Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

1

Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott
den i september 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga härvid fogade förslag till

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i sjukförsäkringslagen att
sjukpenningförsäkringen skall vara vilande, medan en försäkrad undergår
arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Förslaget innebär,
att sjukpenning inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt
att under sagda tid den försäkrades sjukpenningförsäkring inte skall få
upphöra eller ändras så att han placeras i lägre sjukpenningklass än den
som han tillhörde, då arbetsvärden började. Vidare föreslås, att de bestämmelser
i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
som angår bedömandet av arbetsförmågans nedsättning under tiden föl
yrkesutbildning skall utvidgas till att även avse arbetsprövning.

Sjukförsäkringslagens bestämmelser om reseersättning föreslås ändrade
så att ersättning för övernattningskostnader och för följeslagares inkomstförlust
kan utgå. Förslaget innebär vidare, att den försäkrades självrisk
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

skall vara enhetlig för olika slags resor och utgöras av ett fast karensbelopp
om 4 kronor, utöver vilket kostnaden ersättes i sin helhet. Kungl.
Maj:t föreslås erhålla rätt att beträffande resor inom viss centralsjukkassas
verksamhetsområde föreskriva, att karensbeloppet skall vara 5 kronor
och att regeln om begränsning av ersättningen till vad som skulle ha
utgått vid besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare icke skall äga
tillämpning. Visst ytterligare undantag från sistnämnda begränsningsregel
föreslås för fall då den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande
behov av läkarvård men inte kunnat anträffa provinsial- eller stadsläkaren
och därför sökt vård hos annan läkare. Beträffande ersättning för återresa
från läkare föreslås, att ersättning för resa till den försäkrades bostad
skall utgå utan begränsning med hänsyn till avståndet då resan anträtts
från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga
resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I fråga om sjukhusresorna föreslås,
dels att de begränsningsregler som gäller beträffande sjukhusvalet
vid intagningsresa även skall avse återresa och dels att ersättning för återresa
från sjukvårdsinrättning skall kunna utgivas även då en försäkrad
blivit i behov av sjukhusvård under vistelse utanför det egna länet och
intagits på sjukvårdsinrättning utanför detta. Slutligen föreslås, att sjukkassorna
skall äga rätt att träffa avtal med kommun eller annan om gottgörelse
för sjuktransporter.

Lagen om ersättning åt smittbärare föreslås ändrad så att tillfällig smittbärare
berättigas erhålla ersättning för resekostnad, som uppkommit på
grund av sådant ingripande som avses i lagen.

Sjukförsäkringslagens avgiftsbestämmelser föreslås ändrade så att befrielse
från skyldighet att för ett visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall föreligga då en försäkrad genom retroaktivt beslut blir
berättigad till folkpensionsförmån för december månad nämnda år. Vidare
föreslås vissa ändrade avgiftsregler med anledning av införandet av den
särskilda sjömansskatten.

Slutligen framlägges förslag om ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen som en följd av tidigare genomförda
lagändringar angående adoptivbarns rättsliga ställning.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 11, 16, 17, 19, 23, 33, 35 och 41 §§ lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Sjukkassa skall---—---därav påkallas.

Ändring av------ändringen uppkommit.

Under tid,------riksdagens verk.

Under tid, då sjukpenningförsåkrad
medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan
undergår arbetsprövning
eller yrkesutbildning, må hans
sjukpenningförsäkring ej ändras så
att han upphör att vara sjukpenningförsåkrad
eller kommer att tillhöra
lägre sjukpenningklass än den
han tillhörde, då arbets prövningen
eller yrkesutbildningen började.

Beslut angående---—--delgivas denne.

16 §.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning utgå
för utgifter för resortill och
från läkaren, dock endast såframt
resekostnaden överstiger fyra
kronor för det första besöket hos läkaren
och en krona för varje följande

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning utgå
för utgifter i anledning av resor
till och från läkaren, vilka
föranletts huvudsakligen av behovet
av läkarvård, i den mån utgifterna
för varje besök hos läkaren överstiga

1 Senaste lydelse, se beträffande 11, 16 och 41 55 SFS 1956:74, beträffande 17 och 33 55 SFS
1953:569, beträffande 19 5 SFS 1955:402, beträffande 23 5 SFS 1954:267 och beträffande 35 5
SFS 1954:518.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)
besök (återbesök). Därvid ersättes
hela den överskjutande kostnaden,
om försäkrad efter hänvisning av läkare
sökt läkarvård vid allmänt sjukhus
eller för enbart öppen vård avsedd
sjukvårdsinrättning, vilken tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag
utgår eller som drives av
landsting eller stad, som ej deltager i
landsting; dock att ersättning icke
må utgivas med högre belopp än som
skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas.
Har försäkrad sökt läkarvård vid allmänt
sjukhus för skada, som drabbat
honom genom olycksfall, skall,
såframt det skäligen kunnat antagas
att han till följd av skadan var i
trängande behov av läkarvård vid
sådant sjukhus, den överskjutande
kostnaden ersättas enligt vad nu
sagts ändå att hänvisning av läkare
ej skett. I annat fall utgår ersättning
med tre fjärdedelar av den överskjutande
kostnaden; dock må högre
belopp ej utgivas ån som skulle hava
utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom
vars distrikt den försäkrade vistas,
och skall vid återbesök försäkrad svara
för högst två kronor.

Ersättning, som i första stycket
avses, utgår endast där resan föranletts
huvudsakligen av behovet av läkarvård
samt den försäkrade skriftligen
betygar att så är fallet. I fråga
om rätten till sådan ersättning
skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas
högst efter det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som med hån -

(Föreslagen lydelse)
fyra kronor. Såsom utgift i anledning
av resa till eller från läkare
skall, i den mån Konungen så förordnar,
anses förutom resekostnad
utgift för övernattning och för anlitande
av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått
vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Ersättning må
dock utgivas högst med belopp, som
skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård vid
sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen
vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som
ej deltager i landsting;

b) om den försäkrade utan att
hänvisning av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukvårdsanstalt för skada,
som drabbat honom genom
olycksfall, och det skäligen kunnat
antagas att han till följd av skadan
var i trängande behov av läkarvård
vid sådan anstalt;

c) om den försäkrade på grund av
sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men icke kunnat anträffa
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt han vistas, och
därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa
må utgivas högst för resa till den
plats, varifrån resan till läkaren företogs.
Om resan till läkaren anträtts
från den försäkrades arbetsplats och

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)
syn till den sjukes tillstånd kunnat
användas;

b) att ersättning ej må utgivas, om
med hänsyn till resans längd samt
den sjukes tillstånd skäligen kunnat
fordras att han gått, cyklat eller färdats
på annat dylikt sått, som icke
krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil
än ambulansbil eller sådan bil,
som går i allmän trafik, eller med
hästskjuts, motorcykel eller maskindriven
farkost, som ej går i allmän
trafik, ersättning skall beräknas enligt
av Konungen fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa md
utgivas högst för resa till den plats,
varifrån resan till läkaren företogs,
eller till den sjukes bostad, dock att
ersättning för återresa till bostaden
ej må beräknas för den del av färdsträckan,
varmed denna med mer ån
en mil överstiger fårdstråckan vid
resan till läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för
resa utom riket.

Om försålcrads ålder eller tillstånd
påkallar, att anhörig eller annan följer
honom till läkaren, skall jämväl
följeslagarens resa ersättas enligt
ovan angivna grunder; ersättningen
skall därvid beräknas å den sammanlagda
resekostnaden för den sjuke
och hans följeslagare.

Vid tandläkarvård -------

(Föreslagen lydelse)
den försäkrade företager dagliga resor
mellan bostaden och arbetsplatsen,
må dock ersättning i anledning
av återresa utgivas för resa till den
försäkrades bostad.

Ersättning må ej utgivas, om med
hänsyn till resans långd samt den
sjukes tillstånd skåligen kunnat
fordras att han gått, cyklat eller färdats
på annat dylikt sått, som icke
krävt särskild kostnad. För resa
utom riket må ersättning icke utgå.

Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger
därvid beträffande resor inom viss
centralsjukkassas verksamhetsområde
föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för
varje besök hos läkaren överstiga
fem kronor samt att vad i andra stycket
stadgas icke skall äga tillämpning.

motsvarande tillämpning.

17 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus- Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård,
som på grund av sjukdom varit vård, som på grund av sjukdom vaerforderlig,
skall enligt vad nedan rit erforderlig, skall enligt vad nedan
sägs ersättning utgå jämväl för ut- sägs ersättning utgå jämväl för ut -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)
gifterna för resor till och från
sjukvårdsinrättningen.

Utgifter för försäkrads resa för intagning
å sjukvårdsinrättning ersättas
högst med belopp som motsvarar
kostnaden för resa till närmaste allmänna
sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas, eller, om den sjuke
intagits å hemortssjukhus och behovet
av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse inom sjukvårdsområdet eller
därtill gränsande kommun, högst
med belopp, som motsvarar kostnaden
för resa till närmaste hemortssjukhus,
där erforderlig vård kunnat
beredas.

Utgifter för försäkrads återresa
från sjukvårdsinrättningen ersättas
endast i den mån de överstiga fyra
kronor. Ersättning för återresa utgår
icke, om behovet av sjukhusvård
uppkommit under det försäkrad vistats
utom det län, inom vilket han är
bosatt, och han i anledning därav intagits
å sjukvårdsinrättning belägen
utom nämnda län. Kostnad för återresa
må ej beräknas högre ån för resa
från sjukvårdsinrättningen till
den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning som i
denna paragraf avses, skall vad i
16 § andra stycket a), b), c) och e)
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om försäkrads ålder eller tillstånd
påkallar, att anhörig eller annan följer
honom vid intagning å sjukvårdsinrättning
eller vid återresa därifrån
eller att vårdare därvid anlitas, skall
ersättning utgivas jämväl för följeslagarens
resa eller kostnaden för
vårdare. Härvid skall gälla, förutom

(Föreslagen lydelse)
gifterna i anledning av resor till
och från sjukvårdsinrättningen.
Såsom sådan utgift skall,
i den mån Konungen så förordnar,
anses förutom resekostnad utgift för
övernattning och för anlitande av
följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med
högre belopp ån som skulle hava utgått,
om vården åtnjutits vid närmaste
allmänna sjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas, eller, om
den sjuke intagits å hemortssjukhus
och behovet av sjukhusvård uppkommit
vid vistelse inom sjukvårdsområdet
eller därtill gränsande kommun,
vid närmaste hemortssjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa
från sjukvårdsinrättning ersättas endast
i den mån de överstiga fyra kronor.
Kostnad för återresa må ej beräknas
högre ån för resa till den försäkrades
bostad. Har behovet av
sjukhusvård uppkommit under det
att den försäkrade vistats utom det
län, där han är bosatt, och har han i
anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,
som är belägen utom
nämnda lån, må kostnad för återresan
ej beräknas högre än för resa till
den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. I sistberörda
fall må dock ersättning för
återresa till bostaden utgå, om behovet
av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun
och vården beretts vid sjukvårdsinrättning,
till vilken färdsträckan från
bostaden ej är längre ån fårdstråckan

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)
vad ovan i denna paragraf är stadgat,
att ersättning skall beräknas å
den sammanlagda kostnaden för den
försäkrade och hans följeslagare eller
vårdare samt att ersättning för
följeslagares resekostnad varje gång
högst må utgivas efter kostnaden för
tur- och returresa.

(Föreslagen lydelse)
från bostaden till hemortssjukhus,
som i andra stycket avses.

Beträffande ersättning, som i denna
paragraf avses, skall vad i 16 §
fjärde stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen.

19 §.

motsvarande kostnad.

Allmän sjukkassa äger med arbets -

Har kommun
Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,
som anordnar läkarvård eller
vidtager andra sjukvårdande åtgärder
så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen
kunna antagas
minska, överenskomma om skälig
gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande
kostnader, överenskommelsen
skall för att vara gällande fastställas
av tillsynsmyndigheten.

Om redare--

givare, som anordnar läkarvård eller
vidtager andra sjukvårdande åtgärder
så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen
kunna antagas
minska, överenskomma om skälig
gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande
kostnader.

Allmän sjukkassa äger jämväl med
kommun eller transportföretag, som
åtager sig att ombesörja transporter,
för vilka ersättning enligt li, 16 eller
17 § må utgivas, träffa överenskommelse
om skälig gottgörelse härför
samt om avgifter, vilka kommunen
eller företaget md uttaga av de försäkrade
för utförda transporter.

överenskommelse, som i andra
och tredje styckena avses, skall för
att vara gällande fastställas av tillsynsmyndigheten.

— — denna lag.

23 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då
försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom
värnpliktig;

b) är intagen i barnhem eller skola
tillhörande barna- och ungdomsvården; -

Sjukpenning utgår ej för tid då
försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig; b)

är intagen i barnhem eller skola
tillhörande barna- och ungdomsvården; -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

c) är häktad eller intagen i fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt; e)

i annat fall än ovan sagts av
annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.

(Föreslagen lydelse)

Försäkrad, som

c) är häktad eller intagen i fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av
annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad;

f) undergår arbets prövning eller
yrkesutbildning som i 11 § fjärde
stycket sägs.

nyssnämnda lag.

33 §.

Medlem i-----—---båda kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst
vid taxering året näst efter
det år avgiften avser bestämts till
minst ettusentvåhundra kronor och
som icke vid utgången av sistnämnda
år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju
år eller uppbär folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension.

Avgift för--

Avgift för--

Vad i---

Medlem, som

Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst
vid taxering året näst efter det
år avgiften avser bestämts till minst
ettusentvåhundra kronor och som
icke vid utgången av sistnämnda år
upphört att vara medlem eller fyllt
sextiosju år och ej heller för december
månad samma år ägt uppbära
folkpensionsförmån i annan form än
ålderspension.

--ettusentvåhundra kronor.

— ■— av tjänstgöringen.

— taxerade inkomst.

— ---makens sjukförsäkringsavgift.

35 §.

överstiger medlems sammanlagda
avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning
två procent av hans vid taxering till
statlig inkomstskatt året näst efter
det år avgiften avser taxerade inkomst,
skall avgiften nedsättas till
två procent av nämnda inkomst. Är
medlem taxerad enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skall

överstiger medlems sammanlagda
avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning
två procent av hans vid taxering till
statlig inkomstskatt året näst efter
det år avgiften avser taxerade inkomst,
skall avgiften nedsättas till
två procent av nämnda inkomst. Är
medlem taxerad enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skall

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)
härvid å vardera maken anses belöpa
hälften av makarnas sammanlagda
taxerade inkomst. Nedsättning
skall i första hand avse avgift för
sjukvårdsförsäkringen. Vid nedsättning
uppkommande öretal skall, om
det uppgår till högst femtio, bortfalla
och, om det överstiger femtio,
höjas till närmaste hela krontal.

(Föreslagen lydelse)
härvid å vardera maken anses belöpa
hälften av makarnas sammanlagda
taxerade inkomst. Nedsättning skall
i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Har medlem under visst kalenderår
åtnjutit inkomst, för vilken erlagts
sjömansskatt, skall avgift för försäkringen
för tilläggssjukpenning avseende
samma år nedsättas med en
tolftedel för varje kalendermånad,
under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Vid nedsättning uppkommande
öretal skall, om det uppgår till högst
femtio, bortfalla och, om det överstiger
femtio, höjas till närmaste hela
krontal.

Därest vad---—--påföras honom.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till denna
anslutna lokalsjukkassor, nämligen
för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket samt gottgörelse till
arbetsgivare enligt 19 § andra stycket
för läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i
18 § ävensom resor enligt 16 och
17 §§ 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning 50

procent;

75 procent.

Sjukhjälpsbidrag utgår till
centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter under
kalenderåret, som bestritts av
centralsjukkassan och till denna anslutna
lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket, gottgörelse till arbetsgivare
enligt 19 § andra stycket för
läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 §, resor
enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse
enligt 19 § tredje stycket för
transporter 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning 50

procent;

c) barntillägg 75 procent.

c) barntillägg

Konungen äger------tillkomma lokalsjukkassa

Angående sjukhjälpsbidrag------särskilt stadgat.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1960.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§
äldre lydelsen skola äga tillämpning
i fråga om resor, som påbörjats före
ikraftträdandet.

1 fall då försäkrad börjat undergå
arbets prövning eller yrkesutbildning
före lagens ikraftträdande, skall 23 §
i dess äldre lydelse tillämpas.

Bestämmelserna i 33 § äldre lydelsen
skola äga tillämpning i fråga om
avgifter för år 1958 och tidigare år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

11

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 10, 21 och 22 §§ lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Vid bedömande------jämväl härtill.

Drabbas försäkrad,-----

Därest den skadade undergår yrkesutbildning,
som huvudsakligen
syftar till och är ägnad att väsentligt
minska skadans inverkan på
hans förmåga att framdeles bereda
sig arbetsinkomst, skall vid bedömande
av arbetsförmågans nedsättning
under utbildningstiden beaktas i vad
mån utbildningen medför hinder för
honom att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter utbildningstidens slut
må, om utbildningen kan antagas
hava varaktigt minskat skadans inverkan
på arbetsförmågan, skälig
hänsyn tagas härtill.

21

Varje barn till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar
en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter
sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd

— senare skadan.

Därest den skadade undergår arbets
prövning eller sådan yrkesutbildning,
som huvudsakligen syftar till
och är ägnad att väsentligt minska
skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst,
skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under
tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen
beaktas i vad mån
verksamheten medför hinder för honom
att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter avslutad yrkesutbildning
må, om utbildningen kan antagas
hava varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas härtill.

§•

Varje barn till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar
en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter
sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd

12

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas,
med mindre adoptanten samt, om
han var gift, hans make vid tiden
för dödsfallet voro ur stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot
barnet. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

Adoptivbarn äger —----—

(Föreslagen lydelse)
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas.
Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.

eget barn.

Var den-----

erforderligt underhåll.

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder
eller adoptant att till följd av
dödsfallet sakna erforderligt underhåll,
äger sådan efterlevande under
sin återstående livstid erhålla livränta
med belopp, som med hänsyn
till omständigheterna prövas skäligt,
dock högst motsvarande en sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Kommer den avlidnes fader, moder
eller adoptant att till följd av dödsfallet
sakna erforderligt underhåll,
äger sådan efterlevande under sin
återstående livstid erhålla livränta
med belopp, som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, dock
högst motsvarande en sjättedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Livränta skall dock ej utgivas till den
avlidnes fader eller moder, därest
den avlidne var adopterad av annan
än faderns eller moderns make.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

Beträffande livränta i anledning
av skada, som inträffat före ikraftträdandet,
skola dock 21 och 22 §§ i
deras äldre lydelse alltjämt äga tilllämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

13

Förslag

till

Förordning

om ändring i miUtärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 7 § 3 och 4 mom. samt 8 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 19501 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

7

3 m o m. Varje barn till den avlidne
äger till den dag det fyller sexton
år uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas,
med mindre adoptanten samt, om
han var gift, hans make vid tiden för
dödsfallet voro ur stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot barnet.
Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.

(Föreslagen lydelse)

3 m o in. Varje barn till den avlidne
äger till den dag det fyller sexton
år uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som
var adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

Adoptivbarn äger------eget barn.

Var den------erforderligt underhåll.

1 Senaste lydelse av 7 och 8 §§ se SFS 1954:460.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

4 m o in. Kommer den avlidnes
fader, moder eller adoptant att till
följd av dödsfallet sakna erforderligt
underhåll, äger sådan efterlevande
under sin återstående livstid erhålla
livränta med belopp, som med hänsyn
till omständigheterna prövas
skäligt, dock högst motsvarande en
sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

(Föreslagen lydelse)

4 mom. Kommer den avlidnes
fader, moder eller adoptant att till
följd av dödsfallet sakna erforderligt
underhåll, äger sådan efterlevande
under sin återstående livstid erhålla
livränta med belopp, som med hänsyn
till omständigheterna prövas
skäligt, dock högst motsvarande en
sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Livränta skall dock ej
utgivas till den avlidnes fader eller
moder, därest den avlidne var adopterad
av annan än faderns eller moderns
make.

8 §.

Vid bedömande---— — — jämväl härtill.

Om någon---— —--av detta.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning,
som huvudsakligen
syftar till och är ägnad att väsentligt
minska skadans inverkan på hans
förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst,
skall vid bedömande av
arbetsförmågans nedsättning under
utbildningstiden beaktas i vad mån
utbildningen medför hinder för honom
att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter utbildningstidens upphörande
må, om utbildningen kan
antagas hava varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas därtill.

Därest den skadade undergår
arbetsprövning eller sådan yrkesutbildning,
som huvudsakligen syftar
till och är ägnad att väsentligt minska
skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst,
skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under
tiden för arbets prövningen eller yrkesutbildningen
beaktas i vad mån
verksamheten medför hinder för honom
att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter avslutad yrkesutbildning
må, om utbildningen kan antagas
hava varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas därtill.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1960.

Beträffande livränta i anledning av
skada, som inträffat före ikraftträdandet,
skola dock 7 § 3 och i mom.
i deras äldre lydelse alltjämt äga tilllåmpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ samt 8 § lagen den 18 maj 1956 om er -

sättning åt smittbärare1 skola erhålla
(Nuvarande lydelse)

2

Ersättning åt tillfällig smittbärare
utgår från och med den dag då myndighetens
ingripande träder i tillämpning
och så länge det består, dock
längst under nittio dagar i följd.

3

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring utgår för dag
räknat med det högsta belopp som
han vid sjukdom är berättigad att
uppbära i sjukhjälp på grund av den
obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de
första etthundraåttio dagarna av en
sjukperiod, för vilken sjukpenning
utgår; dock att ersättning åt den som
åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst alltid
skall bestämmas till det belopp för

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättning åt tillfällig smittbärare
utgår dels för inkomstbortfall, som
smittbärare åsamkas till följd av
myndighetens ingripande, från och
med den dag då ingripandet träder i
tillämpning och så länge det består,
dock längst under nittio dagar i
följd, och dels för resa, som varit
erforderlig på grund av ingripandet.

§•

Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukhjälp
på grund av den obligatoriska och
frivilliga sj ukpenningförsäkringen
för dag under de första etthundraåttio
dagarna av en sjukperiod, för
vilken sjukpenning utgår; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst alltid skall bestäm -

1 Senaste lydelse av 3 och 8 {§ se SFS 1958:459.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)
dag räknat som skulle hava utgått
till honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst
av tjänst.

(Föreslagen lydelse)
mas till det belopp för dag räknat
som skulle hava utgått till honom,
därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av
tjänst.

Ersättningen åt-------sagda lag.

om arbetsinkomst.

Den som--

4 §•

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjuk vårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles,
skall ersättningen minskas
med tre kronor för dag, dock med
högst hälften av ersättningens belopp.
Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt
och i hemmet har minst
ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne
eller hennes make, skall utgöra
fem kronor för dag.

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med tre kronor
för dag, dock med högst hälften
av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet till kvinna, som
är intagen å sjukvårdsanstalt och i
hemmet har minst ett barn under tio
år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller hennes make,
skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas
sjuk- eller hempenning, tilläggspenning
och barntillägg, vartill smittbäraren
under tiden för ingripandet
må vara berättigad enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, lagen med
särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa, lagen om yrkesskadeförsäkring
eller lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen —---—- —

Vad i-- 6

Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjuk- eller
hempenning, tilläggspenning och
barntillägg, vartill smittbäraren under
tiden för ingripandet må vara berättigad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
lagen med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa, lagen
om yrkesskadeförsäkring eller lagen
om moderskapshjälp.
för ingripandet.

om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under Tillfällig smittbärare, vilken under
tid för ingripande som i denna lag tid för ingripande som i denna lag
avses är tillförsäkrad lön av allmän- avses är tillförsäkrad lön av allmän -

17

Knngl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

na medel, äger rätt till ersättning en- na medel, äger rätt till ersättning för

dast i den mån lönen understiger vad
som eljest skulle hava utgått i ersättning
åt honom enligt denna lag.

8

Framställning om------

Vid framställningen-----

Därest sökanden under tiden för
ingripandet äger uppbära ersättning,
som i 5 § avses, eller lön, som utgår
av allmänna medel, skall framställningen
därjämte innehålla av sökanden
på heder och samvete avgiven
försäkran angående den ersättning
och lön han äger uppbära under nyssnämnda
tid.

inkomstbortfall endast i den mån lönen
understiger vad som eljest skulle
hava utgått i sådan ersättning åt honom
enligt denna lag.

§•

ersättning förloras.

— om ingripandet.

Därest den som gör framställning
om ersättning för inkomstbortfall
under tiden för ingripandet äger
uppbära ersättning, som i 5 § avses,
eller lön, som utgår av allmänna medel,
skall framställningen därjämte
innehålla av sökanden på heder och
samvete avgiven försäkran angående
den ersättning och lön han äger uppbära
under nyssnämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

2-

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 april
1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om ändring i sjukförsäkringslagen
m.m. samt anför.

Inledning

Sedan sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 har vid
olika tillfällen vidtagits ändringar av sådana bestämmelser i lagen, beträffande
vilka behovet av en omarbetning ansetts särskilt framträdande. Ändringarna
har varit av förhållandevis mindre räckvidd och enighet har i stort
sett rått om att en allmän och mera omfattande översyn av sjukförsäkringslagen
bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits rörande lagens verkningar
och till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i sin helhet
kan prövas.

När jag förordar, att även 1959 års riksdag förelägges förslag om ändringar
i sjukförsäkringslagen m. m., har jag alltjämt den uppfattningen, att
det i avvaktan på den allmänna översynen av hithörande frågor inte bör
genomföras några mera genomgripande ändringar eller ändringar, som innebär
principiella nyheter. Åtskilliga i och för sig befogade önskemål om ändringar
i bestämmelserna har jag därför inte ansett mig kunna för närvarande
upptaga till behandling. Andra ändringsförslag är däremot av den art och
angelägenhetsgrad, att jag anser reformbehoven böra tillgodoses utan ytterligare
dröjsmål.

Sålunda synes vissa av de förslag, som utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning1 framlagt i ett den 21 april 1958 avgivet betänkande

..... Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige
Nds Kellgren, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, framlidne
landshövdingen E. Gust. Andersson, verkställande direktören i Sveriges läkarförbund Erik
Husmark samt överläkaren vid Ortopediska kliniken i Göteborg, professorn Erik Severin.

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(SOU 1958: 17), redan nu böra upptagas till prövning. Utredningen har haft
i uppdrag att undersöka, i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt
att låta den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i administrativt
och ekonomiskt avseende inkopplas på den verksamhet, som syftar
till att återanpassa en sjuk person till arbetslivet, samt att ta ställning till
de organisatoriska och rättsliga problem, som ett stöd från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas
sida åt ifrågavarande rehabiliteringsverksamhet erbjuder.
I enlighet härmed har utredningen gjort vissa rekommendationer angående
samarbete mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande
myndigheterna samt framlagt förslag till ändringar i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna
och i militärersättningsförordningen.

Ett annat aktuellt spörsmål rör utformningen av reseersättningsbestämmelserna.
Såväl i riksdagen som från organisationer och enskilda har yrkanden
framställts om ändringar och kompletteringar av bestämmelserna i olika
avseenden. De allmänna sjukkassorna har också i åtskilliga fall på grundval
av sina erfarenheter av bestämmelsernas tillämpning till riksförsäkringsanstalten
framställt önskemål om sådana ändringar. Med hänsyn härtill
tillkallade jag efter bemyndigande den 26 april 1957 tre utredningsmän för
att biträda med översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser
och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen, som
antog benämningen sjukreseutredningen1, avgav i juni 1958 betänkande i
ämnet (SOU 1958: 23).

Utöver de av de båda nämnda utredningarna framlagda förslagen avser
jag att till behandling upptaga vissa begränsade frågor sammanhängande
med nyligen genomförd lagstiftning på andra områden.

Yttranden över det betänkande som avlåtits av utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning har efter remiss avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska vanförevårdens
centralkommitté samt Rikskominittén för partiellt arbetsföra.

Över sjukreseulredningens betänkande bar likaledes efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska
socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund samt

1 Byråchefen i socialdepartementet L. Hultström, ordförande, samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare S. A. Mellqvist och .1.-1. Nilsson.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

De vanföras riksförbund. Dessutom har samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen inkommit med yttrande i ärendet.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga de frågor, som jag
i det föregående berört.

Gällande bestämmelser

S jukförsäkringslagen

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1
(nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55,
74/56, 627/56 och 457/58) avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i
form av ersättning för utgifter för sjukvård och dels i form av sjukpenning.
Försäkringen är i vissa avseenden obligatorisk, i andra frivillig. På grund
av den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad
därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp.

Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa är av två slag,
centralsjukkassor och lokalsjukkassor. För varje landstingsområde samt
varje stad, som ej deltager i landsting, skall finnas en centralsjukkassa.
Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i
lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. För varje
lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa, som skall vara ansluten
till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet
är beläget (3 §). I den mån Konungen så förordnar är sjukkassorna
skyldiga att biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkringseller
understödsverksainhet än sjukförsäkringen (58 §).

Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör följande
nämnas i detta sammanhang.

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att
varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, från och med ingången av
kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap
i allmän sjukkassa skall vara försäkrad enligt lagen. Detsamma
gäller den, som ej är svensk medborgare, under förutsättning att han är såväl
bosatt som mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt är
bl. a. de som åtnjutit sjukhusvård under minst sjuhundratrettio dagar i
följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Annan än försäkringspliktig får
ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §).

Försäkring sker i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är mantalsskriven.
Medlem i lokalsjukkassa är genom dess anslutning till centralsjukkassa
även medlem i den senare (9 §).

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Varje medlem i allmän sjukkassa är sj ukvårdsförsäkrad. Medlemmens
sjukvårdsförsäkring omfattar även hans här i riket bosatta barn,
adoptivbarn och fosterbarn, som är under 16 år, såframt ej beträffande dem
föreligger förhållande, som, om de uppnått nämnda ålder, hade medfört
undantag från försäkringsplikt (6 §).

Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres av ersättning för utgifter för
läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.
Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, med 3/4 av den försäkrades utgifter för
vården, dock högst med 3/4 av belopp, som för vården upptagits i den av
Kungl. Maj :t fastställda sjukkassetaxan. Såsom utgifter för läkarvård
skall i viss begränsad utsträckning anses även utgifter för tandläkarvård
(14 §). Utgifter för sjukhusvård ersättes, om vården på grund av sjukdom
varit erforderlig (15 §). Med sjukhusvård avses vård som å allmänt sjukhus
eller annan sjukvårdsinrättning, vilken enligt av Kungl. Maj :t fastställd
förteckning är att anse som sjukvårdsanstalt enligt lagen, lämnas där intagen
försäkrad ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården
beredes genom pensionsstyrelsens försorg. Under begreppet allmänt sjukhus
faller enligt lagen sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars
drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, och ej är anordnad vid ålderdomshem ävensom sjukvårdsinrättning,
varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verksamhet.
Med hemortssjukhus avses allmänt sjukhus, drivet av det landsting
eller sådan i landsting ej deltagande stad, inom vars område den försäkrade
är bosatt (4 §). För sjukhusvård utgår i allmänhet ersättning med belopp
som motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Då erforderlig
vård inte kunnat beredas på hemortssjukhus eller behovet av sjukhusvården
uppkommit utanför det landstingsområde eller sådan i landsting ej deltagande
stad, där den sjuke är bosatt, och den sjuke med anledning härav
måst intagas på annat allmänt sjukhus, utgår ersättning med belopp, som
motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården på
sjukhuset (15 §).

Reseersättning tillkommer försäkrad som åtnjutit läkarvård, för vilken
han i princip är berättigad till ersättning. Som huvudregel gäller att försäkringen
ersätter 3/4 av resekostnaden, i den mån denna överstiger 4 kronor för
det första besöket hos läkaren och 1 krona för varje återbesök; av resekostnaden
för återbesök behöver den försäkrade dock själv ej svara för mer än 2
kronor. Högre ersättning får emellertid inte utgivas än som skulle ha utgått
vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den
försäkrade vistas. I vissa fall ersättes hela den resekostnad, som överstiger
de båda förstnämnda beloppen. Denna förmånligare ersättningsgrund tilllämpas,
när den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid
allmänt sjukhus eller vid sjukvårdsinrättning, som tillhör staten, landsting

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

eller stad utom landsting eller är statsunderstödd och som är avsedd enbart
för öppen vård. Ersättning efter den gynnsammare regeln utgår likväl ej
med högre belopp än som skulle ha utgått, om vården sökts vid närmaste
allmänna sjukhus, där den kunnat meddelas. Även om läkarremiss ej erhållits,
utgår ersättning enligt de förmånligare grunderna, när den försäkrade
sökt läkarvård vid allmänt sjukhus för skada som drabbat honom
genom olycksfall. Som förutsättning gäller dock att det skäligen kunnat
antagas, att han till följd av skadan var i trängande behov av läkarvård
vid sådant sjukhus. Ersättning för återresa efter erhållen läkarvård får
utges högst för resa till den plats där resan till läkaren påbörjades eller
till den försäkrades bostad. Är vägen till bostaden längre än den förstnämnda
färdsträckan, får emellertid ersättning beräknas för högst en mil
utöver färdsträckan vid resan till läkaren. Om den försäkrades ålder eller
tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall
ersättningen från försäkringen beräknas på den sammanlagda kostnaden
for den sjuke och hans följeslagare. Som allmän förutsättning för kostnadsersättning
i samband med läkarvårdsresor gäller, att resan skall ha föranletts
huvudsakligen av behovet av läkarvård. Den försäkrade skali skriftligen
intyga, att så har varit förhållandet (16 §).

Har den försäkrade åtnjutit sjukhusvård, som erfordrats på grund av
sjukdom, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårdsinrättningen.
Utgifter för resa för intagning på sjukvårdsinrättning ersättes
helt, dock högst med belopp som motsvarar kostnaden för resa till närmaste
allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Har den sjuke intagits
på hemortssjukhus och har behovet av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, får ersättning
utgivas högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste
hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för
återresa från sjukvårdsinrättning ersättes endast i den mån de överstiger
4 kronor. Kostnaden för återresa får ej beräknas högre än för resa från
sjukvårdsinrättningen till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård
uppkommit under det att försäkrad vistats utom det län inom vilket
han är bosatt och har han i anledning därav intagits på utomlänssjukhus,
utgår ingen ersättning alls för återresan. Om den försäkrades ålder eller
tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning på
sjukvårdsinrättning eller vid återresa därifrån, skall ersättning utgivas
även för följeslagarens resa. Behöver särskild vårdare anlitas under resorna,
ersättes kostnaden härför. Ersättningen beräknas då på grundval av den
sammanlagda kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller
vårdare. Ersättningen för följeslagares resekostnad får varje gång utgivas
högst efter kostnaden för tur- och returresa (17 §).

I fråga om såväl resor till och från läkare som resor till och från sjukvårdsinrättning
gäller ytterligare begränsande bestämmelser. Sålunda får

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

ersättningen beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas,
får ingen ersättning utgivas, om det med hänsyn till resans längd samt den
sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat eller färdats
på annat dylikt sätt, som inte skulle ha medfört särskild kostnad. För resa
med annan bil än ambulansbil eller sådan bil som går i allmän trafik eller
med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, som ej går i allmän
trafik, skall ersättningen beräknas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa.
Slutligen gäller, att kostnader för resa utom riket inte ersättes (16 och
17 §§).

I kungörelse den 10 december 1954 (nr 783) har Kungl. Maj:t meddelat
särskilda bestämmelser angående resekostnadsersättning vid färd med vissa
färdmedel, som ej går i allmän trafik. I denna kungörelse angives de belopp
per färdkilometer, som skall läggas till grund för beräkning av resekostnaden
vid färd med sådana färdmedel. Om resan företages med fortskaffningsmedel,
som tillhör den sjuke eller hans make eller den sjukes eller makens
föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, barn, adoptivbarn eller fosterbarn
eller den som är gift med sådan person, skall resekostnaden beiäknas
till 10 öre för kilometer vid resa med bil eller hästskjuts eller maskindriven
farkost samt 5 öre för kilometer vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt
föreligger. För resa med moped eller cykel utgår ingen ersättning.
Tillhör fortskaffningsmedlet annan än som nu sagts fördubblas de
nyssnämnda beloppen.

Om sjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande så beslutat, skall
enligt SFL ersättning utgivas för kostnader för sjukgymnastik och vissa
andra liknande behandlingar samt konvalescentvård (18 §).

Kungl. Maj :t kan förordna att kommun, som vidtar åtgärder för att bereda
medellösa eller mindre bemedlade personer läkarvård, skall av vederbörande
sjukkassa erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som sålunda
beretts försäkrad. Vidare äger sjukkassa med arbetsgivare som anordnar
läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter
för sjukvårdsförsäkringen kan antagas minska, överenskomma om skälig
gottgörelse för arbetsgivarens kostnader. Sådan överenskommelse skall fastställas
av tillsynsmyndigheten (19 §).

Sjukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar med
minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt dessutom vissa gifta
eller tidigare gifta kvinnliga kassamedlemmar ulan sådan inkomst (7 §).

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i
penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta av sådant arbete. Sådan årsinkomst av förvärvsarbete, som
arbetstagare kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller
enskild tjänst benämnes i lagen årsinkomst av tjänst (8 §).

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Beträffande förutsättningarna för erhållande av sjukpenning gäller, att
\id sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, utgår hel sjukpenning.
Vid sjukdom, som inte medför förlust av arbetsförmågan men nedsättning
av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning. Såsom sjukdom
skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt
arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits,
och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedömande
huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen
kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på
grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt
arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig
skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas huruvida
den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning,
ar i stånd att försörj a sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade
enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen
(21 §). Om försäkrad utan giltig anledning vägrar att underkasta
sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta
sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag
erbjudits honom av allmänna medel, kan sjukpenning helt eller delvis tills
vidare forvagras honom under förutsättning att han erinrats om denna
påföljd (27 §). Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring
som värnpliktig eller i vissa angivna fall tagits i förvar på det allmännas
bekostnad (23 §).

Alla sjukpenningförsäkrade medlemmar är tillförsäkrade grundsjukpenning
med 3 kronor om dagen (22 §). Till grundsjukpenningen utgår i
förekommande fall barntillägg (24 §). De medlemmar, vilkas årsinkomst
av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor, är därjämte försäkrade för tilläggssjukpenmng
som utgår med varierande belopp, beroende på vilken sjukpenningklass
medlemmen placerats i på grund av den för honom beräknade
årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kronor och
lagsta en krona. Efter 180 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen, dock
inte i de lägsta klasserna (22 §). Under tid för sjukhusvård utbytes sjukpenningen
mot hempenning. Denna motsvarar sjukpenningen minskad med
tre kronor, dock med högst hälften av sjukpenningen (25 §).

Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta huruvida medlem
skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara fallet, placera honom
i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan skall också, när det
kommit till dess kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst eller annat
förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas. Beslut härom träder
i kraft tidigast vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock
ej ske under pågående sjukdom, såvida inte sjukhjälpstiden utgått eller,
då fråga är om yrkesskada, den s. k. samordningstiden gått till ända (11 §).

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Såsom karenstid gäller, att sjukpenning som regel ej utgives för de tre
första dagarna av varje sjukperiod (26 §).

Sjukhjälpstiden, dvs. den längsta tid under vilken sjukpenning (hempenning)
eller ersättning för sjukhusvård utgives, omfattar som regel 730
dagar. Den som är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för
sjukhusvård vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjukdom,
såvida denna inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 §).

Samordningen med yrkesskadeförsäkringen innebär att personer, som är
både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada
får ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den
s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden utgives sjukhjälp
i allmänhet endast från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i
SFL. Samordningstiden omfattar som regel tiden t. o. m. 90 :e dagen efter
det yrkesskadan inträffade (31 §).

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att
erlägga avgifter dels för sjukvårdsförsäkringen, dels för försäkringen för
grundsjukpenning och dels för försäkringen för tilläggssjukpenning. Den
som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa skall erlägga avgift i
båda kassorna (33 §).

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften
avser bestämts till minst 1 200 kronor. Den som vid utgången av sistnämnd£
år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju år eller uppbär folkpensionsför
mån i annan form än ålderspension är dock icke skyldig att erlägga avgift
till sjukvårdsförsäkringen. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning
skall erläggas av medlem som har förenämnda taxerade inkomst och vid utgången
av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning. Avgift
för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som
under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning.
Den som fullgör värnpliktstjänstgöring kan befrias från avgift för
försäkringen för tilläggssjukpenning (33 §). Avgifterna faslställes av tillsynsmyndigheten
efter vederbörande kassas hörande. Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning skall var för
sig vara lika stora för samtliga av vederbörande försäkring omfattade avgiftspliktiga
medlemmar i kassan samt beräknas för kalenderår. Avgifterna
för försäkring för tilläggssjukpenning skall beräknas för kalendermånad
och vara lika stora för de medlemmar i kassan, som tillhör samma sjukpenningklass
och för vilka gäller samma sjukhjälpstid, samt skall vara avvägda
i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen inom varje sjuk -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

penningklass (34 §). Den sammanlagda avgiften för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning får icke överstiga 2 procent av den
taxerade inkomsten. Sjukförsäkringsavgift som för ett kalenderår uppgår
till lägre belopp än fem kronor skall ej påföras (35 §). Sjukförsäkringsavgifterna
upptages i samband med uppbörden av de allmänna skatterna
(36 §).

Arbetsgivarna bidrager till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §). Till de allmänna sjukkassorna
utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag
och avgiftsersättningsbidrag (40 §). Sjukhjälpsbidraget utgår
med viss procentuell andel av utgifterna under kalenderåret, nämligen beträffande
läkarvård, gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård och andra
sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 § samt resor med 50
procent, beträffande grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning
med 50 procent samt beträffande barntillägg med 75 procent (41 §).
Som avgiftsersättningsbidrag utgår tio kronor för varje medlem, som vid
debitering av slutlig skatt icke påförts avgift för sjukvårdsförsäkringen på
den grund att hans taxerade inkomst understiger 1 200 kronor eller att han
vid utgången av det år avgiften avser upphört att vara medlem, fyllt 67 år
eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än ålderspension (44 §).

Den frivilliga försäkringen innebär bl. a., att sjukpenningförsäkrad
medlem, som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst, genom frivilliga avgifter äger försäkra sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av visst tillägg till den sjukpenning, som
utgives på grund av den obligatoriska försäkringen (47—53 §§).

Beträffande den frivilliga försäkringen skall åtskilliga stadganden om
den obligatoriska försäkringen i tillämpliga delar lända till efterrättelse
(54 §).

Lagen om yrkesskadeförsäkring

Försäkring enligt lagen den 74 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 (nr
243, ändr. 399/55 och 75/58) är dels obligatorisk och dels frivillig. Den obligatoriska
försäkringen bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla
arbetstagare samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga
personer. Försäkringen bedrives av riksförsäkringsanstalten och
vissa ömsesidiga försäkringsbolag.

Den obligatoriska försäkringen avser yrkesskador, dvs. skador
till följd av olycksfall i arbetet ävensom vissa yrkessjukdomar (6 §).
Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor,
läkemedel, proteser m. in. Med läkarvård likställes sjukgymnastik och vissa
andra liknande behandlingar (12 §). 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Ytterligare förmåner är sjukpenning, vårdbidrag, barntillägg, hempenning,
livränta till invalid eller efterlevande, samt begravningshjälp. Förutsättning
för att sjukpenning och invalidlivränta skall utgå är förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna, beträffande sjukpenning med minst hälften
och beträffande livränta med minst en tiondel (13—19 §§).

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan
skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan
inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av
arbete utan också på hans förmåga att utöva sitt yrke. Om den skadade
undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att
väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda
sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning
under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för
honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter utbildningstidens slut må, om utbildningen kan antagas ha
varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn
tagas härtill (10 §).

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,
som givits av försäkringsinrättningen, arbetsgivaren eller läkare i syfte att
förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder av skadan och
har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, kan nedsättning ske av sjukpenning,
barntillägg och livränta till den skadade (28 §).

Yrkesskadeförsäkringen har som nämnts samordnats med sjukförsäkringen.
Från regeln om en samordningstid av 90 dagar gäller bl. a. det
undantaget att samordningstiden upphör senast den dag rätt till livränta
inträder (It §).

Sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende
av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga
arbetsförtjänst är att hänföra (13 §).

Även livränta beräknas på grund av den försäkrades årliga arbetsförtjänst
(16 §1. Efterlevandelivränta utgår till änka, så länge hon lever ogift (20 §).
Till avlidens barn utgår livränta som regel till dess barnet fyllt sexton år. Till
barn som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock
icke utgivas, med mindre adoptanten samt, om han var gift, hans make vid
tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot
barnet. Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn (21 §).
Avlidens fader, moder eller adoptant äger under vissa förutsättningar rätt
till livränta (22 §).

Frivillig försäkring kan tecknas av envar, antingen enskilt eller
kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbildningsanstalt
(45 S). Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse beträffande den
frivilliga (48 §).

Militär er sättningsf örordningen

Enligt förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning)1
(nr 261, ändr. 256/53, 672/53, 460/54 och 362/55) utgår ersättning till värnpliktiga
och viss annan personal vid krigsmakten vid skada under militärtjänstgöring
enligt regler som i väsentliga avseenden överensstämmer med
dem, som gäller enligt YFL. Sålunda ersättes kostnader för läkarvård,
tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. m. Med läkarvård
likställes sjukgymnastik och vissa andra liknande behandlingar. Sjukpenning,
barntillägg, hempenning, livränta och begravningshjälp utgår efter
väsentligen samma grunder som de, vilka gäller enligt YFL (6—7 §§)
Även för bedömande av arbetsförmågans nedsättning gäller bestämmelser
motsvarande dem som gäller enligt YFL (8 §).

Epidemilagen m. m.

Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändr. 299/37, 562/38, 114/39,
485/40, 1049/40, 422/44, 130/46, 457/48, 48/50, 214/52, 272/52, 430/53 och
362/54) äger hälsovårdsnämnd underkasta en person, vilken utan att vara
sjuk likväl av läkare misstänks föra smitta av epidemisk sjukdom, den
observation och isolering som nämnden finner erforderlig. Blir sådan person
intagen på epidemivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal för isolering,
är han berättigad att kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt rum på
inrättningen, så länge han är intagen där. Kostnaden härför skall betalas
av vederbörande landstingskommun eller stad utanför landstingskommun.

I lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 294; ändr.
459/58) stadgas om ersättning av statsmedel för inkomstbortfall till följd
av ingripande mot smittbärare enligt epidemilagen, livsmedelsstadgan eller
mejeristadgan. Ersättning till tillfällig smittbärare, dvs. smittbärare som
icke är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår i princip med
det belopp som i form av sjukpenning (hempenning) skulle ha utgivits
till vederbörande, om han hade varit sjuk. Någon karenstid gäller dock ej.
Ersättningen beräknas och utbetalas av sjukkassorna, som återfår utgivna
belopp av staten. Ersättning till kronisk smittbärare, dvs. smittbärare
som är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår efter andra
grunder och utbetalas av länsstyrelserna. Till sådan smittbärare kan utgå
ersättning även för annan förlust än inkomstbortfall.

1 Denna förordning benämnes i det följande Milf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

29

Rehabiliteringen

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning

Utredningen lämnar till en början en redogörelse för rehabiliteringsvcrksamheten,
varmed utredningen avser de åtgärder, som
erfordras för att minska följderna av sjukdom eller invaliditet. Inom
rehabiliteringsversamheten skiljes mellan en medicinskt betonad del och
en arbetsmarknadsbetonad del.

Utöver den egentliga sjukvården, från vilken i fortsättningen bortses,
hänför utredningen till den medicinska rehabiliteringen vissa särskilda
undersöknings- och behandlingsformer, av vilka de viktigaste är sjukgymnastik,
sysselsättnings- och arbetsterapi, behandling genom fysikaliska
hjälpmedel, tillhandahållande av tekniska hjälpmedel (exempelvis proteser)
och undervisning i deras nyttjande, kuratorsverksamhet samt funktionsprövning.
Den sistnämnda förekommer dels vid ställandet av diagnos,
dels under rehabiliteringsprocessen för att registrera patientens framsteg
och fastställa funktionsförmågan efter undergången behandling.

Till den arbetsmarknadsbetonade rehabiliteringen, vanligen kallad arbetsvärden,
hänför utredningen bl. a. arbetsprövning, arbetsträning, yrkesutbildning
och s. k. skyddad sysselsättning. Arbetsprövning verkställes vid
statens arbetsklinik i Stockholm och avser bedömning av den partiellt
arbetsföres arbetsförmåga från fysisk, psykisk, yrkesmässig och social synpunkt.
Arbetsträning bedrives vid särskilda verkstäder, som för ändamålet
upprättats av landsting, kommuner och enskilda under medverkan av
arbetsmarknadsmyndigheterna. År 1958 fanns omkring 1 000 platser vid
ett 30-tal verkstäder. Den partiellt arbetsföre beredes här möjlighet att
under tillsyn och fortlöpande ordination av läkare anpassa sin arbetsförmåga
efter förhållandena på en arbetsplats (arbetstempo, arbetstid, umgänge
med kamrater, förmän etc.) för att, när denna anpassning nått
tillräckligt långt, kunna övergå till ett under träningsperioden anskaffat
arbete i öppna marknaden. Yrkesutbildningen kan i huvudsak ske antingen
i form av en grundlig utbildning vid ordinarie utbildningsanstalter och
specialskolor eller vid kortare kurser, anordnade fristående eller i anslutning
till befintliga läroanstalter. Vid sidan av denna yrkesutbildning i skoleller
kursform förekommer yrkesutbildning i näringslivet, dvs. i form av
lärlingsanställning, tjänstgöring inom industrien eller vid statliga eller kommunala
inrättningar. Skyddad sysselsättning slutligen är avsedd för de fall
då andra arbetsvårdande åtgärder inte kan göra den partiellt arbetsföre
konkurrensduglig på arbetsmarknaden. Verksamheten avser att möjliggöra
för produktionssvag arbetskraft att genom eget arbete bidraga till sin
försörjning. Halvskyddad verksamhet drives med statligt stöd av enskilda
företag, helskyddad verksamhet av vissa myndigheter eller organisationer,

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

som för ändamålet inrättat särskilda verkstäder eller företag. År 1958 fanns
i landet sammanlagt ca 900 platser för hel- och halvskyddad sysselsättning.

Utredningen uttalar, att det från samhällsekonomisk synpunkt är av stor
betydelse, att sjuka och skadade så snart som möjligt kan sättas i stånd
att återgå i arbete. Kostnaderna för den sociala understödsverksamheten
kan hållas nere, samtidigt som produktionen tillföres arbetsinsatser.
Än större vikt måste emellertid fästas vid den personliga omsorgen om de
människor, vilka drabbats av sådan sjukdom eller skada, som medfört nedsatt
eller minskad arbetsförmåga. För socialförsäkringen måste det vara eu
angelägen uppgift att medverka i rehabiliteringsverksamheten såväl i administrativt
som i ekonomiskt avseende.

Vad den administrativa medverkan beträffar föreslår utredningen
på grundval av viss försöksverksamhet, att ett organiserat samaibete
kommer till stånd mellan sjukkassorna och arbetsvårdsorganen för
att möjliggöra ett tidigt uppmärksammande av behovet av arbetsvärd. Inom
varje centralsjukkasseområde bör enligt utredningens förslag finnas ett
samarbetslag bestående av representanter för sjukkassorna och arbetsvårdsorganen.
Till dessa samarbetslag skall sjukkassorna inrapportera sjukskrivna
medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet. Denna prövning
bör beträffande samtliga sjukskrivna i princip påkallas senast då sjukhjälp
utgått under tre månader. När fråga är om yrkesskadefall, som
överlämnas från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen, anser utredningen
att sjukkassorna i förekommande fall bör anmäla vidtagna eller
planerade arbetsvårdsåtgärder till yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Utredningen
rekommenderar även ett utvidgat samarbete mellan försäkringsinrättningarna
och arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare förordar utredningen,
att uppgifter, som finnes tillgängliga hos socialförsäkringsorganen och som
behovs för arbetsvårdsorganens bedömning av hjälpbehovet, skall tillhandahållas
de sistnämnda samt att sjukkontrollanterna vid sidan av sjukkontrollen
skall få till uppgift att insamla utredningsmaterial i fråga om sjukförsäkringsklientelet
för arbetsvårdsorganens räkning.

Någon ekonomisk medverkan från socialförsäkringens sida åt
institutioner som bedriver rehabiliteringsverksamhet bör enligt utredningen
för närvarande icke lämnas. Ej heller anser utredningen erforderligt att
socialförsäkringen lämnar ekonomiskt stöd åt den enskilde vid den m e d icinska
rehabiliteringen, när det gäller de särskilda kostnaderna
harfor i samband med sluten vård. Beträffande kostnaderna vid den öppna
vården erinrar utredningen om att för närvarande enligt 18 § SFL, 12 § YFL
och 6 § Milf kostnaderna för sjukgymnastik och viss annan fysikalisk behandling
kan ersättas, medan kostnaderna för sådana viktiga åtgärder inom
den medicinska rehabiliteringen som funktionsprövning och arbetsterapi
mte ersattes. Det synes utredningen erforderligt att bringa ifrågavarande bestämmelser
i bättre överensstämmelse med riktlinjerna inom den medi -

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

cinska rehabiliteringen. Funktionsprövning och arbetsterapi är av stor betydelse
för den sjuke eller skadade och medför icke obetydliga kostnader för
honom. På grund härav föreslår utredningen, att bestämmelserna i SFL,
YFL och Milf ändras så att funktionsprövning och arbetsterapi göres ersättningsberättigande.

Stöd från socialförsäkringen åt den enskilde vid arbetsvärd kan
enligt utredningens mening ifrågasättas dels beträffande den sjukes eller
skadades kostnader för bl. a. läkarundersökningar, kurser, resor, undervisningsmaterial,
verktygsutrustning och transportmedel, dels beträffande
kostnaderna för den sjukes och hans familjs försörjning. I förstnämnda
avseendet finner utredningen ej anledning att för närvarande föreslå några
ändrade regler men uttalar, att frågan bör bli föremål för prövning vid en
framtida översyn av socialförsäkringen. I fråga om kostnaderna för den
partiellt arbetsföres och hans familjs försörjning däremot föreslås i vissa
avseenden ändrade bestämmelser i SFL, YFL och Milf.

Beträffande sj u k för säkring en konstaterar utredningen, att en
partiellt arbetsför, som vid början av arbetsvärden är berättigad att uppbära
sjukpenning, i princip även under arbetsvärden äger uppbära sådan,
om han i övrigt uppfyller villkoren härför. Emellertid kan under arbetsvärden
fråga uppstå dels om nedsättning eller indragning av sjukpenning,
dels om ändring av sjukpenningförsäkrads sjukpenningklass eller inplacering
av tidigare ej sjukpenningförsäkrad i sjukpenningklass. Detta sammanhänger
med frågorna huruvida den partiellt arbetsföre uppbär ersättning
under arbetsvärden och av vilken art denna ersättning är.

Den ersättning som förekommer är av olika omfattning och karaktär vid
olika former av arbetsvärd. Beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning
gäller av Kungl. Maj :t fastställda regler om utbildningsbidrag. Dessa bidrag
utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg samt särskilt tillägg.
Samtliga bidrag utgår i mån av behov. Därest den bidragsbehövande uppbär
sjukpenning, reduceras utbildningsbidraget med motsvarande belopp.

Vid arbetsprövning och vid yrkesutbildning i skol- eller kursform förekommer
inte någon ersättning för utfört arbete. Detta är däremot fallet
vid yrkesutbildning i näringslivet liksom vid arbelsträning och skyddad
sysselsättning. Vad först angår yrkesutbildning i näringslivet träffas i allmänhet
i varje särskilt fall ett anställningsavtal, vilket bl. a. preciserar
den lön, som arbetsgivaren under olika skeden av utbildningen åtager sig
att utbetala till lärlingen. Lönen ansluter sig till gällande avtal för vederbörande
yrkeskategori, såvida ej särskilda skäl föranleder avvikelse. Ofta är
dock lönen otillräcklig för uppehället, och i sådant fall utgår kompletterande
utbildningsbidrag från arbetsvårdsorganen.

Ersättningsgrunderna vid verkstäderna för arbetsträning och skyddad
sysselsättning är mera komplicerade. Vid landstingens traningsverkstäder
tillämpas vanligen ett system innebärande en kombination av ackordslön

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

och försörjningsbidrag av varierande storlek — i regel mellan 200 och
300 kronor i månaden. Därjämte kan vissa tilläggsförmåner utgivas. Försörjningsbidraget
reduceras med hänsyn dels till den från verkstaden utgående
arbetsersättningen och dels til! övriga utgående förmåner (ersättning från
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, sjukkassa etc.). I flertalet
fall har landstingen skaffat sig en återförsäkring för försörjningsbidraget
(till en del eller i dess helhet) genom att avkräva hemortskommunen
ansvarsförbindelse eller utverka direkta kommunala stipendier.

Ett mindre antal landstingsverkstäder tillämpar ett ersättningssystem
med ackordslön och garanterad timpenning samt vissa andra förmåner
(arbetskläder, bostadsbidrag, sjuklön), medan klienten vid behov av kompletterande
bidrag hänvisas till hemortskommunen. Detta system överensstämmer
i sina huvuddrag med det som gäller för kommunala och enskilda
verkstäder, vilka i allmänhet är inriktade på skyddad sysselsättning men
där arbetsträning även förekommer. Vid dessa senare verkstäder utgår
nämligen ersättningen i form av ackordslön eller garanterad timpenning,
fastställd med hänsyn till arbetsuppgifternas art och klienternas arbetsförmåga.
I enstaka fall utgives vidare resebidrag. Särskilda försörj ningsbidrag
utgår däremot inte genom verkstaden, utan klienten hänvisas till
socialnämnden, därest behov av kompletterande ekonomisk hjälp föreligger.

Förklaringen till att landstingens träningsverkstäder i motsats till de
kommunala och enskilda verkstäderna utger eller förmedlar försörjningsbidrag
får enligt utredningen sökas i rent praktiska förhållanden. Eftersom
klienterna under träningstiden vistas utanför hemorten, har det ansetts
rationellt, att de inte i varje särskilt fall då behov av ekonomiskt stöd
uppstår skall behöva vända sig till hemortens socialvårdsorgan. Någon
egentlig skillnad mellan de båda systemen föreligger inte. Huvudregeln är
densamma, nämligen att ersättning utgår för utfört arbete. Den omständigheten
att arbetsinkomsten i vissa fall kompletteras med försörj ningsbidrag,
som utgives av verkstädernas huvudmän i samarbete med hemortskommunen,
medan i andra fall hjälp utgår direkt från hemortskommunen, torde
ej medföra att själva arbetsersättningen får olika karaktär.

Utredningen erinrar om att frågan om nedsättning eller indragning
av sjukpenning vid ökad arbetsförmåga skall avgöras med tilllämpning
av 21 § SFL. Enligt detta stadgande utgår vid arbetsoförmåga
hel sjukpenning och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften
halv sjukpenning. Är nedsättningen mindre än hälften, utgår inte sjukpenning.
Arbetsvärden syftar enligt utredningen till att föra den som på
grund av sjukdom eller skada ej kan försörja sig från arbetsoförmåga till
högsta möjliga grad av förvärvsförmåga. Givet är, anför utredningen, att
under denna tid vid något tillfälle gränsen mellan arbetsoförmåga och nedsättning
av arbetsförmåga överskrides, liksom också att vid någon tidpunkt
nedsättningen kommer att understiga hälften. Bedömningen av arbetsför -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

inågan bör härvid enligt utredningens uppfattning ske mot bakgrunden av
den sjukpenningförsäkrades faktiska möjligheter att erhålla inkomst av
förvärvsarbete.

Beträffande personer som undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning
eller yrkesutbildning i skol- eller kursform konstaterar utredningen, atf
dylika möjligheter i allmänhet inte föreligger förrän arbetsvårdsåtgärden
genomförts. Till yttermera visso är klienten under hela tiden för sitt uppehälle
uteslutande hänvisad till utbildningsbidrag. Utredningen uttalar, att
omständigheterna normalt torde vara sådana, att fullständig arbetsoförmåga
får anses föreligga till dess syftet med arbetsvårdsåtgärden vunnits.
Klienten torde därför under hela arbetsvårdsperioden få anses vara i sådant
tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som avses i 21 §
SFL.

När det gäller de former av arbetsvärd, vid vilken ersättning utgår för
utfört arbete, anser utredningen förhållandena vara annorlunda. Under
yrkesutbildning inom näringslivet, arbetsträning samt skyddad sysselsättning
kan förbättringen i arbetsförmågan till viss grad anses återspeglad i
den vid dessa arbetsvårdsformer utgående arbetsersättningen. Med hänsyn
till den inkomst, som förvärvas under yrkesutbildning i näringslivet, arbetsträning
eller skyddad sysselsättning, torde det enligt utredningens mening
sålunda inte vara uteslutet, att sådan höjning av arbetsförmågan måste
anses ha inträtt, att nedsättning till halv sjukpenning respektive indragning
av sjukpenning kan komma i fråga.

Ändring av sjukpenningförsäkringen får enligt 11 § SFL
inte ske under tid då sjukpenningför säkrad lider av sjukdom, som avses i
21 §, förrän sjukhjälpstiden eller — när det gäller yrkesskada — samordningstiden
utgått. Som nämnts har utredningen den uppfattningen att den
som undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller kursform
regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden får anses vara i sådant tillstånd
av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom, som
avses i 21 §. Någon ändring av sjukpenningförsäkrads sjukpenningklass
torde därför vid dessa arbetsvårdsformer i allmänhet inte aktualiseras annat
än vid utförsäkring.

Beträffande sjukpenningför säkrad, som undergår yrkesutbildning i näringslivet
eller arbetsträning eller bcredes skyddad sysselsättning, kan det
däremot enligt vad utredningen funnit bli aktuellt med ändring av klassplacering,
därest det av arbetsersättningen och övriga omständigheter kan
anses framgå, att nedsättningen av arbetsförmågan är mindre än hälften.
Vid sådan ändring uppkommer emellertid spörsmålet, huruvida och i vad
mån ersättning som utgår vid arbetsvärd är alt betrakta som inkomst av
tjänst och därför skall påverka sjukpenningklassplaceringen.

Vid yrkesutbildning i näringslivet anser utredningen ett klart anställningsförhållande
föreligga. Lön utgår i enlighet med marknadens villkor.

3 — Bilmng till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 161

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 är 1959

Jämförelse kan göras med den lärlingsutbildning hos företagare, som förekommer
för andra än partiellt arbetsföra. I sådana fall torde den utgående
arbetsersättningens karaktär av inkomst av tjänst inte ha ifrågasatts.

Beträffande arbetsersättningen vid arbetsträning och skyddad sysselsättning
finner utredningen frågan mera svårbedömlig. Med hänsyn till
arbetsvårdsåtgärdernas natur av samhälleliga hjälpformer kan tveksamhet
råda huruvida inkomsten är att beteckna som inkomst av tjänst eller ej.
Utredningen har emellertid inhämtat, att riksförsäkringsanstalten ansett
att ersättningen även i dessa fall, i den mån den utgår för utförd arbetsprestation,
är att hänföra till inkomst av tjänst. Intages denna ståndpunkt
måste i förekommande fall avgöras, huruvida inkomsten till sin storlek
och varaktighet är sådan, att den bör läggas till grund för placering i sjukpenningklass.
Utredningen anför härutinnan.

Enligt vad i förarbetena till SFL uttryckligen sagts, skall vid beräkning
av årsinkomsten hänsyn inte tagas till tillfälliga inkomstförändringar. Sjukpenningförsäkringen
skall anpassas endast till mera varaktigt ändrade inkomstförhållanden.
I SFL har detta kommit till uttryck i bestämmelsen, att
med årsinkomst av förvärvsarbete skall avses den för år beräknade inkomst,
som man kan antagas komma att tills vidare åtnjuta, varvid enligt förarbetena
sikte skall tagas 1 å 2 år framåt i tiden.

o När. det gäller yrkesutbildning i näringslivet, vilken ofta pågår relativt
lång tid, ökar arbetsinkomsten gradvis under hela utbildningstiden för att
mot slutet uppgå till vad som är gängse i yrket. Då arbetsinkomsten i denna
arbetsvårdsform kan antagas få varaktig karaktär, torde densamma därför
i allmänhet — såvitt inte bestämmelserna i 11 § SFL lägger hinder härför
— kunna föranleda inplacering i sjukpenningklass av icke sjukpenningförsäkrad.
Likaså torde under samma förutsättning för redan sjukpenningförsäkrad
ändring av sjukpenningklassplacering kunna ifrågakomma.

\ad sedan den skyddade verksamheten beträffar, är den avsedd att
varaktigt eller i varje fall under längre tid bereda sysselsättning åt ett
restklientel. Beräkningen av årsinkomsten torde med hänsyn härtill inte
vålla större svårigheter. För de olika verkstäderna finnes lönestatistik med
genomsnittssiffror för timförtjänst. Antalet arbetstimmar, som den enskilde
kan prestera, torde, sedan en viss prövotid förflutit, relativt lätt kunna angivas.
Med anledning härav torde efter kortare observationstid kunna fastställas,
huruvida arbetsinkomsten för år räknat uppgår till sådant belopp,
att medlemmen skall tillhöra sjukpenningförsäkringen och i förekommande
fall i vilken sjukpenningklass han skall inplaceras.

Vid arbetsträning är förutsättningarna ej likartade. Arbetsträningen är
avsedd att pågå endast under kortare tid. Enligt uppgift uppgår den genomsnittliga
träningstiden till 4 å 5 månader. Man kan ej med säkerhet i det
enskilda fallet förutse vad som kan följa efter träningstidens slut. Tillgängliga
uppgifter för verksamhetsåret 1957 visar, att 35 % av fallen rekommenderats
arbete, 14 % bedömts i behov av fortsatt arbetsvärd i form av
yrkesutbildning eller arbetsprövning, 4 % hänvisats till skyddad sysselsättning
eller hemarbete samt att inte mindre än 21 % måst avbryta träningen
på grund av sjukdom och 26 % avbrutit av annan anledning. Möjlighet att
omedelbart efter träningen övergå i förvärvsarbete föreligger med andra
ord för mindre än hälften av fallen.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Att under rådande förhållanden vid träningsperiodens början avgöra,
huruvida arbetsinkomsten under arbetsträningen kan bli av så stadigvarande
natur, att den bör påverka sjukpenningförsäkringen, är i det enskilda
fallet därför inte möjligt. I stor utsträckning blir inkomsten av
tillfällig natur. På grund härav torde vid bestämmandet av tillhörighet till
sjukpenningklass någon hänsyn regelmässigt ej böra tagas till arbetsinkomst,
erhållen under arbetsträning.

Sammanfattningsvis finner utredningen, att nu gällande bestämmelser
endast medgiver begränsat utrymme för utgivande av sjukpenning under
tid för arbetsvärd, eftersom sjukhjälpstiden regelmässigt — om inte helt så
till stor del — tidigare tagits i anspråk. Vidare kan under tid för arbetsvärd
fråga uppkomma om nedsättning eller indragning av sjukpenning samt om
ändring av sjukpenningklass. Även inplacering av icke sjukpenningförsäkrad
i sjukpenningklass kan aktualiseras. Utredningen drar den slutsatsen
att sjukförsäkringens ekonomiska stöd åt den enskilde under tid för arbetsvärd
ofta är ytterst ringa, i synnerhet vid mera tidskrävande arbetsvårdsåtgärder.
I samma mån som sjukpenning från sjukkassan tages i anspråk
under arbetsvärd, har detta återverkningar på medlemmens framtida försäkringsskydd,
som härigenom minskas och i sämsta fall helt förbrukas.
Med hänsyn härtill ifrågasätter utredningen, om inte de nuvarande bestämmelserna
bör ändras i syfte att möjliggöra en mera effektiv ekonomisk insats
från sjukförsäkringens sida i fråga om arbetsvårdsåtgärderna. Härvid
bör medlemmens behov av framtida försäkringsskydd jämväl beaktas.
Enligt utredningens mening kan två alternativa lösningar tänkas.

Det ena alternativet är att låta hel sjukpenning utgå under hela arbets*
vårdsperioden och att — med hänsyn till att långtidsfallen ofta förbrukat
sjukhjälpstiden före arbetsvårdsåtgärdens vidtagande — för ifrågavarande
fall förlänga sjukhjälpstiden. Detta skulle närmast förutsätta en bestämmelse
innebärande, att tid varunder medlemmen undergår arbetsvärd inte
skall inräknas i sjukhjälpstiden. Med hänsyn till att ett avsteg från den
tvååriga sjukhjälpstiden skulle kunna få vittgående konsekvenser, bedömer
utredningen en dylik lagändring som ogenomförbar.

Det andra alternativet innebär, att sj ukpenningförsä k ringen
får vara vilande under tiden för arbetsvärd. De vid arbetsprövning
och yrkesutbildning utgående utbildningsbidragen reduceras med sjukpenningen.
För den enskilde är det därför likgiltigt om sjukpenning utgår eller
icke, emedan totalbeloppet ändå blir oförändrat — under förutsättning att
sjukpenningen understiger de maximibidrag som kan ifrågakomma under
arbetsvård. Den enskilde bär därför enligt utredningens mening ej något att
vinna genom att taga sin sjukpenningförsäkring i anspråk. Med hänsyn till
risken för utförsäkring torde han tvärtom helst se att så inte behöver bli
fallet. Vid arbetsträning anser utredningen förhållandet vara ett annat. Visserligen
utgives vid flertalet verkstäder som drives av landsting försörjningsbidrag,
men dessa varierar i storlek och utgår som regel av socialhjälps -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

medel. Vid andra verkstäder förekommer inte några särskilda försörj ningsbidrag.
På grund härav torde enligt utredningen många klienter trots risken
för utförsäkring föredraga att i första hand utnyttja sjukpenningförmånerna.
Detta är i ännu högre grad fallet vid skyddad sysselsättning. För
klientelet i denna verksamhet torde för övrigt sjukhjälpstiden i allmänhet
ha gått till ända redan före arbetsvärdens insättande.

Utredningen uttalar som sin uppfattning att det vid arbets prövning och
yrkesutbildning i allmänhet är ett önskemål från den enskildes sida att inte
behöva taga sjukpenningförsäkringen i anspråk. Med nuvarande ordning är
det stor risk, att han vid avbrott i arbetsvärden på grund av recidiv i sjukdomen
står utan försäkringsskydd, vilket inte kan anses tillfredsställande.
Utredningen föreslår därför, att det i lagen intages bestämmelser till förhindrande
av att sjukkassemedlems försäkringsskydd i fråga om sjukpenning
påverkas under arbetsvärd, varom här är fråga. Dylika bestämmelser bör i
övrigt inte innebära någon ändring i medlemmens tillhörighet till och rättighet
gentemot försäkringen. Sjukpenningförsäkringen skall med andra ord
kunna betraktas såsom vilande under tiden för arbetsvärd. Om och när arbetsvärden
på grund av sjukdom avbrytes, skall medlemmen kunna uppbära
sjukpenning på samma sätt som före arbetsvärdens början; allt givetvis
under förutsättning att villkoren härför i övrigt är uppfyllda. Utredningen
hänvisar till att det redan nu finnes bestämmelser i SFL, vilka kan
sägas innebära ett slags vilande försäkring. I 23 § stadgas sålunda, att
sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring som värnpliktig.
Enligt 33 § fjärde stycket föreligger vidare möjlighet för värnpliktig
att efter ansökan befrias från avgift till tilläggssjukpenningförsäkringen.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att i 23 § SFL intages en
bestämmelse av innehåll, att sjukpenning inte skall utgå för tid då försäkrad
undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning.

När det gäller garantierna för att en sjukkassemedlem skall kunna återinträda
i sina rättigheter, om arbetsvärden avbrytes på grund av sjukdom,
anför utredningen, att såsom i det föregående konstaterats en medlem, som
åtnjuter arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning i skoleller
kursform, regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden torde få anses
vara i sådant tillstånd, som avses i 21 § SFL. Någon ändring av sjukpenningklass
kan därför med hänsyn till bestämmelsen i 11 § tredje stycket i regel
inte göras i dessa fall. Vid arbetsvärd i form av yrkesutbildning i näringslivet
torde det däremot, såsom tidigare framhållits, inte vara uteslutet, att
det blir aktuellt med ändring av den försäkrades sjukpenningförsäkring, om
det visar sig att nedsältningen av arbetsförmågan är mindre än hälften. För
att förhindra att nedsättning till lägre sjukpenningklass sker i något fall,
då fråga är om arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning,
föreslår utredningen, att i 11 § SFL intages en bestämmelse om att nedsatt -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

ning i sjukpenningklass ej må ske under tid, då försäkrad undergår sådan
arbetsvärd. Med hänsyn till att den försäkrade omedelbart kan återinträda i
sina rättigheter anser utredningen rimligt, att han erlägger avgift till försäkringen
för tilläggssjukpenning i vanlig ordning.

Oaktat utredningen avvisat tanken på att alltid låta hel sjukpenning utgå
vid yrkesutbildning och eventuellt annan arbetsvärd i liknande syfte, ifrågasätter
utredningen, huruvida det ej kan befinnas motiverat med en bestämmelse
om rätt till hel sjukpenning oavsett graden av arbetsförmågans
nedsättning under tid, då försäkrad är föremål
för arbetsträning eller beredes skyddad sysselsättning och enligt bestämmelserna
i övrigt är berättigad att uppbära sjukpenning. Enligt utredningens
mening torde vad beträffar den skyddade sysselsättningen, som mer
eller mindre är att betrakta som en definitiv anordning närmast jämförbar
med en arbetsanställning i öppna marknaden, anledning dock saknas att
införa särskilda regler för sjukpenningförsäkringen. Vad gäller arbetsträningen,
som i likhet med arbetsprövning och yrkesutbildning innebär en
arbetsvårdande åtgärd av förberedande art, anser utredningen däremot en
bestämmelse av ifrågasatt slag befogad. En sådan regel skulle nämligen för
den enskilde utgöra en stimulans till att underkasta sig dylik arbetsvärd,
och sjukförsäkringsorganen skulle befrias från den nu ytterst besvärliga
frågan att avgöra, när hel eller halv sjukpenning bör utgå eller när indragning
av densamma skall ske. Av anförda skäl föreslår utredningen, att i
21 § SFL intages en bestämmelse av innebörd, att arbetsoförmåga alltid
skall anses föreligga under tid, varunder försäkrad undergår arbetsträning,
dock under högst sex månader.

Beträffande ersättning enligt YFL och Milf föreslår utredningen,
att de nu gällande bestämmelserna i 10 § YFL och 8 § Milf, vilka
föreskriver, att vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tid för
yrkesutbildning skall beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den
skadade att utföra förvärvsarbete, skall kompletteras, så att arbetsprövning
och arbetsträning, som enligt utredningen har samma syfte som yrkesutbildning,
jämställes med sådan utbildning.

Yttranden

Den uppfattning angående rehabiliteringsverksainhetens betydelse som
kommit till uttryck i betänkandet delas genomgående av remissorganen.

Förslagen om inrättande av särskilda samarbetslag och om etablerande av
samarbete i övrigt mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande
institutionerna tillstyrkes eller lämnas utan erinran i så gott som samtliga
remissyttranden. Sålunda understryker riksförsäkringsanstalten, att det
föreslagna samarbetet bör komma till stånd utan dröjsmål. Endast medicinalstyrelsen
ställer sig kritisk och anser, att det inte är tillräckligt med ett
samarbetsorgan enbart för sjukkassorna och arbetsvårdsorganen utan att

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

även den medicinska expertis som behandlat den sjuke bör deltaga. Beträffande
förslaget att utnyttja sjukkontrollanterna för insamlande av material
för arbetsvårdsorganens räkning har av statskontoret, Svenska socialvårdsförbundet
och Riksförbundet för partiellt arbetsföra ifrågasatts, huruvida
denna personal har erforderlig kompetens för uppgiften.

De föreslagna författningsändringarna lämnas i huvudsak utan erinran.
Statskontoret anför dock, att betänkandet inte innehåller några kostnadsberäkningar,
varför statskontoret saknar säkra hållpunkter för att kunna bedöma
räckvidden av de föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen.
Ämbetsverket ifrågasätter emellertid, om inte dessa reformförslag
bör upptagas i ett större sammanhang, exempelvis i samband med den planerade
allmänna översynen av sjukförsäkringen.

I vissa avseenden framföres invändningar av remissorgan, som i princip
godtar utredningens förslag. Sålunda uttalar Sveriges läkarförbund, att de
föreslagna reglerna bl. a. med hänsyn till den terminologi, som man här rör
sig med, inger vissa farhågor för oklarheter och tolkningssvårigheter. Liknande
synpunkter framföres av försäkringsrådet, som anför, att arbetsvärden
enligt vad betänkandet utvisar omfattar ett flertal olika, ofta varandra
avlösande moment som flyter in i varandra, och att det förefaller tveksamt,
huruvida sådana begrepp som arbetsprövning, arbetsträning och arbetsterapi
till sin innebörd är så avgränsade, att de inte lämnar rum för osäkerhet i
fråga om ersättningsrättens omfattning. Den undersökningsform som benämnes
funktionsprövning är också, enligt vad rådet förklarar sig ha erfarit,
ett mycket flytande begrepp.

Beträffande utredningens förslag, att kostnaden för arbetsterapi och funktionsprövning
skall ersättas i enlighet med reglerna för sjukgymnastik, uttalar
riks försäkringsans fält en, att ersättningsrätten i fråga om arbetsterapi
tills vidare bör begränsas till fall, då arbetsterapien genomföres vid institution,
knuten till sjukvårdsanstalt som avses i SFL. Denna begränsning finner
anstalten tillrådlig främst med hänsyn till att någon klar gräns mellan
arbetsterapi och arbetsvårdande åtgärder, t. ex. i form av arbetsträning, inte
kan anses föreligga.

Departementschefen

För att bereda en sjuk eller skadad person möjlighet att helt eller delvis
återgå till arbetslivet — oberoende av om i övrigt samhällets resurser
behöver tagas i anspråk för vederbörandes försörjning — bedrives numera
en alltmer omfattande s. k. rehabiliteringsverksamhet vid sidan av den
egentliga sjukvården. Inom rehabiliteringsverksamheten skiljer man mellan
en medicinskt betonad del och en arbetsmarknadsbetonad del. Den
medicinska rehabiliteringen, som svårligen kan klart avgränsas från den
egentliga sjukvården, avser att häva sjukdomen, förkorta konvalescenstiden
och överhuvudtaget förbättra patientens fysiska och psykiska duglighet. Den

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

arbetsmarknadsbetonade delen av rehabiliteringsverksamheten, som benämnes
arbetsvärd, syftar direkt eller indirekt till att skapa förutsättningar för
den partiellt arbetsföre att helt eller delvis genom arbete bereda sig försörjning.
o . .

Den rehabiliteringsverksamhet, som byggts upp under senare år, har givit
goda resultat, och det har visat sig att handikappade efter genomgången träning
eller utbildning kan göra en god insats i arbetslivet. Verksamheten ar
därför av stor samhällsekonomisk betydelse. För den enskilde är det av
oskattbart värde att kunna återgå till normala levnadsförhållanden. Rehabiliteringsverksamheten
fyller sålunda en betydelsefull samhällsfunktion. Tvekan
bör inte råda om att det även ligger i socialförsäkringens intresse att på
allt sätt medverka till att stödja denna verksamhet.

Frågan om socialförsäkringens medverkan, administrativt och ekonomiskt,
i rehabiliteringsverksamheten har undersökts av utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning. Beträffande den administrativa
medverkan föreslår utredningen, att det inom varje centralsjukkasseområde
skall utses ett samarbetslag bestående av representanter för
sjukkassorna och arbetsvårdsorganen. Till dessa samarbetslag skall enligt
utredningens förslag sjukkassorna senast då sjukhjälp utgått under tre månader
inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet.
Härigenom erhålles möjlighet att i tid påkalla rehabiliteringsåtgärder.
Viss försöksverksamhet har förekommit, vilken givit goda resultat. Utredningen
föreslår vidare utvidgat samarbete i olika avseenden mellan berörda
socialförsäkringsorgan och arbetsvårdsorganen. Bl. a. förordas att sjukkontrollanterna
vid sidan av sjukkontrollen skall få till uppgift att för arbetsvårdsorganens
räkning insamla utredningsmaterial beträffande försäkrade,
för vilka behov av arbetsvårdande åtgärder kan föreligga.

Utredningens förslag till samarbete i olika former synes mig kunna medföra,
att en smidig och kontinuerlig samverkan åvägabringas mellan socialförsäkringsorganen
och de arbetsvårdande institutionerna till fromma för
rehabiliteringsverksamheten. Jag utgår därför från att utredningens rek°m_
mendationer uppmärksammas av berörda organ. Härvid synes även möjligheterna
till samarbete med den läkare, som behandlat den sjuke, i enlighet
med medicinalstyrelsens påpekande kunna tillvaratagas. Medverkan av
sj ukkonlrollanterna vid insamlande av material för arbetsvårdsorganens
räkning förutsätter, att Kungl. Maj :t förordnar därom med stöd av 58 §
andra stycket SFL. Det torde ankomma på riksförsäkringsanstalten och arbetsmarknadsstyrelsen
att, i den mån lämplig personal för uppgiften finnes
att tillgå, göra framställning om sådant förordnande. I

I avsikt att söka stimulera den enskilde i dennes strävan att återanpassa
sig till arbetslivet har utredningen föreslagit vissa ändringar i SFL, YFL och

40

Kungl. Maj.fs proposition nr 161 år 1959

Milf, vilka syftar till att öka samhällets ekonomiska medverkan
vid rehabiliteringen, såvitt angår stödet åt den enskilde. De föreslagna ändringarna
medför därjämte en omfördelning av det ekonomiska stödet mellan

socialförsäkringen och andra samhälleliga hjälpformer.

Sålunda föreslår utredningen sådana ändringar i 18 § SFL, 12 § YFL och
6 § Milf, att de åtgärder som inom den medicinska rehabiliteringen går under
benämningen funktionsprövning och arbetsterapi göres
ersättningsberättigande. Utredningen framhåller, att dessa
åtgärder utgör viktiga delområden av den medicinska rehabiliteringen och
att det synes erforderligt att bringa socialförsäkringens bestämmelser i bättre
överensstämmelse med riktlinjerna för denna verksamhet.

Remissorganen har delat utredningens uppfattning att det föreligger skäl
för att ifrågavarande rehabiliteringsformer göres återbäringsberättigande.
Från flera håll har emellertid framhållits, att oklarhet råder beträffande in -

neborden av begreppen funktionsprövning och arbetsterapi samt deras avgränsning
i förhållande till andra rehabiliteringsåtgärder. Det har därför
uttalats farhågor för att tolkningssvårigheter kan uppstå.

Enligt min mening kan de under remissbehandlingen gjorda erinringarna
inte frånkännas fog. Sålunda förefaller gränsen mellan vad som benämnes
arbetsterapi och arbetsträning vara flytande. Inte heller är det klart om ar -

betsterapi skall anses inbegripa även sysselsättningsterapi. Begreppet funktionsprövning
synes också vara relativt obestämt, och denna undersökningsform
ingår enligt vad jag erfarit även sotr. ett led i den egentliga sjukvården.
Till de angivna invändningarna mot utredningens förslag kommer, att ett
genomförande av detsamma skulle medföra en utvidgning av de i 18 § SFL
stadgade undantagen från lagens huvudprincip att endast läkarvård är återbaringsberättigande.
Även i andra sammanhang har förslag framförts om
utvidgningar i återbäringsrätten till andra kostnader än sådana som avser

läkarvård. Som inledningsvis berörts har emellertid hittills ansetts, att sådana
utvidgningar av ersättningsrätten, vilka kan sägas innebära ett frångående
av nu gällande allmänna principer för lagstiftningen, bör anstå till
dess man vid den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringen kan
göra en mera omfattande och allsidig provning av de föreslagna ändringarnas
angelägenhetsgrad. Någon anledning att i nuvarande läge intaga en annan
ståndpunkt synes inte föreligga. Den allmänna översynen av sjukförsäkringen
torde få komma till stånd inom en relativt nära framtid bl. a. som
följd av pensionsreformen.

På grund härav och med hänsyn till att ett genomförande av förslaget kan
antagas medföra icke obetydliga kostnadsökningar för sjukkassorna, anser
jag mig för närvarande inte kunna tillstyrka de föreslagna ändringarna i
18 § SFL. Med hänsyn till frågans betydelse för de skadade och sjuka, som
underkastar sig ifrågavarande såväl kostsamma som tidskrävande behandling,
bör emellertid ett förnyat övervägande ske i samband med den all -

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

männa översynen. Därvid får även förslagen om ändringar i 12 § YFL och
6 § Milf behandlas.

Även om man bör gå fram med försiktighet när det gäller att nu genomföra
ändringar i SFL, bör hinder inte föreligga att göra justeringar på vissa
särskilda punkter. Härvid synes uppmärksamheten böra riktas på utredningens
förslag rörande bestämmelserna om sj ukpenning enligt SFL.

Under den tid då en person undergår arbetsvärd kan han vara berättigad
till sjukpenning, samtidigt med att vissa ersättningar utgives från annat
håll än från sjukförsäkringen. I sistnämnda avseende gäller, att det vid
arbetsprövning och yrkesutbildning kan utgivas utbildningsbidrag, av vilka
staten svarar för 75 procent och kommunen eller annan för 25 procent. Bidragen
utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt
tillägg. Dessa bidrag reduceras med eventuellt utgående sjukpenning. Vid
arbetsprövning och vid den yrkesutbildning som sker i skol- eller kursform
utgår ingen annan ersättning än utbildningsbidrag, låt vara att det vid yrkesutbildning
utgives en timpenning om en krona, som avdrages från utbildningsbidraget.
Vid yrkesutbildning i näringslivet är utbildningsbidragen att
anse som kompletteringar till den lön som utbetalas för utfört arbete, om
denna är otillräcklig för uppehället. Beträffande arbetsträning och skyddad
sysselsättning varierar ersättningsgrunderna. Gemensamt är dock, att lön
utgår för utfört arbete och att lönen kompletteras av försörjningsbidrag
från landstingen eller av socialhjälp. Även landstingens försörj ningsbidrag
reduceras med utgående sjukpenning. Som regel svarar vederbörande hemortskommun
i sista hand även för de av landstingen utbetalade försörjningsbidragen.

Enligt 21 § SFL utgår hel sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan och
halv sjukpenning vid nedsättning av denna med minst hälften. Såsom utredningen
anfört torde bedömningen av arbetsförmågan böra ske mot bakgrunden
av den försäkrades faktiska möjligheter att erhålla sin försörjning
genom förvärvsarbete. Sådana möjligheter synes inte föreligga vid arbetsprövning
och vid yrkesutbildning i skol- eller kurstorm. Vid sådan arbetsvärd
torde därför fullständig arbetsoförmåga så gott som alltid få anses
föreligga. Vid yrkesutbildning i näringslivet samt vid arbetsträning och
skyddad sysselsättning kan emellertid den försäkrade uppbära arbetsinkomst
och därigenom anses ha sådan arbetsförmåga att nedsättning eller
indragning av sjukpenning kan komma i fråga.

Beträffande ändring av en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring
stadgas i 11 § SFL, att då eu sjukkassa fått kännedom om att en medlems
årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått ändring av betydelse
för sjukpenningförsäkringen, kassan utan dröjsmål skall meddela det
beslut, som därav påkallas. Sådant beslut kan innebära, att en enbart sjukvårdsförsäkrad
medlem skall vara sjukpenningförsäkrad eller att en tidigare

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

sjukpenningförsäkrad medlem skall vara enbart sjukvårdsförsäkrad eller
att en sjukpenningförsäkrads klassplacering ändras. Härvid är att märka,
att enligt 22 § SFL en medlems tillhörighet till högre sjukpenningklass än
den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst samt
att placeringen i viss klass är beroende av storleken av denna årsinkomst.

Enligt 11 § SFL får vidare — frånsett speciella fall — ändring av en medlems
sjukpenningförsäkring inte ske under tid, då han lider av sjukdom,
som medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under tid,
då medlemmen undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller
kursform, uppbär han inte någon arbetsersättning, och i regel synes han
därvid böra anses lida av sjukdom, som nyss sagts. Vid dessa former av
arbetsvärd torde därför någon ändring av hans sjukpenningförsäkring i
allmänhet icke bli aktuell. Annorlunda blir förhållandet vid de former av
arbetsvärd, vid vilka arbetsersättning utgår. Denna ersättning kan vara
så stor att arbetsförmågan inte kan anses nedsatt med hälften. Vid yrkesutbildning
i näringslivet och vid skyddad sysselsättning torde vidare arbetsersättningen
vara av så pass varaktig karaktär och i övrigt av sådan art,
att den kan medföra ändring av sjukpenningförsäkringen. Arbetsträningen
däremot är avsedd att pågå endast kortare tid, och som regel torde inkomsterna
under dylik arbetsvärd inte kunna anses ha den varaktighet, att
de bör beaktas vid bestämmandet av sjukpenningklass.

Sjukpenning må enligt 29 § SFL vid varje sjukdom utgå under högst
två år. Detta medför, att en försäkrad som undergår arbetsvärd efter en
långvarig sjukdom vid återfall i sjukdomen under pågående arbetsvärd
kan komma att stå utan försäkringsskydd.

Utredningen har ansett det otillfredsställande att en försäkrad som undergår
arbetsvärd — särskilt mera tidskrävande sådan — riskerar att försäkringsskyddet
i fråga om rätten till sjukpenning förloras eller försämras
medan denna vård pågår. Detta förhållande kan utgöra ett avhållande moment,
när den försäkrade skall taga ställning till huruvida han skall underkasta
sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. De försäkrade bör i stället
stimuleras till att ställa sig till förfogande för sådana åtgärder, vilka på kort
sikt inte sällan kräver personliga uppoffringar.

I syfte att undanröja olägenheterna av gällande regler föreslår utredningen
därför, att sjukpenningförsäkringen skall vara
vilande medan en försäkrad undergår vissa former av arbetsvärd,
nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Förslaget innebär, att sjukpenning
inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt att placering
i lägre sjukpenningklass icke skall få äga rum under sagda tid.

Om utredningens förslag genomföres, skulle den fördelen vinnas, att en
försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvärd, skulle bibehålla
det försäkringsskydd, som han har då arbetsvärden påbörjas, så att
detta vid senare uppkommande behov kan tagas i anspråk. Den försäkrade

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

torde i regel finna det förmånligare, att sjukpenning inte utgår under arbetsvärden,
eftersom han på så vis får uppbära de utgående utbildningsbidragen
oreducerade och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat. Möjligen skulle
någon, vars sjukpenning är hög, kunna anse det förmånligare att uppbära
denna medan arbetsvärden pågår. Även i sådana fall — som måste
vara ytterst sällsynta — torde emellertid den försäkrade ha intresse av att
undvika utförsäkring. För de försäkrade bör därför de regler, som utredningen
föreslagit, vara förmånligare än de nu gällande. Härtill kommer, att
praktiska skäl talar för att den partiellt arbetsföre erhåller det samhälleliga
stödet från ett enda håll, i detta fall för närvarande arbetsvårdsorganen.
Vidare befrias sjukkassorna från de relativt tidsödande och komplicerade
avgöranden, som nu ofta måste träffas, huruvida vid ifrågavarande former
av arbetsvärd hel, halv eller ingen sjukpenning skall utgå.

Jag tillstyrker därför, att de av utredningen i detta avseende föreslagna
lagändringarna genomföres. Sålunda bör 11 § SFL ändras sa att en försäkrad
inte får placeras i lägre sjukpenningklass medan han undergår
arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 § SFL bör intagas en bestämmelse
om att sjukpenning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvärd.
Med hänsyn till att den försäkrade vid avbrott i arbetsvärden på grund av
sjukdom omedelbart är berättigad till sjukpenning, anser jag i likhet med
utredningen, att han bör erlägga avgift till sjukpenningförsäkringen i vanlig
ordning för den tid varunder arbetsvärden pågår.

Vad gäller den form av arbetsvärd, som benämnes arbetsträning, har
utredningen inte funnit skäl att föreslå bestämmelser av det slag som förordas
beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning. Som skäl härför anföres,
att vid vissa arbetsträningsverkstäder några särskilda försörj ningsbidrag
inte alls utgår och att vid övriga verkstäder bidragen är av högst
varierande storlek och som regel i sista hand bestrides av socialhjälpsmedel,
varför den försäkrade trots risken för utförsäkring i allmänhet föredrager
att i första hand utnyttja sjukpenningförmånen. För att de försäkrade skall
stimuleras att underkasta sig arbetsträning föreslår utredningen i stället, att
i 21 § SFL införes en bestämmelse om rätt till hel sjukpenning vid arbetsträning
under en tid av högst sex månader, oavsett graden av arbetsförmågans
nedsättning.

Otvivelaktigt kan det förhållandet att en partiellt arbetsför löper risken
att förlora sin sjukpenning eller få denna nedsatt, när han påbörjar arbetsträning
—- liksom när han över huvud taget börjar arbeta — verka avhållande
på hans strävan att försöka återgå till arbetslivet. Vid arbetsträning
torde dock ofta, särskilt i början av verksamheten, den försäkrades arbetsförmåga
alltjämt vara nedsatt i sådan grad, att rätt till åtminstone halv
sjukpenning föreligger. I den mån arbetsförmågan inte är nedsatt med
minst hälften synes det knappast tillrådligt att i detta sammanhang avvika
från de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning enligt SFL. När det

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

gäller frågan om specialregler vid arbetsträning, bör särskilt beaktas att
gränsen mellan denna verksamhet och skyddad sysselsättning, beträffande
vilken särbestämmelser ej ifrågasatts, är mycket oklar och att dessa två
arbetsvårdsformer ofta bedrives vid samma verkstäder utan någon tydligare
avgränsning dem emellan. Som påpekats under remissbehandlingen är gränsen
mellan arbetsterapi och arbetsträning likaså flytande. Av angivna skäl
kan jag därför inte nu tillstyrka den föreslagna ändringen i 21 § SFL. Det
synes i stället finnas anledning att avvakta erfarenheterna vid tillämpningen
av de ändrade regler, som jag föreslår beträffande arbetsprövning
och yrkesutbildning.

Beträffande ersättning enligt YFL och Milf har utredningen
föreslagit ändring av de bestämmelser i 10 § YFL och 8 § Milf som stadgar,
att det vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för
yrkesutbildning skall beaktas i vad man utbildningen medför hinder för
den försäkrade att utföra förvärvsarbete. Ändringsförslaget innebär att bestämmelserna
skall utvidgas till att utöver yrkesutbildning även avse arbetsprövning
och arbetsträning. Jag kan tillstyrka utredningens förslag såvitt
det rör arbetsprövning, medan jag i den del det avser arbetsträning i likhet
med vad som gäller förslaget om motsvarande ändring i SFL inte anser mig
kunna biträda vad utredningen förordat.

De föreslagna bestämmelserna om vilande sjukpenningförsäkring medför
vissa ökade kostnader för utbildningsbidrag vid arbetsprövning och
yrkesutbildning, beroende på att bidraget inte längre kommer att minskas
med belopp motsvarande utgående sjukpenning. Kostnadsökningen torde
dock ej vara av sådan storleksordning att den påverkar beräkningen av statsanslag
för ifrågavarande ändamål (V ht p. 79 i årets statsverksproposition).

Sjukresorna

S jukr

Inledningsvis framhåller utredningen, att den ansett sig endast böra
framlägga förslag, som kan anses helt förenliga med de grundsatser efter
vilka sjukförsäkringen i sin helhet utformats, och att utredningen avstått
från att föreslå ändringar, som skulle kunna föregripa en kommande mera
allmän översyn av sjukförsäkringen.

Utredningen behandlar först frågan vilka slags resor som bör
omfattas av försäkringsskyddet. Enligt gällande bestämmelser
avser detta endast resor för erhållande av läkarvård och sjukhusvård.
Ersättningsrätten är sålunda begränsad av den i 4 § SFL givna bestämningen
av bl. a. begreppet läkarvård. För att kostnader för läkarvård
skall kunna ersättas kräves, att vårdbehovet är föranlett av sjukdom, att

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

vården har meddelats av läkare och att sjukdomen har krävt läkares medverkan.
Utredningen har övervägt, om rätten till ersättning från sjukförsäkringen
bör utvidgas till att omfatta kostnader för resor för erhållande
av sjukvård som meddelas av annan än läkare, företrädesvis resor till sjuksköterska
och vanföras resor till ortopedisk klinik för inprovning av protes,
bandage eller liknande hjälpmedel, då läkares medverkan inte erfordras.
Utredningen finner emellertid, att ett införande av rätt till ersättning för
ifrågavarande resekostnader skulle innebära ett principiellt avsteg från den
begränsning av sjukförsäkringens område, som statsmakterna, fiämst av
försiktighetsskäl, ansåg nödvändig vid försäkringens genomförande. Ett
sådant avsteg bör inte göras annat än i samband med en prövning av hela
frågan, huruvida annan sjukvård än läkarvård och sjukhusvård bör omfattas
av sjukförsäkringen. Utredningen är därför inte beredd att föreslå
införande av rätt till ersättning för dylika resor. På grund av olika tolkningar
av sjukdomsbegreppet råder oklarhet i tillämpningen beträffande
ersättning för resor till och från ortopediska kliniker. Utredningen föreslår,
att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen i samråd utarbetar tilllämpningsföreskrifter
beträffande den ortopediska vården samt delger sjukkassorna
och vederbörande läkare dessa.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om ersättning för
resor för erhållande av sådan behandling och vård som avses i 18 § SFL,
de s. k. frivilliga prestationerna. Beträffande ersättning för resor till konvalescenthem
hänvisar utredningen till vad som anförts vid riksdagsbehandlingen
av en motion i ämnet vid 1956 års riksdag (L-U 1956: 54). Utredningen
uttalar för sin del, att den genomsnittliga ökning av försäkringsutgifterna,
som skulle följa om rätt till kostnadsersättning för dylika konvalescenthemsresor
infördes, visserligen skulle bli tämligen ringa, men
ifrågasätter, om det skall anses mest angeläget att just rätt till ersättning
för dessa resor i första hand införes bland tilläggsförmånerna enligt 18 §
SFL. Det synes enligt utredningen från flera synpunkter kunna hävdas,
att resor för erhållande av sjukgymnastik behandling är väl så angelägna
som konvalescenthemsresorna. De sjukgymnastiska behandlingsformerna
torde ofta vara av väsentlig betydelse för återställande av aibetsförmagan
helt eller delvis efter olycksfallsskador eller sjukdomar med partiellt invalidiserande
verkningar. Det hör också beaktas, att konvalescenthemmens vård
i viss utsträckning avser rekreation i profylaktiskt syfte. Med hänsyn till
det anförda bör ersättning för konvalescenthemsresor inte upptagas som
tilläggsförmån i sjukförsäkringen utan att detta samtidigt blir fallet med
resor till och från sjukgymnast samt — för enhetlighetens skull — övriga
resor för erhållande av vård som avses i 18 § SFL. Utredningen anför vidare.

En utsträckning av riskutjämningen till att omfatta de kostnadsobjekt
som nu är i fråga synes kunna medföra så allvarliga ekonomiska konsekvenser
för en del sjukkassor alt den inte hör genomföras utan att också

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

andra alternativ till utvidgning övervägs, varvid även ändrade grunder för
kostnadsfördelningen kan bli påkallade.

Vi har inte ansett, att vårt utredningsuppdrag innefattar någon mera allmän
prövning och gradering sinsemellan av möjliga utvidgningar av sjukförsäkringen.
Ej heller har vi ansett oss böra ingå på någon prövning av
grunderna för fördelningen av sjukkassornas utgifter för sjukförsäkringen.
Med hänsyn härtill har vi funnit oss böra avstå från att framlägga förslag
om kostnadsersättning för resor i samband med vård som avses i 18 § SFL.
Frågan om sådan utvidgning av försäkringsskyddet bör lämpligen övervägas
i samband med en mera allmän översyn av området för sjukförsäkringen
och av grunderna för försäkringsutgifternas finansiering.

I fråga om vilka kostnader som bör ersättas föreslår utredningen
ändrade regler i två avseenden, dels beträffande övernattningskostnader,
dels rörande kostnader för vårdare och följeslagare.

Sjukförsäkringen lämnar för närvarande inte någon ersättning för de
kostnader, som en försäkrad kan åsamkas genom att han till följd av brist
på kommunikationsmedel måste vidkännas övernattningskostnader.
Dessa beaktas inte heller vid kostnadsjämförelse för att utröna billigaste
färdsätt. Enligt utredningens mening är verkningarna av nuvarande
regler inte tillfredsställande. Befolkningen i glesbygderna, som är hänvisad
till att övernatta under sjukresa för att kunna anlita de billiga, reguljära
kommunikationsmedlen, blir missgynnad i förhållande till dem som bor så
till, att de kan fullborda resan på en och samma dag. Det är enligt utredningen
önskvärt, att sjukförsäkringen utvidgas att omfatta också ersättning
för logikostnader. Utredningen föreslår därför, att bestämmelser införes,
enligt vilka ersättning för övernattningskostnad må utgå när färdmedel
i reguljär trafik inte kan utnyttjas utan att den försäkrade övernattar
under vägen. Ersättningen föreslås maximerad till belopp, motsvarande
lägsta nattraktamente enligt allmänna resereglementet, f. n. 13 kronor
för natt.

När det gäller tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för
kostnader för följeslagare enligt 16 § SFL och för vårdare och
följeslagare enligt 17 § SFL konstaterar utredningen, att praxis utvecklat
sig mot en hög grad av enhetlighet både beträffande vem som är att
anse som vårdare eller följeslagare och i vilken utsträckning kostnaderna
för vårdaren skall ersättas. Sålunda konstaterar utredningen, att i överensstämmelse
med vad som kan utläsas ur förarbetena till SFL ersättning för
följeslagares kostnader endast utgår med belopp motsvarande resekostnader
med billigaste färdsätt, medan kostnaderna för vårdare i allmänhet utgår
med belopp motsvarande dels arvode eller kompensation för inkomstbortfall,
dels traktamente och dels resekostnad beräknad med hänsyn till det färdsätt
som vårdaren i verkligheten begagnat sig av.

Om den sjuke haft ett ostridigt behov av följeslagare på färden och åsamkats
kostnader härför utöver resekostnader, kan det enligt utredningen

47

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

framstå som egendomligt, att sjukförsäkringen endast ersätter resekostnaderna
men lämnar åt den försäkrade att själv stå för övriga kostnader. Särskilt
otillfredsställande förefaller gränsdragningen mellan vårdare och följeslagare,
när ett klart behov av vård under resan är för handen men någon
person, som uppfyller kraven på vårdare i lagens mening, inte står att uppbringa.
I vissa uppmärksammade fall har det varit fråga om en försäkrad,
som skadat sig på sill arbetsplats och snabbt måst föras till läkare eller sjukvårdsinrättning.
När arbetsplatsen varit belägen på långt avstånd från bebyggelse,
vilket ofta är förhållandet för exempelvis skogsarbetare, har vardare
merendels inte kunnat erhållas. Någon arbetskamrat till den skadade
har då måst ställa sig till förfogande för att följa med honom på resan. Ej
sällan har den arbetskamrat som medföljt den skadade gått miste om en
avsevärd del av sin dagsinkomst. Det är naturligt, att han av den försäkrade
betingar sig kompensation för denna inkomstförlust.

Utredningen föreslår därför, att bestämmelser införes, som möjliggör att
ersättning från sjukkassa kan utgå för följeslagares förlorade arbetsinkomst.
Av kostnadsskäl och av administrativa hänsyn begränsar sig utredningen
till att föreslå rätt till sådan ersättning endast då fråga är om olycksfall
eller hastigt insjuknande på arbetsplatsen eller eljest under därmed jämförbara
förhållanden.

Vidare föreslår utredningen ändrade bestämmelser beträffande vårdare,
som är anställda i allmän tjänst. I det alldeles övervägande antalet fall, då
sådan vårdare följer med vid sjukresa, torde det enligt utredningen vara
fråga om överflyttning av patient från en vårdinrättning till en annan. Vårdaren
är då nästan undantagslöst någon inom sjukvårdsväsendet anställd
läkare, sjuksköterska eller sinnessjukvårdare. Vid överflyttning från vårdavdelning
vid ålderdomshem till sjukvårdsanstalt kan det förekomma, att
en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.
I dessa fall är det visserligen formellt fråga om utgifter, för vilka den försäkrade
är betalningsansvarig; i annat fall kan ersättning från sjukförsäkringen
inte utgivas. Men i realiteten gäller det ersättningar, som vederbörande
huvudmän enligt tjänste- och resereglementen eller liknande bestämmelser
har att utbetala till sina tjänstemän. Det rör sig således enligt utredningen
i verkligheten om en överföring av medel från sjukförsäkringen till
sjukvårdens och socialvårdens huvudmän. Vårdarnas resor är i regel att
anse som tjänsteresor. Den omständigheten att personal stundom anlilas
utom tjänstgöringstid synes inte ändra detta förhållande.

Utredningen ifrågasätter, om det är motiverat alt göra den sjuke betalningsansvarig
för dessa kostnader. I vart fall framstår det för utredningen
som en onödig och administrativt tyngande omgång, att de ersättningar som
huvudmännen har att utgiva till sin personal för sådana tjänsteresor skall
uttagas från sjukförsäkringen. I annat sammanhang föreslår utredningen,
att kostnadsansvaret för flyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrätt -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

ningar skall åvila sjukvårdshuvudmännen. Genomföres detta förslag, kommer
kostnaderna för flertalet vårdarresor att automatiskt överföras på huvudmännen.
Även bortsett härifrån anser utredningen ifrågavarande ersättningars
ekonomiska betydelse för vederbörande huvudmän vara ringa. Med
hänsyn härtill föreslår utredningen, att sjukförsäkringen inte skall utgiva
ersättning för kostnader för vårdare, vilken är anställd i allmän tjänst och
på grund därav får kostnaderna täckta av sin huvudman enligt gällande
resereglementen eller dylika föreskrifter. Ej heller bör enligt utredningens
mening någon följeslagareersättning utgå för anlitande av personal som nu
sagts.

Utredningen behandlar utförligt bestämmelserna om den del av resekostnaderna,
som de försäkrade själva får svara för, de s. k. karensbeloppen.
Härvid diskuterar utredningen först huruvida självrisken bör utformas
olika för skilda slags resor. Utredningen uttalar, att den nu gällande
differentieringen av karensbeloppen mellan första besök och återbesök hos
läkare i huvudsak tillkommit för att minska beloppens reducerande verkan
pa försäkringsersättningen till sådana försäkrade, som med korta intervall
måste företaga upprepade besök hos läkare. Ett särskilt motiv för anordningen
synes ha varit, att man ville motverka en betydande försämring av
försäkringsförmånerna vid olycksfallsskada efter samordningen av yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen. Före sjukförsäkringslagens
ikraftträdande ersattes nämligen vid yrkesskada hela kostnaden
för resa till och från läkare eller sjukhus. Utredningen anför vidare.

Samtliga centralsjukkassor har som sin erfarenhet uttalat, att det vid ersättningsberäkningen
ofta är svårt att utan särskild utredning fastställa,
huruvida ett besök hos läkare är första besök eller återbesök. Delvis synes
detta hänga samman med utformningen av läkarvårdskvittot, på vilket markering
skall ske om första besök föreligger men inte då fråga är om återbesök.
Det framgår emellertid också, att det många gånger kan vara svårt
för såväl läkaren som den försäkrade att veta om det är fråga om återbesök
i den inom sjukförsäkringen tillämpade bemärkelsen, dvs. besök hos samma
läkare eller vid samma sjukhus för samma sjukdom inom 18 månader från
föregående besök. Då utbetalad läkarvårdsersättning ej av sjukkassorna
registreras individuellt, fordras ofta för en noggrann tillämpning av differentieringsbestämmelsen
tidsödande undersökningar med utfrågning av den
försäkrade och eventuellt läkaren. Ett sådant förfarande är i praktiken inte
möjligt att tillämpa som allmän regel. Frågan om besökets art måste därför
i realiteten inte sällan avgöras på tämligen osäkra premisser, vilket leder till
att reglerna om differentierad självrisk får en i viss utsträckning slumpartad
karaktär. Härtill kommer, att differentieringen mellan första besök och
återbesök rent allmänt är ägnad att komplicera sjukkassornas handläggning
av ersättningsärendena.

Ehuru utredningen anser, att det kan finnas skäl för att utgiva förmånligare
försäkringsersättning när flera resor i tät följd företages än vid en -

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

staka resor, föreslår utredningen med hänsyn till önskemålet att förenkla
administrationen, att enhetliga ersättningsregler skall gälla för första besök
och återbesök.

Utredningen upptager även till bedömning den differentiering som i fråga
om läkarvårdsresor nu råder mellan resor med och resor utan rörligt karensbelopp.
För ett bibehållande av skiljaktigheterna i ersättningsgrunderna
talar enligt utredningens uppfattning, bl. a. att resor till sjukhusläkare
möjligen skulle kunna anses vara angelägnare än andra resor samt att resor
till sjukhus i regel är längre än resor till närmaste läkare. Utredningen
finner emellertid inte tillräcklig anledning föreligga att vidmakthålla någon
åtskillnad i ersättningshänseende mellan resor till sjukhusläkare och resor
till andra läkare utan föreslår även här enhetliga regler.

Utredningen anser sålunda, att självrisken bör utformas lika för alla slags
resor för erhållande av läkarvård. Det allmänna motivet för anordningen
med karensbelopp finner utredningen vara att man vill minska kostnaderna
för försäkringen genom att den försäkrade själv får bära viss del av utgifterna
vid sjukdom. I princip bör det alltså inte vara försäkringens uppgift
att giva skydd mot utgifter av obetydlig storlek. Karensbeloppen fungerar
också som ett instrument för att sålla bort ärenden om småresor från
administrativ hantering. En dylik utsållning är angelägen. Ersättningsbeloppen
bör stå i rimlig proportion till kostnaderna för beräkning och utbetalning
av dem, eljest blir försäkringen en dålig affär för de försäkiade.
Just resekostnadsärendena är jämfört med flertalet andra ersättningsärenden
inom sjukförsäkringen genomsnittligt sett tidsödande och svårbehandlade.
För att självrisken skall fylla funktionen att reducera antalet ersättningsärenden,
måste i varje fall ett fast karensbelopp finnas.

Beträffande frågan huruvida något rörligt karensbelopp bör förekomma
anför utredningen.

Motivet för det rörliga karensbeloppets tillkomst var att det skulle ligga i
de försäkrades ekonomiska intresse att nedbringa resekostnaderna. Det är
emellertid osannolikt att det rörliga karensbeloppet har spelat någon mera
betydande roll för att åstadkomma den avsedda effekten på valet av färdsätt.
Vid återbesök är det rörliga karensbeloppet så ringa — högst en krona

_att det knappast kan ha någon inverkan överhuvud i detta avseende. Vid

resa för intagning på sjukhus och vid återresa efter sjukhusvård beräknas
intet rörligt karensbelopp. Sådant karensbelopp till högre belopp än en
krona finns alltså endast vid första besök för läkarvård. 1 den mån det rörliga
karensbeloppet motiveras som ett medel att förmå den försäkrade att
bringa ned resekostnaderna, torde de bcgränsningsregler som gäller i övrigt
— och som enligt vårt förslag i huvudsak skall gälla även framdeles —
främst bestämmelsen om billigaste färdsätt, i stor utsträckning fylla samma
funktion.

Utredningen framhåller vidare, att del rörliga karensbeloppet missgynnar
dem som har långt till läkare. Utjämningssynpunkler talar alltså för att det
rörliga karensbeloppet slopas. Från ekonomisk synpunkt Iinner utredningen
4 — liihang till riksdagens protokoll 1959. I sand. Nr 161

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

inga vägande invändningar häremot. Slopas det rörliga karensbeloppet, kan
det fasta karensbeloppet höjas i motsvarande mån, låt vara att kostnaderna
i en del kassor, vars medlemmar har särskilt långa resor, ändock kan
komma att öka något. Genom att det fasta karensbeloppet höjs, får sjukkassorna
dessutom en större administrativ avlastning än eljest. Ytterligare
innebär det allmänt sett en förenkling för sjukkassorna att slippa handskas
med såväl ett fast som ett rörligt karensbelopp.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att det rörliga karensbeloppet
slopas samt att ett fast karensbelopp bibehålies, vilket enligt förslaget
bör vara enhetligt för olika slags resor.

Beträffande karensbeloppets storlek framhåller utredningen, att flera
omständigheter bör beaktas. Det är sålunda angeläget, att det allmännas
kostnader för sjukförsäkringen begränsas. Vissa av de förslag som utredningen
framlägger medför emellertid ökade kostnader i förhållande till vad
som nu gäller. Då det är önskvärt att undvika en ökning av sjukförsäkringens
utgifter bör karensbeloppet beräknas så, att det täcker även dessa merkostnader.
Utredningen erinrar vidare om att penningvärdet sjunkit med
omkring 20 procent sedan de nuvarande karensbeloppen fastställdes, och
framhåller att hänsyn bör tagas härtill liksom till ökningen av realinkomsterna.
Det är ett önskemål att begränsa försäkringsskyddet till utgifter av
verklig betydelse för de försäkrades ekonomi. Slutligen framhålles de administrativa
fördelar som kan vinnas med ett icke alltför lågt belopp. Ju högre
karensbeloppet är, desto flera ärenden försvinner nämligen från sjukkassornas
handläggning. Vid övervägande av dessa omständigheter finner utredningen,
att det enhetliga karensbeloppet bör bestämmas till 4 kronor.
Såsom i det följande skall framgå framlägger utredningen förslag som
innebär, att de regler, genom vilka reseersättningen begränsas med hänsyn
till valet av läkare, ej skall tillämpas i de tre största städerna. Utredningen
föreslår därför, att karensbeloppet beträffande dessa städer bestämmes
till 5 kronor.

Vissa sjukkassor har föreslagit, att ersättningsbelopp understigande 1
krona inte skall betalas ut. Syftet härmed skulle vara att det utbetalade beloppet
skall stå i rimlig proportion till kostnaderna för utbetalningen. Även
om det enligt utredningen otvivelaktigt finns vissa skäl, som talar för detta
förslag, har utredningen inte ansett sig böra lägga fram det. Såsom andra
sjukkassor framhållit skulle anordningen troligen uppfattas som ett slags
dubbel självrisk och därigenom vålla onödig irritation bland de försäkrade.

Enligt utredningens mening är det naturligt att betrakta en resa, som
företages till läkare och som därifrån omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning
i enlighet med remiss av läkaren, såsom en enda sammanhängande
resa. Utredningen föreslår därför att — i motsats till vad gällande tilllämpningsföreskrifter
stadgar — i sådana fall endast ett karensbelopp dragés
av.

I fråga om valet av läkare uttalar sig utredningen för att

man

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Skall bibehålla nu gällande huvudregel, att ersättning for lakarvardsresor
får utges högst såsom vid besök hos provinsialläkare eller stadslakare i
distriktet. Kostnad för resa för erhållande av läkarvård vid sjukvårdsinrättning
bör — om avståndet dit är längre — i princip godtagas som ersättningsunderlag
endast när läkare utanför sjukvårdsinrättningen hänvisat patienten
för vård där. I likhet med vad som nu är fallet bör dock undantag från
hänvisningsvillkoret gälla, när resan föranledes av olycksfallsskada, som
medför trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsinrättning.

Utredningen föreslår, att hänvisningsvillkoret slopas i ytterligare två fall.
Det kan enligt utredningen förekomma, att en försäkrad blir i trängande
behov av läkarvård och att tjänsteläkare eller annan läkare utanför sjukvårdsinrättning
inte kan anträffas inom rimlig tid. Tjansteläkaren kan
exempelvis vara stadd på en längre sjukresa i sitt distrikt eller han kan
själv ha insjuknat hastigt utan att vikarie ännu hunnit förordnas. Utredningen
föreslår, att en försäkrad, som i dylikt fall sökt läkarvård vid sjukvårdsinrättning,
skall kunna erhålla ersättning för sådant besök, oaktat
hänvisning av läkare inte skett.

Vidare anser utredningen, att kravet på hänvisning av läkare utanför
sjukvårdsinrättning för det fall att en försäkrad åtnjutit sjukhusvård och
av läkare vid sjukhuset anmodas att återkomma för eftervård, bör kunna
eftergivas i fråga om samtliga de återbesök, som patienten företar på sjukhusläkarens
anmodan. För sjukkassornas prövning av ersättningsrätten har
enligt utredningen en hänvisning för öppen vård eller remiss for sjukhusvård
väsentligen den betydelsen, att den tjänar som bevisning om att vård
vid sjukvårdsinrättning är erforderlig, med andra ord att vården ej kan
lämnas av läkare utanför sjukvårdsinrättning. Har en patient blivit intagen
för sjukhusvård, får hans behov av vård vid sjukvårdsinrättning — däri
inräknat efterbehandling sedan patienten blivit utskriven — därmed anses
tillräckligt styrkt.

Ett förslag av vissa sjukkassor, att hänvisning till praktiserande specialist
skulle få samma verkan i ersättningshänseende som hänvisning till sjukvårdsinrättning,
anser sig utredningen icke kunna tillstyrka redan med
hänsyn till vanskligheten att bestämma, vilka praktiserande läkare som skall
anses såsom specialister.

Bestämmelsen att valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård i ersättningshänseende
är begränsat på så sätt, att kostnadsersättning får utges högst
för resa till närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas, bör
enligt utredningen gälla också i fortsättningen. I brist på regler för remiss
av patienter för öppen vård hör sjukkassorna enligt utredningen tills vidare
ha kvar en möjlighet att pröva remissläkarens val av sjukvårdsinrättning.
Denna prövning torde dock ej behöva göras alltför snäv. Sålunda synes enligt
utredningens mening remiss till allmänt sjukhus inom det sjukvårdsområde,
där vårdbehovet uppkommit, höra godtagas i ersättningshänseende,
försåvilt inte synnerliga skäl talar däremot. Föreligger däremot hänvisning

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

för öppen vård vid sjukvårdsinrättning utanför det sjukvårdsområde, där
vårdbehovet uppkommit, bör sjukkassans prövning vara mera restriktiv.

Utredningen åberopar att det i en del fall förekommer, att försäkrade regelmässigt
hänvisas för öppen vård vid sjukvårdsanstalter, som enligt den
av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen är att anse som sjukvårdsanstalter
jämlikt SFL men som icke är allmänna sjukhus eller andra i
16 § SFL avsedda sjukvårdsinrättningar. Kostnaderna för resan kan enligt
nuvarande regler ej ersättas, även om ifrågavarande sjukhus är närmare
beläget än närmaste allmänna sjukhus. Utredningen, som finner detta otillfredsställande,
föreslår att begränsningsregeln utformas så att ersättning
kan utgivas för läkarvårdsresor i nämnda fall.

Vidare konstaterar utredningen, att de nuvarande begränsningsreglerna
visat sig inte fullt tillfredsställande, när det gäller de tre största städerna.
Stadslakare och distriktsläkare har i dessa städer en helt annan ställning
än landsbygdens provinsialläkare. De är för få till antalet för att kunna
ta sig an mer än en ringa del av alla försäkrade, som behöver läkarvård. Vidare
är de i regel skyldiga att i första hand, åtminstone viss del av dagen,
mottaga patienter som är mindre bemedlade. Slutligen har de inte mottagning
hela dygnet och kan därför inte alltid nås vid brådskande sjukdomsfall.
När kostnadsersättningen för läkarvårdsresor i de största städerna begränsas
till vad som skulle utgå vid resa till närmaste stads- eller distriktsläkare,
bygger alltså denna begränsningsregel enligt utredningen på den
medvetet oriktiga föreställningen, att vården skulle kunna beredas av ifråga-varande
läkare. I själva verket är det i de större städerna tvärtom nödvändigt,
att de försäkrade i huvudsak anlitar privatpraktiserande läkare och
poliklinikläkare.

Utredningen ifrågasätter, om någon begränsningsregel överhuvud skall
gälla för resor inom de tre största städernas områden. Ett borttagande av
begränsningen för dessa städers del kan enligt utredningen knappast uppfattas
som ett oskäligt gynnande av deras invånare på den övriga befolkningens
bekostnad, i synnerhet om karensbeloppet i enlighet med utredningens
förslag sättes högre för ifrågavarande städer än för riket i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att kostnadsersättning
för lesa till och från läkare inom Stockholms, Göteborgs och Malmö
centralsjukkasseområden inte begränsas på annat sätt än alt ersättning må
utgivas högst såsom vid besök hos läkare inom kassans område. För Stockholms
vidkommande bör resa till och från Karolinska sjukhuset anses ha
företagits inom sjukkasseområdet. Möjlighet bör lämnas öppen för Kungl.
Maj :t alt, om så befinnes motiverat, utsträcka undantagandet till att avse
andra sjukkasseområden. I

I fråga om valet av sjukvårdsinrättning vid sluten vård
har utredningen inte funnit anledning att föreslå någon ändring i nu gällande
bestämmelser, enligt vilka utgifter för försäkrads resa för intagning å

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

sjukvårdsinrättning ersätles högst med belopp som motsvarar kostnaden för
resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,
eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård
uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun,
högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste
hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. I huvudsaklig överensstämmelse
med vad utredningen för motsvarande fall föreslagit beträffande
valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård föreslår utredningen att
det allmänna sjukhus inom sjukvårdsområdet, till vilket en försäkrad remitterats
av läkare, som regel utan vidare prövning av sjukkassan skall
anses vara det närmast belägna, där erforderlig vård kan beredas. Även vid
remiss för specialistvård till sjukvårdsinrättning i annat sjukvårdsområde
än det, där vårdbehovet uppkommit, bör enligt utredningen den remitterande
läkarens val av sjukhus normalt godtagas i ersättningshänseende,
försåvitt remissen avser allmänt sjukhus.

Utredningen finner vidare, att vissa olägenheter varit förenade med den
nu gällande bestämmelsen att vid återresa från läkare ersättningen
begränsas till kostnaderna för resa till den plats, varifrån resan företogs,
eller till den sjukes bostad och att, om resan till bostaden är längre än
till resans utgångspunkt, ersättning utgives för kostnaderna för resa sistnämnda
färdsträcka ökad med högst en mil. Sålunda framhålles i vad avser
del fall, då en person insjuknar på arbetsplatsen, att den försäkrade efter
läkarbesöket ofta nödgas anlita ett färdsätt för resan hem som medför högre
kostnader än det han vanligen använder vid sina dagliga resor till och från
arbetet. Särskilt vid olycksfall på arbetsplatsen har begränsningsregeln således
stundom fått onödigt stränga konsekvenser, i synnerhet med tanke på de
mera generösa villkor, som i fråga om olycksfall i arbete gällde före samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen.
Utredningen föreslår därför, att nuvarande enmilsregel slopas. Såsom
allmän begränsning föreslås gälla, att kostnader för återresa efter besök
hos läkare ersättes högst med belopp motsvarande kostnad för återresa till
den plats, varifrån resan till läkaren företogs. Har behovet av läkarvård
uppkommit på arbetsplatsen och företar den försäkrade dagliga resor mellan
bostaden och arbetsplatsen, skall kostnaden för återresan till bostaden
ersättas utan särskild begränsning.

Utredningen framhåller som en egendomlighet i bestämmelserna angående
återresa från sjukvårdsinrättning, att när vårdbehovet uppkommit
inom det egna länet, sjukhusvalet inte inverkar på ersättningsrätten.
Även om det sjukhus där vården meddelats skulle vara det mest avlägsna
i landet i förhållande till den försäkrades vistelseort, utgår full rcsekostnadsersättning
—- överstigande självrisken — lör hemresa därifrån*
förutsatt att vederbörande inte blivit sjuk utom hemlänet. Denna påtagliga

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

inadvertens i ersättningsreglerna bör enligt utredningen elimineras genom
att de begränsningsregler, som gäller i fråga om intagningsresa, också får
avse återresan.

När någon däremot insjuknar utom det egna länet och i anledning därav
blir intagen på sjukhus i annat län än det egna, utgår ingen ersättning för
återresekostnaden. Denna regel leder enligt utredningen stundom till otillfredsställande
resultat. Hemresan efter sjukhusvistelsen måste ibland till
följd av sjukdomen företagas i sådana former, att den föranleder utlägg utöver
vad en hemresa från den tillfälliga vistelseorten normalt skulle ha kostat
vederbörande patient. Om den försäkrade mera varaktigt vistas utom
hemlänet, exempelvis i samband med arbete, torde det inte vara ovanligt, att
han efter kortare sjukhusvistelse återvänder till sin tillfälliga bostad i det
främmande länet. Detsamma gäller vid semestervistelse i främmande län.
Det synes utredningen i sådana fall ej omotiverat, att sjukförsäkringen
lämnar viss ersättning för återresa efter sjukhusvistelse, helst som återresekostnaderna
ersättes när endast läkarvård erfordrats.

På grund härav föreslår utredningen, att kostnadsersättning för återresa
från utomlänssjukhus, där försäkrad blivit intagen med anledning av att
vårdbehovet uppkommit vid vistelse utom heinlänet, skall beräknas högst
till kostnaden för återresa till den plats, varifrån intagningsresan företagits.

För ett speciellt fall föreslår utredningen undantag från nyss angivna regel.
Utredningen påpekar, att det kan förekomma, att den som bor i närheten
av en länsgräns har sin bostad i det ena länet och sin arbetsplats i en
angränsande kommun i det andra länet. Om han, efter att under vistelse på
sin arbetsplats ha blivit i behov av sjukhusvård, blir intagen för sådan vård på
sjukhus inom det län, där arbetsplatsen är belägen, och avståndet från detta
sjukhus till bostaden är kortare än från bostaden till närmaste hemortssjukhus,
vore det enligt utredningen inte rimligt att beräkna återreseersättningen
blott på grundval av kostnaderna för återresa till arbetsplatsen. Det skulle
nämligen innebära, att han missgynnas, därför att han sparat reseutgifter,
eftersom återresa från närmaste hemortssjukhus till bostaden skulle ha ersatts,
om vården i stället meddelats vid hemortssjukhus. Utredningen föreslår
därför, att kostnaden för återresa efter sjukhusvård på utomlänssjukhus,
om vårdbehovet uppkommit vid vistelse i en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun, skall få beräknas på grundval av kostnaderna
för återresa till den försäkrades bostad, om denna färdsträcka ej är längre
än avståndet från bostaden till närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat
beredas. Detta bör enligt utredningen gälla oavsett av vilken anledning vederbörande
uppehållit sig i den angränsande kommunen.

Vad angår kostnader för flyttning av patienter mellan
sjukvårdsinrättningar -— vilka kostnader hittills i viss mån
har ersatts från sjukförsäkringen om transporterna varit medicinskt be -

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

tingade — föreslår utredningen, att någon försäkringsersättning i fortsättningen
inte skall utgå. Å andra sidan skall kostnaderna inte belasta de
sjuka. I stället föreslår utredningen, att i sjukhuslagen intages bestämmelser,
varigenom de kommunala sjukvårdshuvudmännen ålägges att svara
för ifrågavarande kostnader såvitt gäller transporter till och från kommunala
sjukvårdsinrättningar. Transporter mellan statliga sjukhus skall enligt
förslaget bekostas av statsverket.

I gällande taxebestämmelser avseende resa med vissa färdmedel,
som ej går i allmän trafik, föreslås vissa ändringar, vilka har till syfte
både att bättre anpassa försäkringsersättningen till den ekonomiska belastning,
som den avser att bereda skydd mot, och att åstadkomma förenklingar
i tillämpningen. Bl. a. med hänsyn till att ersättningstaxan för
färd med privatbil är så låg, att den enligt utredningen synes stimulera till
nyttjande av dyrare färdmedel, föreslår utredningen en höjning av ifrågavarande
taxebelopp. Ersättningen skall enligt förslaget grundas på en beräknad
kostnad av 25 öre per kilometer och ej differentieras med hänsyn till
vem som äger fordonet. I fråga om motorcyklar föreslår utredningen ett enhetligt
belopp av 10 öre per kilometer och för färd med hästskjuts ett likaledes
enhetligt belopp av 2 kronor per kilometer.

Vad angår färd med båt har utredningen ej funnit det ändamålsenligt att
fastställa någon taxa. I stället skall ersättningen grundas på en kostnad,
som bestämmes från fall till fall efter skälighetsprövning. Detsamma föreslås
gälla beträffande andra transportsätt, såsom bårbärning, pulkasläpning,
ridning m. in. Förslaget innebär, att kostnadsersättning, till skillnad mot vad
som hittills varit fallet, i princip skall kunna utgå oavsett vilket fortskaffningsmedel
som begagnas.

Vidare föreslår utredningen, att i SFL skall införas en bestämmelse, enligt
vilken sjukkassorna får möjlighet att med tillsynsmyndighetens godkännande
träffa avtal med kommuner och transportentreprenörer om
viss gottgörelse för åtaganden att utföra sjuktransporter samt
om avgifter, vilka må uttagas av den försäkrade för dylika transporter.

Utredningen diskuterar slutligen frågan vem som skall bära kostnaderna
för resa, som må erfordras för att i enlighet med myndighets beslut med
stöd av epideinilagen isolera smittbärare. I brist på bestämmelser i
ämnet torde enligt utredningen den enskilde, som är föremål för ingripandet,
själv få stå för sina resekostnader, försåvitt ej vederbörande kommun eller
epidemidistrikt svarar för desamma. Utredningen anser det inte rimligt, att
en smittbärare, som ålägges isolering på sjukvårdsinrättning, själv skall
betala kostnaderna för den transport som erfordras för åtlydnad av åläggandet.
Man kan i princip tänka sig, att dessa kostnader övertas av staten,

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

varvid prövningen av ersättningsfrågan och utbetalningen av ersättningsbeloppet
får ankomma på vederbörlig sjukkassa, eller ock att epidemidistrikten
ålägges att stå för kostnaderna. Med motivering att det sistnämnda förtal
ingssättet torde innebära den största enkelheten från praktisk synpunkt
och att kostnaderna knappast kan bli av större omfattning föreslår utredningen,
att epidemilagen kompletteras med ett stadgande om att epidemidistrikten
har att gälda ifrågavarande resekostnader.

Yttranden

Utredningens förslag har i huvudsak godtagits av det stora flertalet remissorgan.

Erinringar har sålunda i regel ej gjorts mot utredningens bedömning rörande
vilka slags resor som bör omfattas av försäkringsskyddet.
Den av utredningen uttalade uppfattningen, att frågan om eventuell
utvidgning av tillämpningsområdet för reseersättningsreglerna bör
prövas i ett större sammanhang godtages av Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation och Svenska stadsförbundet, vilka dock understryker,
att den förutskickade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen
bör komma till stånd snarast möjligt.

Vad angår frågan om kostnadsersättning vid vanföras resor till och från
ortopediska kliniker har behovet av tillämpningsföreskrifter i syfte att
vinna en klarare och enhetligare praxis i sjukkassorna allmänt vitsordats
av de remissorgan som yttrat sig därom. I yttrandena har inte heller framförts
några erinringar mot tanken att en vidsträckt tolkning av sjukdomsbegreppet
därvid bör eftersträvas.

Medicinalstyrelsen finner det vara av största vikt, att problemet om ersättning
för resekostnader i samband med konvalescenthemsvård snarast får
sin lösning. De vanföras riksförbund yttrar, att konvalescent- och rekreationsvård
är av mycket stort värde för invalidiserade och att resekostnaderna
för invalidiserade, som bor på landsbygden, utgör ett betydande hinder
för erhållande av sjukgymnastbehandling. Förbundet anser det med
hansyn härtill naturligt att reseersättning får utgå även för resor till och
från sjukgymnaster samt till och från konvalescent- och rekreationshem.

Utredningens förslag att reseersättning skall utgivas även för övernattningskostnader
har vunnit instämmande eller lämnats utan
erinran av flertalet remissorgan. Riksförsåkringsanstalten har emellertid
inte ansett sig kunna biträda förslaget och hänvisar därvid till att tillämpningen
av bestämmelserna kommer att erbjuda stora svårigheter och skapa
irritation bland de försäkrade. Ämbetsverket föreslår ytterligare utredning
av frågan.

Gentemot förslaget att ersättning i vissa fall skall utgivas för kostnader,
som försäkrad haft för att täcka följeslagares inkomstför -

57

Kungl. Maj ds proposition nr 161 år 1959

lust, har erinringar framförts av statskontoret och riksförsäkringsanstalten,
vilka anför, att regelns tillämpning skulle medföra administrativa
svårigheter.

Förslaget att någon vårdarersättning ej skall beräknas för vårdare
som är anställd i allmän tjänst har avstyrkts av Svenska landstingsförbundet,
då regeln enligt förbundets uppfattning torde komma att
förorsaka stora tolkningssvårigheter och innebära ett överförande av kostnader
från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Förbundet yttrar
bl. a. följande.

Det är ofta tillfälliga omständigheter som avgör, huruvida vårdare tillhandahålles
av huvudmannen eller anskaffas av den sjuke. Sjukhusens personalstater
är inte beräknade med hänsyn till att de skall tillhandahålla
vårdare vid resor. Ofta blir det därför lediga befattningshavare, som åtar
sig att åtfölja vid dylik transport, varvid ersättningen understundom utbetalas
direkt av den sjuke eller den för honom betalningsskyldige och i andra
fall — av praktiska skäl — av sjukhuset/arbetsgivaren, som sedan debiterar
patienten därför. Det torde bli ytterst svårt att avgöra, huruvida vårdaren
medföljt i sin egenskap av anställningshavare i allmän tjänst eller på grund
av eget åtagande gentemot den sjuke, förmedlat genom läkare, kurator eller
avdelningssköterska. Tillämpningen torde bli beroende av slumpmässiga
faktorer och komplicera sjukkassornas mellanhavanden med medlemmarna.

Liknande synpunkter utvecklas av Svenska stadsförbundet.

Svenska landskommunernas förbund anser det kunna starkt ifrågasättas,
om syftet att förenkla administrationen bör tillmätas någon avgörande betydelse,
eftersom den försäkrade kan erhålla ersättning för sina egna resekostnader
och sjukkassan alltså ändå ej går fri från bestyret med kostnadsersättning
för resorna. Därtill saknas enligt förbundets uppfattning tillräckliga
skäl för att övervältra ifrågavarande kostnader, vilka principiellt bör
bäras av sjukförsäkringen, på kommunerna. Den föreslagna ersättningsregeln
kan, anför förbundet, tänkas leda till att kommunerna i många fall
avsiktligt undviker att anlita sina inom socialvården anställda befattningshavare
såsom följeslagare vid sjukresor. Om i stället exempelvis socialnämndens
ordförande eller en distriktssköterska från orten anlitas för uppgiften
torde nämligen kostnadsersättning för följeslagaren kunna erhållas
från sjukförsäkringen.

Även medicinalstyrelsen har ifrågasatt, om det är riktigt att i här avsedda
fall låta arbetsgivaren träda i sjukkassans ställe.

Vad utredningen föreslagit angående utformningen av reglerna om karensbelopp
har i huvudsak godtagits av remissorganen. Statskontoret
har sålunda, under förutsättning att ändringen ej leder till ökade kostnader,
intet att erinra mot förslaget. Ämbetsverket finner det dock angeläget,
att reformens verkningar i ekonomiskt hänseende studeras. Därest ej
alltför obetydliga kostnadsökningar skulle uppstå, bör det övervägas att
åter införa regler i ersättningsbegränsande syfte. Statskontoret finner vi -

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

dare, att skäl talar för att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte
utbetalas. Landsorganisationen kan med hänsyn till vad utredningen anfört
ansluta sig till dess förslag, även om den försämring för vissa försäkrade som
detta leder till kan verka betänklig. Tjänstemännens centralorganisation
anser förslaget om ett fast karensbelopp innebära en förenkling men uttalar,
att någon geografisk differentiering av karensbeloppet ej är försvarbar,
varför beloppet bör vara lika inom samtliga sjukkasseområden. Svenska
sjukkasseförbundet yttrar, att inte obetydliga försämringar kominer att bli
följden för de försäkrade i vissa fall. Trots detta vill förbundet inte motsätta
sig förslaget med hänsyn till att ett lägre karensbelopp skulle medföra
alltför stora kostnader för försäkringen. Förbundet har intet att erinra
mot att ersättningsbestämmelserna för storstadskassorna anpassas till de
speciella förhållandena inom dessa kassors verksamhetsområden. Svenska
socialvårdsförbundet anser det föreslagna karensbeloppet i stort sett så avvägt,
att den försäkrade regelmässigt kan bära kostnaderna utan att behöva
vända sig till andra samhälleliga organ för att få hjälp, samtidigt som det
tillgodoser önskemålet om minskning av sjukkassornas administrationskostnader.
Riksförsäkringsanstalien tillstyrker förslaget om enhetligt karensbelopp
men anser att beloppet bör vara 5 kronor genomgående. Svenska
arbetsgivareföreningen påpekar, att förslagen i vissa avseenden medför
gynnsammare ersättningsregler än de nuvarande. Med hänsyn härtill samt
till den allmänna reallönestegringen, de administrativa fördelar, som skulle
vinnas med ett högre belopp, och syftet att förhindra kostnadsökningar
anser föreningen, att karensbeloppet bör höjas något. Lämpligen kan karensbeloppet
bestämmas till 5 kronor och i de tre största städerna 6 kronor.
Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om inte de av utredningen föreslagna
begränsningarna för återbäring av resekostnader borde utbytas mot
ett för alla resor enhetligt karensbelopp om förslagsvis 5 kronor med rätt
för patienten att fritt välja läkare och sjukvårdsinrättning inom det egna
sjukvårdsområdet. En dylik anordning skulle kunna medföra väsentliga
lättnader i administrativt hänseende, betyda en avlastning för läkarna och
inte nödvändigtvis behöva leda till kostnadsökningar. Även läkarförbundet
anser, att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte bör utbetalas, och
yttrar, att en utgift understigande nämnda belopp varken torde bli särskilt
ekonomiskt betungande eller vålla irritation hos den enskilde. Tvärtom torde
många sjuka, enligt de erfarenheter förbundet har av återbäringen för medicinkostnader,
anse en ersättning av denna storleksordning skäligen meningslös.

Vad utredningen föreslagit angående reseersättningens begränsning med
avseende på valet av läkare och sjukvårdsinrättning har i
huvudsak rönt instämmande av remissorganen. Rörande vissa delar av förslaget
har dock erinringar framförts.

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Statskontoret har inte kunnat tillstyrka den föreslagna tolkningen av
begreppet närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas. Ämbetsverket
hänvisar härvid till att sjukkassorna i allmänhet ansett nuvarande begränsning
ändamålsenlig och tillägger, att en tolkning av bestämmelserna
på föreslaget sätt skulle innebära, att utbetalning av reseersättningen grundades
på en ren fiktion, vilket ämbetsverket inte kan finna tillfredsställande.

Svenska stadsförbundet ansluter sig till utredningens förslag men understryker,
att såsom närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas,
bör anses ett sjukhus, som enligt sjukhuslagen har skyldighet att ombesörja
vård av den försäkrade.

Riksförsäkringsanstalten dryftar det av utredningen föreslagna stadgandet
om att en försäkrad, som utan hänvisning sökt läkarvård vid sjukvårdsinrättning
i vissa fall skall erhålla reseersättning som om hänvisning av läkare
meddelats, när han inte kunnat anträffa läkare utanför inrättningen.
Ämbetsverket anser, att tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle bereda
sjukkassorna svårigheter, som de mången gång inte har möjlighet att
bemästra, samt fortsätter.

Att i efterhand — kanske t. o. m. ett par år efter det resan företagits —
utreda var en eller flera läkare befann sig vid resetillfället måste sålunda
ibland vara ogörligt. Stadgandet skulle vidare få konsekvenser som de försäkrade
hade svårt att förstå och som därför skulle skapa irritation. Så t. ex.
måste det vara svårförståeligt för den sjuke att han, när han till följd av
provinsialläkarens frånvaro söker vård hos en annan läkare, som har mottagning
på samma avstånd från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen,
endast får ersättning såsom vid resa till provinsialläkaren, medan
ersättningen blir väsentligt bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen.
Ett sådant resultat rimmar också illa med uttalandet i direktiven
för utredningen, att ersättningsbestämmelserna ej skall leda till att organisationen
för öppen läkarvård utanför sjukhusen inte utnyttjas till sin
fulla kapacitet till följd av att fall, som med fördel kunnat behandlas i sådan
vård, i stället söker sig till sjukhusens avdelningar för öppen vård.

Sveriges läkarförbund önskar, att den försäkrade skall kunna bli berättigad
till ersättning för resa till sjukvårdsinrättning, trots att vederbörande
tjänsteläkare varit anträffbar. Begreppet »i trängande behov av läkarvård»
kan ge upphov till betydande tolkningssvårigheter, och resan till tjänsteläkaren
kan i många fall innebära en tidsförlust, som på ett allvarligt sätt
kan förvärra patientens tillstånd. Det borde därför enligt förbundets mening
räcka med ett intyg från sjukhusläkaren, att den sjuke varit i behov av omedelbar
vård. Därigenom finnes möjlighet att gallra bort alla okynnesresor.
Förbundet anför vidare, att hänvisning till privatpraktiserande specialist
bör få samma verkan i crsättningshänscende som hänvisning till sjukvårdsinrättning.
De skäl som utredningen anfört mot en sådan ordning kan förbundet
inte acceptera, då det inte föreligger några svårigheter för sjukkassorna
att skaffa sig kännedom om vilka enskilt praktiserande specialister,
som finnes inom sjukkassornas verksamhetsområden.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att det otvivelaktigt hade varit av
värde för såväl de försäkrade som läkarkåren, om hänvisningsvillkoren
kunnat få en mera generös utformning även för andra delar av landet än de
tre största städerna. Att finna generella regler härför anser förbundet dock
knappast möjligt, då förhållandena från ort till annan skiftar.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till förslagen beträffande hänvisningsbestämmelser.
För det fall att den försäkrade åtnjutit sjukhusvård bör dock
anmodan om återbesök ha lämnats eller godkänts av vederbörande lasarettsläkare
eller biträdande lasarettsläkare.

Svenska landstingsförbundet anser det otillfredsställande, att utredningen
inte ansett sig kunna föreslå att rätt till reseersättning skall föreligga vid
intagning på Spenshults reumalikersjukhus. Sjukhusets ställning — särskilt
i fråga om finansieringssystemet — är sådan att några betänkligheter mot
att likställa det med allmänt sjukhus knappast behöver hysas. Svenska
stadsförbundet förordar, att Spenshults sjukhus likställes med allmänt sjukhus
och åberopar bl. a. att enligt gällande bestämmelser återresa men ej
intagningsresa kan ersättas.

Riksförsäkringsanstalten anför, att nu gällande begränsningsregel beträffande
ersättning för återresa från läkare är administrativt sett
lätthanterlig och i många fall underlättar sjukkassornas beräkningar av
ersättningsunderlaget för återresa. Den begränsningsregel som föreslås ersätta
den nyssnämnda är enligt anstaltens mening ej lika lätthanterlig. Då
riksförsäkringsanstalten ej heller funnit skälen för den föreslagna ändringen
övertygande, avstyrker ämbetsverket densamma.

Svenska stadsförbundet anser, att regeln angående ersättning vid återresa
från utom länssjukhus inte står i överensstämmelse med
de huvudprinciper varpå försäkringen grundas, och föreslår därför, att försäkringen
skall omfatta merkostnaden för återresa till bosättningsorten.

Utredningens förslag angående regleringen av kostnaderna för flyttning
av patienter mellan sjukvårdsinrättningar har avstyrkts
av Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Statskontoret anser de i utredningens förslag till taxebestämmelser
för vissa färdmedel upptagna ersättningsbeloppen alltför höga.

Riksförsäkringsanstalten och Svenska sjukkasseförbundet föreslår, att
intyg om att resa föranletts huvudsakligen av behovet
av läkarvård ej skall obligatoriskt avkrävas försäkrad vid läkarvårdsresa.
Riksförsäkringsanstalten anser, att bestämmelsen härom innebär
betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för försäkringen.
Ett stadgande om att resan huvudsakligen skall vara föranledd av behovet
av läkarvård bör bibehållas men kravet på skriftligt intygande bör endast

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

gälla fall, då sjukkassan anser detta påkallat. Sjukkasseförbundet anför, att
bestämmelsen vållar sjukkassorna och de försäkrade stort besvär, framföi
allt i de fall när framställning om reseersättning inges per post eller då försäkrad
är företrädd av ombud. Det förekommer inte sällan att blankett för
resekostnadsframställning måste återsändas till försäkrad ett flertal gångei
innan den blivit fullständigt ifylld och reseersättning kan utbetalas. Förbundet
framhåller, att kassorna ändå alltid kontrollerar, att läkarvård förekommit
innan reseersättningen utbetalas.

Mot förslaget att epidemidistriklen skall svara för resekostnaderna vid
isolering av smittbärare har erinringar anförts av Svenska landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet, som finner förslaget olämpligt
ur praktisk synpunkt och icke sakligt motiverat. Då smittbärarna åtnjuter
ersättning av statsmedel via allmän sjukkassa, synes det naturligt att även
resekostnaderna i samband med isolering ersättes i samma ordning. Detta
förfaringssätt innebär i praktiken en enkel lösning, enär den isolerade ändock
har anledning att hålla kontakt med sjukkassan för att erhålla den
nämnda ersättningen.

Departementschefen

Sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser bör syfta till att bereda
försäkrade, som inte är bosatta på kort avstånd från läkare eller sjukvårdsinrättning,
möjlighet att få erforderlig vård utan alltför betungande
reseutgifter. Bestämmelserna bör samtidigt vara så utformade, att de försäkrade
har intresse av att i möjlig mån hålla resekostnaderna nere. Med
hänsyn till det angelägna i att undvika irritation bland de försäkrade och
en betungande administrationsapparat bör reglerna vara så lätthanterliga
och lättfattliga som möjligt. En avvägning bör således ske mellan kravet
på ett skäligt försäkringsskydd och intresset av administrativ enkelhet och
rimliga kostnader.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i SFL ersättes endast resor, som
företages i samband med erhållande av läkar- eller sjukhusvård. Vid övervägande
av vilka slags resor som bör omfattas av försäkringsskyddet
anser jag i likhet med utredningen, att tiden ännu inte
är inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid erhållande av
sjukvård som meddelas av annan än läkare, t. ex. sjuksköterska. Spörsmålet
om en eventuell utvidgning av ersättningsrätten torde böra anstå till den
allmänna översynen av SFL, som enligt vad jag i det föregående anfört
torde kunna förväntas inom en förhållandevis nära framtid. I fråga om vanföras
resor till och från ortopediska kliniker framhåller utredningen såsom
önskvärt, alt tillämpningsföreskrifter utfärdas till ledning för praxis, som
för närvarande med hänsyn till olika tolkningar av sjukdomsbegreppet är
mindre enhetlig. Utfärdandet av sådana föreskrifter torde få ankomma på

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

riksförsäkringsanstalten, som bör samråda med medicinalstyrelsen vid bestämmelsernas
utarbetande.

Vad jag nyss uttalat rörande utvidgningar av tillämpningsområdet för
ersättningsreglerna, gäller givetvis även den av utredningen behandlade
frågan om ersättning för resor för erhållande av sjukgymnastik och annan
i 18 § SFL angiven fysikalisk behandling. Såsom utredningen funnit bör
vidare ifrågavarande behandlingar och sådan konvalescentvård som avses i
nämnda paragraf i reseersättningshänseende bedömas enhetligt. En utvidgning
av försäkringsskyddet till att omfatta ersättning för samtliga dylika
resor torde komma att medföra sådana kostnadsökningar, att åtskilliga
lokalsjukkassor skulle tvingas att icke oväsentligt höja avgifterna. Frågan
om en utvidgning av ersättningsrätten i angiven omfattning bör även med
hänsyn härtill lösas i ett större sammanhang. Jag delar därför utredningens
uppfattning att någon ändring av förevarande bestämmelser för närvarande
inte bör göras.

Utredningens förslag om ersättning för övernattningskostnad
e r har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.
Det synes mig angeläget, att det i detta avseende genomföres eu
förbättring av försäkringsskyddet, vilken särskilt kommer befolkningen i
avlägset belägna trakter till del. Jag förordar därför, att ersättning skall
kunna utgå för övernattningskostnader.

Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att en anhörig eller
någon annan följer honom till läkaren eller sjukvårdsinrättningen, utgår
även ersättning för följeslagarens resa. Däremot ersättes
icke kostnad, som den försäkrade kan ha haft för att gottgöra följeslagaren
den inkomstförlust, som denne fått vidkännas i anledning av resan. Utredningen
finner detta otillfredsställande men anser sig inte kunna förorda
någon generell ersättningsrätt för dylika fall. Utredningen har begränsat
sig till att föreslå rätt till ersättning för följeslagares inkomstförlust för
det fall, att den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt
sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförbara
förhållanden. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen med
undantag av statskontoret och riksförsäkringsanstalten, vilka framhåller,
att tillämpningen av en dylik regel skulle medföra administrativa svårigheter.

I likhet med flertalet remissorgan anser jag, att rätt till ersättning för
följeslagares inkomstförlust bör föreligga i den utsträckning utredningen
angivit. Sådana fall som omfattas av förslaget är inte helt ovanliga och det
rör sig därvid ofta om relativt stora kostnader för den försäkrade. Såsom
statskontoret och riksförsäkringsanstalten framhållit kan det emellertid inte
sällan bereda svårigheter att beräkna den inkomstförlust som skall ersättas.
Därest det överlämnas åt sjukkassorna att fritt pröva ersättningsfrågor av

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

detta slag, föreligger risk för betydande olikheter i tillämpningen. En maximering
av beloppet synes därför ofrånkomlig. Härför talar också kostnadsskäl.
En lämplig lösning synes vara, att ersättningen för dag högst får beräknas
å det belopp, som motsvarar högsta sjukpenningen, dvs. 20 kronor.

Vid resor till och från sjukvårdsinrättning kan ersättning enligt gällande
bestämmelser utgå också för kostnaden för vårdare. Som regel är det här
fråga om ersättning till vårdare i allmän tjänst. I det
övervägande antalet fall då sådan vårdare medföljer vid sjukresa gäller
det överflyttning av en patient från en sjukvårdsinrättning till en annan,
varvid som regel någon inom sjukvårdsväsendet anställd medföljer. Vid
överflyttning från ålderdomshem till sjukvårdsanstalt förekommer det, att
en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.
Vårdaren erhåller ofta ersättning av sin huvudman, som i sin tur debiterar
den sjuke kostnaderna för vårdare, varefter den sjuke erhåller ersättning
för sina utgifter av sjukkassan. Det förekommer emellertid även, att den
sjuke ersätter vårdaren direkt utan förmedling av huvudmannen.

Utredningen ifrågasätter om det är motiverat att i de angivna fallen göra
den sjuke betalningsskyldig för vårdarens resekostnader och finner det
under alla omständigheter framstå som en onödig och tyngande omgång att,
när huvudmannen ersätter sin personal för sådana resor, ersättning därefter
skall uttagas av sjukförsäkringen. Utredningen anser därför, att ersättning
från sjukförsäkringen ej bör utgå för kostnader för vårdare, som är anställd
i allmän tjänst.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 19 till årets riksdag med förslag till sjukhuslag
m. m. behandlas utredningens förslag angående kostnaderna för
överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrättningar. Föredragande
departementschefen anförde vid anmälan av nämnda lagstiftningsfråga i
statsrådet, att den huvudmännen i sjukhuslagen ålagda vårdskyldigheten
bör anses medföra ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjukvårdsanstalter
med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande
på patientens begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen.
Vidare uttalades på angivna skäl, att endast de resor som avser överflyttning
av patient från sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt,
skall ersättas av sjukförsäkringen. Riksdagen har bifallit den
förenämnda propositionen och därvid godtagit departementschefens uttalanden
i denna del (L2U 7; rskr. 137).

Genom denna uppdelning av kostnaderna för ifrågavarande överflyttningsresor
torde, med hänsyn till alt det huvudsakligen är vid överflyttningsresor
som vårdare erfordras, kostnaderna för flertalet vårdarresor
komma alt automatiskt överföras på huvudmännen. De av utredningen påtalade
olägenheterna kommer således i väsentlig mån att undanröjas. Det
kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt alt beträffande andra resor

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

än de överflyttningsresor, för vilka huvudmännen skall svara, genomföra
den ändring i bestämmelserna om ersättning för vårdares resekostnad, som
utredningen föreslagit. Avgörande bör vara, att den sjuke själv inte behöver
svara för ifrågavarande kostnader. Såsom utredningen framhåller talar
praktiska skäl för att huvudmännen svarar för kostnaderna för sådana
vårdare, som är anställda i deras tjänst. Man synes kunna utgå från att vederbörande
huvudmän i regel inte kommer att utkräva någon ersättning av
de sjuka för dessa kostnader. På grund härav anser jag mig för närvarande
icke böra föreslå ändrade bestämmelser härutinnan.

I fråga om den försäkrades självrisk i form av karensbelopp vid
resor för erhållande av läkarvård gäller för närvarande som huvudregel, att
försäkringen ersätter tre fjärdedelar av resekostnaden, i den mån denna
överstiger 4 kronor för första besöket hos läkaren och 1 krona för varje
återbesök. Av kostnaden för återbesök behöver den försäkrade själv dock ej
svara för mer än 2 kronor. I vissa fall ersättes hela kostnaden i vad den överstiger
det fasta karensbeloppet. Beträffande dessa regler föreslår utredningen
betydande ändringar. Förslaget innebär, att självrisken skall vara enhetlig
för olika slags resor samt ulgöras endast av ett fast karensbelopp, utöver vilket
kostnaden ersättes i sin helhet. Slopandet av de nuvarande bestämmelserna
om differentierade karensbelopp motiveras främst av att dessa bestämmelser
enligt vunnen erfarenhet leder till slumpmässiga resultat. Syftet med
den föreslagna omläggningen är i övrigt att förenkla reglerna och befria sjukkassorna
från handläggning av ärenden avseende kostnader av ringa storlek
samt att förbättra ersättningen för dem som har höga kostnader, därför att
de bor långt från läkare. Såsom karensbelopp föreslår utredningen 4 kronor.
Vid ett sådant belopp räknar utredningen med att förslagen i övrigt inte skall
leda till några kostnadsökningar för sjukförsäkringen eller för staten. För
de tre största städerna i riket föreslås dock självrisken uppgå till 5 kronor.
När det gäller resor till och från sjukvårdsinrättning i samband med sluten
sjukhusvård föreslår utredningen inte några ändrade självriskbestämmelser.

Utredningens förslag om ett enhetligt fast karensbelopp för skilda slags
resor och om slopande av det rörliga karensbeloppet till styrkes i samtliga
remissyttranden. Jag biträder dessa förslag. Endast i fråga om karensbeloppets
storlek råder delade meningar bland remissorganen. Att avgöra hur
stort karensbeloppet lämpligen bör vara är givetvis vanskligt. Det kan icke
bestridas, att utredningens förslag för vissa försäkrade medför en försämring.
Å andra sidan är det tydligt, att de nuvarande karensbeloppen framstår
som låga. Med hänsyn även till den administrativa vinsten av ett icke
alltför lågt karensbelopp och till det angelägna i att söka undvika en ökning
av sjukförsäkringens sammanlagda utgifter, anser jag mig därför böra
biträda utredningens förslag om ett enhetligt karensbelopp av som regel 4
kronor. Eftersom jag i det följande föreslår, att reglerna om begränsning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 65

ersättningen med hänsyn till valet av läkare icke skall tillämpas i de tre
största städerna, anser jag det motiverat att karensbeloppet för resor i dessa
städer bestämmes till 5 kronor.

Utredningen har föreslagit, att resa som företages till läkare och som därifrån
omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning i enlighet med remiss
av läkaren skall anses som en enda sammanhängande resa. Jag biträder
detta förslag.

1 likhet med utredningen finner jag inte anledning att såsom på vissa håll
föreslagits införa en regel om att belopp understigande en krona inte skall
utbetalas.

I fråga om valet av läkare gäller såsom huvudregel, att ersättning
för läkarvårdsresa får utgivas högst såsom vid besök hos provinsialläkare
eller stadsläkare i det distrikt där den försäkrade vistas. Högre ersättning
må dock utgå, om den försäkrade sökt läkarvården vid allmänt sjukhus eller
för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller
till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller
stad utanför landstingskommun. Sådan högre ersättning utgår dock endast,
då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättningen
eller, under vissa förutsättningar, vid olycksfall. Ersättning utgår därvid
högst för kostnaden för resa till och från närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas.

Såsom utredningen funnit bör huvudregeln liksom hittills vara, att resekostnadsersättningen
begränsas till den ersättning som skulle ha utgått vid
besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare. För att en sådan regel
skall fungera tillfredsställande krävs emellertid, att vård som regel skall
kunna beredas den sjuke av ifrågavarande tjänsteläkare. Så är icke fallet i
de största städerna, där tjänsteläkarna är relativt få och inte har samma
uppgifter som provinsialläkare och stadsläkare i mindre städer. I de största
städerna måste därför de försäkrade i huvudsak anlita privatpraktiserande
läkare och poliklinikläkare. Till följd av ifrågavarande begränsningsregel
kan försäkringsskyddet i dessa släder icke anses fullt tillfredsställande ordnat.
Bestämmelsen medför för dessa fall även betydande administrativa svårigheter.
Det bör därför övervägas, om inte regeln bör slopas såvitt avser de
största städerna. Om så sker uppstår visserligen ökade kostnader för försäkringen,
men kostnadsökningen torde bli av liten omfattning, därest karensbeloppet
såsom tidigare föreslagits för dessa städers vidkommande
bestämmes till 5 kronor. Jag förordar därför, att ifrågavarande begränsningsregel
slopas beträffande resor inom verksamhetsområdena för Stockholms,
Göteborgs och Malmö centralsjukkassor. Såsom utredningen framhållit, bör
möjlighet hållas öppen för Kungl. Maj:t att utsträcka undantaget till alt
gälla andra centralsjukkasseområden.

5—-Tlihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Såsom ytterligare undantag från huvudregeln, att ersättning ej får utgå
med högre belopp än som skulle ha utgått vid besök hos vederbörande provinsialläkare
eller stadsläkare, bör liksom hittills gälla, att ersättning i
vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts
vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Denna högre
ersättning utgår som tidigare berörts för närvarande endast då den försäkrade
erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning eller då den försäkrade
på grund av olycksfall sökt vård vid allmänt sjukhus och det kan
antagas att han varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus.
Utredningen föreslår, att den högre ersättningen skall utgå även då en försäkrad,
som är i trängande behov av läkarvård, ej kunnat anträffa tjänsteläkare
inom rimlig tid. Utredningen anför som exempel, att tjänsteläkaren
varit på sjukresa eller själv insjuknat.

Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig detta förslag under hänvisning
bl. a. till att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma
att bereda svårigheter. Även Sveriges läkarförbund har uttryckt farhågor för
tolkningssvårigheter. Dessa svårigheter bör emellertid inte överdrivas. Den
föreslagna bestämmelsen synes kunna tillämpas så, att den försäkrade erhåller
den högre ersättningen om han kan styrka, att han otvetydigt varit i
trängande behov av läkarvård och att vederbörande tjänsteläkare inte kunnat
anträffas. Någon särskild utredning från sjukkassans sida bör således
inte förekomma. Riksförsäkringsanstalten har vidare funnit det svårförståeligt,
att en försäkrad, vilken till följd av provinsialläkarens frånvaro
söker vård hos en annan läkare, som har mottagning på samma avstånd
från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen, endast får ersättning
såsom vid resa till provinsialläkaren, medan ersättningen blir väsentligt
bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen. Vad riksförsäkringsanstalten
sålunda anfört bör beaktas. I båda dessa fall har den försäkrade
ett berättigat intresse av att erhålla den högre ersättningen. Jag
föreslår därför, att försäkrad som i angivna fall besöker annan läkare än
provinsial- eller stadsläkaren i distriktet skall erhålla den högre ersättningen.

Vad utredningen föreslagit om att sjukhusläkares anmodan till försäkrad,
som åtnjutit sluten sjukhusvård, att företaga återbesök skall anses som hänvisning
till öppen vård vid sjukhuset har jag intet att erinra mot. Det synes
emellertid böra ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda föreskrifter
härom.

Såsom utredningen föreslagit anser jag, att sjukvårdsanstalt, vilken är
upptagen i den av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen över anstalter, som
är att anse som sjukvårdsanstalter jämlikt SFL, vid hänvisning och i därmed
jämställt fall bör vara likställd med allmänt sjukhus. Med hänsyn
bl. a. till svårigheten att bestämma, vilka läkare som skall anses som specialister,
bör hänvisning till privatpraktiserande specialist däremot inte jämställas
med hänvisning till sjukvårdsinrättning.

Beträffande utredningens förslag till riktlinjer för prövningen av frågan

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

vilket allmänt sjukhus, som vid hänvisning skall anses vara det närmaste
där vården kan meddelas, har olika meningar gjort sig gällande vid tillämpningen.
Vid bedömningen bör enligt min mening eftersträvas, att en försäkrad,
som i enlighet med läkares hänvisning sökt vård på ett visst sjukhus,
inte går miste om ersättning för resan till detta sjukhus, till följd av
att sjukkassan och den hänvisande läkaren har olika åsikt angående vilket
sjukhus, som varit det närmaste där vården kunnat meddelas. Vidare bör
undvikas, att sjukkassornas handläggning av ärendena blir tidsödande.
Jag anser därför i likhet med utredningen, att remiss till allmänt sjukhus
inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, i allmänhet bör
godtagas i ersättningshänseende, därest icke särskild anledning föreligger
till en annan bedömning. Hänvisning för öppen vård vid sjukvårdsinrättning
utanför det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, bör godtagas
endast om särskilda skäl förebragts.

Vad jag nyss anfört angående prövningen av remiss till öppen vård vid
sjukhus torde i huvudsak böra gälla även prövningen av den remitterande
läkarens val av sjukvårdsinrättning vid hänvisning till sluten
vård. Då det får förutsättas, att hänvisning för specialistvård vid sjukhus
regelmässigt grundas på medicinska överväganden, bör i dylikt fall även
remiss till allmänt sjukhus i annat sjukvårdsområde än det där vårdbehovet
uppkommit i regel godtagas.

Från skilda håll har föreslagits, att resa till Spenshults reumatikersjukhus
i ersättningshänseende helt skall jämställas med resa till allmänt sjukhus.
Såvitt avser resor för öppen vård, blir detta önskemål tillgodosett genom
vad jag tidigare föreslagit angående sjukvårdsanstalter, som upptagits i
Kungl. Maj :ts förteckning. Med hänsyn till pågående utredning angående
ansvaret för reumatikervården anser jag det däremot icke lämpligt att i
fråga om resor för sluten vård nu föreslå en särbestämmelse beträffande
Spenshults sjukhus.

Beträffande ersättning för återresa från läkare stadgas
för närvarande, att ersättning får utgivas högst för resa till den plats där
resan till läkaren påbörjades eller till den försäkrades bostad i vad resan till
denna är högst en mil längre än resan till den förstnämnda platsen. Utredningen
föreslår, att enmilsregeln slopas och ersättes med en regel om att ersättning
för resa till den försäkrades bostad icke skall utgå. Undantag skall
dock göras för det fall att behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen
och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.
I sistnämnda fall föreslås återresan till bostaden bli ersatt utan
begränsning.

1 likhet med utredningen anser jag det inte tillfredsställande, att såsom
för närvarande är fallet en person, som råkar ut för olycksfall eller eljest
blir sjuk på arbetsplatsen och efter läkarbesök transporteras till bostaden,

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

själv skall behöva svara för en betydande del av kostnaderna för resan tillbaka
till bostaden. Vid denna måste ju ofta begagnas ett annat och betydligt
dyrare färdsätt än det han använder vid sina dagliga resor till och från arbetsplatsen.
En utvidgning av försäkringsskyddet synes påkallad beträffande
dylika fall. Jag tillstyrker utredningens förslag.

Såsom gällande regler om ersättning för återresa från sjukvårdsinrättning
efter sjukhusvård är utformade, utgår full resekostnadsersättning
utöver karensbeloppet för sådan återresa, när vårdbehovet
uppkommit inom det egna länet oavsett belägenheten av den sjukvårdsinrättning,
där vården meddelats, medan ingen som helst ersättning för
återresa utgår, om sjukvårdsbehovet uppkommit utom det egna länet och
vården meddelats vid sjukhus utom nämnda län. Utredningen har nu föreslagit,
att samma begränsningsregler i fråga om sjukhusval skall tillämpas
vid intagningsresa och vid återresa. Vidare föreslås, att ersättning för återresa
skall kunna utgivas, då en försäkrad blivit i behov av sjukhusvård under
vistelse utanför det egna länet och intagits på sjukvårdsinrättning utanför
detta. Ersättningsunderlaget föreslås begränsat till kostnaden för resa till
den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet
av sjukhusvård uppkommit inom en gränskommun till det egna länet och
sjukvårdsinrättningen inte är belägen på längre avstånd från den försäkrades
bostad än närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,
föreslås dock ersättning få utgå för resa till bostaden.

Såsom utredningen föreslagit bör de begränsningsregler beträffande sjukhusvalet,
som gäller för intagningsresa, även avse återresa. Vad angår det
fall att någon insjuknar utom det egna länet och blir intagen på sjukhus
utom nämnda län inträffar det ofta, att en person som tillfälligt vistas utom
det egna länet, exempelvis på grund av arbete eller under semester, efter
sjukhusvistelsen återvänder till sin tillfälliga vistelseort. Det förekommer
även, att personer, som är bosatta i närheten av en länsgräns och har sitt
arbete i annat län än det där de är bosatta, blir sjuka eller drabbas av
olycksfall på arbetsplatsen och intages på sjukhus i det främmande länet.
Det kan icke anses skäligt, att i dessa fall den försäkrade, såsom blir följden
av gällande regler, själv skall behöva svara för sina återresekostnader.
Enighet synes råda om att en utvidgning av försäkringsskyddet är erforderlig,
när det gäller återresa från utomlänssjukhus. Utredningens förslag till
ändrade bestämmelser härutinnan synes mig böra godtagas. Det må erinras
om att de ändrade reglerna också kommer att gälla återresa efter vård på
förlossningsanstalt.

Frågan om kostnaderna för flyttning av patienter mellan
sjukvårdsinrättningar har fått sin lösning genom statsmakter -

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

nas beslut i samband med antagande av ny sjukhuslag. Härom i:år jag hän*
visa till vad jag tidigare anfört under avsnittet om reseersättning för vårdare
i allmän tjänst.

Vad beträffar taxebestämmelserna och sjukkassornas rätt att
träffa avtal om sjuktransporter, finner jag mig kunna biträda
utredningens förslag.

Från olika håll har föreslagits slopande av den nu gällande regeln att den
försäkrade för erhållande av ersättning för resa till och från läkare skall
avge skriftligt intyg om att resan huvudsakligen föranletts
av behovet av läkarvård. Som skäl har anförts, att bestämmelsen
förorsakar betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för
försäkringen.

Med hänsyn till att en icke oväsentlig förenkling av handläggningen av
reseersättningsärendena synes vara att vinna och då det kan ifrågasättas,
om ifrågavarande bestämmelse utgör något effektivt skydd mot missbruk,
föreslår jag att bestämmelsen ändras, så att intyg skall avgivas endast då
sjukkassan finner det erforderligt.

Slutligen vill jag upptaga det av utredningen berörda spörsmålet om ersättning
i vissa fall för resekostnader vid isolering av smittbärare.
Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person,
som utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epidemivårdanstalt
eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av
vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är
smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall
under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få ersättning
även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare utbetalas
av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna
för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbärare
stå för själv.

Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara
för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårdsnämndens
åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med
ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa
resekostnader.

I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv
skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det
tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämpligast
torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostnaderna
för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör
således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederböran -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

de sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av
statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvudtiteln
upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför,
torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag
erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt
smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestämmelser,
som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning
för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens
åläggande.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående, har inom
socialdepartementet upprättats förslag till lagar angående ändring i SFL
och YFL, förordning om ändring i Milf samt lag angående ändring i lagen
om ersättning åt smittbärare. Härvid har även beaktats de inledningsvis
berörda särskilda frågorna om ändringar, som sammanhänger med nyligen
genomförd lagstiftning på andra områden. Vissa av bestämmelserna angående
sjukreseersättning torde lämpligen böra inflyta i en av Kungl.
Maj :t utfärdad kungörelse med tillämpningsföreskrifter till 16 och 17 §§
SFL. Utkast till sådan kungörelse, vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet
såsom bilaga, har likaledes upprättats inom socialdepartementet. De
föreslagna bestämmelserna avses träda i kraft den 1 januari 1960. Beträffande
förslagen torde utöver vad förut anförts böra nämnas följande.

Förslaget till lag angående ändring i SFL

11 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sjukkassans beslut angående
tillhörighet till och ändringar i sjukpenningförsäkringen. I den allmänna
motiveringen har jag föreslagit, att en försäkrad inte skall få placeras i lägre
sjukpenningklass, medan han undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning
eller yrkesutbildning. Därvid har framhållits, att en försäkrad som undergår
arbetsprövning inte har någon arbetsinkomst och att han därför som regel
torde böra anses lida av sjukdom, som medför nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften. Eftersom sålunda redan på grund härav någon ändring
av sådan försäkrads sjukpenningklass till följd av stadgandet i tredje
stycket i förevarande paragraf som regel icke kan ske, kunde det synas
tillräckligt, att det föreslagna tillägget omfattade endast yrkesutbildning.
Då det emellertid inte är alldeles uteslutet, att arbetsförmågan hos en försäkrad
som undergår arbetsprövning på grund av särskilda förhållanden icke
anses vara nedsatt med minst hälften, har den nya regeln fått gälla även

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

arbetsprövning. Härigenom vinnes överensstämmelse med det föreslagna
stadgandet i 23 § om att sjukpenning inte skall utgå under tid, då en försäkrad
undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. Med hänsyn till att
bestämmelsen bör avse endast arbetsprövning och yrkesutbildning, som utgör
arbetsvärd, har vidare angivits, att förmedling skall ha skett genom arbetsvårdsorgan,
dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och
arbetsvårdsorgan hos landsting och kommuner.

16 §.

Ifrågavarande paragraf, som innehaller bestämmelserna om ersättning för
resor till och från läkare, har i väsentliga avseenden erhållit ändrad lydelse.
Därvid har jag eftersträvat att utforma bestämmelserna så att de blir mera
lättillgängliga än vad som för närvarande är fallet. Jag har vidare ansett det
lämpligt, att en uppdelning göres, så att de grundläggande reglerna erhåller
sin plats i lagen, medan de bestämmelser som har karaktären av tillämpningsföreskrifter
intages i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Till
sistnämnda kategori torde kunna hänföras reglerna om billigaste färdsätt,
bestämmelserna om karensbelopp och val av läkare i de största städerna,
föreskriften att resa till läkare och därifrån omedelbart vidare till sjukvårdsinrättning
vid beräkning av karensbeloppet skall anses såsom endast en
resa, bestämmelserna om ersättning vid vissa resor för flyttning av patienter
mellan sjukvårdsinrättningar, taxebestämmelserna, bestämmelserna om
ersättning för övernattningskostnader och för utgifter för anlitande av följeslagare
och vårdare samt reglerna om i vad mån den försäkrade skall vara
skyldig att skriftligen betyga att resan huvudsakligen föranletts av behovet
av läkarvård. Övriga bestämmelser angående sjukreseersättning föreslås
skola upptagas i 16 och 17 §§ SFL.

Första stycket av förevarande paragraf i förslaget innehåller bestämmelsen
om det enhetliga, fasta karensbeloppet å 4 kronor. Reglerna om lägre
karensbelopp vid återbesök och om rörligt karensbelopp har alltså fått utgå.
Vidare har här intagits den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om
att resan skall ha föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård. Under
uttrycket »utgifterna i anledning av resor» i den nya avfattningen inbegripes,
förutom den försäkrades egna resekostnader, hans övernattningskostnader
och utgifter för anlitande av följeslagare. För att ersättning skall kunna
utgå för annat än egna resekostnader fordras enligt sista punkten i första
stycket att Kungl. Maj :t utfärdar bestämmelser härom. Dylika bestämmelser
återfinnes i utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§
SFL.

Andra stycket innehåller bestämmelser om begränsning av ersättningen
med hänsyn till valet av läkare. Bestämmelserna har sin motsvarighet i gällande
stadganden i första stycket av 16 §. Under c) har upptagits den i den
allmänna motiveringen föreslagna regeln om att högre ersättning än för

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

resa till provinsial- eller stadsläkare skall kunna utgå i vissa fall då sådan
läkare inte kunnat anträffas. Med hänsyn till vad som i det föregående
föreslagits om att vid hänvisning och i därmed jämställda fall sjukvårdsanstalt,
som är upptagen i Kungl. Maj :ts förteckning över sjukvårdsanstalter
enligt SFL, skall jämställas med allmänt sjukhus, har i de från nuvarande
första stycket överflyttade bestämmelserna orden »allmänt sjukhus»
utbytts mot ordet »sjukvårdsanstalt».

Den i tredje stycket upptagna begränsningsregeln för ersättning vid återresa
från läkare motsvarar den nuvarande bestämmelsen i andra stycket d)
med en i den allmänna motiveringen förordad ändring. Återresa till bostaden
i annat fall än då resan till läkaren anträtts därifrån ersättes sålunda endast
om resan företagits från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade
dagligen gör resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I sådant fall utgår
dock ersättning utan särskild begränsning med hänsyn till avståndet.

Bestämmelserna i fjärde stycket motsvarar helt de nu i andra stycket
under b) och e) upptagna reglerna.

Som ett femte stycke i paragrafen har intagits bemyndigande för Kungl.
Maj :t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad
i paragrafen stadgas. Vidare innehåller detta stycke fullmakt för Kungl.
Maj :t att beträffande viss centralsjukkassas område förordna, att karensbeloppet
skall vara 5 kronor och att bestämmelserna i andra stycket om
begränsning av ersättningen med hänsyn till läkarvalet inte skall tillämpas.

Det nuvarande fjärde stycket utgör sjätte stycket i förslaget.

17 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning för resor i samband
med erhållande av sjukhusvård. Första stycket har i förslaget ändrats
på motsvarande sätt som 16 § första stycket. Till utgift i anledning av resa,
som avses i denna paragraf, räknas jämväl ersättning för anlitande av vårdare
och utgift för sådan överflyttningsresa, som icke bestrides av sjukvårdshuvudmannen.

På sätt föreslagits i den allmänna motiveringen har andra stycket utformats
så att den där upptagna begränsningsregeln kommer att gälla såväl
intagnings- som återresor.

Tredje stycket har ändrats så att ersättning för återresa från sjukhus
kan utgå även då behovet av sjukhusvård uppkommit under det att den
försäkrade vistats utom det län, där han är bosatt, och han i anledning
därav intagits på sjukvårdsinrättning utom nämnda län. I allmänhet får
kostnaden därvid inte beräknas högre än för resa till den plats, varifrån
intagningsresan företagits. Enligt en specialregel, som närmast tillkommit
med tanke på den som har sin bostad i ett län men arbetar i en angränsande
kommun i ett annat län och blir sjuk på arbetsplatsen, utgår emellertid
ersättning för återresa till bostaden, om färdsträckan från denna till det

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

sjukhus, på vilket den försäkrade intagits, inte är längre än till närmaste
hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Denna regel gäller
dock generellt, om behovet av sjukhusvård uppkommit i en till det egna
sjukvårdsområdet gränsande kommun, och är ej inskränkt till det fall att
insjuknandet skett på arbetsplatsen.

Fjärde stycket i förslaget upptager en hänvisning till reglerna i 16 §
fjärde stycket.

Slutligen innehåller paragrafen i femte stycket bemyndigande för Kungl.
Maj:t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad
i paragrafen stadgas.

19 §.

Denna paragraf innehåller nu bestämmelser om ersättning av allmän sjukkassa
åt kommun för åtgärder, som kommunen vidtagit för att bereda medellösa
eller mindre bemedlade läkarvård, åt arbetsgivare för läkarvård eller
andra sjukvårdande åtgärder och åt redare för kostnad, som denne fått
vidkännas vid sjömans sjukdom. Den i den allmänna motiveringen föreslagna
bestämmelsen om ersättning åt kommun eller transportföretag för
sjuktransporter har upptagits i denna paragraf. Bestämmelsen gäller utöver
transporter av patienter till läkare och sjukhus transport av läkare vid
sjukbesök. Införandet av den föreslagna bestämmelsen har medfört en
redaktionell jämkning av paragrafen.

23 §.

I denna paragraf har införts den i det föregående föreslagna bestämmelsen
om att sjukpenning ej skall utgå för tid då försäkrad undergår arbetsvärd
i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Bestämmelsen korresponderar
mot den föreslagna ändringen ill §. I 23 § har vidare företagits en redaktionell
ändring.

33 §.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall enligt andra stycket i förevarande
paragraf erläggas av sjukkassemedlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade
inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till
minst 1 200 kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört att
vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än
ålderspension. De folkpensionsförmåner som medför befrielse från erläggande
av avgift utgöres av invalidpension eller sjukbidrag samt änkepension
och hustrutillägg.

För avgiftsbefrielse på grund av att dylik folkpensionsförmån uppbäres erfordras
ej endast att rätt till förmånen förelegat vid ifrågavarande tidpunkt
utan även att förmånen faktiskt kunnat lyftas då. Ett senare meddelat beslut
om dylik förmån med retroaktiv verkan föranleder ej avgiftsbefrielse. Detta
förhållande torde ha motiverats av önskemålet att undvika ändring eller

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

omdebitering av avgiften. Beslut om retroaktiva förmåner förekommer emellertid
i ganska stor utsträckning, och den angivna tillämpningen medför att
avgift ofta kommer att utgå, ehuru rätt till förmånen sedermera befinnes
ha förelegat vid den avgörande tidpunkten.

I detta sammanhang må erinras om att 19 § 1 mom. andra stycket folkpensioneringslagen
i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att
den som under december månad visst år ägt uppbära folkpension är fritagen
från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift för påföljande år. För
avgiftsbefrielse enligt denna bestämmelse kräves att folkpension faktiskt
skall ha kunnat lyftas under den relevanta månaden. Sedan i olika sammanhang
gjorts gällande att befrielse från pensionsavgift borde föreligga även i
fall, där rätt till folkpension för angiven tid fastslagits i beslut med retroaktiv
verkan, har en ändring i förenämnda lagrum i folkpensioneringslagen
vidtagits vid årets riksdag, så att den som för december månad året näst
före taxeringsåret varit berättigad till folkpension, vare sig denna börjat utbetalas
eller ej, inte skall erlägga pensionsavgift (SFS 1959: 66).

En ändring av motsvarande innebörd med avseende å bestämmelsen rörande
befrielse från avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av folkpensionsförmån
synes motiverad. Liksom beträffande motsvarande bestämmelse
i folkpensioneringslagen synes förhållandet för december månad året
näst före taxeringsåret böra vara avgörande. Något hinder ur de lokala
skattemyndigheternas synpunkt torde ej möta mot att jämväl retroaktiva
beslut beaktas. Som jag anförde i samband med framläggande av förslag
till förenämnda ändring i folkpensioneringslagen (prop. 29/1959) synes de
lokala skattemyndigheterna före debiteringsarbetets avslutande visst år
hinna få del av så gott som alla beslut rörande ifrågavarande förmåner för
december månad föregående år. Antalet beslut som kan medföra oindebitering
torde därför bli förhållandevis få. Riksförsäkringsanstalten, som yttrat
sig i ärendet, anser att skäl för en sådan ändring som här angivits föreligger
och att uppkommande svårigheter av administrativ natur förhållandevis
lätt kan bemästras.

Jag förordar, att ändring vidtages i 33 § andra stycket av innebörd att
befrielse från skyldighet att för visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall föreligga jämväl i det fall då försäkrad genom retroaktivt beslut
rörande folkpensionsförmån är berättigad till förmånen för december månad
nämnda år.

35 §.

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor,
skall vara försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestämmes
av den sjukpenningklass han tillhör. Tillhörigheten till högre sjukpenningklass
än den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av
tjänst. Medlem i allmän sjukkassa som är försäkrad för tilläggssjukpenning
är enligt 33 § pliktig att erlägga avgift för sådan försäkring. Storleken av

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

ifrågavarande avgift skall enligt 34 § bestämmas med hänsyn till bl. a. den
sjukpenningklass, som medlemmen tillhör, och beräknas för kalendermånad.
Avgiftens belopp fastställes av tillsynsmyndigheten. I 35 § stadgas bl. a.,
att i vissa fall nedsättning av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning skall ske.

Debiteringen av sjukförsäkringsavgiften, vilken enligt uppbördsförordningen
ingår i begreppet skatt, ankommer på lokal skattemyndighet. Vid
debitering av slutlig skatt debiteras avgiften med belopp, som uträknats av
vederbörande allmänna sjukkassa och av kassan införts i debiteringslängden.
Vid debiteringen skall beaktas vad i 33 och 35 §§ stadgas angående
avgiftsplikt och nedsättning av avgift.

Enligt förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt (nr 295), som
trätt i kraft den 1 januari 1959, skall under vissa förutsättningar en sjöman,
som är anställd ombord på ett svenskt handelsfartyg, erlägga sjömansskatt
för sin inkomst ombord. Sjömansskatten är en definitiv källskatt och
skall utgå i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt avgifterna
till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen. Skatten uttages
efter särskilda tabeller och beräknas efter en avlöningsperiod av en månad.
Tabellerna har konstruerats så att vissa avdrag, som vid taxering för inkomst
i land medges för beskattningsår, beräknats för månad. För varje månad har
sålunda ett tolftedels ortsavdrag efter schablonberäkning fråndragits. Sjömannen
är ej skyldig att deklarera för inkomsten ombord och taxeras inte
heller för denna inkomst. För inkomst i land skall däremot taxering åsättas
efter vanliga regler, därvid dock ortsavdrag skall minskas med en tolftedel
för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Kommun och allmän
sjukkassa skall erhålla viss del av de i form av sjömansskatt influtna
medlen.

1956 års sjömansskattesakkunniga, vilkas betänkande om sjömansskatt
(SOU 1957: 39) legat till grund för förutnämnda förordning, framlade jämväl
ett förslag till viss ändring av bestämmelserna i SFI- om avgift för försäkringen
för lilläggssjukpenning såvitt rör sjukkassemedlem, som uppburit
inkomst för vilken erlagls sjömansskatt. De sakkunniga anförde i
huvudsak följande. Därest sjömansskatt enligt förslaget införes, torde några
avvikelser från det nuvarande debiteringsförfarandet vid sjukkassorna ej
erfordras. Kassorna antecknar i debiteringslängderna de avgifter, som enligt
tillgängliga uppgifter skall erläggas av de avgiftspliktiga. Kassorna behöver
härvid ej undersöka huruvida en avgiftspliktig uppbär inkomst ombord
eller i land. De lokala skattemyndigheterna skall därefter debitera avgifterna
för sjuk vårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning
utan avvikelse från vad som nu gäller och alltså endast beakta den taxerade
inkomsten, dvs. inkomsten i land. I förekommande fall reduceras
nu nämnda avgifter enligt bestämmelserna i SFL. Vad gäller avgiften för
försäkringen för tilläggssjukpenning skulle den som uppburit inkomst om -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

bord komma att få erlägga för högt belopp om han slutligt debiterades det
av sjukkassan uträknade beloppet. Den lokala skattemyndigheten, som bl. a.
för bestämmande av ortsavdraget erhållit meddelande om det antal månader,
för vilka vederbörande erlagt sjömansskatt, bör därför debitera avgiften för
försäkringen för tilläggssjukpenning med reducerat belopp så att avgiften
kommer att utgå med så många tolftedelar av den av kassan uträknade
avgiften som motsvarar det antal månader för vilka vederbörande ej erlagt
sjömansskatt och alltså erhåller ortsavdrag. En sjöman, som under hela året
haft inkomst ombord, skall således icke påföras någon avgift för tilläggssjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande över de sakkunnigas betänkande,
har ansett, att det föreslagna förfaringssättet för de lokala skattemyndigheternas
debitering av sjukförsäkringsavgifter bör godtagas.

I propositionen nr 92 till 1958 års A-riksdag med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m. uttalade chefen för finansdepartementet att, därest
riksdagen fattade beslut om införande av en sjömansskatt, det torde få ankomma
på chefen för socialdepartementet att senare anmäla de ändringar,
som bleve erforderliga i SFL.

Införandet av en särskild sjömansskatt synes föranleda en sådan ändring
av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning
som de sakkunniga föreslagit. Enär en sjöman genom sjömansskatten erlagt
jämväl ifrågavarande avgift såvitt angår den tid sjömansskatten avser, bör
uppenbarligen icke såsom slutlig skatt hela den av sjukkassan uträknade
avgiften debiteras honom. Den erforderliga reduceringen torde lämpligen
böra ske på det sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar därför att i 35 §,
som innehåller andra stadganden om nedsättning av sjukförsäkringsavgift,
intages en bestämmelse om nedsättning av medlems avgift för försäkringen
för tilläggssjukpenningen med en tolftedel för varje kalendermånad, för vilken
medlemmen uppburit inkomst som föranlett sjömansskatt.

41 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med ändringen i 19 §.

övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts avses de föreslagna bestämmelserna träda i kraft
den 1 januari 1960. Med hänsyn till att de ändrade reglerna om reseersättning
i vissa fall kan medföra, att lägre ersättning utgår än enligt nu gällande
stadganden, torde de sistnämnda böra äga tillämpning i fråga om resor,
som påbörjats före den 1 januari 1960. Motsvarande synes böra gälla beträffande
bestämmelserna i 23 § om att sjukpenning ej skall utgå under tid för
arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. De äldre reglerna
bör således äga tillämpning i fall då en försäkrad påbörjat arbetsprövning

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

eller yrkesutbildning före den 1 januari 1960. Beträffande 33 § skall de äldre
bestämmelserna tillämpas i fråga om skyldigheten att erlägga avgift för år
1958 och tidigare år.

Förslaget till lag angående ändring i YFL

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående bedömandet av arbetsförmågans
nedsättning vid yrkesskada. I tredje stycket stadgas, att vid bedömande
av nedsättningen under tid för yrkesutbildning skall beaktas i vad
mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete.

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att arbetsprövning i detta hänseende
skall jämställas med yrkesutbildning. Paragrafen har ändrats i enlighet
härmed.

21—22 §§.

Jämlikt 19 § YFL skall, därest försäkrad avlidit till följd av yrkesskada,
bl. a. utgå livräntor till efterlevande enligt närmare bestämmelser i 20—
23 §§. Såvitt avser barns och adoptivbarns rätt till livränta gäller enligt 21 §
bl. a. följande. Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller 16 år
och under vissa förutsättningar till den dag det fyller 21 år uppbära livränta.
Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta
dock ej utgivas, med mindre adoptanten och, om han var gift, hans make vid
tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot
barnet. Den avlidnes adoptivbarn äger samma rätt till livränta som den
avlidnes egna barn. I 22 § stadgas att avlidens fader, moder eller adoptant,
som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, äger
viss rätt till livränta.

Reglerna om rätt till livränta i nu angivna förhållanden anknyter i viss
utsträckning till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll. Enligt
7 kap. nämnda balk har föräldrar principiell underhållsskyldighet mot sitt
barn. De är dock ej skyldiga att bidraga till underhåll av barn som bortadopterats,
där ej adoptanten och, om han är gift, hans make blir ur stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet. Adoptant har samma plikt att underhålla
sitt adoptivbarn som gäller för föräldrar gentemot deras eget barn.
Barn är skyldigt att efter förmåga utge skäligt underhåll åt fader eller
moder, som av sjukdom och annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja
sig. Enahanda underhållsskyldighet åligger adoptivbarn gentemot adoptant.

Vad beträffar rätten till arv vid adoptionsförhållande gäller enligt 4 kap.
arvslagen, att adoptivbarn och dess avkomlingar lika med barn i äktenskap
äger taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinges rätt till laglott ej får
kränkas. Adoptivbarnet har dessutom arvsrätt efter sina egna skyldemän.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Vid adoptivbarns död inträder i princip dess skyldemän som arvtagare.
Därest adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom
i arv, gåva eller testamente, äger dock adoptanten och hans avkomlingar
en till nämnda egendoms värde begränsad arvsrätt. Adoptanten inträder som
arvtagare jämväl till egendomen i övrigt, om adoptivbarnet ej efterlämnar
arvsberättigad skyldemän.

Genom år 1958 tillkomna författningar — ärvdabalk (nr 637) och lag om
ändring i föräldrabalken (nr 640) — som träder i kraft den 1 juli 1959,
kommer adoptivbarns rättsliga ställning att principiellt ändras. Adoptionsinstitutet
gestaltas så, att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt
förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som
adoptantens egna barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och
dess släkt principiellt avskäres. Vad gäller arvsrätt stadgas sålunda i 4 kap.
1 och 2 §§ ärvdabalken, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv
och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap samt
att arvsrätt ej äger rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena
samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan; har make adopterat
andra makens barn skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas
gemensamma. Med avseende å underhållsskyldighet skall enligt 7 kap. 5 §
föräldrabalken i dess ändrade lydelse gälla, att sådan skyldighet mellan
föräldrarna och barnet upphör med adoptionen; om den som är gift adopterar
sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken och
barnet bestå.

Den nu angivna nya lagstiftningen aktualiserar fråga om vissa ändringar
i de inledningsvis angivna bestämmelserna om livränta. Enär underhållsskyldigheten
och arvsrätten mellan fader eller moder, å ena, samt barn som
adopterats av annan än make till fadern eller modern, å andra sidan, skall
upphöra, synes det naturligt att ej heller livränta i anledning av faderns, moderns
eller barnets död skall utgå i angivna fall. Barnets förbindelse med den
egna släkten bör jämväl i detta hänseende avbrytas. I detta sammanhang kan
erinras om att enligt ett av 1958 års B-riksdag godkänt förslag till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente (prop. A 157 och B 31) familjepension
och familjelivränta efter en anställningshavare kan utgå till barn (adoptivbarn),
dock ej barn som vid anställningshavarens frånfälle var adopterat av
annan, med mindre denne var anställningshavarens make.

På grund av det anförda förordar jag ändring i 21 och 22 §§ av innebörd
att livränta ej skall utgå till barn, som adopterats av annan än den avlidnes
make, och ej heller, efter ett adopterat barns död, till barnets fader eller
moder i annat fall än då vederbörande är gift med adoptanten.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960. Enligt
vedertagna principer för lagstiftning på området bör de ändrade liv -

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

räntereglerna ej tillämpas då dödsfallet föranletts av skada, som inträffat
före ikraftträdandet. Ändringarna i 21—22 §§ kommer att träda i kraft ett
halvt år senare än ärvdabalken och ändringarna i föräldrabalken, vilket dock
torde sakna egentlig praktisk betydelse.

Förslaget till förordning om ändring i militårersättningsförordningen
Ändringarna överensstämmer helt med dem som vidtagits i YFL.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare

2 §•

Lagen innehåller för närvarande endast regler om ersättning för inkomstbortfall.
Den föreslagna bestämmelsen om ersättning för utgifter
för resa har intagits i 2 §. Det har med hänsyn till de speciella förhållanden,
under vilka ifrågavarande resor ofta företages, inte ansetts ändamålsenligt
att närmare angiva efter vilka grunder ersättning skall utgå. Ersättningen
bör i stället grundas på en kostnad, som bestämmes från fall till fall efter
skälighetsprövning.

3—6 §§.

I dessa paragrafer, som endast avser ersättning för inkomstbortfall, har
redaktionella jämkningar vidtagits.

8 §•

Denna paragraf jämte 7 och 9 §§ upptager bestämmelser, som avses skola
vara gemensamma för rätten till reseersättning och rätten till ersättning för
inkomstbortfall. I 8 § har en redaktionell jämkning vidtagits.

Utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring

1 §•

De grundläggande bestämmelserna om ersättning för försäkrads resekostnad
finnes i 16 och 17 §§ SFL, medan de närmare föreskrifterna härom
förutsättes bli utfärdade av Kungl. Maj:t. I utkastet till kungörelse har upptagits
sådana föreskrifter. Enligt förenämnda stadganden i SFL skall, i
den män Kungl. Maj:t så förordnar, såsom utgift i anledning av resa till

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

och från läkare eller sjukvårdsinrättning anses förutom resekostnad utgift
för övernattning samt för anlitande av följeslagare och, beträffande resa
till och från sjukvårdsinrättning, vårdare. Bestämmelser om ersättning för
sådana utgifter har intagits i kungörelsen.

2 §•

Bestämmelsen i första punkten motsvarar regeln i 16 § andra stycket a)
SFL i paragrafens nuvarande lydelse. I andra punkten har intagits en bestämmelse
om kostnadsjämförelse vid bestämmande av det billigaste färdsättet.
Sådan bestämmelse finnes för närvarande i 16 § tredje stycket och
17 § femte stycket SFL avseende det fall då följeslagare eller vårdare anlitats.
Utöver storleken av följeslagar- och vårdarersättningar skall vid beräkningen
hänsyn tagas till huruvida övernattningskostnader uppstår vid
användandet av det ena eller andra färdsättet.

3—5 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

6 §•

Denna paragraf ersätter de bestämmelser, som för närvarande är intagna
i kungörelsen den 10 december 1954 angående resekostnadsersättning enligt
16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring. Beträffande de
ändringar som vidtagits hänvisas till den allmänna motiveringen. Här må
blott erinras om att vid resa med ambulans för vilken taxa ej finnes fastställd
resekostnaden skall beräknas enligt b) i förevarande paragraf samt
att vid färd med fordon eller farkost, som inte går i allmän trafik, någon
skillnad inte längre göres mellan om fordonet eller farkosten tillhör den
sjuke eller anhörig till honom eller någon annan person. Med uttrycket »annan,
som medföljer fortskaffningsmedlet» avses inte bara följeslagare och
vårdare utan också annan sjuk, som färdas med samma fortskaffningsmedel. 7

7 §•

I denna paragraf har intagits de nya bestämmelserna om ersättning för
övernattningskostnad. I motsats till vad sjukreseutredningen föreslagit
uppställes här vissa förutsättningar för att sådan ersättning skall utgå. Det
fordras sålunda, att den försäkrade vid anlitande så långt möjligt av tillgängliga,
allmänna kommunikationsmedel inte under ett dygn kunnat fullborda
resa till och från läkare eller resa till sjukvårdsinrättning vid intagning
eller återresa från sådan inrättning. Som slutpunkt för resa till och

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

från läkare eller för återresa från sjukvårdsinrättning skall anses den plats,
som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket SFL är avgörande vid
beräkningen av ersättning för återresa från läkare eller sjukvårdsinrättning
i fallet i fråga.

Ersättningsunderlaget föreslås maximerat till samma belopp som lägsta
nattraktamente enligt allmänna resereglementet, dvs. i överensstämmelse
med därom i prop. 152/59 framlagt förslag 15 kronor per natt. Vid kostnadsjämförelse
enligt 2 § för att utröna billigaste färdsätt skall som nämnts
även övernattningskostnad tagas i beaktande. Därvid skall denna kostnad
alltid anses utgöra 15 kronor per natt.

8 §•

Första och tredje styckena av denna paragraf har sin motsvarighet i 16 §
tredje stycket och 17 § femte stycket SFL nuvarande lydelsen. För undanröjande
av tveksamhet har i tredje stycket angivits vilka kvalifikationer som
fordras för att någon i ersättningshänseende skall räknas som vårdare. I
andra stycket upptages bestämmelserna om ersättning för gottgörelse till
följeslagare för förlorad arbetsinkomst. Maximeringsregeln innebär, att ersättningen
beräknas på vad den försäkrade visar sig ha utgivit, om beloppet
ej överstiger 20 kronor, och på 20 kronor, om det erlagda beloppet är
högre.

Som framgår av den föreslagna avfattningen av 16 § första stycket och
17 § första stycket SFL inbegripes kostnaden för följeslagare eller vårdare
i den försäkrades utgifter i anledning av resan. Karensbeloppet avräknas
således i förekommande fall från den sammanlagda kostnaden.

9§.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

10 §.

Då det torde erfordras, att riksförsäkringsanstalten meddelar ytterligare
föreskrifter angående tillämpningen av kungörelsen, har en bestämmelse,
som ger ämbetsverket sådan befogenhet, upptagits i denna paragraf.

övergångsbestämmelser

Kungörelsen bör träda i kraft samtidigt som de föreslagna ändringarna
i SFL, dvs. den 1 januari 1960, då kungörelsen den 10 december 1954 angående
resekostnadsersättning enligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän
sjukförsäkring kan upphöra att gälla. Liksom beträffande ändringarna i
16 och 17 §§ SFL bör iakttagas, att ersättningen för resor, som påbörjats före
ikraftträdandet, skall följa äldre regler. 6

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
förslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är förslagen
till lagar angående ändring i SFL och YFL av den natur, att lagrådets
yttrande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck

1 De i bilagan intagna förslagen — utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och
17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring undantaget — har här utelämnats. Nämnda förslag är
likalydande med de vid propositionen fogade, dock att förslaget till lag angående ändring i SFL
underkastats vissa redaktionella jämkningar och en ändring i 11 § fjärde stycket. Detta stycket
hade i det till lagrådet remitterade förslaget följande lydelse: Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning,
må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han kommer att t<llhöra lägre sjukpenningklass
än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen började.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

83

Bilaga

Utkast

till

Kungörelse

angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

Kungl. Maj :t har, med stöd av 16, 17 och 125 §§ lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, funnit gott förordna som följer.

1 §•

Vid beräkning av ersättning för utgifter i anledning av resor, som avses
i 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, skall iakttagas vad nedan
stadgas.

2 §•

Ersättning för försäkrads resekostnad må beräknas högst efter det billigaste,
vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes
tillstånd kunnat användas. Såsom sådant färdsätt anses det som medför den
lägsta sammanlagda utgiften.

3 §•

Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhetsområdet
för Stockholms, Göteborgs eller Malmö centralsjukkassa, skola bestämmelserna
i 16 § andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring icke äga
tillämpning. För sådan resa utgår ersättning endast i den mån utgifterna
för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor.

Vad nu sagts skall även gälla beträffande ersättning för resa mellan
plats inom verksamhetsområdet för Stockholms centralsjukkassa och Karolinska
sjukhuset.

4 §•

Har försäkrad företagit resa till läkare för erhållande av läkarvård och i
enlighet med hänvisning av läkaren omedelbart fortsatt till sjukvårdsinrättning,
skall anses att endast en resa företagits.

5 §.

Har försäkrad intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd
läkare och därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde,
skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl
resa till sjukstugan som resa till och från det större sjukhuset.

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

6 §•

Försäkrads resekostnad skall beräknas

a) vid resa med ambulansbil eller fortskaffningsmedel, som går i allmän
trafik, enligt därför gällande taxa,

b) vid resa med bil, som ej går i allmän trafik, till tjugufem öre för
kilometer,

c) vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt föreligger, till
fio öre för kilometer,

d) vid resa med hästskjuts till två kronor för kilometer, samt

e) vid anlitande av annat färdsätt än under a)—d) sägs enligt vad sjukkassan
prövar skäligt; vid resa med moped utgår dock icke ersättning.

Belopp, vartill försäkrads resekostnad vid resa med fortskaffningsmedel,
som ej går i allmän trafik, sålunda beräknas, innefattar jämväl resekostnaden
för annan, som medföljer fortskaffningsmedlet.

7 §•

Ersättning för försäkrads utgift för övernattning må utgå, när försäkrad
vid anlitande av fortskaffningsmedel, som går i reguljär trafik, icke kunnat
avsluta resan före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjukvårdsinrättning
för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag
då han kunnat bliva intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare
eller vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resan anses hava avslutats
på den plats, som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket lagen om
allmän sjukförsäkring är avgörande vid beräkning av ersättning för återresa
från läkare eller sjukvårdsinrättning.

Ersättningen beräknas å det belopp som den försäkrade erlagt för logi,
dock högst femton kronor för natt. Har övernattning ej ägt rum och skall
kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas,
skall kostnaden för övernattning beräknas utgöra femton kronor för
natt.

8 §•

Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer
honom vid besök hos läkare eller vid intagning å sjukvårdsinrättning
eller vid återresa därifrån, ersättes resekostnad och övernattningskostnad
för följeslagaren enligt samma grunder som gälla beträffande den försäkrades
motsvarande kostnad. Vid resa, som avses i 17 § lagen om allmän
sjukförsäkring, må ersättning för följeslagares resekostnad varje gång utgivas
högst efter kostnaden för tur- och returresa.

Har försäkrad drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt sjuk
på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 85

den, ersättes jämväl gottgörelse till följeslagare för förlorad arbetsinkomst,
dock högst tjugu kronor för dag.

Erfordras att under resa, som avses i 17 § lagen om allmän sjukförsäkring,
vård lämnas den sjuke, ersättes skälig kostnad för medföljande vårdare,
därest denne är läkare, sjuksköterska eller annan, som på grund av
utbildning eller yrke kan anses äga särskilda förutsättningar att lämna
den behövliga vården.

9 §.

Därest sjukkassan så påfordrar, skall försäkrad för utfående av ersättning
skriftligen betyga, att resa till läkare huvudsakligen föranletts av behovet
av läkarvård.

10 §.

De ytterligare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen
av denna kungörelse, meddelas av riksförsäkringsanstalten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960, då kungörelsen den
10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 §
andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring upphör att gälla.

Beträffande resor, vilka påbörjats före ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser
äga tillämpning.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It maj
1959.

N är varande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 8 maj 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 april
1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen A. O. Rainer.

Lagrådet yttrade:

De föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen grundas
främst på två av särskilda utredningsmän avgivna betänkanden, det ena
avseende socialförsäkring och rehabilitering (SOU 1958: 17) samt det andra
sjukreseersättningar (SOU 1958: 23). På grundval av förstnämnda betänkande
föreslås ändringar i 11 och 23 §§ sjukförsäkringslagen samt 10 §
yrkesskadeförsäkringslagen. Huvuddelen av det remitterade förslaget i övrigt
avser sjukreseersättningarna. Några mindre ändringsförslag ha dock
upptagits utan samband med någotdera betänkandet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19t7 om allmän
s jukförsäkring.

11 §•

I sjukförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1955, ha redan
vidtagits åtskilliga smärre ändringar. Såsom departementschefen inledningsvis
anfört råder i stort sett enighet om att med en allmän och mera omfat -

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

tande översyn av sjukförsäkringslagen bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter
vunnits rörande lagens verkningar och till dess samordningsfrågorna
inom socialförsäkringen i sin helhet kunna prövas.

Det till grund för remitterade förslaget i denna del liggande betänkandet
om socialförsäkring och rehabilitering avser att utvidga försäkringsskyddet
i fråga om rehabiliteringsverksamheten, varmed här avses den vid sidan
av den egentliga sjukvården bedrivna verksamheten för att bereda en sjuk
eller skadad person möjlighet att helt eller delvis återgå till arbetslivet. Mot
de i betänkandet föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen
ha vissa anmärkningar framställts under remissbehandlingen. Särskilt har
den använda terminologin ansetts vara så oklar att den lämnade rum för
osäkerhet i fråga om ersättningsrättens omfattning.

Departementschefen, som funnit de gjorda erinringarna äga fog, har i sak
begränsat förslaget rörande rehabiliteringsverksamheten samt vidkommande
formuleringen undvikit sådana oklara uttryck som arbetsterapi, arbetsträning
och funktionsprövning. Enligt det föreslagna nya stycket i 11 §
må den som efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning
eller yrkesutbildning ej placeras i lägre sjukpenningklass, medan han undergår
sådan arbetsvärd. I detta stadgande äro blott termerna arbetsvårdsorgan
och arbetsprövning nya. Dessa termer ha definierats i motiveringen.
Sammanställt med den nya bestämmelse i 23 §, enligt vilken sjukpenning
ej utgår medan den försäkrade undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning,
innebär förslaget, att rätten till sjukpenning under denna tid är vilande
och icke får försämras.

Lagrådet vill understryka, att mera genomgripande ändringar böra anstå
för att behandlas i det av departementschefen inledningsvis berörda
större sammanhanget. Vid en allmän översyn av sjukförsäkringen erhålles
nämligen osökt en överblick, som ställer frågorna i klarare dager och gör
deras lösning enklare. Ett förslag av så begränsad räckvidd som det remitterade,
vilket dock är ägnat att väsentligen undanröja olägenheterna av
gällande regler, synes däremot lämpligen kunna genomföras genom en
partiell reform.

Vad angår formuleringen av det nya stycket i It §, hemställer lagrådet
om uttryckligt angivande, att den försäkrade icke kan förlora sin rätt till
sjukpenning under vilandeperioden. Enligt den lydelse, som lagrådet vill
förorda, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att
vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenningklass
än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen
började.

16 §•

De i 16, 17 och 19 §§ föreslagna ändringarna grunda sig på betänkandet
om sjukreseersättningar.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

I 16 § regleras resor till och från lälcaren. Ersättning i anledning av återresa
utgår enligt förslagets tredje stycke såsom för resa antingen till den
plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades bostad.
Alternativet med ersättning såsom för resa åter till bostaden, fastän resan
till läkaren skett från annan plats, får dock den försäkrade välja endast,
om resan till läkaren anträtts från den försäkrades arbetsplats och den
försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Som motiv för den föreslagna rätten till ersättning för återresa till bostaden
anfördes i betänkandet (SOU 1958:23 s. 94), att resekostnadsersättning
rimligen bör beräknas på hela resan till bostaden, när någon insjuknar
på sin arbetsplats och efter läkarbesök reser hem till sin bostad. I övriga
fall bör däremot ersättningsrätten vid återresa till bostaden efter besök hos
läkare, enligt motiveringen i betänkandet, vara begränsad, ty eljest skulle
ersättning för en längre återresa till bostaden komma att utgå jämväl i
en rad fall, när behovet av läkarvård inte uppkommit på arbetsplatsen.

Den föreslagna lagtexten överensstämmer icke med betänkandets motivering,
som lämnats utan erinran av departementschefen. Enligt lagtexten
är nämligen rätten till ersättning för återresa till bostaden icke beroende av
om behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen och föranlett resan
till läkaren, även senare resor för omläggningar skulle exempelvis medföra
samma rätt. Enligt vad lagrådet under hand inhämtat har en dylik
generell utformning av rätten till ersättning vid återresa ansetts motiverad
av praktiska skäl ej minst för att undvika utredningar om var behovet av
läkarvård kan hava uppkommit. Lagrådet har för sin del icke något att
erinra mot att bestämmelsen i sak erhåller det av departementschefen föreslagna
innehållet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den U maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

De i 21 och 22 §§ föreslagna ändringarna sammanhänga med de i samband
med nya ärvdabalkens införande vidtagna ändringarna i adoptionsmstitutet.
Då yrkesskadeförsäkringslagens regler om rätt till livränta anknutits
till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll samt adoptivbarns
naturliga föräldrar hittills enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken ha
subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till barnet, har barnet en på
motsvarande sätt subsidiär rätt till livränta efter sina naturliga föräldrar.
Då den subsidiära underhållsskyldigheten skall upphöra enligt de samtidigt
med ärvdabalken beslutade ändringarna i föräldrabalken, föreslås
nu upphävande av rätten till livränta i motsvarande fall.

Lagrådet vill anmärka, att övergångsregleringen icke gjorts fullt parallell
i de båda lagstiftningarna.

Ändringarna i föräldrabalken träda principiellt i kraft den 1 juli 1959.
övergångsregleringen beträffande ändringarna i föräldrabalken innebär

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

emellertid att å adoptioner, vartill tillstånd givits enligt äldre lag, äldre
rätt alltjämt skall gälla, dock att adoptivbarnets underhållsskyldighet gentemot
de naturliga föräldrarna skall upphöra. Genom föreskrifter i punkt 1
i övergångsbestämmelserna till ändringarna i föräldrabalken har möjlighet
öppnats för adoptant i redan bestående adoptivförhållande att efter ansökan,
som skall göras inom fem år från ikraftträdandet, vinna förklaring
av rätten att de nya reglerna i föräldrabalken skola i sin helhet gälla, oaktat
adoptionen kommit till stånd enligt äldre lag. Det kan dock icke väntas,
att sådan ansökan kommer att ske i alla eller ens i flertalet äldre adoptivförhållanden.

Ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen åter träda enligt förslaget i
kraft den 1 januari 1960. Därjämte upptager förslaget ingen annan övergångsbestämmelse
än att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande
livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraftträdandet.

På grund av denna övergångsreglering kan det tänkas, att ett adoptivbarn
går miste om livränta efter sina naturliga föräldrar, ehuru underhållsskyldighet
föreligger enligt föräldrabalkens övergångsbestämmelser. Med
hänsyn till önskvärdheten att göra livräntebestämmelserna så praktiskt
lättillämpliga som möjligt vill lagrådet emellertid icke framställa någon erinran
mot att övergångsförhållandena ordnas på det föreslagna enkla sättet.

Ur protokollet:

Clas Amilon

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 161

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 september
1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 14 maj
1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 april 1959 remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har i huvudsak lämnat de remitterade förslagen utan erinran.
Vad lagrådet föreslagit beträffande utformningen av 11 § i förslaget till
lag angående ändring i sjukförsäkringslagen bör godtagas. Sistnämnda förslag
bör vidare underkastas vissa redaktionella jämkningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

3) förordning om ändring i militär er såttningsförordningen den 2 iuni
1950 (nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 195!)

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Lundin

ii'' \i*!l huiMusi r, ii-ili U‘iHr.l i jiiiiimr.

i !•:.*!! [tim il «•*!> i aniiimti •d.u-.e 1

a i iilliastal tifitbi» i ytiiilioi: »no jetun ■" << t ii''-

*iv.\

*4 ni.» hr»

J

it:

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ....................................... j

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring ....................................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring ....................................... 44

Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2
juni 1950 (nr 261) ............................................. 13

Förslag till lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om
ersättning åt smittbärare.............................................. 15

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1959 .......................... 18

Inledning ........................................... Ig

Gällande bestämmelser.......................................... 20

Sjukförsäkringslagen ................................................ 20

Lagen om yrkesskadeförsäkring........................................ 26

Militärersättningsförordningen ........................................ 28

Epidemilagen m. in. ................................................. 28

Rehabiliteringen ........................................... 29

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning ................ 29

Yttranden ..................................................... 37

Departementschefen ................................................ 33

Sjukresorna .......................................................... 44

Sjukreseutredningen ................................................ 44

Yttranden ...................................................... 5g

Departementschefen.................................................. gl

Specialmotivering .................................................... 79

Förslaget till lag angående ändring i SFL ............................ 70

Förslaget till lag angående ändring i YFL ............................ 77

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen ... 79

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare . . 79

Utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring .............................................. 79

Departementschefens hemställan ........................................ 82

Utkast till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring ................................................ 83

Lagrådets utlåtande .................................................... 86

Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 september 1959 ...................... 90

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 5»

608009