Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959
1
Nr 27
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1957 (nr 523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad proposition, nr 173, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1
Kommun äger, om den så finner
påkallat för att främja bostadsförsörjningen
inom kommunen, ställa
medel till förfogande att enligt de
grunder och i den ordning, som
kommunen bestämt, användas till
åtgärder i syfte att nedbringa inom
kommunen bosatta personers kostnader
för anskaffande eller innehav
av en fullvärdig bostad. 1
1 — Bihang till riksdagens protokoll
(Föreslagen lydelse)
§•
Kommun äger, om den så finner
påkallat för att främja bostadsförsörjningen
inom kommunen eller
område, i vilket kommunen ingår
och som kan anses utgöra en enhet
i bostadsförsörjningshänseende, ställa
medel till förfogande att enligt
de grunder och i den ordning, som
kommunen bestämt, användas till
åtgärder i syfte att nedbringa den
enskildes kostnader för anskaffa n1959.
9 samt. 3 avd. Nr 27
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 är 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
de eller innehav av en fullvärdig bostad.
Kommun må ej bedriva verksamhet
enligt vad nu sagts inom annan
kommun utan att sistnämnda
kommun samtyckt därtill.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning
av propositionen väckta m o t i o n e r, nämligen i första kammaren nr 6081
av herr Eric Carlsson in. fl. och i andra kammaren nr 722 av herr Magnusson
i Borås in. fl. I motionerna, som är likalydande, yrkas, att riksdagen
måtte »dels avslå proposition nr 173, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, alt Kungl. Maj:t måtte överväga de i motionen anförda synpunkterna
i samband med utfärdande av direktiven för eu kommande
bostadspolitisk utredning».
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås sådan ändring i 1 § lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande att dylika åtgärder från en kommuns
sida inte begränsas till kommunens område utan kan utsträckas till
en annan kommun, i den mån de berörda kommunerna utgör en enhet i
bostadsförsörjningshänseende.
Gällande rätt
Den statliga bostadspolitiken förutsätter olika åtgärder från kommunernas
sida. De grundläggande bestämmelserna härom finns i lagen den
10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande. Enligt 1 § denna lag äger kommun, om den så finner påkallat
för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen, ställa medel till förfogande
att enligt de grunder och i den ordning, som kommunen bestämt,
användas till åtgärder i syfte att nedbringa inom kommunen bosatta personers
kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad.
Vidare stadgar ifrågavarande lag i 2 § skyldighet för kommun att förmedla 1
1 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 ur 1959 3
lån och bidrag, som utgår av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare
bestämmer, biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsförsörjningsändamål. Mindre kommun kan
befrias från nämnda skyldighet i den utsträckning Kungl. Maj :t föreskriver.
Slutligen innehåller lagen i 3 § bestämmelse om att kommun med
mera än 10 000 invånare ävensom annan kommun, beträffande vilken
Kungl. Maj :t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller andra
särskilda omständigheter så föreskrivit, skall till ledning för kommunens
framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen inom kommunen
uppgöra bostadsförsörjningsplan.
Behovet av ändrad lagstiftning
Sedan fråga uppkommit om att en kommuns åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande inte bör vara begränsade till kommunens område utan
bör kunna utsträckas till en annan kommun, i den mån de berörda kommunerna
utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende, har i en inom socialdepartementet
upprättad, i juni 1959 dagtecknad promemoria framlagts
förslag om sådan ändring i den förutnämnda lagen att kommunerna erhåller
dylik vidgad befogenhet.
I promemorian framhålles bl. a. att det i vissa fall kan visa sig önskvärt
och lämpligt att ett kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag
planerar och uppför bostadshus inte bara i den egna kommunen utan
också inom en annan i bostadsförsörjningsområdet ingående kommun samt
att kommunen erhåller möjlighet att bt. a. teckna borgen för lån till bostadshus,
som av kommunens bostadsföretag uppföres i en utanför kommunens
gränser belägen del av det lokala bostadsförsörjningsområde, i
vilket kommunen ingår.
Med hänsyn härtill föreslås i promemorian, att 1 § lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande ändras så, att en kommuns
bostadsfrämjande åtgärder, vilka nu är begränsade till den egna kommunen,
kan utsträckas till annan kommuns område, i den mån detta ingår i
samma bostadsförsörjningsområde som den kommun, vilken vidtar åtgärden.
Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av bostadsstyrelsen,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Den föreslagna lagändringen tillstyr k es av bostadsstyrelsen på de i
promemorian angivna grunderna. Även Svenska stadsförbundet tillstyrker
ändringen.
I avstyrkande riktning går yttrandet från Svenska landskommunernas
förbund, som visserligen uttalar förståelse för att den pågående utvecklingen
inom bostadsproduktionen kan aktualisera nya eller reviderade
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959
institut för kommunalt samgående på ett större regionalt plan men framhåller,
att man rör sig på ett ömtåligt område, när man lämnar frivillighetens
plan och tillåter en kommun att vidtaga åtgärder inom en annan kommun.
Ehuru den föreslagna lagändringen avstyrkes, uttalar förbundet dock, att
förbundets principiella betänkligheter mot kompetensutvidgningar av föreslagen
beskaffenhet skulle försvagas, om det i ett motivuttalande klargjordes
att avsikten inte är att öppna möjligheter för en kommun att inkräkta
på en annan kommuns självbestämmanderätt. Liksom Svenska
stadsförbundet anser Svenska landskommunernas förbund, att det av lagtexten
bör framgå att en kommuns åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande kan avse även personer, som ännu inte är bosatta inom kommunen.
Departementschefen
Inom den av det allmänna bedrivna verksamheten på det bostadspolitiska
fältet fyller kommunernas åtgärder en viktig uppgift. Inte minst betydelse1
ull är härvidlag den roll som spelas av de kommunala bostadsföretagen, vilkas
bostadsbyggnadsverksamhet understödes av kommunerna bl. a. genom
att dessa tecknar borgen för lån till företagens bostadsbyggande. Till grund
för kommunernas möjlighet att vara verksamma på bostadspolitikens område
ligger lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, enligt vilken en kommun äger rätt att anslå medel
till förbättring av bostadsförhållandena inom kommunen. Lagen stadgar vidare
skyldighet för kommunerna att biträda vid den statliga lån- och bidragsgivningen
för bostadspolitiska ändamål. De kommunala åtgärderna är
dock inte begränsade till sådana fall då statligt stöd lämnas, utan kommunerna
äger frihet att la självständiga initiativ på bostadspolitikens område.
Med den avfattning som givits den nyssnämnda lagen är en kommuns åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande bundna till den egna kommunens
område. Efter lagens tillkomst har emellertid förhållandena förändrats
i olika avseenden. Liksom på andra områden av den kommunala verksamheten
har utvecklingen medfört ett ökat behov av kommunal samverkan
i fråga om bostadsförsörjningen. De förhållanden som framkallat detta behov
är av skiftande slag. Sålunda torde t. ex. flera tätortskommuner vara i
den situationen att brist på tomtmark medför minskade möjligheter för dem
att inom den egna kommunens område låta bygga bostäder i den omfattning,
som motiveras av det rådande bostadsläget inom kommunen. Om en
grannkommun har bättre tillgång till tomtmark men mera begränsade resurser
att genomföra den önskvärda bostadsproduktionen, kan det vara förmånligt
för de båda berörda kommunerna att träffa avtal om att den ena
skall låta uppföra bostadshus inom den andra. Såsom av departementspromemorian
framgår finns det minst ett 20-tal områden, som vart för sig kan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år W5!) 5
sägas utgöra eu enhet i bostadsförsörjningshänseende. Inom dessa bostadsförsörjningsområden
kan givetvis vederbörande kommuner ha intresse av
att samverka med varandra på sätt nyss sagts.
Utvecklingen har visat, att kommunernas insatser på bostadsförsörjningens
område i väsentlig grad har bidragit till en förbättrad bostadsstandard.
Det måste därför anses vara angeläget att tillse, att kommunerna inte hindras
att genom inbördes samverkan skapa ökade förutsättningar för eu
aktiv bostadspolitik. Såsom i departementspromemorian framhållits synes
begränsningen av kommunernas bostadspolitiska åtgärder till kommunens
område i vissa fall utgöra hinder för en önskvärd kommunal samverkan.
Den i promemorian föreslagna lagändringen till undanröjande
härav har också tillstyrkts av bostadsstyrelsen och Svenska stadsförbundet.
Svenska landskommunernas förbund har visserligen avstyrkt förslaget och
framhållit, att man rör sig på ett ömtåligt område när man tillåter en kommun
att vidtaga åtgärder inom en annan kommun. Förbundet har emellertid
tillika låtit förstå att förbundets principiella betänkligheter mot den
föreslagna lagändringen skulle försvagas, om det gjordes klart att meningen
inte är att öppna möjligheter för kommunerna att inkräkta pa varandras
självbestämmanderätt.
För egen del anser jag, att det är av stort värde att en kommuns bostadsbyggnadsföretag
får möjlighet att uppföra bostadshus i andra kommuner
inom samma bostadsförsörjningsområde, utan att man behöver anlita
kommunalförbundets form eller måhända nödgas vidta särskilda anordningar
av juridisk natur. Jag utgår härvid från att det föreligger något till
den egna kommunen knutet intresse för åtgärden, t. ex. att denna främjar
bostadsförsörjningen för dem som är verksamma eller avser att verka inom
kommunen. I anledning av vad Svenska landskommunernas förbund anfört
vill jag vidare framhålla, att det samgående mellan två eller flera
kommuner på bostadsförsörjningens område som den föreslagna lagändringen
avser att möjliggöra bör förutsätta, att överenskommelse i alla
frågor av betydelse träffats mellan berörda kommuner. Denna förutsättning
synes kunna angivas i lagtexten. Någon risk för kränkning av den
kommunala självbestämmanderätten föreligger då inte. Jag förordar därför
med nyss angivet tillägg den i departementspromemorian föreslagna
ändringen av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande. Tillika anser jag mig böra godtaga ett av Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund föreslaget förtydligande av
paragrafens ordalag, så att därav framgår alt kommunens åtgärder enligt
stadgandet kan syfta till att nedbringa bostadskostnaderna inte bara för
personer, som redan är bosatta inom kommunen, utan även för sådana, som
söker bostad därstädes.
I sammanhanget bör även uppmärksammas den i 2 § ifrågavarande lag
föreskrivna skyldigheten för kommun att törmedla statliga lan och bidrag.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1950
I det tall att två eller flera kommuner samverkar i fråga om bostadsbyggande
bör skyldigheten att förmedla sådana lån och bidrag åvila den kommun,
inom vars område byggnadsverksamheten bedrives. Någon uttrycklig
föreskrift härom synes inte erforderlig. Inle heller torde något omedelbart
behov av ändring i tertiärlånekungörelsen uppkomma i anledning av den nu
föreslagna lagändringen.
Motionerna
I motionerna göres gällande, att något behov nu icke föreligger att utsträcka
de kommunägda bostadsföretagens möjligheter att bedriva byggnadsverksamhet
utanför kommunens gränser. Vidare menar motionärerna,
att förslaget innebär en principiell avvikelse från de samarbetsformer, som
inom kommunalförbundets ram eller genom fortlöpande samplanering kommunerna
emellan utbildats under de senaste åren. Man anser det ej heller
rimligt att låta en kommun med kommunala skattemedel utge generella
eller behovsprövade bostadssubventioner till personer som är bosatta i
andra kommuner. Motionärerna erinrar om att chefen för socialdepartementet
förklarat sig ha för avsikt att förorda tillsättande av en kommitté
med uppgift att överse vissa bostadspolitiska frågor. Denna bör enligt
motionärerna utreda förevarande spörsmål. Om det därvid visar sig behövligt
att underlätta kommunernas samarbete i fråga om bostadsförsörjningen,
ligger det nära till hands att ändra lagen om kommunalförbund
så, att den kan utnyttjas för att lösa kommunernas gemensamma bostadsproblem.
Utskottet
Den verksamhet kommunerna bedriver för att stödja bostadsförsörjningen
är enligt nu gällande lagstiftning begränsad till den egna kommunens område.
Då flera kommuner ingår i samma bostadsförsörjningsområde uppstår
givetvis samordningsproblem. Dessa kan ofta lösas genom gemensam
planering av byggnadsverksamheten och därmed sammanhängande frågor.
På vissa håll har emellertid utvecklingen medfört behov av en ökad samverkan
på förevarande område. Det är av vikt, att lagstiftningen därvid icke
lägger hinder i vägen för rationella samarbetsformer. Som departementschefen
framhållit kan det t. ex. förekomma att tätortskommuner icke har
tillräckligt med tomtmark inom kommunen för att på ett tillfredsställande
sätt lösa sina bostadsproblem. Det kan då vara ändamålsenligt, att kommunen
ingår överenskommelse med en grannkommun med mera begränsade
resurser att inom dess område fa uppföra bostadshus. Kn sådan överenskommelse
kan också vara fördelaktig då det gäller att åstadkomma en lämplig
lokalisering av hostadsbebyggelsen, t. ex. i utkanterna av de större tätor
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 ar 1951) 7
terna. Ibland kan också kommunernas resurser bättre utnyttjas vid ett samgående,
något som kan ha betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Behov av
ändrad lagstiftning får sålunda anses föreligga.
Det i propositionen framlagda förslaget att kommun skall kunna stödja
bostadsförsörjningen jämväl inom annan kommun i samma bostadsförsörjningsområde
får alltså ses mot bakgrunden av föreliggande behov av ökat
samarbete mellan kommunerna. Den föreslagna bestämmelsen om samtycke
från den kommun, inom vilken verksamheten bedrives, ger garantier för att
något intrång ej sker i den kommunala självbestämmanderätten. Som departementschefen
framhållit bör ett samgående mellan kommunerna på
förevarande område förutsätta, att överenskommelse träffas i alla frågor av
betydelse. Utskottet förutsätter, att det endast i undantagsfall kommer alt
utges kommunalt stöd till personer bosatta utanför den egna kommunens
område.
Motionärerna har uttalat, att förslaget innebär eu principiell avvikelse
från de samarbetsformer, som inom kommunalförbundets ram och genom
fortlöpande samplanering utbildats de senaste åren. Enligt utskottets mening
kan emellertid de föreslagna lagändringarna ses som en naturlig utveckling
av den frivilliga samverkan mellan kommunerna, som ofta visat
sig ge fruktbärande resultat. Den föreslagna ordningen är enkel och smidig.
Den av motionärerna förordade kommunalförbundsreformen synes däremot
ofta för det ändamål det här gäller vara alltför omständlig. Det är för övrigt
tveksamt, om det är lämpligt att använda sig av kommunlförbundsformen i
de fall då förbundets hela verksamhet är förlagd till endast en kommun, vilket
torde bli det normala i de fall det här gäller.
Utskottet, som ej har något att erinra mot förslaget, hemställer på grund
av vad sålunda anförts,
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 608 och II: 722,
måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 8 december 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALI)
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Knut Johansson och Åke Larsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Munktell, Bengtsson i Halmstad,
Nyberg, Svenning, Grebäck, Bengtsson i Göteborg* och fru Lindberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 ur 1U5U
Reservation
av herrar Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Nyberg, Munktell och Bengtsson i
Göteborg, Grcbäck och Georg Carlsson, vilka ansett att uLskottet hort anföra
följande.
Enligt bostadsförsörjningslagen är kommunen behörig alt ställa medel
till förfogande för att främja bostadsförsörjningen inom sitt eget område.
En kommun har sålunda för närvarande icke möjlighet att lämna generella
och individuella bostadssubventioner eller vidtaga andra åtgärder för att
nedbringa den enskildes kostnader för anskaffande eller innehav av fullvärdig
bostad inom annan kommun. Detta hindrar givclvis icke kommuner,
som har gemensamma intressen på bostadsförsörjningsområdet, att
sinsemellan i olika former samverka i frågor som rör bostadsbyggandet.
Erfarenheterna ger även vid handen att åtskilliga kommuner i landet på
frivillighetens väg har samordnat sitt bostadsbyggande och därmed sammanhängande
angelägenheter såsom exempelvis frågor om markpolitik,
bebyggelseplanering, vägar och gator och andra serviceanordningar. Detta
samarbete, som i stor utsträckning byggt på lagen om kommunalförbund,
torde ha medfört goda resultat och bör enligt utskottet fullföljas.
I propositionen föreslås nu, all en kommun skall få stödja bostadsbyggandet
även inom annan kommun inom samma s. k. bostadsförsörjningsområde.
Som främsta skäl härtill åberopar departementschefen att vissa
tätorter har brist på tomtmark inom sina gränser, vilket förhindrat byggande
av bostäder i den omfattning som motiveras av det rådande bostadsläget
inom kommunen. I sådant fall anser departementschefen att det kan
vara förmånligt att kommunen träffar avtal med annan kommun, med
större tillgång till tomtmark, om att där få uppföra bostadshus.
Något närmare klarläggande av behovet av ändrad lagstiftning föreligger
dock icke. Propositionen har ej åberopat någon konkret framställning från
kommun utvisande att erforderligt bostadsbyggande förhindrats genom den
nuvarande lagstiftningens utformning. Det har emellertid kommit till utskottets
kännedom att lagändringen främst har tillskyndats av företrädare
för Stockholms stad. Utskottet finner det synnerligen anmärkningsvärt alt
i propositionen icke närmare redogjorts för de särskilda Stockholmsförhållanden,
som kan ha legat till grund för den föreslagna lagstiftningen. Detta
får anses så mycket mer betänkligt som lagändringen i och för sig innebär
en avvikelse från gängse former för kommunalt samarbete och från huvudregeln
om att den kommunala kompetensen skall vara knuten till kommunens
område.
Då ej någon inventering av de olika kommunernas bostadsproblem med
särskild hänsyftning på här ifrågavarande förhållande verkställts, och i
propositionen saknas någon närmare utveckling av skälen för den förordade
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1959
lagändringen, anser utskottet sig redan på denna grund tvunget att avvisa
det föreliggande förslaget.
Ur principiell synpunkt måste även starka erinringar resas mot att en
kommun, ges möjlighet att av kommunalskattemedel utgiva både generella
och individuella bostadssubventioner till boende i andra kommuner. Bidrag
av detta slag får närmast prägel av gåvor, enår mottagaren ej i egenskap av
skattebetalare medverkar vid finansieringen av dem.
Den fortsatta utvecklingen på bostadspolitikens område är enligt utskottet
svår att bedöma, men utskottet håller icke för otroligt att det i framtiden kan
uppstå behov av andra former än de nuvarande för interkommunalt samarbete
inom bostadsbyggandets område. En väg som närmare kan prövas är
att vidga kommunernas möjligheter att inom kommunalförbundets ram
främja bostadsförsörjningen. En åtgärd i sådan riktning kan vara att giva
kommunalförbund rätt att teckna borgen. Utskottet vill härvid erinra om
att konstitutionsutskottet i samband med antagande av lagen om kommunalförbund
år 1957 i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 framhöll,
att skäl talade för att i denna lag införa regler om borgen enligt i hu\udsak
samma grunder som gäller för lånerätt enligt kommunallagen. Sådana regler
borde emellertid enligt konstitutionsutskottet föregås av närmare utredning.
På anförda skäl anser sig sålunda utskottet ej kunna tillstyrka propositionen.
Utskottet förutsätter dock att frågan om ökat interkommunalt samarbete
på bostadsbyggandets område upptages till prövning av den av chefen
för socialdepartementet förutskickade bostadspolitiska utredningen.
Utskottet hemställer,
att riksdagen måtte
1) med bifall till motionerna I: 008 och II: 722 avslå förevarande
proposition;
2) i anledning av nämnda motioner i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet här ovan anfört.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 3 avd. Nr 27