Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

1

Nr 179

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av överenskommelser med vissa OEEC-länder rörande
reglering av fordringar och skulder i anledning av den
europeiska betalning sunionens likvidation, m. m.; given
Stockholms slott den 29 oktober 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen måtte godkänna de överenskommelser
som träffats med vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar
och skulder i anledning av den europeiska betalningsunionens likvidation.
Vidare föreslås, att Kungl Maj :t erhåller bemyndigande att träffa uppgörelse
om de smärre ändringar som kan bli erforderliga i de sålunda ingångna
överenskommelserna eller att till riksbanksfullmäktige delegera denna befogenhet.
Slutligen föreslås, att åt riksbanken uppdrages att omhänderha
skuld tjänsten och vården av de svenska fordringarna samt att riksbanken
erhåller bemyndigande att påtaga sig kredit- och kursriskerna för ifrågavarande
fordringar och skulder.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 179

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 29 oktober 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för handelsdepartementet
följande.

Med skrivelse den 13 december 1950 (nr 421) har riksdagen bifallit Kungl.
Maj:ts proposition nr 1950: 257 angående Sveriges anslutning till den i Paris
den 19 september 1950 undertecknade överenskommelsen angående upprättande
av en europeisk betalningsunion (EPU). I överenskommelsen fastställdes
icke någon tidsgräns för dess giltighet, annat än vad avsåg de delar
som innefattade bestämmelser om medlemsländernas kvoter och guldbetalningar
till respektive från unionen. Dessa bestämmelser skulle upphöra att
gälla den 30 juni 1952, därest enighet icke dessförinnan nåtts om en förlängning.
Inom organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete
(OEEC) har beslut sedermera träffats om en förlängning ett år i sänder av
EPU på för varje gång något växlande villkor. Den senaste förlängningen,
som beslutades sommaren 1958, avsåg tiden 1 juli 1958—30 juni 1959 (prop.
1958: B 56, rskr. B 133). I detta sammanhang erinras om, att organisationen
år 1955 i samband med beslutet om förlängning av betalningsunionens verksamhet
till den 30 juni 1956 beslöt upprätta ett europeiskt monetärt avtal
(EMA) avsett att träda i stället för betalningsunionen i en situation, då EPUländerna
övergått till ökad utbytbarhet av sina valutor (prop. 1955:213,
rskr. 398). I de år 1955 och senare träffade besluten om förlängning av
EPU:s verksamhet intogs en särskild regel av innebörd att EPU när som
helst kunde bringas att upphöra, därest länder vilkas sammanlagda kvotbelopp
motsvarade minst halva summan av samtliga medlemsländers kvoter
tillkännagåve sin avsikt att utträda ur unionen, förutsatt dock att det europeiska
monetära avtalet samtidigt trädde i funktion.

Ett erforderligt antal av medlemsländerna i OEEC, däribland Sverige, beslöt
den 27 december 1958 att bringa nyssnämnda regel i tillämpning och sålunda
låta den europeiska betalningsunionen upphöra och i stället sätta
det europeiska monetära avtalet i kraft.

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

3

De i Bihang B till EPU-överenskommelsen fastställda reglerna för unionens
likvidering trädde därmed i tillämpning. I överensstämmelse med dessa
regler överfördes större delen av unionens likvida tillgångar till den inom
ramen för det europeiska monetära avtalet upprättade europeiska fonden,
medan resterande belopp av dessa tillgångar fördelades mellan EPU:s kreditorer.
Medlemsländernas härefter kvarstående fordringar och skulder gentemot
EPU omvandlades i enlighet med likvidationsreglerna till bilaterala
fordringar och skulder mellan samtliga medlemsländer.

Villkoren för återbetalningen av dessa bilaterala krediter skulle enligt förenämnda
Bihang B fastställas genom avtal mellan berörda medlemsländer.
Om sådan överenskommelse i något fall icke kunde nås, skulle frågan hänskjutas
till OEEC för avgörande. Därest ej heller i OEEC:s råd något beslut
kunde träffas, skulle krediten i fråga återbetalas inom tre år och löpa med
2 3/4 % årlig ränta.

För Sverige uppkom genom likvideringen bilaterala fordringar å totalt ca
364 miljoner kronor och bilaterala skulder å ca 359 miljoner kronor. Dessa
bilaterala fordringar och skulder fördelar sig på följande länder (belopp i
miljoner kronor):

Fordringar:

Skulder:

Danmark............

....... 21,4 Belgien .............

....... 41,8

Frankrike ...........

....... 157,4 Italien ..............

....... 1,7

Grekland............

....... 3,9 Nederländerna .......

....... 32,8

Island ..............

....... 281,5

Norge ...............

....... 1.4

Portugal ............

....... 11,8

Schweiz.............

....... 4,1

Storbritannien .......

....... 123,8

Turkiet .............

....... 11,0

364,1

359,2

Utöver de nämnda bilaterala krediterna uppkom vid likvidationen ytterligare
vissa fordrings- och skuldförhållanden, sammanhängande med den kredit
som Frankrike år 1958 beviljades av OEEC och som skall återbetalas
under tiden januari 1960—juni 1962 (1958: B 56, s. 4). Dessa fordringsoch
skuldförhållanden, vilka regleras enligt ett av Sverige biträtt OEECbeslut
i juli 1958, representerar dock endast ett garantisystem för de franska
betalningarnas fullgörande. Därest garantin skulle komma att tas i anspråk,
skulle för Sveriges del uppkomma dels en fordran på Frankrike på
maximalt 7 383 875 dollar motsvarande ca 38,2 miljoner kronor samt skulder
med samma belopp till vissa andra länder, dels ock en fordran på Frankrike
och andra medlemsländer på maximalt sammanlagt 2 018 508 dollar
motsvarande ca 10,4 miljoner kronor samt däremot svarande skulder på
1 990 690 dollar motsvarande ca 10,3 miljoner kronor till vissa andra med -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

lemsländer. Skillnaden mellan de två sistnämnda beloppen — 27 818 dollar
motsvarande ca 145 000 kronor — utgör Sveriges andel i de unionens tillgångar,
vilka togs i anspråk för krediten till Frankrike. Räntan för ifrågavarande
krediter har fastställts till 4 1/4 %.

För Sveriges del har vid förhandlingar under våren 1959 överenskommelser
kunnat uppnås angående regleringen av samtliga vid likvidationen uppkomna
svenska fordringar och skulder. En närmare redogörelse för dessa överenskommelser,
vilka samtliga ingåtts med förbehåll för riksdagens godkännande,
lämnas i det följande.

Utvecklingen inom betalningsunionen under dess sista verksamhetsperiop

1 juli—27 december 1958

Som komplettering till de redogörelser beträffande betalningsunionens
verksamhet som lämnats i propositionerna nr 1952: 246, 1953: 235, 1954: 219,
1955: 213, 1956: 194, 1957: 193 samt 1958: B 56, må följande nämnas angående
utvecklingen inom unionen under dess sista verksamhetsperiod.

Tysklands betydande överskottsställning accentuerades under denna tid
ytterligare. Härigenom hade Tyskland vid EPU:s likvidation uppnått en överskottsställning,
som översteg kvoten med icke mindre än ca 2,9 miljarder
dollar. Belgien hade under perioden ett nettoöverskott å ca 66 miljoner dollar.
Landets kumulativa avräkningsposition (eller betalningsställning) vid
unionens likvidation uppgick till mer än 75 % av kvoten och Belgien hade
därigenom den näst största kreditorpositionen. Även Nederländernas kreditorställning
ökade under perioden och vid den sista avräkningsperiodens slut
hade mer än hälften av landets kvot utnyttjats. Italien, som sedan 1953 befunnit
sig i underskottsställning, övergick under den sista verksamhetsperioden i
överskottsställning.

Vad avser debitorländerna må nämnas, att Danmark något minskade sin
underskottsställning, medan Frankrike, Norge, Portugal och Storbritannien
ackumulerade ytterligare underskott.

De olika ländernas nettoresultat under unionens verksamhetsperioder samt
betalningsställning och kredit till respektive från betalningsunionen per den
27 december 1958 framgår av vidstående tabell.

Sverige hade under tiden 1 juli—27 december 1958 ett nettoöverskott gentemot
unionen på ca 57 miljoner kronor. På grund av justeringar för av Sverige
under bilaterala konsolideringsavtal erhållna amorteringar nedgick
emellertid det kumulativa avräkningsöverskottet med 42 miljoner kronor.
Sveriges kumulativa avräkningsöverskott uppgick därför per den 27 december
1958 till 23 miljoner kronor, varav en fjärdedel eller icke fullt 6 miljoner
kronor utgjorde svensk fordran på EPU.

(Belopp i miljoner dollar)

Land

Nettoresultat 1950-—1968

1/7—27/12

1958

Kum.
avräkn.
position
27/12 1958

Kredit till
EPU (+)
från EPU
(-)

Kvot1

27/12 1958

1950—

1961

1951—
1952

1952—

1953

1953—

1954

1954—

1955

1955—

1956

1956—

1957

1957—

1958

Belgien2..........

+ 236

+

509

- 33

- 55

+ 80

+ 222

+

14

+ 153

+ 66

+ 615,2

+

153,8

805 (100)

Danmark ........

- 68

+

46

- 17

- 92

- 94

+ 4

—

43

+ 10

— 1

— 262,0

—

65,5

468 (36)

Frankrike ........

+ 194

602

-417

— 149

+ 115

— 180

—

969

-576

— 317

-1 939,0

—

484,8

1 248 (691)

Grekland ........

-140

—

83

— 28

- 40

— 27

+ 40

+

5

+ 7

— 49

- 47,9

—

12,0

108

Island............

— 7

_

6

- 4

— 5

— 2

— 4

—

3

- 3

— 9

— 28,8

—

7,2

36(3)

Italien ..........

— 30

+

194

— 225

-210

-225

— 125

—

94

+ 219

+ 73

+ 27,8

+

7,0

492

Nederländerna ....

— 270

+

477

+ 139

— 42

+ 84

- 62

—

36

+ 86

+ 181

+ 483.9

+

121,0

852

Norge............

— 80

+

21

— 59

- 61

— 70

— 27

+

41

— 78

— 30

— 348,4

—

87,1

480 (29)

Portugal..........

+ 59

-f

28

- 25

— 19

- 59

— 33

—

38

— 54

— 37

- 145,7

—

36,4

168

Schweiz ..........

+ 11

+

158

+ 85

+ 73

+ 10

— 66

—

83

— 189

+ 20

— 47,3

—

11,8

600

Storbritannien ....

+ 604

1476

+ 371

+ 107

+ 136

— 327

—

225

-317

— 267

— 1 515,4

—

378,9

2,544 (155)

Sverige ..........

- 59

+

284

- 44

- 37

-104

+ 6

+

in

- 30

+ 11

+ 4,5

+

1,1

624

Turkiet ..........

— 64

96

— 50

— 94

- 38

— 27

—

36

- 50

- 14

- 459,5

—

33,8

1203

Tyskland ........

— 281

+

584

+ 260

+ 518

+ 296

+ 584

+ 1336

+ 826

+ 350

+ 4 107,0

+ 1

026.8

1 200J

Österrike ........

-104

—

38

+ 42

+ 106

-103

— 6

+

23

- 4

+ 24

+ 21,2

+

5,3

168

1 Inom parentes angiven siffra avser tilläggsbelopp, s. k. rallonge, utöver kvot.

* Avser Belgien—Luxemburg.

* Rallonge på $ 100 milj. utöver junipositionen 1958, S 444,3 milj.

* Obegränsat belopp.

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

Utvecklingen månad för månad för Sveriges del framgår av följande tabell
(belopp i miljoner kronor):

Månad

Netto-

resultat

Justeringar
på grund av
erhållna
bilaterala
amortering-ar

Kumulativt

avräknings-

överskott

Kredit

till

EPU

1958

Juli ................................

+ 65

- 15

115

-i- 29

Augusti ............................

+ 19

- 15

+

119

+ 30

September ..........................

- 20

- 15

+

84

+ 21

Oktober ............................

- 30

- 15

+

39

+ 10

November ..........................

+ 27

- 15

+

51

+ 13

1—27 december......................

- 4

— 23

+

23

+ 6

Den hittillsvarande utvecklingen inom det nya europeiska
betalningssystemet

Såsom i det förgående nämnts trädde det europeiska monetära avtalet omedelbart
i funktion vid betalningsunionens upphörande den 27 december 1958.
Avtalet, vars grundprinciper närmare beskrivits i den tidigare åberopade
propositionen 1955: 213, innebär i huvudsak att en europeisk fond upprättas
för tillhandahållande av högst tvååriga krediter till medlemsländer i
tillfälliga betalningssvårigheter. Vidare ingår i avtalet regler för ett multilateralt
avräkningssystem, som är kombinerat med begränsad kortfristig kreditgivning.
Därjämte innehåller avtalet regler för fastställande av växelkursmarginaler.

Av den europeiska fondens ursprungliga kapital på 600 miljoner dollar
utgör Sveriges insats 15 miljoner dollar motsvarande ca 78 miljoner kronor.
Härav hade Sverige intill utgången av september månad 1959 inbetalat sammanlagt
ca 6,2 miljoner kronor.

I samband med Spaniens inträde i OEEC i juli 1959 beviljades detta land
även anslutning till det europeiska monetära avtalet, varvid landets insats i
den europeiska fonden fastställdes till 7,5 miljoner dollar. Samtidigt beslöts
emellertid, att Spanien skulle tillhöra den kategori länder vilkas bidrag till
fonden behöver erläggas först sedan samtliga övriga länders bidrag inbetalats.

Från den europeiska fonden bär hittills medgivits krediter till Grekland,
Turkiet och Spanien. Grekland beviljades sålunda i januari en tvåårig kredit
på 15 miljoner dollar och Turkiet erhöll samtidigt en kredit —- likaledes på
två år — till ett belopp av 21,5 miljoner dollar. I båda fallen avsåg lånen att
ge länderna fortsatt tillgång till kredit, som delvis skulle ersätta de kreditmöjligheter
som de åtnjutit inom betalningsunionen. I samband med Spaniens
inträde i organisationen och anslutning till det europeiska monetära avta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

7

let medgavs landet en kredit från fonden på 100 miljoner dollar, varav 75
miljoner gjordes omedelbart disponibla. Resterande kreditbelopp, 25 miljoner
dollar, får utnyttjas från den 1 februari 1960, därest organisationen
finner, att Spanien gjort tillfredsställande framsteg i fråga om fullföljandet
av det stabiliseringsprogram som legat till grund för kreditgivningen. Kreditbeloppen
skall återbetalas inom två år från den tidpunkt de blir disponibla.
Räntesatserna å dessa krediter har för Grekland och Turkiet fastställts till
3 1/2 % och i fråga om Spanien till 3 3/4 %.

Det multilaterala avräkningssystemet har under avtalets hittillsvarande
verksamhet utnyttjats av medlemsländerna endast i mycket begränsad utsträckning.
Någon avräkning av saldon berörande Sverige har hittills icke
förekommit.

Förhandlingarna rörande de svenska fordringarna och skulderna
vid EPU:s likvidation

Vid tidpunkten för EPU:s likvidation förelåg såsom nämnts en svensk
fordran gentemot EPU på i det närmaste 6 miljoner kronor. Tillämpningen
av EPU:s likvidationsbestämmelser innebar, att av denna fordran ca 1 miljon
kronor utbetalades ur unionens konvertibla tillgångar.1 Sveriges mellanhavanden
i övrigt med unionen reglerades genom att Sverige i enlighet med
dessa bestämmelser tillskiftades bilaterala fordringar på sammanlagt ca 364
miljoner kronor och bilaterala skulder på inalles ca 359 miljoner kronor (jfr
tabellen å s. 3).

I detta sammanhang må erinras om att i juli 1954, i samband med unionens
förlängning t. o. in. juni 1955, träffades bilaterala konsolideringsavtal,
varigenom en del av kreditorländernas vid denna tidpunkt föreliggande fordringar
på unionen ersattes med bilaterala fordringar på debitorländer (jfr
prop. 1954: 219, rskr. 391). För svensk del ingicks därvid avtal innebärande
en konsolidering av svenska fordringar gentemot Danmark, Frankrike, Italien,
Norge och Storbritannien. Vid EPU:s likvidation var samtliga dessa avtal
utom det med Italien träffade fortfarande i kraft, och utestående saldon
under avtalen utgjorde totalt ca 113 miljoner kronor. Mer än hälften härav
utgjorde utestående belopp under det svensk-brittiska konsolideringsavtalet.
Nyssnämnda saldon å 113 miljoner kronor ingick i de vid likvidationen uppkomna
fordringarna å totalt 364 miljoner kronor.

Såsom tidigare nämnts, skulle enligt EPU-överenskommelsen villkoren för
de sålunda förutsatta bilaterala krediterna bestämmas genom avtal i varje
särskilt fall mellan fordringsägarlandet och gäldenärslandet. Innan dessa förhandlingar
tog sin början, erinrade fullmäktige i riksbanken i skrivelse till

1 Ett mindre belopp av denna fordran eller 27 818 dollar motsvarande ca 145 000 kronor
har vid likvidationen icke utbetalats till Sverige, då beloppet ingår i den förut nämnda krediten
från unionen till Frankrike. Beloppet är avsett att utbetalas takt med de franska
amorteringarna på krediten.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 179 år 1959

Kungl. Maj :t av den 5 februari 1959 om att riksbanken vid Sveriges anslutning
till EPU bemyndigats vidtaga erforderliga åtgärder för Sveriges deltagande
i betalningsunionens verksamhet, men att något särskilt uttalande ej
gjorts angående det interna förfarandet på svensk sida vid en upplösning
av unionen. Fullmäktige fann starka skäl tala för att såväl skuldtjänsten enligt
de blivande skuldavtalen som vården av de svenska fordringarna nppdroges
åt riksbanken. I vad avsåge skuldtjänsten visade fullmäktige på del
förhållandet, att då avtalen skulle löpa i fordringsägarlandets valuta, kursrisksynpunkten
krävde en noggrann, kontinuerlig övervakning av enskilda
valutor med möjlighet till omläggning av skuldtjänsten vid ett växlande
läge. Även såvitt avsåge de svenska fordringsavtalen syntes fullmäktige
önskvärt, att en smidig möjlighet gåves till avtalsförändringar. Med hänsyn
till vad sålunda anförts förklarade fullmäktige sig beredda att påtaga riksbanken
de kredit- och kursrisker, som vore förenade med att svenska fordringar
och skulder vid EPU:s likvidering tillätes ligga kvar i riksbanken.
Då emellertid ett sådant arrangemang syntes fullmäktige erfordra riksdagens
bemyndigande, hemställde fullmäktige att Kungl. Maj:t måtte utverka
ett sådant.

I den av Kungl. Maj :t utsedda delegation1 som förhandlat angående de bilaterala
avtalen har riksbanken varit representerad. De träffade avtalen har i
flertalet fall från svensk sida ingåtts med den svenska regeringen som avtalspart,
vilket är i överensstämmelse med vad som närmast torde vara förutsatt
i betalningsunionens likvidationsbestämmelser. I avtalen med Italien
och Norge är emellertid riksbanken svensk avtalspart. Anledningen härtill
är att man från dessa länders sida, med hänsyn till att tidigare konsolideringsavtal
med Sverige ingåtts på detta sätt, önskat att riksbanken skulle
underteckna även de nya avtalen.

I syfte att undvika större påfrestningar på den svenska betalningsbalansen
sattes som mål för förhandlingarna, att man för de största fordringarna
och skulderna skulle söka åstadkomma sådana amorteringsvillkor att inoch
utgående amorteringar om möjligt balanserade. För de fordringar som
avsåg relativt begränsade belopp borde amorteringstidens längd avpassas
efter gäldenärslandets betalningsläge. Då en snar återbetalning av de svenska
skulderna ur olika synpunkter var önskvärd, blev förhandlingarnas viktigaste
uppgift att uppnå en snabb avveckling av de största svenska fordringar
n a. Den viktigaste förhandlingen kom därför att avse den svenska
fordringen gentemot Frankrike, vilken representerade närmare hälften,
ca 157 miljoner kronor, av de totala svenska fordringarna. Förhandlingarna
med Frankrike ledde till en överenskommelse, som innebär reglering
av den svenska fordran på tre år. Av övriga vid likvidationen uppkomna
fordringar förelåg den största i förhållande till Storbritannien. Fordringsbeloppet,
ca 124 miljoner kronor, var vid likvidationstillfällel till omkring

1 Chefen för Sveriges OEEC-delegation, ambassadören S. I. R. Hägglöf, ordförande, t. f. byråchefen
L. G. Kalderén, finansdepartementet, samt bankdirektören S. T. G. Åkermalm och bankokommissarien
G. Å. Gustafsson, Sveriges Riksbank, med förste kammarskrivare A. Lindå som
sekreterare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

9

hälften täckt av det år 1954 ingångna konsolideringsavtalet. Den överenskommelse
som nåddes med Storbritannien innebär, att det under 1954 års
avtal utestående beloppet avvecklas enligt konsolideringsavtalets bestämmelser,
d. v. s. denna del av fordringen skall vara slutbetalad inom 2 1/2 år.
För den nya krediten överenskoms om betalning inom 2 3/4 år.

Gentemot Danmark uppkom en svensk fordran på totalt ca 21 miljoner
kronor, varav omkring hälften representerade utestående belopp under det
år 1954 ingångna konsolideringsavtalet. överenskommelsen med detta land
innebär, att det gamla avtalet bringats att upphöra, och alt hela fordringsbeloppet
skall regleras inom en tidrymd av tre år. Av den i förhållande till
Norge föreliggande svenska fordran på ca 28 miljoner kronor representerade
ca 10 miljoner kronor utestående belopp under det år 1954 träffade
konsolideringsavtalet. Överenskommelsen med Norge innebär, att det gamla
avtalet upphävs samt att hela fordringsbeloppet skall regleras inom en
tidrymd av sju år. Ifråga om de svenska fordringarna gentemot Grekland
och Island förutses i överenskommelserna med dessa länder likaledes en
återbetalningstid på sjn år.

Beträffande den svenska fordringen på Turkiet — ca 11 miljoner kronor
— har någon bilateral överenskommelse icke träffats, då för denna liksom
för andra länders motsvarande fordringar på Turkiet skall gälla de villkor
som fastställts i ett beslut av OEEC år 1955. I enlighet härmed skall
återbetalning ske inom sju år. Vad avser de svenska fordringarna gentemot
Portugal och Schweiz, vilka var av relativt liten storleksordning, har
avtalats kontant betalning.

Av de vid likvidationen uppkomna totala bilaterala skulderna på
ca 359 miljoner kronor förelåg ca 282 miljoner kronor i förhållande till
Tyskland. Beträffande denna skuld har överenskommits om betalning inom
tre år. För de till Belgien och Nederländerna föreliggande skulderna har
överenskommits om reglering inom 2 3/4 år. Avtalet med Belgien förutsätter,
att svenska statsskuldsbevis utfärdas för huvuddelen av skuldbeloppet.
Ifråga om två mindre svenska skuldbelopp gentemot Italien och Österrike
på sammanlagt ca 3 miljoner kronor förutser de träffade överenskommelserna
kontant betalning. Närmare uppgifter angående de ingångna avtalen
har intagits i följande sammanställning.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, kommer i flertalet fall fordrings-
och skuldbeloppen att vara slutbetalda inom tre år från slutavräkningen
inom unionen den 15 januari 1959. Omedelbar betalning har avtalats
beträffande fordringarna på Portugal och Schweiz samt beträffande
skulderna till Italien och Österrike. Längre återbetalningstid än tre år gäller
för fordringarna på Grekland, Island, Norge och Turkiet, för vilka löptiden
är sju år. Vid bestämmandet av räntan på ifrågavarande fordringar
och skulder har den i likvidationsreglerna angivna räntesatsen 2 3/4 % vid
treårig löptid varit normgivande. Med undantag för Turkiet-krediten ligger
räntesatserna för de på längre tid än tre år utestående beloppen mellan 3
och 4 %. De överenskommelser rörande svenska skulder som inte förutser

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 179

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

Sveriges fordringar och skulder i samband med EPU:s likvidation.
Ränte- och amortering svillkor

Land

Belopp (milj. kr.)

Löptid

Ränta

%

Anm.

Fordringar:

Danmark

1954 års avtal 9,5
Ny kredit .. 11,9

3 år

2 3/4

1954 års avtal upphör
Amort. och ränta helårsvis

21,4

Frankrike

1954 års avtal 27,7
Ny kredit .. 129,7

3 år

2 3/4

1954 års avtal upphör

Amort. och ränta halvårsvis

157,4

Grekland

3,9

7 år

3

Amort. och ränta halvårsvis

Island

2,3

7 år

3 1/4

Amort. och ränta helårsvis

Norge

1954 års avtal 9,5
Ny kredit .. 18,9

7 år

4

1954 års avtal upphör
Amort. och ränta halvårsvis

28,4

Portugal

11,8

Kontant-

betalning

2

Schweiz

4,1

»

2

Storbritannien

1954 års avtal 66,5
Ny kredit .. 57,3

2 1/2 år

2 3/4 år

3

2 3/4

Amort. och ränta halvårsvis
»

123,8

Turkiet

11,0

7 år

2 3/4

Villkor enl. beslut av OEEC:s
råd 29.7.55/C(55) 220

Särskilt avtal mellan Sverige
och Turkiet har därför ej
träffats

Skulder:

Belgien

41,8

2 3/4 år

2 3/4

Första amort. senast 30.4.59,
därefter amort. och ränta halv-årsvis

Italien

1,7

Kontant-

betalning

2

Nederländerna

Tyskland

32,8

281,5

2,5 kontant
30,3 2 3/4 år

3 år

2

2 3/4

2 3/4

Amort. och ränta 15.6.59 och
15.10.59, därefter halvårsvis
Amort. och ränta kvartalsvis

Österrike

1,4

Kontant-

betalning

2

Anm. I de träffade avtalen är fordringarna uttryckta i svenska kronor och skulderna i fordringsägarlandets
mynt. För överskådlighetens skull har dock i denna sammanställning samtliga
belopp angivits i svenska kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 179 år 1959

11

omedelbar betalning medger uttryckligen rätt för den svenska parten att
verkställa amorteringar före stadgade betalningsterminer.

Återbetalningarna på de svenska fordringarna och skulderna medför under
1959 ett svenskt betalningsöverskott å ca 19 miljoner kronor. Under de
tre följande åren uppkommer underskott på i runt tal 9, respektive 13 och
11 miljoner kronor. Åren 1963—1965 uppkommer åter överskott på ca 6
miljoner kronor per år.

Departementschefen

Under sin mer än åttaåriga tillvaro har den europeiska betalningsunionen,
EPU, genom att erbjuda en mekanism för clearing av överskott och
underskott i de löpande betalningarna mellan OEEC-länderna och genom
att tillhandahålla automatiska krediter av betydande storleksordning spelat
en viktig roll i dessa länders strävan att successivt övergå från ett system
med restriktiva och huvudsakligen bilaterala handels- och betalningsarrangemang
till en ordning med multilateral handel och friare förhållanden i
valutaförbindelserna. I samband med att en mera allmän övergång till yttre
konvertibilitet ägde rum i OEEC-länderna, upphörde EPU den 27 december
1958 att gälla och efterträddes av det europeiska monetära avtalet, EMA.

Såsom i det föregående nämnts, innehåller EPU-avtalet detaljerade bestämmelser
rörande förfarandet vid unionens likvidation. Vid EPU:s slutavräkning
konstaterades, att de svenska fordringarna utgjorde, i svenskt
mynt, omkring 364 miljoner kronor, placerade hos nio länder, medan skulderna
uppgick till omkring 359 miljoner kronor, fördelade på fem länder.

Vid de förhandlingar som under våren 1959 förts mellan Sverige och övriga
OEEC-länder om grunderna för en avveckling av sålunda uppkomna
fordringar och skulder, har en ledande princip från svensk sida varit att
söka följa de riktlinjer som anges i EPU-överenskommelsen, nämligen att
tillämpa en löptid för krediterna på tre år och en räntesats på 2 3/4 %. 1
flertalet fall har dessa regler i huvudsak kunnat tillämpas, medan i vissa
fall avvikelser har gjorts, nämligen i förhållande till Grekland, Island och
Norge. De svenska fordringarna på dessa länder har erhållit en återbetalningstid
på sju år, medan räntan varierar mellan 3 och 4 %. Såsom nyss
anförts gäller enligt ett OEEC-beslut år 1955 även för fordringen på Turkiet
en återbetalningstid på sju år. Räntan är här 2 3/4 %. Vid samtliga
förhandlingar har, med förbehåll för riksdagens godkännande, överenskommelse
kunnat nås om villkoren för reglering av fordringar och skulder.
De sålunda träffade uppgörelserna, som riksbanksfullmäktige för sin del
godkänt, synes mig innebära en tillfredsställande avveckling av EPU:s verksamhet
och bör vara godtagbara för svensk del, varför de ifrågavarande avtalen
torde föreläggas riksdagen för godkännande.

Utöver de sålunda träffade uppgörelserna om fordringar och skulder som
uppstått vid EPU:s likvidation kan frågan senare bli aktuell om en reglering
av de fordringar och skulder som må uppkomma vid en tillämpning

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 179 år 1959

av det garantisystem för 1958 års kredit till Frankrike som i det föregående
berörts. Beträffande sättet för en dylik reglering har, med biträdande från
svensk sida, beslut fattats inom OEEC i juli 1958.

Det kan under avtalens löptid visa sig nödvändigt att träffa uppgörelse
om smärre modifikationer i överenskommelsernas innehåll. Det torde vara
lämpligt att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att träffa sådana uppgörelser,
varvid jag förutsätter, att riksbanksfullmäktige först höres. Kungl. Maj :t
bör även ha befogenhet att delegera rätten att träffa dylika uppgörelser till
bankofullmäktige.

Riksbanksfullmäktige har förklarat sig villiga att låta riksbanken omhänderha
såväl skuldtjänsten som vården av de svenska fordringarna samt
påtaga sig de kredit- och kursrisker som är förenade med att de svenska
fordringarna och skulderna sålunda får ligga kvar i riksbanken. Det synes
ur olika aspekter önskvärt att så sker. Hos riksdagen torde därför bemyndigande
begäras för riksbanken att omhänderha skuldtjänsten och vården
av de svenska fordringarna samt att bära nyssnämnda risker.

Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna de överenskommelser som träffats med
vissa OEEC-länder rörande reglering av fordringar och skulder
i anledning av den europeiska betalningsunionens likvidation; dels

bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa uppgörelse om de
smärre ändringar som kan bli erforderliga i de sålunda ingångna
överenskommelserna eller att till riksbanksfullmäktige
delegera denna befogenhet;

dels uppdraga åt riksbanken att omhänderha såväl skuldtjänsten
som vården av de svenska fordringarna;

dels ock bemyndiga riksbanken att påtaga sig kredit- och
kursriskerna för de berörda fordringarna och skulderna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

591485 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag