogsvarvet
i Stockholm

av arbetsmarknadsmyndigheterna, verka
för omplacering av övertalig personal
främst inom försvaret. Från personalnämndens
sida har vidtagits åtgärder
för att tillse att övertaliga befattningshavare
från marinverkstäderna beredes
möjlighet att vid inträffande ledigheter
ifrågakomma till annan sysselsättning
vid försvarets myndigheter i
stockholmsområdet.

Arbetsnämnden — som avdelat särskilda
tjänstemän för arbetsförmedlande
uppgifter i förevarande fall —
bedömer möjligheterna att omplacera
övertalig personal från marinverkstäderna
som goda. Särskild uppmärksamhet
ägnas åt möjligheterna att omplacera
den övertaliga personalen i annan statlig
verksamhet.

Såsom framgår av vad jag nu anfört
har — såvitt f. n. kan bedömas — sådana
åtgärder vidtagits, att den vid
marinverkstäderna i Stockholm friställda
arbetskraften kan beredas fortsatt
sysselsättning vid verkstäderna eller
överföras till andra arbetsuppgifter inom
Stockholmsområdet. Några särskilda
åtgärder beträffande örlogsvarvens administration
m. m. är inte aktuella i
annan mån än som följer av den reducerade
arbetstillgången. Antalet tjänstemän
vid marinverkstäderna har sålunda
reducerats från 234 den 1 juli 1957
till 183 den 1 mars 1959. Personalminskningarna
har vidare föranlett marinförvaltningen
att göra vissa jämkningar i
marinverkstädernas organisation. Jag
vill för övrigt i detta sammanhang hänvisa
till att frågan om örlogsvarvens
organisation i stort är föremål för omprövning.

Herr Johansson har gjort vissa jämförelser
mellan Stockholms örlogsvarv
och örlogsvarven i Karlskrona och Göteborg.
Jag vill med anledning härav
erinra om de aktuella planerna på
Stockholms örlogsvarvs utflyttning till
Muskö. Då anläggningarna där kommer
att bli mindre än nuvarande anläggning -

ar i Stockholm, måste en minskning av
arbetsstyrkan vid Stockholmsvarvet anses
ofrånkomlig på längre sikt. Härtill
kommer att arbetsmarknadsläget i Blekinge
motiverar särskilda sysselsättningsfrämjande
åtgärder, bland annat
vid Karlskronavarvet.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Johanssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret, av vilket framgick,
att de omkrivna permitteringarna i viss
mån kommer att begränsas och att en
rad åtgärder har vidtagits dels för att
uppskjuta permitteringar, dels för att
skaffa de permitterade andra sysselsättningar.
Emellertid måste jag sätta några
frågetecken i kanten med anledning av
det sätt, på vilket dessa mål uppnåtts.

I nuvarande situation inträffar det
ibland, att enskilda företags och enskilda
gruppers intressen kommer att stå
i motsättning till hela samhällets intressen
och att det kan bli mycket svåra
överväganden. Den kostsamma upprustning,
som Sverige företar, innebär i
mycket hög grad en omfördelning av de
militära arbetsobjekten, varvid man lägger
tyngdpunkten på andra stridsmedel
än tidigare. Det har medfört en avsevärd
begränsning av flottans byggen.
Man ger i stället så mycket mer till robotvapnen,
pansarvapnet och flyget,
även om flygmaskinerna ofta är föråldrade,
innan de kommer upp i luften.

Bland de arbeten, som har tillkommit
för att minska permitteringarna vid
flottans varv, ingick, som vi hörde, en
modernisering av jagaren Halland för
6 miljoner kronor, beslutad den 6 mars
av regeringen. Jag ställer frågan: Är
detta ett av de fall där militära beställningar,
som har uppskjutits till förmån

Fredagen den 13 mars 1959 Nr 8

Svar på interpellation i anledning av de varslade permitteringarna vid örlogsvarvet
i Stockholm

för andra, ändå genomföres och redovisas
som arbetslöshetslijälp och inte
som militärt anslag? I så fall måste jag
säga, att det blir en rätt dyr form för
beredande av arbete åt arbetarna och
tjänstemännen vid flottans varv.

Jagarna är den svenska flottans
olycksbarn. I dagarna har man fått betala
över 50 miljoner kronor, och det
blir ännu mycket mera, bara för att ersätta
vissa verkstäder för arbeten, som
de inte har utfört. Ännu har det inte
framlagts några förslag om att arbetarna
kan få ersättning för det arbete de inte
har fått utföra! Några av dessa jagare,
som kostat stora pengar, gör nu en sista
uppvisning för att sedan sys in i malpåsar.
Jag frågar: Kunde man inte för
flottans varv finna bättre arbetsobjekt
än modernisering av jagaren Halland?
Jag tror att det bara är ett sätt att bokföra
ett militäranslag, som man inte på
annat sätt skulle ha fått, och att detta
kanske går utöver de 3 250 miljoner
som enligt uttalande från finansminister
Sträng i remissdebatten svenska försvaret
kostar i år, om man räknar med alla
poster på alla huvudtitlar och på kapitalbudgeten.

Vad vi avsåg med vår interpellation
var ju den fråga, som ställts inom flera
industrier, vilka drabbats av denna omläggning
— det gäller inte bara flottans
varv — nämligen om man inte skulle
kunna skaffa civila arbetsobjekt i stället
för militära.

Vi har nämligen erfarit, när vi talat
med arbetare vid flottans varv, att de
anser att detta varv både tekniskt och
vad arbetarstammen beträffar är mycket
väl rustat för att kunna ta civila
beställningar. Nu sögs att det är fara för
eu varvskris. Hur stor denna fara är
kan jag inte säga, men jag vill erinra om
att Svenska Dagbladet för ett par dagar
sedan i cn ledande artikel förklarade
dessa farhågor vara mycket överd
rivna.

Vad står då i vägen för att flottans

varv skulle kunna göra sig gällande på
detta område? Jag tror att det är det
faktum som jag anförde i min interpellation,
nämligen att flottans varv har
en mycket dyr, överdimensionerad administration,
som man alltid har i det
militära. En del av riksdagens ledamöter,
kanske alla, har väl läst en av de
senaste årens mer läsvärda skrifter,
nämligen om Parkinsons lag. Det stora
exemplet på Parkinsons lag är just den
engelska flottan. Samtidigt som flottenheterna
skrevs ned och flottan minskades,
ökade den militära byråkratien i
minst samma tempo. Vi har nog samma
företeelse här i Sverige. Om de civila
beställningarna skall belastas med kostnaderna
för militär kalkylering, militära
tekniska undersökningar och en
onödigt stor byråkrati, då kan man inte
konkurrera med de privata varven.

Försvarsministern säger, att några
minskningar av administrationen utöver
det anförda inte är aktuella. Jag undrar
om han inte borde se över den saken en
gång till just i avsikt att åstadkomma
vad som enligt min mening är önskvärt,
nämligen en omläggning till civila
beställningar, som gör varvet konkurrenskraftigt
därigenom att dessa civila
beställningar bara belastas med sina
egna kostnader och inte med kostnader
för en stor militär byråkrati. Då tror
jag att vi på längre sikt skall kunna få
användning för denna kvalificerade
tjänstemanna- och arbetarstam till mera
samhällsnyttiga uppgifter än vad som
framgår av försvarsministerns svar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
ge mig in på en vidlyftig debatt om de
frågor, som herr Johansson tog upp vid
sidan om interpellationen, t. ex. frågan
om avbeställningar av jagare som vi liar
beslutat här i riksdagen. Medel har inte
ställts till industriens förfogande för
icke utförda arbeten utan för arbeten,

8 Nr 8 Fredagen den 13 mars 1959

Svar på interpellation i anledning av de varslade permitteringarna vid örlogsvarvet
i Stockholm

som har utförts men som vi inte utnyttjar,
kanontorn m. m.

Emellertid skall jag kanske inte ge
mig in på det utan hålla mig till Stockholms
örlogsvarv. Då vill jag först framhålla
för herr Johansson, att den modernisering
av jagaren Halland som vi
har beslutat bekostas av marinens anslag.
Det utgår inte något tillägg av beredskapsmedel.

Däremot har vi för vissa arbeten, som
utföres av Karlskrona örlogsvarv, tills
vidare använt oss av beredskapsmedel
för en del omändringsarbeten inom marinen,
men även dessa kommer att så
småningom avräknas mot marinens anslag,
så det kommer inga tillskott till
försvarsbudgeten den vägen. Inom försvarsdepartementet
vill vi så gott vi
kan hjälpa både statens egna verkstäder
och den privata industrien genom
att lägga ut beställningar i förväg. Inom
t. ex. textil- och konfektionsindustrien
får man nu mycket stora beställningar,
som är avsedda att gå till försvaret. För
dessa förskotteras medel från beredskapsstaten,
men försvaret skall sedan
undan för undan köpa tillbaka det som
på detta sätt lagras upp. Det är inte
tal om några förstärkningar av försvarsanslagen.

Här i Stockholm är ju läget det, att
marinverkstäderna under senare år har
givits chansen att skaffa civila arbeten
och lyckats med det trots den besvärliga
varvskonjunkturen. Ledningen för marinverkstäderna
har i detta fall på ett
mycket skickligt sätt förmått komplettera
de beställningar som marinen gör.
Herr Johansson skall emellertid komma
ihåg, att den nedskärning av marinen,
som företagits nu, tyvärr har kommit
vid en tidpunkt, när konjunkturen dessutom
har vissa besvärliga drag. Därför
har det varit mycket svårt att förse både
Stockholms- och Karlskronavarven med
tillräckliga militära beställningar. Vi
har då sagt oss, att när det gäller Karlskrona
är arbetsmarknadsläget över hu -

vud taget i den delen av landet sådant,
att det inte går att omplacera ens skicklig
arbetskraft, som kan bli ledig från
varvet. Därför har vi hållit sysselsättningen
uppe vid Karlskrona örlogsvarv.
Det har icke skett några som helst avskedanden
där, men med tanke på att
Stockholms örlogsvarv ändå skall flytta
utanför staden om 6—7 år och få en
mera begränsad omfattning än för närvarande
är det rimligt, att om det skall
göras förändringar inom örlogsvarven
— vi har tre sådana, i Karlskrona, Göteborg
och Stockholm —■ är det i första
hand Stockholm som får komma i fråga.
Där har vi gått mycket försiktigt fram,
och det framgår tydligt av mitt svar,
att nedskärningen göres i sådan takt, att
man kan dels pensionera och dels överföra
personal till annan verksamhet —
inte uteslutande statlig, ty det kan vi
kanske inte lyckas med. Arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsnämnden i
Stockholm säger, att den arbetskraft
som är sysselsatt vid marinverkstäderna
i Stockholm är skicklig och yr
kesskunnig. Det är ingen svårighet
att placera de flesta på likvärdiga
arbeten inom Stockholm. Att det är
stor efterfrågan på denna arbetskraft
visas därav att så fort vi förra
året varslade om stora avskedanden
vid Stockholms örlogsvarv slutade personal
undan för undan och skaffade sig
andra sysselsättningar på egen hand,
varför vi praktiskt taget befriades från
problemet att hjälpa till. Jag tror fördenskull,
att personalen — såväl tjänstemän
som andra — vid örlogsvarvet nog
trots allt tar det hela ganska lugnt, eftersom
de vet hur vi — både försvarsdepartementet,
de nämnder vi har tillsatt
och arbetsnämnden — har lyckats
placera arbetskraften. Med den ordning
vi nu försökt tillämpa, då vi lagt ut nya
beställningar i syfte att försena avskedandena,
skall vi nog klara den saken.
Marinverkstäderna har helt enkelt skyldighet
att när arbetstillgången tryter

Fredagen den 13 mars 1959

Svar på interpellation i anledning av de

i Stockholm

varsla om avskedanden. Man har också i
mycket god tid gjort detta och man har
tagit kontakt med departementet och
arbetsmarknadsmyndigheterna. Sedan
är det vår uppgift att försöka hjälpa till,
och det är vad vi här gjort.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag är tacksam för den
komplettering till svaret som försvarsministern
här lämnat, då den visar att
dessa anslag till jagaren Halland så
småningom skall avräknas på marinens
ordinarie anslag och alltså icke tillhör
de kamouflerade militära anslag som
här och var finns i form av anslag till
arbetslöshetshjälp. Skulle det i större
utsträckning komma att göras sådana
militära beställningar av tvivelaktig
nytta och rätt omstridd karaktär, då
är det billigare för de svenska skattebetalarna
att de »friställda» arbetarna
erhåller full lön utan att man begär någon
arbetsprestation av dem. Det kommer
i alla fall att bli en bättre affär.

Jag hoppas alltså att då det gäller alla
dessa områden, där man nu står inför
följderna av omläggningen av den
svenska krigsmaktens stridsmedel, regeln
skall vara att man inrättar sig på
att finna civila sysselsättningar åt arbetarna.
Den här debatten har sitt värde
genom att bidra till att de statliga företag,
som härvidlag kommer i fråga, verkligen
kan göra sig gällande i konkurrensen.

Försvarsministern säger att förflyttningen
av Stockholms örlogsvarv till
Muskö kommer att innebära en nedskärning
av varvets verksamhet. Jag tror
att om man fortsätter arbeta efter den
linjen ■— och försvarsministern har ju
här intygat att det därvid redan uppnåtts
en del resultat — att man försöker
skaffa civila arbeten åt varvet, då skulle
kanske verksamheten kunna upprätthållas
i sådan utsträckning att varvsarbetarnas
antal inte behövde begränsas
utöver vad som sker genom den natur -

Nr 8

varslade permitteringarna vid örlogsvarvet

liga avgången på grund av ålder. Jag vet
att framför allt de skickligaste arbetarna
vid Stockholms örlogsvarv i nuvarande
situation sökt skaffa sig andra
sysselsättningar och också fått sådana,
men det är väl inte ett varvets intresse
att den utvecklingen går för långt. På
längre sikt måste vi söka överföra dessa
människor, som till nu för sin
försörjning varit beroende av militära
beställningar, till civila samhällsnyttiga
arbeten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 78, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens
år 1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde
(sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut; och

till statsutskottet propositionen nr 82,
angående anslag för budgetåret 1959/60
till bidrag till byggnadsarbeten m. m.
inom skolväsendet.

§ 4

Föredrogs den av herr Agerberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vissa cancerpatienters
bandagekostnader.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställ -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Finansdepartementet: Omkostnader

ningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Finansdepartementet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under sjunde huvudtiteln (punkt 2, s.
3 o. 4 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1959) föreslagit riksdagen att till
Finansdepartementet: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 104 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (I: 234) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ståhl m. fl. (11:295), i vilka motioner
såvitt nu vore i fråga yrkats, att riksdagen
under förevarande punkt för budgetåret
1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av allenast 993 600 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Finansdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 104 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 234 och II: 295,
såvitt nu vore i fråga, till Finansdepartementet:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
993 600 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Från vårt håll har redan
tidigare här i kammaren utförligt motiverats
yrkandet om nedsättning av omkostnadsanslagen
med 10 procent. Jag
skall därför inte nu ta kammarens tid
i anspråk med någon sådan motivering,
utan vill bara när det gäller här föreliggande
omkostnadsanslag hänvisa till
den motivering som alltså tidigare lämnats,
samtidigt som jag yrkar bifall till
samtliga de reservationer av herr Boman
m. fl. vilka fogats till utskottsutlåtandet,
med undantag för reservationen
under punkt 39, eftersom jag personligen
inte är reservant på denna
punkt.

Herr talman! Jag skall emellertid be
att få återkomma med en något utförligare
motivering vid punkt 23, som avser
kostnaderna för Konjunkturjournalen,
och punkt 59 som avser statens tobaksnämnd.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har inte heller anledning
att ta upp någon längre diskussion
på denna punkt, eftersom folkpartiets
förslag om en tioprocentig nedprutning
av omkostnadsanslagen ju diskuterats
här i kammaren vid behandlingen
av tidigare framlagda huvudtitlar. Jag
inskränker mig därför till att yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Punkten 4

Kammarkollegiet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 4, s. C) föreslagit
riksdagen att till Kammarkollegiet:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 2 omnämnda
motionerna I: 234 och II: 295, i vad däri
yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60 måtte anvisa
ett förslagsanslag av allenast 90 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Kammarkollegiet: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 234 och II: 295,
såvitt nu vore i fråga, till Kammarkollegiet:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
90 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
på dels bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock
bifall till den vid sistnämnda punkt fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Statskontoret: Omkostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt 6, s. 8 o.
9) föreslagit riksdagen att till Statskontoret:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 376 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Statskontoret: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 376 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna I: 234 och.II: 295,
såvitt nu vore i fråga, till Statskontoret:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 338 900 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 7—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Punkten 11

Statistiska centralbyrån: Omkostnader

Kungl. Maj:t liade (punkt 11, s. 22—
25) föreslagit riksdagen att till Statistiska
centralbyrån: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 176 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 2 omnämnda
motionerna 1:234 och 11:295, i vad
däri yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60 måtte
anvisa ett förslagsanslag av allenast
1 058 400 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 1 176 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Stdihl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 234 och II: 295,
såvitt nu vore i fråga, till Statistiska
centralbyrån: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 058 400 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 12—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Riksräkenskapsverket: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 19, s. 33)
föreslagit riksdagen att till Riksräkenskapsverket:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 490 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 2 omnämnda
motionerna I: 234 och II: 295, i vad
däri yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
måtte anvisa ett förslagsanslag av allenast
441 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Riksräkenskapsverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 490 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:234 och
II: 295, såvitt nu vore i fråga, till Riksräkenskapsverket:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 441 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Punkten 21

Konjunkturinstitutet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 21, s. 36)
föreslagit riksdagen att till Konjunkturinstitutet:
Omkostnader för budget året

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
103 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 2 omnämnda
motionerna I: 234 och II: 295, i vad
däri yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetår^ 1959/60
måtte anvisa ett förslagsanslag av allenast
92 700 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Konjunkturinstitutet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 103 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 234 och II: 295,
såvitt nu vore i fråga, till Konjunkturinstitutet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
92 700 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Konjunkturinstitutet: Kostnader för
Konjunktur journalen

Kungl. Maj:t hade (punkt 23, s. 40)
föreslagit riksdagen att till Konjunkturinstitutet:
Kostnader för Konjunkturjournalen
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 38 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (I: 233) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ståhl m. fl. (11:294), vari såvitt nu
vore i fråga yrkats, att riksdagen måtte
besluta att förevarande anslag skulle utgå
ur riksstaten fr. o. m. budgetåret
1959/60.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 233 och II: 294, såvitt nu vore i fråga,
till Konjunkturinstitutet: Kostnader för
Konjunkturjournalen för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
38 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, fröken Andersson,
herrar Pålsson, Axel Johannes Andersson,
Nestrup, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxäng, Ståhl, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén och herr Nihlfors,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:233 och 11:294,
såvitt nu vore i fråga, besluta att avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för
budgetåret 1959/60 till Konjunkturinstitutet:
Kostnader för Konjunkturjournalen.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Reservationen har samlat
14 av statsutskottets 30 ledamöter.
Reservanterna har funnit att man skulle

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Konjunkturinstitutet: Kostnader för Konjunktur journalen

kunna dra in på detta anslag. Det gäller
visserligen bara 38 000 kronor men
det är också pengar. Många av de sifferuppgifter
och diagram som finns i
Konjunkturjournalen kan man nämligen
återfinna i andra sammanhang. Man
kan även tänka sig, som det framhölls i
den motion som väckts om denna sak,
att vissa av tabellerna förs in i Meddelanden
från konjunkturinstitutet.

Av departementschefens uttalande i
statsverkspropositionen framgår att han
har sökt motarbeta en höjning och ansett
att eventuella kostnadsökningar bör
täckas genom höjning av prenumerations-
och lösnummerpriserna för tidskriften.
Vi reservanter har nog känslan
att de organisationer och kanske
även enskilda personer som utnyttjar
Konjunkturjournalen befinner sig i det
ekonomiska läget att de skulle kunna
betala vad tidskriftens framställning
kostar och att denna post alltså skulle
kunna avföras ur budgeten.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen vid
punkt 23.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Reservanterna och även
herr Nihlfors anför som motiv för
strykning av detta anslag att de uppgifter
som lämnas i Konjunkturjournalen
med lätthet kan hämtas ur andra informationskällor.
Jag anser det påståendet
vara helt oriktigt. Konjunkturjournalen
inrymmer uppgifter från över 200 statistiska
serier, varav bara en mindre
del finns tillgänglig i tryck på annat
håll. En del av dem finns stencilerade.
Många publiceras över huvud taget inte
i annan form utan framräknas endast
för internt bruk inom olika verksamhetsgrenar.
I vissa fall erhåller institutet
endast ett primärmaterial som sedan
måste bearbetas för att det skall bli användbart.
Man redovisar också här i
journalen institutets egna undersökningar
i den fortlöpande översikt som

finns under rubriken Konjunkturbilden
och som ger mycket värdefulla besked
om konjunkturutvecklingen. Den publicerar
också en del specialundersökningar
som utförs inom institutet. Om man
skulle stryka detta anslag, finge man
ändå räkna med att resultatet av institutets
verksamhet måste redovisas i någon
annan publikation, vilket inte heller
kan ske utan kostnader.

Sedan säger herr Nihlfors att de som
är intresserade av Konjunkturjournalen
också kan betala för den. Jag vill med
anledning av det bara påpeka att journalens
upplaga för närvarande är närmare
2 000. Av dessa är ungefär hälften
prenumeranter. Hälften av upplagan,
gratisupplagan, tillställes statliga verk,
exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen och
länsarbetsnämnderna. UD får en del av
upplagan för sina beskickningar. En
del går till utlandet till vetenskapliga
institutioner och en del sänds till svenska
akademiska institutioner och andra
inom landet.

* Anslaget för Konjunkturjournalen belastas
också av kostnaderna för den
fortlöpande konjunkturanalys, som tidningarna
erhåller genom statens upplysningsbyrå.
Detta är väl en serviceorganisation
som det finns anledning
att vara litet aktsam om.

Dessa överväganden har gjort att majoriteten
av statsutskottet stannade för
att det finns övervägande skäl för att
behålla detta anslag även i fortsättningen.
Jag ber att med hänvisning till det
anförda få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nihlfors
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens sakrevision: Omkostnader

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
23 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 7)
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nihlfors
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 96 ja och
77 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25

Statens sakrevision: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 25, s. 41 o.
42) föreslagit riksdagen att till Statens
sakrevision: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
55 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 2 omnämnda
motionerna 1:234 och 11:295, i vad
däri yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
måtte anvisa ett förslagsanslag av allenast
49 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 234
och 11:295, såvitt nu vore i fråga, till

— Statens organisationsnämnd: Omkostnader

Statens sakrevision: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 55 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och
herr Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:234 och
11:295, såvitt nu vore i fråga, till
Statens sakrevision: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 49 500 kronor.

Punkten 26

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27

Statens organisationsnämnd: Omkostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt 27, s. 43)
föreslagit riksdagen att till Statens organisationsnämnd:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 266 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,

Fredagen den 13 mars 1959

16 Nr 8

Tullverket: Omkostnader — Tullverket: Anskaffning av viss materiel

till Statens organisationsnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 266 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxång, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och
herr Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 234 och
11:295, såvitt nu vore i fråga, till Statens
organisationsnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 239 400 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid sistnämnda punkt
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 28—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Tullverket: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 31, s. 55—■
59) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
omkostnadsstat för tullverket, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60, dels ock till Tullverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 7 573 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts för -

slag samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
omkostnadsstat för tullverket, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Tullverket: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 7 573 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxång, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 234 och II: 295,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
omkostnadsstat för tullverket för
budgetåret 1959/60;

b) till Tullverket: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 6 815 700 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 32

Tullverket: Anskaffning av viss materiel

Kungl. Maj:t hade (punkt 32, s. 59—
61) föreslagit riksdagen att till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 23
omnämnda motionerna 1:233 och
11:294, i vad däri yrkats att riksdagen
måtte för här ifrågavarande ändamål
anvisa allenast 150 000 kronor.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Kontrollstyrelsen: Omkostnader — Mynt- och justeringsverket: Omkostnader

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 233 och II: 294, såvitt nu vore i fråga,
till Tullverket: Anskaffning av viss materiel
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Rubbestad och Ståhl, fröken
Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:233 och 11:294, såvitt nu
vore i fråga, till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
150 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid sistnämnda punkt fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 33

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 34

Kontrollstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 34, s. 64 o.
65) föreslagit riksdagen att till Kontrollstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 239 800 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 2 omnämnda
motionerna 1:234 och 11:295, i vad
däri yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
måtte anvisa ett förslagsanslag av allenast
215 800 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

slag samt med avslag å motionerna
1:234 och 11:295, såvitt nu vore i
fråga, till Kontrollstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 239 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och
herr Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 234 och
II: 295, såvitt nu vore i fråga, till Kontrollstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
215 800 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid sistnämnda punkt
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 35 och 36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Mynt- och justeringsverket: Omkostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt 37, s. 70 o.
71) föreslagit riksdagen att till Myntoch
justeringsverket: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 186 400 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

2 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 8

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens justerare: Avlöningar

I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Mynt- och justeringsverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 186 400 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 38

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39

Statens justerare: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 39, s. 72 o.
73) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statens justerare, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60, dels ock till Statens justerare:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 768 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 23 omnämnda
motionerna I: 233 och II: 294, i vad
däri yrkats att riksdagen under förevarande
punkt måtte anvisa ett förslagsanslag
av allenast 747 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts för -

slag samt med avslag å motionerna
I: 233 och II: 294, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens justerare, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Statens justerare: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 768 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården samt fröken Elmén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 233 och II: 294, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens justerare, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Statens justerare: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 747 500 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
längre diskussion i detta sammanhang.
Jag vill bara peka på en som jag
tycker väsentlig sak. Det är att dessa
justerare är självförsörjande och kanske
litet mer än självförsörjande, så att
statens inkomster på denna punkt under
föregående budgetår var större än
statens utgifter. När det nu föreligger
behov av anslag för att kunna upprätthålla
den kontrollverksamhet som
justerarna utför är det ganska orimligt
att det inte skall gå att göra en utvidgning
som inte kostar pengar för staten

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Statens justerare: Omkostnader — Riksskattenämnden: Omkostnader

utan tvärtom tillför staten ökade inkomster.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
oek på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 40

Statens justerare: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 40, s. 74)
föreslagit riksdagen att till Statens justerare:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
114 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet förehaft
de under punkten 2 omnämnda
motionerna I: 234 och II: 295, i vad däri
yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60 måtte anvisa
ett förslagsanslag av allenast 102 600
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Statens justerare: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 114 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Stäihl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och
herr Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 234 och
11:295, såvitt nu vore i fråga, till Statens
justerare: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 102 600 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
2 framstiillda yrkandena propositio -

ner dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid sistnämnda punkt fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 41

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 42

Riksskattenämnden: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 42, s. 76
o. 77) föreslagit riksdagen att till Riksskattenämnden:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 62 300 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 2 omnämnda
motionerna I: 234 och 11:295, i vad
däri yrkats att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
måtte anvisa ett förslagsanslag av allenast
56 100 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 234
och 11:295, såvitt nu vore i fråga, till
Riksskattenämnden: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 62 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och
herr Nihlfors, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 234 och
II: 295, såvitt nu vore i fråga, till Riksskattenämnden:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 56 100 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 2 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ersättning för indragna brännvinsförsäljningsmedel

ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 43—51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Ersättning för indragna brännvinsförsäljningsmedel Kungl.

Maj:t hade (punkt 54, s. 83—
85) föreslagit riksdagen att a) besluta
att från och med budgetåret 1959/60
anslag till ersättningar till landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
icke skulle beviljas;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om upphävande av förordningen den 9
juni 1922 (nr 362) angående ersättning
till landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft en inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. väckt motion
(11:2), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj:ts
förslag på ifrågavarande punkt och att
sålunda förordningen av den 9 juni
1922 (nr 362) alltfort skulle tillämpas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 2,

a) besluta att från och med budgetåret
1959/60 anslag till ersättningar till
landsting och städer, som ej deltaga i
landsting, för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel icke skulle
beviljas;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om upphävande av förordningen den 9
juni 1922 (nr 362) angående ersättning
till landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Inom kommunalförsamlingar
av alla slag finns sedan länge ec
stark och berättigad opinion mot statsmakternas
skattepolitik i den mån denna
rör kommunerna, och den opinionen
är också mycket utbredd bland skattebetalare
med små inkomster, som våndas
under orimliga kommunalskatter.
Detta har så småningom tvingat myndigheterna
att åtminstone lova någonting.
Det skrivs nu varje år utskottsutlåtanden
med beklaganden om kommunernas
bekymmersamma läge, det hålls
tal i samma stil, och sedan flera år tillbaka
sitter också utredningar, som ingivit
illusioner om att det så småningom
skall bli bättre i det här hänseendet,
men verkligheten är annorlunda.
I verkligheten vidtar regering och riksdag
den ena åtgärden efter den andra
som gör det värre för kommunerna. Det
sker dels genom att man lägger på kommunerna
en allt större andel av de kostnader
som staten och kommunerna gemensamt
skall svara för och dels genom
att man berövar kommunerna anslag
som de hittills har haft.

I det här sammanhanget gäller det
den sistnämnda metoden. Ett anslag
som vissa kommuner — landsting och
vissa städer — har haft från brännvinsförsäljningsmedel
vill regeringen helt
dra in, och utskottet har tillstyrkt detta.
Söker man efter motivering, visar det
sig att regeringen och utskottet anser,
för det första att det här är ett så gammalt
anslag, att det inte längre finns
samma skäl som tidigare att utbetala
pengarna, och för det andra att det gäller
så små belopp, att saken inte är värd
något bråk.

I både fallen ges enligt min mening
mycket klena argument. Det är möjligt
att man inte kan anföra samma skäl som
för 40 år sedan, men det har ju i stället
tillkommit så mycket starkare argument
för att åtminstone låta landstingen
behålla de statsanslag som ännu kvarstår.
För 40 år sedan hade regeringen

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ersättning för indragna brännvinsförsäljningsmedel

och riksdagen ännu inte pålagt landstingen
ens en bråkdel av de uppgifter
och därmed sammanhängande kostnader
som landstingen numera skall klara.

Lika dålig är undanflykten att det
skulle röra sig om så små belopp, att
det inte finns anledning att göra invändningar.
Beloppen är inte så små;
det rör sig om drygt 3 miljoner, och
dessutom bör man uppmärksamma att
det här handlar om en ständigt återkommande
metod, som sammantaget berövar
kommunerna mycket stora belopp.
Skall man i den ena punkten efter
den andra nonchalera den tendensen,
får det ödesdigra verkningar för kommunerna.

Den grupp jag tillhör har vid alla tillfällen
reagerat när man på detta sätt
har förskjutit den samlade skattebördan
över från staten till kommunerna
och landstingen och därmed också förskjutit
den sammanlagda skattebördan
över på dem som har den sämsta bärkraften.
Det handlar alltså även om en
skattepolitisk princip. All skatteövervältring
på kommunerna får, liksom
omsättningsskatt och liknande, den effekten
att de små inkomsttagarna belastas
proportionsvis hårdare än andra.
Det är begripligt att exempelvis högerns
ledamöter i utskottet skriver under ett
utlåtande av det slag vi nu behandlar
— på det hållet har man nämligen under
flera år drivit en kampanj under
parollen »Låt kommunerna betala!».
Detta har inte minst under den här
riksdagen varit en ständigt återkommande
refräng i högerns s. k. besparingsförslag,
men finns det verkligen inte någon
i utskottet som reagerar mot den
här politiken, som ju är eu i grunden
antidemokratisk skattepolitik? Vi kommunister
anser i varje fall att det på
alla områden måste sättas stop]) för
attackerna mot kommunerna. Jag hemställer
därför, herr talman, om bifall
till vår motion.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den punkt vi nu behandlar
gäller knappast någon större
fråga. Det är ett anslag som har stått
oförändrat, såsom herr Holmberg har
framhållit, sedan 1914 och avser ersättning
till landsting och kommuner för
indragna brännvinsförsäljningsmedel.
Staten har ju numera övertagit den hanteringen
helt och hållet, och det finns
väl inte någon anledning att i all framtid
fortsätta med sådan här anslagsgivning
till kommunerna.

Den överskjutning av skattebördan
som det här kan bli fråga om framstår
i varje fall för mig som tämligen minimal.
Det kan inte röra sig om belopp
som på något sätt har avgörande betyrelse.
Departementschefen har sagt, att
anslaget inte motsvarar den uppgift som
avsågs då det infördes, och det finns enligt
departementschefen och enligt ett
enhälligt statsutskott ingen anledning
att fortsätta med det här anslagslämnandet.

Den överskjutning i stort av utgifter
till kommunerna som herr Holmberg
kom in på är en annan sak. Herr Holmberg
säger sig vara förvånad över att
ingen i utskottet har reagerat mot den.
Ja, på andra punkter har det väl reagerats
när man slagit in på den vägen,
och det kommer väl så småningom
punkter i den nu behandlade huvudtiteln
där det reageras mot en sådan
överskjutning.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
säger att det är eu annan sak jag
tar upp när jag påpekar att det i väsentliga
avseenden sker en övervältring på
kommunerna. Nej, det är inte en annan
sak. Vi behandlar nu eu detalj i eu ständigt
fortgående tendens att övervältra
kostnader på kommunerna. Jag har i
många olika sammanhang företrätt vår

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens tobaksnämnd

grupp när vi har yrkat avslag på sådana
åtgärder.

Jag vill bl. a. erinra om att man för
inte så länge sedan genomförde en förändring
-— som även den drabbade
landstingen — rörande avgifter till
statssjukhusen. Bestämmelserna ändrades
så, att landstingen i stället för att
tidigare ha betalat 2: 50 per dag får betala
47:— kronor per dag. För landstinget
i Norrbotten innebär det att vi
fick ökade kostnader på 400 000 kronor
per år.

Sammantaget gäller det betydande belopp,
och såsom jag sade är det fråga
om en ytterligt antidemokratisk skattepolitik,
som vi måste reagera mot.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 53—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Statens tobaksnämnd

Kungl. Maj:t hade (punkt 62, s. 96
o. 97) föreslagit riksdagen att till Statens
tobaksnämnd för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 32 000 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
förehaft de under punkten 23 omnämnda
motionerna I: 233 och II: 294, i vad
däri yrkats att riksdagen måtte besluta
att tobaksnämnden skulle avskaffas
fr. o. m. 1 januari 1960 och för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
16 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 233 och II: 294, såvitt nu vore i fråga,
till Statens tobaksnämnd för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
32 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén och herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna I: 233 och 11:294,
såvitt nu vore i fråga, till Statens tobaksnämnd
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 16 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har fogats
en reservation av herr Bohman
m. fl. som gäller statens tobaksnämnd.

Tobakshandeln skall bli fri den 1 januari
1960 genom upphävande av nyetableringskontrollen
och den särskilda
regleringen, och frågan uppstår då, om
vi verkligen behöver en tobaksnämnd.
Redan av statsverkspropositionen framgår
att finansministern anser, att tobaksnämndens
huvudsakliga arbetsuppgifter
försvinner, men han tycker att nämnden
tills vidare bör behållas som kontaktorgan
mellan monopolbolaget och
dess kunder och vill avvakta erfarenheter
om hur framtiden ter sig. Vi reservanter
har ansett, att man inte behöver
vara så försiktig. Möjligheten att klippa
av direkt ligger ju snubblande nära till
hands.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen, som innebär att nämnden
skall avvecklas den 1 januari 1960.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Skiljaktigheten på den
här punkten gäller väl bara huruvida
man redan nu skall klippa av verksamheten
inom statens tobaksnämnd. Vi som
står som majoritet i utskottet menar, att
det ändå finns övervägande skäl som
talar för att vi i likhet med departe -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

mentschefen bör ställa oss avvaktande
med hänvisning till önskemålet att tobaksnämnden
även i fortsättningen skall
utgöra ett kontaktorgan mellan monopolet
och kunderna. Det är ju ändå inte någon
katastrof om tobaksnämnden får vara
i verksamhet ett halvår mer eller
mindre i avvaktan på utvecklingen på
detta område.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Punkterna 60—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Lades till handlingarna.

§ 6

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 21—62)
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1959/60 under televerkets fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 315900 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till

Televerkets anslagsbehov

behandling förehaft dels två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Mannerskantz
(I: 228) och den andra inom andra kammaren
av herr Darlin (11:288), i vilka
hemställts att riksdagen för nästa budgetår
under televerkets fond måtte anvisa
ett investeringsanslag till Ljudradioanläggningar
av 7 600 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lindahl väckt motion (II: 33), vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala sig för att
möjligheterna att finna formerna för en
aktivare bevakning av de aktuellaste
och mera kostnadskrävande evenemangen
bleve föremål för en utredning och att
därvid särskilt prövades det i motionen
upptagna förslaget om inrättande av en
särskild fond för ändamålet att bättre
tillmötesgå licensinnehavarnas berättigade
krav på referat från större sporttävlingar
m. m.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 under televerkets fond anvisa
av utskottet angivna investeringsanslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 228 och II: 288, för
budgetåret 1959/60 under televerkets
fond till Ljudradioanläggningar anvisa
ett investeringsanslag av 10 500 000 kronor; III.

att motionen II: 33 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett
att utskottet under II bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 228 och II: 288, för budgetåret
1959/60 under televerkets fond
till Ljudradioanläggningar anvisa ett
investeringsanslag av 7 600 000 kronor.

Punkten föredrogs. Diirvid anförde:

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Televerkets anslagsbehov

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Det har sagts att televisionen
just nu jämsides med bilen håller
på att bli det svenska folkets populäraste
leksak. Utvecklingen kan ■— utan att
man gör sig skyldig till någon överdrift
— betecknas som fantastisk och uppmuntrande.
Televisionens framtid ter
sig ljus och hoppfull. Alla gamla beräkningar
har blivit kullkastade, och licensinkomsterna
har ökat rekordsnabbt. Redan
nästa budgetår beräknas de stiga
till inte mindre än 55 miljoner, vilket
betyder att licensintäkterna på ett enda
år kommer att mer än fördubblas. Det
är mot denna bakgrund vi nu diskuterar
den svenska televisionens framtid.

Den väldiga ökningen av licensintäkterna
möjliggör också en forcerad utbyggnad
av televisionsnätet. Trots att
det är stora belopp, 13,2 miljoner per
år, som nu satsas på utbyggnaden, tror
jag att denna investering vinner gillande
på alla håll — även inom de från
början TV-gynnade områdena.

Ökad sändningstid har också ställts i
utsikt. Från nuvarande 12 timmar per
vecka sker 1959/60 en ökning till 14
timmar per vecka, vilket också är en
utveckling i rätt riktning.

En förbättrad kvalitet på programmen
framstår nu som en av de angelägnaste
uppgifterna. Ökade ekonomiska resurser
måste också leda till en hårdare
satsning på programverksamheten.

Licensinkomsterna kommer redan
nästa budgetår inte bara att täcka de
normala driftkostnaderna utan även att
helt finansiera den fortsatta utbyggnaden
och dessutom lämna ett överskott,
så att man kan börja att återbetala televisionens
skuld till skattebetalarna. Denna
uppgår nu till 24 miljoner. Verksamheten
under nästa budgetår beräknas gå
med en vinst på 4,1 miljoner.

De här redovisade siffrorna imponerar
och väcker tillfredsställelse ■— men
också stora förväntningar som vi hoppas
kommer att bli infriade. Mot denna
bakgrund skall jag nu helt kort beröra

de problem, som televisionen i dag brottas
med.

Samarbetet mellan televisionen och
idrottsorganisationerna har som bekant
inte gått friktionsfritt. Detta kan inte
annat än beklagas, ty på detta område
måste vi hastigt komma fram till konstruktiva
lösningar. Det är ju ett faktum,
att sändningar från stora idrottsarrangemang
har blivit mycket uppskattade.
Utan tvekan vill också TV-tittarna att
idrotten skall få ett stort utrymme i den
framtida programverksamheten.

Man brukar säga att det är god propaganda
för sporten, att nya stora folkgrupper
— med televisionen som förmedlande
länk — kommer i direkt kontakt
med idrotten. Något ligger det säkert
i detta påstående, men idrottsfolket måste
också slå vakt om sina ekonomiska intressen.
Utan kompensation för inkomstbortfall
vid televisionssändningar kan
det för idrotten bli ett ekonomiskt avbräck.
Det har varit svårt -— i många
fall omöjligt — att träffa överenskommelser,
men så har också de ekonomiska
resurserna för televisionen varit starkt
begränsade under den inledande uppbyggnadstiden.

Tillsätt gärna, som Socialdemokratiska
ungdomsförbundet föreslagit, en förlikningsnämnd
men låt inte representanterna
för Sveriges Radio-TV slå sig
ned vid förhandlingsbordet praktiskt taget
tomhänta. Kommunikationsministern
fann detta uppslag tilltalande. Det har
gått några månader sedan dess, och det
skulle nu vara intressant att veta, om
man på detta område har hittat något
uppslag.

I verkligheten har förmodligen ingenting
skett, ty en av våra främsta idrottsledare,
fotbollsförbundets generalsekreterare
Holger Bergérus, skrev så sent som
den 4 mars följande: »När det gällt de
stora principfrågorna angående sändningar
i TV av idrottsevenemang så har
resultatet blivit lika med noll. Några
fortsatta diskussioner eller förhandlingar
mellan Sveriges Radio och idrotts -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

förbunden är inte att förvänta. I varje
fall torde inte förbunden ta initiativet.»

För en utomstående ser det till och
med ut som om motsättningarna blivit
större och utsikterna till en hygglig uppgörelse
nu blivit mindre. Kanske detta
är en alltför pessimistisk bedömning.
Om så är fallet skulle detta självfallet
hälsas med tillfredsställelse.

Licensinnehavarna har, vilket jag pekat
på i min motion, en legitim rätt att
få del av program från de aktuellaste
evenemangen av idrottslig och annan
natur. De anser det vara en självklar rättighet,
att de skall få se idrott liksom
andra publika evenemang i sina apparater.

Mot denna bakgrund har jag väckt
förslag om inrättande av en fond, avsedd
att ge Sveriges Radio-TV förbättrade
resurser för inköp av sändningsrätt.
Jag har föreslagit att denna fråga
skulle bli föremål för en utredning.

Vid behandlingen fann utskottet att
någon utredning härom på sätt motionären
föreslagit i vart fall icke för närvarande
var av behovet påkallad. Med
denna korta motivering avstyrkes motionen.
Något bemötande i sakfrågan förekommer
inte. Uttrycket »i vart fall
icke för närvarande» kan möjligen med
en smula god vilja tolkas som en välvillig
inställning från utskottets sida.
Trots dagens svårigheter på detta område
finns emellertid enligt utskottets
mening just nu icke behov av en utredning.
Kanske vi skall vänta till exempelvis
1963/64, då det årets överskott enligt
nu presenterade beräkningar uppgår
till inte mindre än 24 miljoner.

Nej, sanningen är naturligtvis den, att
just i år en snabbutredning skulle fylla
en uppgift. Det är i vinter som förhandlingarna
mellan televisionen och idrottsorganisationerna
kommit in i en återvändsgränd.
Kallt krig råder och det iir
i längden ohållbart, säger tidningen Folket
på sin ledaresida. Många pressröster
skulle kunna anföras som stöd för den
uppfattning jag här förfäktar.

Televerkets anslagsbehov

Vi får nu hoppas, att televisionens
programverksamhet kommer att få en
större del av de rikligt inflytande licensmedlen.
Dessa beräknas innevarande
budgetår uppgå till 26,5 miljoner, men
ökas, som tidigare påpekats, redan påföljande
år till 55 miljoner. Av det nästa
år uppkommande överskottet på 4,1 miljoner
borde en viss del användas för
bättre TV-program. Jag utgår ifrån att
detta kan ske trots att statsrådet föreslagit
att uppkommande överskott på rörelsen
i första hand skall användas för
återbetalning av televisionsverksamhetens
skuldbörda.

Jag vidhåller den i motionen framförda
uppfattningen, att dessa frågor
borde bli föremål för en snabbutredning.
Det gäller att nu och inte om tre
eller fyra år finna formerna för en mera
aktiv bevakning av de aktuellaste och
mest kostnadskrävande evenemangen.

Herr talman! Starkt medveten om att
jag för en utsiktslös kamp gentemot ett
enhälligt statsutskott vill jag trots allt
yrka bifall till motion nr 33.

Häri instämde herr Lundberg (s).

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vid detta utlåtande
finns fogad en reservation av herr Ragnar
Rergh m. fl., som gäller frågan om
utbyggandet av trådradionätet. Denna
fråga har vi diskuterat här många gånger
förut, och jag hoppas därför att vi
skall kunna klara av den relativt snabbt
denna gång.

Varje gång frågan varit uppe har det
sagts, att nu börjar man närma sig slutet,
nu skall man snart inte behöva
företa någon ytterligare utbyggnad
av trådradionätet, men denna enda
gång, har man sagt, måste man i alla
fall göra det. Nu befinner vi oss i
samma situation igen. Åter siiger man,
att man visserligen starkt skall begränsa
utbyggnaden och inte gå för
långt, men man kan inte företaga vad

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Televerkets anslagsbehov

som kallas »ett abrupt avbrytande»
av utbyggnaden av trådradionätet.

Med den utveckling radiotekniken
fått och med den starkt ökade användningen
av FM-sändare och FM-mottagare
är det emellertid orimligt att
längre hålla på med att investera pengar
i trådradionätets utbyggnad. Givetvis
kan det finnas skäl för att tills vidare
uppehålla distributionen över det
trådradionät som finns, fastän också
den förmodligen kan upphöra ganska
snart. Men att fortsätta med trådradionätets
utbyggnad, när vi ändå måste ha
klart för oss att framtiden inte ligger
i trådradion utan i användningen av
FM-sändning och FM-mottagning —
d. v. s. i den moderna radiotekniken,
som också hänger ihop med TV-tekniken
— kan inte vara försvarligt.

De 2,9 miljoner kronor, som utgör
skillnaden mellan utskottets och reservanternas
förslag i detta fall, kan faktiskt
inte betraktas som något annat än
en ren felinvestering. Möjligen kan man,
om man är mycket snäll, kalla beloppet
för en lyxinvestering, men i det
statsfinansiella läge vi nu befinner oss
måste vi se till att några investeringar
av den typen inte förekommer.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Herr Lindahl pekade i
sitt inlägg på den återvändsgränd man
nu kommit in i vid de förhandlingar, som
förts mellan idrottens organisationer och
Sveriges Radio. Detta ansåg han vara tillräcklig
motivering för att vi nu borde göra
en utredning, varvid man även skulle
ta sikte på målsättningen i herr Lindahls
motion, nämligen att upprätta en
särskild fond, som skulle möjliggöra för
Sveriges Radio att köpa rätten att sända
vissa idrottsevenemang.

Utskottet har vid behandlingen av
herr Lindahls motion inte ansett det
rimligt att binda verksamheten i Sve -

riges Radio på föreslaget sätt, så att
man för en del av programverksamheten
skulle upprätta särskilda regler.
Statsutskottet har givetvis alls ingenting
emot att man, så långt detta är möjligt,
sänder idrottsevenemang i radio och
television, men utskottet har som sagt
inte ansett sig kunna biträda herr Lindahls
motion och hans förslag att upprätta
en särskild budget för föreslaget
ändamål.

Vart skulle det bära hän, om vi gick
på den Lindahlska motionens linje? Ja,
då torde det inte råda minsta tvivel
om att man så småningom uppställde
liknande krav även beträffande andra
delar av verksamheten, och på det sättet
skulle man ju faktiskt ta ifrån Sveriges
Radio dess rätt att ta initiativ.

Detta är alltså skälen till att utskottet
inte för närvarande ansett sig kunna gå
med på herr Lindahls yrkande.

Till herr Heckscher vill jag säga, att
anledningen till att vi i år tillstyrker
Kungl. Maj :ts förslag om att investera
2,9 miljoner kronor i trådradio är de
faktiska förhållanden som nu råder.
När riksdagen 1957 beslöt att höja licensavgiften
till 30 kronor, bestämde
man samtidigt en viss utbyggnadstakt.
Andemeningen i det beslutet var, att
man så långt det är möjligt skulle se
till att alla medborgare får en god mottagning.
Detta mål har ännu inte kunnat
förverkligas, och det finns sålunda
fortfarande delar av landet där man inte
har god mottagning.

Herr Heckscher betraktade anslaget
på 2,9 miljoner kronor som en lyxinvestering.
Men är det nu det? Statsutskottet
har behandlat detta ärende mycket
ingående. Vi har haft föredragningar
av telestyrelsens experter och har
fått vela följande.

Det är alldeles klart, att förhållandena
har ändrats och att man har fått
pröva om på detta område. Kungl. Maj:t
har också i sin proposition angivit, att
man tills vidare får avstå från den ursprungligen
planerade trådradioutbygg -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

naden och i fortsättningen ta ställning
till frågan år från år. När man
nu bygger televisionsmaster, kombinerar
man dem med FM-sändare. Televisionsvågorna
och, de ultrakorta vågorna
har emellertid en mycket flack
bana, vilket gör att man med en FMsändare
inte når alla de områden man
skulle vilja nå. Det betyder att man i
områden, där det inte är ekonomiskt försvarbart
att bygga televisions- och FMsändare,
inte kan nå alla apparatinnehavare.
Vad årets anslag syftar till är
en utbyggnad på sådana platser, där
det i framtiden varken kommer att bli
någon televisions- eller FM-sändare,d.v.s.
områden där fjäll och annat ligger i
vägen och hindrar vågorna att genom
FM sprida sig till abonnenterna.

Utskottet har inte kunnat finna annat
än att det måste vara rimligt, att alla
licensinnehavare bereds möjligheter till
bästa möjliga mottagning. Tyvärr går
det på vissa områden inte att åstadkomma
detta med mindre än att man
bygger ut trådradion. För kammarens
ledamöter kan jag tala om att — hur
förbluffande det än låter — man
t. o. m. på Söder i Stockholm är tvungen
att i vissa fastigheter ha trådradio.
Plåttaken här tjänstgör som antenner
och ledare, och de stör både program 1
och program 2. Vi är alltså även här i
Stockholm tvungna att för vissa områden
tillgripa trådradiosändning. En
sådan är dessutom mycket billig. Den
byggs på det nät som redan finns; det
är ytterst sällan man behöver bygga ut
nätet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! .lag skall inte förlänga
diskussionen mycket.

Vi har vant oss vid att telestyrelsen
alltid kommer med en argumentation
för mera trådradio. Argumentationens
innehåll växlar år från år, men slutsatsen
är alltid densamma. När herr

Televerkets anslagsbehov

Andreasson och jag senast diskuterade
den här saken, fick vi höra, att man
på grund av internationella överenskommelser
inte hade tillstånd att bygga
tillräckligt många FM-sändare för
att täcka alla områden. Nu är det argumentet
borta! Nu sägs det bara, att
det finns platser där mottagningsförhållandena
är svåra! Det tror jag är riktigt,
men om telestyrelsen under hela
den tid som förflutit, sedan vi började
diskutera denna sak, inte kunnat bygga
ut trådradionätet i de områden där det
är behövligt, då har saken inte skötts
så som riksdagen haft anledning att förmoda.

På den grunden vidhåller jag mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag konstaterar att televisionens
licensinkomster under nästa
budgetår kommer att öka från 26,5 miljoner
till 55 miljoner enligt nu presenterade
beräkningar. Man satsar på en
utbyggnad som är imponerande. Men
det är mera tveksamt om man i lika
hög grad kommer att satsa på en förbättrad
programverksamhet. Det sägs
visserligen, att man ökar anslaget för
programverksamheten från 12 till 13,8
miljoner men samtidigt ökar sändningstiden
från tolv till fjorton timmar
per vecka.

Min fråga är fortfarande obesvarad:
Kommer det att finnas utrymme i budgeten
för nya överläggningar mellan
Sveriges Radio-TV och idrottsorganisationerna,
förhandlingar som har större
utsikter att lyckas än de nu slutförda,
vilka som bekant inte lett till
något praktiskt resultat?

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Till det sista vill jag
säga följande. Det finns enligt en uppgift
som Sveriges Radio lämnat inte något
land i Europa som ger så mycket
pengar till idrotten som Sveriges Radio.
Därmed är det, tycker jag, tydligt att det

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens järnvägars anslagsbehov

borde finnas medel, om man kan komma
överens. Jag skall inte ställa mig
som domare i detta fall, men nog tycker
jag att man från båda parters sida
verkligen borde bjuda till för att träffa
en uppgörelse, som är möjlig att träffa
inom nuvarande kostnadsram.

När herr Heckscher sedan säger, att
den tidigare utbyggnaden av trådradion
har varit misslyckad, en felinvestering,
så skall vi komma ihåg, att när man
började bygga ut trådradion var förhållandena
inte likadana som de är
i dag. Då fanns inte möjligheter att i
samma snabba takt bygga televisionsoch
FM-sändare.

Det är fortfarande riktigt, herr Heckscher,
att vi på grund av internationella
överenskommelser är bundna till 50
sändare med ultrakortvåg. Hur vi än
bär oss åt måste det ändå bli vita fläckar.
Nu har emellertid i fråga om televisionens
utbyggnad en plan gjorts
upp, som riksdagen godkände i somras.
Även enligt denna plan blir det områden,
som aldrig kan täckas genom sändningar
med FM. Det är på dessa ställen
man i år satsar. Tack vare televisionens
tillkomst har man naturligtvis kunnat
bygga FM-sändare som når tidigare
trådradioabonnenter, men när man installerade
och byggde dessa trådradiosändare
förelåg inte dessa betingelser,
och då gick man på det gamla beslutet,
att varje svensk medborgare borde tillförsäkras
möjlighet att få god mottagning.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. II i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Heckscher
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 139 ja och
39 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 111

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 33 av herr Lindahl;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Vid riksdagens behandling
av kapitalbudgeten för de affärsdrivande
verken är det många viktiga investeringar,
varom beslut skall fattas,
även om många övriga frågors lösning
får stå tillbaka inför den nedprutning

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

av de samlade statliga utgifterna, som
icke minst för nästa budgetår är så
angelägen.

FM-sändningen inom Kopparbergs
län blir med den föreslagna utbyggnaden
tillfredsställande. TV kommer också
att inom länet få en allt större omfattning
dels genom Borlänge-stationen,
som kommer i full drift inom de närmaste
dagarna, dels ock genom den föreslagna
utbyggnaden till länets norra
delar under det kommande budgetåret.

En annan bild, också hämtad från
kommunikationernas område, skall här
beröras. Av den prognos över bilbeståndet,
som ingår i den föreslagna vägplanen,
finner vi med vilken oerhörd
snabbhet bilismen ökat i vårt land. Lastbilarna
har ökat från cirka 71 000 år
1948 till 112 000 1956 eller med 5 procent
per år, för att år 1975 beräknas
uppgå till 230 000—300 000. Bussarna
har däremot stagnerat kring nuvarande
8 300, men till år 1975 beräknas de dock
komma att öka till 10 000—12 000. År
1957 fanns cirka 800 000 personbilar,
vilket då motsvarade en bil på var nionde
invånare. För år 1975 beräknas biltätheten
bli 1:3 eller omkring 2,4 miljoner
personbilar. Detta innebär att det
om femton år skall vara mycket vanligt
att en familj bär två bilar. Denna väldiga
expansion ställer helt naturligt stora
krav på nya och framför allt bättre
vägar, genomfartsleder, broar, skenfria
korsningar o. d.

Men när man tar del av denna väldiga
och mycket närliggande prognos över
den kommande biltätheten och därmed
vägplanerna för att kunna svälja den
anstormning, som icke minst riksvägarna
har att motse, så förefaller det
som om man i diskussionen helt bortser
ifrån järnvägarnas betydelse i nuet och
i framtiden. Finns det något utrymme
kvar för de rälsbundna trafikmedlen?
Personligen är jag övertygad om att
järnvägarna långt ifrån har spelat ut
sin roll framför allt när det gäller de
tunga och skrymmande godstranspor -

Statcns järnvägars anslagsbehov

terna. Med den trängsel som redan nu
i så hög grad gör sig gällande inom tätorternas
gatusystem och med föga tillfredsställande
parkeringsförhållanden,
så inser nog tillräckligt många järnvägarnas
fördelar även när det gäller persontrafiken.

Järnvägen måste givetvis anpassa sig
till vår tids krav på ett modernt trafikmedel.
En fortlöpande modernisering
äger också rum, och i det föreliggande
förslaget till investeringsplan för
1959/60 kommer SJ att erhålla en medelsförbrukning
av 335 miljoner kronor.

Vid en ur samhällsekonomisk och
andra synpunkter förnuftig fördelning
av transportuppgifterna mellan järnväg
och bil bör det finnas utrymme för dem
båda. Detta har också kommunikationsministern
framhållit då han i propositionen
säger, att »särskild försiktighet
däremot bör iakttagas med att bygga ut
vägnätet för sådan långväga trafik, som
med fördel kan avvecklas med järnväg».
En sundare och mera rationell
samordning mellan järnväg och landsvägstrafik
måste snarast förverkligas.
I detta sammanhang efterlyses också
1953 års trafikutrednings betänkande.
Det kan vara på hög tid att utredningen
suart redovisar olika alternativa lösningar
för den framtida trafiken.

I den konkurrens, som nu råder mellan
järnväg, bil och flyg, måste icke
minst det förstnämnda hävda sina intressen.
Statens järnvägar skall i görligaste
mån driva sin trafik där underlag
verkligen finns. Med stöd av resanderäkning
och övrig statistik kommer
så järnvägen fram till den uppfattningen,
att här finns icke längre något trafikunderlag
och alltså måste en handel
läggas ned eller persontrafiken dragas
in. Helt naturligt uppstår då omedelbart
från berörda kommuners sida
oro och bestörtning över att just deras
egen bana skall försvinna. Men då den
krassa verkligheten är den, att alltför
få av bygdens folk utnyttjar sin järnväg,
så återstår inget annat än att låta

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens järnvägars anslagsbehov

den mer eller mindre diskret försvinna.
Jag tror inte att järnvägsledningen
känner någon glädje över att en handel,
som tillkommit icke minst tack vare
bygdens ekonomiska bistånd och som
verksamt bidragit till höjandet av den
allmänna standard som finns i bygden,
måste försvinna. Men det jag vill hävda
är, att det många gånger förefaller som
om järnvägen ger upp spelet om trafikanterna
på ett för tidigt stadium. Har
man alltid försökt vinnlägga sig om att
utarbeta tidtabeller så, att de passar in
för de människor som har sitt arbete
på en ort men är bosatta på en annan?
Skolbarnens resor är ett annat exempel.
Att det är förenat med kostnader
att låta en rälsbuss gå en sträcka med
dålig resandefrekvens säger sig självt.
Men finns det något annat sätt att få
behålla någon del av persontrafiken
kvar, om järnvägen icke är beredd att
satsa något som kan ge återbäring
längre fram?

Inom Kopparbergs län föreligger nu
planer, som innebär att bansträckan
Mora—Älvdalen skall försvinna för person-
och styckegodstrafik och förvandlas
till ett godsspår. Blir det nu så —
och allt talar dess värre för att järnvägsledningen
får sin vilja fram — så upprepas
säkerligen snart samma förhållande
i andra delar av länet. Riksdagen
har bl. a. ställt medel till SJ:s förfogande
för inköp av dieseldrivna motorvagnar.
Nu trafikerar flera sådana elektrifierade
bandelar, vilket framför allt för
de människor, som kommer att bli direkt
berörda av tågindragningarna,
framstår som märkligt. De anser, kanske
inte utan fog, att järnvägen kunde
popularisera de i farozonen befintliga
bandelarna genom dessa motorvagnar.
Även om det kan förefalla ganska hopplöst
i dagens situation och med framtidsprognoserna
på näthinnan, så bör
det inte vara helt uteslutet att i någon
mån kunna vända resandeströmmen
åter till de mindre ekonomiskt bärande
bandelarna. Någon liten del av de 100

miljoner kronor, som för nästa budgetår
skall stå till statens järnvägars disposition
som gottgörelse för sådan trafik
där ekonomiskt underlag saknas, kunde
få komma här nämnda bandelar till godo.
Det kommer alltid att finnas medborgare
som blir hänvisade till kollektiva
trafikmedel, och de skall icke helt
utelämnas från sitt berättigade krav
på något så när goda kommunikationer.

Dalarna, som är ett rikt utvecklat industrilän,
har också glädjen att kunna
se en växande turistström till landskapet
varje år. För att stimulera icke minst
tågresenärerna och ge dem ännu bättre
service är det angeläget att de snarast
erhåller sovvagnsförbindelse från Göteborg
och Oslo direkt till Leksand, Rättvik
och Mora. I detta sammanhang kanske
man vågar väcka en annan tanke,
nämligen att få till stånd en senare sovvagnsförbindelse
från Stockholm över
Gävle till Falun och Mora. På så sätt
kunde dalfolket bättre utnyttja kulturlivet
i huvudstaden och ändå vara hemma
påföljande morgon. Den förbindelse
Dalarna genom snabbtåget »Dalpilen»
för några år sedan erhöll har visat sig
fylla en stor uppgift. Det är dylika förbindelser,
som bör tjäna som en förebild
när det gäller för järnvägarna att resolut
ta upp striden om den resande allmänheten.

Till sist vågar jag på nytt aktualisera
frågan om elektrifiering av linjen Borlänge—Rättvik.
Det kan aldrig bli någon
möjlighet att snabbare nå Siljansbygden
med persontåg förrän de återstående
64 kilometerna har blivit elektrifierade.
Nu har det gått tio år sedan
statens järnvägar övertog sträckan
Krylbo—Rättvik, men bara halva
bandelen är fortfarande elektrifierad.
När nu järnvägsstyrelsen har planer på
att fortsätta med att elektrifiera sträckan
Borås—Alvesta, efter det linjen
Ljusdal—Hudiksvall blir färdig denna
vår, så bör linjen Borlänge—Rättvik ha
prioritet före något annat projekt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Häri instämde herr Persson i Tandö
(s).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 5, s. 88—
121) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1959/60 under statens vattenfallsverks
fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
467 602 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft bl. a.
en inom första kammaren av herrar Osvald
och Ollén väckt motion (1:73),
vari hemställts att riksdagen måtte avslå
yrkandet om anslag till Kraftverksbyggnader
m. m. i vad det avsåge 1 milj.
kronor för uppförande av ett kraftverk
vid Letsi i Lilla Lule älv.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 under statens vattenfallsverks
fond anvisa av utskottet angivna investeringsanslag; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen I: 73, för budgetåret 1959/60
under statens vattenfallsverks fond till
Kraftverksbyggnader m. m. anvisa ett
investeringsanslag av 314 000 000 kronor; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 224 och II: 283, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1959/60 under statens vattenfallsverks
fond till Atomenergianläggningar
anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att för
beredande av ytterligare rörelsekapital
åt statens vattenfallsverk tillhandahålla
eu från 75 000 000 till 100 000 000 kronor
ökad rörlig kredit;

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

V. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 224 och II: 283, såvitt de
icke behandlats under III., i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om förläggningen
av atomkraftverket Eva m. m.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Riksdagen har i år att
behandla två närbesläktade motioner.
Den ena (I: 73) har väckts av herrar
Osvald och Ollén i första kammaren
och behandlas under denna punkt. Den
andra gäller vissa vattendrags undantagande
från exploatering och behandlas
av tredje lagutskottet, dock först
sedan utskottet på ort och ställe närmare
satt sig in i ärendet. Det är att
beklaga, att statsutskottet inte velat genom
en sammansatt utskottsbehandling
göra sammaledes, utan genom att behandla
Letsi-frågan separat plockar
sönder det hela.

Det viktigaste i dag är kanske inte
naturvårdssynpunkterna. Jag vill bara
framhålla, att Lilla Lule älv står överst
på naturvårdsdelegationens lista över
skyddsvärda vattendrag. Den allvarligaste
invändningen ligger på det principiella
planet.

Det måste betraktas som enastående i
svensk statsförvaltning, att fyra av statens
ämbetsverk — kammarkollegium,
domänstyrclsen, fiskeristyrelsen och
lantbruksstyrelsen — begär att Kungl.
Maj:t måtte bromsa ett femte verk —
vattenfallsstyrelsen — i dess framfart.
Ämbetsverkens pretentioner är i själva
verket mycket måttliga: inga kraftstations-
eller sjöregleringsföretag berörande
Lilla Lule iilvs vattenområde, förrän
statsmakterna tagit ställning till frågan
om vilka sjöar och vattendrag som skall
undantas från exploatering och inte
heller förrän vissa ytterligare utredningar
gjorts.

Av denna anledning hade det varit
på sin plats med ett uppskov i Letsifrågan,
allra helst som det här är det

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

sista laxreproduktionsområdet ovanför
Boden-forsarna som spolieras. Fiskeristyrelsen
skrev förra året angående
Porsi-fallet: »Om efter tillståndet till
Porsi kraftverk även tillstånd komme
att lämnas till Lilla Lule älvs utbyggande
skulle m. a. o. det skydd för fiskerinäring
av större betydenhet, som
ursprungligen åsyftades med det särskilda
stadgandet i 2 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen, framstå såsom helt
illusoriskt.»

Naturvårdsdelegationen kan beräknas
komma med sin reviderade förteckning
över skyddsvärda vattendrag när som
helst. Delegationen har för övrigt sammanträde
här i huset just i dag, varvid
man behandlar den utredning som professor
Beskow gjort — en utredning som
för övrigt vattenfallsstyrelsen själv
åberopar. Då skall vi väl ta hänsyn till
vad man kan komma till vid detta sammanträde
och inte redan nu fatta ett
delbeslut. Vi brukar ju här i riksdagen
alltid vara mycket noga med att inte
föregripa pågående utredningar, men
vad man nu vill göra är just att föregripa
en utredning.

Nu säger vattenfallsstyrelsen att Letsi
inte ligger i den del av Lilla Lule älv,
som naturvårdsdelegationen föreslagit
böra skyddas. Det är riktigt. Men det är
ju inte bara naturvårdsdelegationen
som har någonting att säga i detta fall,
utan vi skall väl också ta hänsyn till
det uttalande av fiskeristyrelsen som
jag nyss åberopade. Sedan den omnämnda
förteckningen uppgjordes 1954,
har f. ö. ett flertal där upptagna vatten
förstörts.

Vi måste konstatera, att vattenfallsstyrelsen
under fagert tal om samarbete
och hänsyn till naturvården plockar det
ena bladet efter det andra av kronärtskockan,
så att snart intet är kvar. Det
är framför allt en passus i vattenfallsstyrelsens
svar på de fyra ämbetsverkens
skrivelse, som vållar oro. Man talar
där om att man för den närmaste
femårsperioden avser att koncentrera

sin utbyggnadsverksamhet till Stora
och Lilla Lule älv. Har man en gång
byggt ut Letsi, kommer man med visshet
att kräva den reglering av sjöarna
i Lule älvs vattenområde som gör att
man kan öka effekten i Letsi med 30
procent.

Man har anledning att med tillfredsställelse
notera kommunikationsministerns
uttalande i statsverkspropositionen,
där han förutsätter att inga som
helst förberedande arbeten, vare sig i
vatten eller på land, får vidtagas innan
vattendomstolens tillstånd föreligger.
Det är närmast häpnadsväckande, att
en kommunikationsminister skall behöva
göra ett sådant uttalande. Vi har
all anledning att vara tacksamma i den
mån detta kan göra slut på det oskick,
som vattenfallsstyrelsen praktiserar,
nämligen att utan hänsyn till vattendomstolens
utslag sätta i gång arbeten.

Likväl kan det inte vara en tillfredsställande
ordning att här anslå en miljon
till ett företag, som inte är tillåtligförklarat
av vattendomstol. Jag vill inte
påstå att vattendomstolen skulle låta
sig påverkas vare sig medvetet eller
omedvetet av redan beviljat anslag. Men
hur är det med Kungl. Maj:t? Om domstolens
utslag blir negativt, har nämligen
Kungl. Maj:t det sista avgörandet i
sin hand. Kan man då inte räkna med
att statsrådet — säkerligen mycket mot
sin vilja — kommer att låta sig påverkas
av denna miljon, som redan beviljats,
även om det är en viss skillnad
mellan denna och de redan nedlagda
22 miljoner kronorna i Porsi när den
saken var aktuell? Detta är — såvitt
jag kan förstå — en ren rättsordningsfråga
och inte som jag nyss sade i första
hand en naturvårdsfråga. Vi får inte
anslå pengar till någonting som inte är
beviljat eller anslå pengar till något som
ligger under domstols prövning. Jag
vet inte vart det skulle leda om vi
ginge in för den principen på alla andra
områden också.

Om ärendet kunnat uppskjutas till

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

höstriksdagen för att avgöras sedan
nauirvårdsdelegationens reviderade förslag
över skyddsvärda vattendrag framlagts
och sedan man fått en ordentlig
plan i samarbete med vattenfallsstyrelsen,
hade vi kanske kunnat bedöma frågan
på annat sätt. Men det finns ingen
anledning nu att tillerkänna vattenkraftsintressena
ovillkorligt företräde
framför alla andra intressen. Det finns
ingen som helst orsak till att just vattenfallsstyrelsen
skall få ett absolut veto
gentemot den försiktighetens politik,
för vilken kammarkollegium, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och fiskeristyrelsen
gjort sig till talesmän.

Jag skulle helst velat yrka uppskov
med behandlingen av denna motion till
höstriksdagen, men såsom ärendet nu
ligger till har jag inte möjlighet därtill
utan jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till motionen 1:73 av herrar Osvald
och Ollén, innebärande avslag på
statsutskottets förslag.

Herr YIGELSBO (ep):

Herr talman! Under punkten 5 i statsutskottets
utlåtande nr 9 redovisas bl. a.
frågan om kostnader för vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbygge vid Råcksta.
Jag skall läsa ett stycke ur utskottets
utlåtande:

»Vid sidan av de ramreglerade investeringarna
bör såsom Kungi. Maj:t
föreslagit ett anslag om 5 milj. kronor
beräknas för fortsatta arbeten på förvaltningsbvggnaden
i Råcksta, som numera,
exklusive markinköp, beräknas
draga en kostnad av ca G9 milj. kronor
mot tidigare angivna 35 milj. kronor. 1
anslutning härtill vill utskottet kraftigt
understryka departementschefens uttalande
rörande det anmärkningsvärda i
att de av styrelsen i samband med förslaget
om uppförandet av byggnaden
lämnade uppgifterna angående lokalbehov
och byggnadskostnader — som det
numera visat sig — grundats på ofullständiga
utredningar och orealistiska
förutsättningar.»

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

När beslutet om denna förvaltningsbyggnad
fattades år 1956, föreslogs från
vårt håll, delvis med anslutning från
folkpartiet, i två motioner uppskov i
och för ytterligare utredning av ärendet.
Vi ansåg att frågan var för litet
utredd och föreslog, att den skulle utredas
ytterligare. Som tänkbart alternativ
till det föreliggande förslaget anvisade
vi möjligheten av en förläggning
av denna förvaltningsbyggnad till
Västerås. Som motivering till detta anfördes
från motionärerna bl. a. de starka
skäl, som hade angivits av arbetsmarknadsstyrelsen
för att inte förlägga
denna förvaltningsbyggnad till Stockholm.
Vi ansåg oss också i det sammanhanget
böra erinra om att vattenfallsstyrelsens
ångcentral och centrallager
var belägna i Västerås. ASEA och Svenska
metallverken är också belägna i
Västerås. Dessa två industrier torde väl
vara två av vattenfallsstyrelsens huvudleverantörer.

Centerpartisten herr Andersson i
Brämhult höll vid frågans behandling i
denna kammare den 25 maj 1956 ett
anförande, i vilket han i bestämda ordalag
varnade för att redan då binda sig
för ett definitivt beslut. Han yrkade bifall
till den reservation som knutits till
statsutskottets utlåtande nr 132, undertecknat
av fyra centerpartister och
en folkpartist, vilka förordade bifall till
motionerna om en fortsatt utredning av
ärendet.

Statsutskottets talesman bemötte herr
Anderssons i Brämhult påvisande av utredningens
stora brister med att framhålla,
att statsutskottet knappast kunde
dela den uppfattningen. Utredningsmannen
hade grundligt penetrerat de
faktorer, som här borde tas i beaktande,
och resultatet vore konkret och tydligt
framlagt.

Alla argument som anfördes mot ett
förhastat beslut var den gången av underordnad
betydelse. Vad som var avgörande
enligt utskottets talesman var
verkets möjlighet till rekrytering av

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr S

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

tjänstemän. Vattenfallsstyrelsen hade
gjort en undersökning bland personalen
och hade därvid, enligt vad dåvarande
departementschefen upplyste, kommit
till det resultatet, att minst 50 procent
av personalen skulle söka annan anställning,
om verket förlädes utanför
Stockholm. Det är ju ganska klart, att
man inte flyttar frivilligt från Stockholm,
ortsgrupp 5, till t. ex. Västerås
eller någon annan stad i landsorten,
som tillhör ortsgrupp 3. Detta får man
förstå. Vad som däremot enligt vårt
förmenande är mycket svårt att förstå
är, att regering, statsutskott och riksdag
böjde sig för detta argument. Arbetsmarknadsstyrelsen
synes inte ha
tillmätt detta hot någon betydelse, ja,
man ansåg sig möjligen kunna betrakta
detta som en kort övergångsföreteelse.
Mera respekt hade man inte på det hållet
för det hot, som hade uttalats från
vattenfallsstyrelsens tjänstemäns sida.

Det är inte möjligt att nu ånyo yrka
bifall till vår motion av år 1956. Hade
den möjligheten förelegat, skulle jag
obetingat ha gjort det. Beslutet av år
1956 kommer att stå sig. Vad som här
skall göras är att satsa ytterligare 34 miljoner
kronor på denna förvaltningsbyggnad.
För alla dem som både i dag och
många gånger tidigare har talat om att
man skulle pruta 10 procent på de olika
förvaltningsorganens omkostnadskonto,
måste det verka mycket tragiskt att
man år 1956 medverkat till tillkomsten
av ett sådant ofullgånget foster som beslutet
om uppförandet av förvaltningsbyggnaden
vid Råcksta, där man på ett
bräde nu måste ge ut 34 miljoner kronor.
När man prutar 10 procent på omkostnaderna
för några statliga organ,
vinner man några tusenlappar, men här
måste man kasta ut 34 miljoner kronor
på en gång, därför att frågan från början
var mycket dåligt utredd, vilket
mycket kraftigt underströks från vårt
håll.

I första kammaren har en enkel fråga
framställts i detta ämne. Första kam -

maren har därför möjlighet att från
kommunikationsministerns sida få en
ingående redogörelse över vad som inträffat
i detta fall. I andra kammaren
har det inte framställts någon interpellation
i frågan, men jag har i samband
med behandlingen av denna punkt velat
föra frågan på tal. Det skulle vara intressant
att här få en redovisning av
kommunikationsministern över vad som
har hänt. Jag har emellertid, herr talman,
intet yrkande.

Herr Eriksson i Bäckmora (ep) instämde
häri.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det finns ett statligt företag,
som håller på med att bygga båtar
nere i Blekinge. Vi vet vilken strukturomvandling
som på detta område ägt
rum under efterkrigstiden och hur lång
tid det tagit för detta företag att anpassa
sig till utvecklingen, en anpassning som
man ännu inte hunnit med. Det betyder
sysselsättningssvårigheter för ett par tusen
varvsarbetare och andra berörda arbetare.
Dessa sysselsättningssvårigheter
har uppkommit på grund av strukturförändringen
i fråga om militära fartygsbyggen.

En liknande omläggning måste ske
om 10—15 år när det gäller vattenfallsstyrelsens
verksamhet. Det behöver ske
en omläggning av denna verksamhet redan
innan samtliga vattenfall är utbyggda.
Bland annat kommer projekteringsavdelningarna
först att få känning av
detta. Det gäller att ställa om detta företag
bättre än man lyckats ställa om
företaget i Karlskrona — där man misslyckats.
Förutsättningarna för att ställa
om en statlig byråkrati från en verksamhet
till en annan är inte stora. Det går
långsamt, om det över huvud taget går.

Den tid, som återstår innan vattenfallsstyrelsen
står i samma situation som
Karlskrona-företaget nu befinner sig i,
är inte längre än att den behöver tas till
vara, om företaget skall kunna klara sin
omställning. Man kan gott föreställa sig,

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

att en ung civilingenjör, som utexamineras
om några år från en teknisk högskola,
inte tar anställning i ett företag
som står inför sin avveckling i väsentliga
delar. Det gäller för företaget att
söka sig till andra verksamhetsgrenar.
Så har redan delvis skett i fråga om
atomenergiområdet. Men det förefaller
mig, som om man skulle kunna göra det
i större utsträckning och även på andra
områden, om vattenfallsverket finge
möjlighet att arbeta i smidigare former
än med den byråkrati, som riksdagen
har tvingat på det. Det finns ett förslag
att det skall få arbeta i samma smidiga
former som den andra hälften av vår elkraftproduktion,
nämligen i aktiebolagsform.
Det skulle också ha den nyttan
med sig, att man slapp att bygga ut företaget
med skattemedel. Det vore naturligt,
om ett sådant företag som vattenfallsverket
betalade sina investeringar
med de inkomster verksamheten
ger. Vi finner det naturligt att detta sker
inom det privata näringslivet, antingen
det är fråga om ett storföretag inom
byggnadsämnesindustrien, bilindustrien
eller någon annan verksamhet. Inom
det enskilda näringslivet byggs företagen
ut med egna pengar, men inom de
statliga företagen skall utbyggnaden betalas
med skatter. Detta är följden av
det byråkratiska system, som riksdagen
föreskriver — det förefaller som om
också Kungl. Maj:t vore tillfreds med
den linjen.

Vad som hotar att inträffa om 15 år
beträffande vattenfallsstyrelsen — och
som redan har hänt beträffande Karlskrona-företaget
— bör undvikas. Vart
utvecklingen för Karlskrona-företaget
pekade hän kunde man inse t. o. m.
inom den statliga förvaltningen för 10
år sedan, men detta har ännu inte lett
till någonting. De 10—15 år som återstår
för vattenfallsstyrelsen hoppas jag
blir bättre utnyttjade. Jag hoppas att
man inte väntar till nionde eller tionde
året med att komma med förslag, utan
jag skulle gärna vilja se kommunika -

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

tionsministern driva fram effektivare
företagsformer, som skulle ge detta företag
samma arbetsformer som det enskilda
näringslivet, nämligen aktiebolagsformen.
Därigenom skulle man också
reglera den ekonomiska verksamheten
på ett annat sätt än nu, då den måste
fyllas ut med skatter.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Herr Wachtmeister var
inne på de anslag, sm statsutskottet liksom
Kungl. Maj:t föreslår för utbyggandet
av kraftverket i Letsi. Det är precis
den gång som vi sedan länge har vant
oss vid här i riksdagen: vattenfallsstyrelsen
lägger fram förslag i sina petita
inför Kungl. Maj:t, som prövar dem, varefter
riksdagen får ta ställning. Här kan
konstateras att utbyggandet av ett vattenkraftverk
i Letsi inte på något sätt
avviker från det som i övrigt föreslås i
denna byggnadsproposition. En ganska
lång tid framöver måste vi för att klara
vår kraftförsörjning, som tyvärr ännu
är otillräcklig, bygga ut våra vattenfall.
Vattenfallsstyrelsen, som är det organ
på det statliga området som skall ombesörja
detta, måste självfallet planera i
god tid. Den syn som vattenfallsstyrelsen
fått på det aktuella Letsi-fallet är kanske,
när man granskar den litet närmare,
ganska berättigad. Det visar sig
nämligen, att av alla de aktuella utbyggnadsprogram,
som vattenfallsstyrelsen
nu har, ställer sig Letsi ekonomiskt absolut
fördelaktigast. Detta är väl också
anledningen till att utskottet i detta avsnitt
har tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag.
Jag vill emellertid peka på — vad som
redan har understrukits och vad som
utskottet också poängterar — att den
omständigheten att man ger sin anslutning
till själva bidraget inte på något
sätt betyder, att man har tagit ställning
till om det skall bli ett vattenkraftverk
där eller inte. Utskottet har endast fattat
ståndpunkt beträffande sjiilva beloppet
och absolut klart och entydigt sagt
ifrån, att det inte får ske något vare sig

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

på land eller i vatten, förrän vattenfallsdomarna
är färdiga. Skulle dessa gå
emot vattenfallsstyrelsen och utskottet är
det givet, att medlen får överföras till
andra projekt. Här har således inte hänt
något annat än att man har anslagit
medlen.

Herr Vigelsbo var inne på frågan om
vattenfallsstyrelsens förvaltningsbyggnad
och pekade på att denna har blivit
mycket dyrare än beräknat. Det är alldeles
riktigt och därtill mycket beklagligt.
Vattenfallsstyrelsen har emellertid
för närvarande sin personal spridd på
40 olika ställen i Stockholm, och därför
blir det ett synnerligen tungt arbete att
samordna och hålla de behövliga kontakterna
mellan de anställda. Nu håller
man på med en utbyggnad för den centrala
förvaltningen. Det är riktigt att
man kanske inte har planerat den så som
man borde, men det har också visat sig,
att det, sedan man började med planeringen,
tillkommit en hel del faktorer,
som har gjort att man måste utvidga de
byggnader som det här är fråga om.
Bland annat har den omständigheten,
att man väl så småningom måste röra
sig med atomkraft, medfört behov av att
utöka byggnadsbeståndet. Utskottet har
understrukit, att det är beklagligt att det
har blivit en fördyring, men kan givetvis
i detta läge inte vara med om att
vare sig stoppa eller nedbanta de byggnadsplaner
som finns. Det är därför endast
utskottets förhoppning, att man
skall kunna klara sig inom den ram som
nu beräknas.

Till frågan om vattenfallsverkets ombildande
till aktiebolag har utskottet inte
haft någon anledning att ta ställning.
Det har ingen mening om den saken. Vi
får kanske resonera om den vid ett senare
tillfälle.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Herr Andreasson yttrade
något om att man tidigare hade
tillämpat principen att ge ett anslag,
även om en utbyggnad inte varit be -

viljad av vattendomstol. Det är alldeles
riktigt, men har man gjort en galenskap
behöver man väl inte göra om den. Redan
departementschefens mycket kraftfulla
och otvetydiga uttalande, att han
inte går med på något slags byggnader
i eller vid vatten förrän verkställighetstillståndet
är fullt klart, innebär ett brytande
av hittillsvarande praxis, enligt
vilken vattenfallsstyrelsen ogenerat har
gjort en massa utbyggnader innan tillståndet
varit färdigt. Vad jag opponerar
mig emot i detta fall är att man, när det
föreligger uttalanden från fyra verkschefer
mot vattenfallsstyrelsen, utan att
närmare gå in på dessas yttranden bara
ger vattenfallsstyrelsens yttrande det
högsta vitsordet. Skall vi anlägga en
rent parlamentarisk syn på saken är
det fyra mot en — en förkrossande majoritet
— för ett uppskov med Letsikraftverket.
De andra fyra verkscheferna
är precis lika värdefulla. De är till
och med äldre och sannolikt mera erfarna
än vattenfallsstyrelsens chef. Det
finns ingen anledning att underkänna
dem. Därför vidhåller jag också mitt yrkande
om bifall till herr Osvalds
motion.

Herr Hagnell vidrörde en fråga, som
kanske ligger något vid sidan av detta
ämne. Jag skulle inte ha anledning att
gå in på saken, om han inte hade nämnt
Karlskrona flera gånger. Förmodligen
var det för att lägga någon sorts pedagogiska
synpunkter på det hela för att
jag, som kommer därifrån, bättre skulle
förstå vad det är fråga om. Jag vill
bara påpeka, att herr Hagnell har fel,
när han talar om att de statliga varvsmyndigheterna
i Karlskrona illa har
kunnat anpassa sig efter vad som skulle
komma och därigenom förorsakat sysselsättningssvårigheter
för ett par tusen
anställda. Man har tvärtom redan på
ett mycket tidigt stadium velat anpassa
sig, men man har inte kunnat göra detta
därför att det skulle ses till, att det inte
blev några sysselsättningssvårigheter.
De militära myndigheterna har således

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

under många år tvingats laborera med
en arbetsstyrka som motsvarat krigstidens
behov.

För övrigt kan det väl inte, såsom
herr Hagnell talade om, vara ett par tusen
personer som här drabbats av sysselsättningssvårigheter
— den siffran
måste väl avse även sådana industrier
som är berörda av en minskning av
verksamheten vid varvet i Karlskrona.
Då det gäller varvet är det 400—500 som
drabbats av sysselsättningssvårigheter.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag beklagar att det tydligen
uppkommit ett missförstånd på
den punkt herr Wachtmeister här senast
berörde. Jag har inte gjort gällande
att ett par tusen arbetare vid örlogsvarvet
i Karlskrona är arbetslösa, utan
jag har bara sagt att ett par tusen kommer
att beröras av sysselsättningssvårigheter
i samband med minskningen
av varvets verksamhet. Vi har ännu inte
sett slutet på de sysselsättningssvårigheter
det här kan bli fråga om. En annan
sak är att den akuta arbetslösheten
omfattar några hundra arbetare, men
det var inte detta jag syftade på.

Vidare har jag inte heller sagt att felet
skulle ligga hos den lokala ledningen
eller hos de myndigheter som år 1951
i en skrivelse till regeringen tog upp
frågan om lämpligare företags- och arbetsformer
för det statliga företaget,
utan jag har menat att felet ligger på
annat håll. Om man inte gör någonting
åt saken, kommer de 15 000 anställda
inom vattenfallsverket att om kanske
femton år råka ut för liknande svårigheter
som de, vilka för sin sysselsättning
är beroende av Karlskronavarvets
verksamhet. Trots den skrivelse av år
1951, som jag här talat om, och trots
alt man tidigare haft möjlighet att se
vart det bar hän, har det inte från de
centrala myndigheternas sida i kanslihuset
gjorts någonting åt saken i vad
gäller varvet i Karlskrona, och man gör

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

tydligen inte heller någonting på denna
punkten — smidigare företagsform för
»Vattenfall».

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har tagit till orda
närmast med anledning av herr Vigelsbos
inlägg. Såsom herr Vigelsbo påpekade
har hans partivän herr Sundin i
Nordingrå i fråga om vattenfallsverkets
förvaltningsbyggnad framställt en interpellation,
där han dels begär en
redogörelse för de olika kostnadskalkylerna,
dels och framför allt vill veta hur
man från regeringens sida ser på möjligheterna
att för framtiden förhindra
en upprepning av vad som i detta fall
förekommit. Jag hade tänkt besvara
herr Sundins interpellation vid behandlingen
av detta ärende i första kammaren
i onsdags. I fråga om själva orsakerna
till kostnadsstegringarna fanns
det redan material för ett bedömande
av den förtagna utredningen i de uppgifter
som vi i samband med budgetberedningen
i höstas infordrade från
vattenfallsstyrelsen. Då emellertid utredningen
inte är avslutad, såvitt gäller
ärendets gång inom vattenfallsstyrelsen,
måste jag, såsom jag även framhållit i
första kammaren, låta med interpellationssvaret
anstå till ett senare tillfälle.
Jag ansåg emellertid att vad som fortfarande
var föremål för kompletterande
utredningar inte hade den karaktären,
att det kunde påverka statsmakternas
ställningstagande till det nu aktuella
byggnadsprojektet. Samma uppfattning
har också framhållits av statsutskottet
vid dess enhälliga förordande av bifall
till Kungl. Maj:ts beslut i sakfrågan.

Nu får jag väl emellertid göra så, att
jag plockar fram en del uppgifter och
lämnar herr Vigelsbo dessa. Om jag
därigenom skulle så att säga föregripa
det svar som jag i själva sakfrågan
egentligen skulle ha lämnat hans parti -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Statens vattenfallsverks anslagsbehov

vän i första kammaren, så får det väl
bli föremål för en inre uppgörelse i
centerpartiet.

När jag i höstas infordrade vissa uppgifter
om vattenfallsverkets nybyggnad
och fick veta att kostnaderna stigit från
den senast angivna siffran 35 miljoner
kronor till 09 miljoner kronor, så blev
jag — det måste jag tillstå — rätt överraskad.
Från departementets sida infordrades
omedelbart en rad kompletterande
uppgifter från vattenfallsstyrelsen.
Det utarbetades icke mindre än
fem olika promemorior som behandlades
inom departementet, och det fördes
också mellan departementet och
vattenfallsstyrelsen mycket ingående
överläggningar om de skäl vilka anförts
såsom försvar för den inträffade kostnadsstegringen.
Jag skall be att här få
ange några av dessa.

Av materialet framgick att kostnadsstegringarna
var i huvudsak betingade
av två omständigheter. Den ena var att
utrymmesbehovet hade på det förberedande
stadiet felbedömts. Beräknandet
av personalstyrkan hade grundats på
den tidigare prognos över elkonsumtionen,
som herr Vigelsbo här talat om
och som låg i botten för 1956 års riksdagsbeslut.
Man hade sålunda från vattenfallsstyrelsens
sida kommit fram till
att det år 1960 skulle finnas 2 450 anställda.
Vid en omräkning, som sedermera
gjordes, visade det sig emellertid
att personalbehovet år 1962 skulle utgöra
2 850. Lägger man därtill att vid
uppförandet av byggnadskomplexet hänsyn
måste tas till vissa personalreserver,
så är man uppe i siffran 3 050 arbetsplatser
eller ungefär 600 mer än enligt
den tidigare prognosen. Även behovet
av speciallokaler för laboratorier, undervisningslokaler
och allt sådant hade
underskattats.

De här angivna omständigheterna var
de två avgörande och väsentliga i fråga
om kostnadsutvecklingen och ledde till
en ökning av den behövliga byggnadsvolymen
med inte mindre än 36 procent.

Ytterligare en huvudorsak var kostnadsdifferensen.
Man hade i den tidigare
kalkylen räknat med ett grovt å-pris på
150 kronor per kubikmeter, medan man
efter noggrant utförda beräkningar
kommit fram till ungefär 220 kronor
per kubikmeter.

Om man alltså sammanfattningsvis
jämförde den allra första kostnadsberäkningen
på 30 miljoner kronor med
den nu gällande på 69 miljoner kronor,
kan man, herr Vigelsbo, i grova drag
säga, att av denna skillnad hänför sig
16 miljoner till den ökade byggnadsvolymen,
närmare 5 miljoner till generella
kostnadsstegringar, 15 miljoner till ökade
å-pris i övrigt och slutligen 3 miljoner
till oförutsedda kostnader för
skyddsrum, tomtplanering m. m. sådant.

Utredningen av möjligheterna att reducera
byggnadsprogrammet gav vid
handen, att om man skulle bibehålla
grundtanken med detta byggnadsprojekt
— nämligen att, som herr Andreasson
nämnde, koncentrera vattenfallsstyrelsens
personal till en arbetsplats i
stället för de för närvarande 40, som
är spridda i staden — så kunde inte
några nämnvärda inskränkningar göras.

När vi på detta sätt diskuterade frågan
— jag vågar sä^a herr Vigelsbo att
vi gjorde det mycket ingående — då
kom jag i mina bedömanden fram till
de uttalanden jag gjorde till årets statsverksproposition.
Dessa uttalanden innebär
bl. a. ett förslag om att byggnadsföretaget
skall fullföljas i den nu
planerade omfattningen. Till den meningen
har ju också statsutskottet helt
anslutit sig, som licrr Vigelsbo själv låtit
oss veta.

Med anledning av herr Vigelsbos fråga
har jag velat lämna dessa uppgifter
till kammaren.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
den förklaring statsrådet har lämnat
angående den stora kostnadsökning som
har inträtt.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Herr Andreassons resonemang om
den splittrade förvaltningsorganisationen
i vattenfallsstyrelsen gäller ju en
sak vi alla är medvetna om. Det har
inte stått någon strid om att vi skall
sammanföra den myndighetens avdelningar
så att det blir en gemensam central.
Någon annan mening har heller
inte uttalats i de motioner som väckts
i ärendet från vårt håll.

Hela statsrådets redovisning av ärendet
visar väl hur rätt reservanterna i
statsutskottet hade 1956, då vi påvisade
hur illa utredd frågan var och vilka
konsekvenser lösandet av frågan skulle
kunna föra med sig.

Jag vill slutligen säga till kommunikationsministern,
att jag skall tala om för
Sundin vilket svar jag har fått. Jag beklagar
att vi inte kunde påräkna förre
kommunikationsministerns medverkan.
Då skulle vi ha kunnat övertyga honom
redan 1956 om hur oriktigt hela ärendet
var handlagt.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till samma hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen 1:73 av herrar
Osvald och Ollén; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Wachtmeister
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) mom. II i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Luftfartens markorganisation m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen I: 73 av herrar Osvald
och Ollén.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wachmeister begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 25 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Luftfartens markorganisation m. m.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
Kungl. Maj :ts förslag om byggande
av ett flygfält vid Umeå. I samband
med förslaget berörs ett par andra
för Norrland betydelsefulla flygplatsfrågor
— frågorna om iordningställande
av flygfält i örnsköldsviks- och skellefteåområdena.

Självfallet är en riktig placering av
flygfälten i Norrland av mycket stor
betydelse för denna landsända. Det är
ju som bekant där vi har de långa avstånden.

Umeåfältct har en lång förhistoria,
soin jag inte skall gå in på. Det förslag,
som nu föreligger, iir grundat på en
utredning från 1957. Utredningens uppgift
liar varit mycket begränsad. Den

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Luftfartens markorganisation m. m.

liar liaft till uppgift att avgöra huruvida
en civil flygplats borde anläggas i Umeå,
eller i Nordmaling utanför Örnsköldsvik.
Det är alltså en detalj i ett större
problemkomplex, som blivit föremål
för utredning. Utredningen har stannat
för att föreslå en flygplats vid Umeå.

För närvarande utnyttjar umeå- och
örnsköldsviksområdena samma flygfält.
Det ligger i Nordmaling ungefär mitt
emellan de två städerna. Fältet är rätt
provisoriskt. Det är ett gammalt militärflygfält
från beredskapstiden, som
nödtorftigt har rustats upp. Avståndet
från flygfältet till Umeå respektive
Örnsköldsvik är mellan fem och sex
mil. De örnsköldsviksbor, som brukar
utnyttja flyget, har förklarat sig nöjda
med nordmalingfältet. Man har satt i
fråga vissa förbättringar av detta flygfält,
och industrien och kommunerna
i örnsköldsviksområdet har till och med
förklarat sig beredda att i rätt stor utsträckning
bidra till de kostnader, som
skulle uppstå i samband härmed.

För planeringen av flygfälten i Norrland
vore det önskvärt med en översiktlig
och mera långsiktigt syftande investeringsplan.
I en motion, som jag har
lämnat i denna kammare, motion nr
290, har jag, liksom medmotionären i
första kammaren, yrkat på att det aktuella
behovet av flygplatser i Norrland
— vi har då i första hand tänkt på
norrlandskusten — borde bli föremål
för en utredning i ett sammanhang. Om
så hade skett, innan vi ställes inför att
avgöra frågan om umeåfältet, så hade
vi bättre kunnat överblicka hela problemet
och måhända på ett helt annat
sätt än nu kunnat göra såväl allmänekonomiska
som trafikekonomiska bedömanden.

Sedan förslaget om umeåfältet lagts
fram, har frågan om örnsköldsviksområdets
möjligheter att få behålla flygförbindelserna
kommit i ett besvärligt
läge.

Särskilt bland industriens folk har
man med stor oro ställt sig frågan, hu -

ruvida örnsköldsviksområdet kommer
att få behålla möjligheten till flygförbindelse,
sedan umeåfältet byggts. Man
utgår då helt självfallet ifrån ett flygfält
i umeåtrakten, 12 mil från Örnsköldsvik,
kommer att ligga alldeles
för långt bort för deras vidkommande.
Det är ju så, att örnsköldsviksområdet
är en mycket folkrik industribygd. Stora
exportindustrier är koncentrerade
till örnsköldsviksområdet. Enligt en
uppgift finns där inom ett begränsat
område en folkmängd på cirka 60 000
människor. Värdet av de industriprodukter,
som därifrån exporteras uppges
uppgå till mellan 350 och 400 miljoner
kronor per år. Jag nämner dessa
siffor endast för att ge en föreställning
om att det är en rik industribygd, stadd
i snabb utveckling. Jag förstår, att företrädarna
för näringslivet i dessa bygder
känner en lindrigt sagt stor oro inför
perspektivet att nu eventuellt komma
att berövas det bekväma samfärdsmedel
som flyget utgör.

I sammanhanget har också behovet av
en flygplats vid Skellefteå aktualiserats.
Även till denna stad och till dess omgivningar
är betydande industrier lokaliserade.
Det borde alltså ha funnits
starka skäl för att flygplatsfrågorna
på norrlandskusten hade tagits upp i
ett sammanhang, innan vi tar definitiv
ståndpunkt till ett fält, som utgör en
detalj i ett större sammanhang.

Medan ärendet behandlats av statsutskottet
har emellertid kommunikationsministern
på uppdrag av Kungl.
Maj :t givit luftfartsstyrelsen i uppdrag
att utreda frågan om möjligheterna att
förlägga flygplatser jämväl i örnsköldsviks-
och skellefteåområdena. I första
kammaren upplyste kommunikationsministern
till och med, att luftfartsstyrelsen
hade fått i uppdrag inte bara att
verkställa en utredning av dessa spörsmål
utan också att ange platserna och
att verkställa viss projektering av de
tilltänkta flygfälten såväl i örnsköldsviks-
som skellefteåområdena. Jag hop -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

pas, att kommunikationsministern vill
bekräfta denna uppgift även i denna
kammare.

Utskottet har tydligen haft en mycket
besvärlig nöt att knäcka i det här sammanhanget.
Utskottet tar därför fasta
på den utredning, som nu har tillsatts,
och understryker i sitt utlåtande
angelägenheten av att den beslutade
utredningen genomföres med största
möjliga skyndsamhet samt att förslag i
ärendet snabbt kommer fram på riksdagens
bord.

Även om utskottets skrivning är mycket
förstående för de problem som här
beröres, till och med positiv, är dock
utskottets utlåtande inte alldeles tillfredsställande.
Utskottet förutsätter
nämligen att ifrågavarande anliiggningsobjekt,
om utredningen föreslår att de
skall komma till utförande, skall ställas
till förfogande som beredskapsarbeten,
därest sysselsättningssvårigheterna inom
berörda landsdelar skulle kvardröja.
Utskottet förutsätter alltså, att
sysselsättningsläget skall vara avgörande
för igångsättandet av byggandet av
dessa två viktiga flygfält. Flygfält är säkerligen
mycket lämpliga projekt som
beredskapsarbeten, men helt naturligt
uppstår frågan om flygfälten vid Örnsköldsvik
och Skellefteå skall hamna
i det ovissa, därest läget på arbetsmarknaden
ändras till det bättre, vilket ju
alla hoppas.

I första kammaren ställdes frågan,
hur utskottets utlåtande på denna punkt
skulle tolkas. En talare frågade om fältet
i Örnsköldsvik skulle göras beroende
av sysselsättningsläget eller om
man fick förutsätta, att fältet kommer
till stånd oberoende av läget på arbetsmarknaden.
Utskottets talesman
lämnade ett icke helt entydigt svar,
varför jag tyvärr måste konstatera att
frågan där lämnades öppen. .lag hoppas
att någon av utskottets ledamöter i
denna kammare ville lämna karläggande
upplysningar på den punkten. Ett
löfte om ett flygfält för örnsköldsviks -

Luftfartens markorganisation m. m.

området har ju mycket litet värde, om
man inte i någon mån samtidigt kan
fixera den tidpunkt, när flygfältet skall
byggas, i synnerhet som umeåfältet enligt
planerna skall vara färdigt om två
år och nordmalingfältet samtidigt skall
läggas ned.

Jag känner naturligtvis till att Umeå
har ett gammalt kontrakt om ett flygfält
och att detta haft ett visst inflytande
på frågans avgörande, men jag
vågar ändå hävda, att det hade varit
rimligare om kommunikationsministern
i första hand hade intresserat sig för
flygförbindelserna i örnsköldsviks- och
skellefteåområdena, eftersom det är där
vi har de stora industrierna, de industrier
som framför allt har nytta av att
komma i förbindelse inte bara med huvudstaden
utan också med de marknader
i utlandet, där deras produkter finner
avsättning. Jag förstår alltså den
besvikelse som kommit till uttryck
bland näringslivets företrädare i detta
sammanhang.

Nu har som sagt luftfartsstyrelsen
fått i uppdrag att skyndsamt utreda
flygfältsfrågan för både örnsköldsviks
och Skellefteås vidkommande, vilket är
tacknämligt, men en utredning är en
utredning. Den kan ge ett resultat, men
den kan, som jag redan tidigare antytt,
också utmynna i intet. De här två områdena
är icke betjänta med ett sådant
resultat, och jag vill därför rikta en
fråga till kommunikationsministern: Är
kommunikationsministern beredd att
göra vad på kommunikationsministern
ankommer för att de flygförbindelser,
som Örnsköldsvik de senaste åren har
haft, inte kommer att upphöra niir
umeåfältet blir färdigt? Jag utgår därvid
helt naturligt ifrån att ett flygfält
i Umeå blir av ringa eller ingen betydelse
för örnsköldsviksområdet, eftersom
avståndet är 12 mil och därför kan
anses vara för avlägset för att kunna ge
bekväma förbindelser.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen tog ledningen av

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Luftfartens markorganisation m. m.

förhandlingarna, instämde herr Fröding
(h).

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Statsutskottet är ju enhälligt
i sitt yrkande på den här punkten.
Till utlåtandet är endast fogat ett
särskilt yttrande av mig och två andra
ledamöter, där vi framhåller att utredningen
bör göras skyndsamt och snabbt
leda till resultat och att anläggningsobjekten
i Skellefteå och Örnsköldsvik bör
komma till utförande även om sysselsättningssvårigheter
inte uppstår. Jag
kan därför, särskilt som jag i långa stycken
kan instämma i vad herr Anderson
i Sundsvall nyss sagt, nöja mig med
en kort kommentar.

Det är ingen anledning att sticka under
stol med att de som arbetar med frågan
om ett flygfält för skelleteeåområdet
inte har varit särskilt nöjda med
frågans behandling och inte heller är
nöjda med det beslut som skall fattas
i dag. Man menar att medan Skellefteå
praktiskt taget saknar flygmöjligheter
— avståndet till Luleå är ju för långt
för att flygfältet där skall kunna begagnas
i någon betydande utsträckning av
resande till och från Skellefteå — så
har dock Umeå tack vare nordmalingsfältet
det bättre ställt. Flygfältet i Nordmaling
lär ju också kunna provisoriskt
förbättras för en rätt låg kostnad.

I det aktuella läget talar alltså mycket
för att Skellefteå borde komma före i
turordningen. I det avseendet har situationen
förändrats sedan avtal slöts med
Umeå om byggande av en flygplats där.

Vi menar i likhet med herr Anderson
i Sundsvall, att den utredning som
statsrådet Skoglund tillsatte 1957 borde
fått i uppdrag att utreda flygplatsmöjligheterna
för hela den del av norrlandskusten
som ännu saknar flygförbindelser,
och vi har menat att det vore
möjligt att utredningen i så fall skulle
ha kommit till ett annat resultat. Nu
blev emellertid utredningsarbetet be -

gränsat till att endast gälla ett val mellan
Umeå och Nordmaling.

Vi vet ju alla att staten har avtalat
med Umeå stad om byggande av en
flygplats i Alvik utanför Umeå. Jag
skulle tro att avgörandet inte har varit
lätt för statsutskottet men att många av
statsutskottets ledamöter har fäst avgörande
vikt vid det förhållandet, att det
finns ett sådant avtal mellan staten och
Umeå stad, och menat att staten givetvis
måste hålla sina avtal. Jag kan mycket
väl förstå att många har fäst stor vikt
vid detta.

En annan sak är kanske litet svårare
att förstå. Om avtalet med Umeå stad
är så bindande, att riksdagen över huvud
taget inte har något val, utan att
flygplatsen måste byggas i Umeå, kan
man undra om det var någon mening
med att tillsätta en utredning 1957 med
uppdrag att välja mellan Nordmaling
och Umeå. Var platsen given redan tidigare,
förefaller utredningen vara tämligen
meningslös, och man tycker att
de människor som satts att arbeta med
den i så fall borde ha kunnat syssla
med nyttigare ting. År det däremot så
att avtalet inte är bindande, tycker man
att utredningen kunde ha fått en vidsträcktare
uppgift.

Nu är vi emellertid glada åt att luflfartsstyrelsen
fått i uppdrag att utreda
flygplatsfrågan för Skellefteå och Umeå,
och jag vill i likhet med herr Anderson
i Sundsvall hoppas att den utredningen
kommer att leda till ett positivt resultat.

Det är emellertid en annan sak som
har oroat dem som arbetat med frågan
om flygplats i Skellefteå, nämligen att
de vid sina många uppvaktningar bär
nere har fått ett intryck av att det inte
är meningen att flygplatser i Skellefteå
och Örnsköldsvik skulle erhålla något
statsbidrag, utan att det skulle bli en
helt kommunal angelägenhet.

I den mån de fått sådana uppgifter,
torde de som lämnat dem ha stött sig
på vad som sades i 1944 års flygplats -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

utrednings betänkande. Den utredningen
behandlade frågan om flygplats även
i Skellefteå, och man sade där: »Staden
har under senare år utvecklats mycket
kraftigt, vilket i främsta rummet beror
på gruv- och metallindustriens utveckling
i anslutning till skelleftefältets
malmförekomster. Det är uppenbart att
det skulle vara av värde för staden att
erhålla snabbare kommunikationer med
södra och mellersta Sverige.»

Man ville emellertid inte omedelbart
tillstyrka byggande av en flygplats,
detta av två skäl. För det första ansåg
man att de då aktuella anläggningskostnaderna
var alltför höga. Flygplatsen
Johannestorp var beräknad till närmare
9 miljoner kronor i dåvarande penningvärde,
och det var onekligen en
mycket hög kostnad. Den flygplats, som
nu är aktuell i skellefteåområdet, beräknas
med nuvarande penningvärde
kunna byggas för ungefär hälften av det
beloppet. Det skälet kan man alltså
mycket väl förstå.

Det andra skälet var Skellefteå stads
relativa närhet till Umeå och Luleå.
Det skälet var svårare att förstå. 14 mil
kan knappast kallas relativ närhet ens
i Norrland. Det är för långt för att vi
skall ha någon glädje av dessa flygplatser.

Man kom emellertid fram till att flygplatsen
inte borde byggas omedelbart
men tog med utbyggnadsförslag både
för Skellefteå och Örnsköldsvik i planen
på längre sikt.

Sedan kom man fram till kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Utredningen gjorde åtskillnad mellan
flygplatser, som huvudsakligen avses
för reguljär trafik, och övriga flygplatser.
Utredningen menade att flygplatser
av den förra kategorien avsåge att tjäna
främst den allmänna trafiken, men att
de givetvis också kommc att tillgodose
den rent lokala trafiken. Det var därför
skäligt, menade utredningen, att även
kommunerna bidroge till anläggningskostnaderna.
I betänkandet redogörs vi -

Luftfartens markorganisation m. m.

dare för de åtaganden kommunerna fått
göra för dessa flygplatser. De hade fått
bidraga med markanskaffning, framdragning
av vägar samt ledningar för
elkraft, vatten och avlopp.

Till denna typ av flygplatser skulle
Umeå räknas. Denna flygplats skulle
alltså bli en sådan som främst tjänade
den allmänna trafiken. Det skulle däremot
inte flygplatser i Skellefteå och
Örnsköldsvik göra. De skulle räknas
till flygplatser som i allt väsentligt tjänar
ett lokalt trafikbehov, varför det enligt
utredningens uppfattning borde ankomma
på vederbörande kommun att
föranstalta om och bekosta deras anläggande.
Det enda undantag som utredningen
kunde tänka sig, där det skulle
bli fråga om statsbidrag, skulle vara
om flygfältet anlades för att motverka
arbetslöshet.

Denna gradering av flygplatsernas betydelse
vill vi ej finna oss i. Yi har
svårt att tro att flygplatsen i Umeå
skulle ha riksintresse men flygplatsen i
Skellefteå bara lokalt intresse. Vi tror
att det är ett allmänt intresse att det
finns flygförbindelse med såväl Skellefteå
som Umeå och Örnsköldsvik.

Nu kan det sägas att vad en utredning
ansåg beträffande statsbidrag till flygplatser
för snart 13 år sedan inte behöver
betyda så mycket för statsmakternas
ställningstagande. Det kan jag hålla
med om. Men om det nu är utredningens
ståndpunktstagande som legat till
grund för de upplysningar man fått i
Skellefteå och som skapat en viss oro
där, tycker jag det vore önskvärt, att
statsrådet Skoglund i ett uttalande klarläde
sin syn även på statsbidragsfrågan
— inte på så sätt att han talar om exakt
hur stort statsbidraget blir, men så att
han i varje fall ger till känna att han
inte delar flygplatsutredningens uppfattning
på denna punkt.

Jag vill sluta med att till den fråga,
som herr Anderson i Sundsvall ställde
till herr Skoglund om flygplats i örn -

-14

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Luftfartens markorganisation m. m.

sköldsvik, även innefatta flvgplats i
Skellefteå.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är kanske onödigt
med något längre meningsutbyte kring
ett enhälligt utskottsutlåtande, till vilket
endast fogats ett särskilt yttrande.
Jag vill emellerid slå fast några klara
fakta i förevarande fråga, fakta som avdelningen
och utskottet inte har kunnat
komma förbi.

Flera utredningar har givit förord åt
en flygplats i-Umeå, den första 1944 och
den senaste 1957. Sistnämnda utredning,
som leddes av generaldirektör
Gustav Valilberg, kom fram till samma
ställningstagande som 1944 års flygplatsutredning,
nämligen att det ur flygtekniska
och ekonomiska synpunkter
var lämpligast att förlägga flygfältet till
Umeå. Efter den första utredningen fattade
också 1946 års riksdag beslut om
umeåfältet.

År 1947 godkände Kungl. Maj:t ett
mellan luftfartsstvrelsen och Umeå stad
slutet avtal angående anläggande av
flygplats i Umeå. Av olika anledningar
— kanske främst investeringsskäl —
har denna anläggning dock inte kommit
till utförande.

Vid 1955 års riksdag väcktes motioner
här i riksdagen av fru Sandström
in. fl. rörande Umeås flygplatsfråga.
Statsutskottet uttalade den gången, efter
att bl. a. ha hört luftfartsstyrelsen, följande:
»Utskottet är av den uppfattningen,
att ett färdigställande av flygfältet
i Umeå skulle innebära en väsentlig
förbättring av de norrländska
kommunikationsförhållandena och därför
synes angeläget.» Riksdagen godtog
denna utskottets skrivning.

Jag var vid det tillfället inte med vid
behandlingen av ärendet och vet därför
inte huruvida herrar Anderson i
Sundsvall och Gustafsson i Skellefteå då
hade någon annan uppfattning än den
riksdagen då uttalade. Låt mig emellertid
här slå fast att utredningarna klart

har uttalat sig för Umeå, och att riksdagen
har beslutat i enlighet härmed
1946. Avtal har också slutits mellan staten
och staden 1947. Riksdagen gjorde
sedan ytterligare ett uttalande 1955.

Sett ur dessa synpunkter har det
enligt min uppfattning varit ganska lätt
för såväl departementschefen som utskottet
att sedan ta ställning till frågan.
Klara uttalanden och avtal springer
man inte ifrån som om ingenting hänt.
Dessutom uttalade sig departementschefen
i sin skrivelse under kapitalbudgeten
positivt för en fortsatt utredning
om norrlandskustens utrustande med
flygförbindelser och nämnde i sammanhanget
Skellefteå och Örnsköldsvik. Han
tänkte väl då, liksom senare utskottet,
framför allt på industrien.

Genom Kungl. Maj:ts beslut har luftfartsstyrelsen
erhållit uppdraget att
handlägga denna fråga, vilket också utskottet
påpekar. Utskottets skrivning
understryker också kraftigt regeringens
beslut, och utredningen skall bedrivas
med största skyndsamhet. Sedan
säger utskottet att den erforderliga planeringen
m. m. bör bedrivas i sådan
takt att detta anläggningsobjekt kan stå
till förfogande som beredskapsföretag,
därest sysselsättningssvårigheterna inom
berörda landsdelar skulle kvardröja.

Jag tycker inte man skall särskilja
frågorna så som herr Anderson i Sundsvall
gör, eftersom ju utskottets skrivning
kan påverka arbetets utförande i positiv
riktning mycket tidigare. Mera positivt
kan riksdagen knappast framträda,
när det gäller berörda bygders kommunikationsintressen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
frågade, om herr Anderson i
Sundsvall och jag hade en annan uppfattning
1955. Jag kan bara svara för
min egen del. Jag ansåg att flygfältet

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

borde byggas i Umeå och att detta skulle
vara till fördel, eftersom ett sådant flygfält
ändå förbättrade flygförbindelserna
för Norrland. Men sedan dess har flygförbindelsen
med Nordmaling tillkommit,
och det förändrar ju läget. Tv om
flygfältet nu bygges i Umeå, så förlorar
ju Örnsköldsvik sina möjligheter till
flygförbindelse med Nordmaling — eller
riskerar i varje fall att förlora dem.
Den ändring i uppfattningen som kan
förefinnas för mitt vidkommande beror
sålunda helt och hållet på att förhållandena
ändrats.

För övrigt erkänner jag gärna, att jag
har förståelse för utskottets ställningstagande,
vilket väl också framgår av att
någon reservation inte föreligger mot
utskottets hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Johansson i Norrköping anfört, vill
jag deklarera, att jag är medveten om
att riksdagen är ganska bunden i denna
fråga, dels av avtalet mellan Kronan
och Umeå stad och dels av riksdagens
tidigare beslut.

Som herr Gustafsson i Skellefteå framhållit,
har nordmalingsfältet tillkommit
sedan avtalet träffades, och dessutom är
utredningen av 1944 nu ganska gammal.
Utvecklingen har därefter inte stått stilla,
allra minst i Norrland. Det kan därför
finnas skäl för att nu lägga andra
synpunkter på frågan. Sedan 1944 har i
varje fall flygplatsfrågorna aktualiserats
för Örnsköldsvik och Skellefteå, och hela
spörsmålet kommer ju därigenom i ett
nytt läge, vilket givetvis borde beaktas.
Nu gör man en utredning etappvis, och
det är gott och väl att Örnsköldsvik och
Skellefteå har kommit med i den senare
etappen.

•lag fick emellertid inte något klart
svar på frågan, huruvida dessa båda
flygfält skall utföras som beredskapsarbete
eller inte. Utskottet skriver klart
och tydligt, att arbetena skall stå till för -

Luftfartens markorganisation m. m.

fogande för beredskapsändamål, och den
saken verkar litet oroande. Visserligen
har vi nu en viss arbetslöshet, men vi
har en del prominenta företrädare för
svensk politik, som hävdar att konjunkturbilden
mycket snart kan ändras, och
då kommer dessa två flygfält i ett betydligt
sämre läge än vad man här i dag
velat påskina.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att understryka angelägenheten av att
den utredning, som nu tillsatts för att
undersöka möjligheterna för flygplatser
i Skellefteå och Örnsköldsvik, påbörjar
detta arbete så snabbt som möjligt.
Man kan inte komma ifrån att det
förhållandet, att det byggs en flygplats
i Umeå, inte i nämnvärd grad förbättrar
flygförbindelserna för det stora industriområdet
i skelleftebygden.

Jag vill i övrigt instämma med vad
herr Gustafsson i Skellefteå sagt och avstå
från någon vidare utläggning i denna
fråga.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr IvÄRRLANDER (s):

Herr talman! I årets statsverksproposition
föreslås på kommunikationsdepartementets
kapitalbudget, att arbetet med
en flygplatsanläggning i Umeå nu skall
påbörjas i överensstämmelse med 1946
års riksdagsbeslut och ett året därpå
träffat avtal. I en motion i anslutning till
detta förslag har jag och några andra
ledamöter framhållit, att det är ytterst
angeläget att snarast också få till stånd
undersökningar om en flygplatsanläggning
i örnsköldsviksområdet. Vi framhåller,
att skälen för eu flygplatsanläggning
i detta område är så starka, att ett
omedelbart yrkande om en sådan utredning
hade varit befogat. Att vi likväl avstått
från att göra detta direkta yrkande
beror därpå, alt vi uppfattat departemenschefens
uttalande i detta sammanhang
så bindande, att vi utgått från att

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Luftfartens markorganisation m. m.

utredningen ändå skulle komma till
stånd. Motionärerna har därför nöjt sig
med att understryka vad departementschefen
framhållit.

Men även om motionärerna var övertygade
om att statsrådet Skoglund skulle
fullfölja dessa planer på en utbyggnad
av flygplatsnätet utefter norrlandskusten,
var det väl knappast någon av oss
som hade hoppats på att resultaten skulle
nås så snabbt som nu blev fallet. Alla
som har någon erfarenhet av hur det
brukar gå till i detta hus vet, att motionärer
inte bör vara alltför optimistiska.
Det kan ibland förefalla en otålig motionär
som om det går alldeles för långsamt,
även om det i verkligheten går relativt
normalt. Att motionärerna i detta
fall skulle få sin önskan tillgodosedd redan
innan riksdagen hunnit behandla
motionen var det väl ändå ingen som
trott.

Genom regeringens beslut att låta
verkställa en utredning och en förberedande
projektering av möjligheterna att
anlägga en flygplats i örnsköldsviksområdet
och även genom medelsanvisningen
för innevarande budgetår har
frågan förts fram till en ur vår synpunkt
mycket tillfredsställande lösning.
Att man i det sammanhanget också
påpekar att ett flygfältsbygge mycket
väl kan vara lämpligt som beredskapsarbete,
tycker jag inte bör utgöra något
skäl till tveksamhet och missnöje. Det
kan väl ändå anses vara rätt rimligt och
i överensstämmelse med tidens krav, att
man bygger även annat än vägar samt
vatten- och avloppsanläggningar som beredskapsarbete.
Vi har även förut byggt
flygfält som beredskapsarbete. Flygfältet
vid Midlanda i sundsvalls- och
härnösandsområdet började byggas under
1930-talets arbetslöshetskris. Det
förhållandet att man här talat om beredskapsarbete
kan väl bara innebära att
— jag hoppas att statsrådet Skoglund
inte har något emot den tolkningen —
en sysselsättningssvårighet endast kan
påskynda ett genomförande av planerna

på flygfält vid Örnsköldsvik och Skellefteå.
Att fälten ändå under normala
förhållanden skall komma till stånd bör
väl anses vara alldeles klart. Men om
det blir sysselsättningssvårigheter skulle
flygfälten bli färdigställda tidigare.
Om arbetena betraktas som beredskapsarbeten,
påverkar det alltså frågan endast
i gynnsam riktning. Jag vill erinra
om att arbetsmarknadsstyrelsen i sin
promemoria har talat om att det är nödvändigt
att ha beredskapsplaner för ungefär
två miljarder, och det kan då inte
vara ur vägen att statsmakterna förbereder
beredskapsarbeten på det sätt som
här har föreslagits.

Jag begärde emellertid ordet inte bara
för att uttala motionärernas glädje över
den framgång vi haft, utan främst för
att uttrycka min tillfredsställelse med
att själva sakfrågan avancerat på ett sätt
som måste anses lyckligt för de bygder
det här gäller. Det är också ur den synpunkten
som jag aldrig kunnat förstå de
motiv som lett de krafter, som gjort allt
för att förhindra en utveckling efter
dessa riktlinjer, en strävan som senast
tagit sig uttryck i den motion som väckts
av herr Andersson i Örnsköldsvik i
första kammaren och herr Anderson i
Sundsvall i denna kammare. I den motionen
har man inte bara föreslagit en
utredning av flygfältsfrågan över hela
Norrlandskusten, utan även yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts förslag, och därmed
velat skjuta frågan i en oviss framtid.
Nu har emellertid motionärerna, sedan
statsutskottet fått denna fråga till behandling,
blivit så övertygade om det
ohållbara i sin ställning att de inte bara
avstått från att reservera sig, utan den
ene av motionärerna har också instämt
i utskottets utlåtande. Man kan väl inte
mera markant träda ifrån en egen motion
än när man avstår både från att
reservera sig och från att yrka bifall till
motionen. Handlar man på det viset,
måste man väl ändå — även om man
inte vill erkänna det — vara övertygad
om att motionens förslag är orealistiskt.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare.
Det särskilda yttrande som är fogat
till denna punkt, fordrar egentligen
inte någon kommentar. Det behandlar
ett läge, som numera inte är aktuellt. I
yttrandet sägs, att om Nordmaling-fältet
skulle behållas, borde man först bygga
i Skellefteå, men det läget är ju för närvarande
inte aktuellt, och därför är också
det särskilda yttrandet, som skulle
vara en liten rest av motionen, undanryckt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Kärrlander, att jag underströk i
mitt förra anförande att flygfältsarbete
givetvis är mycket lämpligt som beredskapsarbete.
Det behöver vi inte uppehålla
oss vid längre. Sedan uttryckte
herr Kärrlander sin förvåning över att
vi väckt denna motion. Till det vill jag
säga, att jag fortfarande håller fast vid,
att det hade varit bra med en samlande
översikt över hela problemet, en samlande
utredning i stället för en utredning
etappvis, och att man i samband
därmed hade fått en plan över de investeringar,
det kan bli fråga om. Det
rör sig ju inte om så små belopp. Det är
stundom frånvaron av sådana investeringsplaner,
som beklagas i olika sammanhang.

Slutligen vill jag beträffande den motion,
som jag är medansvarig för, påpeka
att den utredning, som herr Kärrlander
åberopar, tillsattes för 14 dagar sedan.
Den var alltså inte tillsatt, när vi
väckte vår motion vid riksdagens början.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att anmäla någon mot utskottet
avvikande mening. Tvärtom skulle jag
vilja understryka allt vad utskottet har
anfört rörande detta flygfältsbyggande

Luftfartens markorganisation m. m.

i övre Norrland. Men jag har ändå behov
av att göra några reflexioner.

Det har från vissa håll gjorts gällande
att det skulle ha inträffat någonting
som motiverar en ändrad inställning
från riksdagens sida i fråga om var man
först skall bygga ett flygfält, vid
Umeå, Skellefteå eller eventuellt någon
annanstans. Själv har jag den uppfattningen
att, sedan riksdagen band sig
för Umeå, ingenting inträffat som talar
för att detta beslut borde ändras. Men
jag kan erinra om att det faktiskt fanns
ett alternativ till Umeå även vid den
tidpunkten, nämligen det militära flygfältet
i Vännäs. En ärad ledamot av
första kammaren, herr K. A. Johanson,
arbetade mycket intensivt för att man
skulle allvarligt pröva detta som ett
alternativ till Umeå. I övrigt var det
ingen som framträdde. Detta militära
flygfält fanns vid denna tid, men ingen
framförde tanken att det skulle komma
till användning. Man kunde ha gjort
som K. A. Johanson och sagt, att vi
borde räkna med att ta i anspråk detta
militära flygfält i t. ex. Nordmaling i
stället för att bygga ett civilt fält i
Umeå. Man tänkte inte över huvud taget
på de militära flygfälten; fältet i
Nordmaling t. ex. fanns redan då. Det
är först senare man kommit underfund
med att man liksom K. A. Jonhanson
borde räkna med de militära fälten
eller eljest ha en mening som avviker
från den riksdagen en gång haft.

Flyget är ännu inte konkurrenskraftigt.
Inrikesflyget kan inte konkurrera
ens med statens järnvägar i prishänseende.
Om vi skulle göra en undersökning
i fråga om hur mycket staten subventionerar
varje flygresa eller varje
flygmil t. ex. via förlusterna på flygfälten
— och det finns även annat som
staten betalar — så tror jag vi skulle
komma till att om statens järnvägar
skulle få samma subvention per resande,
skulle vi få höja deras subvcntionsbelopp
på 100 miljoner ganska avsevärt.
Jag skulle tänka mig att vi finge

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Luftfartens markorganisation m. m.

höja det till 300 miljoner. Så ligger det
grovt sett till när det gäller flygets konkurrenskraft.

För vissa industrier kan det naturligtvis
i olika situationer finnas behov
av en snabb förbindelse söderut, men
jag tror att man många gånger överdriver
detta argument.

Av vad jag nu sagt följer sålunda, att
det enligt min mening inte är så förskräckligt
bråttom med att bygga ett
flygfält ens intill Skellefteå. Vi bör komma
ihåg att inte heller Umeå stad kommer
så billigt undan, även om inte, som
någon med stöd av flygplatsutredningen
1944 trott, kommunerna i fortsättningen
själva får helt svara för kostnaderna.
Själv utgår jag från att det inte skall
bli någon ändring, utan att staten i
fortsättningen kommer att bidra med
ungefär samma andel i kostnaderna som
nu är fallet i fråga om Umeåfältct.
Men kommunerna får räkna med att
satsa ganska stora pengar, så det är
inte bara fördelar man kommer att ha
av ett sådant flygfält.

Nästa onsdag kommer vi att få behandla
ett ärende som gäller militära
flygfält — det är för övrigt redan delat.
Jag har där avgivit en blank reservation,
efter att ha sagt några ord i statsutskottet.
Utskottet har tillstyrkt förslaget
att 30 miljoner skall beviljas för
dessa flygfält samt att Kungl. Maj :t därutöver
skall få fullmakt att disponera
ytterligare nära 7 miljoner. Jag framhöll
i statsutskottet, att jag skulle vilja
säga nej till hälften av detta. Jag har
ett föregående här, men det skall jag
inte gå in på nu. Jag vill bara säga att
man borde eftersträva att i fortsättningen
få ett sambruk här i landet när
det gäller flygfälten. Vi har ju redan
ett sambruk i Kallax och på ytterligare
något ställe, och detta bör mana till efterföljd.
Man skall enligt min mening
inte lägga så utpräglat militärstrategiska
synpunkter på frågan var ett militärt
flygfält skall förläggas, att man inte
kan ta hänsyn till att det, i varje fall

under fredstid, samtidigt kunde utnyttjas
såsom civilflygfält. Jag skulle vilja
att man här söker åstadkomma ett intimt
samarbete mellan de två departementen,
försvarsdepartementet och kommunikationsdepartementet,
och allvarligt
prövar, om man inte fortsättningsvis
i de flesta fall kan göra gemensam
sak. För min del skulle jag gärna vara
med om att militärt flygfält i närheten
av Skellefteå som kunde samtidigt
nyttjas för civilflyget, om vi nu över
huvud taget skall ge ut pengar för dessa
militära flygfält. Jag frestas att gå
närmare in på frågan men skall dock
avstå därifrån. Låt mig bara avslutningsvis
påpeka, att ett sådant här
sambruk även skulle leda till att kommunerna
komine mycket billigare undan.

Herr talman! Jag har redan sagt att
jag är med om vad utskottet skrivit. För
ett snabbt genomförande av flygfältsutredningen
— om flygfält bör byggas i
Skellefteå och Örnsköldsvik — talar
ju, som herr Kärrlander sagt, vikten av
att sysselsättningsmöjligheter kan skapas,
för den friställda arbetskraften;
detta leder sannolikt till snabbare resultat
än om man endast anlägger vanliga
kommersiella synpunkter på denna
fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det har riktats ett par
frågor till mig och jag vill besvara dem.
Den första ställdes av herr Anderson i
Sundsvall och gällde en tidsangivelse
för färdigställandet av flygfältet vid
Örnsköldsvik. Jag vill svara på det sättet,
att jag är lika angelägen som herr
Anderson i Sundsvall om att både flygfältet
vid Örnsköldsvik och det vid
Skellefteå skall komma till utförande
snarast möjligt. Det är dock helt ogörligt
att lämna garantier om den exakta
tidpunkten, bland annat på grund av
den omständigheten att flygplatsbyggena
ju skall föregås av förhandlingar

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

mellan staten, kommunerna och intressenterna
i övrigt.

Herr Gustafssons i Skellefteå uppgifter
om kostnaderna för uppförande av
ett flygfält samt fördelningen av desamma
kommer inte ifrån departementet.
Det är jag angelägen om att framhålla.
Frågan om kostnaderna och deras
fördelning skall i detta fall såsom
i tidigare fall givetvis tas upp vid förhandlingar
med de parter som är berörda.
Dessa förhandlingar bör inte föregripas
genom uttalanden av mig —
och inte heller av herr Gustafsson.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Jag vill rikta ett tack
till kommunikationsministern för det,
som jag tyckte, positiva svaret. Jag hoppas
att det innebär, att vi i örnsköldsviksområdet
inte behöver förlora flygförbindelse,
när Umeåfältet en gång blir
färdigt.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 7—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion
om ersättning till jordbruksarbetaren
H. K. B. Carlzén för skada, uppkommen
under militärtjänstgöring,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59 till Statens lånefond för den
mindre skeppsfarten,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medclsbrister, redovisade såsom propricbalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper, och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställning om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1959/60 av underskottet för
luftfartsfonden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Ändring i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjåmning
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 december 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 6, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 279
av herr Daninans och II: 351 av herr
Setterberg i Vilske-Kleva, vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga det
i propositionen nr 6 framlagda förslaget
till förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning
med de ändringarna, att 5 § samt
p. 2) av övergångsbestämmelserna erhölle
i motionerna angiven lydelse;

2) de likalydande motionerna 1:380
av herrar Ebbe Ohlsson och Per-Olof
Hanson samt 11:455 av herr Gustafson
i Göteborg in. fl., vari hemställts
bl. a., att riksdagen i syfte att stärka
den sysselsättningsfrämjande effekten
av investeringsfonderna för konjunktur -

Andra kammarens protokoll 1959. Nr S

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959
Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

utjämning måtte med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit i proposition nr
6 besluta, att medel som avsatts till investeringsfond
skulle få tagas i anspråk
för långsiktiga investeringar utan den
av departementschefen föreslagna begränsningen
—• högst 75 procent av avsatt
belopp — och med bibehållande av
rätten till investeringsavdrag, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 6 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för
konjunkturutjämning;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:279
av herr Danmans och II: 351 av herr
Setterberg i Vilske-Kleva, samt

2) de likalydande motionerna 1:380
av herrar Ebbe Ohlsson och Per-Olof
Hanson samt 11:455 av herr Gustafson
i Göteborg m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg
och de Jounge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 6 icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt med
bifall till de likalydande motionerna
1:279 och 11:351 samt de likalydande
motionerna I: 380 och II: 455, antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
med de ändringar av 5 §, 9 § 3
mom. och 15 § samt ikraftträdandebestämmelserna,
som i reservationen
föreslagits.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det betänkande vi nu
skall behandla avser ändringar i bestämmelserna
om avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning.
Jag skall be att få säga några ord med
anledning av den framlagda propositionen.

Man har väl i vårt land i varje fall
tidigare haft den uppfattningen, att
mycket liberala avskrivningsregler skulle
vara till nytta för näringslivet och
samtidigt därmed även vara en garanti
för sysselsättningen. Avskrivningsreglerna
torde också starkt ha bidragit till
att vi haft möjligheter att betala de relativt
höga kostnaderna och de ganska
höga lönerna. Ingen torde heller kunna
förneka att avskrivningsreglerna spelat
en icke oväsentlig roll för näringslivets
utveckling i en gynnsam riktning.

En radikal förändring av reglerna
skedde emellertid år 1955, när den då
sittande regeringen lade fram en proposition
(nr 100), som innebar ett borttagande
av den fria avskrivningsrätten
för maskiner och inventarier, en skärpning
av bestämmelserna för varulagervärdering
samt minskade möjligheter
att göra avsättningar till pensionsfond.
De sistnämnda bestämmelserna innebar
en betydande försämring särskilt för
de mindre företagen och för familjeföretagen.

Trots dessa hårda beskattningsregler
framlade regeringen inte något förslag
om resultat- och förlustutjämning, och
denna fråga väntar alltjämt på sin lösning.
För att i någon mån mildra verkningarna
av de åtgärder, som vidtagits
och som medfört en reducering av näringslivets
möjligheter till självfinansiering
och konsolidering, innehöll
emellertid denna proposition förslag om
ändring av bestämmelserna beträffande
investeringsfonder, som skulle göra
avsättningarna litet mera attraktiva. År

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

1955 ansåg ju majoriteten att det var angeläget
att förhindra en självfinansiering
och en konsolidering inom näringslivet.
Den bittra verkligheten har
väl emellertid nu visat att det var felaktigt
att då införa en permanent anordning,
som skulle förhindra en sådan
här självfinansiering. När man nu visserligen
inte generellt men efter beslut
i varje särskilt fall har börjat giva tillstånd
till användande av de hittills
åstadkomna investeringsfonderna, har
man dock inte ansett sig kunna tolka bestämmelserna
så, att dessa fonder skulle
kunna användas för mera långsiktiga
investeringar. Det rättar man nu till genom
denna proposition. Jag har givetvis
för min del inte något annat att
göra än att hälsa denna åtgärd med
tillfredsställelse.

Vår reservation till bevillningsutskottets
betänkande avser tvenne ändringar
av det förslag som nu lagts fram. Vi
har inte kunnat vara med om att de
företag, som får ta sina fonder i användning
för fleråriga investeringar,
skall hamna i ett sämre läge än vad
andra skulle göra. Vår reservation avser
också att den del av investeringsfonderna,
som efter fem år fritt får disponeras
av företagen, bör höjas från 30
till 50 procent. Vi anser att det är angeläget
att dessa fonder görs så pass förmånliga,
att företagen finner det förenligt
med sina intressen att göra dessa
avsättningar.

Man torde med fog kunna göra gällande
att det är rimligt att denna förändring
sker. Den motiveras inte minst av
att avskrivningsreglerna har efter hand
försämrats och att denna konsolideringsmöjlighet
därför är nödvändig.
När förevarande krav framställdes vid
frågans behandling år 1955 förklarade
bevillningsutskottet, att man borde avvakta
de erfarenheter som kan vinnas.
Jag tror jag vågar säga, att de erfarenheter
som nu vunnits visar att avsättningarna
inte har varit av den storlek
man kunnat vänta sig. Vi skall ta i be -

aktande, att vi under de år som gått
dels har haft goda konjunkturer med
god sysselsättning och dels betydligt
försämrade avskrivningsmöjligheter genom
de år 1955 införda åtgärderna. När
man nu tar en stor del av dessa konton
i anspråk för att täcka sysselsättningen
i dessa dagar, måste det därför vara angeläget
att vi så snart som möjligt får
en återuppbyggnad av fonderna. Det är
så mycket mera angeläget som det inte
finns samma möjligheter till konsolideringar
och avskrivningar på maskiner,
inventarier och varulager.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid detta betänkande
fogade reservationen.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I en aktiv politik för
att bekämpa arbetslöshet under konjunkturavmattning
spelar de av herr
Magnusson i Borås nämnda investeringsfonderna
en betydande roll. Dessa
fonder utgör ett av de viktigare finanspolitiska
medlen för främjande av full
sysselsättning.

Systemet med investeringsfonder infördes
i den svenska skattelagstiftningen
redan 1938, men något större intresse
rönte inte dessa fonder till att börja
med. Under tiden fram till år 1955 hade
sammanlagt endast cirka 250 miljoner
kronor avsatts till dessa fonder, och
under vissa år var avsättningar till fonderna
helt förbjudna. En av anledningarna
till det svala intresse från näringslivets
sida var att ingen del av dessa
fonder fick disponeras utan arbetsmarknadsmyndigheternas
tillstånd. Fram
till år 1954 hade inte ett enda tillstånd
givits, trots att avmattningstendenser
kunnat konstateras vid några tillfällen.

År 1955 infördes, som herr Magnusson
omnämnde, nya regler för investeringsfonder.
Dessa regler innebar bl. a.
att 30 procent av de avsatta medlen
skulle få disponeras för investeringar efter
5 år utan något tillstånd från myndigheterna.
1 den mån dispositioner

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjamnmg

gjordes med arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande, skulle fondbeloppet få användas
för omedelbar avskrivning på
investeringen upp till anskaffningsvärdet.
Företaget skulle också få göra ett
extra investeringsavdrag på 10 procent.

Dessa nya regler för investeringsfonderna
ökade genast intresset för fonderna,
och under de tre åren efter reformen
avsattes sammanlagt drygt 500
miljoner kronor. En betydande del av
dessa medel har nu frigjorts, och därigenom
har en välbehövlig ökning av
investeringsverksamheten möjliggjorts.

Givetvis hade det varit av värde om
vi varit ännu bättre beredda. Från vårt
håll har det vid tidigare tillfällen föreslagits
liberalare regler och att en något
större procentsats än 30 procent
av fondavsättningarna borde vara fritt
disponibel för investeringar efter fem
år.

Jag vill ansluta mig till det av herr
Magnusson omnämnda förslaget om att
denna procentsats höjes till 50 procent
av insatta medel i syfte att ytterligare
stimulera till avsättningar.

Finansministern har i den nu föreliggande
propositionen föreslagit vissa
ändrade regler för investeringsfonderna,
och bevillningsutskottets majoritet
har i det betänkande, som vi nu behandlar,
helt anslutit sig till propositionen.

För min del hälsar jag med stor tillfredsställelse
att fonderna nu även skall
få användas för reparation av fartyg —
likaså att Kungl. Maj:t kan ge förhandstillstånd
för disponering av medel som
kommer att avsättas i framtiden, i den
mån det är fråga om långsiktiga investeringar.
Jag ansluter mig till finansministerns
förslag i detta hänseende.

De ändringar som finansministern föreslår
beträffande medel som redan är
avsatta, när tillstånd till disposition
av fonderna ges, är emellertid enligt
min uppfattning icke fullt lämpliga. Genom
den ändring som föreslås i reservation
till bevillningsutskottets utlåtan -

de skulle den sysselsättningsfrämjande
effekten av fonderna väsentligt stärkas.

Enligt de nuvarande bestämmelserna
kan investeringsfond efter beslut av
myndigheterna tas i anspråk under visst
eller vissa beskattningsår och under
villkor i övrigt som läget å arbetsmarknaden
påkallar. Detta har av arbetsmarknadsstyrelsen
tolkats så, att man
när det gäller långsiktiga investeringar
inte kan ge tillstånd till disposition av
medlen i större utsträckning än vad
som motsvarar den del av investeringen
som hinner att fullföljas under den
närmaste tvåårsperioden. Denna tolkning
har inte något direkt stöd i förarbetena
till lagstiftningen. Det finns
inte något i de nuvarande bestämmelserna,
som skulle hindra myndigheterna
att anse, att det i dagens sysselsättningsläge
är så angeläget att en stor investering
kommer i gång, att man därför
skulle kunna ge tillstånd till disponering
av ett belopp, som motsvarar t. ex.
de tre närmaste årens investering.

Departementschefen föreslår emellertid
nu, att om tillstånd ges till mera
långsiktiga investeringar än vad som
anses kunna medgivas enligt nuvarande
bestämmelser, så skall endast 75 procent
av fondmedlen få tas i anspråk
för 75 procent av investeringen. Den
övriga delen måste alltså finansieras på
annat sätt. Vidare bortfaller investeringsavdraget
helt.

Den som med användande av redan
avsatta medel vill göra en investering,
som kommer att ta tre år i anspråk, får,
om han erhåller Kungl. Maj :ts tillstånd,
endast disponera tre fjärdedelar av investeringsfonden
intill tre fjärdedelar av
kostnaden för varje års investering. Alternativt
kan han begära tillstånd för
den del av investeringen som hinner
fullföljas under de närmaste två åren.
Då får han hundra procent av kostnaden
och får dessutom investeringsavdrag.
Men då är det ovisst huruvida
han senare kan få disponera de medel
som behövs för den avslutande tredje -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

delen av investeringen — och det finns
därför risk att han inte vågar påbörja
den över huvud taget.

Det är därför enligt min uppfattning
både rimligt och lämpligt att man för
dessa långsiktiga investeringar, som ju
enligt finansministerns förslag skall
prövas i varje särskilt fall av Kungl.
Maj:t, bibehåller de nuvarande villkoren
för alla medel som redan är avsatta,
när tillståndet sökes.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen,
vilken innebär att riksdagen
— i syfte att stärka den sysselsättningsfrämjande
effekten av investeringsfonderna
för konjunkturutjämning — måtte
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
besluta att medel som avsatts till investeringsfond
skall få tas i anspråk
för långsiktiga investeringar utan den
av departementschefen föreslagna begränsningen
och med bibehållande av
investeringsavdrag.

Om emellertid utskottsmajoriteten
vinner i denna kammare vill jag, herr
talman, understryka att man enligt min
mening inte kan tolka reglerna så att
Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad
att bevilja t. ex. en treårsinvestering på
nuvarande villkor, om Kungl. Maj:t i
vissa fall skulle finna detta befogat.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr de JOUNGE (h):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
beslutat tillstyrka propositionen om
ändring i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.
Tillstyrkandet har emellertid gjorts
med ringa hänsyn till vad från högeroch
folkpartihåll motionsvägen framhållits.
Jag finner detta desto mer beklagligt,
som någon skillnad i uppfattningen
rörande syftet med dessa fonder
icke torde finnas och såväl propositionen
som motionerna innehåller förslag,
ägnade att åstadkomma en bättre
överensstämmelse mellan bestämmelser -

na på området och syftet med lagstiftningen.

Detta syfte är att förmå företagen
att under goda konjunkturer uppskjuta
investeringar och i stället avsätta medel
till investeringsfonder att användas
under lågperioder med sysselsättningsstimulerande
effekt. Då Kungl. Maj:t
nu föreslår ändring i reglerna härom
beror detta främst på att bestämmelserna
icke i dagens läge är helt tillfredsställande
och ändamålsenligt utformade.
— Arbetsmarknadsstyrelsen är ju
den myndighet, som har att följa utvecklingen
på området och ge tillstånd
till de fonderade medlens ianspråkstagande.
Arbetsmarknadsstyrelsens önskningar
går härvid i regel parallellt med
företagens egna, varför det icke borde
vara svårt att åstadkomma en lösning,
som med tillfredsställelse kunde godtagas
av alla parter.

Att den mekanism som byggts upp
genom förordningen om investeringsfonder
visat sig funktionsduglig och vara
ett medel att motverka sysselsättningsförsämring
framgår bl. a. av propositionen.
Den totala avsättningen till
investeringsfonder åren 1955—1958
uppgick till cirka 500 miljoner kronor.
Nettoökningen av avsättningar till fonder
för rörelse uppgick år 1958 till cirka
208 miljoner kronor. Främst för att
avhjälpa krisen, har nu medgivanden
lämnats att taga cirka 300 miljoner kronor
av de fonderade medlen i anspråk.
Medgivandena har i huvudsak syftat
till att ge syssclsättningsskapande effekt
under vinterhalvåret 1958/59 men även
i viss mån för tiden fram till 30 juni
1960. Vid ett skärpt krisläge skulle det
naturligtvis vara önskvärt att ha väsentligt
större fonder att taga till än de
nu föreliggande. Det är därför med
verkligt allvar man bör undersöka möjligheten
att stimulera till ökad avsättning
till investeringsfonder.

Jag finner det därför anmärkningsvärt
att icke de positiva förslag härtill,
som framlagts i motionerna, beaktats

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

av bevillningsutskottet. Detta är för övrigt
desto märkligare, som utskottet
redan år 1955 i betänkandet nr 45 uttalade,
att en omprövning av nu föreslagen
art av reglerna kunde tänkas,
om erfarenheterna komme att peka i
sådan riktning. Att numera vunna erfarenheter
ger belägg för behovet av en
sådan omprövning är uppenbart.

Fn av de frågor som nu motionsvägen
tagits upp är storleken av den s. k. fria
sektorn. Frågan om storleken av denna
fria sektor diskuterades redan vid bestämmelsernas
utformning år 1955,
och departementschefen uttalade då,
att en omprövning av de då beslutade
30 procenten kunde tänkas i framtiden.
Den viktigaste åtgärden för att stimulera
till ökad avsättning till investeringsfonder
finner jag just vara att höja
den fria sektorns storlek. Grundvillko-,
ret för att företagen skall kunna förmås
avsätta medel i större omfattning är
att de inom överskådlig tid skall kunna
åter taga en mera betydande del därav
i anspråk för investeringsändamål, och
icke vara helt i händerna på konjunkturutvecklingen
och myndigheternas
bedömanden. Hur stor denna del bör
vara är naturligen en bedömningsfråga,
men det torde stå klart, att ju större delen
är, desto större belopp bör komma
att avsättas. Då det nu visat sig, att avsättningarna
bör ökas, bör följaktligen
den fria sektorn ökas. En ökning från
30 till 50 procent synes därvid kunna
av alla accepteras, då den är synnerligen
måttlig. Det bör poängteras, att
detta endast avser medel som i sin helhet
stått till myndigheternas förfogande
i hela fem år och i många fall under
längre tid, eftersom, vid successiva avsättningar,
beloppet på den fria sektorn
först skall avräknas, då medel tages
i anspråk för investeringsändamål.
En höjning av den fria sektorns storlek
får även den ur andra, allmänna synpunkter
önskvärda effekten, att en utökning
av möjligheterna till resultatutjämning
erhålles.

I propositionen har vidare föreslagits
att, om ett investeringsprojekt i tid
kräver mer än två år, högst 75 procent
av fonderat belopp skall få uttagas från
investeringsfonden. Detta har därvid
framställts som en utvidgning av vad
nu gäller. De nuvarande reglerna innehåller
emellertid icke någon sådan begränsning.
Det är endast arbetsmarknadsstyrelsen
som utbildat en viss
praxis härvidlag. Förslaget utgör därvid
en viss mildring jämfört med nämnda
praxis. Då några bärande skäl icke förebragts
för en sådan procentuell begränsning
till 75 procent av avsatt belopp,
bör bestämmelser härom icke inflyta
i författningen, utan bör arbetsmarknadsstyrelsen
fortfarande få rätt
att från fall till fall pröva, hur uttagen
skall få ske, dock under beaktande av
att hittills tillämpade regler ansetts för
stränga. Om ett investeringsobjekt efter
prövning befunnits böra igångsättas,
bör icke det förhållandet, att arbetstiden
utsträekes över två år, medföra, att
rätten att använda konjunkturfonden
åtstramas. Detta skulle ju kunna få till
följd, att investeringsarbetena forcerades
för att kunna avslutas inom tvåårsperioden,
vilket många gånger icke kan
vara önskvärt eller tillrådligt ur sysselsättningssynpunkt.
En jämn sysselsättning
under längre tid är ju oftast att
föredraga.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här framhållit, ber jag att få yrka
bifall till den reservation som här föreligger
av herrar Hagberg, Spetz m. fl.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Det har slumpat sig så
att riksdagen har fått till behandling två
viktiga områden inom företagsbeskattningen,
som tätt sammanfaller med varandra.
Jag syftar på lagervärderingsreglerna
och förslaget om investeringsfonderna.
Av dessa båda förslag tror jag
utan tvekan, att det som riksdagen nu
behandlar kommer att få den största
betvdelsen.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning

De föregående talarna har erinrat om
hur förslaget är uppbyggt och hur det
verkar, och jag skall inte uppehålla mig
vid dessa ting. Jag känner emellertid
ett behov att säga, att när man ger uttryck
för den meningen, att femhundra
miljoner kronor, som har avsatts för
dessa investeringsfonder sedan år 1955,
är en liten summa, kan jag inte instämma
i den. Avsättningarna har väl blivit
betydande och kommer kanske att bli
ännu mer betydande framöver, när företagarna
får klart för sig att de får disponera
fonderna. Femhundra miljoner
kronor ifrån företagen till investeringsfonderna
från år 1955 betraktar jag som
ett mycket stort belopp. Man kan jämföra
det med den summa som företagen
— dvs. aktiebolag och ekonomiska föreningar
— har debiterats i skatt per år.
Denna uppgår f. n. till 1,2 miljard kronor.
Dessa 1,2 miljard kronor är alltså
ett uttryck för det resultat, som företagen
ger sina ägare på ett år. Då
är ju, som jag ser det, femhundra miljoner
kronor, som tagits undan från resultatet,
när det gäller en period på tre
år, en rätt betydande summa. Jag tror
att den kommer att bli ännu större efter
ett bifall till det förslag, som här ligger
på riksdagens bord.

När man som herr Magnusson i Borås
talar om att företagen är så hårt beskattade,
bör man erinra sig, att våra statsutgifter
måste täckas. Om företagen betalar
ungefär en fjärdedel av de direkta
statsskatterna och fysiska personer betalar
tre fjärdedelar är väl inte denna
avvägning orindig.

Här har yrkats bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade
reservation med den motiveringen, att
de nu innestående fonderna skulle få
användas också för långsiktiga investeringar.
Man bar sagt, att de fonder, som
nu finns, behandlas ogynnsamt och att
de kommer i strykklass. Det måste vara
felaktigt. .lag bar mig inte bekant, att
man har klagat över de gällande reglerna,
förrän finansministern inför riks -

dagen framlade ett nytt förslag, som
avsåg andra slag av investeringar. Då
tyckte man, att man borde få använda
de gamla fonderna även för nya ändamål.
Det kan vara begripligt, om man
anser att det skulle vara bra med en sådan
ordning, men talet om att de gamla
fonderna försämras är inte sanning. Företagarna
får rätt att välja mellan kortsiktiga
investeringar med alla favörer i
avdragsavseende och de nya reglerna
med litet mera skärpta bestämmelser.
Statsmakterna har alltså inte tagit från
vederbörande någon som helst rätt och
inte heller tagit tillbaka något givet
löfte, utan dessa fonder har helt enkelt
utvidgats till att avse även långsiktiga
investeringar. Därvid får speciella regler
gälla.

Rent allmänt sett måste det vara fördelaktigare
för företagarna med en
snabbare avskrivning, och det hedrar
motionärerna att de inte påyrkat ännu
längre gående åtgärder i avseende på
Kungl. Maj :ts förslag om långfristiga investeringar.
Jag måste erkänna att det
är ett bevis för att man ändå inser att
man inte kan gå hur långt som helst
när det gäller dessa avsättningar.

Huvudsyftet med fonderna är ju att
försöka åstadkomma en så jämn sysselsättning
som möjligt. När man genom
det nya förslaget vill uppmuntra sådana
investeringar som tar en betydande tid
i anspråk, ligger bakom detta naturligtvis
en önskan att öka företagens konkurrenskraft.
Såsom jag antydde tidigare
innebär denna metod att ge företagarna
förhandsbesked därom, att de får
disponera framtida avsättningar, en
utomordentligt långtgående åtgärd. När
vi inom utskottet ändå vill tillstyrka
detta förslag, utgår vi ifrån att regeringen
har mycket noga prövat vad det
får för konsekvenser i statsfinansiellt
hänseende.

Fn gemensam önskan för alla ledamöter
i denna kammare måste väl vara att
företagen får möjlighet att göra investeringar
som ökar deras konkurrenskraft.

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Ändring i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjamning

Eftersom Sverige är ett litet land med
stor utrikeshandel, är vi ju beroende av
att kunna hålla oss framme i konkurrensen.
Det är i främsta rummet de små
länderna med stor utrikeshandel som
måste se om sitt hus härvidlag.

Genom de långtgående åtgärder, som
nu skulle vidtas, kommer företagen att
gynnas i skatteavseende, men å andra
sidan kommer dessa åtgärder att medföra
ett förbättrat skatteunderlag för
näringslivets del. Om man i det aktuella
läget avstår från ett visst skatteunderlag,
kommer man alltså att på längre
sikt få igen detta.

Det är med denna motivering som vi
inom utskottet har ansett oss kunna tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag. När det i
reservationerna ställts yrkanden om ännu
mer långtgående åtgärder, vill jag
emellertid på det bestämdaste varna
kammaren för att biträda dessa förslag.
Det är ju sörjt för mycket gynnsamma
regler då det gäller företagens avsättningar,
och det är väl ingen okänd sak
att det är de bäst konsoliderade företagen
som kan utnyttja dessa möjligheter.
Företagen tar inte fram större vinster
än som räcker för en skälig utdelning
till aktieägarna, och genom att
man nu får dessa ökade avsättningsmöjligheter
kan företagen konsolideras i
ännu snabbare takt än tidigare.

Jag har flera gånger från denna talarstol
framhållit att det för oss alla
är ett intresse att näringslivet bygges
ut och effektiviseras. Det mycket generösa
förslag, som regeringen här framlagt,
kan enligt mitt sätt att se vara motiverat
både ur sysselsättningssynpunkter
och med hänsyn till att våra exportnäringar
är så att säga den yttersta
spjutspetsen då det gäller strävandena
att öka landets välstånd. Jag tror därför
att det är klokt att vidta de dispositioner
som här föreslagits.

Med det sagda hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill bara göra en
kort kommentar till herr Ericssons i
Kinna anförande.

Nä herr Ericsson säger att de här föreslagna
åtgärderna är ägnade att skapa
ett förbättrat skatteunderlag i framtiden,
vill jag livligt instämma med honom.
Det är just en sådan framlida förbättring
av skatteunderlaget, som vi alltid
velat åstadkomma, när vi framlagt
våra förslag om att man skulle ge näringslivet
större möjligheter till konsolidering.

Herr Ericsson anser att det är en avsevärd
avsättning som kunnat ske, när
företagen sedan 1955 avsatt 500 miljoner
kronor till dessa fonder. Jag vill
inte förneka att det är en stor avsättning,
men såsom jag försökte framhålla
i mitt tidigare anförande måste man
också ta hänsyn till de förhållanden,
varunder denna avsättning skett. Dels
har konjunkturerna varit rätt goda, dels
har det under denna tid företagits ändringar
i avskrivningsreglerna för företagen,
vilket medfört en överflyttning
av tidigare gjorda besparingar.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
111 ja och 62 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Ändringar i förordningen om nöjesskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Med en viss rätt skulle
jag väl kunna anklagas för att i onödan
slösa med kammarens dyrbara tid om
jag nu, efter den behandling som min
motion fått och med hänsyn till de omständigheter
som för övrigt framkommit,
skulle avfyra en kanonad av argument
gentemot ett bibehållande av nöjesskatteförordningens
bestämmelse i
de avseenden som jag tagit upp i motionen.

Det torde väl vid det här laget vara
allmänt känt, att det i första hand är
fråga om revyskattens vara eller kanske
rättare sagt icke vara, som jag velat
få omprövad. I andra hand gäller det
en mindre justering av nöjesskatteförordningens
bestämmelser om beskattningen
av tävlingar och uppvisningar
i idrott, gymnastik och sport.

Beträffande den första delen av motionen
har bevillningsutskottet sagt, att

Ändringar i förordningen om nöjesskatt

de tolkningssvårigheter som befarades
vid 1957 års riksdagsbehandling av denna
fråga tyvärr har besannats. Som bestämmelserna
då utformades har de
otvivelaktigt, säger utskottet, gett utrymme
för subjektiva bedömanden, som
försvårar en likformig rättstillämpning.
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
detta bevillningsutskottets uttalande,
ty för två år sedan hyste man
inte samma betänkligheter, trots varningar
från olika instanser som ägnar
sig åt dessa ting i praktiken. Man trodde
att det skulle vara möjligt att följa
de vägar som anvisats av 1954 års nöjesskatteutredning
och vederbörande
departementschef.

Som jag inledningsvis sade tänker
jag inte för kammarens ledamöter låta
drastiska exempel här passera revy för
att påvisa lagstiftningens ohållbarhet.
Jag vill endast säga, att jag har funnit
det helt naturligt att bevillningsutskottet
nu avstyrkt min motion, eftersom
man under utskottsbehandlingen under
hand fått reda på att man har att vänta
en proposition i ämnet. Jag vill bara
inskränka mig till att säga, att jag skulle
vilja likna dessa förhållanden vid en
fiskmjärde, där somliga inom nöjesbranschen
snällt och fogligt gått in och
underkastat sig tvånget att betala den
15-procentiga nöjesskatten, medan däremot
andra hela tiden simmat omkring
i det skattefria vattnet. Somliga som
varit inne i mjärden har efter en tid
tagit sig ut igen på grund av att de
strängmaskor, som bildar inloppet till
mjärden — dvs. uppbördsmyndigheterna
i landet — inte varit vända åt samma
håll på grund av fabrikationsfel
från konstruktörernas, dvs. lagstiftarnas
sida.

Dessa orimligheter måste nu rättas
till, och vi förväntar en proposition.
Skulle den mot all förmodan inte komma
— jag har ingen anledning att misstänka
något sådant — då lovar jag att
komma igen vid första tillfälle i denna
fråga.

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Viss skattefrihet för allmänna samlingslokaler

Beträffande den andra delen av motionen,
som avsåg en mindre justering
av nöjesskatteförordningens paragraf
15 angående avdragets storlek för idrott,
gymnastik och sport, kan jag tyvärr
inte säga att jag är lika tillfredsställd
med utskottets utlåtande. Jag får väl
trösta mig med att jag där, liksom det
övervägande antalet motionärer, har
mött det ödet, att utskottet, vid läsningen
av berättelsen till riksdagen om
vad i rikets styrelse sig tilldragit, har
lyckats finna en pågående utredning,
som man tycker att man skall kunna
hänvisa till. Den utredning som utskottet
syftar på är den, som efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 7 november
1958 tillkallades för att verkställa utredning
och avge förslag rörande vissa
organisatoriska frågor på idrottens och
friluftslivets område med direktör Seved
Appelqvist som ordförande.

Jag vill framhålla, herr talman, att
jag upprepade gånger läst igenom de
två sidor som utredningsdirektiven
upptar. Jag har dock väldigt svårt att
finna att man kan vänta sig att denna
utredning kommer in på nöjesskattefrågor.
Jag vill då först skjuta in att
min motion — även om den i viss mån
syftar till en förbättring för idrottsrörelsen
-—- huvudsakligen var ägnad
att påpeka, att nöjesskatteförordningens
bestämmelser på denna punkt, genom
den kompromiss som man enade sig
om i 1957 års bevillningsutskott, fick
en något underlig ujformning. 1954 års
nöjesskatteutredning, som i flera avseenden
presterade ett berömvärt arbete,
föreslog ju på sin tid att tävlingar
och uppvisningar i idrott, gymnastik
och sport skulle vara helt skattefria.
Departementschefen ansåg sig däremot
i sin proposition inte kunna gå längre
än att dessa organisationer — liksom
en rad andra uppräknade organisationer
—■ skulle erhålla rätt att dra av ett
belopp av 300 kronor. Bevillningsutskottet
enade sig om ett avdragsbelopp
på 700 kronor. Eftersom nöjesskatten

utgör 15 procent betyder det, att nöjesskatt
utgår vid tillställningar av denna
art när biljettintäkterna överstiger 4 666
kronor och 67 öre.

Jag har i motionen ansett att man
borde kunna höja avdragsbeloppet från
700 kronor till 750 kronor, varigenom
avdraget skulle svara mot biljettintäkter
på 5 000 kronor. Jag har svårt att tro
att den åberopade utredningen kommer
att syssla med nöjesskattefrågor. Det är
därför med stor självövervinnelse som
jag, av rent formella skäl, inte anser
mig kunna yrka bifall till motionen i
denna del. Jag hoppas innerligt att bevillningsutskottet
skall få rätt och att
jag har fel i mina misstankar. Jag förväntar
alltså att den appelqvistska utredningen
kommer så långt, att man
även granskar skatteproblemen och att
man skall finna det vettigt att vidta en
ändring som syftar längre än vad jag
föreslagit. Oavsett hur detta kommer
att utveckla sig borde bevillningsutskottet
likväl ha kunnat tillstyrka den här
motionen. Jag noterar dock med tillfredsställelse
att utskottet vid sitt avslagsyrkande
inte tagit fram det numera
vanliga argumentet om det statsfinansiella
läget, som vi annars i tid
och otid får höra talas om även när det
gäller ganska blygsamma reformer och
förslag.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av förordningen
om taxering för inkomst av medel,
som insatts å skogskonto.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Viss skattefrihet för allmänna samlingslokaler Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta mo -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

tioner om viss skattefrihet för allmänna
samlingslokaler.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Frågan om de allmänna
samlingslokalernas beskattning har upprepade
gånger prövats av riksdagen. Genom
ändringar i bestämmelserna om
nöjesskatt, gåvoskatt och arvsskatt har
vissa betydelsefulla förbättringar skett.
Det skulle säkerligen heller inte innebära
några vådor för det allmänna
om man också ändrade den direkta beskattningen,
fastighetsskatten och inkomstskatten,
så att de allmänna samlingslokalerna
bleve skattefria. Jag tror
att detta redan skulle ha skett om denna
fråga inte hade fastnat i utredningskvarnen.
I bevillningsutskottets betänkande
påpekas att inte mindre än tre
utredningar sysslar med frågor som
berör eller kan beröra denna sak. Till
dessa tre hör skattelagssakkunniga, som
i sin tur är beroende av en utredning
som görs av 1957 års fastighetsskattesakkunniga.
Nu har dessutom tillsatts
en utredning för att undersöka finansieringsförutsättningarna
för samlingslokaler.
Bevillningsutskottet har förutsatt
att den senast nämnda utredningen
också kommer att belysa frågan om
samlingslokalernas beskattning.

Med tanke på de ekonomiska svårigheter
som många av ägarna till de allmänna
samlingslokalerna har tror jag
det är angeläget att beskattningsfrågan
löses med det snaraste. Jag förutsätter
att de utredningar som här är nämnda
skall bli klara med sina förslag tämligen
snart och att vi sedan kan fatta
ett beslut som tar bort de orättvisor
som för närvarande drabbar de allmänna
samlingslokalerna i jämförelse med
vissa andra lokaler.

Jag bar alltså inget yrkande, lierr
talman.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Allmän hastighetsbegränsning för motorfordon Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående införande försöksvis
av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
169 i första kammaren av herr Hermansson
samt nr 219 i andra kammaren av
herr Björkänge m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förslag av innebörd att en hastighetsgräns
för motorfordon på 90 km/tim. införes
på försök under viss tid».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 169 och II: 219, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Elowsson, Nils Nilsson i Göteborg och
Carlsson i Bakeröd, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 169 och
II: 219 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag av innebörd att en
hastighetsgräns för motorfordon på 90
km/tim. införes på försök under viss tid.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Bakeröd (ep):

Herr talman! Andra lagutskottet bär

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

i sitt betänkande mycket ingående redogjort
för den behandling som denna
fråga under årens lopp varit föremål
för, och jag skall därför inte upprepa
de argument som bl. a. av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
senast i dess år

1957 avlämnade betänkande förekommer.
Jag har endast velat hänvisa till
detsamma.

I den vid 1958 års A-riksdag framlagda
propositionen tog departementschefen
avstånd från tanken på en hastighetsbegränsning
för motorfordon
utanför tättbebyggda samhällen och
framhöll vissa svårigheter, som kunde
följa på en sådan åtgärd. Motionärerna
har nu i likhet med trafiksäkerhetsutredningen
föreslagit en maximigräns
av 90 km per timme och motiverat
detta med de erfarenheter som man
har fått av en två år tidigare införd
fartbegränsning i tätorterna. Utskottsmajoriteten
anser emellertid inte att
hastighetsbegränsningen i tätorterna är
orsaken till den mindre olycksfallsfrekvensen
där utan talar i stället om förbättrade
trafikanordningar, om en
skärpt allmän trafikövervakning och
nedpressning av hastigheten som en
följd av den ökade trafiken.

Till detta skulle jag nog vilja säga att
polisens trafikövervakning numera till
stor del består i att utreda de trafikolyckor
som sker utanför de tättbebyggda
samhällena och en nedpressning
av hastigheten som en följd av den
ökade trafiken är faktiskt lika nödvändig
utanför som inne i tätorterna, om
man tar hänsyn till att trafikräkningen
nu uppvisar 2 000 motorfordon i timmen
på våra riksvägar. Den omständigheten
att innan hastighetsbegränsningen
infördes i tättbebyggda samhällen
dödsolyckorna i trafiken fördelade
sig med 44,9 procent i tätorterna och
55,1 procent på landsbygden men för

1958 visade en sänkning från 44,9 till
26,5 procent i tätorterna men samtidigt
en ökning från 55,1 procent till 73,5
procent på landsbygden, ger i alla fall

en bild av läget som inte helt kan nonchaleras.
Läget är alltså nu att 26,5 procent
av dödsolyckorna sker i tätorterna,
där trafikbegränsningen är genomförd,
och 73,5 procent på landsbygden,
där hastigheten är fri. Dödsolyckornas
antal var enligt statistiska centralbyråns
siffror för 1958: 258 i tätorterna
men 649 på landsbygden. Detta visar
enligt min mening med all önskvärd
tydlighet att den av riksdagen beslutade
hastighetsbegränsningen i tätorterna i
mycket hög grad minskat trafikolyckorna
inom detta område. Men denna
statistik visar också, att olyckor av detta
slag stadigt har ökat ute på landsbygden,
där fri hastighet är tillåten.
Man kan inte helt komma ifrån att den
fria hastigheten utanför tättbebyggda
samhällen lockar en massa bilförare,
som antingen själva eller vars passagerare
vill känna fartens tjusning, att
köra sina fordon med en fart som kan
leda till katastrof. Utskottet konstaterar
att under år 1957—1958 endast 30
procent av antalet dödsolyckor i trafiken
inträffade i tätorterna, under det
att 70 procent av sådana olyckor inträffade
på landsbygden. Men utskottet
anser sig inte kunna dra några slutsatser
av dessa fakta därför att det anser
att andra faktorer än hastighetsbegränsning
har spelat in. Ja, detta är givetvis
alldeles riktigt, men den omständigheten
att andra faktorer än farten kan
medverka till trafikolyckor ger ju inget
som helst stöd för den tanken att
det på något sätt skulle vara ödesbestämt
att mer än dubbelt så många liv
skulle offras i trafiken på landsbygden
som i tätorterna. Erfarenheterna visar
väl ändå att ju högre hastigheten varit,
ju större kan katastrofen komma att bli.

Man kan naturligtvis hur mycket som
helst tala om att frågan om hastigheten
för motorfordon är en bedömningsfråga
och att motorföraren skall känna sitt
ensvar och färdas med den försiktighet
som omständigheterna kräver o. s. v.
Men kvar står i alla fall det faktum att

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

(51

Allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

så länge motorföraren får färdas med
sitt fordon nte på våra vägar med den
fart han själv anser lämplig ökas trafikolyckorna
och hänsynen till medtrafikanterna
minskas faktiskt allt mer.

Man kan inte påstå att det saknas
upplysning i dessa frågor i vår tid:
myndigheter, tidningar, radio, föreningar,
skolor o. s. v. arbetar med berömvärd
energi på att sprida upplysning
om hur man bör färdas i trafiken.
Men detta räcker tydligen inte, ty
trots denna så nödvändiga propaganda
har på vägar där hastigheten är fri
under 1958 i trafiken dödats 649 människor,
1 737 personer har blivit svårt
skadade och 7 934 personer har fått
lindrigare skador. Vi skall här inte
tala om materielskadorna, som väl representerar
miljardvärden, men man
kanske ändå ett ögonblick borde tänka
på de tragedier som blir följden av
dessa olyckor. Då frågar man sig, om
fartens tjusning verkligen är värd dessa
offer i liv, hälsa, arbetskraft, familjeliv
o. s. v.

Vår jäktade och jäktande tid kräver
naturligtvis snabba förbindelser mellan
olika orter och motorfordonen är
ju ett både bekvämt och uppskattat
medel i trafiken. Men det bör användas
på ett förnuftigt sätt. Vi har ju
skapat vissa bestämda regler för trafiken,
t. ex. att stanna vid utfart framför
huvudled och fartbegränsning i tätorter
m. m. Ingen klagar över dessa
bestämmelser, utan tvärtom erkännes
det av alla att de är nödvändiga och
att de är till gagn för trafiksäkerheten.
Varje förare av motorfordon kontrollerar
också att hans medtrafikanter
följer de bestämmelser som gäller. Så
skulle säkerligen också bli fallet om
en fartbegränsning på landsbygden beslöts,
och därför skulle kontrollen inte
alls medföra de stora svårigheter som
andra lagutskottet har stidlt i utsikt.

Jag är, herr talman, fullt medveten
om att riskerna och olyckorna i trafiken
inte komiimr att försvinna om vi

får ett beslut om hastighetsbegränsning.
Inga aldrig så rigorösa trafikbestämmelser
kan helt hindra olyckor
i trafiken, men detta bör i alla fall inte
frita statsmakterna från skyldigheten
att vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att minska riskerna i den
nu alltmer ökande trafiken.

Det förslag som här föreligger i reservationen
är avsett att prövas under
en viss tid, och hänsyn har också tagits
till behovet av hög hastighet vid
omkörning i vissa fall, och därför
kommer förslaget inte att medföra några
olägenheter för trafiken utan endast
att i sin mån bidra till att öka trafiksäkerheten.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Det skulle strängt taget
vara onödigt att jag uppträdde här
sedan herr Carlsson i Bakeröd så ingående
har talat för reservationen, men
jag vill säga några ord därför att jag
inte kan frigöra mig från den uppfattningen,
att andra lagutskottet har gått
emot motionen av det skälet, att det
anser att ett svenskt riksdagsutskott
inte får ändra en ståndpunkt som en
gång är intagen.

Avslagsyrkandet är inte åtföljt av
några skäl som jag tycker kan motivera
ett avslag. Departementschefen har
ju tidigare sagt, att även om han inte
har kunnat gå med på en begränsning
av hastigheten nu, håller han det inte
för otroligt att han någon gång framdeles
kommer att ändra uppfattning.

Andra lagutskottet motiverar sitt avslag
främst med att polisens resurser
inte skulle räcka till för en kontinuerlig
övervakning i den omfattning, som
erfordras för att upprätthålla respekten
för eu allmän bestämmelse om maximihastighet.
Detta hindrar inte att man
infört hastighetsbegränsning för lastbilar
och tyngre fordon, och det ser ut
som om respekten för det förbudet bär

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

kunnat upprätthållas. Varför skulle man
då inte kunna upprätthålla respekten
för ett utsträckt förbud, ett förbud som
skulle drabba även personbilarna?

Den fria farten för personbilar har
medfört att bilfabrikerna för att kunna
möta konkurrensen måst bygga bilar
med större motorstyrka, så att de kan
uppnå allt högre hastigheter på bekostnad
av driftsäkerheten. Visserligen har
starkare karosserier införts och man
rekommenderar bilisterna att använda
säkerhetsbälten. Ja, det är gott och väl
att man försöker skydda bilisterna, men
det finns andra trafikanter på vägarna
också, och dem tänker man tydligen
inte alls på.

Det har tidigare sagts att om hastigheten
begränsades exempelvis till de
här föreslagna 90 km/tim., skulle det
medföra svårigheter vid omkörningar.
I det fallet har reservanterna enligt
min mening ett alldeles utomordentligt
förslag. De säger att undantag från föreskriften
om fartbegränsning lämpligen
bör göras i fråga om momentana hastighetsöverskridanden
i samband med
omkörning, d. v. s. den bil som kör om
skulle utan att råka i konflikt med lagen
kunna använda en högre hastighet.
Det tycker jag låter ganska förnuftigt.

Jag vill även erinra om att ett bifall
till motionen inte kommer att medföra
att riksdagen omedelbart beslutar införandet
av hastighetsbegränsning. Motionen
utmynnar i att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om förslag med innebörd att en hastighetsgräns
för motorfordon på 90 km/
tim. införes på försök under viss tid.
Även om riksdagen skulle följa reservanterna,
skulle det alltså inte innebära
någon överilning, ty i sista hand blir
det regeringen som får ta denna fråga
under övervägande.

Herr talman! Med de orden ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Alltifrån det vi hade

tio—femton kilometers fart på vägarna
har vi diskuterat faran av farten, och
de diskussionerna kommer väl att fortsätta
trots att vi nu har en trafikanpassad
hastighet.

Ingen kan emellertid i dag säga, om
de flesta olyckorna orsakas av för låg
eller för hög fart. Det kan tänkas att
traktorer, hästskjutsar och lastbilar med
begränsad hastighet i nuvarande trafik
innebär större fara och kanske indirekt
har större andel i trafikolyckorna —
vilka vi alla beklagar — än de bilar
som kör med höga hastigheter.

Emellertid finns det väl ingen anledning
att nu taga upp någon större
trafikdebatt. Jag vill med hänvisning
till vad utskottet anfört kort och gott
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkänge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Björkänge begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröst -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Testningsskyldighet vid försäljning av begagnad bil

ningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 28 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Testningsskyldighet vid försäljning av
begagnad bil

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om skyldighet att vid försäljning av begagnad
bil förete protokoll över testning
rörande bilens beskaffenhet.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
326 i första kammaren av herrar Franzén
och Carlsson, Georg, samt nr 398
i andra kammaren av herrar Elmwall
och Vigelsbo.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning och förslag angående skyldighet
att vid försäljning av begagnad bil
förete protokoll över testning av bilens
beskaffenhet i enlighet med motionens
syfte».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:326 och 11:398 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärda
Svensson och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:326 och 11:398 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående skyldighet att vid
försäljning av begagnad bil förete protokoll
över testning av hilens beskaffenhet
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Som motiv för avstyrkande
av den föreliggande motionen
har andra lagutskottet anfört, dels att
den som har för avsikt att köpa en begagnad
bil har goda möjligheter att på
eget initiativ förvärva kännedöm om
fordonets beskaffenhet, och dels att
Kungl. Maj :t så fort omständigheterna
medger troligen kommer att förelägga
riksdagen förslag om obligatorisk, återkommande
kontrollbesiktning av begagnade
bilar.

Det förstnämnda motivet torde få
tolkas så, att utskottet anser att den
som köper en begagnad bil kan få densamma
testad av de testningscentraler,
som på privat väg håller på att växa
upp. Ja, i stor utsträckning finns redan
nu den möjligheten, och sannolikt kommer
den verksamheten att öka. Men
även om testningscentralerna byggs ut
över hela landet, kommer det troligen
ändå att finnas en viss kategori mindre
ansvarskännande säljare, som säljer
bilar till personer, vilka tidigare inte
har haft någon bil. Dessa köpare skaffar
sig då en billig bil men upptäcker
ganska snart att de blivit lurade. Naturligtvis
kan man säga, att de som köper
bil på detta sätt får skylla sig själva,
men kvar står ju dock den trafikfara,
som dessa gamla bilar många
gånger utgör.

Det finns också en annan grupp bilister,
som väl får kallas mindre ansvarskännande,
nämligen de som vill ha
eu s. k. raggarbil. Den köper de i regel
inte hos en bilfirma, som säljer testade
bilar. Och att dessa raggarbilar ofta
utgör en stor fara i trafiken har vi
fått ganska många exempel på. En
obligatorisk testningsskyldighet skulle
säkerligen föra rätt många av dessa
mordredskap, som nu rusar fram på
våra vägar, direkt till skrotningscentralerna.

Utskottets andra motiv för avslag
på motionerna är, att utskottet antar att
Kungl. Maj:t så fort omständigheterna

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Testningsskyldighet vid försäljning av begagnad bil

medger kommer att förelägga riksdagen
förslag om obligatorisk, återkommande
kontrollbesiktning av begagnade bilar.
Vi vet emellertid ingenting om när omständigheterna
kommer att medge en
sådan utbyggnad av bilinspektionen, att
den kan klara en dylik besiktning. Däremot
torde det inte vara otänkbart att
den utbyggnad av testningscentralerna
som nu pågår inom en snar framtid
har nått sådan omfattning att centraler-,
na kan sköta en testning i stort sett
efter de riktlinjer motionärerna föreslagit.
I likhet med motionärerna anser
jag att denna fråga är av sådan vikt
-—- inte minst ur trafiksäkerhetssynpunkt
— att den vore värd en utredning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 5.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Handeln med begagnade
bilar är sedan lång tid tillbaka
en gren av det svenska näringslivet,
som många betraktar med misstroende.
Försök har också gjorts från näringslivets
sida att förbättra förhållandena
och skapa större förtroende hos allmänheten.
Att detta inte lyckats i
nämnvärd utsträckning torde bero på
att alltför många sätter sig över uppställda
regler och låter rena vinstintressen
spela in.

Vi motionärer har tänkt oss, att vi
skulle kunna tillmötesgå kravet på en
sanering av handeln med begagnade
motorfordon genom att införa ett testningsförfarande.
Därmed skulle man
även vinna att många icke körklara motorfordon,
som nu säljes, sållades bort
från vägarna.

Den fara för trafiken i övrigt som
dåliga bilar utgör skulle minska. Myndigheterna
skulle på detta sätt få något
grepp om tillståndet hos de motorfordon
som säljes om som begagnade.
Vi har då tänkt oss, att från början

skulle endast dessa begagnade bilar
testas vid försäljning. En fortlöpande
testning av varje begagnad bil t. ex. en
gång om året är än så länge och för
överskådlig framtid icke möjlig att genomföra.
Önskvärt är givetvis att en
sådan ordning kommer till stånd. Bilinspektionen
har inga resurser att genomföra
en sådan åtgärd, och därför
måste tanken på en sådan lösning släppas
tills vidare.

Utskottet vill ej heller vara med om
att man överlåter kontrollen av begagnade
bilar vid omförsäljning till privata
motorfirmor. Dessa »enskilda organ»,
som man kallar dem, skulle inte vara
opartiska nog att verkställa besiktningen.
Vår tanke har ej varit att alla bilfirmor
skulle verkställa sådan testning
som här avses utan endast av länsstyrelserna
auktoriserade firmor. Jag har
dock en bättre tanke än utskottet tydligen
har om en hel del av dessa firmors
verkstäder. Det skulle även ganska
snart visa sig om en bilfirma vars verkstad
erhållit auktorisering misskötte
denna upgift. Jag tror för min del att
dessa firmor skulle vara rädda om en
sådan uppnådd auktorisering. Att bilda
särskilda organisationer för testning
med särskilda verkstäder är både för
dyrbart och medför att genomförandet
måste utsträckas över alltför lång tidsrymd.

Jag kan nämna att ett företag som
jag känner till och som har ett tiotal
bilar numera låter testa sina bilar efter
varje tusende körmil. Det kostar
cirka 80 kronor att utföra en sådan
testning, men firman sparar mycket
pengar på den genom minskade reparationskostnader.
Det skulle vara önskvärt
att alla bilar underkastades en sådan
fortlöpande kontroll, men det skulle
inte vara möjligt för våra bilverkstäder
att klara detta för närvarande. Mycket
skulle dock vara vunnet om man
finge till stånd ett sådant testningsförfarande
vid försäljningen av begagnade
bilar som vi förordat i motionen.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Testningsskyldighet vid försäljning av begagnad bil

Utskottsmajoriteten har den uppfattningen
att den som ämnar köpa en begagnad
bil redan nu har »goda möjlighetter
att på eget initiativ förvärva
kännedom om bilens beskaffenhet». Jag
tror nog att utskottet överskattar folks
motorkunskaper. Man skall nog vara
en ganska avancerad motornian för att
vid en provkörning av en bil kunna
bilda sig en något så när säker uppfattning
om bilens beskaffenhet. Först
efter en noggrannare undersökning kan
man bilda sig ett omdöme, och det har
folk i allmänhet inte tillräckliga motorkunskaper
till. Då bilen oftast säljes i
befintligt skick, föreligger inte stora
möjligheter för en köpare att på rättslig
väg få ändring på en dålig affär.

Det kan ju inte råda någon tvekan om
att det är angeläget med en sanering
av handeln med begagnade bilar. Jag
kan citera ett uttalande härom i tidningen
Expressen av den 8 mars. Man
framhåller där, att vårbilarna har sjunkit
i pris med cirka 10 procent i jämförelse
med höstbilarna. Sedan kommer
under rubriken »Begagnade träsket»:
»Ur köparsynpunkt är det roligt att se
bilhandelns strävanden att röja i det
''begagnade träsket’. Det senaste året
har kommit testanstalter, prislista och
försäkring på begagnade bilar. Men tyvärr
bryr sig det stora flertalet bilhandlare
varken om prislistan eller
försäkringen. Även med efterlevnaden
av avbetalningsbestämmelserna är det
litet si och så.» Man framhåller vidare,
att den köpande allmänheten ofta måste
betala alltför höga priser för dessa begagnade
bilar och tillägger till sist, att
det hela är »en utmärkt illustration på
att den fattige oftast brukar få köpa
dyrt».

Utskottsmajoriteten sätter sin lil till
utbyggnaden av den statliga bilinspektionen.
Jag anser det också väsentligt
att bilinspektionens resurser förstärks,
men vi motionärer menar alt det fria
näringslivet bör få medverka så mycket
som möjligt, överlåter man testning -

en på härför auktoriserade bilfirmor
är det möjligt att man mycket snabbt
kan genomföra reformen, men skall
man vänta på utbyggnaden av den statliga
bilinspeTdionen tror jag man får
vänta mycket länge. Jag tror att en lösning
enligt vårt förslag skulle vara bäst
både ur trafiksäkerhetens och bilköparnas
synpunkt.

Jag förstår för min del inte, varför
utskottsmajoriteten velat motsätta sig
att man försöker komma fram till en
lösning, men metoden är kanske alldeles
för enkel och för praktisk. Jag tror
ändå att åtgärder snart måste vidtas
här. På skilda områden ställes krav på
säkerhet för den köpande allmänheten.
Handeln med begagnade bilar bör inte
vara ett undantag. Den alltmer ökande
trafiken ställer också krav ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Den här motionen är ju
en gammal bekant som dykt upp igen.
Det är knappt fyra månader sedan andra
lagutskottet och riksdagen hade detta
spörsmål före till behandling. Förslaget
vann då inget gehör. Om motionärerna
hade tittat på andra lagutskottets utlåtanden
under fjolåret, skulle de funnit
att samma spörsmål var uppe två gånger
under föregående år. Motionärerna måste
förstå att ingenting har inträffat som
ger andra lagutskottet anledning ändra
den ståndpunkt det tidigare intagit. För
övrigt tycker jag motionärerna borde ha
förstått av vår skrivning, som inte är så
tvärt emot förslaget som motionärerna
gör gällande, att det inte finns så stora
divergenser mellan deras önskemål ocli
de syften andra lagutskottet har. Det är
sagt ut i utskottsutlåtandet, att rörande
behovet av en kontrollbesiktning av begagnade
bilar råder inga delade meningar
av större betydelse mellan utskottet
och reservanterna.

Det är viil obestridligt — det kan jag

Andra kammarens protokoll 195!). Nr S

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Testningsskyldighet vid försäljning av begagnad bil

gärna erkänna — att det förekommer ett
hänsynslöst geschäftmakeri när det gäller
försäljningen av gamla fordon. Mot
otillbörliga förehavanden av säljare utgör
ju stadgandena i strafflagen om
straff för bedrägeri ett visst skydd. Däremot
torde icke finnas några föreskrifter
som syftar till att bereda köpare ekonomiskt
skydd på sätt som motionärerna
avser. Men å andra sidan kan man
väl säga, att den som köper en gammal
bil bör på eget initiativ förvärva sig någon
kännedom om dess beskaffenhet.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är en kontrollbesiktning
utan tvivel av värde, och
jag vill erinra de båda talare som var
före mig om att när utskottet i december
i fjol, för blott fyra månader sedan,
behandlade motioner med delvis likartat
syfte, uttalade utskottet att man
i första hand borde sträva efter en upprustning
av bilinspektionen för att komma
till rätta med kontrollen av de begagnade
vagnar som går i trafik. Vi hyser
inom utskottet fortfarande denna
uppfattning. Om motionärerna tittat litet
närmare på utskottets utlåtande så
skulle de ha funnit att vi säger: »Vid
behandlingen av förslag till vissa ändringar
i vägtrafiklagstiftningen vid 1958
års A-riksdag uttalade sig emellertid, såsom
framgår av den föregående redogörelsen,
både föredragande departementschefen
och utskottet för obligatorisk
återkommande kontrollbesiktning av begagnade
bilar, och med hänsyn därtill
kan antagas, att Kungl. Maj:t kommer
att förelägga riksdagen förslag i ämnet
så snart omständigheterna medgiver.»

Vi förutsätter sålunda att denna fråga
inte är avskriven i och med detta, men
det går inte att lösa den på det sätt motionärerna
menar, alltså genom bilverkstäder
eller testcentraler. Jag tror inte
på detta. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har påpekat olämpligheten och
otillförlitligheten i en sådan anordning
som motionärerna begär: »De verkstäder,
som kan komma i fråga för kontroll,
ägs ofta av bilfirmor med viss

märkesrepresentation och de åtager sig
ej reparationer av fordon av andra fabrikat.
Att sådana verkstäder skulle besiktiga
fordon av andra fabrikat än det
som firman representerar och som säljes
av konkurrenter måste medföra uppenbara
nackdelar.» Det finns inte stort
mer att tillägga.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag bar inte begärt ordet
för att tala för motionärernas yrkanden.
Tvärtom anser jag nog att motionärerna
gått litet för långt i sina krav
på testning av bilar i samband med
överlåtelse. Men utskottet har, då det avvisat
motionen, gått längre än som i och
för sig hade varit nödvändigt och uttalat
sig generellt avvisande mot kontrollbesiktning
av motorfordon genom enskilda
testanstalter och verkstäder. Just
den frågan har jag och några andra motionärer
tagit upp i ett vidare sammanhang.
Jag har ansett att jag vid detta tillfälle
borde anmäla, att jag kommer att
vänta med en sakbehandling av frågan
om kontrollbesiktning av bilar till dess
■rår motion om olika bilismens problem
kommer upp senare i år.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckt motion om framläggande
av förslag till lag angående skolplikt;
och

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Representation för de kristna samfunden i visst slag av utredningar

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Representation för de kristna samfunden
i visst slag av utredningar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om representation för de
kristna samfunden i visst slag av utredningar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 184 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 235 av herr Hjalmarson m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att i sådana
utredningar genom sakkunniga, där etiska
och moraliska värderingar av naturliga
skäl borde komma till uttryck, skälig
representation bereddes de kristna
samfunden.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:184 och 11:235 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hansson, Gustaf Henry, Carlsson i Huskvarna
samt Svensson i Krokstorp, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 184 och II: 235 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att i sådana utredningar,
där etiska och moraliska värderingar
av naturliga skäl borde komma
till uttryck, skälig representation bereddes
de kristna samfunden.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SVENSSON i Krokstorp (li):

Ilerr talman! Det är med viss tvekan
jag tar till orda i denna fråga, inte därför
att jag finner den onödig eller betydelselös
— snarare tvärtom. Det är en
central fråga för hela vårt samhälle, detta
samhälle som en gång formats på de
kristna grundsatserna. Det kristna in -

flytandet på det fortsatta samhälleliga
arbetet måste enligt vår mening förstärkas.
Utskottets majoritet har emellertid
ansett att allt är ganska gott. Vi bar ju
alla eller nästan alla en kristen åskådning;
i varje fall vill varken vi reservanter
eller motionärer jäva detta påstående.
Vad vi vill är att i alla utredningar,
där etiska eller moraliska värden
kommer in i bilden, kristna samfund
skall vara representerade. Man kan
då fråga sig: Varför just detta nya?

Ja, i utredningar formas framtiden.
Utredningar speglar också tiden och
tidsströmningarna. Den bilden blir ofullständig
om stora grupper och värdefull
erfarenhet ställes utanför. I de kristna
samfunden finns människor, som i sin
praktiska och dagliga gärning får erfarenhet
av dessa problem ur såväl kristen
som social synvinkel. Denna erfarenhet
är så värdefull, att den bör tillvaratagas.
Men dessa människor har inte
kontakt med departementen och inte
heller så ofta med de politiska partierna,
som får föreslå sina ledamöter i utredningar.
Några svårigheter att finna
väl kvalificerade företrädare för kristen
livssyn, som just i denna egenskap kan
tillföra det förberedande samhällsarbetet
väsentliga värden, föreligger inte.

Var finner vi då dessa dolda tillgångar
eller, om vi så vill, oförbrukade reserver?
Vill vi ha kontakt med svenska
kyrkan är förvisso diakonistyrelsen villig
att rekommendera lämpliga personer,
och frikyrkorörelsen har ett gemensamt
kontaktorgan, Frikyrkliga sarnarbetskommittén,
som säkerligen också är
villig att nämna lämpliga namn.

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt om anledningarna till denna
framstöt men vill dock betona, att det
gäller ett mycket angeläget ärende. Att
i utredningar av detta slag ge särskilda
företrädare för de kristna samfunden
möjlighet att göra sina synpunkter gällande
måste, med hänsyn till de kristna
värderingarnas oersättlighet för vidare
samhällsutveckling, vara till allmänt

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Representation för de kristna samfunden

gagn. Detta innebär dessutom att kretsen
av de människor, vilkas medborgarsinne
bör tillvaratagas, vidgas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Man har anledning hysa
stark oro för många yttringar i dagens
samhälle, vilka intimt hänger samman
med moraluppfattning och etik. Brottslighet
av olika slag från falskdeklaration
till den nu särskilt bekymmersamma
ungdomsbrottsligheten, som tenderar
att öka, är en sida av dessa yttringar,
lösa sexuella förbindelser och allmän
moralupplösning på detta område, vilket
också tar sig uttryck i minskad respekt
för äktenskapets helgd, är en annan.
Renhetsidealet har tyvärr kommit
i skymundan.

Västerlandet och inte minst vårt land
behöver verkligen en ideologi — en
ideologi som är starkare än den ideologi
som härskar bakom järnridån. Men Västerlandet
har den ideologien — sedan
snart 2 000 år. Vad som mer än något
annat behövs i dag i vårt land är en förnyad
och fördjupad kristen tro. Guds
bud och lagar, såsom de är oss givna
genom den för alla tider aktuella Heliga
skrift, måste åter få genomsyra vårt
samhälle och ge besked om vad som är
rätt och orätt. Guds ord måste åter få
lära oss att vi inte är viljelösa robotar,
helt beroende av arv och miljö, som ger
efter för alla frestelser, utan att vi är
evighetsvarelser, som har ansvar för
vårt eget och andras liv och som också
kommer att ställas till ansvar för både
vad vi gjort och vad vi försummat att
göra.

Herr talman! Man kommer inte till
rätta med de förhållanden som jag nyss
berörde enbart genom att bygga flera
ungdomsvårdsskolor och skaffa billås
eller genom att sätta upp automater för
preventivmedel. Det behövs andra slag
av investeringar. Vi behöver angripa

i visst slag av utredningar

problemet från grunden och investera i
kristen moralbildning. Reservationen till
beredningsutskottets utlåtande anger en
form av sådan investering, som jag tror
på lång sikt skulle vara mycket klok och
till och med ekonomiskt lönande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Hansson
in. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Ingen i allmänna beredningsutskottet
har trott, att man skulle
kunna komma till rätta med ungdomsbrottsligheten
bara genom att man vidtar
några praktiska åtgärder, som vi tidigare
varit överens om i utskottet. Man
borde inte dra in sådana ting för att
med dem söka stödja ett förslag, som
jag för övrigt tror är en smula oöverlagt.

Förslaget innebär, att man i visst slag
av utredningar skulle ha representanter
för svenska kyrkan och för de kristna
samfunden. Tanken som ligger bakom
denna motion är, att när etiska spörsmål
debatteras skall människor, som är kända
för en kristen uppfattning, vara representerade.
Motionen har fått en utformning
som inte är lycklig. Det kan
inte vara riktigt att man i en kommitté
alltid skall — vilka problem det än gäller
— ha stående speciellt kristna representanter
vid sidan om den övriga
representationen.

Det står ju de politiska partierna liksom
Kungl. Maj :t fritt att utse personer
som företräder ifrågavarande uppfattning,
och inte är vare sig diakonistyrelsen
eller frikyrkornas samarbetskommitté
okända för de politiska partierna
och för Kungl. Maj :t. När det gäller
frågor som direkt berör kyrkan och
samfunden är det självklart — detta har
vi även framhållit i utskottet — att representanter
för dessa skall delta, och
så sker också.

Det är ett inte så ringa misstroende,
som motionärerna och reservanterna uttalar
gentemot dem som sitter som re -

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Representation för de kristna samfunden i visst slag av utredningar

presentanter i en del angivna utredningar.
Var och en av de utredningar
som nämnts har f. ö. representanter för
svenska kyrkan och för de frikyrkliga
samfunden, som dokumenterat sitt särskilda
intresse för religiösa och moraliska
frågor.

Ett av motionärernas exempel på
pågående utredningar, där medverkan
från de kristna samfundens sida skulle
vara behövlig och värdefull, är den socialpolitiska
kommittén. Där sitter herr
Nyhage, som representerat högern här i
kammaren och då ständigt visade sig
vara mycket intresserad av etiska frågor.
I andra av de nämnda utredningarna
sitter herr Königson, fru Sjöqvist,
herr Munktell, herr Eskilsson, herr Jacobsson
i Tobo, för att nu nämna några
namn. Det är människor, som jag skulle
tro ingen vågar frånkänna ett verkligt
starkt intresse för etiska ting och kristna
värden.

Med detta har jag inte sagt att de
andra som är med i utredningarna inte
står på samma etiska grund som de här
nämnda. Ytterst få av dem i vårt samhälle,
som har ansvarsfulla uppgifter,
tar ju avstånd från värderingarna inom
de kristna samfunden. Därför är det riktigare
att de politiska partierna utser de
representanter, som man anser bär den
bästa sakkunskapen. Det sundaste sättet
att förbereda lagstiftning i olika frågor
är också enligt utskottets mening,
att man lägger den sak det gäller till
grund för valet av representanter och
alltså inte frånkänner varandra möjligheten
till moraliskt omdöme.

Jag vill inte gå in i polemik mot reservanterna,
ty reservationen företräder
ju en modifierad ståndpunkt, om man
jämför med motionen. Reservanterna
säger att en skälig representation bör
beredas de kristna samfunden. Jag förstår
vad de menar, men jag tror det är
lyckligast att tillgodose denna målsättning
utan att binda representationen.
Fattades ett sådant beslut, kunde det
hända att kvinnorna kom och sade, att

vi vill ha fastslaget att hälften av alla
platser i kommittéerna skall tillsättas
med kvinnor; ja, en mängd grupper
kunde resa samma krav på att få ha en
representant i olika kommittéer. Det är
ingen bra väg att slå in på. Vi skall inte
undervärdera förmågan till omdöme hos
framstående personer på olika områden
i moraliska ting.

Herr talman! Så har vi sett frågan,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i denna debatt, men jag känner
mig förpliktad att göra det sedan
herr Gansmoe ropats upp och var frånvarande.
Anledningen till att han inte
är här är nämligen, att han varit vänlig
nog att åtaga sig ett uppdrag, som
jag inte ansåg att jag orkade med i dag.
Jag vet att denna fråga ligger honom
mycket varmt om hjärtat, inte minst på
grund av hans engagemang i kristen
ungdomsverksamhet, och han skulle ha
kunnat ge oss en hel del goda synpunkter.
Jag är helt på hans sida och delar
de synpunkter som här framförts av
övriga talare.

Fru Eriksson i Stockholm räknade
här upp exempel på personer som sitter
i olika utredningar, och vi skulle
kunna finna ännu fler. Men de är inte
valda såsom representanter för olika
kristna eller ideella organisationer utan
som politiker. Jag tror inte att någon
av dem fördenskull försummar den väsentliga
uppgiften att i utredningen
också vara en god representant för den
kristna ideella organisation han tillhör.
Men det är ett faktum, att det på de
områden herr Svensson i Krokstorp
räknade upp finns så mycken samlad
sakkunskap som de politiska instanserna
liksom inte förfogar över och inte
vet om. När man utreder frågor, som
berör mänskligt väl och ve, bör man
inte bara beakta en sida av människan
utan båda sidorna.

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Representation för de kristna samfunden i visst slag av utredningar

Om man verkligen vill gå in för att i
dessa utredningar få med sakkunskap
på detta andra område, så finns det stora
möjligheter. Diakonistyrelsen skulle
säkert kunna ge anvisning på personer,
som vid skilda tillfällen skulle kunna
göra utomordentlig nytta genom att delge
erfarenheter från sin praktiska gärning.
Detsamma gäller frikyrkorörelsen.
Frikyrkornas samarbetskommitté,
som är ett samfällt organ, representerar
så mycket gott och praktiskt kunnande
både i fråga om ungdomsvården och
på det sociala planet. Frälsningsarmén,
som inte är ansluten till detta sista organ,
känner de statliga myndigheterna
ganska väl till. Jag har aldrig märkt
att man från statens sida haft svårt att
ta kontakt med Frälsningsarmén i praktiska
frågor. Jag tror att fru Eriksson
i Stockholm själv har angenämt minne
av sin kontakt i beredningsutskottet
förra året med en av Frälsningsarméns
sociala ledare. Jag vet att det på skilda
orter finns många lämpliga personer —
t. ex. Helene Lönndahl, för att nämna
ett namn — jag vill inte räkna upp flera
i detta sammanhang — som skulle
kunna berika arbetet i olika utredningar,
i all synnerhet i sådana frågor som
det här gäller.

Jag tror att det är bra, att vi har fått
dryfta även denna sida av saken i dag,
ty det är många människor i vårt land
som ställer sig undrande härvidlag. Vi
måste ändå komma ihåg, att dess bättre
flertalet av vårt folk är tacksamma
för den kraft som kristendomen alltjämt
utgör i vårt land. Skulle vi fråga
människorna om dylika ting, så skulle
en stor majoritet uttala önskemål om
att den andliga kraften bleve rikligare
företrädd vid ställningstaganden i olika
frågor såväl i riksdagen som i andra
beslutande församlingar. Jag tror, att
det är bra att vi har fått lufta våra
känslor och på ömse håll fått visa varandra,
vad vi skulle kunna åstadkomma,
om vi beaktade allt det goda som
finns på detta område men som inte

utnyttjas i den utsträckning som är
möjlig.

Herr talman! Jag ber i likhet med
herr Svensson i Krokstorp få yrka bifall
till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Krokstorp begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Svensson i Krokstorp begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 110 ja och 39 nej, varjämte 16
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om påskyndande av pågående
inventering av hittills olösta norrlandsfrågor.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

§ 18

Transportkostnaderna i Norrland

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckt
motion angående transportkostnaderna
i Norrland.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 29, av herrar Holmberg och
Hagberg hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa dels att för transporter
och personbefordran med statens järnvägar
prissättningen bestämdes i överensstämmelse
med norrlandskommitténs
förslag om s. k. virtuella avstånd samt
dels att proposition avgåves senast till
höstriksdagen 1959 om differentiering
av drivmedelsskatterna eller andra åtgärder
med syfte att utjämna skiljaktigheterna
mellan Norrland och övriga landet
i fråga om kostnaderna för transporter
med motorfordon.

Utskottet hemställde, att motion II: 29
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I statliga utredningar
om Norrlands näringsliv har särskilt
betonats att frågan om kommunikationerna,
dels omfattningen och arten av
transportmedel och dels transportkostnaderna,
spelar en avgörande roll för
praktiskt taget allt som har med näringslivet
att göra. Därpå beror framför
allt lokaliseringen av industrier.
En statlig utredning säger, att det otillfredsställande
tillståndet i fråga om näringslivet
i Norrland, nämligen att det
är så ensidigt, till väsentlig del beror
på bristfälliga kommunikationer och
höga transportkostnader.

Det förvånar mig därför att utskottet
tagit så lättvindigt på denna fråga. I
varje fall av utskottsutlåtandet får man

intrycket, att utskottet har nöjt sig med
att helt enkelt skriva av vad järnvägsstyrelsen
säger till försvar för sina egna
försyndelser mot Norrland. Är det
något som är helt klart i denna fråga
så är det nämligen, att järnvägsstyrelsens
och norrlänningarnas syn på kommunikationsfrågorna
vanligen är oförenliga.
Järnvägsstyrelsen har i en
mängd frågor visat, att den anlägger
ett snävt företagsekonomiskt betraktelsesätt
på frågan, medan vi som bor
i Norrland vill att kommunikationsfrågorna
skall ingå som en integrerande
del i åtgärder av olika slag, som avser
att befrämja den nordligaste landsdelens
näringsliv och åstadkomma någon grad
av rättvisa — även ekonomisk rättvisa
— mot dem som bor i norr.

Dessa olika betraktelsesätt har också
lett till skarpa motsättningar i många
frågor. Så har det varit beträffande disponeringen
och beskattningen av SJ :s
stora extravinster på malmbanan, så
var det under den långa kampen om
kustjärnvägen i Norrbotten och flera
andra järnvägsprojekt i Norrland. Det
har antingen inte blivit något alls eller
också halvmesyrer och kvarstående
orättvisor, främst därför att järnvägsstyrelsen
fått stöd för sin linje mot
norrlänningarnas krav — bl. a. medverkan
av utskott, som i huvudsak ställt
sig på järnvägsstyrelsens sida men inte
med ett ord, såsom i detta fall, berört
norrlänningarnas argument för en bättre
politik.

Det finns en sats i utskottets utlåtande,
som tycks ha tillkommit för att
ge sken av att norrlänningarna också
i verkligheten skulle vara nöjda med
nuvarande förhållanden eller i varje fall
tolerera dem utan invändningar. Detta
är fel. Utskottet antyder i det sammanhanget
till och med, att denna uppfattning
kan stödja sig på vad ortsrepresentanter
haft att säga. Men även
den allra ytligaste kännedom om den
inställning, som många representativa
organ i Norrland har intagit till taxe -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Transportkostnaderna i Norrland

förslaget, borde ha gjort klart för utskottet,
att dess framställning på den
punkten är klart vilseledande. Det finns
en praktiskt taget enhällig opinion i
Norrland, framför allt i den nordligaste
delen, för synpunkter av det slag som
vi gjort oss till tolk för i motionen.
Ända in i det sista har exempelvis representativa
organ för näringslivet i
Norrland, framför allt handel och mindre
företag, energiskt påyrkat ändringar
på avgörande punkter i taxeförslaget.

Beträffande motionens andra del, kravet
på åtgärder för att åstadkomma en
utjämning av kostnaderna för motorbränsle,
har utskottet bara hänvisat till
en pågående utredning. Med hänsyn
till vad som nu skett i fråga om järnvägstaxorna
och mycket annat också är
det förklarligt, om norrlänningarna tycker
att tröst av detta slag börjar verka
nästan utmanande. Under 15 år har
frågan om järnvägstaxorna stötts och
blötts i utredningar, och sammanlagt ett
50-tal riksdagsmän i båda kamrarna
har påyrkat åtgärder i huvudsaklig
överensstämmelse med sakkunnigförslag
angående samma saker, men alla har
hänvisats till pågående utredningar. Under
tiden har järnvägstaxorna höjts
fyra gånger, senast i början av förra
året. När man så äntligen kommer till
slutet av utredningarna — åtminstone
i ett avseende — visar det sig, att järnvägsstyrelsen
kommer med ett förslag,
som innebär att den allmänna taxenivån
skall bibehållas vid den höjd, som den
har fått efter alla dessa fyra taxehöjningar.
Justeringar som har företagits
på enskilda punkter rubbar inte den totala
bilden av taxesituationen i Norrland.

Det är, som sagt, inte underligt om
norrlänningarna efter sådana erfarenheter
blir skeptiska mot utskottslöften
— inte om snart förestående rättvisa
utan om nya utredningar beträffande
kostnaderna för motorbränslen. I förbigående
vill jag för belysning av denna
sak erinra om att riksdagen i och

för sig inte har några betänkligheter
mot att differentiera bränsleskatten. Det
sker som bekant genom en mycket omfattande
restitution av skattemedel med
hänsyn till olika delar av näringslivet.
Vid dagens riksdagssammanträde skall
vi för övrigt behandla ett dylikt ärende.
Flertalet sådana fall gäller ändå
förbrukare, som kan köpa bensin och
annat motorbränsle ända upp till 10
procent billigare än i övre Norrland,
bortsett från de förmåner vederbörande
får genom restitutioner. Likaväl som
riksdagen har kunnat genomföra en sådan
skattedifferentiering utan förhalningar
i årtionden borde den kunna
göra något liknande för att tillgodose
norrlänningarnas berättigade krav.

Herr talman! Detta är mina sammanfattade
synpunkter på denna fråga. Jag
vet inte om det blir anledning att ingå
på detaljer, men jag anser, att utskottet
som sagt har behandlat saken alldeles
för snävt och med alldeles för ringa
hänsyn till de mycket starka argument,
som norrlänningarna har framfört i
denna fråga under lång tid, och att det
därför borde ha varit dags att nu äntligen
få något resultat och inte bara
nya utredningar. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till vår motion.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
utskottet har yttrat sig mycket kortfattat
i denna fråga, men det beror på att
de ting, som dragits upp i motionen, bara
är en del av det stora komplex som
heter norrlandsfrågorna. Vi har i utskottet
hört den man, som nu håller på
att slutföra en inventering av ännu olösta
norrlandsfrågor, som det heter, och
vi har kunnat fråga honom och har fått
det beskedet, att hans utredning skall
läggas fram tämligen omedelbart. Vi
menar då, att det är lämpligare att vi
får se alla de problem som sammanhänger
med den nu påtalade frågan om
transportkostnaderna och inte låtsar oss
ha fått en överblick genom den motion

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

Militär nedsättningsbiljetts giltighet på statens järnvägars busslinjer

som är lämnad. Vissa delar av motionen
är kanske inte alldeles riktiga, men
i stället för att föra en alltför hård sakdebatt
nu vill vi vänta till dess det finns
material, som man kan bedöma det hela
efter. Därför har vi yrkat avslag på motionen
och hoppas, att utredningen skall
bringa klarhet i det mesta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det skulle vara mycket
intressant att veta vilka delar av motionen
som inte är alldeles riktiga, som
fru Eriksson i Stockholm uttryckte sig.
Det framgår i varje fall inte av utskottets
utlåtande vad det skulle vara. Jag
betraktar det för min del såsom ganska
viktigt att få en sakdebatt i denna fråga
för att klargöra, att Norrland faktiskt
är orättfärdigt behandlat i detta avseende
och att det sätter sina spår också i
fråga om möjligheterna att utveckla näringslivet.

Jag undrar verkligen, om fru Eriksson
har rätt i att också den del av norrlandsfrågorna
som gäller SJ:s taxepolitik
hör till de ämnen, som skall behandlas
av den kommitté som skall penetrera
ännu icke lösta norrlandsfrågor. Av
taxekommitténs och järnvägsstyrelsens
yttranden och förslag liksom av utskottsutlåtandet
framgår det nämligen ganska
tydligt, att man betraktar denna del som
avsågad och klar. Det är inte minst med
hänsyn till detta vi tycker, att det är
orimligt, att utskottet inte går in på en
sakbehandling och att det inte kan tillstyrka
förslag, som är uppenbart klart
motiverade bland annat ur rättvisesynpunkt.

Jag vill erinra om att det också i utskottets
utlåtande antytts, att ortsrepresentanter
i Norrland skulle ha kopplats
in på denna fråga på ett sådant sätt, att
de haft möjlighet påverka den, och att
de därvid skulle ha gett sin anslutning
i den ena eller andra formen till det
taxeförslag som här föreligger. Detta är

enligt min mening klart missvisande.
Såsom jag förut sade har representativa
organ för Norrlands näringsliv och dess
kommuner tagit klart avstånd från viktiga
delar av taxekommitténs och järnvägsstyrelsens
förslag.

Det är djupt beklagligt, att utskottet
inte vill gå in på en realbehandling av
en motion som mycket konkret klargör
på vilka punkter Norrland kan anses
orättfärdigt behandlat.

§ 19

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion angående
slopande av särskild licens för
bilradio, och

nr 6, i anledning av väckt motion om
rätt för make till folkpensionär att företaga
resor å statens järnvägar till nedsatt
pris.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Militär nedsättningsbiljetts giltighet på
statens järnvägars busslinjer

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående militär nedsättningsbiljetts
giltighet på statens järnvägars
busslinjer.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är kanske att fresta
kammarens tålamod alltför mycket att
nu ta till orda, men eftersom jag har till
utskottsutlåtandet fogat eu blank reser -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Militär nedsättningsbiljetts giltighet på statens järnvägars busslinjer

vation anser jag mig dock böra framföra
några synpunkter.

Jag har i och för sig ingenting emot
att den sak det här gäller blir föremål
för ytterligare granskning, men jag ställer
mig frågande till några uttalanden
som utskottet gör. Jag tror att det är
ganska ofruktbart att i detta sammanhang
åberopa rättvisesynpunkten. Visst
kan de värnpliktiga, som åker hem från
förläggningen med buss, tycka att det är
orättvist att de inte får göra resan på
enkel biljett, såsom är fallet när de åker
tåg. Men då är det väl lika orättvist att
de som hör hemma på avlägset liggande
orter, vilka varken har tåg- eller bussförbindelser,
skall ha ännu drygare omkostnader
för sina resor.

För övrigt har detta problem betydligt
större räckvidd än motionärerna angivit.
Cirka 25 procent av hela bussnätet
befinner sig i SJ :s ägo. Resten tillhör
postverket, kommunerna eller enskilda
bussföretag. Dessa måste också komma
med i bilden, och det är inte sagt att de
är beredda att ta en förlust genom en
sådan här nedsättning, när deras rörelse
på det stora hela taget inte lämnar något
vidare överskott.

SJ-ledningen säger också klart ifrån,
att ett inkomstbortfall av detta slag måste
föra med sig höjda avgifter för andra
trafikanter, och ÖB har klart insett
kompensationsmomentet. Han har ingenting
emot att nedsättningen kommer till
stånd, men han säger att den inte får på
något sätt belasta fjärde huvudtiteln.

Det är naturligtvis alldeles riktigt vad
järnvägsstyrelsen anfört, att ett bifall
till motionärernas förslag omedelbart
skulle medföra krav från andra trafikantgrupper
om liknande nedsättningar,
och det finns otvivelaktigt åtskilliga
grupper som med minst-lika stort berättigande
kan kräva en sådan förmån. Utskottet
tycks mena att den saken behöver
vi inte nu bry oss om. Men man
måste väl ändå se till att det blir litet
konsekvens i det hela.

Det är ju betydligt lättare att sätta till

en vagn till ett tåg än att skaffa fram
ytterligare en buss för att förstärka trafiken.
Huvudmotivet för SJ, när man avstyrkt
förslaget, har också varit, att det
här gäller resor under tider med topptrafik.
Hade det varit fråga om resor
mitt i veckan, skulle nog SJ ha kunnat
resonerar om saken. Men nu gäller det
som sagt topptrafiken, och då är det besvärligt
att klara av en ytterligare trafikökning.

Därtill kommer att SJ :s busstrafik för
närvarande nätt och jämnt, och med
den vikande tendens, som den kollektiva
persontrafiken företer på grund av
den ökade privatbilismen och landsbygdens
avfolkning, måste de ekonomiska
betingelserna för både SJ och de privatägda
bussföretagen bli allt mindre gynnsamma.

Jag tror att det hade varit klokt, om
utskottet avgivit ett liknande utlåtande
som första kammarens allmänna beredningsutskott
gjorde år 1952, när man sade
sig förstå synpunkterna men menade,
att hur berättigat det än kunde vara att
militär personal — särskilt de som bor
på mer avlägset liggande orter vilka
saknar tillgång till järnvägsförbindelser

— kunde komma i åtnjutande av sådana
förmåner som motionärerna föreslagit,
så ansåg sig inte utskottet kunna biträda
motionen.

Jag har, herr talman, bara velat göra
denna komplettering till utskottsutlåtandet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Utskottet har ju också

— kanske i ännu högre grad än herr
Nelander — framfört vissa betänkligheter.
Vi har sagt oss att det är omöjligt
att bedöma hur mycket den föreslagna
nedsättningen skulle kosta, och
därför har vi inte nu velat ta ställning
till motionärernas förslag.

Vi kan emellertid inte resonera på
samma sätt som herr Nelander gör när
han säger, att det finns andra grupper
som med lika stort berättigande skulle

Fredagen den 13 mars 1959 Nr 8

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

kunna begära en nedsättning. Det är
väl ändå en speciell sak med en rekryt,
som blir kommenderad till en viss förläggning.
Om han bor på en plats, dit
det inte går någon järnväg eller där
järnvägen lägger ner banan och sätter
in en busslinje, skall han väl inte behöva
betala mera för resan för att han
måste åka buss. Det är orimligt, och
man borde kunna undersöka, om det
inte går att göra något åt saken. Och
inte behöver man vara så förtvivlat
ängslig för de kostnader det här kan bli
fråga om. När försvaret får 2 700 miljoner
kan det inte vara omöjligt att
genomföra en sådan här liten åtgärd
av rättvisa för värnpliktiga, som bor
avigt till.

Utskottet har emellertid inte vågat
att utan vidare säga ja till framställningen,
men vi tycker att Kungl. Maj:t
kunde ta sig en funderare på saken.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Jag kan inte förstå det
av herr Nelander anförda skälet, att
andra grupper skulle kräva att få samma
förmåner. Som ordföranden i utskottet
säger är denna grupp inte jämförbar
med de andra grupper i samhället,
som kan komma med krav på att få resekostnaden
reducerad. Här är fråga
om folk som är inkallade till militärtjänst
för landets trygghet. De reser inte
på eget initiativ utan blir anmodade
att göra det. Sedan är frågan den, om
de ska få komma hem litet oftare. Trots
vad SJ har förklarat i sitt remissvar är
jag inte säker på att SJ får mindre inkomster,
eftersom det kan hända att
resorna i stället blir många fler. De
värnpliktiga kanske får ut flera besök
i hemmen för samma summa.

Rättvisesynpunkten kan man inte
komma ifrån. Det är en belastning för
den enskilde att ligga inkallad, och
även de resor han måste underkasta
sig mellan den militära förläggningen
och hemorten blir en belastning.

Kostnaden läggs i viss utsträckning

onekligen över på andra, men större
summor blir det inte. De som fått frisedel
och inte behöver vara med i militärtjänst
betalar säkert i allmänhet gärna
den merkostnaden.

För övrigt har SJ:s eget folk fria resor
på järnvägen. Därför framstår herr
Nelanders farhågor på den punkten
som alldeles onödiga.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Bara ett ord till herr
Börjesson. Det finns faktiskt andra
grupper som kan ha jämförbara intressen.
Det finns en flora av nedsättningsberättigade
grupper enligt järnvägstaxan,
men busstaxan har man försökt
hålla ren från alla sådana undantag.
Det är lika säkert som amen i kyrkan,
att de andra grupperna kommer med
nya önskemål, om vi genomför det system
som här föreslagits.

Sedan vill jag säga både till vår ordförande
i utskottet och herr Börjesson,
att jag har ingenting att invända emot
detta att de kan få resa på enkel biljett.
Jag har bara sagt, att vi får vara beredda
att i så fall ta hela nedsättningsfrågan
under omprövning. Vi måste ge
subventioner både till SJ, postverket
och de enskilda bussarna. Överbefälhavaren
har klart sagt ifrån, att han
inte vill vara med om ersättning ur
fjärde huvudtiteln. Är man överens om
att bevilja sådana subventioner? Jag är
för min del inte beredd att tillstyrka
detta under nuvarande finansiella situation.
Det var därför jag ville anföra
dessa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner angåen -

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

de domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen.

I de likalydande motionerna nr 87 i
första kammaren av herr Aastrup in. fl.
och nr 118 i andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. hade hemställts, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av frågan om formerna
för domstolsmässig prövning dels
av rättsfrågor i förvaltningen, dels ock
av regeringsbeslut till den del dessa innefattar
rättsliga avgöranden».

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och
första lagutskott, vilket hemställde, att
förevarande motioner, I: 87 och II: 118,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rglander, Sveningsson, Braconier och
Källqvist, fru Gärde Widemar och herr
Fröding, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 87 och II: 118,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en förutsättningslös utredning
av frågan om domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Det nu till behandling
föreliggande ärendet har sedan 1954
varit uppe till ingående debatt här i
kammaren inte mindre än fyra gånger.
Sista gången var så sent som förra hösten.
Det har varit folkpartiet eller högern,
ibland båda, som gång på gång
har återkommit med motioner om att
en utredning borde företagas rörande
åtgärder att möjliggöra domstolsmässig
prövning av rättsfrågorna i förvaltningen,
däri inbegripet jämväl inrättande
av anordningar som skulle kunna medge
prövning också av regeringsbeslut.

I år är det faktiskt folkpartiet som i
en partimotion ånyo har aktualiserat
spörsmålet. Högern har inte ansett sig
böra motionera i år. Den ansåg nog,
att det parlamentariska underlaget för
närvarande inte är sådant, att en dylik
motion har utsikt att bifallas, eftersom
centerpartiet såvitt man kan bedöma
knappast ändrat åsikt i denna fråga,
men när nu förslag lagts fram från folkpartiets
sida har vi högermän inom utskottet
självfallet ansett oss böra helhjärtat
stödja motionen även denna
gång.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den långt framskridna tiden i kammarens
arbetsvecka inte försöka dra
upp någon ingående eller polemisk debatt
i detta redan i och för sig mycket
komplicerade spörsmål. Jag skulle
vilja nöja mig med att understryka den
i reservationen uttalade uppfattningen,
att denna fråga är så väsentlig ur rättspolitisk
synpunkt, att den inte längre
bör uppskjutas. Vad som sker och vad
som kommer att ske på andra utredningsfronter
kan enligt reservanternas
mening inte heller vara ägnat att förringa
behovet av den nu begärda utredningen,
vilken — det är jag fullt medveten
om — kommer att bli både svår
och tidsödande.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Fröding har erinrat
kammaren om att denna fråga är en
gammal bekant, som kammaren haft tillfälle
att diskutera rätt mycket under
åren. Senast föregående års riksdag var
frågan om domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen uppe till en
ganska ingående diskussion i kammaren.
Vid varje tillfälle har de framförda
utredningskraven avvisats.

»Till grund för riksdagens ställningstagande
ligger den uppfattningen» —

Fredagen den 13 mars 1959 Nr 8

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

jag citerar ur utlåtandet — »att en genomgripande
principiell förändring av
rättsskyddssystemet icke bör övervägas
utan att önskvärda reformer på området
bör ske inom ramen för det nuvarande
systemet. I vilken utsträckning
rättsskyddet kan förstärkas på denna
väg är möjligt att överblicka först sedan
resultaten föreligger av det på olika håll
redan pågående reformarbetet.»

Jag avser inte att ta upp någon längre
debatt på denna punkt utan vill bara
foga några korta synpunkter till det redan
sagda. Beträffande det pågående
utredningsarbetet vill jag bara i första
hand peka på författningsutredningens
arbete. Om vi i likhet med en rad andra
länder skulle få ministerstyre, skulle
det säkerligen finnas anledning att överväga
lämpliga former för kontroll av
de på den vägen fattade besluten. Jag
erinrar också om den utredning, som
sysslar med frågan om en utvidgning
av regeringsrättens möjligheter att pröva
rättsfrågor i förvaltningen. I avvaktan
på resultatet av dessa utredningar
saknas det anledning att nu vidta åtgärder.

För att allmänheten inte skall få den
uppfattningen, att vi saknar ett fullgott
rättsskydd i landet, vill jag endast i
korthet erinra om några av de för svensk
rättstrygghet grundläggande företeelserna.

Vi har ett mycket väl utvecklat besvärsinstitut,
ehuru besvärsmyndigheterna
är utformade på olika sätt. I det
avseendet kan erinras om förvaltningsdomstolarna,
bland annat regeringsrätten,
kammarrätten, försäkringsrådet och
hyresrådet. Vidare tillämpar vi generöst
principen om allmänna handlingars
offentlighet. Vi tillämpar mycket
stränga regler för ämbets- och tjänstemäns
straffrättsliga och skadeståndsrättsliga
ansvar. Vidare kan erinras om
justitieombudsmanna- och militieombudsinannainstitutionerna,
justitiekanslersämbetet
och den parlamentariska
kontroll, som utövas av riksdagens kon -

stitutionsutskott och genom interpellationsinstitutet.

Jag vill också erinra om vikten av att
man undviker en politisering av domstolsväsendet
och iakttar allra största
försiktighet, så att inte rent politiska
ställningstaganden kommer under domstolarnas
prövning.

Till sist vill jag betyga, att vi alla är
överens om betydelsen av ett fullgott
rättsskydd. Delade meningar råder endast
om sättet för detta rättsskydds
funktioner. Vi får säkerligen tillfälle
att diskutera dessa funktioner vid ett
senare tillfälle. För dagen finns det
ingen anledning att begära någon utredning
utöver dem som redan arbetar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Då jag — ehuru ej vid
bordet — varit närvarande vid behandlingen
av detta ärende skulle jag vilja
säga några ord.

Den utredning, som reservanterna
förordar och som herr Fröding här talat
för, borde enligt min uppfattning ha
beslutats för länge sedan. Min tro är
också, att den förr eller senare kommer
att avgöras. Med hänsyn till den mängd
av problem det här gäller kommer säkerligen
utredningen att dra ut på tiden.
Det är därför — och som sagt med
hänsyn till frågans utomordentliga betydelse
— synnerligen angeläget att eu
utredning snarast sätts i gång.

Det är förvisso ingen nyhet jag kommer
med — lika litet som det utgör någon
prickning eller insinuation — om
man påstår, att rättssäkerheten i förvaltningen
under senare år tilldragit sig
en ökad uppmärksamhet. Alltmer har
också i samband härmed kravet på att
de i administrativ ordning fattade besluten
skall kunna bli föremål för laglig
omprövning vuxit i styrka.

Eu mångfald besvärsmål i rättsfrågor
avgörs emellertid inte av domstol utan
av regeringen. Dessa regeringsbeslut

Nr 8

Fredagen den 13 mars 1959

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

kan därför inte bli föremål för domstolsmässig
omprövning.

Om man undantar år 1955 har frågan
nu varit uppe under icke mindre än
fem riksdagar i följd. Eftersom förvaltningsapparaten
sväller blir mängden
av frågor som avgörs centralt allt större
och också av allt större betydelse i den
enskildes liv.

Förra året avslog riksdagen en framställning
om en utredning med den motiveringen,
att man ej bordp företa några
mer genomgripande principiella förändringar
i rättsskyddssystemet, såvida
det inte befanns omöjligt att inom det
rådande systemet åstadkomma förbättringar.
Några åtgärder för en sådan förbättring
har veterligen inte vidtagits.

Överflyttningen av en rad besvärsmål
från statsrådet till regeringsrätten
är väl ett steg i rätt riktning. Någon generell
lösning på frågan om domstolsmässig
prövning av rättsliga adminstrativa
beslut är det dock inte.

I vår motion har vi pekat på de vägar,
som en utredning lämpligen bör
beträda. Jag tillåter mig, herr talman,
att yrka bifall till den reservation, som
är undertecknad av herr Rylander m. fl.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fröding begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Fröding begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 98
ja och 54 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion angående
remitteringen till utskott av lagstiftningsfrågor,
som upptagas av riksdagens
revisorer,

nr 5, i anledning av väckta motioner
angående ändrad sista dag för val av
justitie- och militieombudsmän,

nr 6, i anledning av väckt motion om
nya former för riksdagens högtidliga
öppnande,

nr 7, i anledning av väckt motion om
sådan ändring i riksdagsordningen att
lottning undvikes,

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående anskaffande av sakmaterial i
utskotten,

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående tidsbegränsning av anförandena
i riksdagens kamrar, och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 13 mars 1959

Nr 8

angående ändrad ordning för utträde ur
svenska kyrkan, och

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående redogörelse till riksdagen för
behandlingen hos Kungl. Maj :t av riksdagens
skrivelser;

statsutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer,
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av sparandet
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av företag i utländsk
ägo som importera och distribuera mineraloljor,

nr 7, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, och

nr 8, i anledning av väckt motion om
utredning angående ett statligt försäkringsföretag; första

lagutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion med förslag till lag om ändrad lydelse
av 17 kap. 12 § liandelsbalken;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nr 7, i anledning av motioner om viss
översyn av arrendelagstiftningen,
nr 8, i anledning av motion angående
vissa ändringar i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m., och

nr 9, i anledning av motion om vissa
ändringar i kungörelsen om älgavgifter
in. in.

§ 23

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 81, angående anslagsbehovet för
budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna,
m. m., och

nr 87, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1959/60.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 487, av herr Nelander m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till förordning om
handel med preventivmedel.

Denna motion bordlädes.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Tisdagen den 17 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Upsala 13.3.1959

Landshövding Elis Håstad är sedan
den 11.3.1959 intagen å medicinska kliniken
härstädes för hjärtsjukdom. Han
kan på grund av denna icke deltaga i
riksdagsarbetet under nu pågående riksdag;
vilket allt härmed intygas.

E. Ask-Upmark

Herr Håstad beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
It mars till sessionens slut.

§ 3

Svar på fråga ang. vissa viltskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Fru Sjöqvist har frågat
mig, om jag har mig bekant, att trots
länsstyrelsernas förbud lösa hundar under
snörika vintrar åstadkommer betydande
skador bland viltet i våra marker
och, i så fall, om jag överväger att
vidta åtgärder för att förhindra skadegörelse
av sådan art.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Jag får till en början erinra om att i
augusti 1957 genomfördes vissa ändringar
i jaktstadgans bestämmelser rörande
hundhållningen. Dessa ändringar,
vilka närmast föranleddes av de s. k.
rådjursrivningarna, innebar en skärp -

ning av hundägarnas ansvar och skyldigheter
i syfte att minska riskerna för
skadegörelse av löslöpande hundar. Det
är givetvis icke möjligt att efter den
korta tid, som därefter förflutit, mera
bestämt kunna ange verkningarna av
ifrågavarande författningsändringar.
Enligt vad jag inhämtat av Svenska jägareförbundet
synes man emellertid
glädjande nog dock kunna skönja en
tendens till det bättre. I varje fall står
det klart att någon ändring till det sämre
icke skett på senare tid.

Vad så beträffar det andra ledet i fru
Sjöqvists fråga får jag anföra, att de
1957 vidtagna ändringarna av bestämmelserna
rörande hundhållningen icke
avsåg att utgöra en definitiv lösning av
detta problem. Frågan kvarligger sålunda
hos 1949 års jaktutredning för ytterligare
överväganden och eventuella förslag.
I avbidan härpå och med hänsyn
till vad jag nyss anfört synes anledning
icke föreligga att nu vidtaga några åtgärder
i ämnet.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
fru Sjöqvists fråga.

Vidare anförde

Fru SJÖQVIST (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det svar jag fått
på min fråga.

Jag erkänner att det är svårt att komma
till rätta med detta problem, men
jag vill också göra mig till tolk för våra
djurskydds- och jaktvårdsföreningar,
som har talrika erfarenheter av svårigheterna
att skydda viltet i våra marker
mot kringdrivande hundar.

Den gångna vintern har varit ovanligt
snörik, varför möjligheterna att

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

Svar på interpellation ang. uppförande av

sedda för arbetslöshetens bekämpande

både skaffa föda och fly undan hundarna
varit små. Värst utsatta tycks rådjuren
ha varit denna vinter, och otaliga
är de tragedier som utspelats i våra
marker. Den död, som möter ett rådjur
när hunden står som segerherre på platsen,
är som vi vet fruktansvärd. Det har
också förekommit att rådjur, som uppsökt
de matplatser, vilka anordnats av
markägaren, har anfallits av hundar
och jagats till döds. Detta är något som
upprepas vinter efter vinter, och det
tycks inte hjälpa med de förbud, som
utfärdas mot att låta hund springa lös.
Ibland verkar det som om en del hundägare
nonchalerar dessa förbud.

Jordbruksministern har hänvisat till
1949 års jaktutredning. Jag hoppas att
vi snart får se ett resultat av dess
arbete.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. uppförande
av skolbyggnader med bidrag av medel,
avsedda för arbetslöshetens bekämpande

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat
om jag vill medverka till att skolbyggnader
på orter med sysselsättningssvårigheter
i ökad utsträckning får uppföras
med bidrag av medel som avses
för arbetslöshetens bekämpande.

Jag delar interpellantens uppfattning
att skolbyggnader i det nuvarande arbetsmarknadsläget
bör uppföras i ökad
utsträckning. I den nu till riksdagen avlämnade
propositionen angående anslag
för budgetåret 1959/60 till bidrag till
byggnadsarbeten in. m. inom skolväsendet
förslås också av sysselsättningsskäl
att — utöver den reguljärt bedrivna
skolbyggnadsverksamheten — byggnadsarbeten
för det allmänna skolväsendet
igångsättes för 100 miljoner kronor
och för yrkesskolväsendet för 40

skolbyggnader med bidrag av medel, avmiljoner.
Jag förmodar, att interpellantens
önskemål därmed är tillgodosedda.

Härefter anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Det var kort
och gott. Jag kan också fatta mig kort.
En diskussion om detaljerna kan ju
anstå, till dess vi skall behandla proposition
nr 82.

Jag vill emellertid knyta an några reflexioner
till frågan om den praktiska
handläggningen av dessa ärenden. Enligt
propositionen skall ifrågavarande
byggnadsarbeten utväljas ur den reserv
som anvisas av arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med de båda överstyrelserna.
Man kan räkna med att också kommunerna
i hög grad vill göra sig påminda
hos dessa verk, eftersom varje kommun
ju har sina speciella önskemål i sammanhanget.
Om projekten därför skall
kunna komma till utförande inom beräknad
tid, måste handläggningen av
ärendena ske på ett smidigare sätt än
hittills. Men det föreligger risk för motsatsen,
när nu tre olika ämbetsverk
skall inkopplas och bli överens om
varje beslut. Redan nu blir en del skolbyggnadsärenden
ibland så försenade,
att man är rent ut sagt förtvivlad. I min
egen kommun har ett högaktuellt skolbyggnadsärende
t. ex. legat hos en statlig
myndighet i 22 månader i första
omgången. Sedan det kommit tillbaka
till kommunen, återgick det ännu en
gång till samma myndighet, där det nu
redan har legat åtskillig tid.

Jag säger inte detta för att komma
vare sig vederbörande myndighet eller
någon befattningshavare till livs, men
det tycks vara något fel med själva systemet.
Risk föreligger också som sagt
för att förseningar skall komma att uppstå
ännu oftare, sedan ytterligare ett
verk inkopplats.

(; — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 8

Nr 8

Tisdagen den 17 mars 1959

Interpellation ang. direktreferat i Sveriges radio av viss boxningsmatch

Redan nu skall flera olika experter
granska förslagen. Meningarna kan givetvis
vara delade i olika frågor, och
då händer det lätt att ett ärende får
vandra fram och tillbaka mellan instanserna.
Om ett sådant ärende får
valsa mellan de olika ämbetsverken, så
tar ju detta orimlig tid, i synnerhet om
verken bara kommunicerar skriftligen.
Jag skulle därför vilja fråga herr statsrådet,
om man inte åtminstone för de
brådskande ärenden, som särskilt beröres
i statsrådets interpellationssvar,
skulle kunna organisera en arbetsgrupp
med representanter för de olika verken,
en grupp som kan samordna de olika
experternas arbeten, så att man inom
rimlig tid får fram deras förslag, och
sedan helt enkelt sätta sig runt ett bord
och resonera, till dess man blir överens.
I varje fall måste vi få mera muntligt
förfarande och mindre skriftväxling,
om dessa byggnadsarbeten skall ge
den snara hjälp, som både herr statsrådet
och jag hoppas på i nuvarande
arbetslöshetssituation.

Om vi inte får en sådan ordning, är
jag rädd för att inte bara dessa ärenden
utan också redan projekterade byggen
blir försenade.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan meddela fröken
Vinge att arbetsgruppen redan är organiserad
och har utsett en hel rad projekt,
som kommer att igångsättas, så
snart riksdagen fattat sitt beslut.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för detta mycket glädjande meddelande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande propositioner:

nr 81, angående anslagsbehovet för
budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna,
m. m., och

nr 87, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1959/60.

§ 6

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den på bordet
liggande motionen nr 487.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4—10,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden nr 2 och 3, statsutskottets
utlåtanden nr 43 och 44, bevillningsutskottets
betänkanden nr 3, 15
och 18, bankoutskottets utlåtanden nr
6—8, första lagutskottets utlåtande nr
10 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 5 och 7—9.

§ 8

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10 skulle uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 3 på morgondagens föredragningslista.

§ 9

Interpellation ang. direktreferat i Sveriges
radio av viss boxningsmatch

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LINDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Med stor förvåning har
den idrottsintresserade allmänheten erfarit
att radionämnden, som är ett rådgivande
och granskande organ, med 10
röster mot 4 — 10 ledamöter var frånvarande
— avslagit ett förslag om direktsändning
i Sveriges radio från sommarens
VM-match i boxning mellan

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

Interpellation i anledning av beslutat

Floyd Patterson och Ingemar Johansson.

Radionämnden har genom sitt ställningstagande
lagt nya hinder i vägen
för den nyhetsbevakning från ett stort
evenemang, som många licensinnehavare
anser som en legitim rättighet.

Avgörande för radionämndens ställningstagande
synes vara ett tidigare
fattat principbeslut att icke sända boxning
i radio eller TV.

Jag skall i detta sammanhang icke ta
upp till diskussion frågan huruvida det
är berättigat eller icke med ett sådant
principbeslut. Jag blott konstaterar att
den förestående VM-matchen i de vidaste
kretsar betraktas som en idrottshistorisk
händelse. Att under sådana
omständigheter avstå från en naturlig
nyhetsbevakning verkar minst sagt underligt.
Licensinnehavarnas berättigade
önskemål kan man enligt undertecknads
mening i ett fall som detta knappast
bortse ifrån.

Mot denna bakgrund vill jag till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet -— oavsett den
principiella inställningen till boxningen
—■ att VM-matchen mellan Floyd Patterson
och Ingemar Johansson är ett
stort evenemang av nyhetsbetonad karaktär? 2.

Om så är fallet, vill då statsrådet
undersöka möjligheterna för Sveriges
radio att genom direktreferat av matchen
ge allmänheten en fullgod nyhetsbevakning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation i anledning av beslutat

nedläggande av Gudhems remontdepå

Ordet lämnades på begäran till

Ilerr ELIASSON i Moholm (h), som
anförde:

Herr talman! Sedan beslut fattats om
nedläggande av Gudhems remontdepå

nedläggande av Gudhems remontdepå

har i bygden från kringliggande fastigheter
gjorts framställningar om arealförstärkning
från kungsgården. Planer
har dessutom funnits att kungsgården
skulle utarrenderas till en sambruksförening.
Ovisshet råder i dag, huruvida
någon av ovannämnda jordbrukare
kommer att få någon förstärkning liksom
huru stora kostnaderna blir för att
bygga upp Gudhems kungsgård till en
traditionell brukningsenhet, då en stor
del av den nu befintliga byggnationen
kommer att disponeras av en på kungsgården
projekterad vårdanstalt.

Med denna motivering hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra följande frågor:

1) Har herr statsrådet för avsikt att
medverka till att vissa kringliggande
fastigheter må kompletteras med mark
från Gudhems kungsgård?

2) Vill herr statsrådet lämna kammaren
redogörelse för de kostnader som
uppstår för ekonomibyggnader och bostäder
till den fastighet, som skulle
arrenderas av den tilltänkta sambruksföreningen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående Sveriges medlemskap i Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO);

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande vissa behörighetsfrågor
vid kommunal verksamhet
i form av aktiebolag, ekonomiska
föreningar, stiftelser och handelsbolag,

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ogiltigförklaring av valförrättning
på grund av oriktig sigillcring,
och

nr 13, i anledning av väckta motio -

Nr 8

Tisdagen den

ner om ändrad ordning för poströstning
vid politiska och kommunala val;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. in.,

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående nordiskt samarbete på
straffverkställighetens område,

nr 15, i anledning av väckt motion om
översyn av 25 kap. strafflagen om ämbetsbrott,
och

nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande prästs skyldighet
att viga frånskild;

andra lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till allmän tjänstepliktslag,
m. m., dels ock i ämnet väckt
motion;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till förädling av medicinalväxter,
m. in.,

nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1959/60 till Statens växtskyddsanstalt:
Avlöningar och Omkostnader

ävensom till Bekämpande av växtsjukdomar
jämte i anslutning härtill väckta
motioner, dels Kungl. Maj ds proposition
angående vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m.,
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående anslag till bidrag till
plantskolekontroll,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1959/60 till avlöningar, omkostna -

17 mars 1959

der och byggnadskostnader vid statens
skogsskolor ävensom till förberedande
skogskurser jämte i ärendena väckta
motioner, m. in.,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m., och

nr 16, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av väckt motion
om dubbla åldersgränser för barns bevistande
av offentlig filmföreställning,
m. m., och

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående enhetliga trafikförsäkringspremier
och bensinpriser.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

5, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapital -

Tisdagen den 17 mars 1959

Nr 8

budgeten för budgetåret 1959/60, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59 till Statens lånefond för den
mindre skeppsfarten;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1959/60 av underskottet för
luftfartsfonden;

från bevillningsutskottet:
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning; samt
från tredje lagutskottet:
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 93, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 94, för herr Bengt Elmgren att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

95, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 96, för herr Tore Bengtsson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 97, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

98, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 99, för herr Gunnar Heckscher att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 100, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 101, för herr Hans Hagnell att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 102, för herr Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 103, för herr Sven Gustafson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 104, för herr Torsten Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 105, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 44, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 67, med förslag till förordning om
särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.,

nr 84, rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp,

nr 85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landsliypoteksföreningar, m. m.,
nr 88, angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.,
nr 89, angående inrättande av en lärarhögskola
i södra Sverige, och

nr 90, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

§ 14

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: i

anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 70, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad, motionen nr 488, av
herrar Agerberg och Magnusson i Borås,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 71, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., motionerna:

nr 489, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

nr 490, av herr Senander m. fl.,
nr 491, av herr Gustafson i Göteborg,
och

nr 492, av herrar Hansson i Önnarp
och Carlsson i Bakeröd,

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 72, med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge m. m., motionen
nr 493, av herrar Fröding och Rylander,
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 74, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., motionen nr 494, av herrar Nilsson
i Svalöv och Ågren.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 18 mars

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å bordet liggande propositioner.
Därvid remitterades

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

44, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och
nr 67, med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder för
förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr

84, rörande statsbidragsgivningen till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp;

till bankoutskottet propositionen nr

85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.;

samt till statsutskottet propositionerna: nr

88, angående anslag för budgetåret
1959/60 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården in. m.,
nr 89, angående inrättande av en lärarhögskola
i södra Sverige, och

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

nr 90, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 488—493; samt
till bankoutskottet motionen nr 494.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 11—13,
första lagutskottets utlåtanden nr 12 och
14—16, andra lagutskottets utlåtande nr
8, jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 1, 8—11 och 14—16 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 8 och 9.

§ 4

Föredrogs den av herr Lindahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående direktreferat
i Sveriges radio av viss boxningsmatch.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Eliasson i
Moholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i anledning av beslutat
nedläggande av Gudhems remontdepå.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Anslag å kapitalbudgeten för justitie departementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Frågan om en ersättningsanstalt
för Långholmen —- närmast
den planerade centralanstalten i Österåker
— som behandlas i förevarande utlåtande,
var ju föremål för debatt i första
kammaren i fredags. Jag vill nu endast
med några ord beröra frågan, alldenstund
jag avgivit en blank reservation,
och kommer inte att ställa något
yrkande.

Vad jag tycker är i högsta grad anmärkningsvärt
är det sätt, på vilket denna
fråga har förhalats. Härvidlag måste
jag som riksdagsledamot uttala mitt stora
missnöje. Under en debatt i första
kammaren 1954 angående frågan om ersättningsanstalt
för Långholmen hävdades
kraftigt nödvändigheten av att en
sådan anstalt snarast möjligt kom till
stånd dels på grund av överbeläggningen,
dels på grund av att Långholmen är
en gammal, mycket omodern anstalt.
1956 beslöt riksdagen att mark skulle
inköpas i Österåker och Kumla, där ersättningsanstalter
skulle byggas. I en
proposition till 1957 års riksdag framhölls,
att marken i österåker var dålig
men att området skulle kunna användas
efter grundförstärkningar för ll/t miljon
kronor. Riksdagen förutsatte självfallet
att verkligt noggranna markundersökningar
gjorts och beslöt att den principiella
utformningen av anstalten —
detaljritningar och sådant — skulle påbörjas.

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet

Nu ställs vi emellertid återigen inför
frågan. Det sägs att marken möjligen
kan bli användbar efter grundförstärkningar
för 41/* miljoner kronor, men
detta anses alltför dyrt, varför man skall
börja söka efter ny mark för den tidigare
till Österåker planerade anstalten.
Vi står alltså 1959 praktiskt taget där vi
stod 1956 och har inte klart för oss, var
anstalten skall förläggas.

Det kan naturligtvis sägas att den
byggnadskommitté, som arbetat inom
fångvården, fått fram en hel del nya
sidoanstalter till Långholmen. Men
Långholmen är fortfarande belagd med
dubbelt så många interner som det
egentligen skall vara. Var och en förstår
väl, liurudana förhållandena måste vara
på en anstalt, som inte bara är gammalmodig
utan därtill har dubbelt så många
interner som den egentligen skall hysa.

Det framhålls också att man när som
helst kan behöva bygga Kumlaanstalten.
Men, herr talman, det har sagts mig att
marken även där är gammal sjöbotten.
Denna sjöbotten lär visserligen vara något
äldre än den i österåker, men jag
undrar: Har man här gjort ordentliga
markundersökningar, så att man vet, att
anstalten verkligen kan byggas på denna
plats? Med tanke på Österåkerfallet
har vi ju anledning att ställa oss tvivlande.
Men även om man skulle kunna
börja bygga i Kumla måste vi säga oss,
att vad som är nödvändigt är att snarast
möjligt få en ersättningsanstalt i närheten
av Stockholm. Det är dock från
Stockholm som det stora antalet interner
kommer, och med hänsyn till personalens
arbetstid m. m. bör ju fångtransporterna
vara så korta som möjligt.
Jag vill därför understryka nödvändigheten
av att vi snarast får en ersättningsanstalt
som inte ligger för långt
från Stockholm.

Herr talman! Som jag sade inledningsvis
har jag inte något yrkande; jag har
bara velat uttala mittt missnöje med frågans
behandling. Vem som bär ansvaret
i detta fall vet jag inte.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Fröken Elmén har dröjt
litet vid den fatalitet som uppkommit
beträffande marken för den planerade
ersättningsanstalten för Långholmen i
närheten av Stockholm. Det är riktigt
att resultatet av de senaste, mycket ingående
undersökningarna visade en
kostnadsökning för grunden på inte
mindre än 4‘/a miljoner kronor. Det är
självklart att man vid en så betydande
kostnadsökning ställer sig tvivlande till
lämpligheten av att hålla fast vid den
förläggning av anstalten som planerats.

I förra veckans konselj beslöt också regeringen
att uppdra åt fångvårdens
byggnadskommitté att skyndsamt utreda
vilka andra lösningar av förläggningsfrågan
som kan finnas. Man får väl i
första hand avvakta denna utredning
innan man definitivt bestämmer förläggningsplatsen.

Jag upprepar vad jag sade i första
kammaren i förra veckan, nämligen att
upptäckten av markens dåliga beskaffenhet
i Österåker inte nödvändigtvis
behöver medföra att uppförandet av den
första ersättningsanstalten för Långholmen
blir nämnvärt fördröjt. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag — vilket statsutskottet
bar biträtt — har nämligen anslagsramen
för detta nybygge för det
kommande budgetåret inte upptagits till
högre belopp än 2 miljoner kronor, och
inom denna ram kan några egentliga
byggnationer inte vidtagas förrän tidigast
nästa vår. Om nu fångvårdens byggnadskommitté
verkställer sin utredning
skyndsamt, behöver det inte uppstå någon
försening att tala om med uppförandet
av den anstalt, som skulle ersätta
den ursprungligen planerade anstalten
i Österåker, vare sig den förlägges på
annat område i Österåker eller på annan
plats i närheten av Stockholm.

Som fröken Elmén antydde kan man
också bestämma sig för att börja med
uppförandet av den andra ersättningsanstalten,
den i Kumla. Fröken Elmén

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Anslag & kapitalbudgeten för justitiedepartementet

lämnade den uppgiften att markunderlaget
kanske inte heller där var fullgott.
Jag har tidigare talat med en av byggnadskommitténs
tekniska experter, som
då sade att grundläggningen i Kumla
kan ske i vanlig ordning. Visserligen
rinner en liten å utmed kanten av området,
men på den plats där byggnaderna
skall förläggas skall marken vara
torr och bra. När nu en ledamot av denna
kammare har uttryckt tvivel härom,
utgår jag emellertid ifrån att byggnadskommittén
kommer att låta sig angeläget
vara att ytterligare undersöka markförhållandena
i Kumla.

Slutligen vill jag beträffande vad fröken
Elmén sade om det långa uppskov,
som onekligen har uppstått med utrymningen
av Långholmen, understryka att
vi måste betänka den kolossala ansvällningen
av fångantalet. Under de sista
tio åren, d. v. s. ungefär sedan 1948, då
Långholmsavtalet träffades, har fångantalet
fördubblats. I dag har vi inte
mindre än 5 000 intagna. Och denna ansvällning
visar inte några tecken till att
avta, utan den fortsätter i oförminskad
takt. Under en tid av ett år räknat tillbaka
från i dag har antalet intagna ökat
med inte mindre än 500. Ett enda års
ökning har alltså givit upphov till ett
platsbehov som motsvarar en ny anstalt
av Långholmens storleksordning. Ökningen
har också, som fröken Elmén påpekat,
medfört att alla utrymmen har
måst utnyttjas intill bristningsgränsen.
Vi har överbeläggning på ett stort antal
av anstalterna. För att Långholmsanslalten
skall kunna läggas ned krävs
alltså tydligen inte bara att vi som ersättning
får uppföra dessa centralanstalter
utan också att vi lyckas få åtminstone
någorlunda balans mellan
platstillgångcn på anstalterna och fångantalet.
Som kammaren väl känner till
har statsmakterna använt betydande resurser
för nybyggnadsverksamheten. I
år kan t. ex. utrymme tas i anspråk som
motsvarar ungefär 000—700 platser, och
likväl har man inte lyckats uppnå jämvikt
mellan fångantal och platsantal.

Kommer denna ökning av fångantalet
att fortgå i samma takt, så kommer det
också i fortsättningen att bli stora svårigheter
att utrymma Långholmsanstalten.
I förra veckan uttalade sig herr
Mannerskantz i första kammaren ganska
pessimistiskt på den punkten. Han sade
sig hysa farhågor för att utrymningen
inte skulle kunna ske i vår tid. Så
mörkt vill jag emellertid inte se på saken.
Om man går några decennier tillbaka
så visar det sig, att det inte bara
varit ökning av fångantalet utan också
nedgång, ibland mycket kraftig. Om
man nu är så försiktig att man inskränker
sina förhoppningar till att stabilitet
här skall uppnås, tror jag att vi skall
kunna bygga ifatt platsbehovet så att
det kommer att bli balans. Under sådana
omständigheter skall vi väl också
kunna utrymma de gamla, föråldrade
anstalter vi har. Då kommer givetvis
Långholmen, som är synnerligen otidsenlig,
i första rummet. Jag hoppas därför
att utrymningen av Långholmen
skall kunna ske inom en inte alltför avlägsen
framtid.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är en liten fråga jag
skulle vilja ställa: Vem bär ansvaret för
att denna fördröjning uppstått?

Jag sade i mitt första anförande, att
jag inte hade någon uppfattning om
detta, och nu vill jag till statsrådet ställa
frågan, vem som bär ansvaret för att
man inte från början gjort de markundersökningar,
som man tycker att riksdagen
liar rätt att kräva.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! I samband med den proposition,
som framlades 1957, då regeringen
begärde riksdagens yttrande
över principerna för utformningen av
de nya ersättningsanstalterna för Långholmen,
upplystes beträffande österåker,
att byggnadsstyrelsen hade verkställt
eu noggrann undersökning, som
givit till resultat att det behövdes grund -

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet

förstärkningar för en kostnad av l1/»
miljon.

Sedermera har man fått nya erfarenheter,
bl. a. vid uppförandet av Hällbyoch
Mariefredsanstalterna. Bl. a. har det
därvid visat sig att besvärligheter uppkommit
genom att den tekniska utrustning
man har nu för tiden är betydligt
tyngre än den man hade tidigare. Fångvårdens
byggnadskommitté har nu låtit
föranstalta om ytterligare grundundersökningar
i Österåker genom byggnadsstyrelsens
försorg. Man har även vänt
sig till statens geotekniska anstalt och
inhämtat yttranden av en del stora
entreprenörer. Därvid har man kommit
till resultatet att man får tänka sig
ytterligare kostnader för grundförstärkningen
uppgående till 3''/« miljoner,
alltså tillhopa, som fröken Elmén sade,
472 miljoner kronor.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Fröken Elmén framhöll
skäl, som hon ansåg tala för att man av
de två fångvårdsanstalterna i första
hand borde inrikta sig på att bygga
den som är närmast Stockholm. Med
talmannens tillåtelse skulle jag vilja
nämna skäl, som jag tycker talar för
att Kumla-anstalten bör komma till utförande
i första hand.

Kumla har haft att kämpa med omfattande
sysselsättningssvårigheter. Stadens
industrier är helt inriktade på
fabrikation av konsumtionsvaror för
hemmamarknaden och har drabbats
hårt av den kris, som gått fram över
denna gren av vårt näringsliv. Både
större och mindre fabriker i Kumla,
både skofabriker och konfektionsfabriker
har nödgats upphöra med sin verksamhet,
och vi har haft en omfattande
arbetslöshet, vilket torde vara välbekant
för kammarledamöterna.

Staden har satsat hårt på arbetslöshetsbekämpande
åtgärder. Utöver inves -

teringar i beredskapsarbeten har staden
köpt friställda industrifastigheter för
över en miljon kronor, vilket är mycket
för en så liten stad. Härigenom har plats
beretts för nya sko- och konfektionsföretag
i de nedlagdas ställe, men vi liai
alltjämt arbetslöshet kvar.

Under denna brydsamma tid har staden
jämväl åtagit sig avsevärda utgifter
för det kommande fängelsebygget. Man
har inköpt markområden, som fångvårdsbyggnadsrepresentanterna
önskade
att staden skulle förvärva för anstaltens
räkning. I dag finns det lämplig
mark med utrymme nog för stora utvidgningar
av anläggningen, om så skulle
vara erforderligt. Fröken Elmén undrade
om den marken inte möjligen
också vore oduglig att bygga på. Där har
gjorts grundundersökningar, som visat
att det överst ligger ett lager av lera med
god bärighet. Detta lager är 0,7—2 meter
tjockt, och det vilar på ett fast
gruslager. Vi bygger sjuvåningshus på
sådan mark utan att behöva påla eller
vidta liknande förstärkningsanordningar.

Staden har också hösten 1958 börjat
utföra lednings- och gatuarbeten för den
blivande fångvårdsanläggningen. Vidare
hade vi förbundit oss att staden, när
det behövdes, skulle ha ordnat att det
fanns lägenheter tillgängliga för tjänstebostäder.
För närvarande byggs i västra
delen av staden 180 bostadslägenheter,
och 50 skall påbörjas i sommar. I intillliggande
kvarter har man köpt fastigheter,
som skall rivas för att bereda rum
för ytterligare byggen. Man har projekterat
100 HSB-lägenheter i saneringsområdet
i stadens centrum. Detta visar
att vi forcerar bostadsbyggandet, vilket
sker just med tanke på att vi skall kunna
tillhandahålla de önskade tjänstebostäderna.

Vad österåker beträffar har man
funnit, att grundförhållandena är så
olämpliga, att en anstalt inte kan byggas
där. Det är ju beklagligt. I Kumla
däremot är alla förberedelser undan -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet

stökade, och där går det att bygga genast.
Därför skulle jag vilja vädja till
dem, som har att fatta beslut i frågan,
att låta Kumla-anstalten i första hand
ifrågakomma till uppförande.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att fru Renström-Ingenäs
har missuppfattat mig.
Jag bär ingenting emot Kumla-anstalten,
men jag menar, att den inte får
uppskjuta byggandet av en anstalt i närheten
av Stockholm. Med hänsyn till
fångtransporterna anser jag det nämligen
vara angeläget, att man får en ersättningsanstalt
för Långholmen i närheten
av Stockholm.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad fångtransporterna
beträffar har ju inte hänsynen till dessa
hindrat, att det i alla fall föreligger beslut
om att Kumla-anstalten skall byggas.
När den blir färdig, skall den ju
fyllas med fångar från Långholmen. Det
är alltså en utgift som man ändå räknat
med. Att den kommer ett år tidigare
bör därför inte vara någon olägenhet.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi är fullt på det klara
med att båda anstalterna skall byggas.
Det är helt enkelt beslutat. Men att vi
fördröjer byggandet av en ersättningsanstalt
i närheten av Stockholm är det
som jag anser vara beklagligt. Större
delen av de fångar som kommer från
Stockholm skall naturligtvis placeras
på den anstalt som ligger i närheten av
denna stad.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag vill anknyta till vad
fru Renström-Ingenäs sade om vilken
betydelse det har för en liten kommun
att en stor anstalt förlägges där.

Niir det beslöts, att den ena ersättningsanstalten
för Långholmen skulle

förläggas till Österåker, fick kommunen
förbinda sig att bygga bostäder eller se
till att bostäder fanns för 200 befattningshavare
och att dra fram vattenoch
avloppsledningar till fängelseområdet.

Österåker har tills helt nyligen varit
en ren landskommun, men den är nu
på väg att bli en tätort och i viss mån
en förort till Stockholm. Den ligger
emellertid litet för långt ifrån Stockholm
för att kunna räkna med att i
längden bara bygga åt människor, som
skall ha sitt arbete här i staden. Dessutom
vill man ju inte gärna ha rena
sovstäder. Vi har därför hela tiden utgått
ifrån, att om vi skall kunna bygga
ut, såsom vi har tänkt oss, måste vi ha
tillräcklig sysselsättning hemma för en
ganska väsentlig del av kommunens invånare.
Vi har gott om småföretag, som
vi i och för sig är mycket glada åt, men
vi har hela tiden ansett, att vi för att
känna oss säkra borde försöka få något
större företag till kommunen. Centralfängelset
är ett för våra förhållanden
mycket stort företag och därtill ett som
inte är konjunkturkänsligt.

Man kan kanske inte direkt i siffror
ange vad det kommer att kosta kommunen,
om nu fängelsebygget inte blir
av. Men just fängelsebygget har varit
den fasta punkten i allt vårt planeringsarbete.
Det har skett en mycket forcerad
nybyggnad av bostäder. De är för
all del redan fyllda. Det står inga bostäder
tomma i dessa dagar, men vi har
planerat ytterligare. Framför allt har
vi planerat med tanke på att kunna
hålla jämn sysselsättning för byggnadsarbetarna,
vilka kanske är de som råkar
värst ut nu. Fn del byggnadsarbetare
är bosatta i kommunen förut men
har i stor utsträckning arbetat på annan
ort. Nu har de räknat med att helt
och hållet kunna ägna sig åt arbete i
hemtrakten. Vi har också fått dit många
nya byggnadsarbetare, som byggt egnahem
eller på annat sätt blivit bofasta.
De har räknat med att först kommer

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet

bostadsbyggandet att pågå i oförminskad
takt i åtskilliga år. Sedan kommer
fängelsebygget att ta några år med goda
möjligheter för dem att få arbete vid
detta. Sedan är samhället så pass stort,
att de kan få kontinuerligt arbete i fortsättningen.

Om nu fängelset inte kommer till
stånd, försvinner inte bara arbetsmöjligheterna
där, utan då måste vi ta under
omprövning, om bostadsbyggandet
skall fortsätta, i första hand om dessa
200 lägenheter skall byggas. Det blir
ett tvärstopp i byggandet, som naturligtvis
i första hand går ut över byggnadsarbetarna.
Vi har byggt ut affärscentrum.
De som har slagit sig ner där
och öppnat affärer och andra serviceanordningar
har naturligtvis också hela
tiden räknat med denna stora kommande
anläggning.

Jag skulle därför vilja framhålla att
det är mycket viktigt, att man åtminstone
inte släpper tanken på att förlägga
fängelset till österåker, även om den
mark man ursprungligen inköpt befinnes
olämplig. För övrigt kan den som
är hemma där inte finna annat än att
skildringarna av markförhållandena är
lindrigt sagt överdrivna.

Det talades i första kammaren om att
marken flyter omkring, att den är ett
gungfly o. s. v. Området är inramat av
landsvägen och järnvägen, som båda i
årtionden har burit en mycket tung
trafik utan att flyta bort. Jag tror inte
att byggnadsmaskiner väger mer än
t. ex. de stora tankvagnar, som kör ut
med olja. Även själva åkermarken, där
fängelset skulle ligga, har brukats med
moderna maskiner. En skördetröska
och en traktor väger också några kilogram,
men det är ingen som har gått
ned sig på denna åker. Nu får man väl
böja sig för att det inte går att lägga
fängelset på åkern, men det inköpta
området är mycket stort; det är inte
bara åkermark utan hela egendomen
Runögård. Dessutom finns det stora
markområden i andra delar av kommu -

nen med berggrund. Det kan inte vara
omöjligt att hitta en lämplig plats för
fängelset där och därmed undgå alla de
följder för en liten kommuns räkning,
som det blir om detta företag skulle tas
därifrån. Alla de skäl som gjorde att
man stannade för att lägga den stora
ersättningsanstalten för Långholmen till
Österåker — vilka jag inte här skall
räkna upp — finns kvar.

Jag vill, herr talman, vädja till både
justitieministern och den kommitté, som
arbetar med ärendet, att de vid sökandet
efter ny mark för fängelset i första
hand ser sig om inom Österåker.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har, när denna fråga
sist behandlades i statsutskottets
tredje avdelning, fått det intrycket, att
man inte har särskild anledning att
tala med så djupa brösttoner om att
riksdagen inte skulle vara tillräckligt
informerad. Sådana här olyckshändelser
inträffar emellanåt, och ibland är
det bara för oss att konstatera faktum.
Här har justitieministern redan erinrat
om vilka upplysningar som gavs i propositionen,
när vi först tog ställning. De
gick bl. a. ut på att fångvårdsstyrelsen
hade gjort undersökningar och ansåg,
att man kunde bygga efter de då beräknade
grundkostnaderna. Jag har
t. o. m. en känsla av att ville man ta
risken skulle man kunna bygga enligt
dessa beräkningar. Man har emellertid,
som också justitieministern framhållit,
på grund av erfarenhet från ett tidigare
tillfälle då man hade att göra med liknande
grundförhållanden och då för
övrigt en grävmaskin drunknade under
arbetet, kommit fram till att ingen
byggnadsfirma vill ge sig på detta arbete
till de priser, som man förut har
räknat med.

Beträffande frågan, huruvida man
alldeles skall överge Österåker, så är
detta väl inte självklart. Man vet, att en
annan plats tidigare fanns som alternativ,
men att det även där på grund av

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

högre tomtpris skulle ha blivit bra mycket
dyrare att bygga. Denna kostnadsskillnad
väger dock inte upp de nu
framräknade högre grundkostnaderna.
Kvar står som fröken Olsson redan
sagt: man tog också hänsyn till vissa
andra ting, när man fattade beslut om
att anstalten skulle förläggas till österåker.
Till sist får man självfallet väga
det ena mot det andra och kanske trots
allt stanna kvar i Österåker. Det är ungefär
så jag har uppfattat saken, fast
man inte kan lämna några garantier.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! »Det har inträffat en
olyckshändelse», har vi hört från olika
håll. Det kan vara mänskligt, och jag
skall inte söka syndabockar för det.
Vad jag vill efterlysa och vad jag hoppas
är att statsrådet och chefen för
justitiedepartementet i sinom tid kommer
att lämna kammaren en ordentlig
och ingående redogörelse för vad denna
kalamitet har kostat och kommer att
kosta statsverket.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den bild, som kammaren
här fått av utvecklingen i fråga om
tomt för berörda anstalt, ger ett mycket
bestämt intryck av, inte bara att en
olyckshändelse kan inträffa — såsom
herr Åkerström välvilligt skyndade sig
att säga — utan att hela frågan från regeringens
sida handlagts utan tillräcklig
energi. Här uppkommer tydligen
ganska betydande förluster för statsverket.
Att det blir uppskov med ordnandet
av erforderlig fångvård, är också
uppenbart. Lika klart är att österåkers
kommun har, såsom fröken Olsson påpekade,
blivit försatt i ett läge som ger
kommunen anledning till berättigade
klagomål.

Det är mycket beklagligt när något
sådant som detta inträffar. Fröken El -

statens bosättningslånefond

mén frågade statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, huruvida han hade
någon uppfattning om ansvaret för
vad som skett. Jag hade, herr talman,
väntat mig att statsrådet skulle säga att
det enligt parlamentarisk praxis är klart
att ansvaret åvilar »mig och min företrädare».
Det är vi som har och bär
haft ledningen av justitiedepartementet
och det är vi som i sista hand bär ansvaret
för att frågan handlägges på ett
ur allmänna synpunkter tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Efter vad som förevarit
tror jag att det finns full grund för att
man från riksdagens sida uppmanar
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att såsom ledamot av regeringen
se till, att det inte blir ytterligare
uppskov eller beklagliga fördyringar
för det allmänna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Statens bosättningslånefond

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 beträffande kapitalbudgeten (bilaga
26, punkt 6, s. 19—22 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att till Statens bosättnings -

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Statens bosättningslånefond

lånefond för budgetåret 1959/60 anvisa
ett investeringsanslag av 100 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft bl. a.
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Källqvist
(I: 210) och den andra inom andra
kammaren av herr Rydén (11:266), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att höja räntan å bosättningslånen
till 5 procent fr. o. m. den 1 juli 1959.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1959/60
anvisa ett investeringsanslag av 100
kronor;

b) att motionerna I: 108 och II: 377
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna 1:210 och 11:266
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Sundelin, Aastrup,
Birke, Malmborg, Staxäng och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt
herrar Gustafsson i Skellefteå och Bohman,
vilka ansett att utskottet under c)
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 210 och II: 266,
besluta att räntan å bosättningslån från
och med den 1 juli 1959 skulle höjas
till 5 procent;

2) av herr Palme, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Till denna punkt är fogad
en reservation med förslag om att
räntan på bosättningslånen skall höjas
från nu gällande 474 procent till 5 procent.
Vid fjolårets riksdag hade vi att
behandla ett liknande förslag, och eftersom
frågan då blev föremål för rätt
ingående debatt kan jag nu fatta mig
kort.

Jag vill framhålla att den framställning,
som vi reservanter gjort om höjd
ränta på bosättningslånen, inte bottnar
i någon negativ inställning till själva

låneforinen, utan den står tvärtom helt
i linje med de principer, som fastslogs
när låneformen genomfördes och som
innebar att dessa lån inte skulle ha subvcntionskaraktär.
När riksdagen biföll
förslaget om bosättningslån skulle enligt
uttalande av såväl statsutskottet som
departementschefen räntan beräknas
ungefär efter gängse marknadsränta,
och det skulle alltså inte i räntan ligga
någon subvention. Den ränta på 4 procent,
som då fastställdes, var inte heller
särskilt låg i förhållande till gällande
marknadsränta.

År 1953 föreslogs att räntan skulle
sänkas till 2,5 procent. Detta var i ett
lågränteläge, när statens upplåningsränta
inte låg avsevärt högre än den
nämnda. Utskottet avstyrkte emellertid
förslaget och menade att så låg ränta
skulle innebära en subvention och att
någon sådan icke borde ingå i bosättningslånerörelsen.
Nu har visserligen,
sedan frågan behandlades i fjol, räntan
höjts till 474 procent, men detta innebär
i alla fall en större subvention i förhållande
till dagsräntan än en ränta på 2,5
procent skulle ha inneburit år 1953.

Meningen med dessa lån är ju att ge
unga människor som skall sätta bo möjlighet
att utan bankmässiga säkerheter
låna pengar till bosättningen. Lånen
lämnas ju inte heller till sådana som har
det sämst ställt, utan riksbanken fordrar
att låntagarna skall ha möjlighet att
förränta och amortera lånen. I praktiken
har det således på sätt och vis tillämpats
en inkomstgräns, och det är onekligen
litet underligt att det finns en undre
inkomstgräns för erhållande av subvention.

En ränta på 5 procent innebär också
i nuvarande läge en subvention, särskilt
som staten dessutom betalar 365 000
kronor i ersättning till ortsombuden och
riksbanken. Vi har emellertid stannat
vid att föreslå en ränta på 5 procent,
som vi anser rimlig, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med herr
Gustafsson, men eftersom jag är motionär
vill jag göra ett litet påpekande såsom
ett tillägg till den debatt vi hade
förra året.

Dessa bosättningslån utlämnas ju efter
mycket noggrann kontroll, och det
har visat sig att de som får lånen mycket
ofta har inkomster på 15 000—20 000
kronor. Detta betvivlade herr Rubbestad
när vi förra året diskuterade saken,
men enligt upplysningar, som jag har
fått från riksbanken, förhåller det sig
faktiskt på detta sätt. Det säger en del
om att de som får lånen har möjligheter
att betala en icke subventionerad
ränta. Det betydelsefulla för ungdomarna
som skall sätta bo är att de kan få
ett sådant här lån utan bankmässiga
säkerheter. Under sådana förhållanden
anser jag det fullt befogat att staten tar
ut en icke subventionerad ränta.

•lag vill också understryka det faktum
att de som får bosättningslånen
sköter dem på ett utomordentligt sätt
och att statens förluster alltså är mycket
små. Första avskrivningsåret rörde
sig förlusterna om någonting på 4,3 procent,
men nu ligger de under 1 procent
per år. Även detta är ett belägg för att
det är fråga om människor som har
möjlighet att betala den ränta som bör
utgå. Det viktiga för dem är, som sagt,
att kunna erhålla lån utan bankmässiga
säkerheter.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Som framgår av vad utskottet
skrivit har räntan på dessa lån
från och med den 1 juli höjts till 4‘/-«
procent, motsvarande normalräntan för
statens utlåningsfonder.

Herr Rydén skulle ha upptäckt något
fall, där en person med 15 000 kronors
inkomst skulle ha fått ett sådant lån.
Därmed skulle herr Rydén ha bevisat,

Statens bosättningslånefond

att alla som får sådana lån även orkar
med att betala en högre ränta. Jag har
svårt för att finna att detta var en fullgod
bevisning. Jag tror också att det är
bäst att vi för framtiden håller oss till
normalräntan för statens utlåningsfonder.
Detta innebär att räntan kan gå
neråt med en kvarts procent men den
kan kanske också i fortsättningen gå
uppåt ungefär lika mycket, det är tänkbart.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag får verkligen säga
att det förvånar mig att utskottets ärade
talesman har så pass dåligt reda på sig;
han har tydligen inte införskaffat uppgifter
från riksbanken. Man meddelar
där, att större delen av de lån som utlämnas
sker till sådana som har inkomster
på mellan 15 000 och 20 000 kronor.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 1) av herr Roman
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. c) i utskottets utlåtande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
131 ja och 77 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
41, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av förordnanden
om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 10

Ändrad lydelse av 1 § förordningen om

särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 §
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckt motion.

I en den 19 december 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 37, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
— utan ändring i övrigt av hittills tilllämpade
regler — förordna om restitution
för år 1958 och därefter tills vidare
av skatt för sådan bensin, som förbrukades
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer, med 340 kronor för traktor
och år.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen väckta motionen
11:463 av herrar Aclamsson och
Persson i Appuna, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta godkänna propositionen
med den ändringen, att nu
utgående belopp för restitution för erlagd
bensinskatt för jordbrukstraktorer
bibehölles oförändrat vid 325 kronor.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till

Onsdagen den 18 mars 1959 Nr 8

Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.

Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 37,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit;

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att —• utan
ändring i övrigt av hittills tillämpade
regler — förordna om restitution för
år 1958 och därefter tills vidare av skatt
för sådan bensin, som förbrukades vid
jordbruket till bensindrivna traktorer,
med 340 kronor för traktor och år;
samt

B) att motionen II: 463 av herrar
Adamsson och Persson i Appuna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Tillsammans med herr
Persson i Appuna har jag väckt en motion
i denna fråga. Den har drabbats av
det synnerligen oblida ödet att bli utsatt
för en s. k. välvillig skrivning.

Saken gäller restitution av skatt, erlagd
för bensindrivna jordbrukstraktorer.
Det har i propositionen föreslagits
att restitutionsbeloppet skall höjas från
nuvarande 325 till 340 kronor per år
och traktor. Vi har i motionen yrkat på
att det nuvarande beloppet skall bibehållas.
Vi har tagit del av kontrollstyrelsens
beräkningar och funnit att om
man räknar med 1957 års traktorsbestånd
icke mindre än 51,3 procent av
traktorägarna nu får överkompensation,
d. v. s. de får väsentligt mera tillbaka
än vad de har betalat in i bensinskatt.

Den procentuella andelen överkompenserade
traktorägare har stigit ganska
kraftigt under de senaste åren. 1950
beräknade man att ungefär 12,5 procent
var överkompenscradc. Procenttalet var
år 1957 mer än fyrdubblat och är i detta
nu, som jag sade, uppe i 51,3. Mer iin

hälften av traktorägarna får alltså mera
än de egentligen har rätt att ställa krav
på. Detta har ju inte varit avsikten. Det
finns heller inte något som helst socialt
skäl att till dessa traktorägare betala ut
en överkompensation.

Bevillningsutskottet medger nu att det
på denna punkt är önskvärt med bättre
och mera aktuellt underlag för en framtida
bedömning. Detta har motionärerna
påtalat genom att säga att det statistiska
underlaget är dåligt och att utgångspunkten,
att en sjättedel av konsumtionen
avser landsvägskörning, är en uppskattning
som saknar underlag. I dag
är troligen användningen av bensindrivna
traktorer på landsvägarna mycket
större än vad som antagits. Någon
restitution för bensin som används för
landsvägskörning skall ju inte komma
i fråga, allra helst som traktorerna är
befriade från fordonsskatt. Här håller
nu en ganska allmän opinion på att växa
fram som kräver att traktorerna i den
mån de går på landsvägarna skall erlägga
fordonsskatt på samma sätt som
andra motorfordon.

Likaså är det ett mycket starkt krav,
framför allt från biltrafikanterna, att de
traktorer som används för landsvägskörning
verkligen är försedda med
skyddsanordningar, så att inte olyckor
uppstår av det slag som ganska ofta har
inträffat. Riksdagen har visserligen inte
nu att ta ställning till den saken, men
jag nämner detta därför att det ur riksdagens
egen synpunkt är känsligt att gå
för långt i medgivande mot dessa traktorägare
när det gäller restitution av
bensinskatt.

Riksdagen borde därför enligt mitt
bedömande avvakta ett biittre underlag
innan den beslutar sig för att höja
restitutionsbeloppet. .lag har f. ö. blivit
synnerligen förvånad över jordbruksnämndens
beräkning och förslag i de
här styckena, som går så långt, att dessa
traktorägare sammantagna skulle få tillbaka
mer pengar iin som betalats in.

Av det nu tillgängliga materialet fin -

Andra kammarens protokoll 1!).r>9. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.

ner man att jordbruket i dag totalt sett
får en kompensation för bensinskatten
som på några år har ökat med omkring
10 procent, från 84 procent år 1950 till
över 94 procent år 1957. Det är också
egendomligt att man i alla de här beräkningarna
fullständigt bortser från
statens administrationskostnader — dem
lägger man följaktligen på de andra
som inbetalar bensinskatt.

Det finns enligt mina bedömanden
mycket starka skäl för motionärernas
yrkande på den här punkten, och jag
hemställer därför om bifall till motionen.

I detta anförande instämde herr Blidfors
(s).

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
tvist med herr Adamsson om hur
fördelningen av restitutionsmedlen bör
ske. Jag vill bara ha sagt, att bensintraktorn
är oerhört värdefull för småbruket
— det visar sig också i regel när
man ersätter hästen med en traktor, att
traktorn är så tidsbesparande att man
kan använda den långt mer än beräknat.

Om bensinrestitutionen skulle avskaffas,
vill jag vädja till dem som skall göra
det att införa en övergångstid på fyra
eller fem år — då hinner de traktorer
som nu är i bruk slitas ut, och fabrikerna
slutar att tillverka sådana traktorer.
Om bensinrestitutionen på en gång
drogs in utan något varsel, vore det en
väldig orättvisa, inte minst mot småbruket,
som i stor utsträckning använder
de bensindrivna traktorerna.

Herr YIGELSBO (ep):

Herr talman! Av herr Adamssons resonemang
fick man det intrycket, att
restitution utgår för alla traktorer. Det
är i så fall fel; restitution utgår endast
för bensindrivna traktorer.

Det är kanhända svårt att bedöma,
vilket belopp för återbäring som är
riktigt, 325 kronor årligen eller 340,

eller 380 såsom statens jordbruksnämnd
har föreslagit. Ännu svårare är det att
bedöma, i vilken procentuell omfattning
traktorerna används för jordbruksdrift
respektive körs på landsväg. Vi
har därför måst hålla oss till de beräkningar
som har gjorts upp av vad man
påstår vara sakkunniga organ.

Jordbruksnämnden har räknat ut att
vi rätteligen skulle ha 380 kronor, och
med hänsyn till det förtroende som man
här uppe i Stockholm i andra sammanhang
brukar visa mot de statliga förvaltningsorganen
trodde jag att jordbruksnämndens
kalkyl skulle godtas.
Statsrådet gjorde emellertid inte det,
utan han framlade i propositionen ett
förslag om att det restituerade beloppet
skall höjas från 325 till 340 kronor, och
det förslaget har bevillningsutskottet
tillstyrkt.

I bevillningsutskottet framfördes det
från visst håll, att en del ägare till bensindrivna
traktorer säljer sin gamla bensindrivna
traktor och ställer undan den
och köper en ny, så att restitution kommer
att ges för båda traktorerna. Man
har beskyllt bönderna för att vara dumma,
och det kanske de är, men jag kan
försäkra att de inte är så dumma att de
gör på detta sätt. Med hänsyn till det
bytesvärde som en gammal traktor har
om man förvärvar en ny, måste det vara
en ren förlust att handla på det sätt som
vederbörande beskylls för. Om en jordbrukare
vill avyttra sin gamla bensindrivna
traktor, skulle jag tro att han byter
och betalar mellanpriset. Gör han
inte det, tjänar samhället ytterligare på
affären, eftersom förvärvet då kommer
att betraktas som nyanskaffning, och
han får i så fall inget avdrag.

Jag har inga fler erinringar att framställa.
Med hänsyn till det förtroende jag
har för Kungl. Maj:t i denna fråga ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt be -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

gära ordet i den här frågan, men lierr
Jansson i Benestad har tydligen råkat
ut för någon missuppfattning, och den
vill jag rätta till.

Herr Jansson i Benestad säger, att de
som nu har för avsikt att ta bort restitutionsbeloppet
borde försöka få till
stånd en övergångstid. Nej, herr Jansson
i Benestad, vi motionärer har inte sagt
att vi vill ha bort restitutionen; vi vill
bara behålla det belopp som för närvarande
utgår. Kontrollstyrelsen har
nämligen starkt ifrågasatt, om den höjning
som jordbruksnämnden här föreslog
var motiverad —- jag skall inte gå
in på den saken. Kungl. Maj:t stannade
mitt emellan de båda förslagen, och såvitt
jag vet har även jordbrukarna i
denna kammare accepterat den ståndpunkten.
Det finns ju inte någon motion
som tagit upp jordbruksnämndens förslag
— man är kanske en smula tveksam
även på det hållet.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter herr Janssons och
herr Vigelsbos anföranden har jag inte
så mycket att säga. Herr Vigelsbo har
ju medgivit det berättigade i den kritik
vi har framfört. Jag vill bara säga,
att skillnaden mellan herr Vigelsbo och
mig i den här frågan är, att herr Vigelsbo
har fått bensinrestitutionen förbättrad
med 15 kronor om året för de grupper
han företräder, medan jag synes få
nöja mig med en välvillig skrivning.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Det framgår av detta utlåtande,
att det föreliggande ärendet är
av sådan karaktär, att det kan diskuteras
om de grunder, som nu tillämpas för
restitutionen, är de lämpligaste, men
det framgår också att man av administrativa
skäl har stannat för det schablonbelopp
som här föreslås. Det är nog
anledning att slå fast, att det nuvarande
systemet inte kan påstås innebära någon
absolut rättvisa, men det går å and -

Värdesäkring av visst långsiktigt sparande

ra sidan inte att i en handvändning få
från någonting bättre än det nuvarande.

Två ämbetsverk har haft litet delade
meningar om den faktiska åtgången av
bensin i förevarande avseende. Kungl.
Maj:t har då beaktat dessa båda ståndspunkter
så till vida, att Kungl. Maj:t har
lagt fram ett förslag som ligger ungefär
mitt emellan de båda ståndpunkterna,
och det är detta förslag som nu föreligger
för riksdagens avgörande.

Motionärerna kan naturligtvis säga,
att beloppet skulle vara oförändrat med
hänsyn till de ovissa beräkningsgrunderna,
men utskottet har velat framhålla
att man, när förslag kommer fram
nästa gång, om möjligt bör försöka få
mera objektiva grunder, d. v. s. mera
omfattande beräkningar, så att myndigheterna
kan samsas om väsentliga fakta.
Utskottet har givit detta till känna i sin
skrivning, och jag tror att kammaren
därmed kan besluta att bifalla utskottets
hemställan, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Värdesäkring av visst långsiktigt
sparande

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner

100 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Värdesäkring av visst långsiktigt sparande

om utredning angående värdesäkring av
vissa former av långsiktigt sparande.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 309 av herr Aastrup in. fl. och
nr 376 i andra kammaren av herr Ohlin
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om en särskild, skyndsam utredning
rörande åtgärder för att värdesäkra
olika former av långsiktigt sparande och
försäkringar, som kunde vara av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjning.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 309 och II: 376 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Mannerskantz, Mattsson,
Eegnéll, Löfgren, Eliasson i Sundborn
och Agerberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med
bifall till motionerna I: 309 och II: 376,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en särskild, skyndsam utredning
rörande åtgärder för att värdesäkra
olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar, som kunde vara av
betydelse för ålderdoms-, invalid- och
efterlevandeförsörjning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Motioner av samma slag
som den nu förevarande har tidigare
behandlats i riksdagen.

Vid B-riksdagen i fjol avgjorde lotten
utskottets ställningstagande på så
sätt, att de som ville bifalla motionerna
vann.

Ställningen i utskottet är nu alldeles
densamma, och lotten har denna gång
utfallit på det motsatta sättet. När man
har samma antal ledamöter i utskottet
för den ena åsikten som för den andra,
är alltså ställningen i sak densamma,
men skrivningen går denna gång på

grund av lottens inverkan emot ett bifall
till motionerna.

Sparandet är en fråga av allra största
betydelse. De mycket stora förluster spararna
gjort och gör på grund av ett
ständigt fallande penningvärde framstår
för spararna som en grym orättvisa.
I reservationen ansluter vi oss till yrkandet
i motionen och föreslår en särskild,
skyndsam utredning rörande åtgärder
för att värdesäkra olika former
av långsiktigt sparande, som kan vara
av betydelse för ålderdoms-, invalidoch
efterlevandeförsörjning. Vi delar
motionärernas uppfattning att det bör
utredas vilka former som kan finnas
för en värdesäkring av det mera långsiktiga
sparandet av speciellt denna karaktär.
Särskild betydelse har spörsmålet
just för ålderdomstryggheten. Då
det i annat sammanhang kommer att
framläggas förslag om en allmän tjänstepension
med värdesäkring, framstår det
som ännu mera angeläget att åt enskilda
sparandet kan ges värdesäkring, och
vi kan inte dela den med lottens hjälp
tillkomna majoritetens uppfattning, att
frågan kan utredas genom redan befintliga
utredningar. Denna fråga är av så
speciell karaktär, att det måste vara
mest ändamålsenligt att särskilda sakkunniga
tillkallas, som får koncentrera
sig på de spörsmål som gäller just
värdesäkringen. Förslag bör framläggas
för riksdagen allteftersom resultatet
av utredningens arbete framkommer.

Om jag här fattar mig mycket kort, så
betyder detta inte att jag på något sätt
underskattar värdet och vikten av den
fråga som vi nu har till behandling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Frågan om att åstadkomma
värdesäkring för vissa former
av långsiktigt sparande har i olika
sammanhang varit föremål för riksdagens
prövning. Som herr Löfgren sade
avgjordes frågan i utskottet vid förra

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

101

årets B-rilcsdag med lottens hjälp, och
utskottsmajoriteten beslöt då att frågan
borde bli föremål för utredning.
Riksdagen avslog emellertid utskottets
utlåtande. Det finns emellertid anledning
att gå ytterligare ett år tillbaka i
tiden, alltså till 1957. Då förelåg en motion
från centerpartiet, i vilken yrkades
på en utredning av möjligheterna att
göra kapital, placerat i bank, värdebeständigt.
Jag vill erinra om att utskottet
den gången var enigt. Där avgavs ingen
reservation. Utskottet skrev den gången
följande: »Den av motionärerna väckta
frågan om åtgärder i syfte att göra i
bank sparat kapital värdebeständigt bör
icke utredas i särskild ordning utan får
övervägas i ett större sammanhang.»

Detta uttalande godkändes sålunda i
utskottet 1957 utan invändningar och bifölls
sedan av riksdagen.

Frågan kom tillbaka 1958, och vi reservanter
hade vid det tillfället inte
ändrat uppfattning. Vi var klart medvetna
om att frågan borde prövas i ett
större sammanhang. Vi var sålunda inte
ointresserade av denna fråga, men vi
tvivlade på möjligheterna att forcera
fram en lösning.

Frågan har nu kommit igen vid denna
riksdag genom motioner från folkpartiet,
vari föreslås att hela frågan
skall bli föremål för särskild utredning.
Som bekant har stabiliseringsutredningen
i uppdrag att undersöka vilka möjligheter
som föreligger att lösa värdesäkringen
av i bank sparat kapital. Likaså
sysslar 1957 års pensionskommitté
med frågan. Då förstår jag inte varför
vi skulle tillsätta en ny utredning för
att få spörsmålet utrett.

Herr talman! .lag har här försökt fatta
mig lika kort som herr Löfgren och ber
med det anförda att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
försöker här försvara sitt ställningstagande
och siiger att man kan vara nöjd

Värdesäkring av visst långsiktigt sparande

med vad som redan åtgjorts i denna
sak. Vi har emellertid den bestämda
uppfattningen att denna fråga är av så
stor betydelse och av så speciell karaktär,
att vi inte kan förvänta att de utredningar
som tidigare tillsatts kan
syssla också med denna fråga på ett så
effektivt och ändamålsenligt sätt, att vi
får fram det resultat vi vill ha fram.

Det har i den motion som nu är föremål
för behandling redovisats, att exempelvis
1957 års pensionskommitté ■—
som skulle utreda denna fråga — inte
har haft ett enda sammanträde under
hela 1958, fastän det har sagts ifrån, att
utredningen skyndsamt skulle ägna frågan
uppmärksamhet. Vidare har det
sagts att stabiliseringsutredningen skall
utreda frågan, men den utredningen har
så oändligt många andra stora och viktiga
problem att syssla med, att det verkligen
bör vara ändamålsenligt att tillsätta
en speciell utredning, som skyndsamt
och effektivt kan ta hand om denna
sak. Från håll som står herr Persson
i Appuna ganska nära har också efterlysts
resultaten av utredningarna i denna
fråga. Jag vill här bara erinra om
den interpellation av herr Åman i första
kammaren vari upptagits frågan om
värdebeständigheten av enskilt pensionssparande.

Det skulle vara en klok åtgärd — och
för det stora antalet sparare av långsiktig
karaktär, speciellt då det gäller sparande
för ålderdomstrygghet, skulle det
också vara en gärd av rättvisa — att
man nu verkligen tog itu med detta problem
och inte bara nöjde sig med att
hoppas att andra utredningar, som har
andra stora och väsentliga arbetsuppgifter,
skall se på även denna fråga.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att jag
är nöjd med vad som skett. Inget förslag
har såvitt jag vet lagts fram. .lag
har bara sagt att vi väl kan vara till -

102 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Yärdesäkring av visst långsiktigt sparande

freds med att frågan är föremål för utredning.

Jag har inte heller ändrat ståndpunkt
sedan 1957, men det har herr Löfgren
och reservanterna däremot gjort. År
1957 uttalade ett enhälligt utskott att
dessa frågor borde prövas i ett större
sammanhang, och det är vad vi fortfarande
anser. Därför menar vi att de
utredningar som redan arbetar bör pröva
hela frågan.

När herr Löfgren här drar in spararna
— som ju alltid kommer in i dessa
sammanhang — säger han att det inte
kan vara rimligt att dessa förlorar så
och så mycket på inflationen. Men, herr
Löfgren, det är oerhört svårt att i det
fallet komma med en rättvisande statistik.
Ty spararna har väl inte uteslutande
levt på sparat kapital. Många av
småspararna har väl dessutom varit löntagare,
och i denna egenskap har de
väl fått del av den lönestegring som
skett under tiden. Man kan därför inte
göra gällande, som herr Löfgren gjorde,
att alla sparare bara har förlorat på
penningvärdeförändringen.

Jag anser att det inte finns någon anledning
att tillsätta en ny utredning.
Herr Löfgren har sig också bekant att
Tord Palanders utredning om dessa ting
har infordrats av stabiliseringsutredningen,
och vi har den uppfattningen att
stabiliseringsutredningen på basis av
det infordrade materialet sedan kommer
att pröva hela frågan.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Persson i Appuna
säger att en del av de människor
som förlorat på inflationen har fått någon
gottgörelse och kompensation genom
tillägg på sina löner, så bortser han
ifrån det mycket beklagliga faktum, att
spararna här i landet sedan tiden före
kriget och till nu har på grund av penningvärdeförsämringen
förlorat ett belopp,
som kan beräknas till cirka 3 000
miljoner kronor. Detta faktum vill herr
Persson i Appuna nu släta över genom

att säga att de utredningar som skall
undersöka dessa ting också skall ägna
den frågan uppmärksamhet. Yi tror
emellertid att det skulle vara mest effektivt
att tillsätta en speciell utredning,
som är helt inriktad på att lösa de problem
som tagits upp i motionen.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte alls bortse
från, och jag vill ingalunda släta över,
det faktum att spararna förlorat en del
genom penningvärdeförändringen. Men
vad jag vill ha sagt är att vi skall komma
ihåg, att bland dessa småsparare kan
det även finnas löntagare, som alltså
fått del av reallöneutvecklingen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten säger
att det inte har förebragts nya skäl
eller omständigheter, som ger anledning
till ändrat ståndpunktstagande i
frågan om utredning av värdesäkringen
av vissa former av långsiktigt sparande.

Det hände emellertid någonting, som
jag tycker är ganska sensationellt, under
höstriksdagen — vilket även berörts
av herr Löfgren — när TCO:s direktör
Valter Åman i en uppmärksammad interpellation
i första kammaren hemställde
om en skyndsam utredning i
detta syfte. Han pekade på de nackdelar,
som för närvarande är förknippade med
förvaltningen av pensionsfonder, de
fristående pensionskassor som finns,
vilka i stor utsträckning gäller folk som
är anställda inom TCO:s område. Frågan
om värdesäkring av dessa fonder
är ett stort problem, oavsett hur pensionsfrågan
kommer att lösas i framtiden.

Herr Åman begärde alltså en skyndsam
utredning. Nu säger herr Persson
i Appuna, att denna fråga skall lösas i
ett större sammanhang. Man får emellertid
akta sig så att inte sammanhang -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8 103

en blir så stora, att frågan kommer
bort. Här åberopas stabiliseringsutredningen.
Jag råkar sitta med i denna. Vi
har hållit på i flera år med vår stora
uppgift att försöka förena full sysselsättning
med stabilt penningvärde. Men
våra möjligheter att ta upp den stora
fråga det här gäller är synnerligen begränsade.
Hittills har vi inte kunnat
ägna denna fråga någon uppmärksamhet,
och i det program vi närmast har
framför oss finns heller inte utrymme
härför.

Den andra utredningen, 1957 års pensionskommitté,
har visserligen någon
man som arbetar i det fördolda, men
som herr Löfgren påpekade har den inte
haft något sammanträde sedan den 22
januari 1958, när den avlämnade sin
delpromemoria, som berörde helt andra
frågor. Detta visar ju med önskvärd
tydlighet, att denna fråga för närvarande
är försummad. Den är av stort intresse
inte bara för alla, som nu är pensionsförsäkrade,
utan också för alla som
bedriver ett långsiktigt sparande.

Jag tycker det är ganska beklämmande
att se den nonchalans, som visas från
utskottsmajoritetens sida i denna viktiga
fråga.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Till herr Gustafson i
Göteborg skulle jag bara vilja säga att
det är inte jag som är nonchalant och
inte heller utskottsmajoriteten, när vi
säger att denna fråga borde prövas i
ett större sammanhang. Det uttalade utskottsmajoriteten
1957, och i den satt
herr Gustafsons i Göteborg och herr
Löfgrens partivänner. Även de ansåg
sålunda att denna fråga borde prövas
i ett större sammanhang. Vad har då
skelt som motiverar ett ändrat ståndpunktstagande?
Jo, säger herr Gustafson
i Göteborg, herr Åman har interpellerat
i första kammaren. Det var det
enda skäl han anförde för att vi borde
ändra ståndpunkt. Vi anser emellertid

Värdesäkring av visst långsiktigt sparande

fortfarande att denna fråga bör prövas
i ett större sammanhang.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Persson i Appuna
klamrar sig nu fast vid ett utskottsuttalande
1957 ungefär som en drunknande
i en livboj. Här är det väl dock
inte fråga om att ta upp vad ett utskott
kan ha sagt på grund av en motion
1957, utan frågan är hur denna
sak ligger till för närvarande. Det har
visat sig att stabiliseringsutredningen
inte haft tid ta upp denna fråga till
en allvarlig dryftning. Det har visat
sig att frågan för stora grupper av dem
som är pensionsförsäkrade är av största
vikt. Jag kan ytterligare hänvisa till en
ledare i TCO-tidningen, där det nyligen
klagades på att denna fråga inte
lösts.

Nu säger herr Persson i Appuna, att
visserligen kan det väl hända att denna
fråga kan vara av stor vikt, men
1957 har det uttalats någonting med anledning
av en annan motion, och därför
kan man inte ändra ståndpunkt nu. Jag
tycker det är en ganska ynklig försvarslinje.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
tycker det är ynkligt att hänga sig
fast vid vad som sades 1957. Jag skall
inte heller säga något mer om det. Men,
herr Gustafson, skaffa det utskottsbetänkande
som förelåg 1957! Där hade
vi nämligen låtit vissa myndigheter
yttra sig över motionen, och vad de anförde
skulle säkerligen vara en tänkvärd
läsning för herr Gustafson i Göteborg.
De flesta av de hörda remissinstanserna
sade nämligen vid det tillfället,
alt frågans lösning var besvärlig.
Det fanns både praktiska och teoretiska
svårigheter. De menade, att i
den mån denna fråga skulle prövas, bor -

104 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Meddelande ang. institutet enkel fråga

de det ske i ett större sammanhang.
Detta är vad som sades 1957. Om herr
Gustafson i Göteborg vill kalla en hänvisning
därtill för att klamra sig fast
vid en livboj, så gärna för mig, men
vi menar alltfort att frågan är av den
storleken, att det bör finnas anledning
pröva den i ett större sammanhang.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Denna fråga är av sådan
vikt, att den utredning som skulle
komma till stånd, om reservationen bifölles,
säkerligen finge ta upp saken i
ett större sammanhang. Det är klart att
man måste ta upp hela problemet. Men
när den nuvarande utredningen inte
kan göra det, vill då herr Persson i
Appuna låta frågan förbli olöst och om
den föres fram riksdag efter riksdag
bara svara med att åberopa uttalandet
1957, som gällde en helt annan motion,
såsom en förevändning för att inte låta
frågan gå till skyndsam utredning?

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Hur kan herr Gustafson
i Göteborg påstå att stabiliseringsutredningen
inte kan ta upp denna fråga?
Det förefaller mig egendomligt, ty det
meddelades 1957 att statsrådet och
chefen för finansdepartementet hade givit
denna utredning i uppdrag just att
pröva dessa frågor. Jag skall inte avslöja
några namn, herr Gustafson, men
så mycket är klart, att det även bland
oss i bankoutskottet finns de som är
med i stabiliseringsutredningen, och
jag förmodar att de kan ta upp denna
fråga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 104 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Meddelande ang. institutet enkel fråga

Herr TALMANNEN yttrade:

Spörsmålet om utnyttjandet av institutet
enkel fråga har varit föremål för
överväganden inom talmanskonferensen.
Konferensen beslöt därvid enhälligt
att fästa kammarens uppmärksamhet på
och understryka ett uttalande i ämnet
av konstitutionsutskottet i dess år 1954
avgivna betänkande nr 19 med förslag
till vissa åtgärder för rationalisering av
riksdagsarbetet. Konstitutionsutskottet
förutsatte att, för att frågedebatterna
skall omfattas med mera allmänt intresse,
de som yttrar sig — såväl statsrådet
som den ledamot som framställer
frågan — frivilligt ålägger sig en snäv
tidsbegränsning, så att varje yttrande
icke pågår mera än högst två eller tre
minuter.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8 105

Ändrad sista dag för val av justitie- och

dagens högtidliga öppnande

§ 14

Herr talmannen meddelade, att herr
Andersson i Ronneby, som vid kammarens
sammanträde den 25 februari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 15

Föredrogos vart för sig
första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord framställning
om ändring av bestämmelsen
i 24 § andra stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän, och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 42 § lagen
om prästval; samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av väckt motion angående
remitteringen till utskott av lagstiftningsfrågor,
som upptagas av riksdagens
revisorer.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Ändrad sista dag för val av justitie- och
militieombudsmän

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående ändrad sista dag för
val av justitie- och militieombudsmän.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr RY LAN DER (fp):

Herr talman! Det är i våra dagar inte
vanligt, att man håller begravningstal
över avstyrkta motioner. Jag skall inte
heller säga många ord om denna motion.
Att jag över huvud taget säger någonting
beror på att utskottet har erkänt
det beaktansvärda i motionernas
syfte. Orsaken till att utskottet härut -

militieombudsmän — Nya former för riks över

inte har gjort någonting torde vara
att författningsutredningen för närvarande
arbetar. Jag kan hålla med om att
det är riktigt att vänta och se vad författningsutredningen
kommer till för
resultat. Jag vill bara lägga författningsutredningens
här närvarande ledamöter
på hjärtat, att de inte glömmer
bort denna sak i det stora lagstiftningsarbete,
som utredningen har för händer.

Det är alldeles uppenbart att de tio
dagar som för närvarande står till förfogande
för val av JO och ersättare för
JO inte är tillräckliga, särskilt som
riksdagsmännen numera ganska regelmässigt
reser hem över helgerna; dessa
tio dagar blir kanske härigenom i realiteten
endast fem dagar. Man kan behöva
samråda med flera olika personer.
Det är heller inte mer än tillbörligt att
de personer, som är föreslagna som JO
och ersättare för JO, också får en smula
rådrum, innan de bestämmer sig för
om de vill kandidera till dessa poster.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Nya former för riksdagens högtidliga
öppnande

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion
om nya former för riksdagens högtidliga
öppnande.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 61 i andra kammaren
av fru Eriksson i Stockholm och
herr Lindström hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att författningsutredningen
finge i uppdrag att pröva nya former
för riksdagens högtidliga öppnande.

Utskottet hemställde, att motionen
11:61 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr

106 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Nya former för riksdagens högtidliga öppnande

Spångberg och fru Thunvall, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen,
med bifall till motionen II: 61, i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla,
att författningsutredningen finge i uppdrag
att pröva nya former för riksdagens
högtidliga öppnande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Vi motionärer är tillfredsställda
med den behandling som
vår motion har fått, trots att den är
avstyrkt. Men under den tid som gått
sedan motionen skrevs har författningsutredningen,
om tidningsuppgifterna är
riktiga, praktiskt taget helt gått våra
önskningar till mötes.

Den som några år deltagit i riksdagens
högtidliga öppnande har ju inte kunnat
undgå att erfara en känsla av att
detta i mycket stor utsträckning är en
kvarleva från den tid då kungarna var
enväldiga och i nåder lät kalla ständerna
till sig för att tala om litet grand hur
de ville ha det och icke så mycket för
att fråga ständerna hur det skulle bli.
Utvecklingen har därför gjort att denna
anordning måste bringas i takt med
tiden.

Jag undrar vad herrar ledamöter i
ett svenskt kyrkomöte skulle säga, om
man skulle öppna mötet med någon
form av asablot. Eller vad sägs om att
inleda en övning med attrapper för
kärnvapen med att skjuta med pilbåge
eller att öppna en mannekänguppvisning
med att fladdra med paradisiska fikonlöv?
Jag tror nog att det skulle skära i
ögonen. Vi som med viss skepsis ser på
riksdagens högtidliga öppnande erfar
nog någonting av samma känsla vid
detla tillfälle.

Det visar sig också att allt färre riksdagsledamöter
deltar i detta riksdagsöppnande
under de former det nu har.
Vill man vara cynisk kan man säga att
det är en form av krönikespel. Att åskådarantalet
ändå är så pass stort som

det är understryker väl endast den uppfattningen.

Vi motionärer ser möjligheter till att
vi skall få en mera tidsenlig högtidlighet
vid riksdagsöppnandet. Som jag
sade i början av mitt anförande är vi
motionärer tillfredsställda med den behandling
som vår motion har fått, framför
allt från författningsutredningens
sida, även om denna inte direkt har
behandlat motionen. Därför, herr talman,
har jag inget yrkande.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Den fråga som här berörs,
kan måhända inte betraktas som
något särskilt centralt ämne, eftersom
det som angrips är själva formerna,
den yttre ramen till en statsakt och inte
statsakten som sådan. Herr Lindström
och anhängarna av hans stilideal —
hur nu detta ser ut, det vet jag inte riktigt
— vill alltså ha bort den färgklick
— jag skulle vilja säga en av de få färgklickar
vi har i vårt offentliga liv —
som det högtidliga öppnandet av riksdagen
utgör. Motionärerna motiverar
detta bland annat med att det inte skulle
passa sig med sådana här irrationella
och otidsenliga inslag i en tid av långt
driven rationalisering och nivellering,
och man talar om televisionens tillkomst
och menar att detta skulle vara ett skäl
för att få en annan ordning till stånd.
Låt mig bara här få påpeka att just
detta argument om att ceremonien i
rikssalen skulle i och med televisionens
tillkomst liksom ha överlevt sig själv
förefaller mig vara tämligen gåtfullt,
eftersom det väl svårligen kan tänkas
ett mera tacksamt sändningsobjekt för
televisionen än just riksdagsöppnandet.
Skulle man i det här sammanhanget möjligen
önska någon liten reform i riktning
mot ett fullkomligare stilmönster,
skulle det kanske vara att riksdagsledamöterna
själva hade möjlighet att iaktta
dekorum i något större utsträckning än
nu är fallet. Jag skall inte närmare gå
in på vad jag här åsyftar. Får jag bara

Onsdagen den 18 mars 1959 Nr 8 107

Nya former för riksdagens högtidliga öppnande

helt seriöst tillfoga en förhoppning,
kalla det gärna en vädjan till författningsutredningen,
att man inte nämnvärt
inriktar reformivern just på de
vackra och hävdvunna formerna för
riksdagsöppnandet. Detta önskemål tycker
jag man kan få lov att framställa
utan att man fördenskull behöver anse
att saken i och för sig motiverar någon
större process.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr förste vice talmannen
Skoglund (h) och herr Nelander
(fp).

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig givit uttryck
åt den tanken att det inte skulle
förekomma högtidligheter vid riksdagens
öppnande. Jag och min medmotionär
menar bara att denna högtidlighet
skulle få en i någon mån mera tidsenlig
prägel. Det är väl ändå skillnad på hur
riksdagen i dag ser ut och hur den arbetar
och hur det var när mallen på
enväldets tid drogs upp till den form
för riksdagsöppnandet som vi har ännu
i våra dagar, då praktiskt taget alla medborgare
via sin rösträtt har medinflytande
på lagstiftningen här i landet. Vår
önskan är alltså en mera för tiden lämpad
öppningshögtidlighet. Vidare kan
man säga att det måtte väl i alla fall
vara mera praktiskt om konungen kom
hit ned och satt här framför oss än att
vi alla skall gå till rikssalen. Jag vet inte
om vi har större skyldighet att gå dit än
kungen att gå hit.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Den här motionen har
avslagits. Motionären herr Lindström
misstolkar väl i någon män utskottsutlåtandet,
då han tror att vi liar varit positiva
till den här frågan. Motionen avslogs
nästan enhälligt. I utlåtandet har
vi hänvisat till författningsutredningen,
som har mycket vidsträckta direktiv.
Den kan ta upp en sådan här fråga, om

den anser att det verkligen finns en
opinion på det här området. Jag tror ej
så är fallet, och tydligen delar utskottsmajoriteten
den uppfattningen.

Jag instämmer med föregående talare,
herr Hamrin. Jag hoppas också att man
inte rubbar för mycket på den ceremoni
som vi nu har, ty den har redan anpassats
allteftersom tiden har förändrats.
Herr Lindström tycker att det är onödigt
att vi går till rikssalen. Han vill
tydligen åka bil. Men vi kan väl gå den
där biten. Ingen tar skada därav i något
hänseende. Ceremonien har anpassats i
så hög grad som man kan fordra. Motionärerna
röjer inte alls någon respekt
för våra traditioner utan vill att vi skall
slopa alltsammans. Ute i bygderna är
vi ju mycket rädda om traditioner och
gamla kulturminnen, men här skulle vi
alltså utan vidare göra rent bord. Detta
är att visa brist på respekt för traditionerna.
Vi litar på att författningsutredningen
inte vill vidtaga några större
ändringar. Men under alla förhållanden
skall ju författningen ändras. Vi får
kanske enkammarsystem — därom vet
vi emellertid ingenting ännu — och då
blir ändringar ofrånkomliga i vissa avseenden.
Därför får vi avvakta, och jag
yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Herr Pettersson i Norregård
ryckte snabbt undan grunden för
herr Lindströms förhoppningar om meningen
med utskottets skrivning. Man
kan emellertid konstatera att utskottet
inte på något sätt försvarar de nuvarande
formerna, och jag förstår att herr
Lindström kunde dra de slutsatser han
drog. Jag för min del har velat vara
på den siikra sidan, varför jag tillsammans
med fru Thunvall reserverat mig
till förmån för motionen, och jag kommer
att yrka bifall till reservationen.
Men först skall jag något granska frågan
med utgångspunkt från vad utskottet
framhåller.

108

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Nya former för riksdagens högtidliga öppnande

Utskottet antar, att om vi om någon
tid beslutar en förändring av riksdagsarbetet
och inför enkammarsystem, kan
detta komma att inverka på formerna
för riksdagens öppnande. Ja, det är
klart, men detta är väl ingalunda någon
anledning att uppskjuta lösningen av
frågan om nya former för riksdagens
öppnande. Vi har i alla fall haft dessa
uppvisningar sådana de nu är åtminstone
sedan 1700-talet. Om kammarens
ledamöter studerar tavlan uppe i stora
partilokalen skall de finna, att det egentligen
inte är någon skillnad på själva
formerna när det gäller uppställningen
kring kungen och hovet. Det är riksdagsmännens
klädsel som har demokratiserats,
liksom vi har fått en annan demokrati,
men de gamla formerna för
riksdagens högtidliga öppnande finns i
stor utsträckning kvar sådana de varit
tidigare. Det framgår också av utskottsutlåtandet
att det är ett gammalt arv
som vi här dras med.

Herr Hamrin tycker att detta är en
färgklick som vi borde behålla. Ja, jag
tycker om opera och revyer och till och
med cirkus, och sådant kan man ju se
på, om man längtar efter färgklickar.
Men jag tycker faktiskt inte att riksdagens
öppnande nu motsvarar det innehåll
och de uppgifter som riksdagen har,
och jag har ute i landet mött folk som
frågat, nu sedan televisionen kommit:
Är det där verkligen riksdagen?

Det är klart att kungen kunde ändra
på det hela utan vidare — det gäller ju
ingen grundlagsfråga, och det har inte
heller motionärerna och vi reservanter
gjort gällande. 34 § i riksdagsordningen
tillåter mycket enkla former. Denna paragraf
kan mycket väl ha kvar sin nuvarande
lydelse, även om ett och annat
frågetecken kan behöva sättas i marginalen
vid en genomläsning, men någon
grundlagsändring behövs sannerligen
inte för att dämpa ner riksdagsöppnandet
ordentligt. Allt finns ju kvar sedan
den gamla tiden, från stövlarna på Karl
XI :s drabanter till allt glitter och all ut -

styrsel som möter hos hovets representanter.
Riksdagsöppnandet äger ju rum
varje år. Vi kan därför inte vänta på
författningsutredningen, och vi behöver
inte heller det för att göra en hemställan
om neddäinpning av ceremonierna.
Vi har inte enkammarsystem än. Det
är ju fråga om en utredning, och vi vet
inte vad riksdagen kommer att besluta
i detta fall. Jag hoppas för min del att
riksdagen går in för enkammarsystem,
men jag vågar inte säga att den kommer
att göra det, utan det torde bli delade
meningar om saken.

Jag har här i min hand en »Ordning
för riksdagens öppnande i Stockholm
år 1959». Den utfärdas varje år av riksmarskalken
»på nådig befallning», ocli
ledamöterna har kanske läst den. Den är
på åtta sidor och upptar 14 paragrafer.
Där finner jag att riksdagen intar en
så pass framträdande plats att den särskilt
nämns i § 8 på fyra rader, och det
är ju inte så litet i förhållande till allt
glitter som förekommer i detta sammanhang.
Det är kanske en någorlunda riktig
proportion med tanke på den ställning
riksdagen får inta just den dagen.
Allt det övriga gäller hovet, hovuppvaktning
och alla damer och herrar från
olika håll som skall vara med, främmande
beskickningschefer med fruar
som skall underrättas o. s. v.

Så kommer jag då till en paragraf
som talar om när kungen kommer. Jag
skall citera, för att det inte skall bli något
missförstånd. Kungen kommer, »företrädd
och åtföljd av nedannämnda
personer i följande ordning:

1 :o Drabanter.

2:o Två kammarpager.

3:o Konungens stora vakt, två och två,
sålunda

till vänster:

chefen för Svea flygflottilj, chefen
för Livgrenadjärregementet, sekundchefen
för Livregementets husarer,
sekundchefen för Livregementets
grenadjärer, chefen för 3.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

109

Nya former för riksdagens högtidliga öppnande

flygeskadern, befälhavande amiralen
marinkommando Ost och överhovjägmästaren; till

höger:

chefen för Svea artilleriregemente,
sekundchefen för Göta pansarlivgarde,
sekundchefen för Livgardesskvadronen,
sekundchefen för Svea
livgarde, chefen för Stockholms
kustartilleriförsvar, överkommendanten
i Stockholm och överhovstallmästaren.

4:o Riksmarskalken, förande riksmarskalksstaven.

5:o Hans Majestät Konungen.
På ömse sidor om Hans Majestät
gå deras excellenser herrar statsministern
och ministern för utrikes
ärendena; närmast bakom
Hans Majestät går överstekammarherren.

G:o Deras Kungl. Högheter Hertigen av
Halland och Hertigen av Södermanland.

7 ro Konungens statsråd, två och två,
de äldre först, de yngre sist.

8:o Hans Majestät Konungens och Deras
Kungl. Högheters uppvaktningar».

Nog frågar man sig, även i någon mån
av sparsamhetsskäl, vad alla möjliga
militära chefer har för uppgift i detta
sammanhang. Om kungen vill ta med sig
överhovjägmästaren, överhovstallmästaren
och överstekammarherren må det
vara hans sak; de har kanske tid avdelad
till sådant. Men inkallande av cheferna
för de olika försvarsgrenarna tycker
jag nog man kan banta ned åtskilligt
utan att förlora i något avseende.

Så ser det alltså ut, och hur det är i
verkligheten vet ju vi riksdagsledamöter.
De som vet allra bäst är väl de som
ser det liela i televisionen. Allt detta kostar
tid och pengar, och man skulle säkert
vinna på en tidsenligare och enklare
ceremoni, som vore mera tilltalande
för riksdagens högtidliga öppnande än
de nuvarande formerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag tycker, att herr
Spångberg suger med ett visst välbehag
på denna fråga, som vore det en karamell.
Jag tycker det är underligt att vi
med en så dryg föredragningslista framför
oss skall gräva ned oss i dylika beskrivningar.
Visst finns det ålderdomliga
former vid riksdagens öppnande.
För min ringa del har jag funnit mycket
som är ganska otidsenligt t. ex. att representanter
för det kungliga stallet här
skall vara med, och att det behövs en
modernisering är alldeles uppenbart, en
uppgift för den nye riksmarskalken.

Nu är det ju så att författningsutredningen
blir skyldig att ta upp detta problem
till behandling. Jag vill bara säga
rent principiellt, eftersom herr Hamrin
vidrörde detta, att jag tycker det ligger
mycket i vad han sade om att man med
en viss varsamhet skall ändra de ålderdomliga
och solenna former det här är
fråga om. Rent psykologiskt spelar det
en viss roll att t. ex. folkrepresentationen
uppträder inför allmänheten och
inför Kungl. Maj :t ingalunda i någon
gyckelskrud eller över huvud taget under
former som inbjuder till löje, men
med anknytning till rikets historia och
de solenna former, som vi i övrigt är
förtrogna med. Där skall inte slätstrukenheten
och banaliteten skrida alltför
långt.

Jag vet inte om det kan trösta herr
Spångberg, men jag vill åtminstone säga
att jag och förmodligen också andra
inom författningsutredningen har den
inställningen, att man bör tillgodose
både det solenna motivet och se till att
tidsenliga former iakttages. Vi kan alltså
vara övertygade om att författningsutredningen,
trots att dess tid blir mycket
begränsad, i sommar även kommer
att ta denna fråga under övervägande.
Men den sammanhänger även med kam -

Ilo Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Nya former för riksdagens högtidliga öppnande

marfrågan och riksdagshusets ombyggnad
m. m.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket att tillägga. Vi är här inne på
smakfrågor, och då finns det ju alltid
en bred marginal för subjektiva bedömanden.

När jag lyssnade på herr Spångberg,
gjorde jag den reflexionen, att vi här i
kammaren inte fått del av herr Spångbergs
stilideal. Jag tror att det i varje
fall, så länge vi saknar något konkret
alternativ, finns anledning att hålla på
den nuvarande ordningen. Jag skulle
ytterligare vilja understryka, att jag
hoppas och förutsätter, att författningsutredningen
skall fara varliga fram just
på denna speciella punkt.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Hallén har ju redan
talat om situationen i författningsutredningen,
varför jag inte har mycket
att tillägga. Det hör ju inte till god sed
att man, när man sitter i en utredning,
yttrar sig i riksdagen om frågor som
behandlas av utredningen. Nu har herr
Hallén snuddat litet vid substansen i
ämnet, och då kanske jag kan tillåta
mig att göra det så långt att jag säger,
att jag tycker att de här försöken att
tränga tillbaka kungen liknar tillvägagångssättet,
när man spelar schack:
man angriper kungen med den ena pjäsen
efter den andra, så att kungen flyttas
ett litet steg tillbaka för varje gång.
Mer vågar man sig inte på.

Vad jag här ville tala om är det rent
formella i saken. Herr Lindström sade
att han var tillfredsställd över att författningsutredningen
hade »gått motionärernas
önskemål till mötes». Det är
nog inte det rätta sättet att teckna situationen.
Jag anser att det är alldeles
självklart, att författningsutredningen
sysslar med ett spörsmål som detta. Vad
sedan författningsutredningen kommer
till för slutsatser är ju en annan sak. På

grund av direktiven för utredningens
arbete kan författningsutredningen helt
enkelt inte förbigå de frågor vi nu dryftar.
Vi har också diskuterat dem inom
utredningen vid åtskilliga tillfällen. Visserligen
har vi inte kommit till någon
definitiv ståndpunkt, men detta beror
enbart på att hithörande frågor har
samband med så många andra ting,
främst med enkammarproblemet.

Herr Spångberg sade, att om vi hänskjuter
detta till författningsutredningen,
måste vi vänta till en oviss framtid.
Så farligt är det inte. Utredningen blir
nämligen färdig med sitt arbete redan
i höst. Saken ligger sålunda till på det
sättet, att vi har en utredning som sysslar
med detta, vilken utredning snabbt
kommer att framlägga förslag i ämnet.
Det finns därför ingen anledning att bifalla
motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för en replik till herr Hamrin.
Han sade att jag inte redovisat mitt stilideal
för detta öppnande. Jag tycker
det uttrycket är ganska underligt. Jag
har inget särskilt stilideal. Jag har reserverat
mig till förmån för motionen.
I den begär man en förenkling. Jag
anser att man bör företa en nedbantning.
Bl. a. kan man ju dra in på åtskilligt
redan ur sparsamhetssynpunkt,
t. ex. försvarscheferna, som är med enligt
den förordning som varje år utarbetas
av riksmarskalken.

Jag noterar med tillfredsställelse upplysningen
om att författningsutredningen
har tagit upp denna fråga till behandling.
Jag anser emellertid att riksdagen
skall ge sin mening till känna.
Om inte riksdagen säger ifrån, kan man
knappast lita på att författningsutredningen
ger sig in på dessa detaljer, som
riksmarskalk Ekeberg på nådig befallning
utarbetar årligen. Jag tycker nog
att det är all anledning att hemställa

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

om en nedbantning, som passar in på
vår tid, vilken ställning statschefen än
har.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Spångberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Spångberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
157 ja och 38 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i riksdagsordningen
att lottning undvikes.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Anskaffande av sakmaterial i utskotten

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående anskaffande av sakmaterial
i utskotten.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 47 i
första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och nr 62 i andra kammaren av
herr Ståhl hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utarbetande — förslagsvis genom
författningsutredningen — av förslag
till bestämmelser i syfte att skapa
garantier för att, inom de gränser som
uppdrages av hänsyn till utskottsarbetets
allmänna arbetsvillkor, allt för utskotts
ställningstagande väsentligt sakmaterial
må ställas till ledamöternas förfogande,
även i de fall där framställning
om anskaffande av sådant material sker
av minoritet inom utskott.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:47 och 11:62 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Magnusson i Tumhult,
utan angivet yrkande,

dels av herrar Sveningsson, Lundström,
Källqvist, Hammar och Hamrin,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 47 och II: 62, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning på
lämpligt sätt av det i motionerna aktualiserade
spörsmålet och framläggande
av det förslag till riksdagen, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har i sitt utlåtande nr 8 hemställt om
avslag på motionerna nr 47 i första
kammaren av herr Hansson och nr 62 i
andra kammaren av herr Ståhl. Motio -

112

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Anskaffande av sakmaterial i utskotten

nerna går ut på att »riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utarbetande
— förslagsvis genom författningsutredningen
— av förslag till bestämmelser
i syfte att skapa garantier
för att — inom de gränser, som uppdrages
av hänsyn till utskottets allmänna
arbetsvillkor — allt för utskottets
ställningstagande väsentligt sakmaterial
må ställas till ledamöternas förfogande,
även i de fall, där framställning
om anskaffande av sådant material sker
av en minoritet inom utskottet».

På dessa motioner har utskottet som
sagt hemställt om avslag. I motiveringen
till avslagsyrkandet betonar utskottet,
att det svenska systemet väl torde
hävda sig vid sidan av utländska förhållanden,
när det blir fråga om att ge
föreliggande spörsmål en så allsidig belysning
som möjligt. En minoritets krav
på sakupplysningar beaktas i regel av
majoriteten. Något behov av sådana bestämmelser,
som åsyftas i motionerna,
synes sålunda inte föreligga, säger utskottet.

I stort sett kan jag instämma med
utskottet. Det är mig ett nöje att få
vitsorda det samvetsgranna arbete, som
i regel utföres av utskottens kanslipersonal.
Emellertid utesluter detta dock
icke — såsom erfarenheten tyvärr visat
— att även en enkel majoritet i ett utskott
kunnat vägra att tillgodose en minoritets
legitima krav på införskaffande
av sakupplysningar. De farhågor,
som konstitutionsutskottet gjort sig till
tolk för, att en minoritet genom att
framställa ideliga utredningsyrkanden
skulle kunna fördröja ett beslut, synes
mig vara minst sagt överdrivna. Motionärerna
har ju uttryckligen begränsat
sitt förslag till att gälla »inom de gränser,
som uppdragas av hänsynen till
utskottsarbetets allmänna arbetsvillkor».
Det är att se spöken på ljusa dagen,
om man tror att exempelvis en
tredjedel av utskottet otillbörligt skulle
vilja förhala avgörandet av en fråga.
Reservanterna har nämligen satt i frå -

ga — och det är något som jag med eftertryck
vill framhålla — att det skulle
krävas kvalificerad majoritet inom ett
utskott för att detta skall vidtaga en så
allvarlig åtgärd som att tillbakavisa från
enskilda utskottsledamöter framställda
önskemål om införskaffande av bestämt
sakmaterial eller hörande av bestämda
personer.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
sagt tillåter jag mig yrka bifall till den
av herr Svenungsson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Utskottet har inte kunnat
tillmötesgå motionärerna, särskilt
inte när det gäller deras önskan att en
minoritet skulle i visst avseende kunna
besluta om hur utskottet skall förfara.
Det är ju rätt absurt att komma med ett
sådant önskemål. Det har inte heller inträffat
någonting som skulle kunna motivera
den ordning som motionärerna
vill införa. Jag känner inte till att konstitutionsutskottet
har vid något tillfälle
vägrat att på en minoritets begäran införskaffa
sakmaterial, såframt detta enligt
gällande bestämmelser varit tillåtet.
När det gäller föredragningar i utskottet
har vi också tillmötesgått minoriteternas
önskemål. En sak för sig är
att utskottet i fjol i ett visst ärende
vägrade att, såsom minoriteten begärde,
ytterligare en gång höra en ämbetsman.
Detta skedde för att skydda denne ämbetsman
från att bli utsatt för den
kränkning, som kunde ligga däri att
hans första föredragning inte skulle ha
godkänts av utskottet.

Det finns alltså inte något skäl att tillmötesgå
motionärerna på denna punkt.
Jag antar att inspirationen till motionen
just har varit den händelse som jag nyss
omnämnde. Yad som i fjol inträffade
vid konstitutionsutskottets behandling
av det bekanta Baarseniirendet kommer
tydligen att bli en mycket seglivad historia
här i riksdagen.

Jag tycker inte att det finns anled -

Nr 8

113

Onsdagen den 18 mars 1959

ning att ta upp någon längre debatt
med herr Hammar i den här saken. Det
naturliga är att utskotten själva söker
finna lämpliga former för att tillhandahålla
en minoritet de upplysningar som
den önskar i samband med utskottsbehandlingen
av ett ärende.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag försökte betona, att
utskott i regel tillmötesgår minoriteten,
när det gäller anskaffande av sakuppgifter
eller inkallande av personer. Tyvärr
— det har både herr Pettersson i
Norregård och jag en viss erfarenhet
av — har det emellertid visat sig, att
även en enkel majoritet i ett utskott
har kunnat vägra att tillgodose en minoritets
legitima krav på införskaffande
av sakupplysningar och hörande av personer.

Herr talman! Detta är en bedömningsfråga,
och höstens debatt, när ärendet
kom upp på nytt, visade till fullo, att
det fanns fog för ett sådant krav från
minoritetens sida.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga och gammal riksdagsman vill jag
med stor tillfredsställelse konstatera,
att det i detta hus finns en god utskottspraxis
att legitima anspråk på föredragningar
och insamlande av faktiskt material
inte brukar bli föremål för någon
restriktivitet ifrån majoriteternas sida.
Man brukar ta hänsyn till de önskemål
som framföres; i varje fall har jag
från det utskott som jag i många år
har tillhört en mycket positiv erfarenhet
på denna punkt. Det är tydligt
— enligt vad herr Pettersson i Norregård
anförde — att konstitutionsutskottet
åtminstone med läpparnas bekännelse
ansluter sig till samma princip.

Å andra sidan är det lika faktiskt vad
herr Hammar här konstaterar och vad
vi själva vet om, nämligen att det händer
att en majoritet förhindrar en mi -

Anskaffande av sakmaterial i utskotten

noritet att införskaffa det material, som
minoriteten önskar få. Det rinner mig
i tankarna vad en berömd brittisk tidningsutgivare
en gång sade: »Fakta är
heliga, åsikter kan alltid diskuteras.»
Jag tror det är en maxim som kan vara
nyttig även i riksdagen och i ett riksdagsutskott,
att när det gäller tillgång
på fakta skall det icke finnas några restriktioner.

Jag skall gärna erkänna, att det självfallet
hade varit bäst, om denna motion
icke hade behövt väckas. Men det förekom
dock i fjol ett så allvarligt övertramp
av den princip, som vi här talat
om, att det var påkallat att väcka ett
formligt yrkande om att minoriteterna
skulle ha garanterad tillgång till det sakmaterial,
som de själva ansåg sig behöva
för en allsidig bedömning av en föreliggande
fråga. Detta är anledningen till
motionen, och jag ber, herr talman, för
att på herr talmannens önskan göra debatten
så kort som möjligt, härmed att
få förena mig med herr Hammar i hans
yrkande om bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
vad den senaste talaren nämnde om att
det händer, att majoriteten nekar en
minoritet att anordna en föredragning.
Det har vi diskuterat så mycket, och vi
har påpekat, att utskottet en gång hade
hört denne ämbetsman och att det därför
inte fanns någon anledning att ånyo
besvära honom med en föredragning
i samma ärende.

Herr Hammar menar, att detta är en
omdömesfråga. Visst är det sant, men
jag förutsätter att majoriteten också kan
ha litet av omdöme och att det inte bara
är minoriteten som skall bestämma.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga till
utskottets ärade talesman, att det just
är i de inte alltför många fall i utskotten
som är kontroversiella —- då det i

8—Andra kammarens protokoll 19.r>9. Nr 8

114

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Anskaffande av sakmaterial i utskotten

någon mån bränns — som majoriteternas
goda vilja att tillmötesgå med tillhandahållande
av fakta sättes på prov.
Att man i helt ofarliga fall tillåter inhämtande
av sakupplysningar må vara
hänt. Här brast det tyvärr i konstitutionsutskottet
i den viktiga fråga som berörde
en del av den s. k. Baarsenaffären.
Där har det utskott, som verkligen bör
föregå med gott exempel, gjort raka motsatsen.
Jag vill uttala den förhoppningen
att detta var ett avsteg som skedde
under den gamla regimen och att det
skall bli annorlunda under den nya
ledning som konstitutionsutskottet nu
har fått.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! »Det är en bedömningsfråga»,
så föll mina ord herr Pettersson
i Norregård. Minoriteten bedömde saken
så, att den person, som hade inkallats
till utskottet för att där lämna en redogörelse,
inte fått tillfälle att redogöra
för de saker, minoriteten speciellt ville
ha upplysning om. Denna bedömning
må sedan vara riktig eller oriktig. Kvar
står dock minoritetens krav på ytterligare
sakmaterial i föreliggande fråga.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Bara några ord med anledning
av att herr Ståhl och herr Hammar
har gjort gällande att det förekommit
fall då en utskottsmajoritet har
förhindrat att sakmaterial skaffats
fram.

Jag känner inget sådant fall. Det
underliga är att herr Ståhl, som är en
av motionärerna, inte kan anföra något
fall, t. ex. från statsutskottet, där majoriteten
har hindrat minoriteten att få
sakupplysningar. Jag är alldeles enig
med motionärerna om att en minoritet
måste ha möjlighet att inhämta sakupplysningar
som sätter minoriteten i stånd
att bilda sig en klar uppfattning i det
ämne som föreligger till behandling.
Inte bara en minoritet utan också en ensam
ledamot måste ha denna rätt, efter -

som han måste svara för de beslut han
har varit med om i utskottet. Ställningstagandena
måste grundas på saklig bedömning.

Det fall som herr Ståhl har anfört —
och herr Hammar har inte kunnat tillfoga
något annat — avser den s. k.
Baarsenhistorien. Där hade vi allt sakmaterial
som vi önskade. Det var ingen
som nekade oss det. Vi fick även höra
justitieombudsmannen redogöra för
ärendet i utskottet. När man sedan för
andra gången ville kalla in JO, då ville
vi för hans egen skull inte vara med
om detta. Vi ansåg det orimligt, då han
en gång hade svarat på frågan ur den
synpunkt man ansåg att svaret skulle
ges. Om ni känner något fall, annat än
detta, skulle jag vara mycket tacksam
att få veta det. Hittills har det inte lyckats
för mig att finna något. Kan det
uppvisas något dylikt fall har jag inte
något emot att rösta för reservationen.
Nu finns inte något sådant underlag och
därför förefaller den reservation som
avlämnats helt orimlig.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr var jag inte närvarande
för en stund sedan, så jag kunde
inte höra vad herr Ståhl yttrade om
den nya regimen inom konstitutionsutskottet.
Så mycket förstod jag att han
ansåg att den gamla regimen hade gjort
sig skyldig till övertramp i den s. k.
Baarsenaffären. Det skall jag inte dra
upp nu här, herr Ståhl, såsom motionärerna
på ett mycket beklagligt och säreget
sätt har gjort i sin motion. Jag
vill bara protestera mot herr Ståhls påstående
om övertramp bestående i att
vi skulle ha vägrat infordra ett av reservanterna
påyrkat utlåtande av JO.

Vi har gett fullt tillräcklig förklaring
till varför vi inte ville göra detta. Orsaken
var inte, att vi ville undanhålla
utskottets medlemmar något sakmaterial,
utan den, att en förnyad vädjan

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

115

till JO skulle ha kunnat uppfattas som
uttryck för misstro gentemot de upplysningar
han redan hade lämnat.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hallén bestrider
icke det faktum vi här har tagit till
utgångspunkt, nämligen att det i samband
med Baarsenaffären av en minoritet
inom konstitutionsutskottet gjorts
en framställning om infordrande av
vissa fakta och hörande av viss person
men att majoriteten icke tillmötesgått
denna begäran. Det är detta enkla
faktum som varit anledning till vår
motion och som ingen talesman för
konstitutionsutskottet har bestritt.

Man har här förklarat att utskottets
majoritet inte hade någon anledning att
inkalla JO på nytt och därför inte ville
vara med om detta. Det är detta som
vi menar är det oriktiga tillvägagångssättet.
Man skall i princip tillmötesgå en
minoritet, som utifrån eget bedömande
anser sig böra inkalla en person eller
invänta fakta i annan ordning. Härmed
hoppas jag konstitutionsutskottets ärade
ordförande har fått klart för sig den
frågeställning vi diskuterat här i kammaren
när han var frånvarande.

Till herr Spångberg vill jag i korthet
bara säga det, att med den deklaration
han har avgivit här i själva sakfrågan
skulle han rimligen ha befunnit sig på
reservanternas sida och icke bland dem
som säger nej till en rimlig begäran
från en minoritet.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ståhl, att om motionärerna och
reservanterna kunnat anföra ett enda
skäl utöver det här andragna —• majoritetens
vägran att inkalla justitieombudsmannen,
för andra gången, märk
väl — skulle jag ha anslutit mig till
dem. Majoriteten ansåg det vara orimligt
att pressa en ämbetsman på detta
sätt. Något annat sakskäl för sin ståndpunkt
har herrarna inte förebragt. Dct -

Anskaffande av sakmaterial i utskotten

ta ger mig sannerligen ingen anledning
att rösta för reservanterna.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag kom in i kammaren
för en liten stund sedan och hörde,
att vårt tidigare dechargememorial angående
byråchefen Baarsen och statshypotekskassan
var föremål för överläggning
här i kammaren. Då jag under
förra årets B-riksdag rätt mycket var
sysselsatt med den frågan och riktade
en anmärkning mot dåvarande finansministern
i ärendet, har jag ett mycket
stort intresse för frågan, ett intresse
som inte på något sätt minskats av de
senaste utredningar som publicerats i
ärendet.

På grund av utlandsvistelse var jag
förhindrad att vara närvarande under
den senare delen av riksdagen, då man
ånyo behandlade denna fråga i kammaren.
Jag har dock tagit del av protokollen
från de debatter som då fördes
i detta rum. Jag måste nog som
min mening säga, att jag fick ett ganska
beklämmande intryck av den inställning
som vissa förträdare för dåvarande
konstitutionsutskottet hade till
hela frågan om påtryckning, inkallande
av sakkunniga o. s. v. Den slutsatsen
drog jag framför allt av ett anförande
av min ärade vän, förre utskottsordföranden
herr Hallén, samt ett anförande
av kammarledamoten herr Alemyr.

Jag har bara velat säga detta, herr
talman, för att anmäla, att jag, trots
att jag inte suttit på detta ärende, tycker
att det finns starka skäl för reservanternas
förslag. Jag yrkar därför bifall
till reservationen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Spångberg — när han med sådant
patos menar att man icke skulle kunna
höra en ämbetsman två gånger i samma
fråga —- att jag vid flerfaldiga tillfällen
varit med om att vi i den statsutskottsavdelning
jag tillhör hört en ämbets -

116 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Anskaffande av sakmaterial i utskotten

man både två och tre gånger för att
få en klar bild av förevarande sakfråga.

Därutöver vill jag säga till herr
Spångberg att ledamöter av konstitutionsutskottet
— som jag inte själv
tillhör — bestrider att det här gällde
samma fråga. Man gör bestämt gällande
att det var två olika faser som behövde
belysas.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill bara inlägga en
gensaga mot herr Ståhls förmodan att
det skulle röra sig om två skilda frågor.
Utskottets majoritet var övertygad om
att det var en upprepning av föregående
förfrågningar. Detta skulle genom att
det faktiskt innebar en upprepning ha
kommit att ta den formen, att det varit
förolämpande för vederbörande ämbetsman
att åter bli hörd i samma angelägenhet.

Sedan vill jag påminna herr Ståhl om
att det finns någonting i lagstiftningen
som heter lex in casu, alltså tillfälliga
lagar som kanske har sitt upphov i en
speciell händelse. Borgmästare Lindhagen
framlade på sin tid här i kammaren
bland sin rika samling av motioner ofta
sådana förslag, vilka dock inte ledde
till någonting. Skall man hålla sig strikt
till saken vill jag fråga vart det skulle
ta vägen — detta påpekar utskottet också
— om minoriteten skulle vara så
rädd för att inte få in tillräckligt med
material, att man skulle behöva förse
den med en sådan här skyddsklausul.
Det sägs ju också att den kan missbrukas,
men jag tror att det aldrig har varit
vanligt i något utskott att majoriteten
har förvägrat någon en saklig upplysning.
Det här är ett unikt fall och att
utskottet avvisat detta förslag med eftertryck
är jag mycket tacksam över.

Jag vill inte alls blanda in en oväsentlig
fråga om olika regimer. Jag tycker
att det egentligen är förolämpande
för utskottet att man påpekar att det är
en ny regim. Om t. ex. någon i presidiet
avgår från sin befattning, så har väl ut -

skottet kvar sitt sunda omdöme ändå
och använder det på ett klokt och förnuftigt
sätt.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
en replik till herr Ståhl, som sade att
han fått uppgift från utskottet om att
det inte rörde sig om samma sak. Jag
vill inte bestrida herr Ståhls uppgift
härvidlag — jag vet ju inte vem som
har lämnat uppgiften; jag vet bara att
den är fullständigt felaktig. Jag kan
med en viss välvilja säga, att jag förstår
motionen utifrån den synpunkt som herr
Ståhl själv redovisar. Den bygger på
felaktiga informationer, men detta ger
ingen anledning att bifalla densamma.
Jag tycker att herr Ståhl själv borde ta
avstånd från motionen, nu när han fått
veta hur saken ligger till.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag måste tydligen upprepa
för herr Spångberg vad jag sade
för en stund sedan, nämligen att ingen
har bestritt det faktum att en minoritet
i konstitutionsutskottet har begärt hörande
av en viss person men att majoriteten
vägrat detta. Detta faktum kvarstår
sedan både konstitutionsutskottets
ärade förre ordförande har talat och
herr Spångberg här utgjutit all sin vältalighet.
Alltså finns det fullgoda skäl
för denna motion.

§ 20

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om
försäkring för allmän tilläggspension
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

117

Tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar

§ 21

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 223, innefattande
inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att
ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension m. m.,
än även de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av Kungl. Maj :t
eller i enskilda motioner göras i detta
ämne eller andra i omedelbart samband
därmed stående frågor;

och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.

Ett protokollsutdrag i ärendet justerades
och avsändes till första kammaren.

§ 22

På hemställan av herr talmannen,
som förklarade sig hava om tiden för
valen samrått med första kammarens
talman, beslöt kammaren att vid plenum
fredagen den 20 innevarande mars
företaga val av ledamöter och suppleanter
i det särskilda utskottet.

§ 23

Tidsbegränsning av anförandena i riksdagens
kamrar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående tidsbegränsning av anförandena
i riksdagens kamrar.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 70 i
första kammaren av herr Eskilsson och
nr 95 i andra kammaren av herr Braconier
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att författningsutredningcn
måtte få i uppdrag att utreda frågan om

tidsbegränsning av anförandena i kamrarna».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:70 och 11:95 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Källqvist och Hammar,
utan angivet yrkande,

dels av herrar Sveningsson, Magnusson
i Tumhult och Braconier, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:70 och 11:95 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om att författningsutredningen
finge i uppdrag- att
låta utreda frågan om tidsbegränsning
av anföranden i kamrarna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! I nästan alla andra parlament
i världen förekommer tidsbegränsning
av anförandena. Frågan om
en motsvarande begränsning i Sverige
behandlades av ett särskilt utskott år
1948, där samtliga ledamöter med undantag
av två var överens om att det i
vissa fall borde finnas tidsbegränsning.

I dag föreligger ett uttalande från
talmanskonferensen, som visserligen
bara gäller enkla frågor men där det
understryks att debatterna skulle väcka
större intresse, om talarna höll mera
koncentrerade anföranden. Det är ju
relativt många inne i kammaren just nu,
men vi vet alla hur det i många fall ser
ut när kammaren behandlar ärenden,
som utskotten kanske har arbetat med
i flera månader. Jag vill särskilt fästa
uppmärksamheten vid ärendena från
beredningsutskottet, vilka ofta tas upp
vid så sen tidpunkt att även mycket
stora frågor blir styvmoderligt behandlade.

Nu har jag i min motion bara begärt
att författningsutredningcn skall få i
uppdrag att utreda frågan, om kammaren
skall kunna besluta om tidsbcgräns -

118 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar

ning i sådana fall där talmannen föreslår
detta — detta är alltså en mycket
mild form av tidsbegränsning.

Nu säger utskottsmajoriteten, att denna
fråga tas upp av författningsutredningen.
Vi har tydligtvis mycket olika
föreställningar om vad författningsutredningen
hinner med. Herr Hallén
sade i ett tidigare inlägg i dag, att författningsutredningen
har bråttom i sommar.
Med tanke på de stora frågor som
den har att utreda och att döma av
uppgifter som har lämnats förefaller det
som om denna fråga inte kommer att tas
upp av författningsutredningen.

Herr talman! Det är naturligt att man
i denna fråga själv begränsar sitt anförande.
Jag vet att kammarens ledamöter
väl känner till de skäl som i övrigt kan
anföras för motionens försvar. Därför,
herr talman, yrkar jag bifall till reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9 har herr Källqvist
och jag fogat en blank reservation. Efter
det anförande som nyss har hållits
av herr Braconier har jag inte mycket
att tillägga.

Redan 1948 års riksdag hade uppe
till behandling spörsmålet om tidsbegränsning
av riksdagsdebatterna. Frågan
föll bl. a. under hänvisning till att
yttrandefriheten inte i okränkt mål bör
beskäras. Särskilda utskottets utlåtande
i detta samband är dock värt att läggas
på minnet. Utskottet säger, att »beslut
om tidsbegränsning under utdragna debatter
kan medföra, att flera kammarledamöter
får tillfälle att yttra sig, än
vad nu är fallet». Vidare säges det:
»Beträffande denna regels tillämpning
vill utskottet i likhet med de sakkunniga
framhålla, att tidsbegränsning endast
bör tillgripas under det senare skedet
av utdragna debatter, vilka därigenom
kunna vinna i saklighet, koncentration
och livfullhet.»

»Skulle», fortsätter utskottet, »sedan

beslut om tidsbegränsning fattats, debatten
ta en sådan vändning att fortsatt
begränsning av anförandenas längd icke
längre är lämplig, böra kamrarna givetvis
ha rätt att på talmannens förslag besluta
att upphäva det tidigare fattade
beslutet om tidsbegränsning.»

Herr talman! Som jag ser saken, måste
denna fråga förr eller senare lösas. Det
är för att ge luft åt denna min uppfattning,
som jag tillsammans med herr
Källqvist har avgivit en blank reservation.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Frågan angående tidsbegränsning
vid kamrarnas debatter har
varit föremål för riksdagens prövning
både 1948 och 1953, då riksdagen avvisade
förslag om en sådan begränsning.

Jag tycker det är rätt märkligt att
motionärerna har lagt fram detta förslag
just nu. Författningsutredningen,
som nu arbetar, har så vidsträckta befogenheter
att ta upp olika frågor, att
den väl kan ta upp även denna fråga
utan någon påtryckning från riksdagen.
Den tar upp olika frågor där den
vet att det finns en stark opinion. Nu
säger visserligen motionärerna, att det
finns en stark opinion för en tidsbegränsning,
men det tror inte jag. Det
kan hända att någon har sagt någonting
sådant vid en lång remissdebatt,
men jag tror att de flesta inte vill inskränka
denna stora förmån, som vi
bör vara rädda om, att varje ledamot
får yttra sig fritt och säga sin mening
till protokollet.

Vi vet ju hur det brukar gå till i debatterna:
statsråden och partiledarna
brukar tala mycket länge. När de talat
färdigt skulle alltså förslag om tidsbegränsning
kunna framställas, och övriga
ledamöter av riksdagen, som kanske
inte tillhör det utskott som behandlat
den aktuella frågan, skulle hindras att
utveckla sina tankar inför kammaren.
En sådan inskränkning skulle säkert
väcka stor irritation.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

119

Tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar

Det är förvånansvärt att den främste
motionären i denna fråga, som väl själv
tycker att han är en framstående tidningsman,
motionerar om en inskränkning
av yttrandefriheten. Vi kan väl
föreställa oss hur det skulle låta, om vi
började tumma på tidningsredaktörernas
yttrandefrihet! Han önskar en inskränkning
av den personliga yttrandefriheten
i kamrarna, men vi får väl förutsätta
att omdömet hos de valda ombuden
i riksdagen skall vara så gott, att
de inte låter sina anföranden dra ut på
tiden på ett sätt som skulle skada riksdagens
anseende.

Vi som tillhör utskottets majoritet kan
under inga förhållanden gå med på en
påtryckning på författningsutredningen
om att ta upp detta förslag. Om den tar
upp förslaget, tror jag inte den vinner
gehör i riksdagen, och därför anser jag
att det inte finns något fog för en sådan
framställning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag tycker nog att utskottets
vice ordförande borde ha klart
sagt ifrån i konstitutionsutskottets utlåtande,
att han inte vill vara med om
en tidsbegränsning. Nu måste ju de riksdagsledamöter
som läser utskottets
skrivning få den uppfattningen, att författningsutredningen
kommer att ta upp
frågan, men herr Pettersson i Norregård
argumenterade här mot tanken som sådan.
Han är konsekvent ■— det finns utskottsledamöter
som nu avstyrkt motionen
men som i det särskilda utskottet
1948 tillstyrkte en tidsbegränsning
av anförandena.

Det innebär inte någon större inskränkning
av yttrandefriheten att alla
frågor får lika behandling, herr Pettersson
i Norregård! Det kan visserligen
sägas att vi har rätt att stå upp här
klockan tre på natten och tala hur länge
vi vill, men det gör vi inte. Det har
t. o. in. någon gång — låt vara mycket

sällsynt — förekommit obstruktion i
den svenska riksdagen. Jag har vidare
den uppfattningen, att det vid vissa tillfällen,
särskilt i maj månad, måste finnas
garantier för att frågorna får någorlunda
likformig behandling.

Det är heller inte bra för den svenska
riksdagens anseende att kamrarna så
ofta är nästan tomma. Det är förklarligt
att riksdagsmännen inte kan sitta en hel
dag och höra på mycket långa debatter,
och inte kan det väl sägas att herr Pettersson
i Norregård inte får utveckla
sin ståndpunkt i de centrala frågorna
om han bara får tala i 20 minuter i stället
för i 40. Jag har aldrig sett att pressen
i England, Norge och Danmark, där
man har tidsbegränsning, skriver att
yttrandefriheten är inskränkt. För övrigt
har vi inte heller nu oinskränkt
möjlighet att yttra oss — enligt riksdagsstadgan
får i regel bara den som
har framställt frågan och vederbörande
statsråd yttra sig om enkla frågor.

Jag tycker att en utredning i detta
ärende är befogad. Om man inte vill ha
en tidsbegränsning, vilket herr Pettersson
i Norregård inte vill, tycker jag
också att man bör klart säga ifrån det.

Man kan säga som ledaren för centerpartiet
sade i 1948 års debatt, att
riksdagsmännen bär betalt för att sitta
här och höra på debatterna. Allmänheten
som finns på läktarna måste emellertid
säga sig, att riksdagsmännen inte
gör rätt för sin betalning, när de inte
sitter i kammaren — allmänheten kan
ju inte veta hur mycket arbete riksdagsmännen
får lägga ned i utskotten
och i andra sammanhang.

Nog skulle det väl vara av värde för
debatterna här i riksdagen, inte minst
i slutskedet, om vi finge dessa möjligheter,
som skisserats i motionen. Jag
har också bara föreslagit att detta skall
ske i sådana fall, där talmannen anser
det påkallat och där kammaren beslutar
därom. Jag har den uppfattningen
att talmännen mycket väl vet vad som
passar in i riksdagsarbetet och är ägnat

120

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Tidsbegränsning av anförandena i riksdagens kamrar

att skapa en rationell ordning samt att
de aldrig har intresse av att framlägga
elt sådant förslag i oträngt mål.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Detta är onekligen ett
ur principiell synpunkt väsentligt problem
och jag vill gärna deklarera, att
det från mina utgångspunkter inte varit
svårt att följa utskottet på dess linje.
Jag medger dock gärna att herr Braconier
ställt ett mycket modest yrkande
med mycket modesta rekommendationer
och att det därför i och för sig
kunde vara en frestelse att följa honom.

Jag tror emellertid ändå att debattfriheten
representerar ett så stort värde,
att vi får ta de olägenheter som i vissa
sammanhang möjligen kan följa med
densamma —- och beträffande olägenheterna
behöver jag inte i denna församling
exemplifiera eller göra någon
precisering. Vi vet ju alla hur t. ex.
pressens arbetsmöjligheter väsentligt
försvåras genom långt utdragna debatter
sent på natten.

Jag menar emellertid, att den koncentration,
som härvidlag är önskvärd och
som väl ingen i och för sig motsätter
sig, måste eftersträvas och vinnas på
andra vägar än genom regelrätta ransoneringsföreskrifter.
Korrektivet är väl
och måste väl vara riksdagsledamöternas
egen förmåga till hänsynstagande
och självdisciplin — utan tvivel goda,
demokratiska dygder, som det borde
vara naturligt att i något större utsträckning
än nu är fallet iaktta och
tillämpa.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Braconier, att den tid som tages i anspråk
för debatter i kamrarna är en
mycket obetydlig del av hela den tid
riksdagen arbetar. Vi är ju samlade
här 7—8 månader om året, och då vore

det underligt om det inte skulle få förekomma
en hel del debatter i kamrarna.

Sedan är det givetvis bra, som herr
Braconier säger, om så många som möjligt
lyssnar på debatterna, men detta
är ju i viss mån beroende av de talare
som har ordet. Om talarna blir missnöjda
för att det är tomt i kamrarna
under vissa anföranden, så är detta
dock inte huvudsaken, ty debattprotokollen
blir ju numera snabbtryckta, och
det som står i grundlagen att ledamöterna
skall ha rätt att yttra sig till protokollet
vilket är av stort värde för dem
som är förhindrade att avlyssna debatten.
Det väsentliga här är därför att vi
får fastslaget vad talaren sagt, inte att
det sitter människor och lyssnar på debatterna
men kanske inte fattar vad talaren
har att säga — om han nu har något
att säga.

Herr BRACONIER (li):

Herr talman! Utskottets vice ordförande
har inte fattat meningen med
denna motion. Den har just framställts
i syfte att garantera en likformig behandling
av alla frågor, inte minst i
slutskedet -— det är nästan bara aktuellt
i maj månad. Herr Pettersson i
Norregård sade att det är bara en liten
tid av riksdagssessionen som upptages
av debatter. Ja, vissa frågor debatteras
alldeles för kort tid, men andra frågor
alldeles för lång tid — så lång att en
stor del av kammaren inte orkar höra
på.

Jag undrar om utskottets vice ordförande
menar att man i de länder, där
man har tidsbegränsning av debatterna
— d. v. s. praktiskt taget i alla parlament
i de demokratiska länderna —
har debatter som är mindre koncentrerade
och livfulla än i vår riksdag. Jag
kan bara hänvisa till engelska underhuset
och i vissa fall till Norge. Menar
herr Pettersson i Norregård att man
inte där skulle ha debatter som är lika
intresseväckande som i den svenska
riksdagen, där en talare ibland kan stå

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

121

Ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan

en hel timme och förstöra behandlingen
av en annan fråga, när den frågan
sedan skall före på natten, så att det
inte kan bli någon debatt alls? Man
skall verkligen röra sig med mycket
stora fiktioner i det politiska livet för
att försvara en sådan ordning och tala
om våra dygder.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Sveningsson
in. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Braconier begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Sveningsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och G2 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen tog nu
åter ledningen av förhandlingarna.

§ 24

Ändrad ordning för utträde ur svenska
kyrkan

Föredrogs sammansatta konstitutionsocli
första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckta motioner angående
ändrad ordning för utträde ur svenska
kyrkan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är kyrkomötets utnyttjande
av sin vetorätt, sedan Kungl.
Maj:t och en enhällig riksdag för sin del
fattat beslut om skriftlig utträdesrätt
ur svenska kyrkan, som har föranlett
herr Arvidson och mig att genom en
motion aktualisera frågan om kyrkomötets
möjligheter över huvud taget att
hejda utvecklingen fram emot en utsträckt
tillämpning av principen om
religionsfrihet. I motionen begäres utredning
huruvida frågan om utträde ur
kyrkan skall betraktas som en kyrkolagsfråga
eller om Kungl. Maj:t och
riksdagen utan kyrkomötets medverkan
skall ha möjlighet fatta de beslut de
önskar med avseende på medborgarnas
rättighet att stå utanför religiöst
samfund.

Jag har avstått från yrkande i utskottet,
då jag konstaterat att riksdagen
vid behandlingen av religionsfrihetslagen
år 1951 utan invändning accepterade
föredragande departementschefens
mening att formerna för utträde är att
betrakta som kyrkolagsfråga.

Denna riksdagens ståndpunkt 1951
förefaller mig oriktig. Jag ber att få
erinra om att religionsfrihetslagens
1—4 §§ kommit till utan medverkan av
kyrkomötet. I 4 § stadgas: »Ej må någon
vara skyldig tillhöra trossamfund.»
Denna princip, som är av grundläggande
betydelse för religionsfriheten,
ligger utanför kyrkomötets kompetens.
En naturlig följd av detta stadgande
borde vara att även formerna för utträ -

122

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan

de skulle skiljas från kyrkomötets lagstiftningskompetens.
Genom att försvåra
möjligheterna att träda ur kyrkan
kan kyrkomötet kringskära det
grundläggande religionsfrihetsstadgandet
på ett sådant sätt att det till viss
del blir illusoriskt.

Ett omfattande utredningsarbete har
nyligen påbörjats, avseende kyrkans
och statens gemensamma förhållanden.
För mig är det ett angeläget önskemål
att utredningsarbetet så småningom utmynnar
i förslag om kyrkans skiljande
från staten. Men eftersom jag fruktar
att utredningen kommer att ta lång tid
hemställer jag, att vederbörande departementschef
alldeles särskilt vill ta en
titt på frågan om kyrkomötets vetorätt
då det gäller för religionsfriheten väsentliga
förhållanden.

För övrigt, herr talman, vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att utskottet
blivit enhälligt i en begäran om
förslag till Kungl. Maj:t om vidgad utträdesrätt
ur svenska kyrkan. Det är att
hoppas att en förnyad lagstiftningsaktion
från Konung och riksdag inte skall
sättas ur kraft på grund av kyrkomötets
ovilja att i full utsträckning acceptera
en tillämpning av religionsfrihetslagens
4 §.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Vi fick här i landet religionsfrihet
genom den lagstiftning som
kom till stånd 1951. Vi fick religionsfrihet,
men man kanske kan sätta ordet
inom citationstecken. Vad som bestämdes
1951 betydde ett framsteg, det är
inte fråga om annat. Men lagstiftningen
av 1951 är inte tillfredsställande ur religionsfrihetssynpunkt.
Det finns ingen
anledning att gå in på detaljerna, men
det allvarligaste brottet emot en fullständig
religionsfrihet är ju själva förekomsten
av en statskyrka, alltså själva
statskyrkosystemet. Härigenom ger staten
sin auktoritet åt en alldeles bestämd
livsåskådning och livsinställning. Det
kan inte vara den demokratiska statens

uppgift, liksom förmyndarmentalitet
över huvud taget inte hör samman med
demokrati. Lösningen anvisas av sig
själv: statskyrkosystemets avskaffande.
Därom pågår en utredning, och det är
anledning hoppas att denna utmynnar i
att svenska kyrkan och övriga religiösa
samfund i landet blir likställda, att den
ena inte får några privilegier på andras
bekostnad. Det innebär en fri tävlan
mellan de olika samfunden och riktningarna,
där var och en får lita till
den egna andliga kraften och inte stödja
sig på den krycka som staten utgör.

Men i en sådan situation, med statskyrkosystemets
avskaffande inom räckhåll,
bortfaller i själva verket frågan om
formerna för utträde, sedd på lång sikt.
Den dag då vi inte längre har något
statskyrkosystem kommer det i stället
att bli fråga om inträde i samfunden,
också inträde i svenska kyrkan, och
formerna för detta kommer ju att vara
kyrkans ensak. Där förefaller det naturligt
att man kräver personlig inställelse
hos vederbörande präst.

Men medan vi väntar på utredningsresultatet
är formerna för utträde inte
alldeles likgiltiga. Kungl. Maj :t och
riksdagen har ansett att dessa former,
som fastställdes 1951, nu bör ändras.

Utträdet är omgärdat med vissa säkerhetsbestämmelser,
framför allt bestämmelsen
att den som utträder skall
personligen inställa sig hos vederbörande
pastor. Man menar att man på det
sättet vunnit viss säkerhet för att utträdet
är väl övertänkt. Man anser sig
med andra ord kunna rannsaka hjärtan
och njurar. Man vill ha garanti för att
motivet för utträdet är bärande. Men
enligt demokratisk uppfattning är det
den enskildes sak att själv bedöma sina
motiv då det gäller samfundstillhörighet.
Det är alltjämt fråga om ett utslag
av förmyndarmentalitet. Jag skulle
väl också våga påstå att det från kyrkans
sida inte är fråga om någon omsorg
om själarna. Snarare är det omsorgen
om kyrkans medlemstal det gäller,

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8 123

Ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan

alltså kyrkopolitik i stället för själavård.

Kyrkomötet sade alltså nej till Kungl.
Maj:t och riksdagen. Man frågar sig om
detta var klokt handlat. Det var sannolikt
klokt på kort sikt sett. Kyrkan
kommer på detta sätt att kunna behålla
en rad medlemmar som annars skulle
ha förlorats. Det är nämligen otrevligt
att inställa sig på pastorsexpeditionen
och omtala för ifrågavarande pastor att
man själv inte delar den livsåskådning
åt vilken han har vigt sitt liv. Såvitt jag
förstår är detta en oartighet, en sårande
handling, och den tar man inte på
sig frivilligt. Många drar sig därför för
att utträda ur statskyrkan enbart på
grund av formerna för utträdet. Detta
litar kyrkan till.

På lång sikt kommer kyrkomötets
hållning emellertid att te sig mindre
hedrande och, med förlov sagt, kanske
en smula löjlig. Herr Alemyr och jag
har i vår motion satt i fråga om det är
rimligt att kyrkomötet skall ha rätt att
genom veto värna om privilegier som
strider mot medborgerliga fri- och rättigheter,
strider mot religionsfrihetsprincipen.
Utskottet hänvisar till tradition
och praxis och till riksdagens behandling
av ärendet 1951. Det är såvitt
jag förstår formellt riktigt att göra på
det sättet. Jag kan endast personligen
instämma i herr Alemyrs förhoppning
att den utredning, som trots allt ändå
kommer till stånd i samband med den
större utredningen, skall kunna utbrytas
ur det stora sammanhanget och resultatet
föreläggas riksdagen så snart
som möjligt. Kyrkomötet bör inte ha
vetorätt i religionsfrihetsfrågor.

Det väsentliga är emellertid att utvecklingen
går i rätt riktning, och det
gör den, alla kyrkomötes beslut till
trots. Religionen är en personlig angelägenhet.
Samfundstillhörigheten är
det likaså. På detta område kan i längden
inte något förmyndarskap upprätthållas.

Herr talman! .lag har inget yrkande.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Sedan de två föregående
talarna ha, som det synes mig, resignerat
inför utskottets behandling av
motionerna, såvitt avser frågan om ett
klargörande av huruvida bestämmelserna
om formerna för utträde ur svenska
kyrkan har kyrkolags natur och utredningen
rörande upphävandet av kyrkomötets
vetorätt, har jag ingen anledning
att gå in på dessa frågor. De båda talarna
har själva insett, att det i det läge
som nu föreligger är ganska omöjligt att,
även om man det ville, föreslå någon
ändring.

Som det redan påpekats har en stor
utredning angående kyrkans förhållande
till staten inlett sitt arbete. Den kommer
sedermera att avlösas av en annan
utredning, sedan en närmare kartläggning
av arbetsuppgifterna har skett. Jag
tilltror mig inte att nu kunna bedöma i
vilken tidsföljd det blir möjligt att behandla
de frågor det här gäller. Jag misstänker
dock att det blir ganska sent under
utredningens gång. Men det är ju,
som man brukar säga, ingen ko på isen.
Att kyrkomötet och riksdagen nu har
kommit att fatta olika beslut i en sådan
här fråga är inte på något sätt alarmerande;
det brukar rätta till sig. Efter
olika steg hit och dit brukar man finna
en gemensam väg.

Jag vill säga till kyrkomötets försvar
— jag är annars inte den som brukar
uppträda som kyrkomötets försvarsadvokat
— att handläggningen av frågan
i riksdagen från början knappast var
alldeles riktig. Det väcktes en motion
om att utträde ur kyrkan skulle kunna
ske genom skriftlig handling, och riksdagen
antog genast en lagtext, utan att
vare sig regering eller kyrkomöte hade
haft tillfälle att yttra sig. Det är ju inte
riktigt den vanliga modellen. Sedan föll
frågan på grund av att den inte kunde
föreläggas kyrkomötet före nyvalet. Jag
var av skiljaktig mening och ville ha
en annan behandlingsgång. Jag ville
nämligen att Kungl. Maj:t skulle fram -

124

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan

lägga förslag i ärendet. Då hade vi kunnat
få en ordentlig utredning i saken.

Det är väl troligt att kyrkomötet här
ansett sig litet åsidosatt. Jag har eljest
svårt att förstå kyrkomötets ställningstagande.
Man har där talat så mycket
om att klara upp de fel och försummelser
som eventuellt begåtts av präster.
Det är väl en ganska likgiltig fråga.
Det är möjligt att en eller annan präst
— det är i så fall ganska få — inte har
uppträtt precis som han bort i detta
fall. Men det spelar ingen roll. Vad som
spelar roll härvidlag är att man nu
kommit fram till det resultatet, att den
enda anvisade vägen att utträda ur kyrkan
av många skäl inte längre är lämplig.
Det är ju inte bara så som herr Arvidson
sade, att det kan vara känsligt
och otrevligt för en hänsynsfull människa
att sitta och säga till en person,
som vigt sitt liv åt en viss meningsriktning:
»Jag tar helt avstånd från denna
meningsriktning, och jag vill utträda
ur den kyrka som du tjänar.» Det finns
även en del praktiska skäl. I stora församlingar
måste folk färdas långa
sträckor för personlig inställelse hos
pastor. En annan sak är, att om man
vill sörja för en absolut klar utredning
om att vederbörande begär utträde av
fri vilja och är opåverkad o. s. v., kan
man väl inte tänka sig en sämre anordning
än att han vänder sig till någon
som på grund av sin tjänst är så att säga
part i saken. Man kan väl nästan säga
att vilken annan anordning som helst
på sitt sätt skulle vara lämpligare.

Nu är jag nöjd och glad över att man
kommer fram till ett enigt ställningstagande,
där riksdagen, om nu andra kammaren
bifaller utskottets hemställan på
samma sätt som första kammaren gjort
utan någon debatt, mycket tydligt säger
ifrån att riksdagen vill att det skall
finnas möjlighet att utträda ur kyrkan
på annat sätt än genom personligt besök
hos pastor. Däremot finns det goda
skäl för att någon utredning äger rum
innan man bestämmer de sätt på vilket

utträde skall kunna ske. Särskilt anser
jag att innehållet i den av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. väckta motionen
är rimligt, nämligen att äkta makar
borde kunna utträda ur kyrkan gemensamt
på samma sätt som de kan gemensamt
skriva sitt testamente och utöva
rösträtt för varandra.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande sade att gången av denna
fråga inte varit den riktiga och den man
i vanliga fall brukade tillämpa. Jag ber
då att få erinra herr Rylander och
kammaren om att det förslag, som kyrkomötet
i höstas avslog, var en kungl.
proposition som lämnats vid sommarriksdagen
och som riksdagen enhälligt
antagit. Detta är såvitt jag förstår den
fullt riktiga gången vid behandlingen
av sådana här frågor.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var det sätt på vilket
frågan från början väcktes som inte
var riktigt. Kungl. Maj:t kom ju i ett
slags tvångsläge. Genom att riksdagen
med så stor majoritet antagit det genom
motionen väckta förslaget kunde Kungl.
Maj :t inte gärna sedan sätta i gång med
någon utredning. Hade gången varit
den jag tänkt mig, så att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställt om förslag, hade
det väl skett en utredning innan man
lade fram förslag i ämnet, och hade förslaget
kanske kommit att bli av annat
innehåll.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Detta utlåtande är den
fulländade kompromissen, därför att
ingen av de åsiktsriktningar, som varit
engagerade, är riktigt nöjd med den.

Jag skall inte gå in på herr Arvidsons
resonemang, ty det skulle säkert
föra alldeles för långt. Bara det vill jag

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

125

Ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan

ha sagt, att — fastän jag inte delar hans
uppfattning — känner jag personlig
sympati för honom, därför att han alltid
så ärligt redovisar åsikter och motiv;
man vet var man har honom.

Detaljerna skall jag heller inte uppehålla
mig vid — dem får den kommande
undersökningen ha hand om. Låt
mig endast beröra några principiella
ting!

När religionsfrihetslagen skulle antagas
deklarerade föredragande statsrådet,
att två krav måste man ställa på
formerna för utträde: dels finge de inte
hindra utträde, dels skulle de ge garantier
för att anmälan byggde på fritt avgörande
och var allvarligt menad. Den
nuvarande ordningen synes mig fortfarande
vara den som bäst tillgodoser
dessa båda krav. Det kan inte vara riktigt
och värdigt att en så allvarlig sak
som denna skall avgöras under påtryckning
eller masspåverkan. Jag vill gärna
citera ett par rader ur redaktör Oljelunds
anförande vid 1958 års kyrkomöte.
Han yttrade: »Det skriftliga utträdet
kan medföra att vederbörande i
vissa situationer blir utsatt för påverkan
från utomståendes sida, som innebär
ett verkligt tvång.» Och så fortsatte
han: »Kyrkan skulle enligt min
mening bättre slå vakt om friheten genom
att behålla den nuvarande ordningen
för utträde.»

Därför reserverade sig också högerpartiet,
när frågan var uppe vid 1958
års riksdag. Att vi nu har kunnat ansluta
oss till denna kompromiss beror
på att 1958 års kyrkomöte, som visserligen
ej ville godkänna riksdagens beslut,
ändå inte motsatte sig en undersökning.
.lag citerar ur kyrkolagsutskottets
betänkande, som mötet anslöt sig
till: »Formen för utträdesanmälan är
av sådan vikt, att den bör upptagas till
saklig diskussion.» Och vidare: »Det
kan givetvis övervägas om det icke finns
andra former för utträdesanmälan, som
tryggar friheten i enlighet med de förut
uppdragna linjerna.»

Med denna motivering, herr talman,
ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Jag hör till dem som
tycker att kyrkomötets avslag på det förslag,
som riksdagen förut bifallit i denna
fråga, var mycket olyckligt. Herr Arvidson
har redovisat varför det var
olyckligt: det skapar den föreställningen,
att det skulle vara ett kyrkligt önskemål
att försvåra utträdet eller kringgärda
detta med regler, som i sin tur
skulle verka försvårande. Om det finns
sådana meningar inom den svenska kyrkan
är det alldeles uppenbart att de inte
tagit hänsyn till den principiella inställning,
som vår kyrka redan genom
kyrkomötet 1929 gav uttryck för. Där
formulerade Einar Billing i magistrala
satser den religionsfrihetens linje som
hör samman med vår kyrkas syn och
som innebär, att var och en som önskar
lämna kyrkan givetvis skall få göra det
och att därvid naturligtvis inte några
administrativa krångelhistorier skall
bilda någon barriär.

Jag vill nu bara säga till herr Arvidson,
att om någon präst tar emot utträdesanmälan
på ett sådant sätt, att han
anser sin uppgift vara att rannsaka
hjärtan och njurar, har han missuppfattat
sin roll. Härvidlag har det redan
från början ställts mycket höga krav på
korrekthet. Men det finns vissa ting i
detta sammanhang som inte är lyckliga.
Vi har i utskottet fått lyssna till en del
redogörelser för att präster skulle ha
missbrukat sin ställning och inte uppträtt
korrekt. När man hör dessa berättelser
skall man minnas, att det vanligen
är eu sidas framställning av vad som
förevarit. Man skall också erinra sig att
de som kommer och anmäler sitt utträde
ofta är personer, som är mycket intresserade
av kyrkliga och religiösa frågor.
De har berett sig på en högtidsstund
med ett visst meningsutbyte och blir vt -

126 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan

terligt besvikna, när de inte får tillfälle
att ventilera sina åsikter. Börjar de utveckla
sin mening, tycker de väl att
prästen är ganska egendomlig, om han
inte går in i svaromål.

Med andra ord: den nuvarande anordningen
innebär en så underlig och
svår ställning för den präst som på en
gång skall vara korrekt och inte påverka
men samtidigt ändå inte kan undgå
att i någon form ingå i samtal. Att komma
ifrån hela detta förhållande måste
därför betraktas som ett önskemål just
ur kyrkliga synpunkter. Ty föreligger
möjlighet att göra skriftlig anmälan,
kan ju de som så önskar lättare få ett
meningsutbyte med prästen. Jag tycker
det lämpligaste vore att skriftlig anmälan
vore enda vägen. Sedan finge
man se vad detta komme att leda till i
form av ökat utträde ur kyrkan. Skulle
det medföra att en rad människor lämnade
kyrkan, vore detta något som vi
ur allas synpunkter, även kyrkans, måste
hälsa med tillfredsställelse, eftersom
det skulle visa att de utträdande tidigare
varit av rent yttre omständigheter
förhindrade att ge uttryck för vad de
egentligen hade velat. Inte minst därför
finner jag den kompromiss, som herr
Svenungsson har talat om, tillfredsställande,
liksom det förhållandet att i utskottet
även den kyrkliga högern är
ganska klart företrädd. Ibland har man
kanske föreställt sig att det i dessa kretsar
skulle finnas viss kyrklig opinion,
som inte skulle vilja vara med om att
underlätta utträdet ur kyrkan för den
som så önskar.

Herr Arvidson förde på tal den utredning
som nu arbetar. Och det finns
väl all anledning att tro att vi under
1960-talet kommer att få en rad stora
och allvarliga debatter i vårt land om
relationerna mellan kyrka och stat, mellan
kyrkliga organ och statliga organ.
Hur man än kommer att lösa de därmed
förbundna frågorna är väl en sak ganska
klar: man gagnar inte dessa uppgörelser,
vilken sida man än står på, om man

med något slags nålstings- eller prestigepolitik
söker begagna tillfällen för att
markera sin syn på olika kyrkliga eller
statliga organ. Och jag tycker att utlåtandet
så till vida är förnämligt som
här inte finns utrymme för någon dylik
prestigemässig formulering, som skulle
ge vid handen att riksdagen kände sig
illa behandlad av kyrkomötet på den
här punkten.

Låt mig till sist, herr talman, också få
säga till herr Arvidson att när han betecknar
fritt utträde såsom en etapp på
vägen till att komma ifrån statskyrkosystemet
och statskyrkosystemets avskaffande
såsom en säker väg i riktning
mot en full religionsfrihet, kan man
verkligen ifrågasätta huruvida det
finns realitet bakom det som han säger.
Sanningen är ju den att ute i världen
relationerna mellan kyrka och stat
har utformats tämligen oberoende av
författningstexter. De har gestaltat sig
på ett sätt i Östtyskland och på ett annat
sätt i Västtyskland, och ändå är de
författningstexter som reglerar dessa
relationer mycket likartade. Även om
det s. k. statskyrkosystemet upphäves,
har man därmed inte löst alla religionsfrihetens
problem, utan det är en hel
rad problem som man i olika instanser
får ta itu med. De rymmer i själva verket
en rad frågor som vi väl inte i dagens
debatt har anledning att gå närmare
in på. Men bilden är nog långt mer
komplicerad än man skulle tro, i varje
fall av de hastiga ord som herr Arvidson
ägnade ämnet.

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av väckta motioner angående
redogörelser till riksdagen för be -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8 127

handlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens
skrivelser.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Anslag till arkiv m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åtionde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga
ändamål samt akademier m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Riksarkivet: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 4,
s. 6—13 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att, med tillämpning tills vidare från
och med budgetåret 1959/60, vidtaga
av departementsmentschefen angiven
ändring i personalförteckningen för
riksarkivet, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60,
dels ock till Riksarkivet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 178 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Spångberg väckt
motion (11:181), vari hemställts att
riksdagen måtte besluta dels att tjänsten
i lönegrad Ae 24 som föreståndare
för riksarkivets arkivgallringsarbete
benämndes förste arkivarie, dels ock att
den inom riksarkivets heraldiska sektion
provisoriskt inrättade tjänsten
som förste arkivarie och statsheraldiker
i samma lönegrad överflyttades till
riksarkivets andra byrå och finge
tjänstebenämningen förste arkivarie.

Riksarkivet: Avlöningar

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II:
181,

a) bemydiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten intagen
avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 178 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde: Herr

SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Den här punkten gäller
frågan om förstärkning av arbetskraften
för gallringsarbete på riksarkivet.
En av de ifrågavarande tjänsterna föreslås
bli placerad i lönegrad Ae 24 och
få benämningen byrådirektör. I den
motion som här föreligger har jag föreslagit
dels att den angivna tjänsten i
lönegrad Ae 24 skulle inrättas men benämnas
förste arkivarie, dels att den
inom riksarkivets heraldiska sektion
provisoriskt inrättade tjänsten som förste
arkivarie och statsheraldiker i samma
lönegrad skulle överflyttas till riksarkivets
andra byrå och få benämningen
förste arkivarie. Man skulle uppnå
syftet med propositionens förslag men
inbespara en ny tjänst genom denna
överflyttning. I statsverkspropositionen
förutsättes ju också att den heraldiska
sektionen skall omorganiseras. Jag skulle
nästan kunna framföra ett tack till
ecklesiastikministern. Jag har för ett
par år sedan varit inne på den här linjen,
och i fjol gjorde jag en hemställan
i ett anförande rörande riksarkivet, att
ecklesiastikministern* skulle försöka få
en översyn till stånd med hjälp av statens
organisationsnämnd.

128

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Riksarkivet: Omkostnader

Nu har detta faktiskt tillmötesgåtts
efteråt. Eftersom ödet har fogat det på
det sättet och då jag förstår, att min
motion inte blir bifallen, går jag denna
av ödet självt anvisade väg och ber att
även i år få hemställa, att ecklesiastikministern
ville vara vänlig att intressera
sig för de synpunkter som framförts i
motionen. Jag tror nämligen att det
finns anledning att gå den vägen.

Med motionen i år har jag alltså velat
fullfölja den tankegång, som ligger till
grund för propositionen, om en omorganisation
av heraldikerämbetet. Detta
behandlas ju egentligen i nästa punkt,
men då motionen utmynnar i krav på
omorganisation av heraldikerämbetet,
kan jag inte underlåta att ange varför
jag har motiverat detta krav på det sätt
som skett.

Det anses ju ganska allmänt att den
nuvarande tjänsten som föreståndare
för heraldiska sektionen skulle kunna
överflyttas till andra byrån för gallringsarbete.
Då skulle man inbespara
kostnaderna för inrättande av denna
nya tjänst.

Det har tidigare i riksdagen framhållits
att den heraldiska tjänsten är
för dyrbar i förhållande till arbetsuppgifterna.
Emellertid framhölls det i fjol
från utskottet, att denna heraldiska verksamhet
tillförde staten stora inkomster.
Detta har dock visat sig vara ett misstag.
I stället har verksamheten medfört
förluster för staten.

Motivet för att man skulle överflytta
tjänsten är bl. a. att tjänstgöringstiden
för förste arkivarien och statsheraldikern
belastas med privat verksamhet
vid hovet och ordensväsendet. Jag menar
fortfarande, såsom jag några gånger
tidigare framhållit, att detta ingalunda
bör betalas av medel från åttonde huvudtiteln.
Det är Kungens ensak, och
det finns ingen anledning att ha en befattning
ordnad på detta sätt.

I det sammanhanget kan jag ju ytterligare
påpeka, att den nya tjänsten
gäller gallringsarbeten och därför har

jag föreslagit, att denna tjänst skulle
betecknas som förste arkivarie och sättas
i den lönegrad, Ae 24, där den också
är placerad. Jag vill erinra om att riksheraldikerämbetet
avskaffades 1953. Det
är sålunda närmast en felaktig benämning
man använder när man talar om
statsheraldikern. Det visar sig i olika
sammanhang, att detta faktiskt missförstås.
Om man ser i telefonkatalogen finner
man under en särskild rubrik upptagen
statsheraldikern, en titel som över
huvud taget inte finns. Det heter ju förste
arkivarie och statsheraldiker. I utlandet
presenteras denna befattning ofta
som statsheraldiker, och det har vid
något tillfälle missuppfattats till den
grad, att man i tryckt skrift betecknat
innehavaren av denna tjänst såsom excellens.
Även om vi fortfarande är ganska
svaga för titlar och vill ha litet glans,
som det sades i den tidigare debatten
om riksdagens högtidliga öppnande, så
finns det ju ingen mening med att ha
sådana titlar som missförstås.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber för egen del endast
kort och gott få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den i ämnet väckta motionen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Riksarkivet: Omkostnader

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

RIMÅS (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet behandlat en motion av

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

129

herr Hamrin och undertecknad. Vi har
i den motionen yrkat att i samband med
utarbetandet av det förslag till framtida
organisation av den heraldiska
verksamheten, som departementschefen
anbefallt riksarkivet att inlämna till
nästa års riksdag, måtte uppdragas åt
statens organisationsnämnd och sakrevisionen
att i samråd med utanför
det statliga heraldiska organet stående
heraldisk expertis företaga en utredning
rörande en mindre omfattande och
mindre kostnadskrävande organisation
för den statliga heraldiska verksamheten.

Utskottet har tillstyrkt bifall till motionen
i så måtto, att det anser att
ifrågavarande förslag bör utformas i
samråd med statens organisationsnämnd
och sakrevisionen. Det hade
emellertid varit önskvärt att man också
fått med sådan expertis i utredningen,
som har god kännedom om hur den
officiella heraldiska verksamheten är
ordnad i andra länder. Det finns nämligen
rätt mycket pengar att spara på
detta område, om man ordnar det på
samma sätt som t. ex. i Danmark.

Då jag nu ser att departementschefen
är här närvarande, vill jag passa på tillfället
att uttala den förhoppningen, ätt
departementschefen ser till att denna
synpunkt blir beaktad och att den kommande
utredningen blir verkligt objektiv.
Sedan får vi ta ställning till själva
sakfrågan nästa år.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten .9

KuhrI. biblioteket: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 12, s. 20—
27) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämp9
— Andra kammarens protokoll 1!).r>9. N

Kungl. biblioteket: Avlöningar

ning tills vidare från och med budgetåret
1959/60, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för kungl. biblioteket, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för kungl. biblioteket,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60, dels ock till
Kungl. biblioteket: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 556 000 kronor, innebärande en
anslagshöjning med 97 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 125) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Dar lin (II:
163) hade — såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte dels
godkänna av motionärerna angiven avlöningsstat
för kungl. biblioteket, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, dels ock till Kungl.
biblioteket: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 486 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
125 och II: 163, såvitt här vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för kungl.
biblioteket, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten intagen
avlöningsstat för kungl. biblioteket, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Kungl. biblioteket: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 556 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
r 8

130 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Kungl. biblioteket: Avlöningar

Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:125 och 11:163, såvitt här
vore i fråga,

a) besluta att icke bifalla Kungl.
Maj:ts förslag att bemyndiga Kungl.
Maj:t att» nied tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1959/60, vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för kungl. biblioteket, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för kungl. biblioteket att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Kungl. biblioteket: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 486 000 kronor;

B) av herr Svensson i Stenkyrka,
utan angivet yrkande.

Efter punktens föredragning anförde: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid en rad punkter under
åttonde huvudtiteln har från högerhåll
anmälts krav på sparsamhet. Anslaget
under denna punkt i vad det gäller
avlöningar till kungl. biblioteket för
inrättande av ett antal nya tjänster hör
till dem mot vilka detta sparsamhetskrav
riktats.

Jag är för min del väl medveten om
att ett visst behov av ytterligare arbetskraft
här föreligger. De vetenskapliga
biblioteken bör ju ha sådan utrustning
att de kan ge den service, som man
kräver av dem, inte minst med hänsyn
till den snabba utvecklingen inom näringslivets
olika områden. Men det är
ju tyvärr så att statens tillgångar är så
oerhört knappa, att man med eller mot
sin vilja nödgas göra inskränkningar på
ett flertal områden. Jag har för min del
ansett att det inte händer någon katastrof
om man här skjuter upp en del
nyanställningar. Därför har jag tillsammans
med andra reservanter föreslagit,
att detta anslag prutas ned med 70 000
kronor.

Jag ber, herr talman, att vid punkten

9 få yrka bifall till reservationen av
herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det förslag, som vi här
har att behandla och som innebär en
anslagsökning, kan betraktas som en
konsekvens av tidigare fattade beslut
om upprustning av våra universitet och
högskolor. För att de bibliotek, som är
knutna till universiteten, skall fylla sin
uppgift på ett rationellt sätt erfordras
också att man får en ökning av personalen,
så att de kan betjäna dem som
vill skaffa sig vidare utbildning och
företa forskningar på skilda områden.

Detta är vad departementschefen här
har föreslagit, och det innebär naturligtvis
ökade anslag. Vi har från utskottsmajoritetens
sida icke ansett att
det funnits någon anledning att vidtaga
några ändringar i det förslag, som departementschefen
under denna punkt
har framlagt. Jag tror att reservanternas
förslag, som visserligen innebär en anslagsminskning
på 70 000 kronor men
som också medför att det icke blir någon
utökning av personalen, är dikterat
av missriktad sparsamhet.

Med hänsyn till att reservanternas
talesman har fattat sig synnerligen kort
kan jag också göra det. Jag nöjer mig
därför med det nu anförda och yrkar
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ragnar Bergh m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

131

Domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.:

av Växjö domkyrka

9ro) i utskottets utlåtande nr 43, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Xej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Göingegården
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
163 ja och 39 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 10—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.:

Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 38, s. 60—
62) föreslagit riksdagen att till Domkapitlen
och stiftsnämnderna m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 158 700 kronor.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (1:237) ocli den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl rn. fl.
(II: 298), hade — såvitt nu vore i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte under
förevarande punkt för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
142 800 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Omkostnader — Bidrag till restaurering

måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:237 och 11:298, såvitt här vore i
fråga, till Domkapitlen och stiftsnämnderna
in. in.: Omkostnader för budgetåret
1959/00 anvisa ett förslagsanslag av
158 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Malmborg
och Ståhl samt fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 237 och II: 298, såvitt här
vore i fråga, till Domkapitlen och stiftsnämnderna
m. m.: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 142 800 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Boman m. fl.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 36—il

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Bidrag till restaurering av Växjö
domkyrka

Kungl. Maj:t hade (punkt 45, s. 69—-72) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 175 000
kronor.

132

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Bidrag till restaurering av Växjö domkyrka

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
till Bidrag till restaurering av
Växjö domkyrka för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
125 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Persson i Växjö.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag har till denna punkt
fogat en blank reservation, och jag skulle
vilja säga några ord i anledning
därav.

Först skall jag i korthet erinra om
vad som har förevarit i detta ärende.
Ursprungligen hade man beräknat kostnaderna
för restaurering av Växjö domkyrka
till 765 000 kronor. Av dessa kostnader
uppskattades 350 000 kronor vara
utgifter för utvändiga och invändiga
reparationer på själva domkyrkobyggnaden.
Till denna del av kostnaden ansågs,
att statsbidrag borde utgå. De övriga
kostnaderna — 415 000 kronor —
betraktades som icke statsbidragsberättigande.

Riksdagen har tidigare beviljat 300 000
kronor i bidrag. Det visade sig emellertid
— det brukar ju vara vanligt när
man börjar riva i gamla hus — att
svagheter förelåg i konstruktionen, som
man från början inte hade kunnat räkna
med. Detta medförde att man måste utvidga
de yttre restaureringsarbetena.
Kostnaderna kom därför enligt nya beräkningar
att uppgå till 1 978 000 kronor.
När dessa beräkningar blev klara
anhöll domkapitlet i juni 1957 om ytterligare
statsbidrag för denna restaurering
med 300 000 kronor. Bland yttrandena
finns de som har tillstyrkt detta
bidrag men också de som har föreslagit
ett lägre. Statskontoret har ansett att
100 000 kronor skulle räcka, men t. ex.
byggnadsstyrelsen har godtagit kostnadsberäkningarna
och godkänt före -

taget. Riksantikvarieämbetet, som inte
har haft något att erinra ur antikvarisk
synpunkt, har livligt tillstyrkt att statsbidrag
skulle beviljas med det sökta beloppet.
Kammarkollegiet har framhållit,
att församlingen av de totala kostnaderna
— såsom jag nämnde enligt de
nya beräkningarna 1 978 000 kronor —
är beredd att genom lån och utdebitering
svara för 1 380 000 kronor. Under
hänsynstagande till att domkyrkan kan
tillskjuta 69 000 kronor har kollegiet
kommit fram till att 175 000 kronor i
ytterligare bidrag skulle erfordras. I
kammarkollegiets yttrande återfinnes
följande passus, som jag gärna vill
citera:

»Enligt de principer, som hittills
vunnit tillämpning i fråga om statsbidrag
till domkyrkobyggnad, lärer det
icke, enligt kammarkollegiets mening,
vara något att erinra mot att staten bidrager
med sammanlagt 475 000 kronor
av de till 1 978 000 kronor beräknade
kostnaderna för restaureringen.»

Departementschefen har anslutit sig
till kammarkollegiets uppfattning och
förordat ett ytterligare bidrag av 175 000
kronor. Utskottet har emellertid hemställt,
att ett reservationsanslag på
125 000 kronor skall anvisas för budgetåret
1959/60 såsom bidrag till denna
restaurering. Det innebär att utskottet
har frångått Kungl. Maj :ts förslag om
175 000 kronor. Någon som helst motivering
för denna minskning av anslaget
med 50 000 kronor har utskottet inte
anfört. Det är nästan obegripligt för
mig hur man kan vidta en sådan prutning
utan att ha någon motivering för
det, när kammarkollegiet, som är sakkunnig
instans, har tillstyrkt och Kungl.
Maj:t har föreslagit 175 000 kronor. Här
står endast kort och gott i utskottsutlåtandet:
»Detta anslag synes emellertid
enligt utskottets mening skäligen kunna
begränsas till 125 000 kronor.» Det finns
inte något skäl angivet; tydligen har utskottet
förfogat över en särskild sorts
synskärpa som inte de sakkunniga in -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

133

stanserna eller Kungl. Maj:t förfogat
över.

Nu skulle jag kanske be att få gratulera
statsutskottet och främst andra avdelningen
till den enighet om att spara
50 000 kronor som man lyckats uppnå
då det gäller en av de 62 punkterna i
utlåtandet. Det räknas ju som en merit
att kunna spara, och har man prutat
ned 50 000 kronor på ett sådant här
anslag, bör det väl bli föremål för
tacksamhet. Avdelningen, som varit helt
enig, har också handlat mycket föredömligt
strategiskt sett när man valde
den här punkten. Det är ju alltid svårt
att opponera mot ett förslag om besparingar,
och det är särskilt svårt att göra
det när företrädaren för oppositionen
möjligen — jag understryker »möjligen»
—- kan misstänkas vara påverkad
av lokala intressesynpunkter. Men det
kan väl ändå inte vara ur vägen att man
ber herr Nilsson i Göingegården, som
ju inom statsutskottet förde avdelningens
talan, att svara på den frågan, varför
de vanliga principerna skall frångås
just när det gäller Växjö domkyrka.
I svaret på den frågan borde också ingå
en ytterligare motivering för utskottets
ståndpunkt, vilken ju innebär att utskottet
inte velat godta kammarkollegiets,
på de vanliga principerna grundade
ställningstagande och inte heller Kungl.
Maj:ts anslutning därtill.

För min del kan jag inte finna annat
än att skäl saknas för den prutning som
utskottet här gått in för. Jag har visserligen
bara anfört en blank reservation
till utskottets förslag — det hela kom
så snabbt på, att jag inte riktigt hann
tänka över saken — men jag har ångrat
att jag inte i stället reserverade mig till
förmån för bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Hade jag gjort detta, skulle jag också
ha anfört en motivering för mitt ställningstagande.
Men kammarens ärade
ledamöter förstår väl ändå att det inte
i första hand är den lokala opinionen
i min valkrets som gör att jag intar
denna hållning. Jag brukar praktiskt

Bidrag till restaurering av Växjö domkyrka

t taget alltid ansluta mig till Kungl. Maj :ts
förslag i sådana här frågor, och jag gör
det gärna när de är väl motiverade.
I detta fall tycker jag att jag inte utan
a vidare kan underkänna både kammar ^

kollegiets och Kungl. Maj:ts ställnings i

tagande, liksom inte heller byggnads t

styrelsens och riksantikvarieämbetets

t yttranden, som ju också ligger till grund

r för Kungl. Maj:ts förslag. I varje fall

r finns det inte någon anledning att inta

t en annan ståndpunkt, förrän utskottets

talesman angivit de särskilda skäl som
e föranlett utskottet att frångå Kungl.

t Maj :ts förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
a Kungl. Maj:ts förslag.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

1 Herr talman! Statsmakterna har ju
t under tidigare år intagit en välvillig
1 hållning till restaureringen av den för1
nämliga gamla helgedom det här gäller,
" och så är nu även i år fallet, särskilt då
från departementschefens sida.

Jag vill gärna säga herr Persson att
l- inom avdelningen har det inte varit nå^
gon överväldigande uppslutning kring
s det framlagda förslaget, men vi har sagt
oss att det borde finnas möjlighet att
spara en slant på denna punkt liksom på
e andra punkter, och vi har därvidlag ta''■
git fasta på vad statskontoret sagt om
utgifterna för restaureringen. Jag fört
står att det kan bli litet bekymmersamt
i för domkyrkoförsamlingen att skaffa

fram ytterligare 50 000 kronor, men jag
i tror att man kommer att klara även den
i saken.

i Det har ju visat sig att ekonomien för
t församlingens vidkommande har bli 1

vit bättre, så att den har större lånemöjligheter
framdeles. Jag tror också att
det går att uppbringa bidrag som ytterligare
behövs genom insamling,
e Nu säger herr Persson i Växjö att ute
skottets utlåtande inte innehåller några
i skäl för den här gjorda prutningen. Ja,
r den summa som från början är anslagen
t har givetvis tillkommit efter vissa be -

134

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Bidrag till restaurering av Växjö domkyrka

räkningar, men där kan man säkerligen t
pruta. s

Då herr Persson i Växjö vill ha Kungl. c
Maj :ts förslag obeskuret, så förstår jag ]
att det är lokala intressen som föresta- s
vat hans ställningstagande. I det fallet 1
respekterar jag honom. Det gäller herr s
Perssons hemort, och jag förstår att han 1
har intresse för den gamla domkyrkan i
i Växjö. Utskottet, som naturligtvis an- i
ser att det kan vara tacknämligt och
önskvärt med ett större anslag, har dock s
velat pruta här. Jag kan redovisa för 1
herr Persson att man från början var
inne på tankegången att följa statskontorets
förslag på 100 000 kronor. Med en
viss kompromiss blev det ytterligare .

25 000 kronor som avdelningen — och
utskottet — stannade för. j

Jag ber med dessa ord få yrka bifall ;
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Växjö (s): I

Herr talman! Ärade kammarledamö- i
ter! Var det inte det jag sade att man 1
inte hade någon motivering för sitt ställ- 1
ningstagande i andra avdelningen och i i
statsutskottet! 1

Här säger nu herr Nilsson i Göingegården,
att man inte var så enig i avdel- i
ningen från början. När han sade det
trodde jag faktiskt att några av ledamö- :
terna ville gå på Kungl. Maj ds väl moti- I
verade förslag. Sedan avslöjade han i
emellertid att det var några som ville :
pruta ännu mera. Det tycker jag är un- i
derligt. i

Herr Nilsson i Göingegården säger vi- <
dare att lokala intressen förestavat mitt I

ställningstagande. Detta skall jag väl i
inte svära mig fri ifrån. Det är dock inte ;
lokala intressen som förestavat kam- 1
markollegiets och Kungl. Maj ds ställ- ;
ningstagande! .lag ansluter mig ju till
Kungl. Maj ds förslag. i

Nu säger herr Nilsson i Göingegården j
— som jag väntade — att kan man spara i
någonstans så skall man göra det. Jag <

har redan gratulerat utskottet till att
försöka spara på denna punkt. Man har !

trott att det kanske var lämpligt ur vissa
synpunkter. Jag vet dock inte om man
över huvud taget kan behandla en fråga
på det sättet att man prutar ner en viss
summa på anslaget och säger, att det
kanske klarar sig i alla fall. Man får
skicka ut insamlingslistor och klara
kostnaderna på det sättet. Det brukar
inte vara vanligt att behandla frågorna
så.

Jag vill slå fast, att Kungl. Maj ds förslag
är väl motiverat och att det inte
finns skäl att avvika från det.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Växjö domkyrka är en
av rikets klenoder, liksom så många
andra av de svenska domkyrkorna, och
förtjänar all den vård den kan få. Den
genomgick under mitten av 1800-talet
en restaurering under Brunius’ ledning,
som gav kyrkans yttre dess nuvarande
barbariska utseende. När man nu under
restaureringsarbetet upptäckte att det
vore önskvärt att i detta sammanhang
försöka återställa kyrkans yttre i dess
ursprungliga skick, förefaller mig detta
vara en mycket förnuftig anordning.
Jag skulle föreställa mig att de pengar
som används till detta är väl använda.

Inom andra avdelningen av statsutskottet,
där jag inte satt vid bordet,
tillät jag mig framföra följande uppfattning:
Arbetet, som det nu är upplagt,
skall fullföljas till varje pris. Det kommer
också att ske. Frågan, huruvida
staten skulle betala större eller mindre
del av detta, får bero på huruvida det
finns möjlighet att inom domkyrkoförsamlingen,
som nu närmast är ansvarig,
anskaffa de pengar som nu prutats
bort. Skulle det visa sig klart och tydligt
att sådana pengar inte kan anskaffas i
Växjö, är jag beredd att förorda att sum
man 175 000 kronor, som ecklesiastikministern
föreslog, skall anslås av riksdagen,
men det har inte kunnat visas att
dessa pengar omöjligen kan skaffas i
Växjö, och därför har avdelningens
ståndpunkt blivit som den blivit.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

135

Vår ståndpunkt ger alltså icke uttryck
för likgiltighet för det konstnärliga
värdet. Jag uttalar förhoppningen att
Växjö domkyrkoförsamling utan alltför
stort besvär skall kunna frambringa
dessa felande 50 000 kronor.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! För min del vill jag säga,
att det alls inte är någon likgiltighet för
de konstnärliga värden, som det här
gäller att bevara åt framtiden, som dikterat
utskottets ställningstagande. Kostnaderna
för restaurering och vad därtill
hör är naturligtvis en omdömesfråga,
men det synes som man i denna restaurering
även tagit med kyrkans utsmyckning.
Det är bl. a. detta som gjort att
kostnaderna för restaureringen ökat så
kraftigt. Avdelningen och utskottet ansåg
därför från början — liksom statskontoret
— att det kunde räcka med
100 000 kronor. Vi höjde dock anslaget
till 125 000 kronor.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag i ämnet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 43—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Lades till handlingarna.

§ 27

Anslag å kapitalbudgeten för
försvarsdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/00, i vad avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Vissa flygfältsarbeten m. m.

Punkterna 1—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Vissa flygfältsarbeten m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har ett föregående
när det gäller anslag till militära flygfältsbyggen,
ty jag har tidigare framhållit
att det militära flyget här i landet
inte kommer att ha så stort stridsvärde
om åtta, tio år; eller vi kanske i dag
vågar säga om sju, åtta år.

Jag är samtidigt medveten om att vi
inte har haft tillräckligt med flygfält,
krigsflygfält t. ex., för att kunna basera
hela det omfattande flygvapen vi
har. Man kan i det läget endera ytterligare
bygga ut flygfälten eller reducera
flygvapnet med några flottiljer — det
senare skulle jag vilja förorda. Det framgår
av utlåtandet att högsta försvarsledningen
har räknat ut hur mycket pengar
man bör bygga flygfält för, för att vi skall
vara fullt tillgodosedda. Den beräkningen
skall ge oss en föreställning om hur
stor bristen är eller — som jag hellre
skulle vilja uttrycka saken — hur mycket
för stort vårt militärflyg är. Militärledningen
nämner siffran 235 miljoner
kronor och tänker sig en utbyggnadsperiod
på fem år. Som jag redan sade i
statsutskottet vill jag inte gärna vara
med om ett beslut som innebär så stora
utgifter, utöver anslaget på 30 miljoner
en fullmakt på 6 800 000 kronor. Jag
skulle vilja att man i stället siktade på
att ge litet mera till det civila flygfältsbyggandet.
Nu kan det senare önskemålet
dock i viss utsträckning säkerligen
tillgodoses om man när man nu skall
till att bygga militärflygfält — ty trots
vad jag säger gör man väl så, att man
fattar beslut om detta anslag och sannolikt
flera till för militära flygfält — eftersträvar
en sådan placering av dessa
militärflygfält att de lämpar sig att utnyttjas
också i civilflygets tjänst.

136

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

Häromdagen diskuterade vi civilflygfälten
och nämnde i det sammanhanget
Skellefteå och Örnsköldsvik. Jag vill
hålla mig till Örnsköldsvik. Om vi tänker
oss att det föreligger planer på att
bygga ett militärt flygfält inte långt från
Örnsköldsvik, skulle jag säga, om jag
fick bestämma, att man borde se efter
om man inte kunde finna någon lämplig
flygplats närmare Örnsköldsvik med tanke
på att fältet även skulle kunna användas
för civilt flyg. Jag känner till
de militära anspråken på flygfält, t. ex.
att det bör finnas ett berg som man kan
gömma flygplanen i, men jag tror det
kravet bör kunna tillgodoses ändå. Enligt
mitt sätt att se kommer tyngdpunkten
så småningom att förskjutas, så att
flygfälten endast kommer att fylla en
uppgift i civilflygets tjänst.

Jag har endast velat framhålla dessa
synpunkter, och jag hoppas att regeringen
tar hänsyn till dem när den i fortsättningen
skall handlägga frågor som
gäller militära och civila flygfältsbyggen
här i landet.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Uades till handlingarna.

§ 28

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 7 november 1958 dagtecknad
proposition, nr 3, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bi -

lagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om
försäljningsskatt;

4) förordning om ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall;

5) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet
såvitt avsåge det under
6) angivna författningsförslaget
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278
av fru Gärde Widemar och II: 350 av
herr Kollberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga de vid propositionen
nr 3 fogade författningsförslagen
med de ändringar däri som föreslagits
i motionerna samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderliga
författningsförslag; ävensom

2) motionen II: 422 av herr Munktell,
vari hemställts, att riksdagen måtte för
sin del antaga de vid propositionen nr
3 fogade författningsförslagen med de
ändringar som förordats i motionen.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 3, i vad densamma behandlats
av bevillningsutskottet, icke kunnat

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

137

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

av riksdagen oförändrad bifallas samt
i anledning av de likalydande motionerna
I: 278 av fru Gärde Widemar och
11:350 av herr Kollberg samt motionen
II: 422 av herr Munktell, antaga de
vid propositionen fogade förslagen till

Kungl. Maj:ts förslag
4 §.

Det åligger skattskyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar
eller på annat lämpligt sätt sörja
för att underlag finnes för fullgörande
av deklarationsskyldighet och för fastställande
av skatt. Han är även skyldig
att vidtaga de åtgärder i övrigt som för
sådant ändamål skäligen kunna påfordras.
Hur därvid i särskilda fall skattskyldigs
räkenskaper och anteckningar
skola föras och hans handlingar bevaras
samt övriga här avsedda åtgärder
skola vidtagas, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning eller i bestäm -

1) förordning om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning med den ändringen
att 4, 11, 12, 19, 20, 32 och 48 §§
erliölle av utskottet angiven lydelse, i
fråga om 4 § innebärande följande:

Utskottets förslag
4 §.

Det åligger skattskyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar
eller på annat lämpligt sätt sörja
för att underlag finnes för fullgörande
av deklarationsskyldighet och för fastställande
av skatt. Hur därvid i särskilda
fall skattskyldigs räkenskaper
och anteckningar skola föras och hans
handlingar bevaras eller den skattskyldige
eljest skall sörja för att sådant underlag
finnes, därom stadgas i vederbörande
skattef örf attning eller i bestämmelser,
som Kungl. Maj:t med stöd därav
äger utfärda.

melser som utfärdats med stöd därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är föreskrivet i bokföringslagen.
Finnes den skattskyldiges räkenska- Beskattningsmyndigheten äger föreper
och övriga handlingar eller de sär- lägga skattskyldig att fullgöra vad ho -

skilda åtgärder som avses i första stycket
icke stå i överensstämmelse med
vad sålunda är föreskrivet, äger beskattningsmyndigheten
förelägga den skattskyldige
att fullgöra vad honom åligger.

nom enligt första stycket eller med stöd
därav meddelade föreskrifter åligger,
därest han brustit därutinnan.

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt med den ändringen att ingressen
och 8 § 4 mom. erhölle av utskottet
angiven lydelse;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om
försäljningsskatt med den ändringen att
15 § erhölle av utskottet angiven lydelse;

4) förordning om ändring i förordningen
den 23 november 1950 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall med den ändringen att
9 § erhölle av utskottet angiven lydelse;

5) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 202) om
allmän energiskatt med den ändringen

att 32 § erhölle av utskottet angiven
lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278
av fru Gärde Widemar och 11:350 av
herr Kollberg, samt

2) motionen II: 422 av herr Munktell,

måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åi gärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ericsson i Kinna, Eriksson, Snygg, Jansson,
Oscar Carlsson, Hellebladh, Brandt
i Aspabruk, Allard, Engkvist och Asp,
vilka ansett att utskottet bort hemställa

A) att riksdagen måtte, med förkla -

138

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

rande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 3, i vad densamma behandlats
av bevillningsutskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas samt i
anledning av de likalydande motionerna
I: 278 av fru Gärde Widemar och II: 350
av herr Kollberg samt motionen II: 422
av herr Munktell antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning med de av utskottet
föreslagna ändringarna av 11,
12, 19, 20, 32 och 48 §§ men med bibehållande
av Kungl. Maj ds förslag oförändrat
i vad avsåge 4 §,

2) förordning angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt,

3) förordning angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om
försäljningsskatt,

4) förordning om ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall,

5) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278
av fru Gärde Widemar och II: 350 av
herr Kollberg, samt

2) motionen II: 422 av herr Munktell,

måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad reservanterna anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Det förslag till författning
som riksdagen vid behandling av
bevillningsutskottets betänkande nr 3
har att ta ställning till innefattar regler
rörande förfarandet vid konsumtionsbeskattning.
Även om för dagen endast
fyra konsumtionsskatter föreslås skola
indragas under denna ramförfattning,
har den emellertid utformats så att man

kan säga, att den är en allmän taxeringsförordning
för konsumtionsskatter.
Man kan också tänka sig att även
andra konsumtionsskatter så småningom
kan komma att inordnas under författningen
och att denna kan komma
att bli normgivande för andra indirekta
skatter.

De konsumtionsskatter som vi för
närvarande har grundas på ett flertal
olika skatteförfattningar. Dessa har tillkommit
vid olika tidpunkter, och förberedelsearbetet
åtminstone för några
av dem har på grund av tidsnöd blivit
knapphändigt.

Då varje särskild skatt vanligen blivit
tillämplig på en särskild kategori skattskyldiga,
har anspråken på enhetlighet
i beskattningsförfarandet kanske inte
uppfattats som särskilt viktiga, och
härigenom har reglerna om förfarandet
vid beskattningen i själva verket blivit
avsevärt olika i de olika skatteförfattningarna.
Olägenheterna härav blir alltmer
framträdande ju större användning
den indirekta beskattningen får. Med en
vidsträcktare användning av denna form
av beskattning kommer anspråken på
den enskildes rättsskydd i beskattningsfrågorna
att få ökad tyngd.

De här frågorna aktualiserades genom
motioner redan vid 1951 års riksdag
i vilka hemställdes om en utredning
om förfarandet i dessa beskattningsfrågor
bland annat för tillgodoseende
av rättsskvddsbehovet. Bevillningsutskottet
framhöll i sitt betänkande
år 1951, att en utredning borde företas
för att man skulle få en allsidig belysning
av hur kraven på rättssäkerhet,
effektivitet och snabbhet bäst skulle
kunna tillgodoses, och riksdagen beslöt
att hos Kungl. Maj :t begära en sådan
utredning. Dåvarande finansministern
gav besvärssakkunniga i uppdrag att
verkställa denna utredning.

Besvärssakkunnigas utredning bekräftade
önskvärdheten av reformer i beskattningsförfarandet
för att de enskildas
behov av rättsskydd skulle bli bättre

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8 139

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

tillgodosett. Det heter i betänkandet, att
då den nuvarande lagstiftningen i
främsta rummet tar hänsyn till fiskaliska
synpunkter, har besvärssakkunniga
sett som en huvuduppgift att medverka
till att även den enskildes behov
av rättsskydd i förfarandet blir tillbörligen
beaktat. Det förslag som framlades
av besvärssakkunniga vann stor uppskattning
under remissbehandlingen,
och det är detta förslag som ligger till
grund för den proposition som i dag
ligger på riksdagens bord.

Finansministern vitsordar i den nu
föreliggande propositionen brister i den
nuvarande lagstiftningen och framhåller
betydelsen av att de skattskyldiga
erhåller uttryckliga rättssäkerhetsgarantier.
Han tillägger att detta är av vikt
inte minst för att skattemyndigheternas
arbete skall omfattas av allmänhetens
förtroende.

Propositionens förslag innehåller
emellertid en del icke oväsentliga avvikelser
från vad besvärssakkunniga
föreslagit. Departementet har företagit
en del ändringar som syftar till att ge
beskattningsmyndigheterna större befogenheter
än besvärssakkunniga velat
vara med om. Förslagen i denna del
medför otvivelaktigt en motsvarande
minskning av det rättsskydd som enligt
besvärssakkunnigas förslag skulle tillkomma
de skattskyldiga. Det är också
på den punkten som bevillningsutskottet
har funnit skäl till vissa anmärkningar.

För konsumtionsskatter gäller i kanske
högre grad än i fråga om andra
skatter att det är ytterst väsentligt att de
grundläggande skatteförfattningarna innehåller
fullständigt klara bestämmelser
så att misstag i fråga om skattskyldighetens
omfattning inte behöver ifrågakomma.
De indirekta skatterna avser
nämligen inte att drabba den skattskyldige
själv, utan den konsumentkrets
som han betjänar. Den skattskyldige
tjänstgör i själva verket som det
allmännas uppbördsman. Han förutsät -

tes skola räkna in skattebeloppet i priset
på de varor han säljer eller de
tjänster han förmedlar och sedan till
statsverket inleverera skattebeloppet.

Det föreligger alltså en principiell
skillnad mellan den allmänna direkta
beskattningen och konsumtionsbeskattningen.
Om vid den direkta beskattningen
den skattskyldige exempelvis åtnjutit
en högre inkomst, vilken oavkortad
kommit honom till del, och om han
inte skulle ha fullgjort sin uppgiftsskyldighet
rörande inkomsten, framstår
det som följdriktigt att han skall betala
den ytterligare skatt som följt av hans
faktiska inkomstförhållanden.

Situationen beträffande konsumtionsbeskattningen
är en annan. En felbedömning
från den skattskyldiges, alltså
uppbördsmannens sida i fråga om skatt
skall utgå på en viss vara eller en prestation
kan därför bli mycket ödesdiger
för honom. Har han underlåtit att i
sitt pris inkalkylera skatt på en vara,
som i själva verket omfattas av skattskyldighet,
får han själv inbetala skatten
utan möjlighet att i efterhand kräva
sina kunder på beloppet.

Jag nämnde att vid denna form av
beskattning de skattskyldiga i själva
verket fungerar som uppbördsmän. För
denna del av sin verksamhet, som otvivelaktigt
alltid innebär en del kostnader
och besvär och dessutom såsom jag
nyss antydde kan vara förenad med
åtskilliga ekonomiska risker för företagarna,
åtnjuter dessa hittills ingen
ersättning. Det är därför angeläget att
de skattskyldiga inte ålägges större bördor
än som är oundgängligen nödvändigt
för en effektiv skattekontroll.

Konsumtionsbeskattningen grundar sig
på deklarationer avgivna av den skattskyldige.
För att kunna fullgöra sin
deklarationsskyldighet måste den skattskyldige
givetvis föra ordentliga böcker
eller andra anteckningar över sådana
transaktioner som skall medföra
beskattning. Detta är givetvis nödvändigt
för skattekontrollen.

140

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

I det alldeles övervägande antalet
fall erfordras för deklaration och skattekontroll
icke annat än sedvanlig bokföring.
Stundom kan det dock vara nödvändigt
att den skattskyldige för särskilda
anteckningar utöver i bokföringslagen
föreskrivna handelsböcker
för att skattskyldighetens omfattning
skall kunna ordentligt utläsas. I undantagsfall
kan det vara erforderligt att den
skattskyldige vidtar alldeles särskilda
åtgärder för att erhålla underlag för
beskattningen. Ett exempel härpå finns
i förordningen om allmän energiskatt,
där föreskrift finnes om särskild apparat
för mätning av elektrisk energi och
effekt.

De åligganden som sålunda i olika fall
kan åvila den skattskyldige täcks av en
bestämmelse i 4 §, där det i första
stycket första punkten heter: »Det åligger
skattskyldig att i skälig omfattning
genom räkenskaper, anteckningar eller
på annat lämpligt sätt sörja för att underlag
finnes för fullgörande av deklarationsskyldighet
och fastställande av
skatt.»

Denna bestämmelse har oförändrad
övertagits från besvärssakkunnigas betänkande
och överensstämmer med motsvarande
föreskrifter i taxeringsförordningen
för de allmänna direkta skatterna.
I propositionen har man emellertid
tillagt att den skattskyldige även
är skyldig att vidtaga »de åtgärder i
övrigt» som för sådant ändamål kan erfordras.

Utskottet har icke ansett sig kunna
biträda detta förslag. Det är synnerligen
oklart vad som avses med det tillägget.

Redan den citerade första punkten är
ju helt generellt avfattad, och det åligger
den skattskyldige att sörja för att
underlag finnes för fullföljande av deklarationsskyldighet
och för fastställande
av skatt. Han bör icke rimligen
kunna åläggas att därutöver eller som
det heter »även» vidtaga ytterligare åtgärder.

Den enda motivering som lämnats för

detta tillägg är det uttalande i propositionen,
där det helt kort heter att särskilda
kontrollanordningar också skall
kunna föreskrivas, t. ex. användande av
kassaapparater av visst slag. Utskottet
vill härtill anmärka att det över huvud
taget måste framstå som i hög grad tvivelaktigt
om statsmakterna bör gå så
långt i fiskaliskt nit att den skattskyldige
för konsumtionsbeskattning ålägges
att inköpa kassaapparat av visst slag.
Man kan även fråga sig vilket slag eller
vilket fabrikat som propositionsförfattarna
haft i tankarna.

Men även om det i undantagsfall
skulle vara erforderligt att i skatleförfattning
föreskriva särskild maskinell
utrustning — jag erinrar om de
förut berörda mätarna — kan en föreskrift
i skatteförfattning mycket väl
grundas på föreskriften i 48 § första
meningen.

Det tillägg i 4 §, som jag förut citerat,
vilket tillkommit under propositionens
behandling och inte varit förutsatt
när ärendet varit ute på remiss, saknar
enligt utskottets uppfattning rimlig mening.
Jag finner det anmärkningsvärt
att ett sådant tillägg inte närmare motiverats
i propositionen. Då tillägget dessutom
kan föranleda missuppfattning
rörande beskattningsmyndigheters befogenheter
bör det enligt utskottets mening
utgå.

Även om det tillägg som jag nu talat
om utgår, finns det som jag förut utvecklat
ett generellt åläggande för skattskyldig
att sörja för att underlag finns
för beskattningen. I likhet med besvärssakkunniga
föreslår nu Kungl. Maj:t att
närmare föreskrifter om vad som skall
åligga den skattskyldige skall kunna
meddelas i skatteförfattning.

Men så gör Kungl. Maj :t ett tillägg till
vad besvärssakkunniga föreslagit. Detta
tillägg innebär att bestämmelser skall
kunna utfärdas med stöd av skatteförfattning.
Syftet med detta är att vederbörande
beskattningsmyndighet eller
rent av enskilda kontrollanter skall

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

141

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

kunna tilläggas befogenhet att utfärda
kompletterande föreskrifter.

Detta system tillämpas för närvarande
på grund av stadganden i de olika
skatteförfattningarna. Besvärssakkunniga
uttalade en bestämd gensaga häremot.
Någon annan motivering för att
ge beskattningsmyndigheterna denna
befogenhet har inte lämnats i propositionen
än att det skett i anslutning till
ett påpekande från kontrollstyrelsen.

Kontrollstyrelsens remissyttrande är
refererat, men det framgår inte av det
referat, som tagits med i propositionen,
att kontrollstyrelsen gjort någon sådan
framställning, utan det måste väl vara
något underhandspåpekande som tillkommit
under propositionsskrivningen.

Det framstår som anmärkningsvärt
att besvärssakkunnigas klara uttalande
mot dylik rätt för beskattningsmyndigheterna
inte upptagits till någon principiell
diskussion i propositionen.

Besvärssakkunniga hade för övrigt
betonat vikten av fasthet i reglerna om
förfarandet vid konsumtionsbeskattning
genom att föreslå att bestämmelserna på
området skulle få formen av civillag.
I en motion av herr Munktell i denna
kammare har också yrkats att författningen
om förfarandet borde ha civillags
karaktär. Personligen delar jag uppfattningen
att lagstiftningen avseende
processuella regler på beskattningens
område i framtiden bör få karaktär av
civillagstiftning.

Vi rör oss här på ett område, där
enligt utskottets mening den hittillsvarande
lagstiftningen inte tagit tillbörlig
hänsyn till den enskildes rättsskydd.
Principiellt bör den skattskyldiges åligganden
klart definieras i skatteförfattningen.
Han bör där kunna inhämta
fullständigt besked om vad han har att
iakttaga.

Det hittills tillämpade förfarandet,
som Kungl. Maj:t nu vill göra permanent,
innebär att den fiskala myndigheten,
som har att handha uppbörden
av skatt, också skall vara i ett väsentligt

avseende lagstiftande på området. Utskottet
kan inte godkänna detta.

Än mer otillfredsställande ter sig
detta när samma myndighet dessutom
skall äga rätt att genom föreläggande av
höga viten framtvinga åtlydnad av sina
egna föreskrifter.

Utskottet är medvetet om att det
ibland kan vara svårt att på förhand
överblicka, i vilka fall särskilda tilllämpningsföreskrifter
kan vara nödvändiga,
och vill därför inte utesluta möjligheten
att sådana föreskrifter skall
kunna meddelas utan riksdagens hörande.

Utskottet föreslår sålunda att Kungl.
Maj:t skall äga utfärda tillämpningsföreskrifter
till skatteförfattningarna,
där så erfordras, för att erhålla underlag
för fullgörande av deklarationsskyldighet
och för fastställande av
skatt.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag anföra.

Det framlagda förslaget i propositionen
reglerar fastställandet av skatt, erläggande
och återbetalning av skatt, förhandsbesked
och besvär m. m.

Bevillningsutskottet har i anledning
av väckta motioner föreslagit en del
ändringar, som går ut på att stärka
den enskildes rättsskydd.

Enighet råder på samtliga punkter
utom en. Denna avser utformningen av
§ 4, som jag i det föregående utförligt
uppehållit mig vid. Anledningen till att
representanterna för högern, centerpartiet
och folkpartiet i utskottet inte kunnat
ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag
beträffande denna paragraf är att
propositionen i denna del innebär ett
avsteg från de grundläggande rättssäkerhetssynpunkter,
som bör vara gällande
vid beskattning.

Kungl. Maj ds förslag innebär, som
jag tidigare framhållit, att de skattskyldigas
åligganden även skall kunna regleras
av beskattningsmyndighcten i av
denna utfärdade föreskrifter. Vidare
förutsätter Kungl. Maj ds förslag att

142

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

kontrolltjänstemän skall kunna utfärda
anvisningar i det enskilda fallet.

Jag tillåter mig anknyta till vad jag
tidigare nämnt därom, att beskattningsmyndighetens
befogenhet och den skattskyldiges
åligganden skall regleras av
fasta regler i författning eller i av
Kungl. Maj:t utfärdade tillämpningsföreskrifter.
Det är ett oavvisligt krav
att den skattskyldige har möjlighet att
i gällande skatteförfattningar på förhand
kunna ta del av de föreskrifter,
som innebär betungande åligganden för
honom.

Det är en allvarlig sak att de skattskyldiga
inte ges den trygghet som
klara författningsbestämmelser skapar.
Varierande anvisningar från beskattningsmyndighet
och påpekanden från
kontrolltjänsteman kan ge sken av godtycklighet,
och förhållandet mellan beskattningsmyndigheterna
och de skattskyldiga
kan försämras. Detta är inte
förenligt med god lagstiftning och strider
också mot departementschefens
egna uttalanden i propositionen att de
skattskyldiga bör erhålla uttryckliga
rättssäkerhetsgarantier.

Jag ber också med anledning av vad
som står i den socialdemokratiska reservationen
bestämt få bestrida att utskottets
förslag på något sätt skulle försämra
beskattningsmyndiglieternas kontrollmöjligheter,
men till den frågan
skall jag be att få återkomma i ett senare
anförande, sedan reservanternas
talesman har haft ordet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkande
nr 3.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen
återtog förhandlingarnas ledning,
instämde herr Nilsson i Svalöv (h).

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Som herr Kollberg framhållit
innebär föreliggande förslag att
man för den indirekta beskattningen får
en ramlagstiftning, som ungefär motsvarar
taxeringsförordningens bestäm -

melser rörande skatt på inkomst och
förmögenhet. Man kan då ställa den
frågan, huruvida det verkligen föreligger
ett så starkt behov av denna nya
lagstiftning, som man på visst håll velat
göra gällande. Jag tror att de sakkunniga
och Kungl. Maj:t har lyckats bra
med att tillgodose skäliga krav på effektivitet
i beskattningen och att samtidigt
skapa ett gott rättsskydd för den enskilde.

Det är också obestridligt, att ju mera
detaljrika författningarna är, desto större
är risken för att vi får ett ökat
krångel, att vi får vad vi brukar kalla
byråkrati och att vi får ett långsammare
förfarande — och det vill vi ju
alla undvika.

Som framgår av handlingarna i propositionen
har det förelegat ett mycket
litet antal besvär när det gällt konsumtionsvarubeskattning.
Under en femtonårsperiod
har regeringsrätten inte handlagt
mer än ett sextiotal besvärsärenden.
Om man betänker att det har rört sig
om hundratusentals deklarations- och
skatteärenden, så tycker jag att våra
myndigheter mycket bra har kunnat
tillmötesgå allmänhetens önskemål och
samtidigt bibehålla en tillfredsställande
kontroll. Det förhåller sig sålunda inte
på det sättet, som man ibland påstår,
att det på detta område råder godtycke
och att myndigheterna driver de fiskala
intressena alltför hårt. Om så vore,
skulle uppenbarligen många, många fler
av dem, som alla dessa deklarationsoch
skatteärenden har gällt, ha givit sig
till känna. Jag delar därför inte herr
Kollbergs uppfattning att olägenheterna
på detta område har ökat mer och mer
och att den enskilde saknar rättsskydd
i detta avseende. Enligt vad jag har
kunnat finna är förhållandet det rakt
motsatta.

Vi har i detta fall inte velat inta den
ståndpunkten att den föreslagna lagstiftningen
är helt onödig, men om vi
skall vara med om att godkänna en
dylik lagstiftning, så skall den förut -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

143

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

sättningen föreligga att inte konsumenterna
— alltså de som i sista hand betalar
konsumtionsbeskattningen — får
sämre garantier än tidigare för att pengarna
verkligen kommer rätt instans till
handa. Eller, uttryckt med andra ord,
vi vill inte vara med om att försämra
kontrollmöjligheterna i samband med
uppbörden. Detta är en så väsentlig
sak, att vi har velat slå fast den med
eftertryck. Även om vi inte behöver
bygga ut varubeskattningen tror jag
ändå det är angeläget att understryka,
att de som i författningarna kallas för
skattskyldiga är de som inkasserar pengarna,
men det är inte de som i sista
hand betalar och bär bördorna.

I utskottet har vi i huvudsak varit
ense om föreliggande lagstiftningsförslag,
men beträffande 4 §, som handlar
om myndigheternas kontrollmöjligheter,
har hälften av utskottets ledamöter
reserverat sig och hävdat att Kungl.
Maj:ts proposition ger större garantier
för att skattepengarna verkligen kommer
staten till handa. Det är klart att
man kan säga att riksdagen allena skall
bestämma om denna beskattning, men
inte ens utskottsmajoriteten har vågat
ta fulla konsekvenserna av ett sådant
resonemang och säga att inga tillämpningsföreskrifter
skall få utfärdas. Man
bara gör den förändringen att man
från beskattningsmyndigheten, i detta
fall kontrollstyrelsen, flyttar befogenheterna
till Kungl. Maj:t. Vi har den
bestämda uppfattningen att det blir en
stor omgång. Det blir tungrott. Denna
omflyttning kan inte innebära någon
garanti för ett bättre rättsskydd. Det går
visserligen att säga, att detta är en så
viktig sak att Kungl. Maj:t bör bära
ansvaret. Den erfarenhet vi har av den
nuvarande kontrollmyndighetens sätt
att arbeta inger inte några som helst
betänkligheter mot att låta denna myndighet
behålla de fullmakter den har.
Det iir alltså inte fråga om att ge myndigheten
nya befogenheter, utan det
gäller bara alt låta den behålla de be -

fogenheter som den har fått av riksdagen.
Det är riksdagen som har fattat
beslut om de författningar, som dessa
befogenheter vilar på; det är ingenting
som kommit till av en tillfällighet.

Det är ganska svårt att helt överblicka
detta lagstiftningskomplex. Men på denna
punkt, där det råder delade meningar,
tycker jag att det är lätt att få
en överblick och att veta vad man vill.
Jag framhöll tidigare, att denna lagstiftning
inte får leda till att det blir
sämre kontrollmöjligheter. Alla är i
princip överens om att kontrollen skall
vara så effektiv som möjligt, men vi
har olika meningar om hur man skall
förfara, och vi har i detta avseende i
utskottet inte kunnat enas om någon
skrivning.

Det har vid åtskilliga tillfällen talats
om de befogenheter som myndigheterna
har att utfärda tvingande order för dem
som uppbär skatten att vidta en mängd
åtgärder. Man har sagt att myndigheten
t. ex. kan tvinga en skattskyldig att
anskaffa en kassaapparat av viss typ.
Jag vill påpeka för kammarens ledamöter,
att reservanterna uttryckligen säger
ifrån, att myndigheten inte har befogenheter
som kan resultera i sådana
ålägganden. I sådana fall får vederbörande
myndighet hemställa om dessa
rättigheter hos riksdagen. Det är ingen
tvekan om att här får myndigheten reda
på vad som gäller, och riksdagen säger
ifrån, om den bifaller reservationen, att
sådana bemyndiganden lämnar riksdagen
inte vederbörande kontrollmyndighet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Kammarens ledamöter
torde observera att bevillningsutskottets
ordförande inte med några exempel bevisade
att det skulle bli en försämring
av kontrollmöjligheterna genom det förslag
som jag preciserade. Bevillningsut -

144

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

skottets ordförande sade helt allmänt,
att Kungl. Maj:ts förslag ger bättre garantier
än utskottets. Jag skulle vilja
fråga bevillningsutskottets ordförande
på vilka punkter det ger bättre garantier.

Jag skall strax försöka redogöra för
vilka garantier som skapas enligt utskottets
förslag.

Departementschefen erinrar själv i
propositionen på s. 27 om att beskattningsmyndigheten
har rätt att anmoda
skattskyldig att vid sidan av annat utredningsmaterial
lämna kompletterande
uppgifter. Enligt 7 §, som ju utskottet
också tillstyrkt, har beskattningsmyndigheten
rätt att ålägga den skattskyldige
att lämna de uppgifter utöver deklarationen
som kan erfordras för kontroll
av dennas riktighet och för skattens
fastställande till riktigt belopp. I 9 §
står det, att när beskattningsmyndigheten
finner det erforderligt, skall beskattningsmvndigheten
ha rätt att granska
den skattskyldiges bokföring. Den
skattskyldige skall tillhandahålla handelsböcker,
affärskorrespondens och
övriga handlingar rörande affärsverksamheten.
Tillträde skall också lämnas
beskattningsmyndigheten till fabriksoch
distributionslokaler. Det står vidare
i 9 §, att den skattskyldige för granskning
av handlingar och varulager skall
lämna nödig medverkan och att den
som verkställer granskningen må taga
del av handlingar av betydelse för
granskningen utan hinder därav att den
skattskyldige har att iakttaga tystnad om
deras innehåll. Beskattningsmyndigheten
har alltså rätt att ta del även av hemliga
handlingar. Dessutom skulle beskattningsmyndigheten
i särskilda fall
enligt utskottets förslag hos Kungl. Maj:t
kunna begära tillämpningsföreskrifter.
Jag undrar vad man egentligen kan
önska sig mer i fråga om kontrollmöjligheter?
Jag måste därför bestämt bestrida
bevillningsutskottets ordförandes
påstående att utskottets förslag ger sämre
garanti än Kungl. Maj:ts. När det gäl -

ler själva kontrollen och dess effektivitet
har det inte på något sätt gjorts
någon förändring.

Bevillningsutskottets ordförande säger
också att konsumenterna måste ha tillräcklig
garanti. Men utskottets förslag
ger precis samma garanti i fråga om
beskattningsmyndighetens kontroll som
propositionen. På den punkten har vi
ju inte gjort någon ändring. Jag tycker
alltså att det är fel att för kammarens
ledamöter framställa det hela som om
det vore fråga om någon försämring av
kontrollen, alltså något försök från företagarnas
sida att krypa undan de bestämmelser
som finns. Jag ber att få bestämt
protestera mot denna framställning.

Låt mig samtidigt beröra en annan
sak som bevillningsutskottets ordförande
tog upp, nämligen att det skulle medföra
mera byråkrati om Kungl. Maj :t
utfärdar tillämpningsbestämmelser än
om kontrollstyrelsen gör det. Jag förstår
inte riktigt varför det skulle bli mera
byråkrati i Kungl. Maj:ts kansli än
hos kontrollstyrelsen, men jag kanske
missuppfattade herr Ericsson på den
punkten. Det finns ju olika områden
där Kungl. Maj:t har att utfärda tilllämpningsföreskrifter,
och herr Ericsson
vet ju lika väl som jag att det går till
så, att vederbörande myndighet gör i
ordning ett förslag till författning som
den sedan skickar över och får godkänt.
Då blir också författningen utfärdad av
Kungl. Maj:t, och Kungl. Maj:t bär det
konstitutionella ansvaret för den. Det
är dit vi vill komma.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Både i denna kammare
och i medkammaren har diskussionen
rört sig om en detalj i propositionen.
Det är en i och för sig intressant detalj,
men när jag suttit och lyssnat till
debatten har jag haft svårt för att finna
att det skulle finnas fog för alla de farhågor
som herr Kollberg så målande be -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

115

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

skrivit, därest man nu skulle följa reservanterna,
d. v. s. Kungl. Maj:ts förslag.
Denna proposition har ju vissa
stora och väsentliga huvudpunkter,
nämligen om förhandsbesked, om preskriptionstid,
om besvärsförfarande och
om den öppna processgången. Om dessa
har inte rått några delade meningar
i utskottet, och det får väl tas som ett
uttryck för att propositionen i alla de
väsentliga avsnitten har ansetts vara riktig
och väl avfattad. Men när man sedan
kommer till 4 § ser man ju att meningarna
delat sig, nämligen i fråga om huruvida
man skulle ge fullmakt för den
verkställande myndigheten, i detta fall
kontrollstyrelsen, att vid sidan av IvunglMaj:t
utfärda vissa föreskrifter som
skulle underlätta kontrollen av beskattningen.

När man kommer in på det direkta
varubeskattningsområdet kan ju nya situationer
uppstå, nya element komma in
i hela beskattningen, som man på förhand
inte utan vidare kan förutse. Den
myndighet som har att praktisera kontrollen
dag efter dag, vecka efter vecka
och månad efter månad har självfallet
där lättare att konstatera vilka underlättande
föreskrifter som kan vara erforderliga
för att skatten skall redovisas
på ett korrekt och riktigt sätt.

Jag fick det intrycket av herr Kollbergs
anförande, att han menade att inledningen
i 4 § skulle vara tillräcklig
för att ge kontrollstyrelsen alla rimliga
möjligheter. Denna inledning är direkt
kopierad ur den allmänna taxeringsförordningen,
som är uppbyggd för den direkta
beskattningen. Den gäller, som vi
sett det i departementet när vi utarbetat
detta förslag, egentligen bara det
rent bokföringsmässiga avsnittet. Vill
man däremot ha föreskrifter av annan
natur, måste man skapa den ventilen
genom att föra in denna extra precisering
om skyldighet att »vidtaga de åtgärder
i övrigt som för sådant ändamål
skäligen kunna påfordras».

riksdagen hittills har accepterat utan
någon diskussion — om jag minns rätt
är det specialförfattningarna om omsättningsskatt
för bilar, om den allmänna
varubeskattningen, om försäljningsskatten
och om energiskatten— har man ju
givit kontrollstyrelsen den rätt som reservanterna
i överensstämmelse med
propositionen nu menar att man bör
skriva in i ramlagstiftningen. Man kan
säga sig: Varför inte då nöja sig med
att ha dem i specialförfattningarna, varför
skall man ta in dem i ramlagstiftningen?
Det betingas av att i ramlagstiftningen
införes bestämmelser om vitesförfarande.
Vill man ha ett vitesförfarande
som skapar respekt inte bara
för den bokföringsmässiga redovisningen
utan även för det som ligger utanför
det rent bokföringsmässiga, bör man
ha de av riksdagen tidigare godtagna
bestämmelserna inskrivna i själva ramlagstiftningen.

När följaktligen herr Kollberg med
mycken emfas gör gällande att det här
är fråga om att minska rättsskyddet för
de medborgare, som tjänstgör som
funktionärer vid den indirekta beskattningen,
är detta ett uttalande som herr
Kollberg inte kan stå för. Det är felaktigt.
Rättsskyddet minskas inte för
dessa funktionärer. Man kan diskutera
huruvida de blivit illa behandlade genom
de bestämmelser vi för närvarande
har. Men de bestämmelser, som riksdagen
har tagit, får de f. n. underkasta sig.
I ramlagstiftningen vill man konfirmera
dessa bestämmelser. Det är — som reservanternas
talesman herr Ericsson i
Kinna starkt underströk — således inte
fråga om någon skillnad i det avseendet
mot vad nu gäller. Man kan med rätt
stort patos föra talet, som herr Kollberg
gjorde, att här gäller det att slå vakt om
rättsskyddet för dessa skattefunktionärer
emot en fiskal överhet, som vill ha
in varje styver. Om jag emellertid ser på
hela problemet så som det egentligen
hänger ihop, tycker jag att herr Kollbergs
yttrande innehåller eu oerhörd

1 de fyra specialförfattningar som
10 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr S

14G

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

och, för att komma från herr Kollberg,
som eljest i sina inlägg brukar vara en
balanserad man, ganska ovanlig överdrift.
I alla de väsentliga reglerna finns
det en specialförfattning för vad de här
skattefunktionärerna bar att underkasta
sig. Men det kan ju uppstå en och annan
situation, där riksdagen inte har förutsett
hur en regel verkar i praktiken. Då
är frågeställningen enkel: Skall man
ge kontrollstyrelsen bemyndigande att
utfärda inte författningar utan vissa
föreskrifter i de mindre frågor, som inte
ansetts vara lämpliga att ta direkt med
i de författningar, som fixeras av regering
och riksdag gemensamt?

Herr Kollberg har efterlyst vissa exempel.
Vi har haft en del exempel för
ögonen, men jag skall inte trötta kammaren
med dem. Jag skall bara ta ett exempel,
så att åtminstone herr Kollberg får
ett svar på sin fråga. Vi har varubeskattning
på guldsmedsvaror — som regel
mycket dyrbara ting. Det är svårt för
en fiskal myndighet att utan vidare avläsa
hur stor skatten skall vara på ett
smycke av den kvaliteten att det rör sig
om stora pengar. En skattefiskal är ju
icke sakkunnig på detta speciella område,
även om han är sakkunnig på
många andra områden. Därför har kontrollstyrelsen
sagt till de guldsmeder
som för dessa varor i handeln: ni får
sätta prislapp på de här smyckena! Och
eftersom skatten skall utgå me.d viss procent
på varans pris är det följaktligen
både rationellt och enkelt för myndigheten
att driva in det korrekta skattebeloppet.
Nu menar herr Kollberg att om
man således skulle ta sig friheten att
säga till juvelerarna: ni skall ha en
prislapp på detta smycke, så att vi vet
hur stor skatten skall vara! då är det
ett rättsövergrepp mot juveleraren. Det
är ju alldeles orimligt att ta till så våldsamma,
affektbetonade uttryck när man
diskuterar den här frågan. Om man ser
bort från allt detta kan man naturligtvis
ställa sig den mycket neutrala frågan:
Är det ändå inte riktigare att det

är Kungl. Maj :t som utfärdar en författning,
efter behandling i konselj, där
det klart och tydligt säges ifrån — för att
ta det nu aktuella exemplet — att juvelerarna
skall ha en prislapp på det och
det smycket, så att man kan avläsa
skatten på försäljningen? Ja, är man
mycket formell, kan man naturligtvis
driva den uppfattningen, men rent allmänt
har väl ändå utvecklingen gått åt
andra hållet. Vi har alla varit eniga om
att det är önskvärt att komma ifrån en
alltför stark central dirigering från
Kungl. Maj :ts kansli. Man måste väl ändå
utgå ifrån att det finns lika mycket
vett och förnuft hos våra verkställande
myndigheter som det vett och förnuft
som till äventyrs kan vara samlade i
Kungl. Maj :ts kansli. Vidare får man
väl räkna med att den specialmyndighet,
som har till uppgift att dagligdags
följa de här frågorna, har rent objektivt
större möjligheter att snabbare och
kanske också riktigare utfärda ifrågavarande
föreskrifter än om ärendet går
till Kungl. Maj:t. Går sådana ärenden
till Kungl. Maj:t, vet, det måste jag
bekänna, i varje fall den nuvarande finansministern
så litet speciellt om juvelerarnas
varusortiment, att det aldrig
skulle falla honom in att desavouera
kontrollstyrelsen när den, efter att ha
fått ett sådant ärende för yttrande, kommer
in till Kungl. Maj:t med förslag
om att den eller den författningen bör
utfärdas för att underlätta kontrollen av
beskattningen.

Om man gör sig besvär med att se ut
över den svenska statsförvaltningen,
finner man att vi i de självständiga
centrala ämbetsverkens och myndigheternas
händer lägger rätt att fatta mer
långtgående beslut av ekonomisk karaktär
än vad det är fråga om att lägga i
kontrollstyrelsens hand, när vi anser
att denna skall ha rätt att utfärda vissa
föreskrifter. Vi lägger i de centrala ämbetsverkens
händer fullmakter, som är
långt mera ingripande för den enskilde
individen än vad den fullmakt skulle

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

147

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

vara som regeringen här, understödd av
reservanterna, velat lägga i kontrollstyrelsens
hand.

Hela den diskussion som förts i denna
kammare och i medkammaren rör
egentligen inte någonting annat än vad
iag försökt beskriva i enkla termer. Och
jag måste, herr talman, ändå allra sist
slå fast, att om det finns underlag för
den av alla accepterade argumenteringen,
att vi så långt det praktiskt är möjligt
bör delegera beslutanderätten till de
centrala myndigheterna och inte överlasta
Kungl. Maj:ts kansli med allting,
ända ned i minsta detalj, då bör kammaren
följa reservanterna i denna fråga.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det exempel rörande
juvelerarna som finansministern anförde
var ganska intressant, men det har
inte någonting att göra med den diskussion
som nu förs om kontrollstyrelsens
befogenheter att ålägga företagarna vissa
saker, t. ex. att — som föreslogs i finansministerns
proposition — ålägga dem
att ha kassaapparater av visst slag. Det
som finansministern exemplifierade var
anvisningar från beskattningsmyndighetens
sida rörande en inom handeln
allmänt vedertagen åtgärd; mot dylika
anvisningar har ingen rest någon erinran.
Vad man vänt sig mot är att
en administrativ myndighet — den
fiskala myndigheten som har att verkställa
övervakningen — också skall, utöver
vad som är föreskrivet i gällande
författningar, kunna ålägga vederbörande
saker, som — jag upprepar det — av
finansministern exemplifierats med dessa
kassaapparater. Det är det man vänder
sig mot och inte mot att kontrollstyrelsen
utfärdar anvisningar rörande
praktisk utformning av uppgiftsskyldigheten
— det är ju inte bara dess rättighet,
det är dess skyldighet.

Finansministern var förvånad över att
jag så hårt Iryckte på att det här rör
sig om en minskning av rättsskyddet.
Men det gör det otvivelaktigt. Denna

fråga har ju varit föremål för behandling
i åtta år. 1951 begärde riksdagen,
sedan motion väckts, en utredning för
att bland annat få allsidigt belyst, hur
kraven på rättsskydd skulle kunna tillgodoses.
Sedan tillsattes besvärssakkunniga,
och dessa har just på denna punkt
uttalat, att den bestämmelse som finns
i nuvarande författningar, att kontrollstyrelsen
skall kunna ålägga vederbörande
att vidta vissa åtgärder, icke bör
vara med. Vid remissbehandlingen av
besvärssakkunnigas yttrande anslöt sig
alla remissinstanser till besvärssakkunnigas
förslag i detta hänseende; de erinringar
som gjordes rörde andra avsnitt.
Men i propositionen har man, utan
att anföra någon motivering, tagit in
denna passus om övriga åtgärder. Den
enda förklaring som ges är, att kontrollstyrelsen
begärt detta stadgande för att
kunna föreskriva exempelvis kassaapparater.
— Jag skall be att få återkomma,
eftersom min repliktid nu tydligen
är slut.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Kollberg hade inte
så mycket att klamra sig fast vid i sitt
inlägg nyss, och han uppehöll sig därför
främst vid frågan om dessa kassaapparater.
Men vad gäller dem så har
ju både utskottet och reservanterna gått
emot mig; den frågan torde därför vara
definitivt avlivad vid det här laget.
Saken har ju till och med rubricerats
som något av olycksfall i arbetet, och
det kan jag kanske hålla med om. Jag
kan således lugna herr Kollberg med
att jag inte alls hyser några dolska planer
på alt, om nu konlrollstyrelsen får
denna fullmakt, komma tillbaka med
förslag om några kassaapparater under
skyddet av kontrollstyrelsens föreskrifter.
Något annat har ju herr Kollberg
inte varit rädd för.

Vi har fört in denna bestämmelse i
4 § för alt kontrollstyrelsen skall ha
möjlighet all åliigga vederbörande att

148 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

vidtaga sådana åtgärder som underlättar
kontrollen. Det är detta det är fråga
om. Att den finns med i ramlagstiftningen
är betingat därav, att den rätten
funnits i speciallagstiftningarna. Ingen
kan väl bestrida att den var motiverad
när det gällde energiskatten, där man
fick slå fast i speciallagstiftningen, att
vissa mätare var erforderliga för att
man skulle kunna kontrollera uppbörden
av energiskatt.

Den omständigheten att vi inte följt
besvärssakkunniga i denna lilla detalj
är — det vill jag försäkra herr Kollberg
— inte något uttryck för nonchalans
mot besvärssakkunniga. De besvärssakkunnigas
förslag har ju rört sig om stora
och väsentliga ting, om preskriptionstiden,
förhandsbesked, den öppna
processen och besvärsordningen, och nu
ligger Kungl. Maj :ts förslag på riksdagens
bord, tillstyrkt av utskottet. I denna
speciella detalj har vi inte velat vara
så formella som besvärssakkunniga.
Men det är ju en rätt som Kungl. Maj:t
ibland förbehåller sig, nämligen att inte
till punkt och pricka följa utredningsmannen
utan ha vissa egna synpunkter,
när ärendet i sista hand presenteras inför
riksdagen.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen över att
finansministern försöker bagatellisera
denna fråga och säger att detta är en liten
detalj. Det är en mycket väsentlig
detalj i vår skattelagstiftning, och om
det inte vore det skulle jag inte besvära
kammaren i frågan. För den direkta beskattningen
finns det inte någon motsvarande
bestämmelse. Det finns där
av riksdagen antagna anvisningar till de
olika skatteförfattningarna. Därutöver
har beskattningsmyndigheterna ingen
rätt att utfärda några bestämmelser,
utan för dessa har man för fem—sex år
sedan inrättat riksskattenämnden, som
ju är ett i förhållande till beskattningsmyndigheterna
självständigt organ. Om
man nu är beredd att utöka den indi -

rekta beskattningen, vore det riktigt att
även på det området inrätta en riksskattenämnd,
och då vore hela saken
klar. Att däremot ge administrativa
myndigheter rätt att skriva »lagar» vid
sidan om de av riksdagen antagna är
felaktigt, särskilt när det gäller beskattningsfrågorna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tyckte nog att herr
Kollbergs avslutning var litet onyanserad.
De administrativa myndigheterna
skall inte skriva några lagar, men man
skall ge dem rätt att utfärda sådana
föreskrifter för detta speciella skatteområde,
som inte är jämförbart med
det direkta beskattningsområdet, så att
det ges möjligheter till rationell kontroll
över beskattningsförfarandet.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för hans ställningstagande beträffande
kassaapparaterna. Jag hyser
samma förhoppning som herr statsrådet,
nämligen att de numera är begravda.

Herr Kollberg säger att man har väntat
så länge på att få ett ökat rättsskydd
— man började motionera i riksdagen
redan i början på 1950-talet. Jag bestrider
inte att man bör se till att någon
orättvisa inte vederfares dem som skall
inleverera dessa skattemedel. Man får ju
ett effektivt medel i detta syfte nu, när
man kan begära bindande förhandsbesked
om hur man skall förfara, och det
är ett uppenbart framsteg. Men jag vill
erinra om vad jag sade i mitt förra anförande,
att jag har funnit att allmänheten
måste ha ett betydande förtroende
för den myndighet som nu handhar
skattekontrollen, eftersom tiotusentals
och åter tiotusentals skatteärenden under
en femtonårsperiod endast resulterat
i ett 60-tal besvär.

Herr Kollberg frågar hur jag kan göra
gällande att det blir ökad byråkrati

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

149

Förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, m. m.

genom det förslag, som framlagts av
majoriteten i bevillningsutskottet. Min
motivering härför är, att om man genomför
en anordning, som försenar och
medför omgång utan att leda till bättre
resultat, så lagstiftar man i fel riktning.
Såsom vi har försökt förklara i vår reservation,
måste Kungl. Maj:t fatta sina
beslut så, att de blir av generell karaktär.
Kungl. Maj:t kan inte fatta beslut
för ett enskilt fall.

Vidare säger herr Kollberg att vi har
så många kontrollmöjligheter. Det är
riktigt. Det vore ju förskräckligt, om det
inte skulle finnas någon kontroll. Det
är vi ense om. Om en myndighet som
handlägger skatteärenden gör en undersökning
hos en speciell skattebetalare,
kan det hända, att man hittar nya skattekällor.
Det har nog hänt åtskilliga
gånger. Herr Kollberg säger, att jag har
försökt ge kammaren den uppfattningen,
att det skulle finnas en mängd företagare
som fuskar med skatten. Det var
inte min avsikt. Jag tycker att man
skall försöka få till stånd en sådan ordning,
att man inte utsättes för risken
att pengarna försvinner, innan de kommer
statskassan till handa. Vi måste väl
utgå ifrån att de som betalar in pengarna
skall ha största möjliga garanti för
att inte pengarna stannar på vägen,
utan att de verkligen inlevereras till
statsverket. Det är inte i första hand
rent fiskaliska synpunkter man här anlägger,
utan del viktigaste är, som jag
ser det, att konsumenterna, som är de
verkliga skattebetalarna, får största möjliga
garantier för att det åstadkommes
en så god kontroll som möjligt.

.lag vill till sist bara säga, att jag sålunda
tycker, att om man enligt utskottets
förslag fråntar kontrollmyndigheterna
deras nuvarande befogenheter, så
blir följden, att Kungl. Maj:t måste fatta
nya beslut och som jag föreställer
mig återge myndigheterna de flesta av
deras befogenheter. Om utskottets förslag
vinner, får man i många enskilda
fall gå till Kungl. Maj:t och begära be -

myndigande. Om man inte gör det, blir
det mindre garanti för att dessa skattemedel
kommer in på rätt sätt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag vill i korthet säga
att jag personligen hyser mycket stor
respekt för kontrollstyrelsens nuvarande
tjänstemän, bland vilka flera är mina
bästa vänner, och det sätt på vilket
de fullgör sina åligganden. Men det är
inte det som det är fråga om nu. Riksdagen
skall väl inte stifta lagar med
hänsyn till den ena eller andra myndighetens
personaluppsättning, utan
riksdagen skall beakta sitt ansvar och
stifta sådana lagar, att de tillgodoser
den enskildes rättssäkerhet.

Vi har hört att det är fråga om att
framlägga förslag om ytterligare indirekta
skatter. Då torde det inte bli kontrollstyrelsen
som blir beskattningsmyndighet.
Därför tycker jag nog att det är
felaktigt att se detta bara med tanke
på den nuvarande myndigheten. För övrigt
vill jag bara tillägga, att jag delar
bevillningsutskottets ordförandes uppfattning,
att konsumenterna skall ha garantier
för att den avgift, som de har
betalat in genom en företagare, verkligen
blir inlevererad.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ericsson i Kinna begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

150 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Beskattningen av skytteorganisationer

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 106 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen.

§ 29

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 30

Beskattningen av skytteorganisationer

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av skytteorganisationer.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 286 av herrar Mannerskantz
och Sveningsson samt II: 202 av
herr Edlund m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga ett i motionerna
framlagt förslag till lag om ändring av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Förslaget rörde skytteorganisationernas
inkomstbeskattning.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 286 av herrar Mannerskantz
och Sveningsson samt II: 202

av herr Edlund m. fl. om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Nilsson i Svalöv, Allard, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
alt riksdagen med bifall till motionerna
I: 286 och II: 202 måtte antaga följande
förslag till lag om ändring av punkt 13
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) :

Härigenom förordnas, att punkt 13 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
skall erhålla följande ändrade lydelse.

29 §

13. Ideell organisation---skatte pliktig

inkomst.

Till organisation, som avses i föregående
stycke, hänföres även organisation,
vilken har till uppgift att befrämja
färdighet i pistol- eller gevärsskytte.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1960.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Detta bevillningsutskottets
betänkande behandlar frågan om
hur skytterörelsen skall beskattas. Det
föreligger nämligen ett krav, att skytterörelsen
skall beskattas på samma sätt
som idrottsorganisationerna, vilka ju
har rätt att från sina intäkter göra avdrag
för de omkostnader som uppstått
i deras ideella rörelse. När riksdagen
år 1953 senast hade denna fråga uppe
till behandling, hade inte någon prejudicerande
dom i regeringsrätten fallit,
och utskottet ansåg därför att man borde
avvakta en sådan dom. Trots att det
numera föreligger en prejudicerande
dom fasthåller emellertid utskottet alltjämt
vid sin avslagslinje.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

151

Det torde väl inte råda något tvivel
om att skytterörelsen är att betrakta
som en ideell organisation av samma
slag som idrottsorganisationerna i övrigt,
varför även samma beskattningsregler
borde gälla för skytterörelsen. Då
jag vet att motionären kommer att vidare
utveckla de olika motiv som finns
för detta, skall jag emellertid inte gå
närmare in därpå.

Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Samtidigt som jag vill
uttala min tillfredsställelse över bevillningsutskottets
skrivning, som visar ett
positivt intresse för motionens syfte,
måste jag beklaga att utskottsmajoriteten
ändock beslutat avstyrka densamma.

Frågan om huruvida det skytte, som
bedrivs inom frivilliga skytteväsendets
och pistolskytteförbundets ram, enligt
gällande normer skall räknas som
idrott eller sport, har visat sig vara en
bedömnings- eller smakfråga, där den
juridiska sakkunskapen är oenig. Att
nu diskutera den saken, torde alltså
inte leda till något resultat. Jag vill
emellertid påtala en del av de mycket
märkliga inkonsekvenser, som för närvarande
kännetecknar bedömningen av
detta skytte å ena sidan och annat
skytte och idrott å andra sidan.

Skytterörelsen är för närvarande uppdelad
på tre topporganisationer: Skytteförbundcns
överstyrelse, Svenska pistolskytteförbundet
och Svenska sportskytteförbundet.
Dessa tre organisationer
samarbetar och är bland annat representerade
i varandras styrelser.
Inom samtliga bedrivs en rad tävlingsgrenar
i olika tävlingsformer, och det
är mycket svårt att dra någon skarp
gräns mellan de olika verksamhetsområdena.
T stort sett kan man kanske säga
att inom Skytteförbundens överstyrelses
ram bedrivs skytteidrotten med ge -

Beskattningen av skytteorganisationer

vär m/96 och kulsprutepistol, inom
Svenska pistolskytteförbundet skjutning
med tjänstepistol och inom sportskytteförbundet
skjutning med övriga vapen.
Jag vill påpeka att denna gränsdragning
inte är exakt. Sålunda bedrivs exempelvis
skjutning med både gevär m/96
och tjänstepistol även inom sportskytteförbundet.
Som regel förekommer då i
stället vissa avvikelser beträffande måltavlornas
utseende eller tävlingsseriernas
utformning. Sportskyttarna, som
använder gevär m/96 och pistol och som
inom sportskytteförbundets ram representerar
vårt land i internationella sammanhang,
utgöres helt enkelt av toppskyttarna
inom det frivilliga skytteväsendet.
Skillnaden mellan tävlingsformerna
är endast att i det ena fallet
skjutes mot den s. k. internationella tavlan,
i andra fallet mot den nationella
tavlan.

Anledningen till att jag särskilt framhåller
dessa detaljer är den, att trots att
det är omöjligt att dra någon bestämd
gräns mellan de olika former, varunder
skyttet bedrivs, så sker det ändå en klar
gränsdragning mellan det skytte som ur
beskattningssynpunkt räknas som idrott
och det som räknas såsom sport. Sportskvtteförbundet
är nämligen anslutet till
Riksidrottsförbundet och därmed är saken
klar: de grenar, som utövas inom
sportskytteförbundet, räknas såsom
idrott.

Var och en, som i likhet med mig aktivt
utövat idrott och skytte, anser det
nog fullkomligt naturligt och riktigt att
sportskyttet betraktas som idrott. Däremot
måste jag säga att det är orimligt
att inte även övriga tävlingsformer inom
skyttet får räknas dit. Det säregna inträffar
alltså, att om jag där hemma
går ut på skjutbanan och bredvid varandra
sätter upp två tavlor med litet
olika utseende och sedan först skjuter
på den ena, så utövar jag enligt gällande
normer idrott, medan jag, niir jag sedan
med samma vapen från samma
plats och på samma sätt skjuter på den

152

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Beskattningen av skytteorganisationer

andra tavlan, i stället idkar sport. Eller
jag kan ta min tjänstepistol och gå ut
och sätta upp två helfigurer med något
olika utseende bredvid varandra. Jag
skjuter först på den ena och utövar då
sport och sedan på den andra och bedriver
då idrott. Eller jag kan anordna
en tävling i skidlöpning 20 kilometer,
vilket ju betraktas som idrott. Om jag
däremot försvårar tävlingen genom att
de tävlande måste bära gevär och genomföra
skjutning på fyra stationer under
vägen, alltså s. k. olympiskt skidskytte,
räknas det hela inte längre som
idrott utan som sport. Detta gäller emellertid
— märk väl — endast när det tävlas
om mästerskapet i Sverige. När samma
män, som deltagit i denna tävling,
skickas utomlands för att tävla efter
samma grunder och på samma sätt, då
räknas det däremot som idrott.

I bevillningsutskottets betänkande
finns överst på s. 3 en definition av begreppet
sport: »Inom sporten tilldrager
sig tävlingsresultaten oftast det allt
överskuggande intresset, medan anslutningens
storlek och verksamhetens allmännyttiga
karaktär framstå som faktorer
av mera underordnad betydelse.»

Jag måste säga att det torde vara mycket
svårt att finna någon idrotts- eller
sportgren, som sämre svarar mot denna
definition, än skytterörelsen. Tvärtom
förtjänar denna mer än de flesta andra
idrotter och sportgrenar att betecknas
som en folkrörelse av »allmännyttig karaktär».
Inom skytteförbunden och pistolskytteförbundet
har vi en armé på i
runt tal en kvarts miljon aktiva skytteutövare,
och denna folkrörelse har alltid
såsom bakgrund det allvarliga syftet
att upprätthålla förmåga och skicklighet
i vapnens bruk för att därigenom
öka landets värnkraft därest ofreden
skulle komma. Ingen förnekar ju heller
att skytterörelsen är för vårt försvar
en tillgång av imponerande storlek och
styrka.

Jag vill även framhålla, att jag inte
funnit någon idrott som på samma sätt

som skytterörelsen är värd benämningen
folkidrott, genomsyrad av en demokratisk
anda i ordets bästa bemärkelse.
Där finner man på skyttestigen i skaran
av tävlingskamrater personer ur
alla samhällsklasser och yrkesgrupper,
ung och gammal, hög och låg, alla där
lika, och jag vågar påstå, alla besjälade
av samma tro på att de fyller en
uppgift till samhällets gagn.

Slutligen, herr talman, vill jag, eftersom
betänkandet anknyter till förordningen
om nöjesskatt, påpeka att det
faktiskt föreligger en bestämd och väsentlig
skillnad mellan skytterörelsen å
ena sidan och de flesta andra idrottsoch
sportgrenar å andra sidan, nämligen
att det för skytterörelsen praktiskt
taget torde vara omöjligt att ordna tävlingar
så att man kan få betalande åskådare
och därmed tjäna pengar på arrangemangen.

Nej, tyvärr — eller kanske gudskelov
— är skytterörelsen helt beroende av
de anslag som beviljas av stat, landsting
och kommuner samt bidrag från företag,
organisationer och enskilda för att kunna
klara de dryga kostnaderna för anläggande
och underhåll av skjutbanor.
Det är för övrigt på den frivilliga skytteverksamhetens
skjutbanor som sportskyttarna
genomför sin träning och
sina tävlingar. Av skyttarna krävs, förutom
ekonomiska uppoffringar för utrustning
och ammunition, personliga
arbetsinsatser av många slag, såsom underhållsarbete
på skjutbanor och iordningställande
av materiel, för att inte
nämna organisationsuppgifter och andra
arbeten under övningar och tävlingar.

För staten och kommunerna skulle inkomstbortfallet
vid bifall till motionen
bli helt betydelselöst. För Västmanlands
skytteförbund — som jag närmast känner
— rör det sig om 800—900 kronor
om året, dvs. en mycket ringa summa
jämförd med det anslag, som förbundet
nu får av staten och landstinget. För
skytterörelsen, som ständigt kämpar
med ekonomiska svårigheter, är däre -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

153

mot varje även i och för sig ringa utgift
betungande. Jag vädjar till kammarens
ledamöter att ge skytterörelsen det
värdefulla stöd och den hjälp, som ett
bifall till motionen skulle innebära.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Här har talats vackert
om skytterörelsen, och det ligger väl åtskilligt
i det. Bevillningsutskottet förnekar
inte betydelsen av denna verksamhet,
men när det gäller skattelindringar
är det inte bara en organisation som
vill vara med och få förmåner, utan det
är klart att åtskilliga tycker sig ha lika
goda skäl som skyttarna att få skattelättnad.

Vi har onekligen en splittrad lagstiftning
när det gäller våra olika skattepålagor,
och det vore naturligtvis önskvärt
att göra den enhetlig, så att man
inte fick så många gränsdragningar,
men det är svårt att åstadkomma. En
sak som denna måste nog prövas av
Kungl. Maj :t innan riksdagen kan känna
sig övertygad om att den skall biträda
sådana åtgärder, som föreslagits
i motionen. Utskottet har kommit fram
till denna ståndpunkt, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill gärna andraga
något utöver vad herr Edlund tidigare
har yttrat här.

Det är litet egendomligt att en rörelse
som skytterörelsen, som åtnjuter ett
ganska betydande statsanslag, för de
mycket obetydliga inkomster den kan
göra sig därutöver skall vara underkastad
inkomstskatt i vanlig ordning. Idrotten
i övrigt har statsanslag eller statsbidrag
och är helt befriad från inkomstskatt.
Det förefaller mig inte vara siirskilt
svårt atl ordna gränsdragningen
- det vill jag framhålla för utskottets
ärade ordförande — utefter den linjen,

Beskattningen av skytteorganisationer

att i varje fall sådana idrottsorganisationer
som erhåller statsbidrag skulle
vara befriade från beskattning av detta
slag.

Eftersom jag sedan någon tid har
äran att vara Kungl. Maj :ts ombud i
skytterörelsens överstyrelse kan jag
konstatera, att rörelsen som sådan till
icke oväsentlig del bärs upp av de aktiva
skyttarnas egna avgifter och utgifter.
De får betala inte bara resor och ammunition
utan också i långa stycken de
märken och priser som de erhåller vid
tävlingar. De bedriver skytte under
mycket små förhållanden.

Till vad herr Edlund anförde vill jag
foga, att statsbidraget är för litet för
att hålla skjutbanorna i det tillstånd
som bl. a. ur modern säkerhetssynpunkt
skull behövas. Under sådana omständigheter
är det onekligen ganska orimligt,
att skytteföreningarna för de inkomster
av mycket obetydlig omfattning,
som de kan göra sig genom arrangemang
av olika slag, skall vara skyldiga
att betala inkomstskatt.

Jag hänvisar till den tanke på gränsdragning
som här angivits och hoppas
— om nu motionen faller — att man i
fortsättningen skall kunna ta upp denna
fråga till omprövning och att man
då prövar även den propå jag här tilllåtit
mig göra.

Herr talman! Även jag yrkar bifall till
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, röstar

154 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Sparfrämjande åtgärder
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edlund begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 60 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 31

Sparfrämjande åtgärder

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande
av sparandet m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna I: 33 av
herr Ewerlöf in. fl. och 11:46 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda förslag till förordning om
bostadssparande och till lag angående
ändring av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

B) de likalydande motionerna 1:157
av fru Segerstedt-Wiberg och fröken Andersson
samt 11:200 av fru WalleriusGunne
in. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte antaga ett i motionerna framlagt
förslag till lag om ändring av 39 §

3 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

C) de likalydande motionerna 1:284
av herr Eric Carlsson och 11:355 av
herr Fälldin.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 33 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 46 av herr
Hjalmarson m. fl. om vissa åtgärder för
främjande av bostadssparande m. m.,

2) de likalydande motionerna I: 157
av fru Segerstedt-Wiberg och fröken
Andersson samt II: 200 av fru WalleriusGunne
m. fl. om ändrad lydelse av 39 §
3 mom. kommunalskattelagen, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:284
av herr Eric Carlsson och II: 355 av
herr Fälldin angående beskattningen i
visst fall av förmånen av fri bostad,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett att
utskottet under punkten 1) bort hemställa,
att riksdagen måtte för sin del
antaga i motionerna 1:33 och 11:46
intagna förslag till A) förordning om
bostadssparande samt B) lag angående
ändring av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

II) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Bengtson, Mattsson, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö, vilka
ansett att utskottet under punkten 2)
bort hemställa att riksdagen måtte för
sin del antaga följande förslag till lag
om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) :

Härigenom förordnas, att till 39 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall fogas ett fjärde moment av
nedanstående lydelse.

39 §.

4 mom. Vad i 3 mom. stadgas angående
gift skattskyldig skall äga motsvarande
tillämpning å skattskvldig,

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

155

som under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavarande eller
av den skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, vilket stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

III) av herrar Bengtson, Mattsson
och Vigelsbo, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (li):

Herr talman! En av de mest väsentliga
uppgifterna för vår ekonomiska politik
och vår skattepolitik måste vara att
medverka till ett ökat sparande. Först
i den mån politiken lyckas med denna
uppgift kan den verksamt bidra till ekonomisk
stabilitet och till att skapa förutsättningar
för en något så när ostörd,
hög och givande sysselsättning.

Man kan urskilja två huvudformer av
sparande, nämligen offentligt sparande,
som alltid har tvångskaraktär, och enskilt
sparande, som i princip är beroende
av spararens eget beslut och alltså är
frivilligt. Som en mellanform skulle man
kunna betrakta företagssparandet. Någon
fast gräns mellan företagssparande
och personligt sparande existerar emellertid
inte. I de många små företagen
inom jordbruk, handel, hantverk och
industri är företagssparandet helt enkelt
ett personligt sparande, låt vara
med speciell inriktning. Samma sak kan
man säga om konsolideringen i många
medelstora företag, t. ex. i familjeföretagen.

Högerpartiet sätter utan tvekan det
personliga, frivilliga sparandet i förgrunden.
Detta framkallar inte, såsom
fallet kan vara med ett offentligt sparande,
några som helst kompensationskrav.
Det sprider och ökar intresse för
etl fast penningvärde. Det engagerar

Sparfrärajande åtgärder

människorna i samhällsekonomien direkt
och påtagligt. Ett frivilligt sparande
är ett uttryck för ett eget ansvar och
eu önskan om både stabilitet och framsteg
i den privata ekonomien och därmed
också i den gemensamma ekonomien.

Ett tvångssparande kan aldrig få
samma verkningar. Oavsett vilken effekt
som därvid kan erhållas är det också
uppenbart — detta har erfarenheten visat
— att varje ökning av det statliga
tvångssparandet mycket snart åtföljes
av en motsvarande ökning av statens
konsumtionsutgifter. Därmed blir resultatet
snarast en minskning av det samlade
nysparandet. Typiskt torde vara
att de experiment med tvångssparande
genom en överbalansering av driftbudgeten
som förekommit under 1950-talet
försiggått under en period, då de allmänna
prisstegringarna varit större än
under någon tidigare tidsperiod under
fredsförhållanden.

Vad som nu behövs är sparvanor,
som ger ett stigande långtidsplanerat
personligt sparande. Men för att det
skall gå att övertyga människorna om
att de bör spara måste det vara lönande
att spara. Det måste framstå såsom
direkt fördelaktigt för den enskilde att
minska sin konsumtion i nuläget. Det
kanske väsentligaste är härvid att människorna
kan förmås att tro på att penningvärdet
kan bevaras. Vid sidan härav
torde emellertid ingenting te sig mer
stimulerande för människorna än om de
får möjligheter att i sina deklarationer
göra avdrag för visst nysparande. Detta
är en direkt följd av det skattetänkande
som brett ut sig alltmer på grund av
vårt synnerligen höga skattetryck. Det
är, som jag ser saken, angeläget, att man
söker dra fördel av denna psykologiska
inställning till avdragsrätt vid beskattningen
och sätter in speciellt sparstimulerande
åtgärder i sammanhanget.

Vi har från högerpartiets sida förordat
avdragsrätt för vissa former av
nysparande som vi ansett så angeläget

156

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Sparfrämjande åtgärder

att få i gång snarast möjligt, att vi inte
velat avvakta den särskilda utredning
som tillsatts för ändamålet. När denna
kommer med sitt förslag och när proposition
sedan kan komma i detta ärende
har vi ingen aning om, och vi anser
saken brådskande. Det är de motioner
som väckts i dessa avseenden som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 18 och som nu är föremål för
behandling. Jag skall nöja mig med att
i korthet återge förslagen.

Vi föreslår att den som under ett eller
flera av åren 1959—1963 sätter in medel
i bank på ett särskilt bostadskonto
upp till ett sammanlagt belopp på högst
6 000 kronor för ensamstående och
12 000 för gifta skall få göra avdrag
härför i deklarationen. Om medlen sedan
användes för anskaffande av eget
hem eller för betalande av en insats i
bostadsrättsförening, vill vi att skattebefrielsen
skall bli definitiv. Och vi går
då ut från att bostaden skall kunna
uppföras även på jordbruksfastighet.

Sparande kan också bestå i att man
amorterar på skuld. Vi har därför som
vårt andra förslag föreslagit, att den
som under beskattningsåret amorterar
på skuld på egnahemsfastighet eller bostadsrättslägenhet
mer än 1,5 procent
av taxeringsvärdet skall få avdrag för
det överskjutande beloppet. Här har vi
föreslagit ett maximum på 700 kronor.

Vi har slutligen velat särskilt främja
aktiesparande och sparande i andelar
i ekonomiska föreningar. Vi tycker att
det i dagens läge är synnerligen angeläget
att försöka få fram riskvilligt kapital,
som kan ställas till näringslivets
och den ekonomiska föreningsrörelsens
förfogande. Det är också viktigt att människorna
vänjer sig vid att placera sparmedel
på sådant sätt att dessa kan behålla
sitt realvärde. Vad en ökning av
företagens möjligheter att rationalisera
och därmed möjliggöra för våra företag
att konkurrera med utlandet betyder ur
sysselsättningssynpunkt, behöver jag
här knappast gå in på.

.lag vill, herr talman, mot bakgrunden
av vad jag här framhållit hemställa
om bifall till reservation nr 1 till bevillningsutskottets
betänkande nr 18
som avgivits av herr Hagberg in. fl.

Föreliggande betänkande behandlar
bl. a. även frågan om rätten till s. k.
sparavdrag då det gäller ofullständiga
familjer, d. v. s. ensamstående moder
eller fader med barn, som har rätt till
allmänt barnbidrag. Jag skall inte här
gå in på denna fråga, utan vill endast
med hänvisning till vad som framförts
i motionerna av fru Segerstedt-Wiberg''
och fröken Andersson samt av fru Wallerius-Gunne
yrka bifall även till reservation
II av herr Hagberg m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Av vissa tekniska skäl
står jag inte antecknad som närvarande
vid detta ärendes behandling i utskottet,
och därför finns inte heller mitt
namn under reservationen, men då jag
har deltagit i sakbehandlingen av dessa
frågor i utskottet, skulle jag nu vilja
säga några ord.

Vi liar från folkpartiets sida år efter
år lagt fram förslag om åtgärder i syfte
att stimulera det frivilliga sparandet. Vi
anser att detta är oerhört viktigt. Anledningen
till att vi i år inte har lagt
fram några motioner är den att en speciell
utredning i syfte att få fram åtgärder
för en sådan stimulans av det personliga
sparandet tillsattes och började
arbeta i slutet av förra året. Då vi vet
att denna utredning bl. a. skall ta upp
en tanke, som lagts fram på folkpartihåll
om inrättande av särskilda sparkonton,
som innebär dels en betydande
stimulans för det frivilliga sparandet
och dels möjlighet till skatteavdrag, har
vi inte återkommit med något yrkande
i år, och därför har jag, herr talman,
inte heller något yrkande på denna
punkt. Jag vill dock säga, att skulle utredningen
dröja, får vi nog komma tillbaka
med konkreta och preciserade förslag.
Vi anser nämligen att frågan om

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

157

stimulans av det frivilliga sparandet är
så viktig, att den inte tål något oskäligt
dröjsmål.

I det här betänkandet behandlas också
en motion, som bar väckts över partierna
beträffande möjligheterna till avdrag
för avkastning på kapital för de
ofullständiga familjerna. Det är ju så,
alt om en familj där båda föräldrarna
finns bar ett sparkapital, har den nu
möjlighet att göra ett avdrag på intill
600 kronor vid deklarationen. Om familjefadern
går bort och familjen därför
får stora svårigheter att kämpa med,
får den en hel del nackdelar i beskattningshänseende.
Bland annat sänks möjligheten
till avdrag från 600 till 300
kronor. Motionärerna från olika partier
tycker att detta borde kunna rättas till,
så att inte familjen utöver de extra bördor
som lägges på genom mannens frånfiille
också skall drabbas av inskränkning
i rätten att göra avdrag på detta
område.

När det gäller försäkringar är avdraget
lika stort, 600 kronor. Även sedan
familjefadern gått bort får familjen dra
av intill 600 kronor för försäkringspremier,
men när det gäller kapitalavkastning
sänks avdraget till hälften, 300
kronor. Detta är en sak som egentligen
inte har så mycket med sparstimulans
att göra, men det är en rättvisefråga
när det gäller förhållandet mellan beskattningsreglerna
för fullständiga och
ofullständiga familjer.

Då jag vet att saken närmare kommer
att motiveras från motionärernas sida,
vill jag, herr talman, inte säga något
ytterligare utan nöjer mig med att yrka
bifall till reservation II.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Såsom en av motionärerna
skall jag be att få anlägga några
synpunkter på utskottets kommentar till
motionen. Utskottet är av den uppfattningen
att motionens innehåll närmast
hör samman med den utredning om

Sparfrämjande åtgärder

sparstimulerande åtgärder, varom vi tidigare
hörde här.

Jag vill nog i likhet med herr Gustafson
understryka, att motionen i fråga
kanske inte har så stort samband med
den sortens sparstimulerande åtgärder
som den berörda utredningen betonar.
De få familjer som det här rör sig om
kan inte göra några besparingar som
kan vara av någon samhällsekonomisk
avgörande betydelse. Men motionärerna
har framför allt velat ta upp frågan
om de ofullständiga familjernas ekonomiska
frihet. Vi har velat trycka på
kravet på rättvisa för dem. Vi tycker
att dessa ofullständiga familjer borde
jämställas med de s. k. fullständiga familjerna
i fråga om rätten till det högre
avdraget, 600 kronor, för inkomst av
kapital.

Problemet blir så mycket mera angeläget
när man tänker efter vilken situation
en familj kan ställas i när den
ene av makarna går bort. Problemet om
barnens försörjning och uppfostran och
deras framtid över huvud taget måste
bli så mycket allvarligare för den som
är kvar, och risken att det skall inträda
en verklig kris i familjens liv blir så
mycket mera närliggande i ett fall där
en skall ha ansvaret ensam.

Herr Gustafson drog i sitt inlägg parallellen
om beskattningsreglerna när
det gäller avdrag för försäkringspremier.
När förslaget om att i det hänseendet
jämställa fullständiga och ofullständiga
familjer väcktes i riksdagen
1955, uttalade bevillningsutskottet stor
förståelse för behovet av likställighet i
det här avseendet och menade att försäkringssparande!
borde kunna stimuleras
härigenom även i dessa familjer.
Riksdagen biföll utskottets förslag till
utvidgning av rätten till ett högre avdrag
för försäkringspremier.

Så vill jag, herr talman, tillåta mig
några små kommentarer med anledning
av vad utskottet säger om möjligheten
att spara i barnens namn. Utskottet säger
att det sparande, som kan ske utöver

158

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Sparfrämjande åtgärder

det givna gränsbeloppet 300 kronor, kan
göras i barnens namn, och utskottet utvecklar
detta ytterligare i några meningar.
Men, herr talman, den rätten
finns ju även för de fullständiga familjerna
och är inte på något sätt en speciell
förmån för de ofullständiga. Bestämmelserna
om rätt att placera pengar
i barns namn är lika för båda kategorierna,
men avdragsrätten för kapitalinkomsten
är inte densamma.

Sedan vill jag betona ytterligare en
sak i det här sammanhanget, nämligen
att barnens försörjning och uppfostran
och över huvud taget deras framtid inte
kan sägas vara avliängig av de medel
som i mer eller mindre uttalat syfte i
den riktningen placeras i deras eget
namn. Nog tror jag att den ekonomiska
trygghet som familjen i dess helhet åtnjuter
är oändligt mycket betydelsefullare
i det fallet, och det kan inträffa
att familjen kan tillföras ett större belopp
än de 6 000 kronor som utskottet
omnämner i samband med påpekandet
att de 300 kronorna skulle vara ett
tillräckligt belopp. Det kan vara fråga
om t. ex. utfallet av en livförsäkring,
och det är ju inte säkert att den stannar
vid 6 000 kronor.

Vad kan nu en sådan sak betyda? En
make — det kan vara antingen mannen
eller hustrun — kan lämnas ensam med
sin familj och få ta ansvaret för exempelvis
en gård eller en rörelse. De sparpengar
som då kanske utfaller kan så
hjärtans väl behövas för kommande investeringar.
Som jag sade förut kan ett
sådant förhållande vara av utomordentlig
betydelse för hela familjens ekonomiska
trygghet, men det kan, herr talman,
bli svårt att disponera ett sådant
belopp om det insättes i barnens namn.
Det är därför vi tror att det vore klokt
om en möjlighet lämnades åt familjeförsörjaren
att placera pengarna med
rätt till det högre avdrag som vi här har
begärt.

Jag vill, herr talman, sluta med att
konstatera, att oavsett om det sparade

beloppet i en sådan familj är uttryckligen
avsett för barnens uppfostran och
undervisning eller inte, är det viktigt
att familjen som helhet når den största
ekonomiska trygghet som är möjlig. Oberoende
av om sparandet sker i barnens
eller i familjeförsörjarens namn är de
sparmedel familjen gemensamt förfogar
över av stor betydelse inför de stora
risker, för vilka den ofullständiga familjen
obestridligen är långt mera känslig
än den fullständiga.

Med dessa ord, herr talman, vädjar
jag om bifall till reservation nr 2.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp) och herr Svensson i Krokstorp
(h).

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! I det här utlåtandet redovisas
behandlingen av motionsparet
I: 284 och II: 355, där vi motionärer har
yrkat, att den som i samband med försäljning
av fastighet har undantagit förmånen
av fri bostad skall äga rätt att
deklarera värdet av denna förmån som
inkomst av kapital i stället för som inkomst
av tjänst, vilket de nuvarande bestämmelserna
bjuder. Utskottsmajoriteten
har yrkat avslag på motionen med
en motivering som jag skall be att något
litet få kommentera.

Utskottsmajoriteten tycks mig inte
vara riktigt säker på hur man skall betrakta
en sådan förmån. Den sträcker
sig så långt att den säger, att ett visst
inslag av kapitalavkastning stundom
kan sägas känneteckna en sådan här
förmån, men hur stort det inslaget är
och när det inträffar har utskottsmajoriteten
inte tagit ställning till.

I det här sammanhanget vill jag hänvisa
till hur exempelvis lantbruksnämnderna
ser på frågan när de har att fastställa
en fastighets belåningsvärde. Det
finns på det här området inga tryckta
anvisningar, men underlåtenhet från
lantbruksnämndernas sida att ta hänsyn
till undantagsförmåner vid fastställande
av en fastighets högsta belåningsvär -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

159

de har föranlett anmärkning från lantbruksstyrelsen.
Härav framgår klart och
tydligt, såvitt jag förstår, att det statliga
organet betraktar undantagsförmånen
som en del av köpeskillingen. Om
man nu accepterar tanken, att därest
förmånen inte hade funnits, så hade köpeskillingen
varit större, bjuder väl logiken
att förmånen betraktas som avkastning
av kapital och icke som inkomst
av tjänst.

Utskottet säger i fortsättningen, att en
sådan här förmån kan jämföras med
t. ex. ett på grund av privat försäkring
utfallande pensionsbelopp. Jag har svårt
att se sambandet mellan de båda inkomstslagen.
Ett tillgodohavande i form
av pension är ju avdragsgillt under den
tid man bygger upp tillgodohavandet,
och därför är utfallande belopp skattepliktigt,
men i det fall som jag berör
är ju uppbyggandet icke avdragsgillt,
och därför är köpeskillingen i princip
skattefri. Här är det fråga om avkastning
av ett utan skatteavdrag skapat tillgodohavande.

Jag erinrar om att om avkastningen
tas ut i form av ränta eller aktieutdelning,
skall den enligt nuvarande bestämmelser
deklareras som kapitalavkastning.
Tas den däremot ut i form av
förmån, skall den deklareras som inkomst
av tjänst, utan att denna förmån
på något sätt står i samband med prestation
eller arbete. Det är mot detta förhållande
som vi vänt oss i motionen.
Vi anser att detta är en orättvisa på beskattningens
område.

Rent teoretiskt är det väl också så
att man skulle kunna klara av detta
problem genom ett reversförfarande
mellan köpare och säljare. Om man tänker
sig att någon löser ut en förmånstagare
med en revers på exempelvis
15 000 kronor, har köparen att erlägga
låt oss säga 000 kronor i ränta. Förmånstagaren
kan få bo kvar, om han
betalar 000 kronor i hyra. En penningtransaktion
mellan de båda är obehövlig.
Köparen tar upp dels en ränteutgift

Sparfrämjande åtgärder

på 000 kronor och dels en hyresinkomst
på 000 kronor. Resultatet blir bara att
säljaren kan ta upp kapitalavkastningen
som ränteinkomst av kapitalet och för
denna inkomst yrka schablonavdraget

000 kronor, om han är gift och inte
har någon annan kapitalinkomst. Man
frågar sig om detta tillvägagångssätt,
som för de flesta ter sig krångligt, skall
behöva användas för att vederbörande
skall ha möjlighet att utnyttja ett avdrag
som tillkommer alla andra som
har inkomst av kapital.

Låt mig till sist bara tillägga att en
ändring i detta avseende skulle ge utslag
bara för de små i samhället. Jag
vågar påstå att det är många — i synnerhet
de som på senare år rustat upp
sitt egna hem, sitt småbruk eller vad
det kan vara — är i den situationen, att
det enda de fått över vid försäljningen
mången gång är just denna förmån av
fri bostad. Och när de då inte har någon
annan kapitalavkastning att yrka
avdraget mot, tycker man det vore rimligt
att de finge deklarera värdet av
denna förmån såsom inkomst av kapital.
Detta förhållande utgör en alldeles
särskild anledning att ändra bestämmelserna.

Herr talman! Då jag i motionen hade
uppdragit åt utskottet att utforma lagtexten,
är jag i dag utan möjlighet att
ställa något yrkande.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall endast ta upp
en punkt i bevillningsutskottets betänkande
nr 18 enligt vilken sparavdrag
till de ofullständiga familjerna skulle
lämnas upp till 600 kronor. Med de
praktiska erfarenheter som jag har av
de ofullständiga familjernas ekonomiska
förhållanden, enkannerligen de ensamstående
mödrarnas med barn, har jag
inte mött detta spörsmål, som tagits upp

1 motion nr 200.

Detta förslag är ingen hjälp eller uppmuntran
till ett sparande av den enkla
anledningen, att det allra största antalet

160 Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Sparfrämjande åtgärder

ensamstående mödrar med barn har så
låga inkomster av kapital, att det belopp
som redan är undantaget väl täcker
behovet. Deras årsinkomster av
tjänst är så låga att man frågar sig, om
det över huvud taget finns någon möjlighet
att spara. För att ytterligare understryka
mina egna iakttagelser kan
jag hänvisa till socialstyrelsens 1956
lämnade redogörelse för den s. k. mödraundersökningen.

Av den framgår att de ensamstående
mödrarnas antal är omkring 70 000. AV
dessa är 20 000 änkor. Av en undersökning
vid det tillfället framgick att 56
procent av de ogifta mödrarna och 43
procent av de frånskilda samt 56 procent
av änkorna inte nådde upp till
en årsinkomst av tjänst på 4 000 kronor.
Det är nästan under existensminimum.
Under 8 000 kronor i årsinkomst
befann sig 87 procent av de ogifta, 77
procent av de frånskilda, och 76 procent
av änkorna. De som hade över
12 000 kronors inkomst utgjordes av 1
procent frånskilda och 1 procent änkor.

De ensamstående mödrarnas ekonomiska
läge är alltså avsevärt sämre än
andra gruppers, och stödet åt dem ligger
inte på skatteplanet utan är en social
fråga, som skall tas upp i annat
sammanhang. Detta kanske kan göras
positivt genom att öka bidragsförskotten,
försöka räkna upp underhållsbidraget
o. s. v. Det kan kanske låta bestickande
med en jämförelse mellan äkta
makars och den ofullständiga familjens
skatteavdrag för kapitalinkomster.
Men frånskilda och ogifta män, som är
fäder till barnen, har ju också rätt till
300 kronor i avdrag på kapitalinkomsten.

Herr talman! Jag ansluter mig till utskottets
yrkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Holmqvist påpekade
att bifall till denna motion inte kommer
att lösa problemet för de ensam -

stående mödrarna med barn. Detta är
i många fall sant. Motionen är inte på
något sätt en patentlösning av frågan
om de ofullständiga familjernas villkor,
utan det finns en hel rad andra
åtgärder, som behöver vidtagas. Jag
hoppas att vi får fru Holmqvists stöd
när det gäller den stora frågan om en
rättvis beskattning av ensamstående
mödrar med barn. Både i fråga om
skatteskalorna och ortsavdragen är det
viktigt att vi uppnår rättvisa.

Men det förhållandet att motionen
inte löser hela problemet bör väl inte
hindra fru Holmqvist från att medverka
till att inte familjen — då en familjefader
exempelvis rycks bort och familjen
står inför ökade svårigheter att
klara sig — berövas 300 kronor av det
avdrag som den redan haft.

Fru Holmqvist säger att i fall av
skilsmässa får mannen ett avdrag på
300 kronor. Men detta hjälper ju inte
den kvarvarande familjen. Och när
mannen går bort på grund av dödsfall
lär det inte existera ett sådant avdrag
för hans del!

Det förhållandet att denna motion
inte löser hela problemet om de ofullständiga
familjerna bör inte hindra
kammaren från att på denna punkt,
där man kan säga att det råder orättvisa
mellan behandling av ofullständiga
och fullständiga familjer, vidta en
ändring. Jag tror att kammaren handlar
riktigare genom att här följa den
socialdemokratiska kollega till fru
Holmqvist, som undertecknat motionen,
än fru Holmqvist. Det skulle säkerligen
vara av större värde för de ofullständiga
familjerna.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag
är något förvånad över den fylliga statistik,
som fru Holmqvist lade fram för
att bevisa att detta avdrag var obehövligt.
Den statistiken sade mig ingenting
annat än att avdraget mycket väl kan

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

161

behövas. Inte heller säger den mig någonting,
när jag tänker på den ställning
riksdagen tidigare intagit, när frågan
om de ofullständiga familjernas läge i
beskattningshänseende varit uppe till
behandling.

Jag erinrar än en gång om vad jag
betonade i mitt första anförande, nämligen
riksdagens välvilliga inställning
till frågan om försäkringsavdragen. Vidare
vill jag påminna om den betydelse
för sparande och nysparande, som 1957
sades följa med den lilla höjningen
från 300 till 600 kronor av avdraget för
inkomst från kapital. Jag tror att det
avdraget kan ha sin betydelse även
framdeles, och jag kan inte förstå varför
vi inte skulle kunna forma denna
rättvisa i beskattningen i vad gäller de
ofullständiga familjerna.

Här är det inte bara fråga om årsinkomsten,
fru Holmqvist, utan det gäller
också ett sådant tillskott som kan utfalla
i form av en livförsäkring när mannen
har gått bort.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
denna fråga inte bara gäller de existerande
ensamstående mödrarnas och änkornas
problem, utan det är också frågan
om den förändring som inträder,
när en av föräldrarna faller ifrån och
det högre avdraget berövas familjen.

Herr talman! Jag tycker att kammaren
skulle ställa sig välvillig till denna
gärd av rättvisa när det gäller beskattningen
av de ofullständiga familjerna.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter vad jag kan förstå
är det väl inte kapitalet som utgör
den stora svårigheten vid den ena partens
frånfälle, utan det är pensionsfrågan.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
sett, omfattar bevillningsutskottets
förevarande betänkande tre motioner,
vilka alla bär avstyrkts av utskot -

Sparfrämjande åtgärder

tet. Vad beträffar bostadssparandet och
därmed sammanhängande frågor fattade
vi beslut om den saken vid förra
årets B-riksdag, och det finns enligt
utskottsmajoritetens mening ingen anledning
att nu ändra på det beslutet.
Utskottet har därför hållit fast vid den
förra året intagna ståndpunkten.

Vad beträffar de ensamstående mödrarna
med barn, så vill man här lätta
deras situation genom att bevilja ett avdrag
på 600 i stället för 300 kronor. Ja,
dessa familjer bär det naturligtvis i
många fall mycket besvärligt. Jag tror
emellertid det kan vara skäl erinra om
att detta avdrag tillkom för att stimulera
sparandet. En motionär vill nu
hjälpa dem som äger kapital och tillerkänna
dem det högre avdragsbeloppet,
600 kronor, och den tredje motionären
vill ordna så, att man kan förvandla en
inkomst till avkastning av kapital för
att därmed komma i åtnjutande av sparavdraget.
Detta avdrag går sålunda som
synes att använda till mycket annat än
det som det ursprungligen var avsett
för. Avdraget bör emellertid inte betraktas
som ett socialt bidrag.

Utskottet säger att 300 kronor torde
svara mot en förräntning av 6 000 kronor,
och det är inte alltför många som
har ett dylikt kapital. Endast ett fåtal
har ännu mera. De personer som nu är
ute efter skattelättnader för sitt kapital
kan ju också erhålla sådan lättnad genom
att föra över pengarna på barnen.
Det ligger inte något orätt i det med
tanke på vad barnens uppfostran och
utbildning kostar. Ja, man kan säga som
en ledamot av denna kammare en gång
sade, nämligen att alla lagliga medel
för att undgå skatt får man använda sig
av. Det är också fullt lagligt att föra
över kapitalet på barnen.

När det sedan gäller försäkringssparande
och liknande vill jag minnas att
vi i bevillningsutskottet har en motion,
i vilken yrkas att vissa generella avdrag
skall tas bort. Jag föreställer mig att en
sådan åtgärd skulle drabba även en del

11 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 8

162

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Sparfrämjande åtgärder

av de människor, som man här ömmar
för.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets värderade
ordförande framhöll att avdraget på
600 kronor för fullständig familj och
300 kronor för ofullständig familj
egentligen är ett sparavdrag för nysparande.
Det är riktigt. Det kom till med
den motiveringen att det skulle gynna
nysparandet. Men jag vill betona för
herr Ericsson i Kinna att ett nysparande
även kan ske inom en ofullständig
familj. Det finns ganska många fall,
där en ung familjefader eller moder,
som är innehavare av ett företag, ryckes
bort och där företaget i fortsättningen
drives av änkan eller änklingen.
Om företaget är väl skött och konsoliderat
kan ett visst nysparande ske även
efter det att en av familjeförsörjarna
har avlidit. Varför skall då inte den efterlevande
änkan eller änklingen ha
möjlighet att få göra samma sparavdrag
för nysparande som den fullständiga
familjen?

Fru Holmqvist bygger upp hela sin
motivering på att det skulle röra sig
om ett så litet antal av ensamstående
familjeförsörjare som kan spara. Enligt
min uppfattning är det ett rättvisekrav,
som det här rör sig om, och i så fall
kvittar det om det är tio eller tusen
personer det rör sig om.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Ericsson i
Kinna säger att jag vill förvandla inkomst
av tjänst till inkomst av kapital,
så vidhåller jag att det är inkomst av
kapital.

Vidare är väl schablonavdraget inte
bara till för att stimulera nysparandet.
Det är väl också till för att stimulera
fortsatt sparande. Men även om jag för
ett ögonblick skulle acceptera tanken

att det bara är till för att stimulera nysparande,
så vill jag ändå konstatera att
de som jag talar om har nysparat praktiskt
taget under hela sitt liv utan möjlighet
att utnyttja detta avdrag. Vad jag
menar är att när de kommer i den situationen
att de börjar ta ut kapitalavkastningen,
borde de väl åtminstone kunna
få erfara rättvisa i efterhand.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag vill bara ta någon
minut av kammarens tid i anspråk. Herr
Fälldin har i motionen framhållit att
det skulle vara rättvist, om de som har
egna fastigheter och försäljer dem och
tar undantagsförmån i framtiden skulle
redovisa detta som inkomst av kapital.
För närvarande gäller ju den ordningen
att alla undantagsförmåner, oavsett
vad de består av redovisas som inkomst
av tjänst.

Herr Fälldin säger vidare att detta är
en ganska stor fråga, en fråga som särskilt
berör de små jordbrukarna och
småföretagarna. Jag tror att herr Fälldin
har fullständigt fel på den punkten.
Jag tror i stället att det med all sannolikhet
är så att denna fråga nu är mycket
liten och att den blir mindre och
mindre allteftersom tiden går, främst
beroende på vår lagstiftning beträffande
åldringsvården, med pensionärshem
m. m. Såväl jordbrukare som andra söker
sig över till pensionärshem o. dyl.,
och allt färre jordbrukare har vid
försäljningar kvar denna s. k. undantagsförmån.
Herr Fälldin kan naturligtvis
ha rätt i att man kan resonera om
huruvida detta delvis kan anses som
avkastning av kapital; detta har för övrigt
även utskottet sagt i sin motivering.
Man kan alltså resonera om detta, men
herr Fälldin måste väl sedan bygga sitt
resonemang vidare, och då uppkommer
frågan, att om förmånen av bostad kan
anses som inkomst av kapital, så måste
väl övriga förmåner i undantaget behandlas
lika. Varför har då herr Fälldin
utelämnat förmånen av fri kost, som ju

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

1(53

i regel ingår i undantagsförmånen? Det
är en sak som herr Fälldin helt tycks
ha bortsett från.

Syftet med denna motion är ju, som
utskottets ordförande sade, att även de
som har denna undantagsförmån skall
komma i åtnjutande av det extra avdrag
om 300, respektive 600 kronor för
inkomst av kapital som riksdagen beslöt
för något år sedan. Detta syfte kan jag
mycket väl förstå, men å andra sidan
bör det väl bringas i åtanke att ett av
de främsta skälen till att riksdagen godtog
dessa avdragsregler för inkomst av
kapital var att de skulle främja nysparande.
Hur välvillig man än kan vara
mot det Fälldinska förslaget kan man
ändå inte gärna påstå att det främjar
någon form av nysparande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte gjort mig
skyldig till någon värdering av storleksordningen
av detta problem. Den
värderingen får herr Andersson stå för.
•lag bara konstaterar att det är rena
rättvisekrav som gör att jag resonerar
som jag gör. Jag är fullt på det klara
med att den bestämmelsen för närvarande
gäller, att alla undantagsförmåner
skall deklareras som inkomst av tjänst.
Men det är mot det förhållandet jag
vänder mig. Om en undantagsförmån
kan betraktas som kapitalavkastning —
och där hänvisar jag till lantbruksnämndernas
ställningstagande — vore
det också rimligt att man fick deklarera
den som kapitalavkastning.

Att småbrukare och egnahemsägare i
någon större utsträckning skulle söka
sig till pensionärshem tror jag rimmar
illa med erfarenheterna ute i kommunerna.
Den nya given är, att man så
länge som möjligt skall stanna kvar i
sin ordinarie bostad. Jag tror inte att
det blir billigt att bygga pensionärshem
åt alla pensionärer.

Det iir inte alls vanligt numera, att

Sparfrämjande åtgärder

någon har undantagsförmån i form av
fri kost. Det är mycket ovanligt och jag
tror också att det är mycket opraktiskt.
Däremot är det vanligt — och jag
vågar säga att det är praktiskt — att
den förre ägaren undantar förmånen av
fri bostad.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det har sagts tidigare,
att frågan om bostadssparande ligger
under utredning, och vi har därför inte
ansett oss böra biträda reservationen på
denna punkt.

Vad beträffar reservation II har vi
ansett, att det s. k. sparavdraget ur
principiell synpunkt bör kunna jämställas
med det försäkringsavdrag på
600 kronor som gäller för både fullständiga
och ofullständiga familjer. Jag
instämmer i allt som sagts till förmån
för den reservation, som jag vid voteringen
kommer att rösta för.

Vad beträffar frågan huruvida undantagsförmån
skall betraktas som inkomst
av tjänst eller inkomst av kapital har
vi inte lagt fram något förslag till lagtext.
Denna fråga är nämligen så pass
klar, att den borde kunna lösas på
administrativ väg. Jag kan inte förstå
att det ligger någon rättvisa i att samma
slag av inkomst i ena fallet skall
betraktas som inkomst av kapital och
i andra fallet som inkomst av tjänst.
Undantagsförmån borde räknas som inkomst
av kapital i båda fallen, oavsett
om den uppburits som ränta eller bostadsförmån.
Jag hoppas att man på
administrativ väg ordnar den saken,
så att rättvisa uppnås.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav beträffande punkten
1 propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
I); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svaliiv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

164 Nr 8 Onsdagen den 18 mars 1959

Förstatligande av företag i utländsk ägo, som importera och distribuera mineraloljor

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Nilsson i
Svalöv begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 154 ja
och 37 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I fråga om utskottets under punkten 2
gjorda hemställan gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Gustafson
i Göteborg begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
100 ja och 101 nej, varjämte en av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen II) av
herr Hagberg m. fl.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel. Min avsikt var att
rösta för reservationen nr II till bevillningsutskottets
betänkande nr 18, men
jag råkade rösta för bifall till utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 32

Förstatligande av företag i utländsk ägo,
som importera och distribuera
mineraloljor

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av företag i utländsk
ägo som importera och distribuera mineraloljor.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 371 i första kammaren av herr
Öhman och herr Persson, Helmer, och
nr 379 i andra kammaren av herr Hag -

105

Onsdagen den 18 mars 1959 Nr 8

Förstatligande av företag i utländsk ägo, som importera och distribuera mineraloljor

berg m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag senast till 1960 års
riksdag om ett förstatligande i enlighet
med oljeutredningens förslag av de företag
i Sverige, som importerade och distribuerade
mineraloljor och som helt
eller delvis befunne sig i utländsk ägo.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:371 och 11:379 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
Vttrade därvid:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi har i en motion föreslagit
åtgärder för att förstatliga importen
och distributionen av mineraloljor.
Vi är fullt klara över att detta är
en i dubbel bemärkelse brännbar fråga.
Den är, för att påminna om statsministerns
förklaring 1947/48, en verkligt
partiskiljande fråga, d. v. s. en fråga
som åtminstone på den tiden skilde regeringen
från de borgerliga partierna.
Dess förhistoria var erfarenheterna
från det andra världskriget. Då innebar
de utländska oljemonopolens kontroll
över hela oljehandeln och över alla depåmöjligheter
att vårt land ställdes inför
en mycket allvarlig försörjningskris.
Detta förklaras därav att oljebolagen
lydde under sina huvudintressenter;
och dessa var inte svenska, det
var amerikanska, engelska och holländska
oljemonopol. Det var de som
skruvade till oljekranen och ställde det
svenska näringslivet och transportväsendet
utan oljctillförsel. Det var detta
som gjorde att frågan avgjordes med
nästan explosionsartad kraft det sista
krigsåret, då riksdagen beslöt en snabbutredning
av frågan samt också klart
fixerade själva huvudlinjen, efler vilken
denna utredning skulle ske. Det var så
bråttom, att utredningen skulle utarbetas
så snabbt atl regeringen kunde framlägga
förslag till 1946 års riksdag. Det -

ta förslag skulle i det väsentliga innebära
att staten skulle överta handeln,
importen och distributionen av mineraloljor,
och det ifrågakom inte att staten
därvid skulle betala någonting för
den s. k. goodwill, som vederbörande
företag hade, utan den skulle endast
ersätta kostnaderna för själva apparaturen.

Jag vill också påminna om den motivering
som gavs av förre socialministern
Gustav Möller. Han hade suttit som
handelsminister under den svåraste krisen,
och han erinrade riksdagen om sina
erfarenheter. Jag citerar det viktigaste
av det han sade: »Det hette visserligen
att svenska företag skötte importen
av våra brännoljor, men dessa
var endast till formen svenska ...» »De
hade inte någon som helst självständighet
... hade endast att böja sig för dekreten
från dess egna stora huvudföretag.
» Och han tilläde: »Svenska staten
måste ingripa . . . Den gick genom reservförrådsnämnden
ut på marknaden
i världen och lyckades befrakta ett antal
tankfartyg med bensin som fördes
till landet. Svenska staten fick praktiskt
taget ensam sköta importen under denna
tid.» Slutligen sade han: »När bensinen
kom hit hade vi ingenting annat
att göra än att pumpa in den i dessa
utländska agenters cisterner och överlämna
distributionen till dessa företag.
» — »Ett sådant beroende av utländska
företag, som var för handen 1939,
kan jag under inga omständigheter tillråda.
»

Så långt Gustav Möller. Liknande synpunkter
framfördes av bl. a. dåvarande
handelsministern Gunnar Myrdal.

Utskottets talesman — det råkade
vara herr Jansson i Kalix — kämpade
också energiskt för en sådan snabbutredning
och för att frågan skulle få en
positiv lösning. Han gjorde bl. a. det intressanta
påpekandet att redan 1934,
med den ganska ringa import av olja
som vi hade då jämfört med senare
skulle man genom rationaliseringar

166 Nr 8 Onsdagen den 18 mars 1959

Förstatligande av företag i utländsk ägo, som importera och distribuera mineraloljor

kunnat åstadkomma besparingar på i
runt tal 11 miljoner kronor. Nu har vi
väl tio gånger så stor import, och skulle
man tänka sig att samma möjligheter i
princip föreligger, skulle ju enbart dessa
besparingar röra sig om cirka 100
miljoner.

Utredningen kom till stånd. Den arbetade
med berömvärd snabbhet, ehuru
den inte kunde komma fram så fort som
riksdagen hade önskat. I februari 1947
lämnade den sitt förslag. Enligt detta
skulle staten överta importen och distributionen
av mineraloljor. Utredningen
hävdade att man därigenom skulle uppnå:
för det första bättre inköpspriser,
för det andra lägre fraktkostnader, för
det tredje en bättre organisation och
fördelning av depåerna, för det fjärde
möjlighet att rationalisera detaljdistributionen,
för det femte förutsättning att
åstadkomma lägre transportkostnader
även inom landet och för det sjätte enhetliga
priser, så att det inte i norra
Sverige skulle betalas väsentligt högre
priser för oljan än i södra Sverige.

Oljebolagen satte ju i gång en väldig
kampanj mot denna utredning, och två
av de borgerliga partierna, högern och
folkpartiet, engagerade sig i den efter
vad jag kan förstå mycket onationella
strävan som oljebolagen här ådagalade.
Regeringen föll undan, och som jag sade
inledningsvis förklarade regeringschefen
1947, att »vi är nu beredda att
ställa denna partiskiljande fråga åt sidan».
Detta skedde ju i samband med
att Sverige skulle bli medlem av Marshallsällskapet
OEEC. Det skedde inte
därför att någonting nytt hade inträffat.
Jag vill bara erinra om vad som
hände med oljehandeln under Suezkrisen:
vi fick då erfara precis detsamma
som under kriget och som socialminister
Möller så kraftfullt och drastiskt hade
påtalat. Precis detsamma som under
andra världskriget inträffade, ehuru
den kris som uppstod i samband med
angreppet mot Egypten inte var så

omfattande som den under andra världskriget.

1952 tog vi från vårt håll upp denna
fråga. Vi föreslog motionsledes en skrivelse
till regeringen om åtgärder i huvudsaklig
överensstämmelse med det
förslag som oljeutredningen framlade i
februari 1947. Utskottet hade en huvudmotivering
för avslag, och det var
att regeringen låg på saken, varför det
inte fanns någon anledning för riksdagen
att genom en skrivelse påminna regeringen
om denna fråga. Då hade vi
det läget här i landet, att av 242 oljedepåer
var 213 utländska, och av bensinstationerna
låg 96 procent i amerikanska
och engelska händer.

Som ni nog erinrar er fällde riksdagen
vårt förslag, och vi har sedan inte
fört fram saken, trots att det fanns skäl
att göra det redan efter Suezkrisen, vilken
som sagt avslöjade precis samma
miserabla förhållanden som tidigare
rått.

Nu har vi återigen väckt förslaget.
Det är betecknande att utskottet nu inte
längre kan tala om att frågan ligger
hos regeringen, utan nu meddelar det
riksdagen att regeringen har avskrivit
hela frågan! Regeringen begravde frågan
1957. Det tog 15 år att begrava
socialiseringsutredningen och det tog
i runt tal 10 år att begrava frågan om
oljehandelns förstatligande.

Det är inte bara dessa erfarenheter
som talar för en centralisering av oljehandeln
i statens hand. Det är också
oljebolagens prispolitik, som vi allesammans
känner till och som är mycket
kännbar för konsumenterna. Denna
prispolitik innehåller dessutom många
osmakliga sidor, bland annat genom att
vissa köpare erhåller stora rabatter medan
andra inte får sådana. Det smusslas
på detta område, och det visade sig,
när det gällde bestämmande av bränsletilläggen,
vilka möjligheter oljebolagen
här utnyttjar.

Låt mig ge ett par påminnelser om
den prispolitik oljebolagen i övrigt har

107

Onsdagen den 18 mars 1959 Nr 8

Förstatligande av företag i utländsk ägo, som importera och distribuera mineraloljo

fört. 1939 kostade den bästa oljan, klass
I, 74 kronor per kubikmeter. 1942, under
kriget, sprang den upp till 1 200
kronor. Före Suezkrisen kostade den
183 kronor och första kvartalet i fjol
244 kronor. Ännu i januari i år kostade
den 224 kronor, d. v. s. väsentligt mer
än före Suezkrisen, trots att alla de orsaker,
som då drev upp oljepriset, har
bragts ur världen.

Man tycker det är underligt att utskottet
inte ägnar denna fråga större
uppmärksamhet. Det är dock en oerhörd
uppskörtning av de svenska konsumenterna,
av företagen, bilägarna, fastighetsägarna,
hyresgästerna, av praktiskt
taget hela det svenska folkhushållet,
som äger rum i de amerikanska
och engelska oljemonopolens intresse.
Men det är ju bekvämast att skaka av
sig denna fråga och hoppas att det inte
skall bli något mera krig och att vi inte
åter skall behöva uppleva de mycket
allvarliga svårigheter vi hade under det
andra världskriget, just beroende på
att oljan ligger i händerna på utländska
monopol.

Det finns slutligen ännu ett skäl. Nu
är det ju köparnas marknad, vilket har
resulterat i att produktionen kör om
inte på halvfart så i alla fall med starkt
reducerad fart. Det har också resulterat
i att vi återigen fått det tidigare,
förhatliga arbetslöshetsproblemet, och
ingen i denna riksdag vågar ange ett
datum inom överskådlig tid, när vi kan
säga att vi har bringat detta problem ur
världen. Det har också blivit nödvändigt
för Sverige att se efter om det inte
finns andra marknader, och regeringen
har ju med ryssarna träffat ett nytt avtal,
som i stort sett fördubblar handeln
inom en treårsperiod. En väsentlig förutsättning
för detta avtal är emellertid,
att Sverige kan fördela inköpen av olja.
För närvarande importeras väl i runt
tal 7—8 miljoner ton västerifrån och endast
en miljon ton österifrån.

I den nya ryska sjuårsplanen ingår
bl. a. att man bygger en rörledning för

olja ifrån Baku till östersjökusten, vilket
innebär att den ryska oljan kommer
att betungas med kanske endast en tredjedel
så stora fraktkostnader som oljan
från de övriga exportörerna till Sverige.
Det skulle alltså finnas mycket
stora möjligheter att väsentligt öka oljeimporten
österifrån och erhålla en kanske
betydligt billigare olja och i gengäld
kunna sälja varor för att bereda
sysselsättning åt ett ökat antal svenska
arbetare. Detta nya läge tycker vi är
ytterligare ett argument för att man
skall ta upp det förnuftiga förslag, som
oljeutredningen framlade 1947.

Herr talman! Jag vet att det inte är
opportunt att föra fram denna sak i dag,
men jag tror att det är skäligt. Jag tror
nämligen att historien kommer att visa,
att om riksdag och regering fortsätter
med att sabotera en lösning av denna
fråga, får detta mycket svåra efterverkningar
för hela vårt land. Därför, herr
talman — låt vara att det är en demonstration
— ber jag att få yrka bifall
till motionen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Den historieskrivning,
som herr Hagberg här gjort beträffande
vad som förevarit både före oljeutredningens
tillkomst och sedan utredningen
avlämnat sitt betänkande, är så vitt jag
kan bedöma fullkomligt riktig, och det
är också riktigt, som framgår av utskottsutlåtandet,
att regeringen avskrev
denna fråga 1957.

I den motion, som nu har framlagts
av bl. a. herr Hagberg, har såvitt jag
kan se tillkommit en ny sak, nämligen
de handelspolitiska synpunkter som
lagts på frågan. Man säger, att om man
i vårt land köper mer olja från Sovjetryssland
skulle vi därigenom skapa förutsättningar
för att kunna sälja mer varor
ifrån vårt land till Sovjetryssland.
Detta argument är tyngdpunkten i motionen.
Den utmynnar i att man för att
åstadkomma ett sådant resultat bör genomföra
ett förstatligande.

168 Nr 8 Onsdagen den 18 mars 1959

Förstatligande av företag i utländsk ägo, som importera och distribuera mineraloljor

Utskottet har vid prövning av motionen
för sin del funnit detta inte utgöra
tillräckligt skäl för att vidta en sådan
åtgärd, alldenstund vi redan nu köper
olja ifrån Sovjetryssland, även om omfattningen
av inköpen inte är så stor.
Det är ju också riktigt, som herr Hagberg
sade, att i det senast träffade handelsavtalet
med Sovjetryssland är överenskommet,
att vi skall köpa mera olja
därifrån. Det finns alltså inom ramen
för detta handelsavtal möjligheter att
utöka oljeinköpen ifrån Sovjetryssland.
Som herr Hagberg också var inne på i
sitt anförande, är det självklart, att priserna
på varorna och även kvaliteten
får en avgörande betydelse i detta sammanhang.
Om man nu, för att använda
herr Hagbergs uttryck, skall tala om den
uppskörtning som försiggår mot konsumenter
som köper bensin och olja, så
är det väl ganska egendomligt, att denna
uppskörtning synes slå igenom, från
vilket håll man än köper bensin och
olja. Om man skulle kunna hålla lägre
priser på den bensin och olja, som man
köper från Ryssland, skulle det naturligtvis
därigenom bli så mycket större
förutsättningar för att kunna öka importen
därifrån.

Vi har från utskottets sida ansett, att
man bör så att säga hålla dörren öppen
och ha frihet att köpa från alla håll.
Därigenom har man, såvitt vi kan förstå,
större förutsättningar att också göra
fördelaktiga inköp.

Jag sade förut att motionärerna hade
lagt handelspolitiska synpunkter på
denna fråga. Man menar att om man
skulle köpa mera olja från Sovjetryssland,
skulle man därigenom skapa förutsättningar
för oss att sälja textilvaror
och skor till Sovjetryssland. Om man
ser på vad den svenska textilindustrien
producerar, så finns det, såvitt jag vet,
egentligen inget överskott att exportera
av, alldenstund de varor som den
svenska textilindustrien tillverkar motsvarar
mellan 60 och 65 procent av
konsumtionen av sådana varor, medan

resten av konsumtionen tillgodoses genom
import. De svårigheter textilindustrien
och skoindustrien i vårt land har
bottnar väl närmast i en mycket osund
prissättning på sådana varor från de
länder som säljer dylika i vårt land.
Jag kan inte underlåta att säga, att åtminstone
en del av öststaternas export
på detta område är en mycket besvärlig
faktor i konkurrensen, vilket bidrar
till att skapa de svårigheter, som man
här vill avhjälpa.

När vi haft att bedöma denna fråga,
har vi ansett, att förbindelserna med
Sovjet liksom med alla andra länder bör
få växa fram under vad man kan säga
vara naturliga förutsättningar. Vi tycker
inte att det vore rimligt, att man enbart
för att åstadkomma det resultat
motionärerna önskar skall skapa statsmonopol
på området.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi har inte sagt att frågan
om utvecklingen av handeln österut
skulle vara det avgörande skälet för ett
positivt beslut i motionens riktning, utan
vi har endast påpekat det nya som tillkommit
och i övrigt understrukit alla
de skäl som regeringen framlade redan
1945 och utredningen år 1947. Vi anser
nämligen att dessa skäl fortfarande
är hållbara och riktiga. Eftersom utskottets
talesman här har vitsordat min
historieskrivning på den punkten, så
vill jag återigen erinra om vad regeringen
då sade genom socialminister
Möller: »Vi kan inte ta risken av att
oljehandeln ännu en gång skall ligga i
händerna på privata monopol.» Det är
denna risk som utskottet nu gärna tar
och som det rekommenderar riksdagen
att ta. Vi för vår del anser att de skäl,
som framlades år 1945 och 1947, är i
alla delar hållbara och att statsmakterna
påtar sig ett mycket tungt ansvar inför
historien om de fortsätter att låta
denna fråga ligga på is.

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

169

Det har alltså tillkommit det nya att
möjligheter öppnas för en ganska betydande
utveckling av vår handel. Då
säger utskottets talesman —- om jag förstod
honom rätt — att det inte finns
något behov därav. Men den svenska
textil- och skoindustrien har väl egentligen
sedan många år befunnit sig i ett
permanent krisläge, vilket har resulterat
i att ett mycket stort antal företag
nedlagts och att massor av arbetare inom
dessa produktionsgrenar fått lämna
sina sysselsättningar för att så småningom
komma över på andra områden. Vidare
har det ju anmält sig många nya
behov av sysselsättningsmöjligheter, och
man behöver kanske därför inte bita sig
fast alltför mycket vid textil- och skoindustrien,
även om läget där är långt
ifrån tillfredsställande.

Härutöver vill jag bara ge en enda
replik. Utskottets talesman sade att en
av orsakerna till svårigheterna för den
svenska textilindustrien är importen
från östländerna. Från vårt håll har redan
tidigare i denna kammare erinrats
om att Östtyskland, som före kriget svarade
för den överväldigande delen av
Sveriges import av vissa varor, nu bara
svarar för en bråkdel därav, medan
Västtyskland, Italien och andra länder
övertagit den största delen av Östtysklands
export till Sverige av ifrågavarande
produkter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:379; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 33

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och
förvaltning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 7, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Penning- och valutapolitiken

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
avser frågan om decharge för fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
och det är i år i motsats till vad fallet
varit under senare år enhälligt. Detta
beror inte på att det inom bankoutskottet
råder en samstämmig uppfattning
rörande den förda kreditpolitiken.
Tvärtom har vi, som det också framgår
av skrivningen i utlåtandet på sid. 6,
bl. a. i en reservation i fjol till bankoutskottets
utlåtande nr 15 gett uttryck
för att man borde genomföra en ytterligare
lättnad i kreditpolitiken. Detta
har vi ansett berättigat mot bakgrunden
av det försämrade konjunkturläget och
den ökade arbetslösheten. Vi anser, att
en räntesänkning är motiverad och har
varit motiverad för att underlätta företagens
möjligheter till investeringar och
även för att möjliggöra en kostnadssänkning
och därigenom stärka företagens
konkurrenskraft i ett läge av
skärpt internationell konkurrens. Vi menar,
att det är fel att behålla en så hög
ränta och därutöver också ha en extra
företagsbeskattning. Det kan enligt vår
åsikt inte vara annat än en politik, som
minskar möjligheterna för företagen att
upprätthålla sysselsättningen.

Då vi, herr talman, inte har avgivit
någon reservation till bankoutskottets
utlåtande denna gång, beror det på att
utskottet inom ganska kort tid — som
det också framhålles i utlåtandet —
kommer att få tillfälle att framlägga sin
allmänna syn på penningpolitiken. Även
från vårt håll har vi funnit det vara
önskvärt, att vi inte här får två kanske
långt utdragna debatter om den ekonomiska
politiken med mycket kort tids
mellanrum. För övrigt har vi också
ansett, att de delade meningar, som här
förekommit inom utskottet, i och för

170

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Utredning om ett statligt försäkringsföretag

sig inte har bort inverka på frågan om
ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Jag nöjer mig därför med att redovisa
dessa skäl för vår ståndpunkt. Jag
har, herr talman, inte något yrkande.

Vidare anfördes ej.

Punkten lades till handlingarna.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 34

Utredning om ett statligt försäkringsföretag Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion om
utredning angående ett statligt försäkringsföretag.

I en inom andra kammaren under nr
213 väckt motion, som hänvisats till bankoutskottets
handläggning, hade herr
Nilsson i Gävle m. fl. föreslagit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag
i syfte att upprätta ett statligt försäkringsföretag,
vars uppgift skulle vara
att i konkurrens med övriga i landet
verksamma försäkringsföretag driva försäkringsverksamhet
inom alla försäkringsgrenar
som nu vore och i framtiden
kunde bli aktuella, varvid utredningen
även skulle taga sikte på sådana
lagändringar att trafik- och motorfordonsförsäkring
för framtiden
skulle bedrivas enbart av det statliga
försäkringsföretaget.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 213 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! På 17 rader berättar

utskottet om vad som vid tidigare riksdagar
förevarit i denna fråga. Vidare
berättar utskottet på 10 rader om den
tvåmanskommitté, som för närvarande
verkställer en översyn av lagen om försäkringsrörelse,
för att slutligen på 3
rader avfärda motionen. Med bästa vilja
i världen kan jag inte beteckna ett sådant
utlåtande som välvilligt, ja, inte
ens som begripligt. Även om tiden är
långt framskriden, skulle jag i detta
sammanhang vilja återge en historia
som jag hörde alldeles nyligen. Jag svarar
inte för dess sanningsenlighet och
inte heller för att det hela skulle ha inträffat
i bankoutskottet, men det berättas
att man i ett utskott hade svårt att
få tag på godtagbara argument för att
fälla en motion. Efter långt funderande
undrade man då, om sekreteraren kunde
hitta någon utredning, till vilken
motionen skulle kunna hänskjutas. Ja,
lyckligtvis fanns det en sådan utredning,
och så kunde man på detta sätt
begrava motionen.

Tidigare motioner från vår sida rörande
försäkringsväsendet har gällt förstatligande
av de privata försäkringsföretagen.
Den motion, som nu behandlas,
avser en utredning i syfte att få
till stånd ett statligt försäkringsföretag,
vilket i konkurrens med övriga inom
landet verksamma försäkringsföretag
skulle arbeta inom försäkringsvärlden.
Det gäller således här en ny fråga, vilket
utskottet emellertid inte tycks ha
upptäckt.

Intressant är att läsa de båda remissinstansernas
utlåtanden. Försäkringsinspektionen
säger: »Det kan bl. a. förtjäna
övervägas i vad mån det icke —
trots de svårigheter som ligger i försäkringsverksamhetens
komplicerade
natur — skulle vara möjligt att mera
allmänt uppnå en sådan grad av försäkringstagareinflytande,
som i och för
sig skulle vara önskvärd, och att därigenom
nå de huvudsyften, som motionärerna
har i tankarna.»

Detta citat visar att försäkringsin -

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

171

Utredning om ett statligt försäkringsföretag

spektionen har objektivt bedömt motionen,
medan utskottet varit helt negativt
vid sin behandling av denna, något
som kanske beror på att utskottet varit
fånget i en subjektiv inställning till
kommunisterna och glömt motionens
sakinnehåll. Vid mina funderingar om
orsaken till denna utskottsglömska kan
jag inte komma till annan slutsats än
att utskottets socialdemokratiska ledamöter
helst av allt vill skjuta ifrån sig
denna fråga och glömma bort inte bara
arbetarrörelsens efterkrigsprogram utan
jämväl att detta efterkrigsprogram upphöjdes
till regeringsprogram år 1945. I
detta program sägs, »att vid stora anhopningar
av kapital, skall detta överföras
i samhällets hand och tjäna dess
syfte». Kapitalanhopningen inom försäkringsväsendet
har nu nått sådan
höjd, att vi anser tiden inne för en allvarlig
prövning, om inte regeringsprogrammet
från år 1945 snart hör förverkligas.

Att det råder synnerligen delade meningar
om förhållandena inom försäkringsvärlden
framgår av följande. Svenska
försäkringsbolags riksförbund har
avstyrkt vår motion med bl. a. följande
formulering: »De former, i vilka den
svenska försäkringsverksamheten drives,
är enligt riksförbundets mening väl
ägnade att främja en sund utveckling
av försäkringsväsendet.» Detta sägs år
1959.

Detta uttalande kontrasterar bjärt
mot vad statsrådet Lange anförde den
10 januari 1958. Han säger efter en
längre redogörelse om utvecklingen på
försäkringsområdet bl. a. följande: »Den
antydda utvecklingen är på flera punkter
så genomgripande, att en modernisering
av lagstiftningen på försäkringsområdet
är behövlig.»

1958 års försäkringssakkunniga har
såvitt jag kan bedöma inte i uppdrag
att utreda frågan om ett statligt försäkringsföretag.
Inte ens i denna utrednings
andra etapp kan jag spåra någon
sådan uppgift. .lag tror inte jag gör

mig skyldig till någon överdrift, om
jag säger, att i försäkringstagarnas intresse
borde utskottet ha uppmärksammat
detta problem på ett annat sätt än
vad som nu ar fallet.

Det var tur att man hade 1958 års
försäkringssakkunnige att hänskjufa
denna motion till. Genom den sedvanliga
hänvisningen »utredning pågår»
vill utskottet söka uppskjuta diskussionen
om en rad viktiga spörsmål. Av
dessa kan nämnas försäkringstagarnas
självklara rätt till insyn, kontroll och
beslutanderätt över sina tillgångar.

Det förhållandet att försäkringstagarna
numera har rätt att få en representant
i styrelsen ändrar ingenting i vår
sakanmärkning. Frågan om fondernas
placering och skydd för deras värdebeständighet
är viktig. Det sistnämnda
spörsmålet är brådskande. Det har aktuell
betydelse, enär fondplaceringarna
alltmer dras med i kreditpolitiken och
den allmänna ekonomiska politiken.

Genom hänvisningen »utredning pågår»
vill utskottet vidare komma ifrån
diskussionen om trafikförsäkringsfrågorna,
om riksklasschemat är rättvist
eller inte och om det s. k. vinsttillägget
på premierna. Slutligen vill det uppskjuta
diskussionen om ett statligt försäkringsföretag.

Förslaget om ett statligt försäkringsföretag
grundar sig på den — enligt
vår mening — hållbara uppfattningen,
att ett statligt försäkringsföretag kan
driva försäkringsverksamhet mera rationellt
och därmed till billigare kostnader
än vad som nu är fallet. Erfarenheter
från andra länder visar klart att så
är förhållandet. Närmast från Danmark
kan man anföra mycket goda exempel
på det.

Som ett exempel kan anföras trafikförsäkringen.
Sådan försäkring drevs
här i landet år 1956 av 26 försäkringsanstalter,
varav 21 svenska och 5 utländska.
Antalet trafikförsäkrade fordon
var samma år 1 249 557. Det säger
sig självt att en fördyring måste uppstå

172

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Utredning om ett statligt försäkringsföretag

när flera företag skall syssla med samma
försäkringsform.

Ett statligt försäkringsföretag, som
drivs utan vinstintresse, har många naturliga
anknytningar i det samhälleliga
livet. Förutom att staten redan bedriver
en viss försäkringsverksamhet genom
pensionsstyrelsen, där frivillig försäkring
kan erhållas, är det också möjligt
att genom sjukkassorna erhålla kompletterande
försäkringar.

Av större intresse är emellertid att
ett statligt försäkringsföretag redan från
början skulle få en naturlig anknytning
till alla statliga och halvstatliga aktiebolag,
men också till städer, kommuner
och landsting, vilka nu tvingas anlita
privata försäkringsbolag för sina många
försäkringsobjekt.

Genom att det statliga försäkringsbolaget
inte behöver arbeta med något
som helst vinstintresse och genom den
centralisering av värvning och uppbörd
som förstatligandet kan åstadkomma
skulle premierna kunna hållas låga och
därmed bli attraktiva även bland de
breda folkmassorna.

De väldiga kapitaltillgångar som finns
inom försäkringsväsendet förvaltas i
stor omfattning av den svenska storfinansen.
Jag skulle kunna trava upp
namn på försäkringsbolag, där man
återfinner spetsarna inom storindustrien
och storbankerna här i landet.
Den personalunion som råder mellan
storbankerna, storindustrien och flera
försäkringsföretag ställer försäkringskapitalet
till storkapitalisternas förfogande.
Det säger sig självt att ett sådant
förhållande måste inverka på den
statliga ekonomiska politiken.

.lag skall inte trötta längre med alla
de exempel vi har radat upp i vår motion.
Vi anser att skälen där är fullt
hållbara för att en utredning skall
komma till stånd. Jag beklagar att utskottet
visat ett så svagt intresse för
denna mycket viktiga fråga.

Det skulle för övrigt, herr talman,
vara intressant att veta, vilken ställ -

ning socialdemokraterna nu intar till
frågan om försäkringsväsendet och dess
eventuella förstatligande. Har man
sprungit ifrån den punkten i efterkrigsprogrammet? Jag

yrkar bifall till motionen nr 213
i denna kammare.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag är en av dem i denna
kammare som på sin tid i en motion
begärde en utredning om förstatligande
av försäkringsväsendet. Jag ansåg
det önskvärt att frågan belystes ur alla
synpunkter för att vi skulle kunna bedöma
de fel, som fanns i den försäkringsrörelse
vi hade i landet, och avgöra
om det skulle vara någon större
vinst för staten att förstatliga försäkringsväsendet.

Denna försäkringsutredning, som tillsattes
år 1945, avgav sitt utlåtande 1949.
Nu frågade herr Nilsson i Gävle mig vad
socialdemokraterna har för uppfattning
i dag i denna fråga. Jag vill då erinra
honom om att Nils Holmberg i Göteborg
representerade kommunisterna i
den utredningen men att utredningen
inte framkom med något förslag om förstatligande.
Jag skulle därför med samma
rätt kunna fråga, om kommunisterna
står kvar på den ståndpunkt som
Holmberg företrädde i utredningen.
Varken Holmberg eller utredningen i
övrigt gick med på de reformer som vi
hade förutsatt när vi resonerade om
saken före utredningens tillkomst.

Med anledning av utredningens betänkande
genomfördes 1950 en rad reformer
på försäkringsväsendets område.
Bl. a. bereddes bättre insyn i företagen
och en viss demokratisering genomfördes.
Detta är resultatet för dagen.

Något förstatligande av hela försäkringsväsendet
föreslog utredningen inte,
och den gjorde undantag för en mycket
omfattande del av försäkringsväsendet,
som kunde ifrågakomma vid ett förstatligande,
nämligen den som gäller livförsäkringarna.
Utredningens majoritet

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

173

Interpellation ang. åtgärder för tryggande av talboksverksamheten

ansåg att ett centralt bolag borde inrättas
för trafikförsäkringar. I detta centralbolags
styrelse borde sådana personer
sättas in att det allmänna fick avgörande
inflytande, men man gick inte
heller på detta område så långt som vi
motionärer före 1945 hade föreställt oss.
Jag vet inte exakt om Holmberg hörde
till dem som förde fram detta förslag,
men jag skulle tro att han gjorde det.
I stället för att få ett förstatligande till
stånd föreslog alltså utredningen att ett
trafikförsäkringsföretag skulle inrättas,
som skulle tjänstgöra som ett statligt bolag
i konkurrens med privata företag
inom branschen.

Nu har ju till utskottets utlåtande fogats
yttranden från remissinstanser,
bl. a. från försäkringsinspektionen. Där
påpekas vad jag tidigare har nämnt,
nämligen att det allmänna har fått större
inflytande än tidigare. Försäkringsinspektionen
fäller omdömet om de
svenska försäkringsbolagen att de har
nått en mycket hög standard och kan
jämföras med andra företag. Då därtill,
såsom herr Nilsson berörde, handelsministern
har tillsatt två utredningsmän,
vars arbete enligt försäkringsinspektionens
uttalande också kommer att
beröra de frågor som har aktualiserats
i motionen, har utskottet för sin del
inte funnit skäl att tillstyrka densamma.
Jag hemställer, herr talman, att kammaren
måtte biträda vad utskottet här har
föreslagit.

§ 35

Föredrogos vart efter annat

fiirsta lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 17 kap. 12 § handelsbalken; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 7, i anledning av motioner om viss
översyn av arrendelagstiftningen,

nr 8, i anledning av motion angående
vissa ändringar i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m., och

nr 9, i anledning av motion om vissa
ändringar i kungörelsen om älgavgifter
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 36

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren måtte besluta utse
17 suppleanter i det särskilda utskottet.

Denna hemställan bifölls.

§ 37

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ånyo ordet och anförde: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
100 måtte, med hänsyn till ärendets omfattning,
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar från
propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 38

Interpellation ang. åtgärder för tryggande
av talboksverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSSON i Varberg (s), som
yttrade:

174

Nr 8

Onsdagen den 18 mars 1959

Interpellation ang. åtgärder för tryggande av talboksverksamheten

Herr talman! Som framgått av uppgifter
i press och radio har De blindas
förening instämts till Stockholms rådhusrätt.
Anledningen härtill är att föreningen
framställt talböcker utan att
först ha erhållit tillstånd av de berörda
författarna. De blindas förening har
tydligen utgått ifrån att nuvarande lagstiftning
gett dem rätt att framställa
talböckerna medan författarnas organisation
— Flyco — hävdar en rakt motsatt
mening. Genom den nu aktuella
processen tror sig parterna kunna vinna
klarhet i den betydelsefulla principfrågan.

Av naturliga skäl går jag inte in på
den aktuella rättsfrågan, som ju i vederbörlig
ordning kommer att prövas av
domstol.

Jag utgår ifrån att regeringen hyser
den uppfattningen att det är ett samhällsintresse
att talboksverksamheten
för de blinda medborgarna inte endast
bibehålies utan om möjligt ytterligare
utbygges. De blinda bör beredas samma
möjlighet som de seende att uppleva
litteraturens på skatter så rika värld.

Det är enligt min mening rimligt att
författarna får viss ersättning för att
deras verk överföres till talböcker.
Även De blindas förening intar denna
ståndpunkt i ersättningsfrågan. Med
hänsyn till de båda parternas vitt skilda
meningar om vad som kan betraktas
som rimligt, synes en uppgörelse i ersättningsfrågan
vara mycket svår att få
till stånd. Från De blindas förening gör
man gällande att verksamheten måste
nedläggas, därest den skall påföras de
kostnader den av Flyco begärda ersättningen
medför. Det förefaller rimligt
att samhället på ett eller annat sätt medverkar
för att få frågan löst. Detta synes
kunna ske på två sätt, antingen genom
att lagstiftningen klart och otvetydigt
reglerar den författarrättsliga
frågan och frågan om ersättningen eller
genom att staten övertager såväl förhandlingsansvaret
som ansvaret för den

ersättning till författarna som man förhandlingsvägen
kan enas om.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om andra kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder anser sig herr statsrådet
kunna vidtaga för att den för de
blinda så utomordentligt värdefulla talboksverksamheten
inte äventyras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 39

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

107, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

108, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

109, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1959/60 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 18 mars 1959

Nr 8

175

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
samt
från första lagutskottet
nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.

§ 40

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 495, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 76, med förslag till förordning
om handel med preventivmedel.

Denna motion bordlädes.

§ 41

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att fru Etty Eriksson
på grund av sjukdom är förhindrad att

deltaga i riksdagsarbetet den närmaste
veckan.

Ängelholm den 13/3 1959

Paula Thulin
leg. läk.

Fru Eriksson i Ängelholm beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 13 innevarande mars tills
vidare.

Vidare föredrogs följande till kammaren
inkomna ansökan:

För deltagande i sammanträde med
Europarådets ekonomiska kommitté får
jag anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
från kl. 14 onsdagen den 18
mars till och med den 21 mars.

Stockholm den 18 mars 1959

Walter Sundström

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 42

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.06.

In fidem

Sune K. Johansson