Nr 152—153
Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1959
1
Nr 152
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående reguljär bilfärjetrafik
Sverige—Åland—Finland.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Jansson m.fl. (1:50) och den andra inom andra kammaren av fru
Lewén-Eliasson m.fl. (11:66), har hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning om de åtgärder som kan ifrågakomma
för att underlätta en reguljär bilfärjetrafik Sverige—Åland—Finland.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde
få hänvisas till motionen 11:66.
över motionerna har yttranden inhämtats från länsstyrelsen i Stockholms
län, sjöfartsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt stockholmstraktens
regionplanenämnd.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som i ärendet inhämtat yttrande från
bl. a. vederbörande länsvägnämnd, erinrar om att frågan om förbättrade
kommunikationsleder mellan Sverige och Finland med västlig ändpunkt
inom Stockholms län från svensk sida varit föremål för stort intresse
sedan lång tid tillbaka. Senast prövades frågan i samband med ett under
1955 framlagt skissförslag till regionplan för stockholmstrakten, i vilket
motorvägsstandard föreslogs för vägen Stockholm—Norrtälje—Elmsta
fram till trakten av Gamla Grisslehamn med sikte på en bilfärjeförbindelse
till Åland. Förslaget togs emellertid icke upp i det nyligen antagna regionplaneförslaget,
emedan erforderliga utredningar icke hunnit utföras. Även
från finsk och speciellt åländsk sida hade frågan visats stort intresse, varom
bl. a. av Ålands landsting beviljat anslag om 1 milj. mark för undersökning
av färjförbindelse utgjorde bevis. Enligt uppgift skulle de finska
och åländska utredningarna redan ha påbörjats. Någon kontakt i ärendet
med länsstyrelsen hade emellertid ännu icke tagits, men skulle dylik i viss
omfattning ha skett under hand mellan de åländska och finska utredningsorganen
och representanter för stockholmstraktens regionplaneförbund.
Länsstyrelsen anför vidare följande.
En svensk redare avser att i början av juni månad detta år insätta en
provisorisk bilfärja mellan Simpnäs inom Väddö kommun och Mariehamn
på Åland. Länsstyrelsen har sig vidare bekant, att ett för ändamålet bil
1
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 samt. Nr 152—153.
2
Statsutskottets utlåtande nr i52 år 1959
dat bolag i Finland har planer på att inrätta en bilfärjeled med Gräddö
inom Frötuna kommun som utgångspunkt på svensk sida. Denna färja
skulle angöra Mariehamn och ha Korpo i Äboland som slutpunkt. Båda
här omnämnda svenska kommuner har visat synnerligen stort intresse för
att resp. förbindelser skall komma till stånd. Förstnämnda projekt har genom
en av Väddö kommun gjord framställning kommit under länsstyrelsens
prövning i vissa hänseenden och en del åtgärder har med anledning
härav redan vidtagits. Länsstyrelsen har vidare i anslutning härtill ansett
det lämpligt att å tjänstemannaplanet inom länsstyrelsen (sektionschefen
på planeringssektionen, vägdirektören och landsfogden) påbörja viss förberedande
utredning, vilken i huvudsak kan sägas gå ut på undersökning
av lämpliga tilläggsplatser och vägförbindelser på den svenska sidan i anslutning
till den aktuella färjtrafiken.
En utredning av den art motionärerna åsyftar kommer enligt länsstyrelsens
uppfattning att bli relativt omfattande med hänsyn till de många
och skiftande problem, som måste bli föremål för överväganden och undersökningar.
Länsstyrelsen säger sig dela de av motionärerna framförda
synpunkterna att, med hänsyn till frågans vikt och betydelse och den uppmärksamhet
den rönt från såväl finsk som svensk sida, frågan bör ägnas
största omsorg samt tillstyrker att den i motionerna begärda utredningen
kommer till stånd.
Även länsvägnämnden anser den i motionerna föreslagna utredningen
böra snarast komma till stånd.
Sjufartsstyrelsen, som berett Stockholms Rederi AB Svea tillfälle avgiva
yttrande i ärendet, har bl. a. anfört följande.
Antalet passagerarebilar, som åren 1954 till 1958 av de samseglande
svenska och finska rederierna överförts mellan Sverige och Finland, framgår
av det bilagda yttrandet. Mellan nämnda båda år har bilantalet mer än
fördubblats. År 1958 överfördes nära 9 400 fordon, varav 7 400 på linjen
Stockholm—Mariehamn—Åbo. överföringskapaciteten, som successivt
byggts ut, har enligt bolagets uppgifter hitintills icke satts på hårdare prov
och en viss marginal anges ha förefunnits jämväl under topptrafikmånaderna.
Från och med nästkommande år kommer transportmöjligheterna
att betydligt öka med insättande av ett nytt fartyg, anordnat för direkt inoch
utkörning av fordon.
De samseglande rederiernas trafik är baserad på Stockholm med förhållandevis
långa överföringssträckor som följd. Fn bilfärjeförbindelse med
framskjutna terminalanläggningar och följaktligen korta överföringssträckor
möjliggör betydligt mindre tidskrävande resor. Den skapar därtill ytterligare,
lättillgängliga turistmål. En bilfärjeled bör därigenom — särskilt
som den bör kunna medföra en sänkning av resekostnaderna — väsentligt
stimulera den bilburna turismen och därtill bli utnyttjad jämväl av andra
bilresenärer.
Turismen torde under överskådlig tid ge en bilfärjelinje huvuddelen av
dess trafikunderlag. Detta medför stora säsongvariationer, av bl. a. klimatologiska
skäl förmodligen betydligt större än de, som utmärker den starkt
expanderande bilfärjetrafiken mellan Sverige och Danmark. Härigenom
Statsutskottets utlåtande nr 152 år 1U5!)
3
begränsas de ekonomiska förutsättningarna för en komplement- eller alternativlinje
för bilbefordran från roslagskusten till Åland och vidare till
Finland. Att förränta större, i specialiserat båtmaterial investerat kapital
förefaller vanskligt liksom att överhuvud söka uppehålla trafiken under
lågsäsong. Åtskilliga skäl kan därför åberopas för att det är ekonomiskt
fördelaktigt att trots längre överföringstid även fortsättningsvis basera
biltransporterna på Stockholm och låta dessa ske i kombination med annan,
mindre säsongkänslig trafik. Vid utnyttjande av mindre kapitalkrävande
tonnage bedöines dock finnas förutsättningar för afl såsom nu förberedes
driva en ekonomiskt självbärig färjetrafik sommartid mellan
Roslagen och Åland. En bilfärjelinje jämväl mellan Åland och finska fastlandet
bör givetvis gynnsamt påverka trafikunderlaget för en dylik linje.
En mera definitiv lösning av färjeproblemet bör enligt styrelsen ses mot
bakgrund av de investeringar, som kan göras i vägnäten, i första hand då
på finska sidan. Otvivelaktigt komme genom den växande motorismen och
sökandet efter nya turistmål biltrafiken mellan Sverige och Finland att
öka betydligt. Mot denna bakgrund tillstyrker sjöfartsstyrelsen att en utredning
i bilfärjetrafikfrågan kommer till stånd. Styrelsen finner det naturligt
att till grund för utredningsarbetet lägges erfarenheterna från den
provisoriska färjeleden mellan i första hand Sverige och Åland liksom
från den bilfärja, som fr. o. in. år 1960 insättes i den på Stockholm baserade
trafiken. Med hänsyn härtill ifrågasättes om icke någon tid bör förflyta
innan utredningen påbörjas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar i sitt yttrande om den provisoriska
bilfärjetrafik av relativt betydande omfattning som under den
gångna sommaren uppehållits.
De åtgärder som på svenska sidan närmast aktualiserats genom denna
trafik anses närmast vara en undersökning av behovet av och lämpligaste
platser för eventuella färjelägen samt eventuellt erforderlig upprustning
av tillfartsvägar till desamma. Enligt vad styrelsen erfarit hade länsstyrelsen
i Stockholms län sin uppmärksamhet riktad på härmed sammanhängande
frågor och hade även tillsatt en särskild expertkommitté för vissa undersökningar
i frågan.
Innan en större och mera omfattande utredning i ämnet av det slag motionärerna
synes ha avsett igångsättes, vilken utredning närmast skulle
avse trafikbehovet i stort och på längre sikt, finner styrelsen resultatet av
de sålunda påbörjade undersökningarna rimligtvis böra avvaktas liksom
även erfarenheterna av ytterligare något eller några års trafik på de nuvarande,
mera provisoriska lederna. Styrelsen finner sig med hänsyn härtill
icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.
Stockholmstraktens regionplanenämnd har som eget yttrande åberopat
innehållet i ett av dess regionplanekontor avgivet tjänsteutlåtande vari inledningsvis
framhålles, att den allmänna utvecklingen gör det sannolikt
4
Statsutskottets utlåtande nr 19‘2 år 1959
att en utbyggnad och effektivisering av kommunikationerna mellan Finland
och Sverige helst bör göras i form av eu bilfärjeled.
Regionplanekontoret anför fortsättningsvis bl. a. följande.
Bilfärjorna till och från Finland bör av skilda orsaker lokaliseras till
den smalaste delen av Ålands hav och den kortaste vattenvägen från Åland
till vägförbindelsen med finska fastlandet. Härför talar särskilt den säsongbetonade
turisttrafiken med utpräglade höga belastningstoppar under
sommarsäsongen. Ju kortare färjesträckan är, desto lättare kan överskeppningskapaciteten,
genom ändring av turtätheten, anpassas till en varierande
efterfrågan.
En bilfärjeled kan bli av betydelse inte endast för persontrafiken utan
även för godstrafiken från Finland och från delar av Sovjetunionen på
norra Europa. Särskilt med tanke på att de båda ländernas järnvägar har
olika spårvidd och att de landväga godstransporterna nu måste gå omvägen
över Haparanda, synes stora fördelar vara att vinna på en sydlig bilfärjeled.
En direkt godstrafik skulle kunna bidra till att minska säsongvariationerna
i belastningen på färjeleden och därigenom bli av stor betydelse
för dess ekonomi.
Även om en färjeled mellan Finland och Sverige till övervägande del är
ett riksintresse för länderna, är den inte utan lokal betydelse för de trakter
som direkt berörs. En utbyggnad av Norrtäljevägen till motorvägsstandard
från Stockholm till en färjehamn i norra Roslagen skulle minska tidsavståndet
från denna landsända till Stockholm, och leden skulle kunna bidra till
utvecklingen av dess näringsliv. Färjeleden skulle också ge nya förutsättningar
för näringslivet på finska sidan, på Åland och i Äbolands skärgård.
Efter att ha erinrat om de för sommaren 1959 planerade provisoriska
färjelederna Simpnäs—Mariehamn samt Gräddö—Mariehamn—Galtby
framhåller kontoret att de erfarenheter som kan vinnas genom dessa trafikprojekt
kan bli av stort värde för bedömandet av de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna på längre sikt för färjeförbindelser med Åland
och det finska fastlandet. Det anses vara av stor vikt att dessa blir grundligt
undersökta. Regionplanekontoret finner därför goda skäl tala för att
den i motionerna föreslagna utredningen kommer till stånd.
Utskottet. Av de över förevarande motioner inhämtade remissyttrandena
framgår hl. a., att kapaciteten hos de på Äho över Mariehamn och på Helsingfors
samseglandc svenska och finska rederierna hittills varit fullt tillräcklig
för tillgodoseende av den befintliga trafikens behov. Den planeras dessutom
— speciellt med avseende å transporten av bilar — ytterligare utökas under
nästkommande år. Under den gångna sommaren har vidare provisorisk
bilfärjetrafik av ej obetydlig omfattning bedrivits mellan Simpnäs och
Mariehamn samt på leden Väddö—Mariehamn—Korpo. Slutligen har inom
länsstyrelsen i Stockholms län tillsatts en särskild expertkommitté för
vissa undersökningar beträffande lämpliga tilläggsplatser och vägförbindelser
på den svenska sidan för den aktualiserade färjetrafiken.
Statsutskottets utlåtande nr 152 dr 1959
5
Utskottet finner för sin del — i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— i vart fall resultatet av de sålunda påbörjade undersökningarna
böra avvaktas ävensom erfarenheterna av ytterligare något eller några års
trafik på de nuvarande provisoriska lederna innan en mera omfattande utredning
i ämnet igångsättes. Utskottet, som således funnit sig icke kunna
biträda motionärernas yrkanden, får i enlighet härmed hemställa,
att motionerna 1:50 och 11:66 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 november 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, fröken Andersson, herrar Thun, Pålsson, Axel Johannes Andersson,
fru Wallentheim, herrar Söderberg, Mårtensson, Mossberger, Herbert
Larsson, Edström och Thorsten Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Pettersson
i Degerfors, Malmborg, Rubbestad, Jansson i Kalix, Persson i Växjö,
Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén, fröken Olsson, herrar Cassel, Wedén och fru Lewén-Eliasson.
6
Statsutskottets utlåtande nr *52 år 1959
Reservation
av fru Wallentheim, fröken Olsson och fru Lewén-Eliasson, vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Utskottet, som i likhet med motionärerna finner det vara angeläget att
underlätta samfärdselförbindelserna österut, anser att en sammanknytning
av landsvägstrafiken i Finland och Sverige via Åland skulle vara av
avgörande betydelse därför. De provisoriska anordningar med en svensk
och en åländsk bilfärja, trafikerande leden Simpnäs—Mariehamn respektive
Gräddö—Mariehamn—Galtby, som varit igång detta år, har fått en
sådan framgång, att det klart visar bilisternas behov av att snabbt och på
billigast möjliga sätt ta sig fram, vilket behov de samseglande rederierna
uppenbarligen icke kan tillgodose. Sjöfartsstyrelsen erinrar i sitt remisssvar
om att de samseglande rederiernas trafik är baserad på Stockholm
med förhållandevis långa överföringssträckor som följd. En bilfärjeförbindelse
med framskjutna terminalanläggningar och följaktligen korta överföringssträckor
skulle möjliggöra betydligt mindre tidskrävande resor. Den
skulle därtill skapa ytterligare, lättillgängliga turistmål. En bilfärjeled
borde därigenom enligt styrelsen — särskilt soin den kunde medföra eu
sänkning av resekostnaderna — väsentligt stimulera den bilburna turismen
och därtill bli utnyttjad jämväl av andra bilresenärer.
Den pågående intensiva utvecklingen gör det angeläget, att frågan om
de anordningar som kräves, då denna trafikfråga mera slutgiltigt skall
ordnas, utan tidsutdräkt upptages till prövning. Ett samråd mellan finska,
åländska och svenska myndigheter är därvid nödvändigt. Såsom av den i
det föregående lämnade redogörelsen framgår har också länsstyrelsen i
Stockholms län, som på tjänstemannaplanet påbörjat viss förberedande utredning,
förklarat sig dela de av motionärerna framförda synpunkterna.
Med hänsyn till frågans vikt och betydelse och den uppmärksamhet den
rönt såväl från finsk som svensk sida borde den ägnas största omsorg. Länsstyrelsen
tillstyrker därför att den i motionerna begärda utredningen kommer
till stånd.
Utskottet får med åberopande av det anförda hemställa,
att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:50 och
11:66, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
om de åtgärder som kan ifrågakomma för att underlätta
en reguljär billinjetrafik Sverige—Åland—Finland.»