Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i bgggnadslagen den SO juni
194-7 (nr 385) samt till byggnadsstadga, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll samt med hänvisning till nedanstående vid propositionen fogade
förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) samt
till byggnadsstadga dels föreslagit riksdagen att antaga förslaget till lag om
ändring i byggnadslagen, dels ock anhållit om riksdagens yttrande över förslaget
till byggnadsstadga.
Förslag
till
Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas dels att 91, 92, 98—104, 120 och 125 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 skola upphöra att gälla, dels ock att 14, 15, 26, 31, 34,
36, 38, 63, 76—81, 83, 96, 97, 106—111, 113, 119, 121, 123, 124, 128, 129,
131_134, 149—151, 157, 167 och 168 §§ nämnda lag1 skola erhålla ändrad ly
delse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
Hava stadsfullmäktige beslutat gö- Hava stadsfullmäktige beslutat göra
framställning om fastställelse av ra framställning om fastställelse av
generalplan beträffande visst områ- generalplan beträffande visst område
eller ändring av fastställd general- de eller ändring av fastställd geneplan,
må nybyggnad, innan framställ- ralplan, må nybyggnad, innan framningen
prövats, ej företagas inom om- ställningen prövats, ej företagas inom
råde som avses med denna; dock må område som avses med denna; dock
länsstyrelsen medgiva undantag, så- må länsstyrelsen och, enligt av Kovitt
generalplanens genomförande nungen meddelade föreskrifter, anicke
försvåras. nan myndighet som Konungen be
stämmer
medgiva undantag, såvitt
generalplanens genomförande icke
försvåras.
i Senaste lydelse av 81 §, se SFS 1958: 430; av 111 §, se SFS 1948: 383.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15
Är fråga väckt om framställning
angående fastställelse av generalplan
beträffande visst område eller ändring
av fastställd generalplan, äger
länsstyrelsen på framställning av staden
förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant förordnande
gäller intill dess stadsfullmäktige
beslutat i frågan, dock ej längre
än ett år. Behöver denna tid förlängas,
äger länsstyrelsen på framställav
staden för ordna härom; dock skall
beslutet underställas Konungens
prövning.
26
Stadsplan så ock ändring därav
antages av stadsfullmäktige men
skall för att bliva gällande fastställas
av Konungen.
Finner Konungen stadsplan icke
kunna fastställas utan viss jämkning,
äger Konungen uppdraga åt länsstyrelsen
att fastställa stadsplanen, sedan
denna efter sådan jämkning antagits
av stadsfullmäktige.
Ändring av gällande stadsplan, som
ej avser planens grunddrag och ej heller
eljest innefattar väsentlig avvikelse
från vad som förut gällt, må
ock enligt av Konungen meddelade
föreskrifter fastställas av länsstyrelsen.
Stadsfullmäktige äga i den omfattning
som finnes lämplig uppdraga
åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges
ställe antaga sådan ändring av
stadsplan som enligt vad nu sagts må
fastställas av länsstyrelsen.
§•
Är fråga väckt om framställning
angående fastställelse av generalplan
beträffande visst område eller ändring
av fastställd generalplan, äger
länsstyrelsen på framställning av staden
förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas. Sådant
förordnande gäller intill dess stadsfullmäktige
beslutat i frågan, dock ej
längre än ett år. Där så erfordras
äger länsstyrelsen på framställning
av staden förlänga förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder.
Från förbud som i första stycket
sägs må undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen bestämmer.
§•
Stadsplan antages av stadsfullmäktige;
dock äga fullmäktige i den omfattning
som prövas lämplig uppdraga
åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges
ställe antaga sådan plan.
Planen skall för att bliva gällande
fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
äger, om särskild anledning
därtill föreligger, underställa planen
Konungens prövning. År planen av
större omfattning eller eljest av större
allmän betydelse eller har i ärendet
uppkommit fråga vars avgörande enligt
denna lag ankommer på Konungen,
skall underställning alltid ske.
Vad nu sagts gäller ock ändring av
stadsplan.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
31 §.
Förutsätter fastställd ändring av
stadsplan att ändring sker av tomtindelning
eller har kvarter helt och
hållet eller till betydande del avbrunnit,
skall fråga om ändring av tomtindelningen
företagas, när ägare av
mark inom kvarteret begär det eller
byggnadsnämnden så finner nödigt.
Tomtindelning må på begäran av
markägare eller på byggnadsnämndens
föranstaltande ändras, om fastställd
ändring av stadsplan förutsätter
ändring jämväl av tomtindelningen,
så ock där bebyggelsen å två eller
flera tomter är i behov av förnyelse,
som icke lämpligen kan ske annorledes
än i ett sammanhang, och den bestående
tomtindelningen utgör hinder
för att marken inom kvarteret
eller del därav utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. I fråga om obebyggd
mark må ändring av tomtindelning
äga rum når sådan påkallas
av markägare eller av byggnadsnämnden,
såvida ändringen kan antagas
vara en förutsättning för att marken
eller angränsande mark i kvarteret
inom skälig tid blir bebyggd på ett
ändamålsenligt sätt.
Ändring av---avsevärd olägenhet.
Ej må------av tomterna.
34
Nybyggnad må ej företagas i strid
mot stadsplan; dock må Konungen
och, enligt av Konungen meddelade
föreskrifter, myndighet som Konungen
bestämmer medgiva undantag, när
särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens
användning för avsett ändamål.
§•
Nybyggnad må ej företagas i strid
mot stadsplan; dock må Konungen
medgiva undantag, när särskilda sk:ll
äro därtill och en ändamålsenlig användning
av marken icke därigenom
försvåras.
Enligt av Konungen meddelade föreskrifter
må jämväl länsstyrelsen
eller annan myndighet som Konungen
bestämmer medgiva undantag
från förbud som i första stycket sägs,
när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens
användning för det i planen avsedda
ändamålet.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
36 §.
Finner Konungen stadsplan icke Befinnes stadsplan icke kunna fastkunna
fastställas eller ock böra i viss ställas eller ock böra i viss del undandel
undantagas från fastställelse, äger tagas från fastställelse, äger KonungKonungen
för viss tid meddela det en eller, där fastställelseprövningen
förbud mot nybyggnad som föranle- ankommer på länsstyrelsen, denna
des av omständigheterna. för viss tid meddela det förbud mot
nybyggnad som föranledes av omständigheterna.
Föreligger fråga---erforderligt nybyggnadsförbud.
38 §.
Nybyggnad må--— rättsligen bestående.
Ej heller------blivit ställd.
När synnerliga skäl äro därtill, må När särskilda skäl äro därtill, må
Konungen medgiva undantag från Konungen och, enligt au Konungen
förbudet i första stycket. meddelade föreskrifter, myndighet
som Konungen bestämmer medgiva
undantag från förbudet i första stycket.
63 §.
Skyldighet att---gatas vidgning.
Ersättningsskyldigheten skall fullgöras
vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark genom
avbetalningar, vare han dock berättigad
därtill, om nöjaktig säkerhet
ställes. Avbetalning skall ske med
minst en tiondel årligen. Å oguldet
belopp skall enligt stadens bestämmande
ränta gäldas efter högst fem
procent om året från den dag då krav
på ersättning framställts. Prövas nu
stadgade villkor alltför betungande
för tomtägaren, äger länsstyrelsen
medgiva den lättnad som påkallas av
omständigheterna.
Ersättningsskyldigheten skall fullgöras
vid anfordran. Vill tomtägare
erlägga ersättning för gatumark genom
avbetalningar, vare han dock berättigad
därtill, om nöjaktig säkerhet
ställes. Avbetalning skall ske med
minst en tiondel årligen. Å oguldet
belopp skall enligt stadens bestämmande
gäldas skälig ränta från den
dag då krav på ersättning framställts.
Prövas nu stadgade villkor alltför betungande
för tomtägaren, äger länsstyrelsen
medgiva den lättnad som
påkallas av omständigheterna.
76 §.
Konungen äger förordna, att vad i Om särskilda skäl äro därtill äger
denna lag med avseende å landet är länsstyrelsen förordna, att vad i den
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ar 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
stadgat om byggnadsplan skall tills
vidare äga tillämpning inom visst
område som hör till stad.
77
Utomplansbestämmelser antagas av
stadsfullmäktige, när så erfordras,
men skola för att bliva gällande fastställas
av länsstyrelsen.
Vad nu sagts gäller ock om ändring
av utomplansbestämmelser.
78
Utomplansbestämmelser för område
som ingår i fastställd generalplan
må ej fastställas i strid mot planen.
79
Nybyggnad må ej företagas i strid
mot utomplansbestämmelser, dock
må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, annan
myndighet som Konungen be
-
na lag med avseende å landet är stadgat
om byggnadsplan skall tills vidare
äga tillämpning inom visst område
som hör till stad.
§•
Utomplansbestämmelser utfärdas av
Konungen för riket i dess helhet eller
viss del därav men äga tillämpning
blott där särskilt förordnande härom
meddelats.
Förordnande att bestämmelserna
skola tillämpas å visst område meddelas
av stadsfullmäktige, dock att
förordnandet för att bliva gällande
skall fastställas av länsstyrelsen. Fullmäktige
äga i den omfattning, som
prövas lämplig, uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe
meddela dylikt förordnande. Där så
uppenbarligen är påkallat, äger ock
länsstyrelsen efter fullmäktiges hörande
meddela förordnande som nu
sagts.
Av Konungen beslutad ändring i
gällande utomplansbestämmelser
skall, om Konungen så föreskrivit,
träda i tillämpning utan särskilt förordnande.
§•
Utomplansbestämmelser må ej tilllämpas
i strid mot fastställd generalplan.
§•
Nybyggnad må ej företagas i strid
mot utomplansbestämmelser; dock
må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, annan
myndighet som Konungen be
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse)
stämmer medgiva undantag, när särskilda
skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt motverkar syftet med
bestämmelserna.
80
Har beslut fattats eller fråga väckts
om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser
för visst område,
skall angående förbud mot nybyggnad
inom området vad i 14 och 15 §§
stadgas äga motsvarande tillämpning.
Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser
icke kunna fastställas eller
ock böra i viss del undantagas
från fastställelse, äger länsstyrelsen
för viss tid meddela det förbud mot
nybyggnad som föranledes av omständigheterna.
(Föreslagen lydelse)
stämmer medgiva undantag, när särskilda
skäl äro därtill.
§•
Har beslut fattats eller fråga väckts
att utomplansbestämmelser skola tilllämpas
för visst område, skall angående
förbud mot nybyggnad inom
området vad i 14 och 15 §§ stadgas
äga motsvarande tillämpning.
81
I närheten av befästning eller statlig
flygplats eller av annan än staten
tillhörig flygplats för allmänt
bruk må ej nybyggnad företagas eller
virkes- eller annat varuupplag, materialgård
eller ljusanordning inrättas,
såframt därigenom befästningens
eller flygplatsens användning för avsett
ändamål försvåras eller eljest avsevärt
men åsamkas försvaret eller
luftfarten; dock må länsstyrelsen
medgiva undantag när synnerliga
§•
I närheten av befästning eller statlig
flygplats eller av annan än staten
tillhörig flygplats för allmänt bruk
må ej nybyggnad företagas, virkeseller
annat varuupplag, materialgård
eller ljusanordning inrättas eller
schaktning, fyllning eller därmed
jämförlig åtgärd äga rum, såframt
därigenom befästningens eller flygplatsens
användning för avsett ändamål
försvåras eller eljest avsevärt
men åsamkas försvaret eller luftfarten;
dock må länsstyrelsen medgiva
undantag när synnerliga skäl äro
därtill.
skäl äro därtill.
Ej heller---från anläggningen.
83 §.
Kan med hänsyn till befintlig eller Innebär stadgandet i 81 § eller förtillämnad
anläggning, som avses i ordnande enligt 82 § hinder för att
81 § eller i förordnande enligt 82 §, nybyggnad eller annan åtgärd vidtanybyggnad
eller inrättande av varu- ges i den omfattning eller på det sätt
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
upplag, materialgård eller ljusanordning
ej ske i den omfattning eller på
det sätt som eljest varit tillåtet, och
kan markens ägare till följd härav
nyttja marken allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till
dess tidigare värde, vare han berättigad
till ersättning för den skada han
härigenom lider; kan marken av
nämnda orsak överhuvud ej användas
för enskilt bebyggande och kan
ägaren till följd härav nyttja marken
allenast på sätt nyss sagts, vare anläggningens
ägare skyldig att lösa
marken, där ej sådan skyldighet jämlikt
21 eller 48 § åligger staden.
Enahanda rätt —--marken inträdde.
Vad i-----marken inträdde.
som eljest varit tillåtet och kan markens
ägare till följd härav nyttja
marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare
värde, vare han berättigad till
ersättning för den skada han härigenom
lider; kan marken av nämnda
orsak överhuvud ej användas för enskilt
bebyggande och kan ägaren till
följd härav nyttja marken allenast
på sätt nyss sagts, vare anläggningens
ägare skyldig att lösa marken,
där ej sådan skyldighet jämlikt 21
eller 48 § åligger staden.
96 §.
Till ledning----så erfordras.
Vad i 9 § andra, tredje och fjärde
styckena stadgas angående generalplan
i stad skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande generalplan på
landet.
97
Generalplan så ock ändring därav
antages av kommunalfullmäktige och
skall, i den mån den blivit fastställd
av länsstyrelsen, lända till efterrättelse
enligt vad nedan sägs.
Vad i 10 § tredje stycket stadgas
om generalplan i stad skall ock gälla
sådan plan på landet.
§•
Vad i 9 § andra, tredje och fjärde
styckena samt 10—23 §§ stadgas om
generalplan i stad skall äga motsvarande
tillämpning beträffande sådan
plan på landet; och skall därvid vad
som är stadgat om stad och stadsfullmäktige
gälla kommunen och kommunalfullmäktige.
106 §.
I fall---och kommunalfullmäktige.
Har fråga väckts om antagande eller
ändring av stadsplan för visst område,
äger länsstyrelsen, om synnerliga
skål åro därtill, för viss tid, högst
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse
fem år, förordna att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen må
ock förlänga förbudets giltighetstid
med högst tre år i sänder; dock skall
beslut härom underställas Konungens
prövning, om sammanlagda giltighetstiden
kommer att överstiga åtta
år.
Finnes vad------prövas nödig.
107 §.
Har tätbebyggelse uppkommit eller Har tätbebyggelse uppkommit eller
kan sådan bebyggelse väntas inom kan sådan bebyggelse väntas inom
nära förestående tid uppkomma å viss nära förestående tid uppkomma å viss
ort, och föranleda ej omständighe- ort, och föranleda ej omständigheterterna
till upprättande av stadsplan, na till att stadsplan upprättas, skall
skall länsstyrelsen, i den mån det genom kommunens försorg byggfinnes
erforderligt, för reglering av nadsplan upprättas, i den mån sådan
bebyggelsen upprätta och fastställa plan finnes erforderlig för reglering
byggnadsplan för orten. av bebyggelsen.
Byggnadsplan skall----höj dlägen angivas.
Erfordras särskilda---i planen.
108 §.
Byggnadsplan antages av kommunalfullmäktige
men skall för att bliva
gällande fastställas av länsstyrelsen.
Fullmäktige äga i den omfattning
som prövas lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i fullmäktiges
ställe antaga byggnadsplan.
Underlåter kommun att vidtaga erforderliga
åtgärder för upprättande
av byggnadsplan, där sådan erfordras,
må länsstyrelsen efter kommunalfullmäktiges
hörande låta upprätta
samt, sedan tillfälle givits fullmäktige
och dem frågan eljest rör att
yttra sig, fastställa byggnadsplan för
det område varom fråga är.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning med avseende å ändring
av byggnadsplan.
108 §.
Har fråga väckts om upprättande
av byggnadsplan för visst område eller
om ändring av sådan plan, äger
länsstyrelsen för viss tid, högst fem
år, förordna, att nybyggnad inom området
icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen må
ock förlänga förbudets giltighetstid
med högst tre år i sänder; dock skall
beslut härom underställas Konungens
prövning, om sammanlagda giltighetstiden
kommer att överstiga åtta
år.
109 §.
Har fråga väckts om upprättande
av byggnadsplan för visst område eller
om ändring av sådan plan, äger
länsstyrelsen för viss tid, högst ett år,
förordna, att nybyggnad inom området
icke må företagas. Länsstyrelsen
må förlänga förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder.
Från förbud som i första stycket
sägs må undantag medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av Konungen
meddelade föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen bestämmer.
Finner länsstyrelsen byggnadsplan
icke kunna fastställas eller ock böra
i viss del undantagas från fastställelse,
äger länsstyrelsen för viss tid
meddela det förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.
109 §.
Nybyggnad må ej företagas i strid
mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen
och, enligt av Konungen meddelade
föreskrifter, annan myndighet
som Konungen bestämmer medgiva
undantag, när särskilda skäl äro därtill
och nybyggnaden ej avsevärt försvårar
markens användning för avsett
ändamål.
Därest så--
no §.
Nybyggnad må ej företagas i strid
mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen
medgiva undantag, när särskilda
skäl äro därtill och nybyggnaden
ej avsevärt försvårar markens
användning för avsett ändamål.
--erforderlig mån.
Konungen äger förordna att undantag
från förbud, som avses i första
och andra styckena, må i enlighet
med Konungens närmare föreskrifter
meddelas jämväl av annan myndighet
än länsstyrelse.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
no §.
Beträffande område som ingår i
byggnadsplan eller med avseende å
vilket förbud mot nybyggnad meddelats
enligt 108 § äger länsstyrelsen,
i den utsträckning som föranledes av
omständigheterna, stadga förbud mot
schaklning, fyllning, trädfällning eller
annan därmed jämförlig åtgärd.
Beträffande område som ingår i
byggnadsplan eller med avseende å
vilket förbud mot nybyggnad meddelats
enligt 109 § äger länsstyrelsen,
i den utsträckning som föranledes av
omständigheterna, stadga förbud mot
schaktning, fyllning, trädfällning eller
annan därmed jämförlig åtgärd.
in §•
Kostnaden för upprättande av
byggnadsplan skall gäldas av kommunen,
i den mån ej bidrag enligt vad
särskilt må vara stadgat utgår av
statsmedel. Ägare av mark som ingår
i planen vare dock, därest planen för
honom medför avsevärd nytta, skyldig
gälda så stor del av kostnaden
som svarar mot hans del av planområdets
areal. Föranleda särskilda omständigheter
att vad som sålunda belöper
å markägare icke står i skäligt
förhållande till den nytta han har av
planen, skall beloppet i erforderlig
mån sänkas eller höjas.
Vad i------av byggnadsplan
Det ankommer —---andra styckena.
Kostnaden för upprättande av
byggnadsplan skall förskjutas av
kommunen. Ägare av mark som ingår
i planen vare, därest planen
för honom medför avsevärd nytta,
skyldig att återgälda kommunen
så stor del av kostnaden som svarar
mot hans del av planområdets areal.
Föranleda särskilda omständigheter
att vad som sålunda belöper å markägare
icke står i skäligt förhållande
till den nytta han har av planen, skall
beloppet i erforderlig mån sänkas eller
höjas.
113 §.
Lägges byggnadsplan---avsett ändamål.
När fråga väckts om tillämpning
av vad i första stycket sägs, skall
länsstyrelsen göra anmälan därom
hos inskrivningsdomaren, som har
att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning i fastighets- eller
inteckningsboken om vad sålunda förekommit;
och vare överlåtelse av
mark som äger rum efter det sådan
anmälan inkommit ej hinder för förordnande
om markens upplåtande.
Väckes hos kommunens fullmäktige
fråga att göra framställning om
förordnande som i första stycket sägs,
skall byggnadsnämnden göra anmälan
därom hos inskrivningsdomaren,
som har att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning i fastighets-
eller inteckningsboken om
vad sålunda förekommit; och vare
överlåtelse av mark som äger rum
efter det sådan anmälan inkommit
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ej hinder för förordnande om markens
upplåtande. Uppkommer fråga
om förordnande enligt första stycket
hos länsstyrelsen, har denna att
fullgöra den nu stadgade anmälningsskyldigheten.
Äro synnerliga-----— för ägaren.
119 §•
Utomplansbeståmmelser fastställas
av länsstyrelsen, när så erfordras.
120 §.
Beträffande utomplansbestäm melser
på landet skall vad i 78 och 79 §§
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
119 §.
Beträffande utomplansbestämmelser
på landet skall vad i 77—80 §§ är
stadgat äga motsvarande tillämpning;
och skall vad där sägs om stadsfullmäktige
gälla kommunalfullmäktige.
121 §.
Med avseende å område, för vilket
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts, skall
vad i 81—85 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Beträffande annat
Inom område med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser
skall vad i 81—85 §§ är stadgat
äga motsvarande tillämpning.
inom området.
123
Till förekommande av tätbebyggelse
inom område som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan äger länsstyrelsen
meddela det förbud mot nybyggnad
och de föreskrifter i övrigt
som för ändamålet finnas erforderliga.
124
Förbud eller föreskrift som i 123 §
sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns eller
därmed jämförligt behov.
§•
Till förekommande av tätbebyggelse
inom område som ej ingår i
stadsplan eller byggnadsplan äger
Konungen meddela de föreskrifter
som för ändamålet finnas erforderliga
§•
Föreskrift
som i 123 § sägs må ej
avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets,
skogsskötselns eller därmed
jämförligt behov.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
128 §.
Har Konungen — — — bilda regionplaneförbund.
Beträffande sådant---äga tillämpning.
Angående utredning varom i 127 §
sägs skall gälla vad i sistnämnda lag
stadgas om där avsedd utredning.
129 §.
En ledamot av förbundsdirektionen,
tillika ordförande, skall jämte
ersättare för honom utses av Konungen.
Övriga ledamöter i förbundsdirektionen
jämte ersättare för dem
skola utses av förbundets medlemmar
till det antal för varje medlem
som bestämmes i förbundsordningen.
En ledamot av förbundsfullmäktige,
tillika ordförande, skall jämte ersättare
för honom förordnas av Konungen.
Övriga ledamöter i förbundsfullmäktige
skola utses av förbundets
medlemmar till det antal för varje
medlem som bestämmes i förbundsordningen.
Kan enighet — — — — besluta därom.
131 §.
Regionplan fastställes av Konungen
efter förslag av förbundsdirektionen
och sedan förbundsmedlemmarna
erhållit tillfälle att yttra sig över
förslaget. Har avvikande mening uttalats
inom direktionen eller har förbundsmedlem
framställt erinran mot
förslaget, äger Konungen göra den avvikelse
från detta som med hänsyn
till sålunda yppad mening må anses
befogad.
Regionplan fastställes av Konungen,
sedan förslag därtill upprättats av
förbundsstyrelsen och antagits av förbundsf
ullmäktige. Har avvikande mening
uttalats inom styrelsen eller
fullmäktige eller har förbundsmedlem
framställt erinran mot förslaget,
äger Konungen göra den avvikelse
från detta som med hänsyn till sålunda
yppad mening må anses befogad.
Vad nu--—---av regionplan.
132 §.
Kostnaderna för upprättande eller
ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds
verksamhet i övrigt
skola, intill dess planen fastställts,
förskjutas av förbundsmedlemmarna
eller av statsmedel enligt vad Konungen
på förslag av förbundsdirektionen
bestämmer.
Kostnaderna för upprättande eller
ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds
verksamhet i övrigt
skola, intill dess planen fastställts,
förskjutas av förbundsmedlemmarna
eller av statsmedel enligt vad Konungen
på förslag av förbundsfullmäktige
bestämmer.
Kostnaderna skola — ---efter skatteunderlag.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Grunderna för fördelningen skola Grunderna för fördelningen skola
på förslag av förbundsdirektionen på förslag av förbundsf ullmäktige bebestämmas
av Konungen, sedan pla- stämmas av Konungen, sedan planen
nen eller ändring därav fastställts. eller ändring därav fastställts.
133 §.
Underlåter förbundsdirektionen att Underlåta förbundsf ullmäktige att
vidtaga erforderliga åtgärder för upp- vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande
av regionplan, må Konung- rättande av regionplan, må Konungen
förelägga direktionen viss tid, en förelägga fullmäktige viss tid,
inom vilken sådan plan skall vara un- inom vilken sådan plan skall vara
derställd Konungens prövning. Stäl- underställd Konungens prövning.
ler direktionen sig ej föreläggandet Ställa fullmäktige sig ej föreläggantill
efterrättelse, äger Konungen på det till efterrättelse, äger Konungen
förbundets bekostnad låta upprätta på förbundets bekostnad låta upprätsamt,
efter hörande av direktionen ta samt, efter hörande av fullmäktioch
dem frågan eljest rör, fastställa ge och dem frågan eljest rör, fast
-
regionplan. ställa regionplan.
Vad nu-----allmänt intresse.
134 §.
Regionplan skall tjäna till ledning
vid upprättande av generalplan,
stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser
eller ändring därav
så ock eljest vid reglering av bebyggelsen
eller användningen i övrigt
av mark inom planområdet.
Förutsätter genomförandet av regionplan,
att ändring sker av generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser, äger
Konungen för viss tid meddela det
förbud mot nybyggnad som föranledes
av omständigheterna.
Om befogenhet för länsstyrelse att
meddela förbud mot nybyggnad när
fråga väckts om ändring av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller
av utomplansbestämmelser i stad,
stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och
108 §§.
Regionplan skall tjäna till ledning
vid upprättande av generalplan, stadsplan
och byggnadsplan eller ändring
därav så ock eljest vid reglering av
bebyggelsen eller användningen i övrigt
av mark inom planområdet.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
149 §.
Över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,
municipalfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut rörande
stadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning som enligt denna
lag för att bliva gällande skall fastställas
av Konungen eller länsstyrelsen,
så ock över förbundsdirektions
förslag till regionplan må särskild
klagan ej föras, vederbörande obetaget
att framställa erinringar mot beslutet
i ärendet angående fastställelse
därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning å beslut av
stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
eller municipalfullmäktige som
innefattar framställning om fastställelse
av generalplan eller om annan
åtgärd av Konungen eller länsstyrelse
enligt denna lag.
Om talan--— — — av Konum
Över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,
municipalfullmäktiges
eller byggnadsnämnds beslut rörande
stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning
som enligt denna lag för att bliva
gällande skall fastställas av Konungen
eller länsstyrelsen, så ock
över förbundsfullmäktiges förslag till
regionplan må särskild klagan ej föras,
vederbörande obetaget att framställa
erinringar mot beslutet i ärendet
angående fastställelse därå. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
å beslut av stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige eller municipalfullmäktige
som innefattar framställning
om fastställelse av generalplan
eller om annan åtgärd av Konungen
eller länsstyrelse enligt denna
lag.
150 §.
Länsstyrelses beslut rörande fastställelse
av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan, utomplansbestämmelser
eller tomtindelning skall meddelas
efter anslag. Den som är missnöjd
med beslutet har att, vid talans förlust,
inom en månad från den dag då
beslutet meddelades anföra besvär
hos Konungen.
Länsstyrelses beslut rörande fastställelse
av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller tomtindelning så
ock länsstyrelses beslut avseende tilllämpning
av utomplansbestämmelser
å visst område skall meddelas efter
anslag. Den som är missnöjd med beslutet
har att, vid talans förlust, inom
tre veckor från den dag då beslutet
meddelades anföra besvär hos Ko
-
nungen.
Talan mot---ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse -— — — utan bifall.
151 §.
Länsstyrelses beslut om fastställel- Länsstyrelses beslut i fråga röranse
av utomplansbestämmelser eller de utomplansbestämmelsers tillämpändring
därav samt förordnande en- ning å visst område, länsstyrelses
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
15
(Gällande lydelse)
ligt 82 § eller 121 § andra stycket, så
ock länsstyrelses beslut om förbud
mot nybyggnad utan särskilt tillstånd
eller mot tätbebyggelse eller mot
schaktning, fyllning, trädfällning eller
annan därmed jämförlig åtgärd
skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan.
157
Förordnas att område, för vilket
generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser fastställts,
skall tillhöra stad eller köping
eller meddelas beträffande sådant
område förordnande att vad i denna
lag är stadgat för stad skall äga motsvarande
tillämpning för området,
lände planen eller bestämmelserna
fortfarande till efterrättelse.
Vad nu----fjärde avdelnin
(Föreslagen lydelse)
förordnande enligt 82 § eller 121 §
andra stycket, så ock länsstyrelses beslut
om förbud mot nybyggnad utan
särskilt tillstånd eller mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd skall
lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.
§•
Förordnas att område, för vilket
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
fastställts eller för vilket
utomplansbestämmelser åro gällande,
skall tillhöra stad eller köping eller
meddelas beträffande sådant område
förordnande att vad i denna lag
är stadgat för stad skall äga motsvarande
tillämpning för området, lände
planen eller bestämmelserna fortfarande
till efterrättelse.
167 §.
Har före denna lags ikraftträdande,
i avbidan på upprättande av byggnadsplan,
förbud meddelats mot nybyggnad
utan länsstyrelsens tillstånd,
vare beslutet ej gällande längre än
fem år från lagens ikraftträdande,
med mindre tiden förlänges enligt
vad i 108 § stadgas.
Har före denna lags ikraftträdande,
i avbidan på upprättande av byggnadsplan,
förbud meddelats mot nybyggnad
utan länsstyrelsens tillstånd,
vare beslutet ej gällande längre
än fem år från lagens ikraftträdande,
med mindre tiden förlänges
enligt vad i 109 § stadgas.
168 §.
Under hinder---lags ikraftträdande.
Med avseende å sådan plan skall Med avseende å sådan plan skall
vad i 109 och 110 §§ stadgas äga mot- vad i 110 § stadgas äga motsvarande
svarande tillämpning. tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960, dock att fråga om faststäl
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lelse av generalplan eller byggnadsplan
eller ändring av förut fastställd
sådan plan skall handläggas
och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om förslag i frågan före lagens
ikraftträdande utställts till granskning
enligt bestämmelserna i byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr
390) eller, där fråga är om byggnadsplan,
om samtliga sakägare före lagens
ikraftträdande medgivit att utställningsförfarande
ej tillämpas.
Utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 eller byggnadslagen
i dess hittills gällande lydelse, så ock
av Konungen med stöd av lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning eller lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad
fastställda särskilda föreskrifter för
byggnadsverksamhetens ordnande
skola, i den mån de ej tidigare upphävts,
upphöra att gälla den 1 januari
1963.
Där regionplaneförbund bildats före
den 1 januari 1958, skola av medlemmarna
utsedda ledamöter och ersättare
i förbundsfullmäktige (förbundsdirektionen)
och förbundsstyrelsen
(regionplanenämnden) frånträda
sina befattningar med utgången
av år 1960; och skall med avseende
å val av fullmäktige och styrelse
för tid därefter så förfaras, som i fråga
om nybildat kommunalförbund är
stadgat.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
17
Förslag
till
Byggnadsstadga
Härigenom för ordnas som följer.
1 KAP.
Om byggnadsnämnd
1 §•
I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd, som har att öva inseende
över hur kommunens område bebygges.
Särskilt åligger det nämnden
att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen
och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning,
fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag
och göra de framställningar som finnas påkallade;
att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens
arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av betydelse för nämndens
verksamhet;
att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings-
och byggnadsfrågor; samt
att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga och övriga
föreskrifter angående byggandet.
2 §•
När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav, åligger det
byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämnden meddelat
beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga särskild åtgärd med
avseende å fastigheten.
Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annan myndighet,
som kommunens fullmäktige bestämma, att på begäran av person,
som i första stycket sägs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastigheten
belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kostnad
för gata. I beskedet skall angivas i vad mån betalningsskyldighet för förpliktelsen
inträtt eller icke.
Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden att, då det
begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta
(nybyggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Nämnden bör ock,
‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnad skart a för fastighet inom
område, som ej ingår i stadsplan.
3 §.
Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock
icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är
föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Vid val av suppleanter skall
tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.
I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32—42 §§ kommunallagen
är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning,
dock att för byggnadsnämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i
51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige
med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.
Utan hinder av vad i andra stycket sägs skall gälla, dels att i kommunens
tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänsteställning
skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd
dels ock att nämndens protokoll icke behöver upptaga annat än
förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och
skälen därför.
4 §.
Byggnadsnämnd skall hava tillgång till personal i den omfattning soin
erfordras för att nämnden skall kunna behörigen fullgöra sina uppgifter.
Där planläggnings- och byggnadsverksamheten är av större omfattning
eller bebyggelsens art så kräver skall nämnden såvitt möjligt till sitt biträde
hava stadsarkitekt. Till stadsarkitekt må ej utses annan än den, som inom
riket avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur samt därefter
under en längre tid utövat väl vitsordad praktisk verksamhet inom
planläggnings- och byggnadsväsendet. Byggnadsstyrelsen äger dock, när skäl
äro därtill, medgiva att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt
nyss nämnd examen.
I fall som avses i andra stycket skall nämnden såvitt möjligt även hava
biträde av person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i konstruktionsfrågor
(byggnadsinspektör).
Angående stadsingenjör och andra befattningshavare inom mätningsväsendet
är särskilt stadgat. 5
5 §.
Ordförande i byggnadsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter erhålla
kallelse till sammanträdena samt att suppleanterna underrättas om
tid och plats för sammanträdena.
I kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som
skola förekomma vid sammanträdet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
19
6 §•
Befattningshavare, som har till åliggande att föredraga ärenden inför
byggnadsnämnden, äger rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut, samt
att, där han det begär, få sin särskilda mening antecknad till protokollet.
Samma rätt tillkommer länsarkitekten eller annan tjänsteman, som kallats
att i denna egenskap närvara vid sammanträde med nämnden.
7 §•
Byggnadsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden
eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i
nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta
om framställning eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommunens
fullmäktige, att meddela föreläggande vid vite eller annat äventyr
eller att slutligt avgöra ärende, som är av principiell innebörd eller eljest av
större vikt.
Nämndens beslut rörande uppdrag, som i första stycket sägs, skall underställas
länsstyrelsens prövning.
Vad i denna stadga sägs om byggnadsnämnd skall i tillämpliga delar
gälla den, som på grund av uppdrag enligt första stycket handlar å nämndens
vägnar. Beslut, som meddelas på grund av dylikt uppdrag, skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde.
8 §•
På framställning av kommunen äger länsstyrelsen utfärda taxa för avgifter
att erläggas av den, som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vilken
föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrävande
förrättning.
Angående avgifter för upprättande och utfärdande av kartor samt för
andra åtgärder som ombesörjas av befattningshavare inom mätningsväsendet
gäller vad särskilt är stadgat. 2
2 KAP.
Om planläggning
Allmänna bestämmelser
9 §.
Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig
utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall
tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den allmänna
samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket
gemensamma behov. Även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Där ej särskilda förhållanden föranleda annat, skall mark avses för det
ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och
grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse må ej avses
mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna
att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening
eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Områden
med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med
särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt
samt områden som äro lämpade och behövliga för friluftsliv skola
såvitt möjligt bevaras. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar är särskilt
stadgat.
Plan må ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det
därmed avsedda syftet.
Regionplan
10 §.
1 mom. Regionplanering skall bedrivas så, att den därvid förebragta utredningen
översiktligt belyser de med planläggningen sammanhängande frågor,
som äro gemensamma för regionen eller en större del av denna, samt
underlättar det framtida avgörandet av dylika frågor.
1 regionplan skall i den mån så erfordras med hänsyn till planens syfte
upptagas och på ett överskådligt sätt angivas, vilka områden som avses för
olika ändamål.
2 mom. Regionplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Erfordras
regionplanebestämmelser, böra dessa avfattas i särskild handling.
Generalplan
11 §•
1 mom. Vid generalplanering skall eftersträvas att utröna och på ett översiktligt
sätt redovisa det behov av utrymme för olika ändamål, som kan
förutses för planområdet, samt att på ett lämpligt sätt tillgodose detta behov.
Härvid bör även undersökas, vilka områden som från allmän synpunkt
ej äro lämpade för tätbebyggelse och fördenskull böra undantagas från sådan
bebyggelse.
2 mom. Generalplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Till
planen hörande särskilda bestämmelser skola avfattas i särskild handling.
Å kartan skola angivas gränserna för planen samt för de markområden
som avses för olika ändamål ävensom, i den mån så erfordras, befintliga
förhållanden såsom vattenområden, höjdförhållanden, fastighetsgränser, vägar,
kraftledningar och byggnader.
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Stadsplan
12 §.
1 mom. Vid uppgörande av stadsplan skola de anspråk tillgodoses, som ur
olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse. Därvid
skall tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt
sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas,
att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes samt att hänsyn tages till de
fordringar, som böra uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.
Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fastighetsgränser
och andra omständigheter, som kunna inverka på planens
genomförande.
Planen må ej givas större omfattning än att den kan förväntas bliva genomförd
inom nära förestående tid.
2 mom. Stadsplan skall vara avfattad å karta. Till planen hörande bestämmelser
skola avfattas i särskild handling.
Kartan skall tydligt angiva gränserna för planen samt för de markområden,
som skola användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan
allmän plats eller till specialområde. Gators och torgs höjdlägen skola vara
angivna med siffror i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras.
I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas stadganden
angående reglering av planområdets bebyggande och användning i övrigt,
såsom
om kvarters eller specialområdes användning för visst ändamål och om
förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde;
om byggnadssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och
läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt
antalet lägenheter som få inredas i en byggnad;
om planteringar, lekplatser, parkeringsplatser och garage;
om utfart eller annan utgång mot gata;
om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrymmet
under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat
ändamål;
om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafikled;
samt
om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden.
Byggnadsplan
13 §.
Byggnadsplan skall uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med
hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet
skäligen böra ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall tagas
till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarnas möjligheter
att genomföra planen.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Byggnadsplan må ej uppgöras så, att jordbruk, skogsbruk eller annan
dylik näring onödigtvis hindras eller försvåras. I planen må upptagas mark
för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga
utformning.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 § är stadgat om stadsplan.
Upprättande, antagande och fastställelse av plan
14 §.
Den som upprättar förslag till plan skall därvid samråda med kommunens
styrelse eller annat organ, som kommunens fullmäktige bestämma, länsarkitekten
samt övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer,
som kunna hava ett väsentligt intresse av frågan.
15 §.
Förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall upprättas på grundval av
en för ändamålet avsedd karta över det område, som beröres av förslaget
(grundkarta).
I särskild vid grundkartan fogad förteckning (fastighetsförteckning) skola
redovisas de fastigheter, samfälliglieter och andra områden, som beröras
av förslaget, deras ägare samt, i den mån kännedom därom kunnat erhållas,
servitut och andra särskilda rättigheter, som kunna hava betydelse för
planläggningen eller beröras av denna. Förteckningen skall vara bestyrkt
av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där i orten föres
fastighetsregister såsom för stad, må dock förteckningen bestyrkas av registerföraren,
även om denne icke har sådan behörighet.
Har fråga väckts att generalplan skall helt eller delvis fastställas, skall
fastighetsförteckning upprättas för det område som beröres av frågan.
16 §.
Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet
för antagande eller fastställelse, vara åtföljt av
a) grundkarta och fastighetsförteckning därest sådana skola vara upprättade;
b)
beskrivning över förslaget med erforderlig motivering;
c) utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för
planens genomförande med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet,
trafikförhållandena ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och
avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset; samt
d) redogörelse för det samråd med myndigheter, markägare och andra,
som ägt rum vid utarbetande av förslaget.
Innan fastighetsförteckning lägges till grund för underrättelser till sakägare,
skall den i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade
förändringar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 23
17 §.
1 mom. Innan förslag till plan antages, skall det under viss tid utställas
till granskning genom byggnadsnämndens eller, där fråga är om regionplan,
genom förbundsstyrelsens försorg; och äger den, som ej åtnöjes med förslaget,
att inom samma tid framställa anmärkning däremot hos den myndighet,
som ombesörjt utställandet. Där så finnes lämpligt må på en gång
utställas två eller flera alternativa förslag.
Tiden för granskningen bestämmes av den myndighet, som ombesörjer
utställandet. Den må ej sättas kortare än tre månader, där fråga är om
regionplan, och ej kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utställandet
skall före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i
vilka kommunala meddelanden för orten införas. Berör förslaget mark, som
står under allmän myndighets förvaltning, skall myndigheten särskilt underrättas.
2 mom. Vid utställande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen
översända kopia och avskrift av förslaget till styrelserna för de kommuner,
som förslaget rör, samt till länsstyrelsen och av frågan berörda centrala
myndigheter ävensom, där så finnes lämpligt, till annan som beröres av förslaget,
och därvid bestämma viss tid, minst tre månader efter delfåendet,
inom vilken vederbörande äger att till nämnden inkomma med yttrande
över förslaget.
3 mom. Innan förslag till generalplan utställes, skall byggnadsnämnden
översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.
Skall förslaget helt eller delvis fastställas, har nämnden att förfara på
sätt i 4 mom. stadgas om förslag till stadsplan eller byggnadsplan, dock att
underrättelser icke erfordras till andra sakägare än dem som beröras av fastställelsen.
4 mom. Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall
byggnadsnämnden före ingången av den tid, som bestämts för förslagets
granskning, med posten under rekommendation eller eljest bevisligen avsända
skriftlig underättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till
varje känd och inom riket boende markägare, som beröres av frågan och
icke skriftligen godkänt förslaget. Är markområde samfällt för flera fastigheter
med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller
annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej underrättelse till de särskilda
delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas allenast
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Äger denne ej att själv föra
talan för delägarna i samfälligheten, är han gentemot delägarna ansvarig
för att underrättelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om
sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse
eller förvaltare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara
för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken
delägare underrättelsen tillställts kungöras på sätt i 1 mom. andra stycket
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
sägs. Har upplysning vunnits om förhandenvaron av nyttjanderätt, som beröres
av planläggningen, skall underrättelse tillställas rättighetens innehavare,
såvitt han är känd och boende inom riket.
Berör förslaget, i vad det skall fastställas, allmän väg eller väg, som omhänderhaves
av vägförening, eller för biltrafiken viktig gata eller mark,
som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller
annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, skall utdrag av förslaget i erforderliga
delar tillställas vederbörlig myndighet, vägföreningen eller anläggningens
ägare med anmodan att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, som
ej må sättas kortare än den jämlikt 1 mom. bestämda granskningstiden, till
nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad nu stadgats behöver
dock ej iakttagas med avseende å sakägare som skriftligen godkänt förslaget.
Ett exemplar av förslaget skall tillställas kommunens styrelse samt, där
så finnes erforderligt, jämväl kyrkorådet. Avser förslaget område, som gränsar
till annan kommun, bör byggnadsnämnden bereda dess styrelse tillfälle
att yttra sig över förslaget.
5 mom. Vidtages ändring i förslag till plan, sedan det varit utställt till
granskning, skall det ånyo utställas. Nytt utställande erfordras dock icke
om de sakägare, som beröras av ändringen, skriftligen godkänt denna eller
ock underrättats om ändringen på sätt i 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle
att vid sammanträde eller annorledes taga del därav.
18 §.
Sedan förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan blivit utställt
på sätt i 17 § sägs, skall byggnadsnämnden granska förslaget jämte inkomna
anmärkningar och yttranden. Härefter skall byggnadsnämnden, såvida
nämnden ej själv äger besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte
eget utlåtande till kommunens fullmäktige.
19 §.
1 mom. Sedan generalplan antagits, skall planen med därtill hörande utredning
i bestyrkt avskrift och kopia genom byggnadsnämndens försorg tillställas
byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren
och vederbörande distriktslantmätare.
2 mom. När fastställelse sökes å regionplan, generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan, skola handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen.
20 §.
När plan inkommit till länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen,
såvida den ej själv har att besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte
eget utlåtande till Konungen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 25
21 §.
Sedan plan blivit fastställd, skola handlingarna översändas till byggnadsnämnden
eller, där fråga är om regionplan, till förbundsstyrelsen. Om underrättelse
till vederbörande myndigheter och tjänstemän genom stat sdepartement
eller länsstyrelse är särskilt stadgat.
När länsstyrelsen meddelat beslut om fastställelse beträffande generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, skall länsstyrelsen samma dag översända
underrättelse därom till envar som i ärendet framställt yrkande, vilket
genom beslutet helt eller delvis lämnats utan bifall. Får beslutet på grund
av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall länsstyrelsen
utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
Där enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts under
villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark,
skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande härom genom byggnadsnämndens
försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen,
länsarkitekten, överlantmätaren, vederbörande distriktslantmätare samt,
där särskild fastighetsregisterförare förordnats, jämväl denne.
22 §.
Där förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan enligt bestämmelserna
i byggnadslagen upprättats på föranstaltande av Konungen eller
länsstyrelsen, har länsstyrelsen att fullgöra vad i 17 § är stadgat för byggnadsnämnd.
Sedan länsstyrelsen granskat inkomna anmärkningar och yttranden
över förslaget samt kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet,
skall med avseende å den fortsatta handläggningen förfaras på sätt i 20 och
21 §§ sägs.
23 §.
Vad i detta kapitel är stadgat om upprättande, antagande och fastställande
av plan skall i tillämpliga delar gälla ändring eller upphävande av planen,
dock att grundkarta icke i något fall erfordras, om de förhållanden,
soin äro av betydelse för frågan, tillräckligt tydligt framgå av annan tillgänglig
karta. Där ändring berör blott ett mindre antal markägare, erfordras
ej heller utställande eller kungörelse i tidning, såvida markägarna skriftligen
medgivit att sådant förfarande ej tillämpas eller ock underrättats om
förslaget samt därefter under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av
detta. Vid ändring av regionplan må tiden för utställandet minskas till tre
veckor.
Särskilda bestämmelser
24 §.
1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt
tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 86, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 122 eller
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
168 § byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed
jämförlig åtgärd meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna
därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.
Det område, som avses med förordnandet, skall å karta eller annorledes
tydligt angivas till sina gränser.
Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa
byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och andra tjänstemän
ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte
kopia av kartan är särskilt stadgat.
2 mom. Har förordnande jämlikt 16 eller 36 § byggnadslagen meddelats
om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna genom
länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom. första
stycket är stadgat.
Wto:
25 §.
Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande
särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant
beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad
eller ändring därav, och finna kommunens fullmäktige att frågan
bör komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige
att låta verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill utredningen
må föranleda.
Sedan förslag upprättats skall detsamma utställas för granskning under
viss tid, minst tre veckor, efter det kungörelse härom skett i den eller de
tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införas. Där fråga är
om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall dessutom
på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utställande
för granskning tillställas kända och inom riket boende markägare,
vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrättelse ej behöver
tillställas den som skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning bestämda
tiden tilländagålt äga fullmäktige besluta i ärendet.
Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan fullmäktiges
beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen, som har att
med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.
26 §.
Uppkommer fråga om förpliktande för ägare av mark, för vilken stadsplan
fastställts eller skall fastställas, att avstå mark eller bekosta utförande
av särskilda anordningar jämlikt 70 eller 73 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,
skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.
Sedan förslaget uppgjorts skall tillfälle beredas vederbörande markägare
att under viss tid, minst tre veckor, granska detsamma. Härom skall markägare,
därest han ej skriftligen godkänt förslaget, underrättas på sätt i 17 §
4 mom. första stycket sägs.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
27
Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på bestyrkt
kopia av stadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.
Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren,
då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,
stadgas i förstnämnda paragraf.
27 §.
Vad i 26 § första, andra och tredje styckena stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i ärende om förpliktande för ägare av mark, för vilken
byggnadsplan skall fastställas eller fastställts, att upplåta mark till väg
eller annan allmän plats jämlikt 113 § eller 165 § andra stycket byggnadslagen.
Väckes frågan hos länsstyrelsen, har denna att fullgöra vad som sålunda
är föreskrivet för byggnadsnämnd.
Om skyldighet för bygnadsnämnd eller länsstyrelse att i nu avsett fall
göra anmälan till inskrivningsdomaren stadgas i 113 § byggnadslagen.
28 §.
Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av byggnadsplan
skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, huruvida vägförening,
varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas för planområdet.
3 KAP.
Om utomplansbestämmelser
29 §.
Där i enlighet med föreskrifterna i byggnadslagen bestämts att utomplansbestämmelser
skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen annorlunda förordnat,
i sådant hänseende gälla följande:
1) Byggnad må ej uppföras med mindre tomtplatsen kan anses tillräckligt
stor och i övrigt lämpad för den tillämnade bebyggelsen.
2) Tomtplats må ej bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan
och för andra fastighetens behov återstår det utrymme som med hänsyn till
ortens sed, fastighetens användningssätt och övriga omständigheter kan anses
skäligt.
3) Byggnad, vars användande kan antagas orsaka behov av anordning för
vattenförsörjning eller för bortledande av spillvatten eller annan flytande
orenlighet, må ej uppföras, med mindre möjlighet föreligger att tillgodose
sagda behov.
4) Byggnad må ej uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från enskild
väg, som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfärdseln, och ej närmare
vägens mittlinje än 9 meter.
5) Bostadsbyggnad må ej uppföras i flera än två våningar eller till större
höjd än 7,5 meter och må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
När särskilda omständigheter föranleda det äger byggnadsnämnden medgiva
undantag från bestämmelserna under 3—5) här ovan, såvitt det kan ske
utan att sundheten, trafiksäkerheten, tryggheten mot brand eller trevnaden
eftersättes.
30 §.
När fråga väckts att utomplansbestämmelser skola tillämpas inom visst
område, åligger det byggnadsnämnden att utreda frågan och uppgöra förslag
till närmare avgränsning av området. Förslaget skall i erforderlig mån
vara avfattat på karta.
I övrigt skall med avseende å handläggning av fråga om tillämpning av
utomplansbestämmelser i erforderliga delar gälla vad i 14 §, 17 § 1 mom.
samt 18—23 §§ är stadgat om antagande, fastställande och upphävande av
byggnadsplan.
4 KAP.
Om tomtindelning m. m.
31 §.
Där stadsplan eller byggnadsplan finnes, åligger det byggnadsnämnden
att med särskild uppmärksamhet följa och i mån av behov å skiss eller karta
angiva, hur bebyggandet fortskrider inom det planlagda området.
Där så finnes påkallat, skall nämnden verkställa särskild utredning för
bedömande hur bebyggelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att
ingå som led i ett ändamålsenligt utnyttjande av området.
32 §.
I fråga om område med stadsplan skall byggnadsnämnden vaka över att
tomtindelning kommer till stånd när sådan erfordras. Har stadsplanen ändrats
och följer därav, att ändring bör ske jämväl av tomtindelningen, eller
är gällande tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har nämnden att vidtaga
åtgärd för ändring av denna, när så kan ske och nämnden finner det
erforderligt.
33 §.
Vid tomtindelning skall eftersträvas att i anslutning till stadsplanen nå en
ändamålsenlig, enkel och redig indelning av kvarteret. Varje fastighet skall
hava erforderlig förbindelse med gata. Behörig hänsyn skall tagas till bestående
äganderätts- och servitutsförhållanden samt av markens ägare uttryckta
önskemål.
34 §.
1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är behörig
att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Till
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
förslaget skall ock höra beskrivning, i vilken för varje tomt skola upptagas
storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens
ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara
fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret.
Vid förslagets uppgörande bör samråd ske med markägarna varjämte,
där så prövas lämpligt, tillfälle bör beredas kommunens styrelse att yttra sig
i frågan.
2 mom. Förslag till tomtindelning skall genom byggnadsnämndens försorg
utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor; och äger den,
som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa anmärkning
däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om samtliga ägare
av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande ej tilllämpas.
Om utställande av förslag till tomtindelning skola ägarna av mark inom
kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs. År markägares
vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen äger att föra talan
för honom, skall kungörelse om utställandet före den bestämda tidens början
ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten
införas.
Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit utställt till granskning, skall
stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tillämpning.
3 mom. Sedan byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelning, skall
nämnden översända handlingarna i ärendet till länsstyrelsen.
Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag
översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse
och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis
lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighetsregistret.
Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen
klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna
bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
U mom. Vad i denna paragraf är stadgat om antagande och fastställande av
tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla jämväl ändring eller upphävande
av sådan indelning. 5
5 KAP.
Om byggande
Inledande bestämmelser
35 §.
Stadgandena i detta kapitel äro, där annat ej angives, tillämpliga allenast
inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
Inom område med allenast utomplansbestämmelser äga stadgandena i detta
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
kapitel icke tillämpning i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk
eller därmed jämförlig näring.
36 §.
Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande
avsedd fastighet.
Med gata förstås i detta kapitel område som i fastställd generalplan eller
stadsplan avsetts till gata, torg eller eljest för allmän trafik, område som i
byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, inom område med
utomplansbestämmelser belägen enskild väg som är av betydelse för allmänna
samfärdseln inom området, så ock allmän väg.
Angående vad som är att hänföra till nybyggnad stadgas i 75 §.
37 §.
Där i detta kapitel eller i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
givits föreskrift om hushöjd, källardjup eller dylikt, skall, såvida
annat ej angivits, måttet räknas från angränsande gatas medelnivå invid
tomten. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas måttet från markens,
medelnivå invid byggnaden. Byggnad må härvid ej, med mindre särskilda
skäl föreligger, anses såsom fritt liggande inne å tomt, om någon del därav
ligger närmare gata än 6 meter. Byggnads höjd räknas till skärningen mellan
fasadplanet och takplanet.
Har föreskrift givits om visst antal våningar, skall såsom våning anses
källare, om golvet i den närmast högre våningen lägges mer än 1,5 meter
över omgivande markyta och byggnadsnämnden ej med hänsyn till terrängförhållandena
medgiver annan bedömning.
Nybyggnad
38 §.
Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller
landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och
för sig som för en god helhetsverkan.
Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig
synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller
genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar
är särskilt stadgat.
39 §.
Byggnad skall förläggas till sådant ställe å tomten att den på lämpligt
sätt ansluter till övrig bebyggelse å denna och å närbelägen mark. Byggnad
inom område med stadsplan eller byggnadsplan skall, såvida annat ej föreskrivits
i planen eller medgives av byggnadsnämnden, läggas i gatulinjen
eller, om förgård finnes, i inre förgårdslinjen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 31
I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av plats för byggnad
iakttagas
a) att byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att
sammanbyggas med byggnad på granntomt, icke må läggas på mindre avstånd
från gränsen mot denna än som motsvarar hälften av den för byggnaden
tillåtna största höjden och ej närmare gränsen än 4,5 meter; samt
b) att avståndet mellan byggnader å samma tomt ej må vara mindre än
den för någondera byggnaden tillåtna största höjden.
Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna i andra
stycket, om det finnes påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men
för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och
utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden inverka
på förhållandena å angränsande tomt, skall dess ägare höras i saken.
40 §.
Byggnads tak må icke skjuta över ett plan, som skär närmaste fasadplan
på den för byggnaden tillåtna högsta höjden och höjer sig inåt byggnaden
med en lutning av 45°. Byggnadsnämnden äger dock medgiva, att takkupor
och andra anordningar, som kunna anses påkallade med hänsyn till byggnadens
utseende eller av praktiska skäl, skjuta över detta plan.
41 §.
1 mom. Där icke annat föreskrivits d gällande plan, må byggnad ej uppföras
så, att någon del därav når över gata.
Byggnadsnämnden äger dock medgiva
a) att grundkonstruktion, fasadlist, trappsteg ovan gatuplanet, flaggstång,
intagningsbrunn för kablar eller annan liknande mindre byggnadsdel
skjuter över gräns mot gata;
b) att balkong, burspråk eller annan liknande byggnadsdel utbygges över
gata; samt
c) att port, dörr, grind eller fönster vid öppnandet når ut över gata.
Medgivande, som nu sagts, må lämnas endast när det med hänsyn till
gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafiken
eller eljest. I fall, som avses i andra stycket b), skall särskilt tillses,
att anordningen icke medför men för grannfastighet.
2 mom. Vad i 1 mom. är föreskrivet om befogenhet för byggnadsnämnd
att medgiva byggande å gatumark skall äga motsvarande tillämpning där
någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på annan mark, som enligt
gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.
42 §.
Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar,
som kunna utsättas för belastning, skola hava betryggande bärförmåga,
stadga och beständighet.
32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
43 §.
1 mom. Uppföres byggnad i gräns mot annan tomt och är ej det framförvarande
området undantaget från bebyggande till minst 9 meters bredd,
skall byggnaden, såvida annat ej föreskrivits i gällande plan, skiljas från
granntomten medelst brandmur.
Där fråga är om byggnader i högst två våningar, må byggnadsnämnden
medgiva befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur, om grannarna
äro ense därom och byggnaderna i övrigt anordnas på ett med hänsyn till
brandfaran betryggande sätt.
1 fråga om envåningsbyggnad må anstånd med eller befrielse från skyldigheten
att uppföra brandmur medgivas av byggnadsnämnden, där nämnden
efter grannens hörande finner detta med hänsyn till byggnadens ringa
storlek, avståndet till byggnad på angränsande tomt och övriga omständigheter
kunna ske utan olägenhet.
2 mom. Om särskilda skäl tala därför må byggnadsnämnden medgiva att
brandmur eller annan vägg anordnas gemensamt för byggnader som sammanbyggas,
där det kan ske utan olägenhet och grannarna äro ense därom.
44 §.
1 mom. Byggnad skall med avseende å konstruktion och inredning utföras
så, att faran för brand ej blir större än som betingas av hänsyn till
dess ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Där
annan bebyggelse finnes i grannskapet, skall byggnads tak utföras av eller
täckas med material, som i tillräcklig mån skyddar mot spridning av brand.
Större byggnad skall, om byggnadsnämnden finner det erforderligt, uppdelas
i lämpligt stora enheter genom brandsäker mur.
2 mom. Byggnad i två våningar skall, om den upptager större planyta än
200 kvadratmeter och icke genom brandsäker mur uppdelas i enheter av
högst denna storlek, utföras så, att den kan betecknas som brandhärdig.
Detsamma gäller byggnad i två våningar med flera än två bostadslägenheter,
därest bostads- eller arbetsrum inredes på vinden.
3 mom. Byggnad i tre eller flera våningar skall utföras så, att den kan
betecknas såsom brandsäker.
Vad nu sagts gäller ock byggnad i två våningar, om i byggnaden skall
inrymmas:
a) samlingslokal för mer än 150 personer;
b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;
c) hotell eller pensionat för mer än 50 gäster;
d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50
platser; eller
e) industriell rörelse som i regel sysselsätter mer än 50 personer eller som
med hänsyn till verksamhetens art innebär särskild fara för brand.
i mom. Skulle tillämpning av bestämmelserna i 2 eller 3 mom. medföra
oskälig kostnad eller föreligger eljest särskilt skäl till undantag, må sådant
medgivas av byggnadsnämnden.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
33
5 mom. Inom utrymme ovan inredd vind må boningsrum ej anordnas såvida
ej byggnadsnämnden medgiver undantag med hänsyn till vidtagna åtgärder
mot brandfara.
6 mom. Byggnad skall hava erforderligt antal utgångar, trappor och andra
utrymningsvägar, ägnade att bereda trygghet vid brand. Trappa skall hava
tillräcklig bredd och lämplig stigning samt skall, i den mån så erfordras,
vara försedd med ledstång och räcke.
7 mom. Eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler,
sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas,
elektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål,
såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola
anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke
uppkommer.
45 §.
Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för
uppstigning på taket.
Där så erfordras skall härjämte finnas anordning för uppstigning på
skorsten.
Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt
till åtta meter eller finnes på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall
byggnaden, där det icke av särskild orsak kan anses obehövligt, vara försedd
med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från
taket.
46 §.
Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,
skall anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och
god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara försedd
med behövlig sanitär utrustning.
Särskilt skall beaktas följande:
1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt
tillfredsställande skydd mot fukt.
2. Byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande
sätt.
3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skall finnas
fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.
4. Arbetsrum och därtill hörande personalrum skola hava tillräckligt
luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning
bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.
5. Till byggnaden skall höra soprum, om så erfordras.
Med avseende å arbetsrum må byggnadsnämnden medgiva undantag från
bestämmelserna i denna paragraf, där sådant påkallas med hänsyn till arten
av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Nämnden må ock medgiva,
att mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida an3
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt 3 avd. Nr 26
34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ordningar vidtagas för att på annat sätt tillgodose behovet av luftväxling och
god belysning.
47 §.
I fråga om byggnad med mer än två bostadslägenheter skall utöver vad
här förut är stadgat iakttagas följande:
1. Lägenhet skall om möjligt hava soligt läge och helst göras genomluftbar.
2. Golvytan i boningsrum må ej understiga 7 kvadratmeter.
3. Rumshöjden i bostadslägenhet skall, räknat från golv till tak, vara
minst 2,50 meter.
4. Till bostadslägenhet skola höra vindskontor eller annat därmed jämförligt
förvaringsrum samt lämpligt utrymme för förvaring av matvaror.
5. För dem som bo i byggnaden skall finnas tillgång till tvättstuga och
torkrum, plats för rengöring och vädring av sängkläder, mattor och dylikt
samt, där så erfordras, utifrån lätt tillgänglig förvaringsplats för cyklar och
barnvagnar.
6. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara anordnat.
Möter i särskilt fall betydande svårighet att iakttaga stadgandena i denna
paragraf eller tala eljest synnerliga skäl för att något av dessa stadganden
frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt
med trevnad, bekvämlighet och god hygien. Ej må i något fall medgivas lägre
rumshöjd i bostadslägenhet än 2,10 meter.
48 §.
Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för undervisning,
vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hantverk
eller handel, skall utöver vad förut är stadgat fylla de särskilda krav,
som med hänsyn till verksamhetens art skäligen böra uppställas på hygien,
skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet
för dem, som skola vistas i byggnaden.
Särskilt skall iakttagas,
a) att väggar, tak och golv utföras i sådant material och få sådan utformning,
att de utan svårighet kunna rengöras i den omfattning och på
det sätt verksamheten fordrar;
b) att erforderliga anordningar vidtagas för att avlägsna och oskadliggöra
fast eller flytande avfall och orenlighet ävensom damm, rök, gas eller
ånga, som uppkommer i verksamheten; samt
c) att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.
Ändring av byggnad
49 §.
Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra till nybyggnad, skola
bestämmelserna i 38—48 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar
av byggnaden, som beröras av ändringen.
35
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Byggnadsnämnden äger medgiva undantag, där sådant påkallas av omständigheterna
och icke medför brandfara eller olägenhet i sanitärt avseende
eller eljest.
Underhåll av byggnad
50 §.
Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara,
sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.
Rivning av byggnad
51 §•
1 mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig
mån och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,
om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas.
2 mom. Kan byggnad, som skall rivas, antagas vara behäftad med ohyra
eller virkesförstörande insekter, skall åtgärd vidtagas till deras utrotande.
Skylt, annan fast anordning, upplag m. m.
52 §.
Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på
prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att den ej inverkar
menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara eller
risk för olycksfall samt att den ej skymmer sikten längs gata eller på annat
sätt verkar störande på trafiken å gata eller annorstädes eller för närboende.
Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om den ej iståndsättes,
snarast borttagas.
Vad nu sagts skall ock gälla annan fast anordning, såsom radioantenn,
mur och bensinpump, så ock ljusanordning vare sig den är fast anbragt eller
icke.
Upplag må ej anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall,
skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgivningen
eller eljest vållar olägenhet av betydelse.
Tomts ordnande
53 §.
1 mom. Tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller
icke, hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses, att växtligheten ej hindrar
sikten för trafiken.
2 mom. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt plantering
och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till
ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
föreskriva att å tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering eller
annan liknande anordning. Nämnden äger ock föreskriva, att stängsel skall
hållas mot gata.
3 mom. Ä tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort
utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller
vistas på tomten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt utrymme
kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt.
Från vad sålunda föreskrivits äger byggnadsnämnden medgiva undantag,
om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än å tomten så ock eljest
om särskilda skäl äro därtill.
Byggnadslov
54 §.
1 mom. Åtgärd, som enligt 75 § är att hänföra till nybyggnad, må ej företagas
utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov).
byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder, nämligen
sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör konstruktionen
av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationskanaler
eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende;
ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål
än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet å
godkänd ritning;
uppförande eller väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig
anordning;
schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, såvida åtgärden
innebär avsevärd ändring av höj dläget för tomten eller del därav;
inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller
förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser allenast att tillgodose
viss fastighets husbehov; samt
inrättande av upplag.
Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov för rivning
av byggnad samt för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.
Med avseende å område, som är beläget i närheten av befintlig eller tillämnad
befästning, statlig flygplats, annan än staten tillhörig flygplats för
allmänt bruk, atomreaktor eller annan atomenergianläggning, äger länsstyrelsen
i den omfattning som finnes erforderlig föreskriva skyldighet att söka
byggnadslov för inrättande av materialgård eller ljusanordning eller schaktning,
fyllning eller därmed jämförlig åtgärd jämväl där sådan skyldighet ej
följer av de här förut givna bestämmelserna. Föreskriften skall kungöras på
sätt i 24 § 1 mom. första stycket sägs.
2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må utan byggnadslov företagas
invändig ändring av bostadsbyggnad som ej innehåller flera än två
bostadslägenheter eller av därtill hörande uthus, såvida åtgärden icke består
i inredande av ytterligare bostadslägenhet eller av lokal för handelsrörelse,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
37
hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens
bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.
Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om byggnad, som tillhör
kronan eller landsting.
3 mom. Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov må av länsstyrelsen
medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse
och är i en ägares hand, såframt det kan anses uppenbart att området ändock
kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt samt medgivandet tillstyrkts
av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.
i mom. Den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för vilket byggnadslov
ej erfordras, äger ändock, om han så önskar, genom ansökan påkalla byggnadsnämndens
prövning av åtgärden. Om sådant ärende skall i tillämpliga
delar gälla vad som är föreskrivet om ärende rörande byggnadslov.
55 §.
1 mom. Ansökan om byggnadslov göres skriftligen hos byggnadsnämnden.
Vid ansökan om byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbyggnad
av förut befintlig byggnad skola fogas situationsplan över tomten, utvisande
befintliga byggnaders och tillämnad byggnads läge, samt ritningar
rörande företaget med erforderlig beskrivning. Inom område, varest byggnadsnämnden
tillhandahåller nybyggnadskarta, skall situationsplanen vara
grundad å sådan karta. Där ej särskilda omständigheter föranleda annat,
skola situationsplan och ritningar ingivas i tre exemplar.
Vid ansökan om byggnadslov för annan åtgärd än nu sagts skola fogas
erforderliga ritningar och beskrivningar.
2 mom. Erfordras ytterligare utredning som icke lämpligen kan införskaffas
genom byggnadsnämndens försorg, äger nämnden förelägga sökanden
att inom viss tid inkomma därmed vid äventyr att ansökningen eljest förklaras
förfallen.
3 mom. Där så finnes lämpligt äger byggnadsnämnden medgiva att ritningar
och beskrivningar ingivas i mån av arbetets fortgång. Nämnden må ock
i fråga om arbete av mindre omfattning medgiva befrielse från skyldigheten
att ingiva ritning.
56 §.
1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden
tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om
allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller
med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare
enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att
anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad
ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.
Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas
till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för
38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt
behov.
2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må byggnadsnämnden meddela
lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna
nyttan och trevnaden, även om de skulle strida mot fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller innefatta
tätbebyggelse, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning
för avsett ändamål.
Byggnadsnämnden må ock meddela lov till uppförandet av tillfällig byggnad,
oaktat företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts eller
mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen, såframt
företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna
avsedda syftet. Sådant byggnadslov må avse rätt att låta byggnaden kvarstå
högst tre år från det byggnadslovet meddelades, nämnden dock obetaget
att sedermera på ansökan medgiva förlängning av tiden med högst tre år
i sänder.
Angående befogenhet i vissa fall för byggnadsnämnd att medgiva undantag
från gällande planer, bestämmelser och förbud i vidare män än nu sagts
stadgas i 67 §.
57 §.
År åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, enligt stadgande i lag eller författning
därjämte beroende på tillstånd av annan myndighet än byggnadsnämnd,
skall nämnden hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd.
Berör åtgärden område, varest gäller förbud mot bebyggelse med hänsyn
till befintlig eller tillämnad anläggning för försvarsändamål eller luftfart
eller atomreaktor eller annan atomenergianläggning, och finner nämnden
tvekan råda huruvida hinder mot byggnadslov föreligger med hänsyn därtill,
har nämnden att hänvända sig till länsstyrelsen för erhållande av nödiga
upplysningar i saken.
58 §.
1 mom. Beslut i ärende rörande byggnadslov skall meddelas sökanden
skriftligen.
Beviljas byggnadslov, skall underrättelse om beslutet ofördröj ligen i rekommenderat
brev eller eljest bevisligen tillställas markägare eller annan
sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärendet. I beslut, varigenom
byggnadslov beviljas, skola meddelas erforderliga föreskrifter rörande arbetets
utförande samt rörande de anmälningar, som skola göras hos nämnden.
Erfordras tillstånd av annan myndighet än nämnden, bör i beslutet intagas
erinran därom, såvida icke nämnden förmedlat ansökan om sådant
tillstånd. I beslutet skall därjämte intagas anmaning till sökanden att om
beslutet bevisligen underrätta grannar och andra, vilka kunna beröras därav.
2 mom. Vid byggnadslov för nybyggnad må, om byggnadsnämnden finner
det nödigt och sökanden skriftligen samtyckt därtill, fogas villkor att annan
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras. I beslutet skall angivas
viss tid för villkorets fullgörande.
3 mom. Av handlingar, som jämlikt 55 § ingivits till byggnadsnämnd, skall
ett exemplar förses med påskrift om nämndens beslut och återställas till sökanden.
Beviljas byggnadslov, skall ett exemplar av handlingarna förvaras
i nämndens arkiv.
å mom. Har byggnadsnämnden i beslut om byggnadslov frångått mening,
som i ärendet uttalats av annan myndighet, skall nämnden ofördröjligen underrätta
myndigheten om beslutet.
59 §.
Byggnadslov är förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats
eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger byggnadslov
giltighet för längre tid än fem år.
Inträder förbud mot nybyggnad enligt bestämmelserna i byggnadslagen,
må dessförinnan meddelat byggnadslov ej utnyttjas i vad det strider mot
förbudet. Påböx-jat byggnadsarbete må dock slutföras.
Byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete
60 §.
Byggnadsarbete skall utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda
ritningar samt med ändamålsenligt material och i övrigt på betryggande
sätt.
Vid arbetet skola iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till
förekommande av skada å person och egendom samt vad som skäligen påkallas
till undvikande av obehag för trafikanter och närboende.
Särskilt bör vid arbetet beaktas
att schaktnings- samt grundläggnings- och rivningsarbete verkställes med
försiktighet, så att grannbyggnad eller gata med dess ledningar ej lider
skada;
att byggnadsställningar göras hållfasta och stadiga; samt
att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt
anordnas så, att brandfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.
61 §.
1 mom. För arbete, som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller ändring
av byggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggande
utsedd ansvarig arbetsledare, såframt ej byggnadsnämnden beträffande
arbete av ringa omfattning funnit att särskild arbetsledare icke erfordras.
2 mom. Till arbetsledare må ej utses annan än den, som byggnadsnämnden
prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.
Avser arbetet uppförande av byggnad i flera än tva våningar eller ingå däri
arbeten av tekniskt mera krävande art, skall arbetsledaren hava avlagt examen
vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt hos nämnden styrkt
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
sig äga nöjaktig kännedom om dylika arbeten. Fordrar viss del av arbetet
särskild sakkunskap, äger nämnden föreskriva, att ledningen av arbetet i
denna del skall anförtros någon, som besitter sådan kunskap.
3 mom. Innan arbetet påbörjas, skall till byggnadsnämnden avlämnas
skriftlig förklaring av arbetsledaren, att denne åtager sig uppdraget.
4 mom. Arbetsledaren åligger att öva fortlöpande ledning och tillsyn över
arbetet och svara för dess behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna anmälningar
till byggnadsnämnden och andra myndigheter samt att närvara
vid nämndens besiktningar av arbetet. Gör han sig skyldig till allvarlig försummelse,
äger nämnden fråntaga honom ledningen av arbetet så ock, om
synnerliga skäl äro därtill, förklara honom för viss tid förlustig rätten att
vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Skulle den byggande motsätta
sig att gällande bestämmelser angående arbetet iakttagas, har arbetsledaren
att anmäla förhållandet hos nämnden.
62 §.
1 mom. Vid uppförande av ny byggnad, vartill byggnadslov erfordras,
skall till byggnadsnämnden göras anmälan:
a) när företaget påbörjas;
b) då schaktning eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller
pålning skall påbörjas;
c) då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utföres;
d) då byggnadens bärande stomme samt skorsten uppförts men innan
putsning eller annan ytbehandling verkställes eller golv inlägges; samt
e) då företaget slutförts.
Vid sådan rivning av byggnad eller ändring av byggnad, vartill byggnadslov
erfordras, skall anmälan göras till nämnden innan företaget påbörjas
samt då det slutförts.
Nämnden äger för särskilt fall föreskriva, att anmälan skall göras jämväl
vid annan tidpunkt än nu nämnts. Nämnden äger ock medgiva befrielse
helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.
2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla företag, för vilket jämlikt 54 §
3 mom. gäller befrielse från skyldighet att söka byggnadslov. När anmälan
första gången göres, skola därvid i två exemplar fogas situationsplan, ritningar
och beskrivningar i enlighet med vad som gäller vid sökande av byggnadslov.
Nämnden äger dock medgiva anstånd med eller befrielse från skyldigheten
att ingiva ritningar och beskrivningar.
63 §.
När till byggnadsnämnd inkommit anmälan om påbörjande av företag, som
avser uppförande av byggnad eller tillbyggnad inom område med stadsplan,
skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden å marken samt utmärka
dess höjdläge. År byggnaden till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes
tomt, skall grannen kallas till utstakningen.
Inom område, för vilket stadsplan ej fastställts, skall nämnden föranstalta
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
41
om utstakning av byggnad och utmärkande av dess höjdläge där så finnes
påkallat och det lämpligen kan ske.
64 §.
1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka
byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar.
Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill byggnadslov ej erfordras.
I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggnaden
förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbottnen, stommen och
byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av
byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl föranleda
annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som
omnämnas i 62 § första stycket b), c), d) och e) (grundbottenbesiktning,
lägesbesiktning, stombesiktning, slutbesiktning).
1 fall då byggnadslov beviljats må slutbesiktning ej underlåtas, om den
byggande begär sådan besiktning.
Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnadsnämnd,
bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt samordnas
med nämndens besiktningar.
2 mom. Den byggande skall vid besiktning förete ritningar och övriga
handlingar rörande företaget samt lämna besiktningsmannen erforderlig
handräckning.
Vid slutbesiktning av byggnad skall den byggande förete bevis av vederbörande
skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilationskanaler,
som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall finnas
centralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorstenen till
denna undergått täthetsprovning. Där byggnadsnämnden så prövar erforderligt,
skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verkställts
av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning eller
ventilationskanal från garage eller annan lokal, där giftiga eller illaluktande
gaser kunna uppkomma.
3 mom. över verkställd besiktning och vad därvid förekommit skall byggnadsnämnden
meddela den byggande skriftligt bevis.
Byggande inom uissa icke planlagda områden
65 §.
Inom område, som ej omfattas av fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser, skola stadgandena i detta kapitel i
tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om uppförande eller till nybyggnad
hänförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, såvida fråga
ej är om ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig
näring.
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Vad nu sagts gäller ock uppförande eller anordnande av
a) samlingslokal som rymmer mer än 150 personer eller som är avsedd
att nyttjas till biograf;
b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;
c) hotell eller pensionat, för vars drivande fordras myndighets tillstånd;
d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50
platser; eller
e) fabriksbyggnad eller byggnad för annan industriell rörelse.
Vad i 54 § 4 mom. är stadgat om rätt att påkalla byggnadsnämndens prövning
av åtgärd, vartill byggnadslov ej erfordras, samt om förfarandet i sådant
ärende skall äga tillämpning jämväl inom område som i första stycket
sägs.
Vissa allmänna byggnader
66 §.
Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vilken
har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmelserna
i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detsamma
gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar, stängsel och
andra anordningar å byggnaden eller tomten.
Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan
om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall
vara åtföljd av situationsplan som i 55 § 1 mom. sägs samt av ritningar och
beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets
lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej motsvarar skäliga anspråk på
sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till
stads- eller landskapsbilden, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens
ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre
veckor efter handlingarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära,
att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej
uppföras, innan Konungen givit lov därtill.
Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej följas
eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan
därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande,
eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.
Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger
länsstyrelsen förordna, att situationsplan, ritningar och beskrivningar icke
skola tillställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av
företaget genom nämnden icke skall äga rum. Länsstyrelsen har att på lämpligt
sätt lämna nämnden meddelande om företaget.
Undantag i vissa fall från gällande föreskrifter
67 §.
1 mom. Länsstyrelsen äger för särskilt fall medgiva avvikelse från fastställd
generalplan eller stadsplan, såvida byggnadsnämnden tillstyrkt åtgär
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
43
den och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt försvårar markens
användning för det i planen avsedda ändamålet. Föreligga särskilda skäl för
tillstånd till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, inom område
vilket icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må sådant tillstånd lämnas
av länsstyrelsen. Om särskilda skäl äro därtill och åtgärden finnes icke utgöra
hinder för framtida lämplig tomtindelning, må länsstyrelsen meddela
tillstånd till nybyggnad å mark inom byggnadskvarter utan hinder av att
marken icke blivit indelad till tomter eller att fråga väckts om ändring av
bestående tomtindelning. Länsstyrelsen må ock med avseende å visst byggnadsföretag
medgiva mindre avvikelse från vad i denna stadga eller med
stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, såvida företaget
bedömes vara tekniskt tillfredsställande och icke medför avsevärd olägenhet
ur annan synpunkt.
Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällande
tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må medgivande
därtill lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan antagas medföra
hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena inom
kvarteret.
2 mom. Där så prövas lämpligt må länsstyrelsen förordna, att den i 1 mom.
första stycket angivna befogenheten samt den befogenhet att medgiva undantag
från förbud mot nybyggnad som enligt 14, 15, 35, 80, 97, 106, 109 och
119 §§ samt 110 § andra stycket byggnadslagen tillkommer länsstyrelsen,
skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Länsstyrelsen äger jämväl förordna,
att nämnden skall äga medgiva avvikelse från byggnadsplan, när
särskilda skäl äro därtill och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt
försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ändamålet.
Såsom villkor för förordnande enligt första stycket skall gälla att byggnadsnämnden
har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet,
som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Meddelat förordnande
må återkallas.
3 mom. Där åtgärd, vartill länsstyrelsen eller byggnadsnämnden äger
meddela tillstånd enligt denna paragraf, kan inverka på grannes rätt, skall
denne erhålla tillfälle att yttra sig, innan tillståndet gives.
6 KAP.
Om ansvar, vitesföreläggande m. in.
68 §.
Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot denna stadga eller
mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
äger byggnadsnämnden förbjuda arbetets fortsättande.
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Är uppenbart att påbörjat byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller närliggande
byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller
hälsa, skall nämnden förbjuda arbetets fortsättande, även om de i första
stycket angivna förutsättningarna icke äro för handen.
69 §.
Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga förmäles, utan att hava
erhållit byggnadslov, där sådant erfordras,
eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga
eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd,
eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller
att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden
meddelade föreskrifter,
eller överträder någon förbud, varom stadgas i 68 §,
dömes till dagsböter eller, där omständigheter äro synnerligen försvårande,
till fängelse i högst sex månader.
70 §.
Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov,
där sådant erfordras, eller i strid mot fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden
meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens eller anordningens
ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den mån
nämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande
av föreläggande må utsättas vite eller föreskrivas det äventyr, att åtgärden
i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes
bekostnad. Föreläggande må meddelas ändå att handräckning kan beviljas
enligt 148 § byggnadslagen.
Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger
honom jämlikt denna stadga eller med stöd därav meddelat beslut, äger
nämnden ock den befogenhet att förelägga vite, som i första stycket sägs. 7
7 KAP.
Om fullföljd av talan
71 §.
1 mom. över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stadga
må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Klagan må ej föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom medgivande
till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan vägrats, vederbörande
obetaget att söka medgivande till åtgärden hos Konungen. Att särskild
klagan ej må föras över byggnadsnämnds beslut i vissa ärenden rörande
stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, därom
stadgas i 149 g byggnadslagen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
45
Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden
rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet
av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från tomt eller
att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighetens
beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds
beslut.
2 mom. Över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos
Konungen.
72 §.
Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av
stadsplan eller byggnadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, såframt
ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen
är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan
och bevaka dess rätt.
Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till
nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan
anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör
civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om
frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av
chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer. 8
8 KAP.
Allmänna bestämmelser
73 §.
Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla municipalsamhälle
varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.
74 §.
Med ägare av fast egendom skall vid tillämpning av denna stadga jämställas
den, som innehar egendomen med tomträtt eller med ständig eller
ärftlig besittningsrätt.
75 §.
Till nybyggnad hänföres:
a) uppförande av helt ny byggnad;
b) till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;
c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller
inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jämförlig
med ombyggnad;
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
d) byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än
det vartill byggnaden förut varit använd;
e) sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att
strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser;
samt
f) annan förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan
eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad
med högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.
Vad ovan i denna paragraf stadgas skall ej medföra att såsom nybyggnad
anses anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra hygieniska
förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning ej medgåves,
måste antagas komma att kvarstå under längre tid.
76 §.
1 mom. Närmare föreskrifter rörande ritningar och andra handlingar, vilka
skola fogas vid ansökan om byggnadslov, rörande arkivering och expedition
av handlingar, rörande konstruktion och utförande i övrigt av byggnader
och andra anordningar, om vilka bestämmelser äro givna i denna stadga,
samt rörande byggnadsarbeten meddelar byggnadsstyrelsen.
På lantmäteristyrelsen ankommer att meddela närmare föreskrifter angående
kartor, bestrivningar och förteckningar, som omförmälas i 2, 15 och
34 §§.
Föreskrifter, som nu sagts, skola för att bliva gällande fastställas av
Konungen.
2 mom. Byggnadsstyrelsen har att utfärda de ytterligare råd och anvisningar,
som må finnas erforderliga för tillämpning av denna stadga.
Övergångsbestämmelser
77 §.
Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.
Genom denna stadga upphäves, med nedan angivna undantag, byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390) ävensom de byggnadsordningar, som antagits
med stöd av nämnda stadga eller motsvarande äldre bestämmelser.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts
med bestämmelse i nya stadgan, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
Intill utgången av år 1960 skall i fråga om byggnadsnämnds sammansättning,
utseende av ledamöter och ersättare för ledamöter, behörighet
att vara ledamot, rätt till avsägelse, ordförandeskap, antal ledamöter som
erfordras för beslutförhet samt ordning för omröstning inom nämnden gälla
vad därom är föreskrivet i den äldre stadgan. Där i kommun finnas två eller
flera byggnadsnämnder så ock där kommunens styrelse tillika är byggnadsnämnd
eller byggnadsnämnds åligganden enligt särskilt förordnande helt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
47
eller delvis fullgöres av byggnadsinspektör, skall vad som sålunda gäller
alltjämt äga tillämpning under samma tid.
Val av byggnadsnämnd enligt denna stadga skall första gången äga rum
i december 1960. Valet skall avse tiden intill utgången av året efter det, då
allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter stadgans
ikraftträdande äger rum.
78 §.
Har före nya stadgans ikraftträdande förslag till plan eller tomtindelning
utställts till granskning i enlighet med byggnadstadgan den 30 juni 1947,
skola föreskrifterna i sistnämnda stadga tillämpas med avseende å ärendets
fortsatta handläggning.
79 §.
Ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd till byggande, som ingivits
före nya stadgans ikraftträdande, skall bedömas enligt dessförinnan gällande
bestämmelser, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts före stadgans
ikraftträdande, må intill den 1 januari 1963 byggnadslov ej meddelas
för inredande av bostads- eller arbetsrum på vind med mindre åtgärden
varit tillåtlig jämväl enligt äldre bestämmelser eller byggnadsnämnden av
särskilt skäl finner den böra medgivas.
80 §.
Av Konungen med stöd av 128 § första stycket byggnadstadgan den 20
november 1931 fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, stadgandena
i §§ 23, 25 och 28 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i vad
de alltjämt gälla samt de bestämmelser i byggnadsordningar, vilka utfärdats
med stöd av dessa föreskrifter och stadganden, skola fortfarande äga
tillämpning intill den 1 januari 1963.
81 §.
Där i stad, köping, samhälle eller annan ort, varest byggnadslagens bestämmelser
för stad äga tillämpning, finnes område för vilket icke gäller
vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämnrelser
eller av Konungen med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad fastställda särskilda bestämmelser för byggnadsverksamhetens
ordnande, skall intill den 1 januari 1963 med avseende å bebyggande av
området gälla enahanda regler, som om för området fastställts utomplansbestämmelser
av det i 29 § angivna innehållet.
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
82 §.
Bestämmelserna i 45 § första och tredje styckena skola gälla även i fråga
om byggnad, som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före nya
stadgans ikraftträdande.
83 §.
Avstyckningsplan skall i de hänseenden, varom i 5 kap. sägs, jämställas
med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Länsstyrelsens
förordnande skall kungöras på sätt i 24 § 1 mom. är stadgat.
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat dels två före
propositionens avlämnande väckta motioner — dock endast såvitt de avser
utredning rörande vissa med parkeringsproblemets lösning sammanhängande
spörsmål — nämligen i första kammaren nr 186 av herrar Sveningsson
och Birke och i andra kammaren nr 222 av herr Bohman m. fl., dels ock
elva i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren
nr 596 av herrar Anderson, Carl Albert, och Jansson, nr 597 av herr Danmans,
nr 598 och 599 av herr Jansson, nr 600 av herr Pålsson m. fl. samt nr
601 av herr Ringaby samt i andra kammaren nr 710 av herr Jonsson i Strömsund
m. fl., nr 711 av herr Bohman m. fl., nr 712 av herr Gustafsson i Skellefteå,
nr 713 av herr Fröding m. fl. samt nr 714 av herrar Fröding och Anderson
i Sundsvall.
I motionerna I: 186 och II: 222, som är likalydande,1 hemställes, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
skyndsam utredning rörande i motionen II: 144 angivna, med parkeringsproblemets
lösning sammanhängande spörsmål.
I motionen I: 596 yrkas, »att förslaget till ny byggnadsstadga beträffande
54 § så ändras, att byggnadslov kräves för omfärgning av fasad och utbyte av
taktäckningsmaterial i vart fall inom område med fastställd stadsplan».
I motionerna I: 597 och II: 711, som är likalydande, hemställes »A. att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 168 måtte dels
avslå förslaget att stadsfullmäktige skall äga åt byggnadsnämnd delegera rätten
att antaga stadsplan, dels avslå förslaget om rätt för byggnadsnämnd att
mot markägares bestridande verkställa ändring av tomtindelning, dels antaga
sådan ändring i den föreslagna byggnadslagen, att byggnadsförbud icke
må förlängas utöver en tidsrymd av fem år; B. att riksdagen måtte uttala
dels att någon ändring av byggnadsnämndens nuvarande sammansättning
1 Av likalydande motioner är endast nr 11:222, II: 711, II: 710 och II: 713 tryckta 1 sin
helhet.
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
och ställning icke bör vidtagas, dels att frågan om ändrade regler beträffande
tomtindelning bör bli föremål för skyndsam utredning inom 1954 års fastighetsbildningskommitté,
dels att den föreslagna undantagsbestämmelsen om
rätt för i kommunens tjänst anställda befattningshavare att deltaga i byggnadsnämnds
beslut icke bör införas, dels ock att de i 53 § föreslagna ändringarna
i byggnadsstadgan rörande skyldighet att anordna parkeringsutrymmen
icke måtte vidtagas; C. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till de författningsändringar som erfordras för genomförande av de under
A. framlagda förslagen».
I motionen I: 598 föreslås, »att riksdagen som sin mening borde uttala, att
54 § i byggnadsstadgan bör erhålla följande ändrade lydelse: ’54 § 1 mom.
Åtgärd —--samt inrättande av upplag.
Härutöver erfordras byggnadslov för rivning av byggnad inom område
med stadsplan och för upprättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning
inom område med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.
’»
I motionen I: 599 påpekas att förslag till tomtindelning enligt 41 § 1 mom.
andra stycket andra punkten i gällande byggnadsstadga icke behöver utställas
till granskning under förutsättning att — förutom drätselkammaren -—
berörda markägare medgivit att utställningsförfarande icke behöver tillämpas.
Eftersom i 34 § 2 mom. första stycket, andra punkten, i förslaget till ny
byggnadsstadga samma förutsättning givits det innehållet att medgivande
erfordras av samtliga ägare av mark inom kvarteret och motionären finner
sistnämnda bestämmelse mindre ändamålsenlig än den som nu gäller, hemställer
han »att riksdagen i sitt yttrande över förslaget till byggnadsstadga
måtte beakta de i motionen framförda synpunkterna rörande tomtindelning».
I motionerna I: 600 och II: 710, som är likalydande, hemställes »att riksdagen
måtte dels besluta, att i övergångsbestämmelserna till byggnadslagen
och byggnadsstadgan måtte införas en bestämmelse av innehåll, att vid
ikraftträdandet av den nya lagstiftningen utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av byggnadslagen den 29 maj 1931 eller nu gällande byggnadslag,
skola upphöra att gälla och, med bibehållande av förefintliga utomplansområden,
ersättas med de utomplansbestämmelser, som finnas angivna
i 29 § i förslaget till ny byggnadsstadga, dels uttala, att åtgärder böra företagas
för en översyn av förefintliga utomplansområden». I * * 4
I motionerna I: 601 och II: 713, som är likalydande, föreslås »att riksda
dagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att 3 § i det nu framlagda
förslaget till byggnadsstadga måtte erhålla följande ändrade lydelse:
4 Biliang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959
3 §.
Ledamöter---bestämma. Antalet valda ledamöter må dock icke vara
under fyra. Valet---till tjänstgöring.
Utöver de av kommunens fullmäktige sålunda valda ledamöter och suppleanter
skall därjämte i byggnadsnämnd ingå en ledamot, vilken jämte en
suppleant skall utses av länsstyrelsen.
I övrigt---föreskriva.
Utan hinder---därför».
I motionen II: 712 hemställes, »att riksdagen vid behandling av Kung].
Maj :ts proposition nr 168 måtte besluta, 1. att lagen om enskilda vägar under
vissa förutsättningar skall äga tillämpning inom stadsplanelagt område;
2. att undantag enligt 54 § byggnadsstadgan från skyldighet att söka byggnadslov
skall gälla endast för allmän byggnad, vilken tillhör kronan, samt
3. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till den författningstext
som erfordras enligt de under 1) och 2) framförda yrkandena».
I motionen II: 714 föreslås, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att 15 och 34 §§ i det nu framlagda förslaget till byggnadsstadga
måtte erhålla följande ändrade lydelse.
15 §.
Förslag till ■— --förslaget (grundkarta).
I särskild---beröras av denna. Förteckningen och grundkartan skall
vara upprättad av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där
i orten---behörighet.
Har fråga — ---av frågan.
34 §.
1 inom. Förslag---av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara
fogad förteckning över berörda markägare.
Vid förslagets---i frågan.
2 mom. Förslag---ej tillämpas.
Om utställande---införas.
Vidtages ändring av fastställd tomtindelning eller i förslag till tomtindelning,
som varit utställt till granskning, skall stadgandet i 17 § 5 mom. äga
motsvarande tillämpning.
3 mom. Sedan byggnadsnämnden---till länsstyrelsen.
Då länsstyrelsen---laga kraft.
4 mom. Vad---jämväl upphävande av sådan indelning».
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
51
Propositionens tillkomsthistoria och huvudsakliga innehåll
Jämlikt bemyndigande den 16 februari 1951 tillkallade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet sakkunniga för att verkställa utredning
angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess tilllämpning.
Till de sakkunniga har sedermera, för att tagas under övervägande vid
uppdragets fullgörande, överlämnats ett flertal till Kungl. Maj :t eller chefen
för kommunikationsdepartementet inkomna framställningar m. m.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års byggnadsutredning,
har i juni 1957 avgivit ett betänkande med titeln »Förenklad byggnadslagstiftning»
(SOU 1957: 21) med förslag till bl. a. lag om ändring av byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) samt ny byggnadsstadga. Yttranden över de
sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från ett stort antal remissinstanser.
Ärendet har därefter varit föremål för ytterligare övervägande inom
kommunikationsdepartementet.
De i propositionen upptagna författningsförslagen har till huvudsyfte
att åvägabringa förenklingar och förkortningar av förfarandet i planläggnings-
och byggnadsärenden samt minskning av författningsmaterialets
omfattning. De medel, som förslagen anvisar för att vinna detta syfte, består
väsentligen i att beslutanderätten i plan- och byggfrågor så långt möjligt
decentraliseras till regionala och lokala organ, i att plan- och byggbestämmelserna
för land och stad göres enhetliga samt i att vissa bestämmelser
om administrativ kontroll, vilka bedömts vara onödigt rigorösa,
uppmjukas eller slopas.
Bestämmelserna om regionplan föreslås skola jämkas för att vinna överensstämmelse
med 1957 års lag om kommunalförbund. — Föreskrifterna
om generalplan på landet har i förslagen omarbetats med motsvarande bestämmelser
för stad som förebild. — Beträffande stadsplan föreslås att befogenheten
att antaga sådan plan — vilken i princip ankommer på kommunens
fullmäktige — skall i ökad omfattning kunna av fullmäktige delegeras
till byggnadsnämnden. Befogenheten att fastställa stadsplan — vilken f. n.
i regel är förbehållen Kungl. Maj :t — föreslås skola i huvudsak överflyttas
till länsstyrelsen. — Reglerna om byggnadsplan har grundligt omarbetats,
särskilt vad angår förfarandet vid planernas tillkomst. Initiativet till upprättande
av byggnadsplan förutsättes skola i regel ankomma på kommunen
— icke som nu på länsstyrelsen — och förfarandet regleras på väsentligen
samma sätt som beträffande stadsplan, d. v. s. så att upprättat
planförslag skall antagas av kommunens fullmäktige eller, efter fullmäktiges
bemyndigande, av byggnadsnämnden samt fastställas av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen föreslås dock alltjämt få viss möjlighet att låta upprätta och
efter hörande av kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan. Befogenheten
att medgiva användande av byggnadsplan i stad, vilken f. n. är
förbehållen Kungl. Maj :t, föreslås skola anförtros länsstyrelsen. Institutet
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
utomplansbestämmelser reformeras på det sättet, att utomplansbestämmelserna
i princip blir av enhetligt innehåll i hela riket. Kungi. Maj:t förutsättes
dock få möjlighet att meddela speciell föreskrift rörande innehållet av
utomplansbestämmelser för viss landsdel. Proceduren vid införandet av
utomplansbestämmelser utformas på ungefärligen samma sätt som proceduren
vid antagande och fastställande av stadsplan eller byggnadsplan. —
Reglerna om tomtindelning jämkas så, att byggnadsnämnden får större möjligheter
att föranstalta om ändring av tomtindelning, där sådan ändring är
påkallad för att främja en ur saneringssynpunkt önskvärd förnyelse av
byggnadsbeståndet.
Vidare innebär författningsförslagen att vissa av de nuvarande stadgandena
om by g gnadsförbud slopas. Så föreslås ske med bl. a. bestämmelsen
i 123 § byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen att meddela nybyggnadsförbud
och andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse
inom vissa områden på landsbygden, vilken föreslås avlöst av ett kontrollsystem
liknande det som f. n. gäller i städerna. En del ändringar föreslås
också med avseende å vissa andra förbudsbestämmelser av mera begränsad
räckvidd.
Skyldigheten att söka byggnadslov föreslås skola något inskränkas. Det
nuvarande systemet med prövning genom länsstyrelsen av vissa byggnadsföretag
på landsbygden avskrives. Likaledes föreslås upphävande av nuvarande
anmälningsskyldighet beträffande byggnadsföretag på landsbygden,
för vilka byggnadslov icke erfordras. Föreskrift införes om rätt för envar,
som vill vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens författningsenlighet prövad
genom byggnadsnämnden, även om skyldighet att söka byggnadslov
ej föreligger.
Befogenheten att meddela dispens från byggnadsförbud och särskilda
bestämmelser för byggnadsverksamheten föreslås skola i stor omfattning
decentraliseras från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna och i icke ringa omlattning
från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan om byggnadsnämndens
befogenhet att medgiva dylika dispenser föreslås bli reglerad så, att
länsstyrelsen får möjlighet att delegera större delen av sin egen dispensbefogenhet
till byggnadsnämnden under villkor bl. a. att byggnadsnämnden
har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan
anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.
Förslaget till byggnadsstadga innebär vidare att byggnadsnämnderna omorganiseras.
De föreslagna nya bestämmelserna om byggnadsnämnds organisation
och arbetssätt bygger i allt väsentligt på kommunallagens principer.
Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden skall ingå viss självskriven
ledamot eller ledamot som utsetts av annan än kommunens beslutande
organ kommer i enlighet härmed att bortfalla.
Ur det nuvarande författningsmaterialet har i förslagen utrensats åtskilliga
detaljbestämmelser och bestämmelser av teknisk karaktär. Hithörande
ämnen förutsättes bli närmare reglerade genom föreskrifter och anvisningar
av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Nuvarande byggnads
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
53
ordningar upphör att gälla och ersättes med generella regler i byggnadsstadgan
samt i nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.
De nya författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960. Vissa
undantag har dock ansetts befogade. Omorganisationen av de organ som
omhänderhar regionplaneringen samt av byggnadsnämnderna föreslås anstå
till närmast därefter följande årsskifte. Genomförandet av en del andra
åtgärder — bl. a. införandet av de nya utomplansbestämmelserna i områden
som redan tidigare försetts med sådana bestämmelser — har ansetts kräva
längre övergångstid, och för dessa fall föreslås därför, att med genomförandet
av de nyg reglerna får i vissa hänseenden anstå, dock längst till
den 1 januari 1963.
Allmänna synpunkter
Utredningen
Inledningsvis bär utredningen framhållit, att dess uppgift icke varit att
föreslå någon reform på bred bas av byggnadslagstiftningen i dess helhet.
Den riktpunkt, som utredningen haft för sin verksamhet, har blott bestått
i att söka utröna, huruvida bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen
är ägnade att lägga onödiga band på byggnadsverksamheten och att vålla
den byggande allmänheten eller de tillämpande myndigheterna onödigt besvär,
samt att vid behov föreslå praktiska jämkningar i bestämmelserna,
d. v. s. att söka råda bot på vad som i dagligt tal brukar kallas, »byggkrångeb.
Enligt utredningen är den övervägande delen av byggföreskrifterna motiverad
av skäl, till vilka nästan alla torde kunna ansluta sig. Det kan ur
allmän synpunkt icke betecknas som likgiltigt, hur de städer och andra
samhällsbildningar är beskaffade, till vilka större delen av befolkningen
under överskådlig tid är hänvisad, och det allmänna måste därför se till,
att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, ordentligt planläggés
och att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Enligt vad erfarenheten
visar är det dessutom nödvändigt att ha en viss kontroll också
över byggnadernas utformning såväl vad angår bostäder som beträffande
byggnader för särskilda ändamål, t. ex. industri- och hantverkslokaler, biografer,
livsmedelsaffärer etc. Till bestämmelserna om byggandet kan också
räknas bestämmelserna om fastighetsbildning och fastighetsregistrering,
vilken verksamhet sedan gammalt handhaves av offentliga myndigheter.
Samhället måste också se till att byggandet samordnas med andra verksamhetsgrenar,
såsom ordnandet av gator, vägar och andra trafikleder, kollektiva
trafikmedel, vatten- och avloppsanläggningar m. m. En växande
bebyggelse framkallar vidare behov av exempelvis administrations- och skolbyggnader,
samlingslokaler etc., vilka ställer stora anspråk på det allmänna.
Härtill kommer ett flertal speciella intressen, som kräver beaktande, t. ex.
allmän ordning och säkerhet, hälsovård, brandförsvar m. m.
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Det är icke något karakteristiskt just för byggnadslagstiftningen, att författningsbestämmelserna
numera blivit mera omfattande och svåröverskådliga
än tidigare. Samma företeelse möter på snart sagt alla områden. Orsakerna
är många. I detta sammanhang har utredningen ansett tillräckligt
att framhålla, att det ekonomiska livet blivit alltmera mångsidigt och komplicerat,
att nästan varje verksamhet av någon omfattning numera fordrar
medverkan av ett stort antal specialister samt att anspråken på stöd och
kontroll från det allmännas sida ständigt ökats.
Utredningen har vidare betonat, att byggnadslagstiftningens omfattning
icke i och för sig ger något belägg för att regleringen av byggandet gått överdrivet
långt. Lagstiftningens vidlyftighet beror i stället i icke ringa grad på
att lagstiftaren velat skapa garantier för den enskildes rätt och därför följt
principen att från fall till fall noggrant angiva arten och omfattningen av
de befogenheter, som skall tillkomma byggmyndigheterna.
Med den del av byggbestämmelserna, som bär sin rot i kristidens exceptionella
förhållanden, har utredningen icke haft att ta befattning. Emellertid
har utredningen som sin uppfattning uttalat, att förekomsten av dylika
bestämmelser är en av de mera väsentliga orsakerna till det vitt spridda
talet om byggkrångel. Denna del av de byggnadsreglerande bestämmelserna
har numera väsentligt minskat i omfattning, och kvar står egentligen endast
de centralaste krisbestämmelserna för byggfacket, nämligen lagstiftningen
om tillståndstvång för byggnadsarbete. Även i den modifierade form, vari
nämnda lagstiftning nu tillämpas, är den enligt utredningens mening för
de byggande en stötesten, varmed de flesta av dem torde ha svårt att förlika
sig.
Den permanenta byggnadslagstiftningen har utredningen däremot funnit
vara till sina grunddrag så starkt motiverad, att någon omläggning av dess
ledande principer ej gärna kan komma i fråga. Friktionerna mellan byggmyndigheterna
och allmänheten hänför sig i regel ej heller till de grundläggande
principerna utan till detaljbestämmelser och framför allt till det
sätt, varpå dessa handhaves. Utredningens arbete har därför i huvudsak
inriktats på att föreslå åtgärder, som är ägnade att bättra vad som brister i
dessa hänseenden. Någon till grunden gående reform av lagstiftningen som
helhet har utredningen däremot icke inlåtit sig på.
De ledande tankegångar, som utredningen fullföljt vid sitt arbete, har i
stort sett varit följande. I första hand har utredningen ansett önskvärt att få
fram enhetliga byggbestämmelser för hela riket med undvikande såvitt
möjligt av specialstadganden för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden.
Detta innebär bl. a. att bestämmelserna enligt utredningen bör så
långt möjligt vara desamma för städerna och för landsbygden samt för olika
planområden. Vidare bär utredningen strävat efter att decentralisera beslutanderätten
i byggärenden, om möjligt till de lokala byggmyndigheterna,
nämligen byggnadsnämnderna. Härjämte har utredningen — i syfte bl. a. att
hindra att de centrala stadgandena alltför snabbt blir föråldrade — sökt att
mera konsekvent än hittills uppdraga en gräns mellan de ämnen, som bör
55
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959
regleras i allmän författning och de detaljbestämmelser av huvudsakligen
teknisk karaktär, som bör få sin plats i tillämpningsföreskrifter till författningarna.
Även i övrigt har utredningen sökt att ur författningarna utrensa
sådana bestämmelser, som ansetts utan större olägenhet kunna avvaras.
Ett viktigt önskemål har vidare varit att söka ge författningarna en
såvitt möjligt klar och överskådlig disposition.
Remissyttranden
I nästan alla yttranden har huvudprinciperna i utredningens förslag vunnit
tillstyrkande, ofta i synnerligen positiva ordalag.
Departementschefen
Till följd av teknikens och samhällslivets utveckling har de problem, som
möter inom byggnadslagstiftningen, blivit av en annan karaktär än förut.
Under 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet, då grunddragen i
lagstiftningen utformades, var det i allmänhet möjligt att lösa uppkommande
frågor med utgångspunkt från rättsreglerna och allmänna överväganden
men utan tillgång till alltför specialiserad sakkunskap på olika fackområden.
Nu har utvecklingen tenderat därhän, att nästan varje fråga fordrar
medverkan av ett stort antal specialister. Detta torde vara ofrånkomligt.
Frågorna om planläggning och byggande tangerar så många områden av
samhällslivet, att de icke kan ses som isolerade problem utan måste lösas i
samverkan mellan företrädarna för de olika grenarna av den samhälleliga
verksamheten.
Om byggnadslagstiftningen och byggmyndigheterna således icke kan göra
anspråk på att ensamma reglera allt, som har med byggandet att skaffa,
har de i stället fått den viktiga uppgiften att åstadkomma samordning mellan
de olika strävanden, som gör sig gällande i fråga om samhällets yttre
utformning. Bebyggelseplaneringen kan sägas vara en typisk och i stort
sett lyckad form för dylik samordning. Behovet av samordning gör sig emellertid
gällande även i ärenden av mindre räckvidd.
Det myckna talet om byggkrångel kan visserligen — såsom utredningen
framhållit — till stor del ha sin grund i kristidens numera i allt väsentligt
avskrivna regleringssystem. Obestridligt är dock, att frågan om samordning
av de olika författningar, som reglerar byggfrågor, och mellan de
myndigheter, som handlägger hithörande ärenden, alltjämt lämnar mycket
övrigt att önska. En översyn av hithörande frågor är därför behövlig.
Även själva byggnadslagstiftningen som sådan är på många punkter onödigt
omfångsrik och detaljerad. Utredningen har i detta hänseende framhållit,
att avsevärda förenklingar kan stå att vinna genom att bestämmelserna
så långt möjligt göres enhetliga för riket med slopande av onödiga
särbestämmelser för vissa typer av administrativa områden eller planområden.
Som ett annat önskemål — vilket särskilt är ägnat att främja den eftersträvade
samordningen mellan olika myndigheter, som har med byggandet
56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
att skaffa — har vidare nämnts decentralisering av byggärendena till den
kommunala byggmyndigheten, nämligen byggnadsnämnden. Som en tredje
åtgärd med syfte att öka överskådligheten i författningsmaterialet har angivits
möjligheten att mera konsekvent än hittills ur byggförfattningarna utrensa
bestämmelser i rena detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, och
överföra dem till tillämpningsföreskrifter.
Utan att föregripa mitt ställningstagande till de särskilda förslag, som utredningen
framlagt, vill jag här uttala, att ett konsekvent genomförande av
de nämnda grundtankarna synes vara ägnat att åstadkomma en avsevärd
förenkling av byggnadslagstiftningen och dess tillämpning utan att uppoffra
någon av de ledande principerna i lagstiftningen. Utredningens förslag synes
därför väl värda att prövas.
Huruvida det är möjligt att nå den eftersträvade enhetligheten i byggbestämmelser
för olika typer av administrativa områden och planområden
utan att de nuvarande mera detaljerade bestämmelserna för städer och liknande
orter alltför mycket uppmjukas och utan en opåkallad skärpning av
bestämmelserna för landsbygden låter sig givetvis icke bedömas utan en
detaljgranskning av förslagen. Såsom jag i det följande kommer att närmare
ange torde det emellertid icke vara uteslutet att en lösning kan uppnås t. ex.
genom ätt de mera detaljerade bestämmelserna reserveras för större byggnader
och byggnader av mera komplicerad konstruktion, vare sig dessa är
belägna i stad eller på landsbygd. En dylik avgränsning av bestämmelsernas
tillämpningsområden förefaller mig mera Sakligt motiverad än den nuvarande,
som grundas på administrativa gränser eller gränser för planområden.
Det ligger i sakens natur, att en decentralisering av beslutanderätten till
lokala organ alltid måste medföra en viss risk för att tillämpningen icke
blir fullt enhetlig. På ett område som det förevarande kan emellertid denna
olägenhet till stor del avhjälpas genom centralt utfärdade råd, anvisningar
och föi eskrifter. Särskilt gäller detta det tekniska området, inom vilket behovet
av enhetliga normer torde vara störst. Beträffande de rättsliga frågorna
finns i de llesta hänseenden sedan länge utbildad en praxis, från
vilken utredningens förslag icke behöver innebära avsteg annat än på vissa
särskilda punkter. De fördelar som en decentralisering för med sig främst
i form av bättre kontakt mellan myndigheterna och allmänheten är f. ö. så
påtagliga och betydande, att de för de flesta inom den byggande allmänheten
väl uppväger nackdelen av att bedömningen av detaljfrågor måhända icke
blir alldeles densamma i alla orter.
Det är beklagligt, att tillämpningsföreskrifterna och anvisningarna till de
föreslagna nya bestämmelserna ännu icke föreligger färdiga. Enligt vad jag
inhämtat kan utarbetandet av speciella föreskrifter för vissa slag av byggnader
väntas komma att ta avsevärd tid i anspråk. Till övervägande del ror
de ämnen, som redan är reglerade genom andra — låt vara delvis föråldrade
—— bestämmelser. De är därför icke ovillkorligen nödvändiga för att möjliggöra
ett ikraftträdande av de nya bestämmelser, som utredningen före
-
57
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
slagit. De centrala partierna av anvisningarna — innefattande bestämmelser
för byggnader i allmänhet — befinner sig enligt vad jag inhämtat nu i
sådant skick, att de kan föreligga färdiga inom några månader och i allt fall
i god tid innan den nya lagstiftningen kan tänkas träda i kraft. Vid sådant
förhållande anser jag det icke vara försvarligt att dröja med de föreslagna
reformerna i avbidan på att tillämpningsföreskrifter och anvisningar blir
helt färdigredigerade.
Utredningen har icke framlagt några förslag, som i mera avsevärd mån
berör de statliga byggmyndigheternas organisation och fördelningen av
uppgifter dem emellan. På detta område kvarstår åtskilliga problem olösta.
Det kan emellertid ifrågasättas, om dessa frågor är av beskaffenhet att lämpligen
böra lösas i ett sammanhang. Åtskilligt talar för att de i stället bör
lösas genom partiella, tid efter annan vidtagna jämkningar i organisationen.
Vissa sådana frågar, ehuru av mindre räckvidd, kommer utan tvivel
att aktualiseras genom den omfördelning av arbetsbördan, som den föreslagna
decentraliseringen av byggärendena till byggnadsnämnderna innebär.
Några omedelbara åtgärder är emellertid icke påkallade och det synes
mig lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet, innan mera avsevärda
organisatoriska ändringar vidtages.
Utskottet
Propositionen syftar till att åstadkomma förenklingar och förkortningar
av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden samt minskning av
författningarnas omfattning. I enlighet härmed föreslås att beslutanderätten
i planärenden och byggfrågor i betydande utsträckning flyttas från centrala
myndigheter till myndigheter på länsplanet eller från länsmyndigheter
till kommunala organ. Vidare föreslås enhetligare regler för land och
stad, vilket medför att innehållet i gällande rätt icke bestämmes av om en
viss fastighet ligger i stad eller på landet utan av den plantyp som gäller
för området. Propositionen innebär också att kontrollen över byggnadsverksamheten
och byggnadsbeståndet uppmjukas eller slopas i sådana fall, där
den ansetts vara onödigt sträng, medan den göres mera verksam i andra fall.
där den hittills ansetts vara otillräcklig.
Utskottet finner propositionens förenklingar och övriga ändringar av byggnadslagstiftningen
värdefulla. Reformen torde motsvara ett gammalt och
allmänt önskemål från såväl de byggandes som byggnadsmyndigheternas
sida. Propositionen synes för flertalet fall innebära en lycklig avvägning
mellan de motsatta intressen som dessa båda kategorier ofta företräder.
Reformen innebär att myndigheternas inflytande i vissa fall minskar
men i andra fall ökar. Förslaget är präglat av förståelse för de byggandes
svårigheter och en önskan att så mycket som möjligt bistå dem i deras lovvärda
hantering. De band på den enskildes handlingsfrihet som kvarstår
eller nu tillkommit är av den beskaffenhet att de oavsett rådande samhällsekonomiska
värderingar på det stora hela taget får anses vara oumbärliga i
varje ordnat samhälle.
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959
Sedan föreliggande förslag, såsom utskottet hoppas, upphöjts till lag,
torde, i varje fall på den egentliga byggnadslagstiftningens område, mycket
fog ej längre finnas kvar för talet om byggkrångel. Med tanke på den snabba
utveckling, som i dag sker på samhällslivets alla områden, särskilt det tekniska,
är det emellertid nödvändigt att en lagstiftning som den förevarande
för att rätt fylla sitt ändamål ständigt anpassas efter de nya förhållandena.
Utskottet förutsätter därför att de för detta ändamål närmast ansvariga
myndigheterna tillser, att byggnadslagstiftningen genom erforderliga utredningar
och förslag erhåller en sådan utformning att den alltid och så långt
som möjligt är svarar mot det aktuella behovet.
Regionplan
Gällande bestämmelser
Enligt 126 § byggnadslagen (BL) skall regionplan upprättas, då för två
eller flera städer, köpingar, municipalsamhällen, andra tätare befolkade orter
på landet eller landskommuner föreligger behov av gemensam planläggning
beträffande markens användning i ett eller flera hänseenden, såsom i fråga
om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden
för friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. När fråga
väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter utredning hänskjuta
frågan till Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida regionplan skall
finnas, regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam
planläggning skall äga rum (127 § BL). De av frågan berörda kommunerna
och samhällena skall härefter bilda ett regionplaneförbund, för vilket skall
finnas förbundsdirektion (128 och 129 §§ BL) och regionplanenämnd (148
§ byggnadsstadgan, BS). Regionplan fastställes av Kungl. Maj:t efter förslag
av förbundsdirektionen och sedan förbundsmedlemmarna fått tillfälle att
yttra sig (113 § BL). I fråga om rättsverkningarna av regionplan är stadgat,
att planen skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock eljest
vid reglering av bebyggelsen eller användning i övrigt av mark inom planområdet.
Vidare ges vissa bestämmelser om möjlighet att utfärda byggnadsförbud
samt om att sådan nybyggnad, schaktning, fyllning och trädfällning etc.,
som är beroende av myndighets prövning, ej får ske så, att markens användning
för det i planen avsedda ändamålet försvåras (134 och 135 §§ BL). Härjämte
finnes utanför de egentliga byggnadsförfattningarna vissa strödda stadganden
om verkningarna av regionplanering. I 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen
är sålunda stadgat, att regionplan skall beaktas vid avstyckningsförrättning.
Enligt 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar skall regionplan
tjäna till ledning vid utförande av företag, som avses i nämnda lag. I 4 §
tredje stycket lagen om allmänna vägar finnes en bestämmelse om att väg
ej får läggas så, att regionplan motverkas.
Ytterligare detaljbestämmelser om regionplan är givna i 147—161 §§ BS.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
59
Utredningen
I betänkandet har framhållits, att erfarenheterna av regionplaneinstitutet
är begränsade och att ännu år 1957 icke någon regionplan blivit fastställd.
I den allmänna diskussionen kring hithörande frågor har tvekan gjort sig
gällande beträffande bl. a. regionplaneinstitutets tillämpningsområde, metodiken
vid planläggningsarbetet och planernas lämpliga utformning.
Utredningen, som den 31 maj 1957 av Kungl. Maj:t erhållit uppdrag att
verkställa av riksdagen begärd översyn av bestämmelserna om regionplan
med ändamål att söka åvägabringa samordning i organisationen av regionplanearbetet
och genomföra förenklingar i själva planinstitutet, har icke
medhunnit att slutföra detta uppdrag innan betänkandet avgivits samt har
förklarat sin avsikt vara att framdeles redovisa hithörande frågor i ett särskilt
betänkande. I anledning härav har utredningen i förevarande sammanhang
begränsat sig till att föreslå sådana huvudsakligen formella ändringar
i bestämmelserna om regionplan, som ansetts kunna förverkligas
utan att föregripa det fortsatta reformarbetet.
Remissyttranden
I remissyttrandena har förekommit ett flertal uttalanden rörande regionplanearbetets
betydelse och lämpliga inriktning, sättet för planernas utformning
m. m., vilka med hänsyn till den begränsade omfattningen av
utredningens hittills framlagda förslag torde kunna här förbigås. I den mån
de nu aktuella förslagen överhuvud omnämnts i yttrandena, har dessa gått
i tillstyrkande riktning.
Departementschefen
Frågorna om sättet för åstadkommande av en ändamålsenlig översiktlig
planläggning är sedan rätt lång tid mycket aktuella såväl i Sverige som i
utlandet. Frågeställningen kan icke begränsas att avse enbart planläggning
för bebyggelse. En planläggning för större områden och på längre sikt
kommer nämligen nödvändigtvis att mer eller mindre sammanfalla med
frågan om samordning av det allmännas resurser överhuvud taget och griper
därigenom in på många olika områden av samhällslivet. Planering av
riksomfattande eller regional karaktär bedrives f. n. av ett flertal centrala
verk, av olika organ på länsplanet samt av de för ändamålet särskilt bildade
regionplaneförbunden. I detta sammanhang kan särskilt erinras om den
kartläggning av befolknings- och näringsförhållanden m. m., som på sistone
verkställts av bl. a. skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare bör framhållas, att regionplaneringen
enligt BL numera kan sägas ha icke alldeles obetydlig omfattning, åtminstone
om man tar hänsyn även till den försöksverksamhet med likartad inriktning,
som i åtskilliga län bedrives av byggnadsstyrelsen eller under medverkan
av denna. Till planläggningsverksamhet i nu avsedd mening kan
även räknas all verksamhet som har till uppgift att samordna primärkom
-
60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
munernas resurser beträffande mera kostnadskrävande kommunala verksamhetsgrenar,
såsom skolväsen, åldringsvård, polisväsen etc.
Detta betyder dock icke, att verksamheten ännu fått en sådan karaktär,
att den annat än i enstaka hänseenden kan ge något pålitligt underlag för
avgöranden på längre sikt. Stor ovisshet råder icke blott om metodiken för
arbetet utan i många fall också om det mål, som verksamheten syftar till.
Härtill kommer, att de verkställda undersökningarna i vissa fall innebär
dubbelarbete och att en rationalisering av verksamheten därför är önskvärd.
De utredningsuppgifter, som alltjämt väntar på sin lösning, är alltså icke
obetydliga. Emellertid är ännu svårt att bedöma vilken betydelse regionplaneringen
enligt BL kommer att få inom den framtida planläggningsverksamheten.
I allt fall torde det vara lämpligt att avvakta resultatet av den undersökning,
som byggnadsutredningen i maj 1957 fick i uppdrag att ombesörja
angående hithörande frågor. Någon mera omfattande reform av regionplaneinstitutet
kan därför i dagens läge icke komma i fråga.
De förslag, som utredningen på grundval av sina allmänna överväganden
framlagt i denna del och som innebär att de nuvarande bestämmelserna i BS
om regionplanering redaktionellt omarbetas, har jag icke något väsentligt
att erinra mot. Särskilt med hänsyn till den rådande ovissheten om regionplaneringens
mål och medel är det enligt min mening önskvärt, att de nuvarande
detaljerade reglerna, vilka snarast kan sägas vara av lärobokskaraktär,
ersättes av mera allmänt hållna bestämmelser sådana som dem utredningen
föreslagit.
Likaledes biträder jag i princip förslaget att anpassa bestämmelserna i
BL och BS om regionplaneförbund till reglerna i 1957 års lag om kommunalförbund.
Eftersom verksamheten inom regionplaneförbund i mångt och
mycket måste få karaktär av förhandlings- och sammanjämkningsarbete,
anser jag emellertid, liksom utredningen, det vara ändamålsenligt, att ordföranden
i förbundets beslutande organ (förbundsfullmäktige) alltjämt utses
av Kungl. Maj:t och därmed får en mera opartisk ställning. Vissa speciella
bestämmelser om förevarande slag av kommunalförbund blir därför nödvändiga
vid sidan av en allmän hänvisning till lagstiftningen om kommunalförbund.
Dessa speciella bestämmelser torde lämpligen få sin plats i BL.
De nuvarande bestämmelserna i BS om regionplanenämnd m. m. kan helt
utgå, eftersom frågorna om regionplaneförbundens verkställighetsorgan får
sin lösning genom hänvisningen till kommunalförbundslagstiftningen.
Övergången till de nya bestämmelserna torde — såsom utredningen föreslagit
— kunna ordnas medelst en bestämmelse som föreskriver, att val av
ledamöter i förbundsstyrelse och förbundsdirektion skall ske vid viss angiven
tidpunkt samt att hittillsvarande ledamöter i samband därmed skall
frånträda sina befattningar. Regionplaneförbunden såsom sådana bör däremot
bestå. De svårigheter, som mött vid tillämpningen av de provisoriska
stadgandena om regionplaneförbund i övergångsbestämmelserna till kommunalförbundslagen,
torde därmed i allt väsentligt bli undanröjda.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
61
Generalplan
Gällande bestämmelser
Med generalplan förstås enligt BL en plan, som är avsedd att tjäna till ledning
för närmare planläggning beträffande ordnandet och bebyggandet av
stad, köping, municipalsamhälle, annan tätare befolkad ort eller landskommun.
Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika ändamål,
såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna
platser, samt kan upptaga förbud mot viss bebyggelse eller användning i
övrigt (9, 88, 90 och 96 §§ BL). Förslag till generalplan skall utställas till
granskning, varjämte byggnadsstyrelsen eller i vissa fall länsarkitekten
skall avge yttrande över förslaget (20 och 109 §§ BS). Planen kan härefter
antagas av kommunens fullmäktige (10 och 97 §§ BL). Antagen generalplan
medför icke några särskilda rättsverkningar, men det har förutsatts,
att det bekantgörande av planen, som utställandet och antagandet innebär,
medför att man i praktiken kommer att ta hänsyn till planen icke
blott vid framtida detaljplaneläggning utan även i andra sammanhang, t. ex.
vid avgörande av väg- och fastighetsbildningsfrågor. Emellertid står det
också kommunen eller samhället fritt att söka fastställelse av planen (10,
88, 90, 97 och 99 §§ BL). I så fall fordras ett mera omständligt utställningsförfarande
(23 § BS). Fastställd generalplan har rättsverkningar i flera
olika hänseenden. Nybyggnad får i allmänhet ej äga rum i strid mot planen
(13 och 100 §§ BL). Ej heller får någon verkställa schaktning, fyllning,
trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd så, att åtgärden väsentligt försvårar
områdets användning för avsett ändamål (17 § BL). På landsbygden
gäller detta dock blott om länsstyrelsen utfärdat särskilt förbud mot sådan
åtgärd som sist nämnts (102 § BL). Kommunen resp. samhället får genom
fastställelsen rätt att lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga
mark för trafikleder m. m. Under vissa angivna förutsättningar kan också
skyldighet inträda att lösa mark eller att utgiva ersättning för skada genom
planen (18—23 samt 103 och 104 §§ BL). Enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen,
5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar och
4 § lagen om allmänna vägar skall hänsyn tagas till planen vid avstyckningsförrättningar
och i samband med vägföretag. — Bestämmelserna om
generalplans rättsverkan kompletteras vidare av föreskrifter i BL, enligt
vilka provisoriskt nybyggnadsförbud kan meddelas för tiden till dess planen
hunnit fastställas (14—16 samt 101 §§ BL).
Departementschefen
Sedan generalplaneinstitutet tillkom i samband med 1947 års lagstiftning,
har utvecklingen på området kommit att rätt avsevärt avvika från vad man
då förutsatte. Möjligheten att fastställa generalplan har icke begagnats annat
än i något enstaka undantagsfall, och ej heller har möjligheten för kom
-
62
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
munerna att formligen antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner
utnyttjats i någon nämnvärd omfattning.
Det oaktat kan man knappast påstå, att generalplanläggningen är ett försummat
område. Behovet av generalplanemässiga överväganden till stöd för
senare detaljplanläggning är numera allmänt erkänt. Planläggningsverksamheten
har alltsedan BL:s tillkomst varit av betydande omfattning och
fortgår alltjämt i oförminskat tempo. Huruvida kommunerna formligen antager
sina generalplaneutkast såsom generalplaner eller icke, är enligt min
mening av underordnad betydelse. Huvudsaken måste dock vara att man
verkställt själva de utredningar som erfordras för att bedöma uppkommande
frågor om detaljplanläggning i sitt rätta sammanhang.
Något som torde behöva övervägas är om man icke nu bör dra konsekvensen
av den skedda utvecklingen genom att i grunden reformera bestämmelserna
i BL och BS om generalplan och därvid slopa det nuvarande
fastställelseförfarandet samt eventuellt också bestämmelserna om antagande
av sådan plan. På sätt utredningen anfört kan man dock icke förneka, att
såväl bestämmelserna om antagande som bestämmelserna om fastställande
av generalplan i vissa situationer kan ha en uppgift att fylla. Jag är därför
icke beredd att i detta sammanhang förorda, att de slopas. Ej heller anser jag
lämpligt att vid sidan av dessa i byggnadslagstiftningen upptaga några regler
om sådana generalplaneutkast, som varken antagits eller fastställts. Dylika
regler skulle väl icke bli annat än av rent rådgivande natur. I allt fall synes
det mig lämpligt att först avvakta de resultat, till vilka utredningen kan
komma vid sina fortsatta överväganden angående den översiktliga planeringsverksamheten.
Utredningens förslag att slopa de nuvarande särbestämmelserna om generalplanläggning
på landsbygden och att låta bestämmelserna om sådan planläggning
i stad gälla även på landsbygden anser jag lämpligt. Visserligen
står det icke helt i överensstämmelse med den tendens till decentralisering,
som i övrigt präglar utredningens författningsförslag. Den ringa omfattning,
i vilken t. ex. bestämmelserna om fastställelse av generalplan hittills tillämpats,
gör det emellertid angeläget, att erfarenheterna av dylik planläggning
samlas centralt. Ur systematisk synpunkt är det också att föredraga, att bestämmelserna
göres lika för alla typer av administrativa områden.
De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om byggnadsförbud i
anledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan, kan jag ansluta
mig till. Emellertid föreligger t. v. icke något klart belägg på att bestämmelserna
missbrukats, och jag anser mig kunna förutsätta, att de i framtiden
handhaves synnerligen restriktivt. På nuvarande stadium anser jag icke,
att någon lagändring är behövlig.
Mot utredningens förslag till redaktionella jämkningar av bestämmelserna
om generalplan har jag icke andra erinringar än beträffande vissa detaljer,
till vilka jag avser att återkomma i det följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
63
Stadsplan
Gällande bestämmelser
Stadsplan har till ändamål att närmare reglera bebyggelsen å den mark,
som planläggningen avser (24 § BL). Planen skall utmärka och till gränserna
angiva de för olika ändamål avsedda områden som ingår däri, nämligen
dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna platser,
dels ock specialområden (trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden,
hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser, vattenområden
m. m.). Höjdlägen skall anges i erforderlig omfattning. Stadsplan skall ock
innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller
användning i övrigt, som finnes erforderliga (25 § BL). Stadsplan antages
av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl.
Maj :t. Ändring i förut fastställd plan kan i vissa fall antagas av byggnadsnämnden.
I viss omfattning är också befogenheten att fastställa plan eller
planändring anförtrodd länsstyrelsen (26 § BL). Till skydd för enskilds
rätt är bestämmelser givna om att upprättat planförslag skall i viss ordning
utställas till granskning, innan det får antagas och fastställas (23 och 31 §§
BS). Antagande och fastställande av stadsplan medför långtgående rättsverkningar,
i det att såväl samhällets organ som de enskilda markägarna i
princip är skyldiga att vid områdets ordnande och bebyggande följa planen.
Staden är skyldig att iordningställa, upplåta och underhålla gator och andra
allmänna platser inom planområdet (49 och 74 §§ BL). För detta ändamål
äger staden lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga den för
ändamålet erforderliga marken (41—43 samt 70 §§ BL). Till stadens kostnader
är emellertid markägarna skyldiga att bidraga i viss omfattning (56
—69 samt 72 och 73 §§ BL). Staden kan också i vissa fall få rätt att lösa
mark, som enligt planen är avsedd för enskilt bebyggande, om sådant erfordras
för genomförande av planen (44 och 45 §§ BL). Markägarna är å
sin sida förbjudna att utan särskilt tillstånd bygga i strid mot planen, varjämte
gäller vissa förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning etc. (34 och
40 §§ BL). Eftersom fastställandet av stadsplan kan tänkas medföra skada
för enskilda markägare genom inskränkningar i rätten att utnyttja marken
eller på annat sätt, är bestämmelser också givna om skyldighet för staden
att hålla markägarna skadeslösa (48 och 75 §§ BL). — Enligt särskilda bestämmelser
skall fastighetsbildning (ändringar i fastighetsindelningen) genom
tomtindelning och tomtmätning eller genom avstyckning, laga skifte
eller ägobyte ske i överensstämmelse med gällande stadsplan (28 § BL, 19
kap. 13 § jorddelningslagen samt 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § lagen om fastighetsbildning
i stad).
Stadgandena om stadsplan är — på sätt framgår av det redan anförda —
främst avfattade med tanke på städerna men äger motsvarande tillämpning
även i köpingar och andra tätare befolkade orter på landet (88, 90 och 105
§§ BL samt 100, 101 och 112 §§ BS). Vad här förut sagts om stad gäller i
dylika fall vederbörande köping, municipalsamhälle eller landskommun.
64
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Utredningen
Någon närmare redogörelse för de olika spörsmål, som på något sätt har
samband med stadsplaneinstitutet, har icke lämnats i betänkandet. Utredningen
har inskränkt sig till att föreslå reformer på vissa punkter av de nu
gällande reglerna, speciellt de som handlar om tillkomsten av stadsplan.
Som ett önskemål har framhållits, att planväsendet fungerar snabbt och
effektivt, så att byggnadsverksamheten icke upphålles av proceduren i planfrågor.
En möjlighet att göra förfarandet snabbare är att den nuvarande bestämmelsen
om att kommunalfullmäktige kan uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe antaga förslag till ändring av stadsplan utvidgas så
att fastställelseprövningen kan delegeras till byggnadsnämnden även då fråga
är om antagande av stadsplan för område, som tidigare icke varit planlagt.
Utredningen har för sin del föreslagit att bestämmelserna i 26 § tredje
stycket andra punkten BL jämkas så, att fullmäktige får möjlighet att delegera
sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i den omfattning fullmäktige
själva finner lämplig.
Remissyttranden
Förslaget om utvidgning av befogenheten för kommunens
fullmäktige att till byggnadsnämnden delegera
uppgiften att antaga stadsplan har tillstyrkts i de flesta av
de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan. Styrelsen för Svenska stadsförbundet
samt hovrätten för Västra Sverige har ansett det vara lämpligt med
hänsyn till snabbheten i avgörandena att antagandet av stadsplan — liksom
också av byggnadsplan — kan av kommunens beslutande organ uppdragas
åt byggnadsnämnden. Fullmäktige i Stockholm har också tillstyrkt förslaget
samt har därvid framhållit, att något avgörande, hur långt möjligheten
skall utnyttjas, icke behöver träffas i detta sammanhang.
Avstyrkande uttalanden har gjorts av länsstyrelsen i Västmanlands lön,
fullmäktige i Mjällby och Ludvika, Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms
handelskammare, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.
Fastighetsägareförbundet har för sin del ifrågasatt, om icke förslaget kan
vara ägnat att försvaga garantierna för enskilda intressen, och i några av
de övriga yttrandena har som skäl åberopats att planen icke får samma
offentlighet som eljest, om den antages endast av byggnadsnämnden.
I några fall, speciellt i yttrandena från länsstyrelsen i Östergötlands län
och länsarkitekten i Jämtlands län, har ifrågasatts, om icke möjligheten för
stadsfullmäktige att delegera planantagandet till byggnadsnämnden bör preciseras
närmare än som skett i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har ansett att delegationsmöjligheten bör bero på huruvida
generalplan finnes, och drätselkammaren i Örebro har som sin uppfattning
uttalat, att byggnadsnämnden bör få befogenhet att antaga stadsplaneförslaget
endast under förutsättning, att det tillstyrkts av drätselkammaren.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
65
Departementschefen
Numera anses allmänt, att stadsplaneläggning bör ske i så nära anslutning
till byggandet som möjligt. Ofta är planerna upprättade uteslutande
med tanke på visst eller vissa aktuella byggnadsprojekt. Man kan rentav
säga, att planläggningen ryckt in som ett moment i själva byggandet. Eftersom
upprättandet av en stadsplan ofta är en rätt maktpåliggande uppgift,
har utvecklingen, särskilt med den intensiva byggnadsverksamhet, som nu
pågår, ställt kommunernas stadsplaneväsende inför svåra arbetsproblem.
Ur de byggandes synpunkt har stadsplaneläggningen därför lätt kommit att
framstå som en av »flaskhalsarna» i det administrativa förfarandet. Ett av
de viktigare önskemål, som rests från de byggandes sida, när det gäller
att förenkla byggnadslagstiftningen, har varit att få ett enklare förfarande i
stadsplaneärenden.
Det är emellertid svårt att tänka sig, att man skulle kunna uppge någon
av'' de ledande principerna på området, nämligen att stadsplan antages av
kommunen samt fastslälles av statlig myndighet. Vad som kan komma i
fråga är blott att om möjligt förenkla dessa moment i förfarandet.
Med hänsyn till stadsplanefrågornas stora betydelse ur såväl ekonomiska
som andra synpunkter bör rätten att besluta i dylika frågor i princip alltjämt
tillkomma kommunens fullmäktige. Detta utesluter emellertid icke att
tullmäktige kan få möjlighet att i viss omfattning delegera sin beslutanderätt
till annat kommunalt organ. Redan nu har fullmäktige möjlighet att
delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden såvitt angår frågor om
ändring av förut antagen stadsplan. Eftersom byggnadsnämnden är det organ,
som handhar beredningen av stadsplaneärenden och således kan förutsättas
vara väl insatt i hithörande frågor, kan delegationsmöjligheten, om
den rätt utnyttjas, medföra betydande tids- och arbetsbesparing. Utredningens
förslag att utvidga delegationsmöjligheten att avse även andra stadsplaneärenden
än planändringar synes därför praktiskt. Enär det enligt förslaget
skall ankomma på fullmäktige själva att avgöra, i vilken omfattning
delegation skall äga rum, kan förslaget icke sägas innebära någon inskränkning
i deras principiella beslutanderätt. Det torde även utan särskild föreskrift
kunna förutsättas, att fullmäktige förbehåller sig bestämmandet över
sådana ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt. Offentlighetsgrundsatsen
synes väl tillgodosedd genom föreskrifterna om att förslag
till plan skall utställas samt att underrättelse skall lämnas markägare
och andra intressenter, innan förslaget antages. För min del anser jag utredningens
förslag innebära sådana fördelar, att det bör förverkligas.
Att fastställelseprövningen i stadsplaneärenden hittills i stor utsträckning
förbehållits Kungl. Maj:t, torde bero dels på önskemålet att få enhetlig praxis
och dels på att fastställandet av en stadsplan ofta har expropriationsrätlsliga
verkningar. Enhetligheten i bedömningen är givetvis en viktig synpunkt.
Emellertid får praxis nia anses så stabiliserad, alt en decentralisering numera
knappast behöver väcka några betänkligheter av denna anledning.
De exproprialionsrättsliga konsekvenser, som inträder omedelbart ge
6
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 20
66
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
nom planfastställelsen, beslår i huvudsak blott i att stadsplanesamhället
får rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd till gata eller annan
allmän plats, resp. att utan ersättning ta i anspråk mark, vilken redan nyttjas
såsom väg. Nuvarande bestämmelser i BL och BS utgör icke något hinder
för att länsstyrelsen kan fastställa sådana ändringar av äldre stadsplan,
som medför expropriationsrättsliga verkningar. På närstående rättsområden,
t. ex. inom väglagstiftningen, fordras icke Kungl. Maj:ls medgivande i närmast
motsvarande fall. F. ö. har ju markägarna, om fastställelseprövningen
decentraliseras till länsstyrelsen, ändå alltid möjlighet att genom besvär
bringa saken under Kungl. Maj:ts prövning. Ej heller frågan om stadsplanens
expropriationsrättsliga verkningar synes sålunda vara av den betydelse,
att den bör utgöra något avgörande hinder för en reform i den riktning
utredningen föreslagit.
Ur praktisk synpunkt medför den föreslagna decentraliseringen uppenbara
fördelar. Visserligen har fastställelseprövningen hos Kungl. Maj :t i allmänhet
icke tagit någon längre tid i anspråk, men det måste dock obestridligen
medföra en ej obetydlig tidsvinst, om ärendet kan stanna hos länsstyrelsen.
Stadsplaneärendenas stora antal gör f. ö. att man i allt fall måste
ifrågasätta, om det i längden är möjligt att i större omfattning förbehålla avgörandet
av dylika ärenden åt Kungl. Maj:t. Liksom utredningen anser jag
därför skäl tala för att fastställelseprövningen i viss omfattning överflyttas
till länsstyrelserna.
Vad beträffar principerna för avgränsning av länsstyrelsernas fastställelsebefogenhet
bör enligt min mening gränsen icke dragas snävt. Om reformen
skall få någon mening, bör det klart utsägas, att fastställelse i regel skall
ske hos länsstyrelsen och att endast mera omfattande och eljest ur allmän
synpunkt särskilt betydelsefulla fastställelseärenden skall hänskjutas till
Kungl. Maj :t. Att — såsom några remissmyndigheter föreslagit —- låta länsstyrelserna
handhava prövningen endast i fall då stadsplanen står i överensstämmelse
med fastställd eller antagen generalplan, vore knappast praktiskt,
eftersom detta skulle betyda att reformens verkningar begränsades till rena
undantagsfall, överhuvud synes det svårt att utforma en regel, som innebär
en exakt gränsdragning mellan Kungl. Maj:ts och länsstyrelsens befogenheter.
En godtagbar lösning utgör enligt min mening utredningens förslag,
enligt vilket de fall, som skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, angives blott
i allmänna ordalag, men bestämmelsen liärom för undvikande av tillämpningssvårigheter
kompletteras med en regel om att länsstyrelsen städse har
rätt att hänskjuta fastställelseprövningen till Kungl. Maj :t. Jag förordar, att
författningen utformas i enlighet härmed.
Från länsstyrelsens fastställelsebefogenhet bör — såsom utredningen föreslagit
—- undantagas sådana fall, då i ärendet uppkommit annan fråga,
vars avgörande ankommer på Kungl. Maj :t. Härmed avses framför allt de
i 45 § tredje stycket samt 70 och 73 §§ BL omfönnälda fall, då fastställelse
finnes böra ske endast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir
föremål för inlösen eller fråga uppstått om förpliktande för markägare att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
67
utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att bekosta anläggande
av gator eller vatten- och avloppsledningar. Bestämmelsen blir emellertid
också att tillämpa om någon annan speciell fråga, som sammanhänger
med planläggningen, hänskjutes till Kungl. Maj :t. — För det fall, att Kungl.
Maj:t jämlikt 27 § BL föranstaltat om upprättande av stadsplan, bör även
fastställelselrågan ankomma på Kungl. Maj:t. Sistnämnda lagrum bör därför
bibehållas oförändrat.
I Stockholm har den ordningen brukat tillämpas, att överståthållarämbetet
— i brist på sådan sakkunnig som länsarkitekten är för länsstyrelsernas
del — i stället låtit stadsplaneförslagen granskas av personal, som ställts till
förfogande av byggnadsstyrelsen. Denna ordning har, såvitt jag kunnat utröna,
fungerat väl, och någon anledning att göra ändring däri synes icke
föreligga.
Att i lagtexten fastslå, vad fastställelseprövningen skall avse, anser jag
icke behövligt. Detta torde f. ö. ställa sig svårt, eftersom någon exakt gräns
knappast kan uppdragas för de allmänna intressen, som de statliga myndigheterna
har att bevaka i samband med planläggningen. Ej heller anser jag
det lämpligt att vidtaga någon ändring beträffande initiativet till upprättande
av stadsplan.
Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att nedbringa omfattningen
av själva författningsmaterialet till förmån för överskådligheten kan
jag biträda. Någon detaljerad uppräkning av vad en stadsplan skall innehålla
är enligt min mening icke behövlig; f. ö. skiftar förhållandena så
avsevärt från fall till fall, att en dylik uppräkning ofta blir missvisande. I
BL bör dock ges en yttre ram för vad som kan regleras i stadsplan, låt vara
att denna ram icke låter sig angivas alldeles exakt. Att helt överlämna hithörande
viktiga frågor till reglering i form av tillämpningsföreskrifter vore enligt
min mening icke lämpligt, och jag kan alltså icke förorda det förslag
i sådan riktning, som framförts i ett av remissyttrandena.
Vad angår det av Svenska stadsförbundet och styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund framförda förslaget till ändring av bestämmelsen i
63 § BL om ränta å gatumarksersättning bör framhållas, att varje ändring
av allmänna ränteläget icke nödvändigtvis behöver föranleda jämkning av de
räntesatser, som kommunerna tillämpar gentemot tomtägarna. Det är ett önskemål,
att fastigheternas ekonomi grundas på stabila förhållanden och att man
därför söker undvika större förändringar i de räntor, som tomtägarna har att
betala i fall som det nu ifrågavarande. Jag vill här erinra om att vederbörande
departementschef i propositionen nr 131/1047 med förslag till byggnadslag
in. in. förklarade sig utgå från att räntan frivilligt begränsades så, att
den motsvarade den räntefot, som staden i genomsnitt betalade på utelöpande
kommunala lån. Vid tillämpning av denna princip för ränteberäkningen
torde det i allmänhet icke komma i fråga att höja räntan över fem procent.
Detta oaktat anser jag det vara mindre lämpligt att i lag binda räntan
vid en viss högsta procentsats. Fall kan tänkas förekomma, då det är befogat
att sätta räntan högre. Med hänsyn till att 63 § BL innehåller en bestäm
-
G8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
melse om att länsstyrelsen, därest villkoren befinnes alltför betungande för
tomtägaren, kan medgiva den lättnad, som påkallas av omständigheterna,
torde några farhågor ej behöva hysas för att slopande av bestämmelsen om
räntemaximum leder till oskäliga resultat. Jag förordar av nu anförda skäl
att bestämmelsen utgår och ersättes av en föreskrift om att staden äger uttaga
skälig ränta.
Motioner
I motionerna I: 597 och II: 711 hävdas att förslaget att vidga möjligheten
för byggnadsnämnd att antaga stadsplan är betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Än starkare blir dessa betänkligheter om propositionen skulle bli antagen
också i den del som innebär att bestämmelserna om byggnadsnämndens
sammansättning ändras.
Utskottet
Utarbetandet av stadsplan har från att tidigare ha utgjort ett led också i
den översiktliga och långsiktiga planeringen kommit att utvecklas till en
tämligen detaljerad och omedelbar förberedelse till själva byggandet. Utskottet
anser det angeläget att betona att man icke för den senare uppgiften
försummar den förra, i synnerhet som gällande rätt i fråga om den översiktliga
planläggningen visat sig vara mindre verksam och föreliggande förslag
ej gör några mer väsentliga förändringar därvidlag. Även om en stadsplan
innebär en detaljplanering, bör naturligtvis icke alla detaljer regleras
däri. Ett visst utrymme för alternativa lösningar bör i regel finnas. En stadsplan
är ju avsedd att äga bestånd för tämligen lång tid och redan denna omständighet
gör att det är angeläget att man ej låser fast byggandet vid en
standard och teknik som kanske inom kort är föråldrad. Det kan i sammanhanget
finnas anledning att erinra om att det byggande som sker i våra samhällen
är en angelägenhet för både det allmänna och den enskilde. Planläggning
i lagens mening måste sålunda, i varje fall i dess slutliga skede,
bli det allmännas angelägenhet. En byggnads särskilda ändamål och närmare
utformning måste däremot, med de inskränkningar lagstiftningen anger,
i sista hand bli den byggandes ensak.
För närvarande gäller att en stadsplan kommer till genom beslut av såväl
kommunala som statliga organ. Propositionen gör icke någon ändring i
denna ordning. Däremot föreslås att nuvarande organs beslutanderätt i betydligt
större utsträckning än nu kan ske skall delegeras till lägre organ.
Kungl. Maj :ts befogenhet att fastställa stadsplan skall sålunda i betydligt
flera fall än nu överflyttas till länsstyrelserna. Likaså skall kommunernas
fullmäktiges behörighet att antaga stadsplan kunna överflyttas till byggnadsnämnderna.
Om den del av reformen som rör fastställelseförfarandet
har rått så gott som fullständig enighet. Några motionsyrkanden har ej förekommit
på denna punkt. Meningarna är däremot delade om lämpligheten
att på sätt som föreslagits reformera antagningsproceduren. Skälen för och
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
G 9
emot en dylik ändring har ovan utförligt redovisats. Utskottet anser att det
ligger helt i linje med tanken på en enklare byggnadslagstiftning att möjlighet
öppnas för byggnadsnämnd att antaga stadsplan. Varje förenkling måste
naturligtvis vägas mot den minskning av den enskildes rättssäkerhet som
därav kan följa. Det torde emellertid ej med fog kunna hävdas att den föreslagna
reformen innebär att rimlig hänsyn till rättssäkerheten åsidosatts.
Många stadsplaneärenden är av rutinkaraktär eller av ringa intresse ur allmän
synpunkt. Det är därför ej ändamålsenligt att sådana ärenden alltid
skall avgöras av fullmäktigeförsamlingarna. Dessa torde däremot ha så mycket
större intresse av stadsplaneärenden, som rör hela stadsdelar och andra
större områden, hela kvarter i centrala samhällsdelar, särskilt »utsatta» eller
»känsliga» samhällspartier och över huvud taget spörsmål av principiell
eller tvistig natur. I lagförslaget har icke uppdragits någon annan gräns för
möjligheten till delegation än att den skall vara lämplig. Lämplighetsprövningen
ligger helt i fullmäktiges hand. Utskottet förutsätter dock att det
icke skall ifrågakomma, att fullmäktige helt avhänder sig möjligheten att
antaga stadsplan utan från byggnadsnämnds behörighet undantager icke
blott ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt, utan över
huvud taget alla ärenden som enligt den exemplifiering utskottet nyss givit
kan antagas vara av mera allmänt intresse.
Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionerna
avstyrkes.
Byggnadsplan
Gällande bestämmelser
Planformen byggnadsplan är i första hand avsedd att reglera tätbebyggelse
på den egentliga landsbygden. Bestämmelserna om byggnadsplan kan
emellertid efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t också tillämpas i stad,
köping eller sådant municipalsamhälle, varest BL:s bestämmelser för stad
är gällande (76 § BL). Byggnadsplan skall upptaga och till gränserna angiva
de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom
byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så erfordras
skall höj dlägen angivas. Behövs särskilda bestämmelser angående
områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser
intagas i planen (107 § BL). Fråga om upprättande av byggnadsplan
upptages av länsstyrelsen på framställning av markägare, kommun eller
annan eller då länsstyrelsen eljest finner det erforderligt (107 § BL och
113 § BS). Länsstyrelsen bestämmer vilket område planeringsarbetet skall
avse, därvid i vissa fall samråd skall äga äga rum med markägare och andra
intressenter (114 och 115 §§ BS). Upprättat förslag till byggnadsplan skall
genom länsstyrelsens försorg utställas till granskning under viss tid, och
härom skall bl. a. byggnadsnämnden underrättas. Utställande erfordras
dock icke om samtliga sakägare medgivit att dylikt förfarande ej tillämpas
(112 § BS). Planen skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen
70
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(107 § BL). Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall gäldas av
kommunen, dock att markägare som har avsevärd nytta av planen kan förpliktas
att bidraga till kostnaden, i regel med belopp som svarar mot hans
andel i planområdets areal (111 § BL). Byggnadsplan är bindande såtillvida
att nybyggnad ej utan särskilt tillstånd får företagas i strid mot planen.
Härutöver kan förbud i vissa fall meddelas mot nybyggnad innan vägar,
vattenförsörjning och avlopp ordnats i erforderlig omfattning samt mot
schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförlig åtgärd (109 och
110 §§ BL). Hänsyn till planen skall tagas i samband med avstyckningar
och vägföretag (19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, 5 kap. 8 § 1 mom.
fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar samt 4 § lagen om
allmänna vägar). Beträffande plangenomförandet innehåller själva byggnadslagstiftningen
icke några regler med undantag av en i 126 § BS given
hänvisning till lagen om enskilda vägar. Lagmotiven innehåller vidare åtskilliga
uttalanden om att utförandet och underhållet av vägar och allmänna
platser vid behov bör uppdragas åt vägförening, bildad enligt föreskrifterna
i 3 kap. sistberörda lag. Detta innebär bl. a. att kostnaderna för väghållningen
— inbegripet kostnaderna för iordningställande och underhåll
av allmänna platser — efter vissa närmare angivna grunder uttages av
fastigheterna inom vägföreningsområdet. Om föreningen försummar sina
åligganden, bär länsstyrelsen medel att framtvinga deras fullgörande. Lagen
om enskilda vägar innehåller också vissa bestämmelser enligt vilka
vägföreningen äger lösa till sig rätt att nyttja mark, som skall ingå i väg
eller annan allmän plats. Dessa regler kompletteras av speciella bestämmelser
i byggnadslagstiftningen, enligt vilka marken i vissa fall skall upplåtas
utan ersättning (112 och 113 §§ BL).
Departementschefen
Byggnadsplan är, såsom utredningen framhållit, främst ett planinstitut
för landsbygden, låt vara att denna planform under senare år ibland kommit
till användning även i städerna. Planformen utmärker sig för stor smidighet.
Den kan användas i enkla förhållanden, sådana som förr i tiden brukade
regleras genom enkla avstyckningsplaner, men den kan också användas
för rent stadsmässig bebyggelse.
En svaghet ligger emellertid i att byggnadsplan icke bereder samma garantier
för plangenomförandet som en stadsplan. Det har av denna och andra
orsaker i olika sammanhang ifrågasatts, om icke reglerna om stadsplan
och byggnadsplan kunde bringas att överensstämma, så att skillnaden mellan
de två planinstituten komme att helt bortfalla.
Inom kommunerna — även landskommunerna — har numera betydelsen
ur kommunal synpunkt av en ordentlig planläggning och intresset för planläggningsfrågor
vuxit i hög grad under senare år. Att i större omfattning
pålägga kommunerna skyldighet att sörja för planernas genomförande är
dock icke gärna tänkbart. Härtill är förhållandena alltför olika i skilda orter.
Upprustningen av de mindre tätbebyggelseansamlingarna på landsbyg
-
71
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
den med gemensamhetsanordningar av olika slag är dessutom en så stor uppgift,
att kommunerna redan av denna orsak måste ha ett betydande mått
av frihet, när det gäller att välja investeringsobjekt. Beträffande de ur hygienisk
synpunkt viktigaste gemensamhetsanordningarna, nämligen anläggningarna
för vattenförsörjning och avlopp, är frågan redan reglerad i lag.
Övriga frågor, t. ex. beträffande vägnätet, måste få ankomma på intressenternas
egna insatser, till dess möjlighet erbjuder sig att inrymma dem i kommunernas
investeringsprogram. Jag biträder således utredningens mening
att någon lagändring i nu nämnda hänseende icke bör komma i fråga i detta
sammanhang.
En annan fråga är om icke ansvaret för själva planläggningen i större omfattning
kan överföras på kommunerna. Till stöd härför kan först och främst
åberopas, att planläggning för bebyggelse är av allra största betydelse för
kommunernas yttre gestaltning samt utveckling i ekonomiskt hänseende och
i övrigt. Detta motiverar att kommunerna får ett avgörande inflytande på
planläggningsfrågorna oavsett storleken av de kommunala investeringar, som
planläggningen beräknas föra med sig. Även ur de enskildas synpunkt är det
till fördel, att planläggningen i första hand ombesörjes av kommunala organ.
Dessa är i allmänhet lättare för allmänheten att komma i kontakt med än
de statliga planläggningsmyndigheterna. De är dessutom i allmänhet känsligare
för lokala önskemål än statliga myndigheter. Sistnämnda förhållande
är visserligen inte alltid enbart till fördel men gör dem onekligen väl skickade
att handhava åtminstone den del av planläggningsarbetet, som består i
utarbetande av planförslag och andra uppgifter, som föregår den slutliga
fastställelsen. Erfarenheterna från den av kommunerna ledda verksamheten
med upprättande av stadsplaner är nästan enbart goda, och starka skäl talar
för att detsamma kommer att bli fallet, om förfarandet vid upprättande av
byggnadsplan utformas på liknande sätt.
Vad man möjligen kan tveka om är huruvida landskommunerna i allmänhet
har tillgång till sådan sakkunskap, att de kan genomföra en planläggning
i egen regi. I detta hänseende torde förhållandena vara mycket
olika i skilda orter. Någon större orsak till farhåga torde emellertid icke finnas.
Snarare kan man förvänta, att det ökade ansvar och de större uppgifter,
som förslaget innebär för kommunernas del, kommer att stimulera
många kommuner att skaffa sig tillräckliga resurser för ändamålet. Redan
nu förmärkes en stark tendens från landskommunernas sida att söka ordna
frågan om sakkunnig hjälp genom samgående i olika former. Ur denna synpunkt
är tidpunkten för att ge landskommunerna ett ökat inflytande på bebyggelseplaneringen
väl vald.
Av nu angivna skäl kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens uppfattning
om de principer, efter vilka förfarandet vid upprättande av byggnadsplan
bör regleras. Jag förordar alltså att de i BL och BS förekommande
bestämmelserna i detta ämne omarbetas med motsvarande bestämmelser om
stadsplan som förebild.
Även om man i enlighet med det nu anförda förutsätter, att initiativet till
72
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1959
upprättande av byggnadsplan normalt tages av kommunen, är därmed ej
utan vidare givet, att länsstyrelsens nuvarande initiativrätt bör avskaffas.
Frågan, när planläggning skall ske, hör till de mera svårbedömda inom
byggnadslagstiftningens område. Åtminstone tills vidare lär det därför vara
nödvändigt, att även länsstyrelsen får möjlighet att förordna om upprättande
av byggnadsplan, om behov därav föreligger och planläggning icke verkställes
genom kommunens försorg. Utredningens förslag, som i detta hänseende
utformats med motsvarande bestämmelser om stadsplan som förebild,
synes mig väl restriktivt framför allt därutinnan, att initiativrätt för länsstyrelsen
enligt förslaget skall föreligga först sedan kommunen fått formligt
föreläggande att låta upprätta plan samt försuttit den däri utsatta tiden.
Bestämmelsen torde därför böra uppmjukas därhän, att något formligt föreläggande
ej erfordras. Av författningstextens formulering bör emellertid
framgå, att initiativrätten i första hand tillkommer kommunen och att länsstyrelsen
ej bör föranstalta om planläggning med mindre kommunen hörts
i ärendet och det på grund av vad som förekommit kan anses klart, att något
initiativ från dess sida ej kan förväntas inom skälig tid.
Jag förutsätter givetvis, att markägare och andra intressenter liksom hittills
bör vara oförhindrade att själva upprätta förslag till byggnadsplan. Att
tillerkänna dem nagon formlig initiativrätt synes emellertid icke vara erforderligt,
speciellt som de ju enligt vad jag nyss förordat får möjlighet att
vända sig antingen till kommunen eller länsstyrelsen för att få sina förslag
antagna och fastställda.
Förslaget att överflytta befogenheten att förordna om användande av byggnadsplan
i stad från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen synes ägnat att befrämja
snabbheten i avgörandena och torde icke medföra någon olägenhet ur allmän
eller enskild synpunkt. Däremot anser jag icke att man i nuvarande
läge bör gå så långt som till att generellt, utan prövning i varje särskilt fall
medgiva användande av byggnadsplan i städerna i stället för stadsplan. I
denna fråga ansluter jag mig således till vad utredningen förordat.
Även de närmare bestämmelserna hur byggnadsplan bör vara beskaffad
synes kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen
föreslagit.
Med det nu anförda anser jag mig i allt väsentligt ha tagit ställning också
till de i vissa remissyttranden framkomna önskemålen om jämkning på vissa
punkter av utredningens förslag. Det bör sålunda enligt min uppfattning
även utan särskilda författningsbestämmelser stå klart, att en kommun,
som överväger en mera omfattande planläggningsåtgärd, gör klokt i att redan
på ett inledande stadium ta kontakt med länsmyndigheterna och därvid
bl. a. förvissa sig om att dessa icke företräder en annan uppfattning än
kommunen i fråga om åtgärdens behövlighet och lämplighet. Vad angår den
anmärkning mot förslaget, som går ut på att detta icke skulle medgiva planförfattaren
att göra ändringar och rättelser i planförslaget i anledning av inkomna
anmärkningar, vill jag erinra om de gällande bestämmelserna rörande
stadsplan, vilka går ut på att byggnadsnämnden icke blott har möjlighet
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
73
utan är skyldig att efter utställande av ett planförslag vid behov göra jämkningar
i detsamma med hänsyn till inkomna erinringar. En liknande bestämmelse
bör givetvis gälla med avseende å byggnadsplan. Någon speciell bestämmelse
om rätt för länsstyrelsen att vid fastställelseprövningen göra ändring
i en av kommunen antagen byggnadsplan kan jag för min del icke förorda.
Däremot bör —- liksom i fråga om stadsplan — gälla att länsstyrelsen
kan fastställa planen blott i vissa delar.
Utomplansbestämmelser
Gällande bestämmelser
Utomplansbestämmelser har till ändamål att, där så erfordras, reglera
byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan
(2 § BL). För område, som ingår i fastställd generalplan, kan
utomplansbestämmelser fastställas blott om de ej står i strid mot planen
(78, 88, 90 och 120 §§ BL). I utomplansbestämmelser kan intagas föreskrifter
rörande områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder
eller industriella anläggningar. I bestämmelserna kan också regleras storleken
och beskaffenheten av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge
å tomtplats samt hur stor del av tomtplatsen som bör lämnas obebyggd. Vidare
kan föreskrifter ges om sättet för bebyggandet, därvid bör tillses att
bostadsbyggnader icke utan särskilda skäl uppföres med mera än två våningar
eller till större höjd än 7,5 meter. Slutligen kan bestämmelserna innehålla
föreskrift om minsta avstånd mellan byggnad och väg samt om åtgärder
till förekommande av eldfara (44, 100, 101 och 128 §§ BS). Utomplansbestämmelser
i stad antages av stadsfullmäktige men skail för att bli
gällande fastställas av länsstyrelsen (77 § BL). Vad sålunda stadgats äger
motsvarande tillämpning beträffande köping och annat s. k. stadsplanesainhälle
(88 och 90 §§ BL). På landet fastställes utomplansbestämmelserna
av länsstyrelsen, när så erfordras (119 § BL). Till skydd för enskilda
markägares intressen är stadgat, att förslag till utomplansbestämmelser
skall utställas, innan bestämmelserna antages eller fastställes (46, 100, 101
och 128 §§ BS). Fastställandet av utomplansbestämmelser medför enligt BL
den rättsverkan, att nybyggnad i princip ej får företagas i strid mot bestämmelserna
(79, 88, 90 och 120 §§ BL). Vidare innebär fastställandet av
utomplansbestämmelser enligt BS skyldighet för den, som vill företaga nybyggnad
eller inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning,
att dessförinnan söka byggnadsnämndens lov till åtgärden (135
§ BS). I vissa fall gäller i avbidan på fastställandet av utomplansbestämmelser
provisoriskt byggnadsförbud (80, 88 och 90 §§ BL).
Utredningen
Såsom anmärkningsvärt har utredningen framhållit, att utomplansbestämmelserna,
där sådana fastställts, visar stor enhetlighet i fråga om in
-
74
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
nehållet. I regel överensstämmer utomplansbestämmelserna helt med de av
byggnadsstyrelsen vid olika tillfällen (senast år 1948) utgivna normalförslagen
till sådana bestämmelser.
Utredningen har ifrågasatt, om icke utvecklingen numera nått därhän,
att det bör vara möjligt att få likalydande bestämmelser för byggandet inom
alla de områden, där byggnadsverksamheten anses böra ställas under
kontroll utan att likväl detaljplanläggning bedömes vara erforderlig. Reformen
skulle innebära en icke oväsentlig förenkling av byggnadsbestämmelserna
särskilt för landsbygdens vidkommande. Ett annat argument, som
talar för reformen, är att normalförslaget numera i flera hänseenden måste
betecknas som föråldrat och därför i allt fall är i behov av revision.
För sin del har utredningen ansett övervägande skäl tala för att uton>
plansbestämmelserna inarbetas i byggnadsförfattningarna och tar form
av allmänna föreskrifter om byggandet inom vissa områden samt att de
speciella bestämmelserna om byggande i stad utom stadsplan upphäves
och ersättes med en möjlighet att vid behov införa utomplansbesiämmelser.
I anslutning härtill har utredningen också föreslagit, att bestämmelserna
avsevärt förenklas till sin avfattning och får karaktär av mycket allmänt
hållna regler om bebyggandet inom de områden, som här avses.
Remissyttranden
Utredningens förslag att utbyta de nuvarande utomplansbestämmelserna
mot sådana med enhetligt innehåll
har nästan genomgående tillstyrkts.
Departementschefen
Institutet utomplansbestämmelser, vilket kan sägas ha till ändamål att
möjligöra en mellanform mellan planlagd och helt oreglerad bebyggelse, hade
före tillkomsten av 1947 års lagstiftning icke något större utbredningsområde.
På de sista tio åren har emellertid en stor del av landsbygden försetts
med utomplansbestämmelser. Det kan betecknas som tveksamt, om
man därvid i allo följt lagstiftarens intentioner. I vissa fall torde utomplansbestämmelser
ha kommit till användning även i fall, då bestämmelserna i
byggnadslagen snarast bort leda till planläggning genom stadsplan eller
byggnadsplan. Och omvänt har det icke sällan förekommit, att utomplansbestämmelser
fastställts för områden, där någon nämnvärd byggnadsverksamhet
knappast varit att förvänta.
Att använda utomplansbestämmelser där förhållandena är sådana, att
ordentlig planläggning borde äga rum, kan givetvis icke vara lämpligt annat
än möjligen som en rent temporär åtgärd i vissa undantagsfall, då planläggningen
framstår som mindre angelägen. De förslag, som utredningen
framlagt, ger emellertid vid handen, att denna ansett att den aktuella faran
hotar från annat håll och består i att de statliga planmyndigheterna, ledda
av sina aspirationer på ökad kontroll över bebyggelsen, söker successivt be
-
75
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
lägga allt större områden med utomplansbestämmelser. Att en tendens i
denna riktning gör sig gällande, torde vara obestridligt. Även om tendensen
på de flesta håll hittills icke fört alltför långt, är den värd att uppmärksammas.
Att belägga alltför stora områden med utomplansbestämmelser innebär
ett onödigt band på den byggande allmänheten och slöseri med byggmyndigheternas
personella och materiella resurser. Tillämpningsområdet
hör och måste begränsas till vad som förutsattes vid lagstiftningens tillkomst,
nämligen till sådana områden, där man kan förvänta mera avsevärd
byggnadsverksamhet och därför har anledning att följa utvecklingen med
särskild uppmärksamhet, utan att likväl tätbebyggelse uppkommit eller
kan antagas uppkomma inom den närmaste tiden.
Vad beträffar innehållet i utomplansbestämmelserna bör dessa enligt
min uppfattning icke gå ut på att närmare reglera bebyggelsens utformning
utan blott ge de grundläggande regler, som erfordras för att stävja mera
påtagliga olägenheter, vilka ibland framträder inom »tät glesbebyggelse».
Vad saken framför allt gäller är att se till att bebyggelsen icke blir undermålig
på grund av sådana omständigheter som alltför trånga tomtplatser,
försummelse att beakta behovet av förbindelser, vattenförsörjning och avlopp
eller andra nödvändiga nyttigheter, bristfälligt utförande av själva
byggnaderna etc. Ibland kan det också vara nödvändigt att inskrida mot
mera påtagliga överdrifter i fråga om byggnadernas storlek och utförande
i arkitektoniskt hänseende, när så erfordras för att skydda landskapsbilden
eller bebyggelsemiljön.
Det är givet, att bebyggelse av olika karaktär kan fordra olika bedömande.
I detta hänseende torde det räcka med att hänvisa till den påtagliga
skillnaden mellan bebyggelse för permanent bruk och fritidsbebyggelse.
Själva problemställningen är dock i stort sett överallt densamma. Det vill
därför synas, som om det icke skulle vara någon omöjlig uppgift att utforma
bestämmelser, som fyller behovet åtminstone för det övervägande
flertalet bebyggelseområden av nu avsedd karaktär. Av det förut sagda
framgår ju, att bestämmelserna icke bör vara särskilt detaljerade utan i
huvudsak blott bör bestå i några allmänna regler att tillämpa vid bebyggandet.
Avgörandet i de enskilda fallen måste därför under alla omständigheter
anförtros åt de tillämpande myndigheternas omdöme.
Av likartad karaktär som utomplansbestämmelserna är de nuvarande reglerna
i BS om byggande i stad utom planlagt område. I de flesta hänseenden
är byggnadsstyrelsens normalförslag till utomplansbestämmelser helt likalydande
med ifrågavarande regler i BS. Behovet av utomplansbestämmelser
i stad har därför visat sig ringa. På senare år torde dylika bestämmelser
icke ha införts utom möjligen i något enstaka undantagsfall. För städernas
del torde det därför icke möta några som helst svårigheter att övergå
till det av utredningen förordade systemet med enhetliga regler, vilka emellertid
blir gällande först efter beslut av kommunen och fastställelse av länsstyrelsen.
Den omgång, som det onekligen innebär att varje stad måste fatta
beslut i fråga om bestämmelsernas giltighetsområde, är i praktiken av mind
-
76
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
re betydelse. Några nämnvärda kostnader kan ej heller förväntas uppstå.
Däremot medför systemet, såsom utredningen framhållit, den obestridliga
fördelen att städer med större områden av landsbygdskaraktär icke behöver
tillämpa bestämmelserna inom andra delar av släden än sådana, där
detta framstår som behövligt med hänsyn till bebyggelsens karaktär.
Den största vinsten med reformen är likvisst, att reglerna om bebyggande
av områden utan detaljplan blir i princip likformiga för hela riket både
i städerna och på landsbygden. Den fördel, som detta innebär, är så stor,
att den mer än uppväger det omak och de kostnader, som följer med införandet
av det nya systemet, samt den olägenhet, som det möjligen kan innebära,
att en och annan särbestämmelse i lokala utomplansbestämmelser bortfaller.
Om behovet av dylika särbestämmelser är stort, utgör detta f. ö. ett
indicium på att utomplansbestämmelser icke är tillräckliga och att planläggning
genom stadsplan eller byggnadsplan bör komma till stånd.
Jag kan av nu anförda skäl i allt väsentligt ansluta mig till förslaget att
ersätta de nuvarande differentierade utomplansbeslämmelserna med enhetliga
sådana och att i samband därmed upphäva de nuvarande särskilda reglerna
om byggande i stad utom planlagt område.
Det kan ifrågasättas, om den möjlighet, som utredningen ansett skola
finnas att för viss landsdel ge utomplansbestämmelserna ett avvikande innehåll,
verkligen är behövlig. Om denna möjlighet begagnas i avsevärd omfattning,
går den åsyftade enhetligheten snart förlorad. Största återhållsamhet
synes därför böra iakttagas, när det gäller att införa särregler för viss
landsdel. Eftersom förslaget förutsätter, att beslutanderätten skall förbehållas
Kungl. Maj :t, anser jag mig likväl icke böra motsätta mig förslaget i
denna del.
Även med avseende å frågan om tillkomstproceduren vill jag, liksom utredningen,
hänvisa till önskemålet att så långt möjligt få samma regler för
landsbygden som för städerna. Den omständigheten, att initiativet till införande
av utomplansbestämmelser förutsättes utgå från kommunen, kan
kanske leda till en något större restriktivitet i tillämpningen, men detta är,
såsom jag förut framhållit, snarast en fördel. För att vinna erforderlig enhet
i tillämpningen och rätta till eventuella försummelser från kommunernas
sida synes det tillräckligt med en rätt för länsstyrelsen att ingripa i
trängande fall samt med en bestämmelse om att kommunens beslut skall
fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Även i detta hänseende kan
jag alltså helt ansluta mig till utredningens förslag.
Motioner
Motionerna I: 600 och II: 710, vari beröres vissa frågor om utomplansbestämmelser
behandlar utskottet i samband med övergångsbestämmelserna
till byggnadslagen nedan.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Tomtindelning in. m.
Gällande bestämmelser
Den vanligaste formen för fastighetsbildning torde vara avstyckning.
Fastigheter kan också bildas genom sammanläggning eller genom laga
skifte. Även kombinationer mellan dessa former förekommer. För byggnadskvarter
inom område med stadsplan gäller att fastighetsbildning sker
på grundval av en för ändamålet särskilt uppgjord tomtindelning och enligt
speciella regler.
Avstyckning kan ske enligt jorddelningslagen eller enligt fastighetsbildningslagen.
Den senare lagen är i regel att tillämpa vid avstyckning i stad
eller samhälle eller annan ort på landet, varest skall föras fastighetsregister
enligt de för stad givna bestämmelserna (5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen).
Avstyckning får icke äga rum inom område, som ingår i tomtindelning
(5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 13 § 1 mom. jorddelningslagen).
— Avstyckning enligt jorddelningslagen verkställes av vederbörande
distriktslantmätare. Klagan över förrättningen föres hos ägodelningsrätt.
Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av överlantmätaren
eller i vissa fall av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
(2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § första stycket samt 21 kap. 22 § och 41—43 §§
jorddelningslagen). -— Avstyckning enligt fastighetsbildningslagen verkställes
av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av
till dylik befattning behörig person (i regel tjänsteman inom lantmäteristaten),
som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen.
Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av magistraten eller, där
sådan ej finnes, av länsstyrelsen. På samma myndighet ankommer att upptaga
besvär över förrättningen, om sådana anföres (5 kap. 2, 13—15 och
21 § fastighetsbildningslagen). Angående bildande av fastigheter genom
sammanläggning beslutar ägodelningsdomaren eller i vissa fall ägodelningsrätten
(10, 11 och 15 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter å landet
samt 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen).
Inom byggnadskvarter i område med stadsplan bildas fastigheter, såsom
förut nämnts, på grundval av tomtindelning. Rörande tomtindelning är
föreskrivet bl. a. att byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att
de kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med planen (28 § BL).
Tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall ske
när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner
nödigt och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd (29 § BL). I regel
skall tomtindelning ske i ett sammanhang för hela kvarteret (29 § BL).
Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande
fastställas av länsstyrelsen (33 § BL). Fastställd tomtindelning får i allmänhet
icke ändras med mindre tomtägarna är ense därom och ändringen
finnes lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna. Undantag
gäller dock för vissa särskilda fall, nämligen dels om stadsplanen ändrats
78
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
och detta förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen, dels om kvarteret
helt och hållet eller till betydande del avbrunnit och dels om ändringen syftar
till bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden och
icke medför avsevärd olägenhet. I dessa fall kan fråga om ändring av tomtindelningen
upptagas antingen på begäran av markägare eller på föranstaltande
av byggnadsnämnden (31 § BL).
Tomtindelning innebär icke, alt de däri upptagna tomterna omedelbart
är att anse som särskilda fastigheter. Sådan »administrativt bildad» tomt
blir nämligen ej »rättsligen bestående», innan den införts i tomtbok eller,
om tomten skall bildas genom sammanläggning av områden som ingår i
skilda fastigheter, innan medgivande lämnats till sammanläggningen.
I ändamål att underlätta sammanförande på en ägares hand av olika
fastighetsdelar, som ingår i administrativt bildad tomt, har i 46 och 47 § §
BL upptagits vissa bestämmelser om rätt för ägare av sådan tomtdel samt
för stadsplanesamliället att inlösa tomtdel.
För mera exakt bestämmande av tomts storlek, läge och gränser kan
tomtens ägare eller byggnadsnämnden, sedan beslut om fastställelse av
tomtindelningen vunnit laga kraft, få tomtmätning verkställd (2 kap. 1 §
fastighetsbildningslagen).
Det är i princip förbjudet att bygga på mark inom byggnadskvarter, som
ej blivit indelad till tomter, samt att bygga i strid mot tomtindelning eller
å tomt, som icke är rättsligen bestående (37 och 38 §§ BL).
Utredningen
Eftersom rättsreglerna rörande fastighetsbildning är föremål för särskild
utredning genom 1954 års fastighetsbildningskommitté, har byggnadsutredningen
begränsat sig till de ämnen, som regleras i BL och BS, företrädesvis
själva tomtindelningsinstitutet, dess tillämpningsområde och närmare
utformning.
Enligt särskilt åt utredningen lämnat uppdrag har denna haft att ta under
övervägande ett av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i betänkande av
år 1954 (SOU 1954: 31) framlagt förslag till ändring av 31 § BL, innebärande
vidgad rätt för byggnadsnämnd att föranstalta om
ändring av tomtindelning.
Förslaget motiverades dels av önskvärdheten ur allmän synpunkt att företag,
som avser sanering av stadsbebyggelse, genomföres i tillräckligt stora
och lämpligt utformade enheter, dels av svårigheterna i vissa fall att skapa
sådana med hänsyn till alt gällande bestämmelser om ändring av tomtindelning
är mycket restriktiva. Det gick ut på att byggnadsnämnderna skulle
få ökade befogenheter att ändra tomtindelningen även mot markägarens bestridande.
Närmare bestämt föreslog styrelserna, att till 31 § andra stycket BL
skulle fogas ett tillägg av innehåll, att ändring av tomtindelning finge ske på
byggnadsnämndens föranstaltande, om nämnden funne ändringen erforderlig
för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvarteret.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
79
Byggnadsulredningen har i korthet redogjort för innehållet i de yttranden,
som efter remiss avgivits över nyss nämnda förslag, och har därvid
framhållit, att förslaget tillstyrkts i flertalet yttranden samt att anmärkningarna
mot förslaget -— i den mån de icke innebär ett principiellt avståndstagande
från detsamma — i regel går ut på att förutsättningarna för
bestämmelsens tillämpning bör anges mera restriktivt, t. ex. så, att bestämmelserna
direkt anknytes till saneringsintresset eller så, att såsom förutsättning
för ändring av tomtindelning stadgas, att en majoritet av tomtägare
inom kvarteret framställt begäran om indelningsändring, eller ock på det
sättet att ändring av tomtindelning mot ägarens bestridande förklaras få
ske först sedan en viss, förhållandevis lång tid förflutit sedan den äldre
indelningen fastställdes, eller då nya omständigheter tillkommit. I något
fall har efterlysts närmare klarläggande, huruvida med bestämmelsen avses
ett rimligt eller ett optimalt utnyttjande av kvarteret. Vidare har i flera
yttranden uttalats önskemål om att prövning av frågor om tomtindelning
överlåtes till judiciell myndighet.
Byggnadsutredningen har förklarat sig dela byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens
uppfattning, att sanering bör komma till stånd av åtskilliga
områden med äldre tätbebyggelse och att dylik sanering i många fall icke
kan ske utan vissa stundom betydande jämkningar i de bestående fastighets-
och äganderättsförhållandena. En möjlighet är att kommunen exproprierar
marken, men det framstår som en väl radikal åtgärd att expropriera
ett område enbart för att åvägabringa en önskvärd ändring i fastighetsindelningen.
En annan möjlighet är att ändra stadsplanen på sådant
sätt, att även ändring av tomtindelningen blir erforderlig. Emellertid är
denna utväg ganska omständlig och tar rundlig tid i anspråk. Den innebär
vidare att kvarteret blir underkastat restriktiva stadsplanebestämmelser,
som måhända icke vållar någon olägenhet för stunden men vilka kan visa
sig obekväma i framtiden. En betydligt enklare utväg är, enligt vad utredningen
framhållit, att byggnadsnämnden får utökad befogenhet att ändra
tomtindelningen. Sedan ny tomtindelning blivit fastställd, träder reglerna
om lösningsrätt i 46 och 47 §§ BL i kraft, och dessa leder oftast
utan särskilda insatser från det allmänna till att äganderättsförhållandena
bringas alt överensstämma med den nya tomtindelningen. I ett speciellt
saneringsfall ger lagen redan nu möjlighet att ändra tomtindelningen mot
tomtägares bestridande utan samband med stadsplaneändring, nämligen
när kvarteret avbrunnit helt och hållet eller till betydande del. Enligt utredningens
mening bör man med detta fall — vilket nu för tiden sällan inträffar
— kunna jämställa exempelvis det förhållandet att hela eller en betydande
del av bebyggelsen passerat den åldersgräns, då den får anses som
uttjänt.
Utredningen har på nu anförda grunder föreslagit, att bestämmelserna i
Öl § BL jämkas så, att ändring av tomtindelning i princip får ske på byggnadsnämndens
föranstaltande, om bebyggelsen är saneringsmogen och ändringen
är påkallad för genomförande av den behövliga saneringen. Med
80
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
hänsyn till tomtägarnas intresse att icke onödigtvis utsättas för rubbningar
i bestående fastighetsindelning med därav följande lösningsanspråk har som
ett önskemål uttalats, att gränsen för byggnadsnämndens befogenhet angives
så klart som möjligt. Som en första förutsättning bör gälla, att bebyggelsen
är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang.
Uttrycket »förnyelse» torde utmärka, att det icke räcker med att byggnaderna
företer bristfälligheter utan kräves att bristfälligheterna är sådana,
att de icke kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad. För
att undvika all tvekan, hur omfattande ett saneringsprojekt skall vara för
att motivera ändring av tomtindelningen, synes böra angivas, att behov av
sådan ombyggnad skall föreligga i fråga om bebyggelsen å minst två tomter.
Vidare bör ändring av tomtindelningen ej få ske mot tomtägares bestridande
med mindre ändringen kan anses erforderlig för att förnyelsen
skall komma till stånd, d. v. s. blott om den bestående tomtindelningen kan
sägas utgöra hinder för att marken utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.
Fn annan fråga, som behandlats av utredningen, gäller formerna
för tillskapande och underhåll av vissa ge in ensamhetsanordningar
inom områden med stadsplan. Även
beträffande denna fråga har utredningen hänvisat till det av byggnadsst}''-relsen och bostadsstyrelsen år 1954 avgivna betänkandet, vari frågeställningen
finns närmare redovisad. För egen del har utredningen av anförda
skäl förordnat en sådan ändring i lagen om enskilda vägar, att lagen göres
tillämplig i fråga om fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. I samband
därmed har också föreslagits, att vad i lagen sägs om väg skall ha motsvarande
tillämpning å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan
dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan
och som erfordras för två eller flera fastigheter i kvarteret. Det har av utredningen
framhållits, att det sålunda skisserade förslaget icke löser alla frågor
om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter, bl. a. icke frågorna
om sättet för anordnande och drivande av gemensamma garage, värmecentraler,
tvättstugor m. m. Dessa frågor torde emellertid nästan alltid kunna
lösas på annat sätt. Av bl. a. praktiska skäl har utredningen därför begränsat
sig till att föreslå en reform av nyss angiven omfattning.
Remissyttranden
Förslaget om vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta
om ändring av tomtindelning har föranlett mycket
olika uttalanden från skilda håll. I det alldeles övervägande antalet yttranden
har emellertid förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Bland dem, som i princip uttalat sig för förslaget, märks lantmäteristyrelsen,
som ansett, att förslaget innebär en rimlig avvägning mellan saneringsintresset
och den enskilde fastighetsägarens berättigade anspråk på att
icke utan starkt vägande skäl tvingas in i en ny tomtindelning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har framhållit, att förslaget innebär en förstärkning av det
81
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
kommunala inflytandet på bebyggelsesaneringen, som är behövlig bl. a. därför
att saneringsföretagen f. n. utgör mycket oberäkneliga inslag i sysselsättningsplaneringen.
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kronobergs
län har framhållit, att länsstyrelsens fastställelseprövning utgör garanti för
en lämplig och skälig tillämpning. Länsstyrelsen i Kalmar län samt fullmäktige
i Stockholm, Visby och Gävle m. fl. har betonat, att förslaget bör
genomföras med det snaraste. Även 1954 års fastighetsbildningskommitté
har i princip tillstyrkt förslaget.
Kritik mot förslaget har i några yttranden framförts ur den synpunkten,
att förslaget icke anses gå tillräckligt långt. B o stads styr elsen har framhållit
att förslaget icke underlättar en av fastighetsekonomiska skäl många gånger
önskvärd ändring av tomtindelningen i andra fall än då fråga är om
sanering och ej heller är tillfredsställande med hänsyn till strävandena att
främja småhusbyggandet genom bl. a. minskning av tomterna. Enligt fastighetskontoret
i Stockholm, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och
Svenska teknologföreningen bör bestämmelsen ges en utformning som —
oberoende av antalet tomter och den befintliga bebyggelsens grad av bristfällighet
— möjliggör ändring av tomtindelningen så snart det kan visas,
att de ekonomiska förutsättningarna för sanering därigenom kan tillskapas.
Fullmäktige i Kristianstad och Hälsingborg har förklarat sig föredraga saneringsutredningens
förslag. Byggnadsnämnden i Malmö har ansett det böra
klargöras, att bestämmelsen gäller även obebyggda tomter.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bestämt avstyrkt förslaget under förmenande,
att förslaget ej i skälig mån tillgodoser kravet på rättssäkerhet.
Länsarkitekten i Älvsborgs län och fullmäktige i Morastrand har ansett
det vara bättre, att erforderliga tomtindelningsändringar föregås av stadsplaneändring,
än att byggnadsnämndens rätt att ta initiativ till ändring av
tomtindelning utvidgas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län bär visserligen icke haft något att erinra
mot förslaget men har ansett starka skäl tala för att hela frågan om en ändring
av fastighetsbildningsreglerna ställes på framtiden i avbidan på att
fastighetsbildningskommittén avslutar sitt arbete.
Remissyttrandena innehåller också ett flertal utkast till jämkningar i olika
hänseenden av utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län
har helt allmänt förklarat sig anse, att förutsättningarna för ändring av
tomtindelning icke angivits på ett tillräckligt restriktivt sätt. Länsstyrelsen
i Västmanlands län har ansett att bestämmelsen bör förses med ett tillägg,
innebärande att byggnadsnämnden äger påfordra ändring av tomtindelning
blott där särskilda skäl äro därtill. Överlantmätaren i Stockholms län har
uttalat sig för att tomtindelning icke skall mot bestridande få ändras i sådana
fall, där olägenheterna med den bestående tomtindelningen väsentligen
kan elimineras genom samverkan, varom grannar enas. Överlantmätarna
i Kristianstads och Västmanlands län har uttalat tvekan beträffande
tolkningen av uttrycket »behov av förnyelse». Länsarkitekten i Örebro län
liar ansett det böra som ett villkor för byggnadsnämndens initiativrätt ytter
(>
Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
82
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ligare föreskrivas, att bebyggelsen skall kunna genomföras på ett för helheten
ur ekonomisk synpunkt bättre sätt såväl med hänsyn till byggnadskostnaderna
som till driftskostnaderna. Lämpligt vore också om tomtägarna
alltid finge en viss tidsfrist för att bringa bebyggelsen i överensstämmelse
med stadsplanen. Stockholms handelskammare har efterlyst ett klargörande,
hur frågan skall lösas i det fall, att två eller flera tomter i ett kvarter
är saneringsmogna, men detta icke är fallet beträffande återstående tomter.
Lämpligt vore också med en föreskrift om att markägarna om möjligt bör
beredas tillfälle att erhålla mark i kvarteret efter tomtindelningsändringen.
Näringslivets byggnadsdelegation har förklarat sig förutsätta, att endast
ägare av mark med saneringsmogen bebyggelse bör kunna begära ändrad
tomtindelning samt att ändring bör kunna ifrågakomma endast beträffande
mark, där bebyggelsen är saneringsmogen. Länsarkitekten i Västmanlands
län har uttalat sig för att lösningsrätt icke skall inträda med mindre man
har säkra garantier för att stadsplanen därefter verkligen genomföres. Fastighetsnämnden
i Stockholm har ifrågasatt, om det icke bör fordras, att
majoritet för åtgärden föreligger bland de av frågan berörda tomtägarna.
Enligt överlantmätaren i Jämtlands län och fullmäktige i Avesta bör förutsättningen
vara den, att bebyggelsen inom minst hälften av kvarteret är
olämplig för sitt ändamål och att en ändring av tomtindelningen prövas
vara oundgängligen erforderlig för ett ändamålsenligt bebyggande av kvarteret.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och 1954 års fastighetsbildningskommitté
har anmärkt på att förslaget ger även enskild markägare rätt att påkalla
ändring av saneringsskäl. överlantmätaren i Gävleborgs län har ansett
att frågan om ändring i tomtindelningen bör bli föremål för prövning i judiciell
ordning.
Utredningens förslag rörande formerna för åstadkommande
av vissa ge in ensam hetsanordningar inom byggnad skvarter
har i de flesta yttrandena bedömts såsom lämpligt. Åtskillig
kritik har dock förekommit framför allt ur den synpunkten, att förslaget
ansetts lämna flera betydelsefulla frågor olösta.
Departementschefen
Vad först angår byggnadsutredningens förslag att fastighetsbildning
inom byggnadskvarter i viss omfattning
skall få ske genom avstyckning i stället för tomtindelning
anser jag goda skäl tala för en förenkling av de nuvarande ganska
komplicerade reglerna om bildande av fastigheter inom stadsplan. Utredningens
förslag, vilket innebär att man jämte de nuvarande reglerna om
tomtindelning även inför en möjlighet att skapa fastigheter, avsedda för bebyggande,
genom avstyckning, kan knappast sägas innebära, att reglerna i
formellt hänseende blir enklare än förut. Däremot innebär förslaget vissa
fördelar för dem, som har att tillämpa lagstiftningen, ur den synpunkten att
möjlighet beredes att välja den form för fastighetsbildning, som ställer sig
83
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
mest praktisk i det givna fallet. Vidare tillgodoser förslaget önskemålet om
inflytande för byggnadsnämnden på fastighetsbildningen.
En omständighet, som gör att jag måste ställa mig tveksam till förslaget,
är de konsekvenser, som det kan få på längre sikt. De frågor, som har samband
med fastighetsbildningen, är f. n. föremål för utredning genom 1954
års fastiglietsbildningskommitté. Enligt vad jag inhämtat befinner sig dess
arbete i sådant skede, att förslag i hithörande ämnen kan förväntas inom en
nära framtid. Även om kommittén för sin del anser, att hinder ej möter att
genast vidtaga en partiell reform i den riktning, som byggnadsutredningen
förordat, är det i avsaknad av kännedom om detaljerna i kommitténs blivande
förslag vanskligt att nu ta ett steg, som kanske kan föregripa det slutliga
ståndpunktstagandet. Jag kan därför på nuvarande stadium icke förorda
byggnadsutredningens ifrågavarande förslag i vad det innebär tillskapandet
av en ny kategori fastigheter, vilka icke är att anse som rättsligt bestående
tomter men dock i de flesta hänseenden är att jämställa med sådana.
Enligt min uppfattning är det emellertid möjligt att på annan enklare väg
uppnå i huvudsak samma mål som det utredningen syftat till. På sätt framgår
av den nyss lämnade redogörelsen för rättsreglerna på området är det
redan nu möjligt att bilda fastigheter inom byggnadskvarter medelst avstyckning.
Att så ej sker i större omfattning, beror i huvudsak på det i
37 § BL stadgade förbudet att bebygga mark inom byggnadskvarter, vilken
icke blivit indelad till tomter. Eftersom man hittills ansett det vara av rikt
att så långt möjligt upprätthålla kravet på tomtindelning, har dispenser
från detta förbud förekommit blott i undantagsfall. De erfarenheter, som numera
vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnadsplan,
visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en
lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt än
genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildningsmyndigheterna
torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor
än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på förbudet
att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför icke innebära någon
fara för oreda i fastighetsbildningen. Det blir dessutom med all sannolikhet
endast fråga om en temporär åtgärd i avbidan på en ny lagstiftning
om fastighetsbildning.
Jag anser mig av nu angivna skäl böra förorda, att någon lagändring f. n.
icke äger rum men att i byggnadsstadgan upptages en bestämmelse, enligt
vilken — med stöd av 37 § tredje stycket BL — åt byggnadsnämnden kan
uppdragas att ge dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad mark.
Förutsättningarna för att byggnadsnämnden skall få denna befogenhet synes
mig böra utformas på samma sätt som i fråga om befogenheten att medgiva
dispens från gällande detaljplan, vartill jag senare återkommer.
Vid detta mitt ställningstagande anser jag mig icke ha anledning att gå
närmare in på de särskilda frågor, som rests i remissyttrandena. Vad särskilt
angår förslaget att slopa fastställelseprövningen beträffande tomtindel
-
84
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ning anser jag att frågan härom bör anstå i avbidan på vad fastighetsbildningskommittén
kan komma att föreslå.
Den andra av de frågor, som utredningen behandlat i detta sammanhang,
gäller vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta
om ändring av tomtindelning. Ändring av tomtindelningen
medför, på sätt utredningen framhållit, att de regler i byggnadslagen, som
har till ändamål att bringa äganderättsförhållandena i överensstämmelse
med tomtindelningen, träder i tillämpning. Ägare av tomtdel kan således få
finna sig i att mot lösen avstå den till ägaren av annan tomtdel eller till
kommunen.
Av det sagda framgår, att det ur markägarnas synvinkel är av största
vikt, att förutsättningarna för ändring av tomtindelning angives på ett så
restriktivt sätt som möjligt. Ju strängare dessa förutsättningar är, desto
tryggare kan de känna sig i besittningen av sin egendom. Att tillgodoseendet
av detta trygghetskrav är ett viktigt samhällsintresse, därom behöver man
icke tveka.
Den nu angivna synpunkten står emellertid mer eller mindre i strid
med ett annat viktigt samhällskrav, nämligen att fastighetsförhållandena
skall på ett lämpligt sätt anpassa sig till den fortgående utvecklingen. Anpassningen
sker icke alltid automatiskt utan fordrar ibland aktiva insatser
från samhällets sida. I sådana sammanhang kan det bli nödvändigt, att
markägarnas intressen får vika, i den mån deras upprätthållande skulle lamslå
utvecklingen. Exempel på lagstiftningsåtgärder av sådan innebörd erbjuder
bl. a. de tid efter annan radikalt ändrade reglerna om skifte av jord på
landet. Något motsvarande behov att omreglera fastighetsförhållandena inom
tättbebyggda områden i städerna har tidigare icke gjort sig gällande, därför
att en gradvis skeende förnyelse av byggnadsbeståndet visat sig i stort
sett vara tillfyllest samt kanske framför allt därför att man icke haft resurser
för större saneringar. Det ålderdomliga lagbud, som möjliggör eu
mera omfattande fastighetsreglering efter större stadsbränder, visar emellertid,
alt lagstiftaren icke stått främmande för tanken på en grundlig sanering,
när förhållandena gjort en sådan möjlig.
Under de senaste årtiondena har i landet genomförts ett byggnadsprogram,
som saknar varje tidigare motstycke. Inom de större tätorterna har huvudparten
eller i allt fall en mycket väsentlig del av det för bebyggelse avsedda
området kommit att upptagas av nybebyggelse av modern karaktär. Jämsides
därmed finns emellertid bebyggelse av äldre datum. Inom denna finnes
en hel del byggnadsverk av bestående värde, men på många håll kan standarden
icke ens efter genomgripande moderniseringar bringas i nivå med den
som råder inom den nyare bebyggelsen. De ökade ekonomiska resurserna och
den förbättrade byggnadstekniken har medfört, att en grundlig sanering
icke längre är ouppnåelig. I längden är den alldeles nödvändig. Om den icke
kommer till stånd, kommer stora områden av de centralast belägna och värdefullaste
områdena i de större städerna att snabbt förslummas. En dylik
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
85
utveckling vore synnerligen olycklig icke blott ur det allmännas utan även
ur de enskilda fastighetsägarnas synpunkt.
På senare år har de större städerna börjat aktivt angripa saneringsfrågan
bl. a. i anslutning till sådana större omregleringar, som nödvändiggjorts av
den ökande trafiken. Dylika regleringar ställer sig emellertid ytterst dyrbara
och kan knappast komma till stånd enbart i syfte att förnya ett saneringsmoget
byggnadsbestånd. För detta sistnämnda ändamål måste man i stor
omfattning lita till enskildas insatser. Främst är detta fallet, när det gäller
att ersätta enstaka uttjänta byggnader med nya (punktsaneringar), men
även relativt stora saneringsprojekt (kvarterssaneringar) kan ibland med
fördel komma till stånd i enskild regi under samarbete med de kommunala
byggmyndigheterna.
I städernas centrala delar är markpriserna mestadels så höga, att marken
av ekonomiska skäl icke kan utnyttjas annat än för relativt stora byggnader.
Byggnadstekniken är också i övervägande grad inriktad på att framställa
stora byggnadsenheter. Om ett saneringsprojekt skall bli lönande eller åtminstone
självbärande, bör det icke ha alltför små proportioner. Även ur
andra synpunkter — t. ex. önskemålet att på bästa möjliga sätt utnyttja sådana
markytor, som lämnas fria för att användas till lekplatser, planteringar,
parkeringsutrymmen etc. — är det i regel önskvärt att sanering av bebyggelsen
på närliggande tomter sker på en gång. Ofta kan saneringen helt enkelt
icke komma till stånd, med mindre tomtindelningen radikalt ändras.
Tomter, som tillkommit i äldre tid, är ofta alldeles för små för att medgiva
ett rationellt utnyttjande eller utformade på ett sätt, som icke låter
sig förenas med nutida byggnadsskick. Med nuvarande regler kan ägaren
av en enda sådan tomt genom att vägra medgivande till ändring av tomtindelningen
hindra eller avsevärt försvåra en nödvändig sanering av hela
kvarterets byggnadsbestånd.
Såsom utredningen framhållit, finns visserligen i regel möjligheten att
kommunen exproprierar den erforderliga marken. Vidare kan ändring av
tomtindelningen åvägabringas genom en stadsplaneändring, som utformas
så, att den förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen. Båda dessa utvägar
tar emellertid lång tid i anspråk och förutsätter ett engagemang från
kommunens sida, som det knappast är skäligt och kanske icke heller lämpligt
att denna ikläder sig då saneringen skall verkställas av enskild person.
I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagändring, som
ger möjlighet att även mot tomtägares bestridande åvägabringa ändring av
en bestående tomtindelning, när så erfordras för att möjliggöra en förestående
sanering. En dylik lagändring bör därför komma till stånd. Någon anledning
att avvakta resultatet av andra utredningar på närstående områden
synes icke föreligga.
Vad angår den närmare utformningen av författningsbestämmelserna i
ämnet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter, som utredningen
anlagt. Tomtindelningsförfarandet är så anordnat, att det får sägas
tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet, och härutinnan innebär utred
-
86
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ningens förslag icke någon ändring. Förutsättningarna för att tomtindelning
skall få ändras av saneringsskäl har föreslagits bli ganska restriktivt
utformade inom den ram, som förslagets syfte i sådant hänseende innebär.
Att bestämmelserna icke bör tillämpas, om de aktuella frågorna löses på annat
sätt, t. ex. genom frivilligt samgående mellan tomtägarna, torde icke behöva
särskilt utsägas. Ett villkor t. ex. om viss majoritet bland tomtägarna
för alt ändring av tomtindelningen skall komma till stånd torde i praktiken
komma att ge upphov till stora tillämpningssvårigheter. Att icke blott byggnadsnämnden
utan även enskild tomtägare skall kunna påkalla ändring av
tomtindelning, om objektiva förutsättningar för sådan ändring föreligger,
finner jag naturligt.
På ett par punkter anser jag dock, att jämkningar och kompletteringar
bör ske i utredningens förslag.
Det av utredningen uppställda villkoret för tomtindelningsändring att
bebyggelsen å två eller flera tomter skall vara i behov av förnyelse, som
lämpligen bör ske i ett sammanhang, synes mig böra skärpas något för att
vinna överensstämmelse med det närbesläktade stadgandet i 44 § BL. Närmare
bestämt synes villkoret böra uttryckas så, att förnyelsen icke lämpligen
kan ske annorledes än i ett sammanhang.
Vidare anser jag ett förtydligande erforderligt för det fall, att den mark,
som beröres av en ifrågasatt tomtindelningsändring, helt eller delvis är obebyggd.
Villkoren torde då icke behöva göras fullt så restriktiva som eljest.
Jag förordar en bestämmelse, som går ut på att ändring av tomtindelning
skall, i den mån fråga är om obebyggd mark, kunna påkallas av markägare
eller av byggnadsnämnden, såvida ändringen kan antagas vara en förutsättning
för alt marken eller angränsande mark i kvarteret inom skälig tid
blir bebyggd på ett ändamålsenligt sätt.
En viss oklarhet vidlåder också förslaget vad angår frågan, huruvida ändring
av tomtindelning skall kunna utsträckas att avse även andra tomter än
dem, å vilka bebyggelse är saneringsmogen. I regel kommer ett sådant utvidgande
naturligtvis icke i fråga av ekonomiska skäl. Fall kan emellertid
förekomma, då en eller ett par tomter inom ett i övrigt saneringsmoget byggnadskvarter
är bebyggda på ett i och för sig tillfredsställande sätt men en
rationell sanering nödvändiggör ett ingripande även för dessas del. Det skulle
icke överensstämma med lagstiftningens syfte, om ägaren av en dylik måhända
till omfattningen obetydlig fastighet skulle få möjlighet att hindra
omreglering av kvarteret. Den nu antydda uppfattningen, att en saneringsåtgärd
vid behov skall kunna utsträckas även till bebyggelse inom kvarteret,
som i och för sig icke är saneringsmogen, bör lämpligen komma till klarare
uttryck i författningstexten.
Beträffande utredningens förslag till lagstiftning rörande formerna
för åstadkommande av vissa gemen sam hetsanordningar
inom byggnads k varter vill jag nämna, att byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté
och Svenska stadsförbundet i en gemensam skrivelse den 1,3
87
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
juni 1958 hemställt om särskild utredning av dessa och vissa närstående
frågor. I skrivelse den 28 juli 1958 har Näringslivets byggnadsdelegation
och Sveriges fastighetsägareförbund förklarat sig instämma i syftet med
framställningen. Skrivelserna har av Kungl. Maj :t överlämnats till fastighetsbildningskommittén
att av denna upptagas till behandling vid fullgörandet
av dess utredningsuppdrag.
Vid nu angivna förhållanden torde en partiell reform sådan som den bvggnadsutredningen
föreslagit icke vara lämplig. Jag anser att frågan om en
lagstiftning på området bör få anstå i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén
kan komma att framlägga.
Motioner
I motionerna I: 597 och II: 711 avstyrkes förslaget att byggnadsnämnd
skall erhålla vidgad rätt att föranstalta om ändring av tomtindelning. Behovet
av sanering bör kunna tillfredsställande tillgodoses inom ramen för gällande
rätt. Motionärerna anser att förslaget innebär alltför stor otrygghet
och osäkerhet för den enskilde. Det hade åtminstone varit rimligt att man för
en ändring av gällande tomtindelning krävde att den fick ifrågakomma endast
beträffande mark, varå fanns saneringsmogen fastighet, att initiativ till
ändring blott fick tagas av ägare av mark med saneringsmogen bebyggelse
samt att sådan tomtindelning icke fick komma till stånd med mindre en majoritet
av markägare inom kvarteret därtill lämnat medgivande. Senast angivna
spörsmål syntes böra närmare utredas av fastighetsbildningskommittén.
I motionen II: 712 framhålles att det ofta föreligger ett starkt behov att
inom ett kvarter anordna gårdsplan, lekplatser, parkeringsplatser och liknande
gemensamt för alla tomterna inom kvarteret. Om bebyggelsen regleras
genom byggnadsplan kan frågan lösas utan större svårigheter genom bildande
av en vägförening. Om den däremot regleras genom stadsplan står
denna utväg icke till buds. Genom stadsplanebestämmelser kan visserligen
ges sådana föreskrifter angående områdets utnyttjande som leder till att
markägarna hindras att använda marken för annat ändamål än det avsedda,
men det finns icke några bestämmelser, med stöd av vilka fastighetsägarna
kan förpliktas att för framtiden sköta och underhålla gemensamhetsanordningarna.
Det är knappast möjligt att skapa någon verklig garanti för
deras framtida bestånd.
Motionären föreslår, att behovet av bestämmelser i lag för åstadkommande
av vissa gemensamhetsanordningar inom byggnadskvarter tillgodoses genom
att lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar göres tillämplig å
dylika anordningar.
Utskottet
Den del av lagförslaget som kännbarast kommer att beröra den enskilde
fastighetsägaren är otvivelaktigt den vidgade rätten för byggnadsnämnden
88 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
att föranstalta om ändring av tomtindelning. Förslagets innebörd samt skälen
för och emot detsamma har utförligt redovisats härovan.
Ett flertal omständigheter har bidragit till att de nuvarande bestämmelserna
framstår som föråldrade. Befolkningens allt starkare koncentration
till tätorterna har hittills på de flesta håll inneburit att nybebyggelsen förlagts
till förut obebyggda områden utanför den tidigare tätbebyggelsen.
Stadskärnorna har därigenom i många fall lämnats relativt orörda av denna
vår tids stora folkvandring. Utvecklingen har medfört att äldre stadsmiljöer
av historiskt intresse blivit skonade men också att omodern och fallfärdig
kåkbebyggelse trots stor bostadsbrist kommit att stå kvar till och
med i närheten av städernas centrala delar. Invånarna i de nya bostadsområdena
bar fått långa resor till arbetsplatser och sådana butiker, som tillgodoser
annat än de dagliga behoven. De ny områdena har fått rikligt med
dagsljus och frisk luft och icke sällan god kontakt med naturen. Trots enstaka
aktningsvärda försök att i de nya områdena skapa en levande stadsmiljö,
har de likväl förblivit sovstäder, ej sällan präglade av enformighet
och brist på de möjligheter och anordningar som brukar vara knutna till
livet i en stad.
Den nu skisserade utvecklingen har ökat behovet att kunna förlägga ny
bebyggelse till städernas centrala delar. Det skall ej bestridas att en betydande
förnyelse ägt rum också i stadskärnorna, särskilt under de allra sista
åren. Efterkrigstidens husbyggande har emellertid till alldeles övervägande
del ägt rum utanför de gamla stadskärnorna. Tiden är nu inne att ersätta
de gamla stadsområdenas omoderna eller förfallna bebyggelse med en ny
och bättre. Exempel visar att det icke är omöjligt att förena en sanering
med pietet mot värdefullare delar av den äldre bebyggelsen och den trivsel
och charm som trots allt brukar finnas där.
Modern husbyggnadsteknik kräver för sin verksamhet stora enheter. Att
på en gång bebygga mindre områden än hela kvarter är sålunda sällan rationellt.
Där så låter sig göra eftersträvar man att bebygga flera närliggande
kvarter i ett sammanhang. Vanligen är de äldre kvarteren uppdelade i ett
stort antal tomter med var sin ägare. Ett byggnadsprogram, sådant som det
antydda, hindras därför ofta av den rådande tomtindelningen. Det ålderdomliga
stadgandet om stadsbrand som förutsättning för ändring i tomtindelning
har numera lyckligtvis icke större praktisk betydelse. Återstående möjligheter
härvidlag — expropriation och stadsplaneändring — är i och för sig
av största värde men samtidigt klart otillräckliga. De ytterligare möjligheter
som framlägges genom propositionen innebär en rimlig avvägning
mellan saneringsintressset och den enskilde fastighetsägarens intresse att
icke utan starkt vägande skäl tvingas in i en ny tomtindelning. Utskottet
hälsar förslaget med tillfredsställelse. Motionärernas (motionerna 1:597
och II: 711) betänkligheter på denna punkt kan utskottet därför icke dela.
Det av motionärerna såsom ett andrahandsyrkande framförda alternativet
skulle, även det, säkerligen medföra att den önskvärda förnyelsen icke skulle
89
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
komma att öka i den takt som man i allmänhet torde finna önskvärd. Detta
förslag skulle dessutom sannolikt komma att vålla stora svårigheter vid den
praktiska tillämpningen.
I motionen II: 712 upptages en annan betydelsefull fråga som äger samband
med bestämmelserna om tomtindelning. Det gäller problemet om formerna
för åstadkommande av gemensamhetsanordningar inom byggnadskvarter.
Det föreligger på detta område ett mycket starkt behov att få bestämmelser
som gör det möjligt att gemensamt för ett eller flera kvarter anordna
t. ex. planteringar, lekplatser, parkeringsplatser, samlingslokaler, tvättstugor
och panncentraler. För en sådan gemensam anordning kräves för närvarande
fastighetsägarnas samtycke. Emellertid är att märka att en överenskommelse
som tillkommit på sådant sätt icke är bindande för framtida
ägare av fastigheterna. För att överenskommelsen skall få sådan verkan är
servitutet den normala formen. Innebär den gemensamma anordningen att
en fastighet mottager en prestation från en annan, t. ex. värme från en gemensam
panncentral, är emellertid servitutet icke användbart beträffande
själva nyttighetsleveransen, något som för övrigt är naturligt med tanke på
att servitutslagen för närvarande icke reglerar de ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter som genom en samfällighet av antydd art uppkommer mellan
delägarna samt mellan dessa och tredje man.
Det torde inte vara någon tvekan om att lagstiftningen här företer en
brist, som med det snaraste måste fyllas. Motionärens förslag att organisera
»kvarterssamfälligheterna» på samma sätt som vägsamfälligheter innefattar
en enkel och intressant lösning av problemet. Det är emellertid uppenbart
att även om lagen om enskilda vägar i en del fall är användbar för de behov
som här föreligger, så är den icke utan vidare användbar i alla eller
ens i flertalet av de fall då behov av reglering i lag föreligger. Lagen är ju
skriven med tanke på helt andra situationer. Detta synes också motionären
vara medveten om, men han anser att lagen ändå bör göras tillämplig i de
fall där så låter sig göra. Frågan är komplicerad och utreds för närvarande
av fastighetsbildningskommittén och i vissa delar även av lagberedningen.
Till fastighetsbildningskommittén har för detta ändamål nyligen knutits en
särskild expertgrupp. Innan någon lagändring göres, synes därför resultatet
av utredningarna böra avvaktas. Bifall till motionen skulle kunna medföra
att man på detta speciella område skulle komma att få flera helt olika former
av samfällighetsorganisation. En sådan lösning bör självfallet icke tillgripas,
förrän man ingående undersökt andra utvägar.
Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionerna
avstyrkes.
90
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande
Gällande bestämmelser
De grundläggande reglerna att söka i BS. I 47—74 §§ BS ges allmänna bestämmelser
om byggande i stad. Dessa kompletteras av mera speciella bestämmelser
i 96 § BS om byggande i stad inom område med stadsplan samt i
97 § BS om byggande i stad utom stadsplan. Bestämmelserna för stad äger
enligt 100 och 101 §§ BS motsvarande tillämpning i köping och annan ort där
BL:s stadsbestämmelser gäller samt enligt 129 § BS jämväl i annan ort på
landet, för vilken stadsplan fastställts. Inom område på landet, för vilket
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gäller enligt 130—
134 och 141 §§ BS särskilda regler, vilka dock i stor omfattning hänvisar till
bestämmelserna om byggande i stad. För byggande inom område på landet,
vilket ej omfattas av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,
ges i 143 § BS några bestämmelser, vilka dock i huvudsak avser blott större
byggnader. — I viss omfattning kan ytterligare föreskrifter införas genom
byggnadsordning, dock ej för område utan vare sig detaljplan eller utomplansbestämmelser
(1, 2, 49, 50, 54, 56, 63, 73, 98, 102 och 130 §§ BS). --Åtskilliga föreskrifter, huvudsakligen sådana av teknisk karaktär, är givna
i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan.
Utredningen
Utredningen har särskilt betonat önskemålet att de nuvarande skillnaderna
mellan stad och landsbygd samt mellan olika planformer såvitt möjligt
utjämnas. Det är enligt utredningen svårt att uppvisa något bärande
skäl, varför väsentligt olika regler skall gälla för det tekniska utförandet av
byggnader, beroende på om de uppföres på den ena eller den andra platsen.
Något som kan synas försvåra genomförandet av den eftersträvade enhetligheten
är det förhållandet, att de nuvarande bestämmelserna för stad är relativt
detaljerade och rigorösa och därför icke i allo låter sig lämpas till landsbygdens
förhållanden. Detta beror emellertid främst på att ifrågavarande bestämmelser
måst utformas så, att de passar även för större och komplicerade
byggnadsföretag av en art som endast i undantagsfall förekommer på
den egentliga landsbygden.
Den kategori av byggnader, för vilken lättnader i byggnadsfaestämmelserna
främst kommer i fråga, är hus av typen egnahem. Utredningen har som
sin åsikt uttalat, att den, som uppför en byggnad uteslutande för eget behov,
icke bör vara bunden av alltför rigorösa föreskrifter med avseende å dess utformning.
---Vad nu sagts om bostadsbyggnader bör enligt utredning
en
i princip också gälla ekonomibyggnader till dessa. Ekonomibyggnader för
jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring bör dock helt undantagas
från de speciella reglerna i BS, såvida de icke är belägna inom område
med fastställd generalplan eller detaljplan.
De nya bestämmelserna föreslås med få undantag bli tillämpliga inom
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 91
alla områden med fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbeslämmelser,
oavsett om de är belägna i stad, köping, municipalsamhälle eller på
landsbygden.
Departementschefen
Gällande bestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande är
ganska detaljerade. Då fråga uppkommit om att förenkla byggnadslagstiftningen,
torde det för mången framstå som ett av de främsta önskemålen
att minska och koncentrera just detta avsnitt i lagstiftningen.
Jag anser, att önskemålet har fog för sig. Det kan icke förnekas, att bestämmelserna
på området fått en onödigt omfångsrik och svåröverskådlig
utformning. I den mån en förbättring härutinnan kan vinnas utan att inkräkta
på något annat vitalt intresse, bör så ske.
Uppgiften är emellertid icke lätt. Såsom jag förut framhållit, är det många
olika intressen, som spelar in, när det gäller att utforma detalj föreskrifter
om byggnaders utförande. Förutom plansynpunkter och grannelagshänsyn
samt hänsyn till stads- eller landskapsbilden kan nämnas bl. a. hälsovårdens,
brandskyddets och arbetarskyddets intressen samt sist men icke minst
det rent sociala intresset av att byggnadsbeståndet får en tillfredsställande
standard. Härtill kommer att den nutida, högst differentierade byggnadstekniken
oavlåtligt ger upphov till nya problem. Det säger sig därför självt, att
det komplex av regler, som normerar byggnadernas utformning, måste bli
ganska detaljerat.
Det sist sagda innebär emellertid enligt min uppfattning snarast ett ytterligare
skäl att söka uppdraga en bestämd gräns för vad som bör regleras
genom författningsbestämmelser och vad som bör överlämnas åt den enskildes
fria beprövande. På detta sätt kan det måhända trots allt visa sig möjligt
att hålla författningsmaterialet inom rimliga gränser.
Ämnets karaktär utesluter, att jag i detta sammanhang inlåter mig närmare
på bestämmelsernas utformning. Jag inskränker mig till att angiva
vissa synpunkter, som synes förtjäna att hållas i minnet vid blivande genomgång
av detaljfrågorna.
Enligt nuvarande regler är giltighetsområdet för detaljbestämmelserna om
byggnads utförande i huvudsak begränsat till städer och andra områden,
varest BL:s bestämmelser för stad äger tillämpning, samt till sådana områden
på landsbygden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts. Vissa av bestämmelserna, särskilt sådana som rör
brandskyddet, är dock tillämpliga även annorstädes, såvida fråga är om
större byggnader. Dessa principer synes ägnade att även i fortsättningen
tjäna till ledning vid uppdragande av gränsen för vad som bör regleras i
byggförfattningarna. Förenklingarna torde — såsom utredningen föreslagit
— i huvudsak böra sättas in i den formen, att bestämmelserna för städerna
och för landsbygden i princip bringas att överensstämma, något som rimmar
väl med de tankegångar jag redan inledningsvis gjort mig till tolk för.
Detta synes lämpligen kunna ske genom att frågan om bestämmelsernas
92
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tillämplighet helt anknytes till planformen och att således de nuvarande särbestämmelserna
för städer och vissa andra orter bringas att upphöra. I enhetlighetens
intresse bör fastställd generalplan i förevarande hänseende jämställas
med stadsplan.
Ett avsteg från den nu skisserade huvudregeln innefattas i utredningens
förslag, att vissa kategorier av större byggnader skall vara underkastade detaljbestämmelserna
om byggande även om de uppföres på område utan plan
eller utomplansbeslämmelser. Detta undantag torde emellertid vara ofrånkomligt.
Ur allmänhetens synpunkt kan det knappast framstå som anmärkningsvärt,
att den som uppför en byggnad, vilken i fråga om format och
användningssätt betydligt avviker från vad som är vanligt i orten, blir skyldig
att söka byggnadslov och underkasta sig tillsyn över arbetets utförande.
Den omständigheten, att utredningen på denna punkt gjort ett avsteg
från den principiella utgångspunkten, föranleder alltså icke någon erinran
från min sida.
Vad beträffar förslaget att undantaga ekonomibyggnader för jordbruk,
skogsbruk eller därmed jämförlig näring från de vanliga byggbestämmelserna,
såvitt fråga är om byggande inom område, varest bebyggelsen endast
regleras med utomplansbestämmelser, synes det mig uppenbart, att syftet
med dylika bestämmelser icke är alt ens i någon mån reglera dessa näringar.
Om bebyggelsen antar sådan karaktär, att det ur allmän synpunkt är
nödvändigt att införa tillsyn även över byggande för jordbruksändamål o. d.,
bör planläggning äga rum. Det förtjänar erinras, att även vid planläggning
medelst byggnadsplan vissa speciella bestämmelser gäller med syfte att ge
jordbruket och dess binäringar en friare ställning. Beträffande områden med
endast utomplansbestämmelser är skälen för ett undantag för ifrågavarande
näringar betydligt starkare. Enligt min mening är det av utredningen föreslagna
generella undantaget för jordbruksbebyggelse och jämförlig bebyggelse
väl befogat. De särskilda krav, som måsle uppställas även på nu förevarande
byggnader ur bl. a. hälsovårds- och brandskyddssynpunkt, torde
utan olägenhet kunna tillgodoses genom de speciella författningarna på dessa
områden.
Det föreslagna undanlaget beträffande egnahem och därmed jämställd
bebyggelse är mera vittgående såtillvida som det avses skola gälla även inom
områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Å andra
sidan går förslaget icke ut på att bebyggelse av detta slag skall helt ställas
utanför byggnadsstadgans bestämmelser utan blott på att bestämmelserna
skall utformas mindre rigoröst än vad fallet är med avseende å t. ex.
hyreshusbebyggelse, industribebyggelse etc. Till stöd för en sådan ordning
kan åberopas flera goda skäl. I fråga om egnahem och liknande byggnader
bör det rent principiellt anses vara ägarens privatsak, hur det tillgängliga
utrymmet disponeras och inredningen i övrigt ordnas, så länge byggnaden
överensstämmer med gällande plan samt fyller skäliga anspråk på snygghet,
hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Byggmyndigheterna har i praktiken
icke resurser för att övervaka, att nuvarande detaljerade föreskrif
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
93
ter efterleves. önskemålet att göra bestämmelserna lika för stad och landsbygd
medför vidare, att bestämmelserna för denna byggnadskategori, vilken
på landsbygden är den förhärskande, icke bör göras alltför detaljerade
och svårtillämpade. Genom den förbättring av den allmänna bostadsstandarden,
som ägt rum under de senaste årtiondena, har de skäl, som tidigare
talat för en noggrann tillsyn över egnaliemsbyggandet, avsevärt förlorat
i styrka. Nästan alla egnahemsbyggare är f. ö. i större eller mindre
utsträckning hänvisade till lånefinansiering, varvid kreditgivarna genomgående
ställer vissa krav — oftast rätt höga sådana — på byggnadernas beskaffenhet.
Man torde därför numera knappast ha skäl att befara, att
eu uppmjukning av byggbestämmelserna för egnahem kommer att leda
till någon försämring av bjrggnadsbeståndet. Jag har med hänsyn till det
nu anförda icke något att erinra mot utredningens förslag att göra byggbestämmelserna
för egnahem något mindre restriktiva och detaljerade än motsvarande
bestämmelser för byggnader i allmänhet.
En fråga för sig är huruvida de nu sist förordade förenklingarna bör inskränkas
att gälla endast egnahem i ordets minst omfattande betydelse,
d. v. s. sådana byggnader som uppenbarligen ej är avsedda att bebos av mer
än en familj, eller om de bör omfatta även kategorien tvåfamilj shus. Tvåfamilj
shusen kan sägas representera en mellanform mellan egnahemmen och
hyreshusen. Ofta utföres en byggnad från början som tvåfamilj shus för att
underlätta finansieringen men med tanke att ägaren någon gång framdeles
skall utvidga den egna bostaden till hela huset. Detta gör att uthyrningslägenheten
ibland får en provisorisk karaktär och icke alltid helt fyller kraven
på en förstklassig bostad. Vissa sociala skäl talar onekligen för att den typ av
hyreslägenheter, som inrymts i tvåfamilj shusen, underkastas samma regler
som de egentliga hyreshusen. Emellertid har tvåfamiljshusen hittills i olika
avseenden — bl. a. i fråga om villkoren för statlig belåning — brukat jämställas
med enfamiljshus. Vad nyss sagts om den kontroll över egnahemsbyggandet,
som utövas av kreditinstituten, gäller i minst lika hög grad tvåfamiljs-
som enfamiljshus. Några nämnvärda olägenheter torde ej behöva
befaras, om byggnadsnämndernas befattning med byggandet av tvåfamilj shus
inskränkes på samma sätt som beträffande enfamiljshusen. Jag förordar
utredningens förslag även i denna del.
Byggnadsförbud
Gällande bestämmelser
De i BL förekommande bestämmelserna om byggnadsförbud kan indelas
i tre grupper. Till den första gruppen hör det allmänna tätbebyggelseförbudet
samt förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, detaljplan,
utomplansbestämmelser och tomtindelning (5, 13, 34, 37, 38, 79, 100, 106,
109 och 120 §§ BL). Till den andra gruppen räknas sådana byggnadsförbud,
som enligt särskilda stadganden kan påläggas i avbidan på planlägg
-
94
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse (14, 15, 16, 35, 36, 45,
80, 87, 91, 101, 106, 108, 109, 123 och 134 §§ BL). Till den tredje gruppen
hänföres byggnadsförbud, som enligt BL gäller eller kan särskilt påläggas
av mera speciella skäl, t. ex. i riksförsvarets, luftfartens eller naturskyddets
intresse (81, 82, 86, 121 och 122 §§ BL).
Remissyttranden
En uppfattning, som rätt allmänt kommit till uttryck i yttrandena, är att
byggnadsförbud ofta bibehålies under oskäligt lång tid. Svenska byggnadsentreprenörföreningen
har yrkat på att giltighetstiden för byggnadsförbud
generellt tidsbegränsas. Näringslivets byggnadsdelegation har framhållit faran
av att byggnadsbeståndet får förfalla genom att byggnadsförbud bibehålies
under längre tid. Stockholms handelskammare har — i anslutning till
utredningens förut refererade uttalanden rörande byggnadsförbud i samband
med generalplaneläggning — förklarat sig vilja understryka dessa uttalanden
men har framhållit, att olägenheterna gjort sig särskilt kännbara
med avseende å byggnadsförbud vid upprättande av stadsplan. Enligt handelskammaren
föreligger skäl att införa en bestämd maximitid för giltigheten,
exempelvis fem år. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund bär
inskränkt sig till ett uttalande om att länsstyrelserna bör använda sin befogenhet
att förlänga förbudens giltighetstid så restriktivt som möjligt.
Departementschefen
Eftersom de ändringar i gällande bestämmelser om byggnadsförbud, som
utredningen föreslagit, till huvudsaklig del går ut på upphävande av vissa
bestämmelser, vilka möjliggör påläggande av byggnadsförbud i avbidan på
planläggning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse, kommer jag
till en början blott att uppehålla mig vid denna grupp av bestämmelser.
Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge en möjlighet till korrektiv,
om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i sådana
former, att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning,
eller om bebyggelsen koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt
icke är lämpade för tätbebyggelse. Att behov föreligger av ganska långtgående
bestämmelser i sådant syfte är obestridligt. Vad som kan kritiseras är
icke så mycket de nuvarande bestämmelserna i och för sig utan det sätt, varpå
de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud, som införts
i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd tid, därför
att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har också
hänt, alt särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfattning.
I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov
blivit beroende av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är
icke tilltalande. För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone att
dispensbefogenheten handhaves snabbt och säkert. Så är emellertid icke alltid
fallet, beroende bl. a. på att själva motiveringen till byggnadsförbudet
ofta ligger i att tvekan råder huruvida bebyggelse överhuvud bör tillåtas
uppkomma eller hur den bör utformas. Det är förklarligt, att myndigheter
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
95
na ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt, att följderna av
denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.
Byggnadsförbud, som pålägges i och för tillämnad planläggning, är att anse
som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid,
bör förbudet liävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt
att införa en absolut tidsgräns, sfter vars utgång ett förbud av denna art
under alla förhållanden förlorar sin giltighet. Jag har starka sympatier för
en sådan lösning och skulle gärna ha förordat den, trots de författningstekniska
svårigheter, som är förbundna därmed, om icke läget på planläggnings-
och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet f. n. är. Den forcerade
byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan tidigare
framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av
sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är
det knappast möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skisserade
innehållet. Jag vill emellertid uttrycka eu förhoppning, att länsstyrelserna
iakttar stor restriktivitet i fråga om förlängning av byggnadsförbud
och på detta sätt medverkar till att dröjsmålen icke blir längre än som är
ofrånkomligen nödvändigt.
Att bestämmelserna om byggnadsförbud i avbidan på fastställelse av generalplan
på landet göres likartade med motsvarande bestämmelser för stad
är enligt min mening praktiskt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag
att 101 § BL ersättes med en bestämmelse i 97 §, innefattande hänvisning
till vad som i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.
Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att upphäva föreskrifterna
i 80 § BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmelser.
Visserligen kan det sägas, att den utformning av institutet
utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit och som jag nyss
för min del förordat, gör en särskild bestämmelse om byggnadsförbud mindre
behövlig än tidigare, eftersom någon tvekan icke vidare behöver råda om
utomplansbestämmelsernas innehåll. Man kan emellertid icke bortse från
att viss, låt vara i regel ganska kort tid alltid måste förflyta från det fråga
om antagande av utomplansbestämmelser väckts inom kommunen till dess
beslut meddelas om införande av sådana bestämmelser och detta beslut fastställes
av länsstyrelsen. Detta tidsintervall kan av mindre nogräknade byggföretagare
utnyttjas för ett intensivt bebyggande, som rentav kan helt omintetgöra
syftet med bestämmelserna. Det kan knappast påstås, att förevarande
förbudsbestämmelser hör till dem, som orsakar den byggande allmänheten
något nämnvärt omak. Jag anser därför att 80 § BL alltjämt bör upptaga
bestämmelser om byggnadsförbud för det fall att beslut fattats eller
fråga väckts om införande av utomplansbestämmelser för visst område.
Bortsett från en formell jämkning i anledning av att lagreglerna om utomplansbestämmelserna
ändrats torde stadgandet kunna bibehållas vid sin nuvarande
lydelse. Med hänsyn till att föreskrifterna om förfarandet vid införande
av utomplansbestämmelser på landet föreslagits få samma innehåll
som motsvarande föreskrifter för stad, bör även bestämmelserna om byggnadsförbud
bli likartade i båda fallen. En bestämmelse om byggnadsförbud
96
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
i samband med införande av utomplansbestämmelser på landet bör därför
inflyta i lagen, lämpligen i 119 §. Däremot torde det nuvarande stadgandet
i 80 § andra stycket BL, vilket handlar om det fall, att länsstyrelsen funnit
av kommunen antagna utomplansbestämmelser icke kunna fastställas
eller ock böra till viss del undantagas från fastställelse, ej vidare få någon
uppgift att fylla. Detta stadgande bör därför utgå.
Utredningens förslag att slopa den nuvarande bestämmelsen i 134 § andra
stycket BL, enligt vilken Kungi. Maj ;t kan för viss tid meddela förbud mot
nybyggnad, därest genomförandet av regionplan förutsätter ändring av
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, synes
mig lämpligt. Om byggnadsförbud erfordras i den situation, som förutsättes
i lagrummet, torde bestämmelserna i 14—16, 35, 36, 76, 101, 106 och 109 §§
BL ge tillräckliga möjligheter.
Den sist anförda synpunkten äger tillämplighet även i fråga om utredningens
förslag att upphäva bestämmelsen i 91 § BL, vilken handlar om
byggnadsförbud i samband med förordnande att BL:s stadsbestämmelser
skall äga tillämpning för viss tätare befolkad ort på landet, och den därmed
sammanhängande bestämmelsen i 92 § BL om förbud mot schaktning,
fyllning m. m. Även i dessa fall torde de vanliga bestämmelserna om förbud
i anledning av tillämnad planläggning vara tillräckliga. Jag tillstyrker alltså
utredningens förslag i denna del.
Den speciella bestämmelsen i 106 § andra stycket BL, enligt vilken byggnadsförbud
i anledning av tillämnad stadsplaneläggning kan beslutas utan
framställning från kommunens sida, är en av de punkter, på vilka bestämmelserna
för landsbygden f. n. skiljer sig från bestämmelserna för städerna.
Jag vill icke förneka, att bestämmelsen i vissa fall kan ha haft en uppgift
att fylla, speciellt i fråga om landskommuner, som saknat större erfarenhet
av bebyggelseplanering. Om man — som jag gjort — utgår från att tiden
nu är inne att ge landskommunerna samma fria ställning i planläggningshänseende
som den städerna sedan länge intagit, torde emellertid någon
särskild anledning icke föreligga att bibehålla just denna bestämmelse. Vid
behov kan byggnadsförbud införas med stöd av andra stadganden. Jag föreslår
alltså att stadgandet upphäves.
Den i 123 § BL stadgade möjligheten att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse
är avsedd som ett komplement till det i 5 § andra stycket nämnda
lag stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet. De väsentliga garantierna
för att sistnämnda förbud upprätthålles har emellertid skapats på annat
sätt. De består i att planläggningsmyndigheterna — såväl de statliga som de
kommunala — fått i uppgift att vaka över att planläggning äger rum eller
utomplansbestämmelser införes då behov därav inträder. Då detaljplan införes,
är avsikten att marken skall tätbebyggas, och för detta fall har alltså
förbudsmöjligheten i 123 § BL icke någon betydelse. Där utomplansbestämmclser
införes, får tätbebyggelse i princip icke äga rum, och genom bestämmelserna
i 79, 100, 101 och 137 §§ BS har byggnadsnämnden ålagts att vaka
över att sådan icke kommer till stånd. Föreligger risk för tätbebyggelse inom
97
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
område, för vilket varken detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts,
finns möjlighet att använda de provisoriska byggnadsförbud, som för dylika
fall anvisas i BL. — I praktiken torde de byggnadsförbud, som utfärdats
med stöd av 123 § BL, ofta ha väckt stark irritalion, eftersom de lätt kunnat
uppfattas som extraordinära åtgärder, riktade mot markägarna inom ett visst
område. Oftast utformas förbuden så, att avgörandet beträffande enskilda
byggnadsföretag — även sådana av mindre omfattning — förbeliålles länsstyrelsen
med förbigående av den lokala myndigheten, nämligen byggnadsnämnden.
Detta är enligt min mening en nödfallsutväg, som icke bör tillgripas
annat än i exceptionella fall. Bättre är att använda den alternativa utväg,
som lagen anvisar, nämligen att vid behov införa utomplansbestämmelser.
De uttalanden, som av ett par remissmyndigheter fällts om att utomplansbestämmelser
icke bör användas enbart för att förhindra bebyggelse,
har jag för min del svårt att förstå, då ju någon laglig möjlighet att förhindra
glesbebyggelse icke föreligger och ändamålet med utomplansbestämmelserna
just är att närmare reglera glesbebyggelsen samt hindra att den övergår
i okontrollerad tätbebyggelse. Ej heller kan jag finna, att avstyckningsreglerna
i jorddelningslagen för sin rätta tillämpning förutsätter möjlighet
att utfärda ett särskilt tätbebyggelseförbud av förevarande art. Med hänsyn
till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande skulle jag för min del ansett
det betänkligt att — såsom utredningen föreslagit — slopa bestämmelsen i
123 § BL om byggnadsförbud samtidigt med att även bestämmelsen i SO §
BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmelser
upphäves. Som jag emellertid nyss föreslagit, alt sistnämnda stadgande
skall bibehållas, bortfaller denna invändning. Jag anser mig därför böra
tillstyrka utredningens förslag i förevarande del.
Jag övergår nu till att tala om de av utredningen föreslagna ändringarna
i 81 och 83 §§ BL, avseende utvidgning av förbudet mot att bygga i strid
med försvarets och luftfartens intresse att omfatta jämväl schaktning, fyllning
och därmed jämförliga åtgärder. Utvidgningen av förbudets räckvidd
är enligt min mening behövlig för att förbudet skall fylla sitt syfte. Den bör
därför komma till stånd.
I anslutning till de ifrågavarande förbudsbestämmelserna i 81 och 83 §§
BL synes det lämpligt att något beröra vissa uttalanden, som förekom i anslutning
till 1958 års ändringar i byggnadslagstiftningen, varigenom i 81
och 82 §§ BL upptogs bestämmelser om begränsning av rätten att uppföra
byggnader i närheten av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar.
I yttrande över det förslag, som kom att ligga till grund för lagändringen,
uttalade sig två ledamöter av lagrådet för en förhandsprövning genom administrativ
myndighet angående förbudsområdets omfattning. Dessa uttalanden
föranledde icke någon jämkning av förslaget, och i samband med framläggandet
av proposition i ämnet (nr 149) till 1958 års A-riksdag framhöll
chefen för justitiedepartementet, att de synpunkter, som nämnda lagrådsledamöter
anfört, torde bli föremål för övervägande i samband med pågående
översyn av BL. Sedan ny proposition (nr B 37) framlagts för 1958 års
7 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
98 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
B-riksdag, framhöll tredje lagutskottet i sitt utlåtande (nr B 1) över propositionen,
att utskottet hyste sympatier för den metod att reglera bebyggelsen,
som förordats av nämnda lagrådsledamöter. Den i propositionen
förordade lösningen överensstämde emellertid med den ordning, som redan
gällde vid reglering av bebyggelse med hänsyn till försvaret och luftfarten.
De svårigheter och olägenheter, som ifrågavarande två lagrådsledamöter
pekat på, torde vara tillfinnandes även i samband med nämnda slag av reglering
och på dessa områden ha större och mera allmän räckvidd. Utskottet
fann det angeläget att dessa frågor erhöll en positiv lösning i samband med
det bebådade förslaget till ändringar i byggnadslagstiftningen. I avvaktan
på detta förslag ansåg emellertid utskottet att den av departementschefen
förordade lösningen kunde godtagas. — Med anledning av de nu refererade
uttalandena har i samband med bearbetningen av byggnadsutredningens
författningsförslag gjorts vissa undersökningar angående möjligheterna
att ändra 81 och 82 §§ BL därhän, att förbudsområdenas omfattning bestämmes
i förväg i varje särskilt fall. Det har emellertid visat sig, att stora svårigheter
möter för genomförande av en sådan ordning. När fråga är om militära
anläggningar, möter betänkligheter ur sekretessynpunkt. Ett beslut om
förbudsområdets omfattning skulle ofta möjliggöra för obehöriga att bedöma
såväl var anläggningarna är belägna som deras tilltänkta funktion. För
att försvåra dylik insyn skulle förbudsområdena behöva göras så stora, att
det måste anses tveksamt, om icke det nuvarande systemet med relativt obestämda
förbudsområden trots allt är att föredraga. När fråga är om atomenergianläggningar
möter svårigheter ur den synpunkten, att man ännu icke
har tillräckliga hållpunkter för att bedöma, hur stora förbudsområdena behöver
vara. Även i detta fall skulle områdena för säkerhets skull i förstone
behöva göras mycket stora, och vinsten av reformen ginge därmed till spillo.
Ännu har f. ö. frågan om skyddsområden kring atomreaktorer icke sådan
praktisk betydelse, att en reform av lagstiftningen framstår som särskilt angelägen.
Beträffande skyddsområden kring flygfält gäller också, ehuru kanske
icke i lika hög grad som i övriga fall, att det är svårt att exakt fastställa
områdenas storlek i förväg. Bebyggelse av normal höjd kan i regel tillåtas
ganska nära ett flygfält, men för uppförande av byggnader eller andra anordningar,
som är av större höjd än normalt eller som förlägges till högt belägna
platser, kan vara nödvändigt att vidhålla vissa restriktioner på betydande
avstånd från fältet. Olägenheterna av att förbudsområdet lämnas obestämt
är i dessa fall föga framträdande, eftersom den byggande i regel själv kan
bedöma, huruvida hinder mot företaget kan antagas möta. Såväl i detta som
i övriga förbudsfall har den byggande alltid möjlighet att i förväg begära
besked genom byggnadsnämnden, vad han har att iakttaga. — De nu redovisade
svårigheterna att nå en fullt tillfredsställande lösning av de aktuella
spörsmålen gör att en reform icke kan genomföras utan tidsödande förarbete.
Vid sådant förhållande och då frågans betydelse enligt min uppfattning
icke motiverar ett dröjsmål med övriga, delvis angelägna reformer, för
ordar jag att omarbetningen av förbudsbestämmelserna får t. v. anstå.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
99
Motioner
I motionerna I: 597 och II: 711 betonas att den enligt såväl gällande rätt
som propositionen föreliggande möjligheten att i avbidan på planläggning
utfärda byggnadsförbud utan tidsbegränsning medför betydande rättsosäkerhet
och indirekt medverkar till förslumningen av centrala stadspartier. Det
har förekommit att dylika byggnadsförbud fått gälla i årtionden. Angelägna
stadsplaneändringar har därigenom fördröjts. Motionärerna föreslår att
byggnadsförbud icke skall få gälla längre än fem år.
Utskottet
Byggnadsförbud finnes av olika typer. Det torde i stort sett råda enighel
om lämpligheten att bibehålla det allmänna tätbebyggelseförbudet och förbudet
att bygga i strid mot fastställd plan. I fråga om övriga typer av byggnadsförbud
har delade meningar förekommit.
Vad till en början beträffar det av motionärerna kritiserade bruket av
byggnadsförbud i avbidan på planläggning, har utskottet i likhet med departementschefen
övervägt, huruvida det skulle vara möjligt att för dessa byggnadsförbud
införa en tidsgräns. Denna skulle kunna vara antingen — som
motionärerna tänkt sig — fastslagen en gång för alla eller också så konstruerad,
att den genom beslut av högre myndighet kunde förlängas efter viss
tid.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att långvariga byggnadsförbud
är av ondo. Givetvis bör de icke tillgripas i andra fall än då det är oundgängligen
nödvändigt och icke heller bestå längre än detta är fallet. Å andra sidan
är det enligt utskottets mening verklighetsfrämmande att räkna med
att planläggning inom en så pass begränsad tidsperiod som fem år skall
kunna ske i alla eller ens flertalet fall där byggnadsförbud nu råder. Utskottet
anser därför, att de svårigheter som här obestridligen föreligger icke gärna
låter sig bemästras på annat sätt än vad departementschefen föreslår.
Under detta avsnitt har departementschefen också upptagit till behandling
en av utskottet år 1958 (utlåtande nr B 1) ifrågasatt lösning av sättet
att anordna sådant byggnadsförbud som pålägges av mera speciella skäl,
t. ex. i försvarets, luftfartens eller atomkraftindustriens intresse. Utskottet
framhöll i nämnda utlåtande att utskottet hyste sympati för tanken på en
förhandsprövning av förbudsområdets omfattning. Departementschefen
framhåller emellertid att en lösning av förevarande spörsmål efter den sålunda
antydda riktlinjen skulle möta stora praktiska svårigheter. Utskottet
är alltjämt av den uppfattningen att en förhandsprövning i dessa fall
ur principiell synpunkt är mest tilltalande. Utskottet vill emellertid
icke bestrida att de praktiska svårigheterna, när det gäller att förverkliga
den antydda metoden, i varje fall för dagen och beträffande vissa av de
uppräknade ändamålen förefaller att vara betydande. Utskottet vill därför
icke motsätta sig departementschefens förslag att frågan tills vidare får
anstå.
Utskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker motionerna.
100
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Byggnadslov
Utredningen
Utredningen har inledningsvis som sin mening uttalat, att det icke är vare
sig lämpligt eller praktiskt möjligt att konsekA''ent kräva byggnadslov för alla
åtgärder, som är att hänföra till byggnadsverksamhet i vidsträcktaste mening.
En avvägning måste göras mellan det allmännas intresse att ha en
viss kontroll över byggnadsverksamheten och de olägenheter, som följer med
en alltför ingående kontroll. Man bör på basis av de erfarenheter, som numera
vunnits, undersöka, i vilka fall en bestämmelse om byggnadslov har
en verklig uppgift att fylla. Beaktas måste också, hur omfattande kontrolluppgifter
byggnadsnämnderna kan påtaga sig och fullgöra på ett tillfredsställande
sätt. En för utredningen mycket viktig synpunkt är i vad mån en
bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov av allmänheten uppfattas
som en lämplig kontroll- eller serviceåtgärd och i vilka fall den uppfattas
mera som ett tvång.
Utredningen har diskuterat möjligheten att befrielse i särskilda
fall medgives från skyldigheten att söka byggnadslov
även vad angår områden med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser. Närmast har utredningen tänkt på
förhållandena inom vissa större industriområden och andra bebyggelseområden,
varest bebyggandet omhänderhaves av större, välskött företag. Det
torde enligt utredningen icke vara omöjligt att någon myndighet, förslagsvis
länsstyrelsen, finge befogenhet att efter särskild prövning medgiva
befrielse tills vidare för områdets ägare eller innehavare att söka byggnadslov
för varje särskilt byggnadsföretag, givetvis dock med skyldighet att tillställa
byggnadsnämnden ritningar och andra handlingar rörande företaget
och att låta nämnden besiktiga detsamma. Utredningen har tillstyrkt införandet
av en bestämmelse med nu angivet innehåll.
Den f. n. i 146 § BS stadgade skyldigheten att till byggnadsnämnden göra
anmälan om nybyggnad inom område på landsbygden,
varest skyldighet att söka byggnadslov icke föreligger,
är enligt utredningens mening icke effektiv och bör därför upphävas.
Härefter har utredningen övergått till att behandla de särskilda åtgärder,
för vilkas vidtagande byggnadslov f. n. erfordras.
I princip har utredningen ansett att byggnadslov — liksom f. n. — bör
fordras vid uppförande av ny byggnad, om- eller tillbyggnad
av förut befintlig byggnad samt i någon utsträckning
även vid andra ändringsarbeten å byggnad. Beträffande
bestämmelserna om ändringsarbeten har dock föreslagits en mindre uppmjukning.
Ändringsarbeten, som icke är att hänföra till ny-, om- eller till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
101
byggnad och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar,
eldstäder, rök- eller ventilationskanaler eller som avsevärt påverkar byggnadens
yttre utseende, bör enligt utredningen få vidtagas utan byggnadslov.
Såsom exempel har angivits upptagande av enstaka dörr eller uppsättande
av mellanvägg i befintlig byggnad.
Under uttrycket »ändring av byggnad» bör enligt utredningen (s. 256) ej
anses inbegripna andra åtgärder än sådana, som innefattar ett icke alltför
obetydligt ingrepp eller annan förändring i byggnadens substans. Byggnadslov
lärer i enlighet härmed icke fordras för t. ex. målningsarbete men däremot
för putsning eller påläggande av ytterpanel å byggnad, som förut icke
är putsad eller försedd med panel.
En- och tvåfamiljsfastigheterna bör enligt utredningen intaga en särställning.
Beträffande frågan, i vad mån byggnadslov bör fordras för uppsättande
eller ändring av skylt eller ljusanordning, har
utredningen ansett, att en bestämmelse om byggnadslov är ofrånkomlig inom
städer och liknande tätorter. Även inom andra områden har tendenser till
en alltför dominerande skyltning visserligen framträtt tid efter annan, men
företeelsen har dock kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av stadgandena
i 39 § lagen om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskyddslagen.
Utredningen har ansett sig böra stanna vid att föreslå, att byggnadslov
för skylt skall fordras inom områden med stadsplan.
Underhålls- och reparationsarbeten i byggnad bör
enligt utredningens mening få verkställas utan byggnadslov.
Remissyttranden
Skyldigheten att söka byggnadslov är en av de frågor, kring vilka meningarna
brutit sig skarpast.
Det stora flertalet remissorgan har i princip deklarerat sin anslutning
till strävandena att minska omfattningen av kontrollen över byggverksamheten.
I några fall har uttalats den meningen att lättnaderna borde gå
längre än vad utredningen förordat. Icke så få yttranden tar emellertid principiellt
avstånd från tanken på att lätta kontrollen över byggnadsverksamheten.
En del yttranden innehåller kritik av utredningens förslag att slopa kravet
på byggnadslov för färgsättning av fasader. Bland yttranden
av denna innebörd må nämnas de från överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Blekinge och Kopparbergs län, ett flertal länsarkitekter samt fullmäktige
i Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Kvänum, Karlstad
och Kumla. Länsstyrelsen i Malmöhus län har påyrkat anmälningsskyldighet
vid omfärgning av byggnad och byggnadsnämnden i Södertälje någon
form av förenklad prövning.
En annan fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller byggnadslov
för uppsättande eller ändring av skylt eller ljus
-
102
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
anordning. Åtskilliga remissorgan, bland dem länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs, Hallands och Västmanlands län, länsarkitekten i Värmlands
län, vägförvaltningen i Uppsala län, fullmäktige i Solna, ''Villstad,
Trollhättan och Arvika, byggnadsnämnderna i Sundsvall och Sollefteå, Föreningen
för samhällsplanering och styrelsen för Svenska stadsförbundet,
har ansett det otillfredsställande att skyldigheten att söka byggnadslov för
skylt eller ljusanordning begränsats till områden med stadsplan. Svenska
naturskyddsföreningen har betonat, att de nuvarande föreskrifterna i ämnet
har en uppgift att fylla vid sidan av bestämmelserna i naturskyddslagen.
Överståthållarämbetet har som sin mening framhållit, att skyldigheten icke
behöver avse alla skyltar men att den bör gälla även inom område, som ej
är stadsplanelagt. Enligt vissa yttranden, t. ex. det som avgivits av länsarkitekten
i Hallands län och vägförvaltningen i Västmanlands län, bör
skyldigheten gälla även inom område med byggnadsplan. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har förordat, att byggnadslov kräves även inom
områden med utomplansbestämmelser. Fullmäktige i Kalmar har särskilt
yrkat på att bestämmelsen om ljusanordningar utökas att omfatta för sjöfarten
viktiga områden invid farleder o. d., där vägledning sker med ljusanordningar.
Departementschefen
Erfarenheten visar, att överträdelser av byggförfattningarna ofta leder
till oformligheter i bebyggelsen, vilka är svåra att komma till rätta med i
efterhand, bl. a. därför att de åtgärder, som detta skulle kräva, icke sällan
blir så dyrbara, att de överstiger den enskildes resurser. Ur allmän synpunkt
är det därför bäst att tillsynen över författningarnas efterlevnad sker redan
innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under själva byggnadsarbetet.
Även för den byggande är det förmånligt att få ett auktoritativt
besked om att företaget står i överensstämmelse med gällande föreskrifter
och på så sätt undgå de ekonomiska risker, som han eljest skulle
löpa.
Det sagda gäller dock icke alldeles generellt. Det allmänna har visserligen
intresse av att byggnadsförfattningarna efterleves, men detta intresse är
icke så starkt, att det motiverar hur stor och kostsam kontrollapparat som
helst. För att icke antalet ärenden skall bli alltför stort, måste bestämmelserna
om förliandsprövning i form av byggnadslov begränsas att avse vissa
grupper av byggåtgärder, främst sådana av större omfattning och ekonomisk
betydelse samt sådana som av annat särskilt skäl, t. ex. med hänsyn till
inverkan på stads- eller landskapsbilden eller ur hygienisk synpunkt eller
brandskyddssynpunkt, icke bör få vidtagas utan tillstånd. De byggandes intresse
av att åtgärderna blir föremål för förhandsprövning är mest framträdande
när dessa är kostnadskrävande. När däremot fråga är om åtgärder
av jämförelsevis mindre ekonomisk betydelse för den enskilde, kan en bestämmelse
om skyldighet att söka byggnadslov rentav komma att framstå
som ett typexempel på byråkrati och överdriven regleringslust.
103
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
I sista hand är det en ren omdömesfråga, hur långt bestämmelserna om
skyldighet att söka byggnadslov bör sträcka sig. Jag är, liksom utredningen,
av den meningen att det allmänna intresset ej kräver förhandsprövmng annat
än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med
att en större frihet för de byggande kommer att missbrukas i en del fall.
Den omständigheten, att en rättelse ofta är kostnadskrävande, torde emellertid
— om byggmyndigheterna visar tillräcklig fasthet vid krav på rättelse
— leda till att de byggande icke gärna tar den risk, som en överträdelse
innebär. Vad beträffar de byggandes intresse torde detta — såsom utredningen
framhållit — kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,
enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens
prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet att söka byggnadslov
icke föreligger.
Min principiella ståndpunkt är alltså den, att skyldigheten att söka byggnadslov
utan olägenhet bör kunna inskränkas rätt avsevärt men att de
byggandes rutt att påkalla prövning av en tilltänkt åtgärds författningsenlighet
i princip bör vara oinskränkt.
Utredningens förslag att helt förlägga tillståndsprövningen \ad angår
byggande till byggnadsnämnderna med undantag blott för vissa dispensärenden
innebär enligt min mening en i stort sett lämplig decentraliseringsoch
rationaliseringsåtgärd. Att en del ärenden från den egentliga landsbygden
nu handlägges av länsstyrelserna i första instans är en nödfallsutväg,
som i det långa loppet icke kan vara lämplig. Länsstyrelsernas uppgift bör
vara av ledande, rådgivande och övervakande natur, och ståndpunktstagandet
till de särskilda byggprojekten bör i första hand ankomma på de lokala
organen. Skälen härtill beslår icke endast i länsstyrelsernas brist på resurser
för att handhava en mera ingående tillsyn av byggnadsverksamheten
utan är framförallt den, att de lokala organen genom sin förankring i orten
har speciellt goda kvalifikationer för uppgifter av sistnämnda art. Länsstyrelsens
nuvarande uppgift att i första instans granska projekt för enstaka
byggföretag vållar tjänstemännen på länsplanet en del onödiga detaljproblem
och inkräktar därigenom på deras möjlighet att vinna översikt över och
gripa sig an med de större problemen. Kanske kan man ställa sig tveksam,
huruvida byggnadsnämnderna i en del landskommuner för närvarande har
den erfarenhet och den tillgång på teknisk sakkunskap, att de kan anses
helt lämpliga att pröva ärenden angående större byggnadsprojekt. Sådana
förekommer emellertid endast sällan i kommuner av denna karaktär.
När ett dylikt ärende någon gång uppträder, kan byggnadsnämnden säkerligen
påräkna hjälp från länsstyrelsen för att anskaffa nödig expertis. F. ö.
har kommunerna själva på senare år genom samgående skapat tillgång på
sådan teknisk service, atl frågan endast sällan torde vålla några bekymmer.
Jag anser mig med hänsyn till det anförda kunna tillstyrka utredningens
förslag i nu förevarande del.
Slopandet av den generella skyldigheten att söka byggnadslov inom städer,
köpingar och vissa municipalsamhällen är att beteckna som ett led i
104 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
det av mig förut behandlade förslaget att upphäva de nuvarande särbestämmelserna
om byggande inom dessa områden. Det förtjänar framhållas att
skyldighet att söka byggnadslov vid behov skall kunna införas genom att
utomplansbestämmelser bringas i tillämpning. En sådan ordning synes mig
praktisk, och jag tvekar icke att förorda densamma. Den skärpning av de
nuvarande bestämmelserna, som ligger i att byggnadslov skall sökas inom
område med fastställd generalplan, går visserligen icke helt i linje med förenklingssträvandena.
Starka skäl talar emellertid för att fastställd generalplan
i detta hänseende jämställes med detaljplan. Eftersom fastställelse av
generalplan hittills icke sökts annat än i något enstaka fall, har skärpningen
av bestämmelserna på denna punkt icke någon nämnvärd betydelse
för den byggande allmänheten. Jag vill därför icke motsätta mig utredningens
förslag i detta hänseende.
Förslaget att i vissa fall medgiva befrielse från skyldigheten att söka
byggnadslov är icke fullt så radikalt som det i förstone förefaller. Befrielsen
skall nämligen enligt förslaget icke ha någon inverkan på skyldigheten att
ingiva ritningar och andra handlingar eller i fråga om byggnadsnämndens
besiktningar. Den egentliga innebörden av befrielsen blir därför blott att den
byggande icke behöver avvakta byggnadsnämndens beslut utan äger påbörja
byggnadsföretaget, så snart ritningar och övriga handlingar ingivits till
nämnden. Det oaktat kan bestämmelsen, om den icke tillämpas med största
urskillning, lätt komma att framstå som en orättvis privilegiering av viss
eller vissa byggföretagare. Jag kan därför icke tillstyrka, att den göres tilllämplig
beträffande bebyggelse i allmänhet, exempelvis bostadsbebyggelse.
Vad angår industribebyggelse är förhållandena ofta sådana, att byggnadsnämndens
förhandsgranskning av byggprojekten icke har någon större uppgift
att fylla. Det torde knappast kunna av den byggande allmänheten anses
som något anmärkningsvärt, att bebyggelse av denna art underkastas andra
regler än t. ex. bostadsbebyggelsen. Jag förordar därför, att möjlighet till
befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov införes beträffande sådant
industriområde, som ligger avskilt från övrig bebyggelse och är i en ägares
hand. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om befrielsens ganska begränsade
innebörd anser jag icke erforderligt att införa några speciella bestämmelser,
t. ex. om förhandsgranskning av annan myndighet e. d.
Den nu gällande anmälningsskyldigheten vid nybyggnad inom område på
landsbygden, för vilket varken gäller plan eller utomplansbestämmelser,
har huvudsakligen till ändamål att sätta byggnadsnämnden i stånd att bedöma,
huruvida tätbebyggelse håller på att uppkomma, och att vid behov
ta initiativ till upprättande av plan eller införande av utomplansbestämmelser.
Eftersom anmälningsskyldigheten på de flesta håll icke fullgöres och
då byggnadsnämnderna på landsbygden även därförutan torde ha erforderlig
lokalkännedom, biträder jag förslaget att skyldigheten slopas.
Jag övergår härefter till alt tala om de särskilda åtgärder, för vilka byggnadslov
skall krävas.
Kravet på byggnadslov för nybyggnad samt för mera betydande ändrings -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
105
arbetea som icke är att hänföra till nybyggnad anser jag i princip vara
ofrånkomligt. Detta utesluter dock icke, att detaljbestämmelserna i ämnet
kan tänkas undergå vissa uppmjukningar. Nuvarande bestämmelser går i
vissa hänseenden väl långt. Utredningens förslag att inskränka kravet på
byggnadslov för ändringsarbeten att avse endast sådana arbeten, som berör
konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder, rök- eller ventilationskanaler
eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende,
är i jämförelse därmed att föredraga. Därigenom klargöres bl. a. att
en åtgärd icke fordrar byggnadslov enbart därför att den berör byggnadens
vitala eller ur brandskyddssynpunkt känsliga delar och att byggnadslov behöver
sökas endast om arbetena påverkar dessa byggnadsdelar i konstruktivt
hänseende. Åtgärder, som vidtages inom en bostadslägenhet och icke
avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende, kommer i regel icke att fordra
byggnadslov. Däremot kommer byggnadslov alltjämt att krävas för sådana
åtgärder som exempelvis sammanslagning eller uppdelning av lägenheter,
inredande av bostadslägenhet å förut oinredd vind, anordnande av eldstäder
m. m.
Vad speciellt beträffar reglerna om vad som är att hänföra till nybyggnad
har utredningen — enligt min mening med fog — kritiserat den stränga
bestämmelse i nu gällande byggnadsstadga, enligt vilken varje ändring, om
än aldrig så obetydlig, på byggnad som strider mot gällande detaljplan eller
utomplansbestämmelser eller vissa bestämmelser i BS, anses som nybyggnad.
Den huvudsakliga betydelsen av detta stadgande ligger icke i och för
sig i att åtgärden kommer att kräva byggnadslov utan däri, att den i princip
icke får komma till stånd utan dispens från planen eller bestämmelserna.
Genom att vägra dispens har byggmyndigheterna möjlighet att hindra, att
byggnaden genom ändringsarbeten stiger i värde på ett sätt, som förhindrar
genomförandet av planen eller bestämmelserna. Stadgandet är säkerligen
icke avsett att lägga hinder i vägen för att egnahem och liknande fastigheter
bibehålies vid en standard, som motsvarar nutidens krav. För att så skall
ske fordras att dispensbefogenheten liandhaves tämligen liberalt. Emellertid
har det icke kunnat undvikas, att tillämpningen blivit ganska olika i skilda
orter. Enligt min mening föreligger knappast någon anledning att upprätthålla
kravet på dispens för sådana ändringsarbeten på en- och tvåfamilj shus,
vilka varken kan betecknas som ny-, till- eller påbyggnad eller som ombyggnad
eller därmed jämförlig åtgärd och vilka ej heller innebär att byggnaden
helt eller delvis inredes till väsentligen annat ändamål än det, vartill den
förut varit använd. Jag ansluter mig alltså till förslaget alt helt undantaga
dylika mindre ändringsarbeten på en och tvåfamilj shus från begreppet nybyggnad.
Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för inhägnande av fastighet
går enligt min uppfattning onödigt långt. Beskaffenheten av de stängsel,
som uppsätles kring enskilda fastigheter, är i regel icke en angelägenhet
av den betydelse, att någon form av förhandskontroll erfordras. Det bör
kunna räcka med en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet att hålla
106 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tomten med därå anbragta anordningar i vårdat skick samt om befogenhet
för byggnadsnämnden att ingripa, om så ej sker. Erfordras en närmare reglering,
bör den ske i stadsplanen. Det finns emellertid -— på sätt framhållits
i en del remissyttranden — missförhållanden, med vilka man näppeligen
kommer till rätta med allmänna bestämmelser av denna karaktär.
Jag syftar härvid på fall, då stängslen göres så höga eller i sådant utförande,
att de skymmer sikten för trafiken eller verkar besvärande för
grannfastigheterna. Med tanke på dylika fall tror jag ej, att en bestämmelse
om skyldighet att söka byggnadslov kan helt avvaras. Den torde
emellertid kunna inskränkas att avse mur, plank eller därmed jämförlig
anordning, vilket innebär att staket och grindar av sedvanlig beskaffenhet
uteslutes från dess räckvidd. Utredningens förslag bör jämkas i enlighet
härmed.
Beträffande frågan om rivning av byggnad biträder jag de sakkunnigas
förslag enligt vilket byggnadslov skall fordras inom område med stadsplan
men icke inom landet i övrigt.
Likaledes kan jag i princip ansluta mig till utredningens mening att en
allmän bestämmelse om byggnadslov för schaktning, sprängning, trädfällning
och därmed jämförliga åtgärder icke har någon större uppgift att
fylla. Jag vill dock göra ett undantag för åtgärder, vilka innebär en avsevärd
ändring av höj dläget för tomt eller del därav. Sådana åtgärder kan
kraftigt påverka förhållandena å tomlen och angränsande fastigheter, även
om de icke är av den betydelse för möjligheterna att utnyttja området, att
ingripande kan ske med stöd av 40, 110, 147 eller 148 §§ BL. För dylika åtgärder
bör därför enligt min mening fordras byggnadslov. En bestämmelse
om byggnadslov för fällande av träd är däremot så lätt att kringgå, att man
redan av denna anledning bör avstå från att reglera hithörande frågor i författningen.
I fråga om kravet på byggnadslov för upplag och anordnande av materialgård
är jag av annan mening än utredningen. Visserligen anser jag det
överdrivet att uppställa krav på byggnadslov t. ex. i det fall, att en villaägare
på sin tomt upplägger t. ex. en vedstapel eller ett måttligt förråd av
byggnadsmaterial för en förestående reparation. Så torde emellertid de nuvarande
bestämmelserna i allmänhet icke ha tolkats. I praxis torde bestämmelsen
ha tillämpats såsom avseende i huvudsak blott mera omfattande
eller permanenta upplag. Den har visat sig vara ett rätt gott vapen,
när det gällt att komma till rätta med t. ex. sådana fall, då någon använder
en tomt inom tättbebyggt område såsom upplag för byggnadsmaterial eller
kasserade bilar. Även om ett dylikt upplag hålles i vårdat skick, kan förekomsten
därav vålla stor olägenhet för dem, som bebor angränsande tomter.
I svårare fall kan dylika upplag helt förändra områdets karaktär. Jag anser
därför, att den nuvarande bestämmelsen icke kan avvaras. — Vad utredningen
yttrat om behovet av ett särskilt stadgande om byggnadslov för bensinmackar
och andra fasta anordningar för förvaring eller hantering av
107
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
brännbara vätskor anser jag beaktansvärt. Jag föreslår, att bestämmelserna i
ämnet utformas i överensstämmelse med vad utredningen förordat.
I fråga om skyldigheten att söka byggnadslov för skyltar och ljusanordningar
m. m. kan det möjligen ifrågasättas, om icke utredningens förslag
är väl restriktivt, i vad det går ut på att dylik skyldighet skall föreligga endast
inom område med stadsplan men icke inom område med byggnadsplan.
Goda skäl kan åberopas till stöd för åsikten, att frågan bör vara reglerad
på samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse, oavsett
planinstitutet. Emellertid har icke försports, att avsaknaden av särskilda
bestämmelser för byggnadsplaneområdena på landsbygden hittills
skulle ha orsakat några avsevärda olägenheter. F. n. saknas därför enligt
min mening tillräckliga skäl att göra någon så betydande utvidgning av bestämmelsernas
giltighetsområde, som deras utsträckande till områden med
byggnadsplan skulle innebära. — En annan tänkbar invändning mot utredningens
förslag gäller de talrika fall, då stadsplan icke hunnit fastställas
och byggande sker på grund av dispens från gällande byggnadsförbud.
Enligt förslaget skulle det även sedan planen fastställts bli svårt att komma
till rätta med olämpliga skyltar och ljusanordningar, som uppsatts före
planfastställelsen. Att införa en bestämmelse om byggnadslov för dylika
fall synes emellertid icke vara någon framkomlig väg, med mindre även de
materiella bestämmelserna om skyltar m. m. göres tillämpliga å nu förevarande
fall. Detta skulle emellertid innebära ett stort avsteg från grundtankarna
i utredningens förslag. Behovet av en reglering synes ej heller
vara mera framträdande, än att det i huvudsak kan anses tillgodosett genom
bestämmelserna i naturskyddslagen, hälsovårdsstadgan, väglagstiftningen och
författningarna angående brandväsendet. För vissa fall, då skylt eller annan
särskild anordning utförts så, alt den uppenbarligen medför risk för olycksfall
eller annan allvarlig olägenhet, t. ex. om den anbragts för lågt med
hänsyn till gångtrafiken eller kan förväxlas med vägmärken eller ljussignaler
för trafiken, torde emellertid byggnadsnämnden böra ha befogenhet
att förordna om rättelse, oavsett den tidpunkt när anordningen tillkommit
och oavsett om anordningen är belägen inom område med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser. Till denna fråga skall jag återkomma
i annat sammanhang. Någon jämkning av utredningens förslag till
bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov föranledes ej härav.
Övriga punkter i utredningens förslag föranleder icke något särskilt uttalande
från min sida.
Motioner
I motionen I: 596 yrkas att byggnadslov skall krävas, i varje fall inom område
med fastställd stadsplan, för omfärgning av fasad och utbyte av taktäckningsmaterial.
Motivet för motionärerna är att i annat fall väsentliga
skönhetsvärden kan gå till spillo.
I motionen 1: 598 föreslås att byggnadslov skall krävas för uppsättande av
108
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
skyltar icke blott — i enlighet med gällande rätt och propositionen — inom
område med stadsplan utan även inom område med byggnadsplan och utomplansbestämmelser
Motionären åberopar icke blott estetiska utan även trafiktekniska
synpunkter.
Utskottet
De lättnader i gällande bestämmelser om byggnadslov som föreslås i propositionen
anser utskottet vara välgrundade. Det förtjänar emellertid att
påpekas att den enskilde byggherrens större frihet i fråga om skyldigheten
att söka byggnadslov ingalunda innebär alt han icke i allo har att följa gällande
byggnadslagstiftning. Det åligger byggnadsnämnderna att övervaka
att detta iakttages och att i samband därmed tillse att rättelse sker. Byggnadsnämnderna
får också enligt förslaget ökade resurser härför.
Det synes osäkert huruvida det är departementschefens mening att den
större friheten skall gälla också den som vill måla om en husfasad i en
annan färg. I propositionen återges ett uttalande av byggnadsutredningen
•— gällande tolkningen av dess förslag •—- att byggnadslov icke lärer fordras
för målningsarbete men däremot för putsning eller påläggande av ytterpanel
på en byggnad som förut icke varit putsad eller försedd med panel. Utredningens
ståndpunkt har mött kritik under remissbehandlingen men har
icke närmare berörts av departementschefen.
Motionärerna (motionen I: 596) är av annan uppfattning än utredningen
och anser sålunda att omfärgning ävensom byte av taktäckningsmaterial
skall föregås av byggnadslov.
I förslaget till ny byggnadsstadga förutsättes byggnadslov för varje åtgärd
som avsevärt påverkar byggnads yttre utseende. Enligt utskottets mening
får omfärgning av fasad, som ej vetter mot kringbyggd gård eller annan
sådan plats, anses vara en dylik åtgärd. Utskottet anser också att den som vill
övergå från ett taktäckningsmaterial till ett annat bör vara skyldig att söka
Byggnadslov. Utskottet vill med dessa uttalanden ingalunda ha sagt att utskottet
motsätter sig att husen i våra städer får en friare och gladare färgsättning.
I likhet med motionärerna anser utskottet att skyldigheten att söka
Byggnadslov i dessa fall bör begränsas till områden med stadsplan.
I anledning av den i motionen I: 598 berörda frågan vill utskottet uttala
att utskottet icke finner det erforderligt att utsträcka skyldigheten att söka
Byggnadslov för uppsättning av skyltar också till områden med byggnadsplan
och utomplansbestämmelser. Gällande lagstiftning erbjuder åtskilliga
möjligheter att komma till rätta med skyltar som är störande på stads- eller
landskapsbilden eller för trafiken. Om det skulle visa sig att dessa möjligheter
är otillräckliga eller ineffektiva, bör frågan emellertid ånyo uppmärksammas
och närmare överses i därför lämpat sammanhang.
Utskottet tillstyrker således propositionen med en viss — av motionen
I: 596 föranledd — jämkning. Motionen I: 598 avstyrkes.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
109
Byggmyndighetema
Gällande bestämmelser
I 10—12 samt 104, 106 och 173 §§ gällande BS ges föreskrifter om byggnadsnämnds
sammansättning, val av ledamöter i nämnden, sammanträden, ordning
för beslut m. in.
Byggnadsnämnd i stad skall bestå av fem ledamöter, där ej i byggnadsordningen
bestämmes att antalet ledamöter skall vara tre. Av ledamöterna
utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga. Vidare ges föreskrifter
om ledamöternas kvalifikationer, i vilket hänseende bl. a. stadgas, att praktisk
erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål bör
vara företrädd samt att den magistratsvalde ledamoten bör utses bland magistratens
ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren. I stad utan magistrat
är kommunalborgmästaren självskriven ledamot i byggnadsnämnden. På landet
skall nämnden bestå av tre ledamöter, såvida ej länsstyrelsen bestämt,
att antalet skall vara fem. Av ledamöterna utses en av länsstyrelsen och de
övriga av kommunalfullmäktige. Med avseende å personvalet rekommenderas
bl. a. att praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande
spörsmål blir företrädd i nämnden. — Övriga hithörande bestämmelser
är lika för stad och landsbygd.
Utredningen
Utredningen framhåller, att huvudparten av de myndigheter, med vilka
den byggande allmänheten träder i kontakt, är kommunala. Uppgiften att
undanröja det s. k. byggkrånglet består därför till icke oväsentlig del i att
undersöka och förbättra förutsättningarna för ett friktionsfritt samarbete
mellan de olika kommunala myndigheterna inbördes. I princip bör det enligt
utredningen anses vara kommunernas ensak att själva ordna detaljerna
i sin förvaltningsapparat. Emellertid har utredningen sett som en av sina
uppgifter att föreslå utrensning ur lagstiftningen av sådana bestämmelser,
som direkt motverkar eventuella försök att lösa samordningsfrågan efter de
linjer, som utredningen för sin del anser lämpliga.
Utredningen bar framhållit, att skillnaden mellan byggnadsnämnden och
de kommunala förvaltningsorganen i egentlig mening främst består i att
nämnden genom byggnadsförfattningarna fått ett bestämt verksamhetsområde,
som icke kan inskränkas genom beslut av kommunen. I författningarna
och motiven till dessa betonas härjämte, att nämnden skall fullgöra
sina uppgifter fullt självständigt och alltså icke står i något lydnadsförhållande
till kommunen. Vidare ges för byggnadsnämnd åtskilliga detalj föreskrifter,
som avviker från närmast motsvarande regler i kommunallagarna,
t. ex. om att vissa ledamöter av nämnden skall utses på annat sätt än genom
val av kommunens fullmäktige, om ledamotsantalet, om vissa tjänstemän
som skall finnas hos nämnden, om rätt för vissa statliga eller kom
-
no
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
munala tjänstemän att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden,
om ordningen för fattande av beslut, om besvär över nämndens beslut m. m.
Byggnadsnämndens sammansättning och ställning är enligt utredningens
mening av sekundär betydelse så länge full enighet råder mellan nämnden
samt kommunens styrelse och fullmäktige i fråga om grunddragen för kommunens
politik i de delar, som berör nämndens verksamhetsområde. Möjligheten
att nämnden eller några av dess ledamöter kan, förskansade bakom
sin särställning, driva en linje som strider mot kommunens politik i övrigt
medför emellertid att nämnden icke alltid från fullmäktiges och styrelsens
sida åtnjuter samma förtroende som de rent kommunala organen. På sina
håll har nämnden blivit isolerad och saknat nödig kontakt med företrädarna
för andra kommunala verksamhetsgrenar. Rent allmänt kan sägas,
att man på kommunalt håll icke alltid haft det intresse för byggnadsnämndens
verksamhet, som denna förtjänar. Detta har i sin tur lett till att det
blivit allt svårare för nämnden att hävda den centrala ställning i bebyggelsefrågor,
som byggnadslagstiftningen tillämnat densamma.
Utredningen har förordat, att bestämmelserna om byggnadsnämndens
organisation utformas i största möjliga överensstämmelse med vad som enligt
kommunallagen gäller för kommunala myndigheter i allmänhet. Utredningen
har framhållit, att ställningstagandet får konsekvenser främst i fråga
om nämndens sammansättning såväl vad beträffar ledamotsantalet som vad
beträffar de nuvarande reglerna om rätt för magistrat resp. länsstyrelse att
utse ledamot av nämnden och om ledamotskap för kommunalborgmästare.
Även övriga bestämmelser om nämndens organisation och arbetssätt bör bli
föremål för översyn i anslutning till motsvarande bestämmelser i kommunallagen.
En betydelsefull fråga är huruvida det bör ankomma på kommunens
fullmäktige eller på byggnadsnämnden att antaga och entlediga befattningshavare
hos nämnden. Bestämmelserna om besvär över byggnadsnämnds
beslut bör emellertid utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
nu gäller.
Remissyttranden
Förslaget att göra byggnadsnämnden till ett samordnings- och
serviceorgan i byggfrågor har nästan enhälligt tillstyrkts.
Utredningens uttalanden om byggnadsnämndens ställning,
i den kommunala myndighetsorganisationen har på några
håll starkt understrukits, medan man på andra håll ansett, att nämnden
bör ha en mera självständig ställning än vad utredningen synes ha förutsatt.
Såsom exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stockholm, vilka
understrukit att utredningens förslag i fråga om byggnadsnämndens organisation
innebär en konsekvent tillämpning av den kommunala självstyrelsens
principer och andemeningen i den nya kommunallagen. Byggnadsnämnden
i Sollentuna har ansett, att förslagen är ett led i en ofrånkomlig utveckling.
Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett, att nämndens effektivitet bäst
in
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
främjas genom att nämnden får en stark förankring i kommunens fullmäktige
och styrelse samt om möjligt även hos andra kommunala myndigheter.
Hovrätten för Västra Sverige har sagt sig i princip icke ha något att erinra
mot att byggnadsnämnden erhåller samma ställning som andra kommunala
nämnder under förutsättning att besvärsrätten utformas på ett tillfredsställande
sätt. — Däremot har lantmäteristgrelscn vänt sig mot att utredningen
gjort uttalanden, vilka kan tydas som rekommendationer att göra byggnadsnämnden
till ett organ, som i likhet med kommunens styrelse främst har att
tillgodose kommunens intressen. Länsstyrelsen i Kronobergs län — som i
princip tillstyrkt förslagen i organisatoriskt hänseende — har dock ansett
sig böra betona, att vid konflikt mellan kommunens och de enskildas intressen
ett objektivt hänsynstagande bör få fälla utslaget. En liknande ståndpunkt
har intagits av bl. a. styrelsen för Svenska stadsförbundet, fullmäktige
i Solna, Alvesta och Skellefteå stad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
överlantmåtafna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs
och Gävleborgs län, länsarkitekten i Stockholms län samt byggnadsnämnderna
i Sundsvall, Njurunda och Indalsliden har ansett att de organisatoriska
förändringarna innebär ett allvarligt försvagande av nämnden, å
andra sidan har från vissa håll, t. ex. av vågförvaltningen i Uppsala län, ifrågasatts,
om det verkligen kan vara lämpligt att ge byggnadsnämnden en så
stark ställning som den kommer att få enligt förslaget. Fullmäktige i Göteborg
har framhållit, att även kommunala organ är förpliktade att arbeta och
handla i överensstämmelse med gällande lagar och föreskrifter.
De förslag, som utredningen framlagt i fråga om byggnadsnämndens
organisation har i allmänhet tillstyrkts, särskilt på kommunalt
håll. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har som sin bestämda mening
framhållit, att byggnadsnämnden bör organiseras på samma sätt som
kommunala myndigheter i övrigt. De nuvarande bestämmelserna innebär
icke någon garanti för att nämnden tillföres större sakkunskap, och behovet
av sådan bör f. ö. lösas i annan ordning. Bland dem, som oreserverat
tillstyrkt förslaget, må i övrigt nämnas Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag och Sveriges byggmästareförbund.
En ganska stor grupp av yttranden går ut på att frågan om byggnadsnämndens
sammansättning är av underordnad betydelse. Såsom exempel må nämnas
yttrandet från fullmäktige i Göteborg, vilka framhållit, att byggnadsnämndens
ställning för denna stads vidkommande icke utgjort något problem
men att det snarast är en fördel, att de organisatoriska reglerna icke
mer än nödvändigt skiljer sig från vad som gäller andra kommunala organ.
Länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län har ansett att
de nuvarande särbestämmelserna kanske har en viss uppgift att fylla men
har likväl icke velat motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
har sagt sig icke ha något att erinra mot förslaget och har härvid speciellt
åberopat, att ändamålet med länsstyrelsens rätt att utse en ledamot, nämligen
att tillföra nämnden juridisk sakkunskap, ändock icke kunnat tillgodoses.
112
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Bland dem, som motsatt sig förslaget, är främst att nämna hovrätten för
Nedre Norrland. I dess yttrande har betonats att de nuvarande särbestämmelserna
för byggnadsnämnden torde vara direkt motiverade av nämndens
uppgift att handha tillämpningen av byggnadslagstiftningen och kontrollera
efterlevnaden därav. Ett betraktelsesätt, enligt vilket det icke spelar
någon större roll med vilken grad av opartiskhet en fråga i första instans
avgöres, är ej förenligt med hävdvunna rättsbegrepp. Hovrätten har därför
avstyrkt förslaget i förevarande del. Under alla förhållanden bör den bestämmelse
bibehållas, enligt vilken en av byggnadsnämndens ledamöter
skall utses av annan myndighet än kommunens fullmäktige. Eftersom magistratens
uppgifter är ställda på avskrivning, torde det lämpligen kunna
ankomma på länsstyrelsen att förordna denne ledamot även i de nuvarande
magistratsstäderna. Det förtjänar vidare att övervägas, om icke den ifrågavarande
ledamoten tillika bör vara självskriven ordförande i nämnden. Åtminstone
i stad samt i annan ort där större byggnadsverksamhet kan förväntas
bör han vara lagfaren. Länsstyrelsen i Södermanlands län har hävdat,
att byggnadsnämndens ställning och sammansättning icke bör rubbas
samtidigt med att man genomför den föreslagna decentraliseringen av dispensprövningen.
Bland övriga yttranden i denna grupp är att nämna de,
som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och
Värmlands län, fullmäktige i Kristianstad, Sveriges fastighetsägareförbund,
Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Stockholms handelskammare,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Näringslivets byggnadsdelegalion,
Svenska naturskyddsföreningen samt Riksförbundet Landsbygdens
folk.
I några yttranden har särskilt betonats vikten av att nämnden får tillgång
till juridisk sakkunskap, överståthållarämbetet har dock förklarat sig
anse det lämpligt, att en ledamot av nämnden utses av länsstyrelsen. Som
en annan tänkbar lösning har emellertid antytts möjligheten av att i byggnadsstadgan
upptaga en föreskrift om att en ledamot av nämnden om möjligt
skall vara lagfaren. Andra yttranden, som framhåller vikten av att om
möjligt ha en jurist i nämnden, är de som avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens
län, länsarkitekten i Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Hagfors,
drätselkammaren i Mjölby, Svenska kommunal tekniska föreningen
samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.
I andra yttranden har det speciellt framhållits som en tillgång för nämnden,
att en av dess ledamöter ej är kommunvald. Länsstyrelsen i Uppsala
län har ansett, att länsstyrelsens möjlighet att tillsätta en ledamot av byggnadsnämnden
varit av stort värde, när det gällt att komma till rätta med
lokala missförhållanden. Länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands län har
av liknande skäl ställt sig tveksamma till förslaget i förevarande del. Samma
mening har intagits av bl. a. fullmäktige i Skellefteå stads- och landskommuner.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
113
Departementschefen
I och med att kommunernas verksamhet kommit att spänna över ett allt
vidare fält, har det framstått som alltmera uppenbart, att specialområden sådana
som planläggnings- och byggnadsverksamheten icke låter sig bestämt
avgränsas från annan verksamhet, som ankommer på kommunerna. Framför
allt gäller detta bebyggelseplaneringen, vilken man numera på kommunalt
håll är benägen att se som ett av de viktigare leden i kommunens långsiktiga
ekonomiska politik. I och med att kommunerna börjat föra en alltmera
aktiv bostadspolitik, bär även detaljregleringen av bebyggelsen kommit
att tilldraga sig deras intresse.
Enligt byggförfattningarna är byggnadsnämnden ett specialorgan med
uppgift främst att handhava och vaka över tillämpningen av byggnadslagstiftningen.
Detta behöver givetvis icke betyda, att nämnden intar någon
motsatsställning till de organ, som övar bestämmanderätt i ekonomiska angelägenheter.
Visserligen är nämndens uppgifter och dess sätt att fullgöra
dessa av intresse även för andra än kommunen, och det är av vikt, att
uppgifterna fullgöres på ett objektivt sätt. Detta får emellertid inte innebära,
alt nämnden bedriver sin verksamhet på ett sätt, som står i strid mot
kommunens intentioner i stort, även om följden kan bli, att enstaka detaljavgöranden
kanske utfaller på annat sätt än man helst skulle önska inom
de organ, som handhar andra kommunala uppgifter. Byggnadslagstiftningen
utgår från att planläggning samt i stor utsträckning även annan bebyggelseoch
markpolitik i första hand är kommunala uppgifter, och kommunen har
redan nu ett avgörande inflytande på byggnadsnämndens sammansättning.
Emellertid får man nog säga, att lagstiftningen på många punkter onödigt
hårt betonar behovet av tvång och sträng kontroll såväl mot kommunen
som mot de enskilda, när det gäller att genomföra grundtankarna i lagstiftningen.
Ibland har denna inställning till lagstiftningen lett till att man
inom byggnadsnämnderna hårt betonat sin särställning i förhållande till
de rent kommunala organen och t. ex. velat undandraga sig att medverka i
den ekonomiska planläggningsverksamhet, som dessa bedriver. De fackmannasynpunkter,
som nämnden stundom kommit att företräda, bär ibland haft
svårt att förlika sig med kommunernas anspråk på att själva bestämma omfattningen
och takten i sina investeringar. Följden härav har icke sällan
blivit den, att byggnadsnämnden tappat kontakten såväl med sina egentliga
uppdragsgivare —- kommunerna — som med de sidoordnade organen på det
kommunala planet.
Samtidigt har den samhälleliga utvecklingen lett därhän, att allt flera
myndigheter — både statliga och kommunala — fått uppgifter som på något
sätt sammanhänger med byggfrågorna. Sambandet mellan dessa fackmyndigheter
har utförligt avhandlats av utredningen, och jag saknar anledning
att här upprepa vad som i sådant hänseende anförts. Jag vill emellertid
betona, att den fortgående specialiseringen och den omständigheten, att
olika myndigheter kommit att alltmera framstå som företrädare för renodlade
facksynpunkter, skapat ett behov av samordning mellan mvndig
S
llihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Xr 96
11-i Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1950
heterna, som tidigare icke förefunnits. Detta behov erkännes icke alltid
av fackmyndigheterna själva.
Samordningsbehovet på det kommunala planet kan tänkas tillgodosett
på flera olika sätt. En tänkbar metod är att fackmyndigheterna sammanslås
till större enheter. En annan möjlighet är att de underordnas en för dem
alla gemensam styrelse. En tredje möjlighet är alt man genom partiella reformer,
främst genom förändringar i fackmyndigheternas organisation samt
genom skyldighet för dem att bedriva samråd i alla ärenden av större vikt,
söker så långt möjligt motverka tendenserna till partikularism men i övrigt
behåller systemet med specialmyndigheter väsentligen oförändrat.
Sammanslagning av de kommunala specialmyndigheterna kan f. n. knappast
anses som någon praktisk lösning. Tvärtom tenderar utvecklingen mot
ökad specialisering. Arbetsuppgifterna för de myndigheter, som skulle
uppkomma genom en sammanslagning av de kommunala specialorganen -—
byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandmyndighet etc. — skulle bli så omfattande
och olikartade, att en uppdelning av verksamheten likväl på de flesta
håll skulle visa sig behövlig, och reformen torde därför knappast få någon
större praktisk effekt. Denna utväg är därför icke framkomlig.
Den andra lösningen, nämligen att låta specialmyndigheterna underordnas
ett gemensamt organ — varvid närmast kommunens styrelse kommer i
fråga — möter väsentligen samma invändningar. Härtill kommer de principiella
betänkligheter som man, enligt vad som framkommit i remissyttrandena,
på många håll hyser mot att stadfästa ett lydnadsförhållande mellan
kommunens styrelse och fackorganen. En sak för sig är att erkänna det
förhållandet, att fackorganen såsom helt eller till väsentlig del utsedda av
kommunen icke kan eller bör i väsentliga frågor driva en politik, som avviker
från kommunens. Detta hindrar icke att man av ledamöter och tjänstemän
hos fackorganen bör kunna förutsätta ett självständigt omdöme och
förmåga att handla på eget ansvar även i frågor där kommunen är part.
Den tredje möjligheten, nämligen att genom partiella reformer göra fackmyndigheterna
mera skickade att fullgöra sina uppgifter, är den, som utredningen
anslutit sig till. De reformer, som utredningen förordat, består
dels i en omorganisation av byggnadsnämnden och dels i införande av en
vidsträckt skyldighet att samråda med andra myndigheter och att bedriva
serviceverksamhet gentemot allmänheten.
I och för sig är kanske de nuvarande bestämmelserna om byggnadsnämndens
sammansättning icke av den art, att de behöver utgöra hinder för
nämnden att fylla de funktioner, vilka bör tillkomma densamma. Med hän^
tendensen inom kommunallagstiftningen f. n. går mot att såvitt
möjligt organisera alla organ på det kommunala planet efter mönster av
kommunallagen, skulle emellertid de nuvarande reglerna, om de bibehölles
oforandrade, komma att framstå som ett betydelsefullt principiellt avsteg
från ett eljest enhetligt system. Den omständigheten att byggnadsnämnden
tungor uppgifter, som är av intresse även ur andra synpunkter än de kommunala,
hindrar inte att dess ledamöter utses av kommunen. På andra när
-
115
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
stående områden, bl. a. i den av fjolårets senare riksdag antagna nya hälsovårdsstadgan,
har tillämpats i huvudsak samma principer som dem utredningen
förordat i nu förevarande fall. Jag anser att en motsvarande reform
bör komma till stånd även beträffande byggnadsnämnderna och tillstyrker
att de organisatoriska bestämmelserna utformas i huvudsak efter de av utredningen
uppdragna linjerna.
Den nu förordade lösningen av de organisatoriska spörsmålen innebär att
den erforderliga samordningen mellan byggnadsnämnden och sidoordnade
myndigheter åvägabringas genom bestämmelser om skyldighet att i erforderlig
omfattning bedriva samråd med dessa. I remissyttrandena har nämnts
ett flertal myndigheter, med vilka sådant samråd bedömts vara särskilt angeläget.
Uppräkningen skulle med lätthet kunna utökas med ytterligare ett
stort antal myndigheter. Till följd av den snabbt fortgående utvecklingen på
olika områden och därav föranledda organisatoriska förändringar torde det
i själva verket icke vara möjligt att i själva författningen reglera omfattningen
av samrådsförfarandet genom att där uppräkna de myndigheter, vilkas
mening byggnadsnämnden i skilda fall skall vara skyldig att inhämta.
Frågan bör i stället lösas genom en allmänt hållen regel om skyldighet för
byggnadsnämnden att höra andra myndigheter i erforderlig omfattning. I
vilken form detta skall ske, bör däremot lämnas öppet. Utredningen har i
sitt betänkande antytt, hur frågan i vissa fall kan lösas utan alltför tidsödande
remissförfarande. Det torde kunna förutsättas, att byggnadsstyrelsen
kommer att tillhandagå byggnadsnämnderna med de anvisningar, som
härutöver kan visa sig erforderliga, t. ex. med rådgivande förteckningar över
de myndigheter, från vilka yttrande regelmässigt bör inhämtas i ärenden
av skilda slag.
Någon anledning att införa bestämmelser, som hindrar byggnadsnämnden
att i sitt beslut frångå mening, vilken uttalats av viss remissmyndighet, föreligger
enligt min uppfattning icke. Däremot anser jag, att det bör åligga
nämnden att där så sker omedelbart underrätta myndigheten om beslutet.
Vad särskilt angår utredningens förslag att på byggnadsnämndens befattningshavare
överföra tillsynen över arbetarskyddet vid husbyggnadsarbete
anser jag att denna fråga bör i den omfattning, som befinnes lämplig, kunna
lösas genom att byggnadsnämndens befattningshavare förordnas till kommunala
tillsyningsmän enligt författningarna om arbetarskydd. Några särskilda
bestämmelser härom torde åtminstone t. v. icke erfordras.
Motioner
I motionerna 1: 597, It: 711 samt I: 601 och II: 713 avstyrkes förslaget om
ändring av byggnadsnämnds sammansättning. Gemensamt för motionerna
är vidare att man anser den nuvarande bestämmelsen att eu av nämndens
ledamöter utses av magistrat eller — i vissa fall -— länsstyrelse i viss utsträckning
är en garanti för en objektiv behandling av ärendena. Eftersom
byggnadsnämndens befogenheter genom den föreslagna lagen kommer att be
-
116 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tydligt vidgas är det för framtiden än mer befogat att den angivna synpunkten
beaktas.
I motionerna 1: 591 och It: 111 yrkas därför att någon ändring ej göres i
nuvarande bestämmelser om byggnadsnämnds sammansättning.
I motionerna l: 601 och II: 113 föreslås däremot — under åberopande av
att magistraterna inom kort kommer att helt avvecklas — att länsstyrelsen
skall utse en av byggnadsnämndens ledamöter.
Utskottet
Sedan tillkomsten av 1947 års byggnadslag skall i varje kommun finnas
en byggnadsnämnd. Av dess ledamöter utses alla utom en av kommunens
fullmäktige. I inagistratsstäderna utses den återstående ledamoten av magistraten;
i fögderistäderna är kommunalborgmästaren självskriven ledamot;
i övriga kommuner utses den återstående ledamoten av länsstyrelsen.
— Propositionen innebär att alla ledamöterna utses av fullmäktige. Några
särskilda kvalifikationsgrunder föreslås icke. Häremot har motionärerna
genmält att de finner det värdefullt att en av ledamöterna utses av annan
än fullmäktige. Nämnden skulle på det sättet och i överensstämmelse med
gällande rätt tillföras ett fristående och sakkunnigt inslag.
När den nuvarande kommunallagen kom till, uttalades av såväl föredragande
departementschefen (prop. 210/1953 s. 53) som vederbörande riksdagsutskott
(konstitutionsutskottet nr 22/1953 s. 8) att man vid kommande
reformer av lagar med kommunalrättsligt innehåll borde tillse, att bestämmelserna
om kommunernas förvaltningsorgan anpassades efter den
nya kommunallagen och därigenom fick en enhetligare karaktär. Detta får
anses innebära att speciella kvalifikationsgrunder för medlemskap i kommunalt
organ om möjligt bör utmönstras ur författningarna. I enlighet med
dessa grundsatser har bestämmelserna om socialnämndens och hälsovårdsnämndens
sammansättning utformats. Detsamma gäller om barnavårdsnämnden
i Kung]. Maj :ts till lagrådet nyligen remitterade förslag till ny
barnavårdslag. Förslaget om bestämmelser om byggnadsnämnds sammansättning
ligger helt i linje med den princip som hittills ansetts böra råda vid
tillsättningen av kommunala organ. Denna princip rubbas enligt utskottets
mening icke därav att vissa av byggnadsnämndens uppgifter icke är enbart
kommunala. Byggnadsnämnden är ett kommunalt organ och bör då också i
sin helhet utses av den kommunala representationen. Föreligger behov av
särskild sakkunskap, kan och bör sådan i regel tillföras nämnden på annat
sätt.
Genom den föreslagna lagstiftningen erhåller nämnden betydligt vidgade
befogenheter och flera nya uppgifter. Det blir naturligtvis därför minst lika
viktigt som förut att uppdraget att vara ledamot i nämnden anförtros personer
som är lämpliga och intresserade för nämndens speciella uppgifter. Enligt
gällande BS bör till ledamöter i nämnden utses personer, som kan antagas
vilja främja ett sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur i övrigt.
117
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 ur 1959
I nämnden bör praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor ocli därmed sammanhängande
spörsmål vara företrädda. Den ledamot som magistraten utsei
bör väljas bland dess ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren, vilket torde
innebära att han skall ha avlagt juris kandidatexamen. Nu nämnda rekommendationer
har ej överförts till nya BS. Det torde emellertid utan särskilt
stadgande kunna förutsättas att de nämnda allmänna lämplighetskraven
också i framtiden kommer att beaktas vid tillsättning av ledamöter i
byggnadsnämnd. Ledamotskap av magistrat kan väl i motsats till lagfai enhet
icke sägas vara något allmänt lämplighetskrav. Med tanke på nämndernas
omfattande befogenheter och den ingripande betydelse som dess beslut
kan få, anser dock utskottet att man även i framtiden bör eftersträva att
det bland ledamöterna i byggnadsnämnden finns eu domare eller annan för
uppdraget väl kvalificerad jurist, detta givetvis sagt under förutsättning att
sådan sakkunskap finns att tillgå i kommunen.
Utskottets ståndpunkt innebär att propositionen bör bifallas och motionerna
avslås. Frågan om behörighet för vissa befattningshavare att tillhöra
byggnadsnämnd behandlas i den speciella motiveringen till 3 § BS.
Byggförfattningama
Departementschefen
I likhet med utredningen anser jag, att ändringarna i BL i och för sig icke
blir av den omfattning och betydelse, att de motiverar dess ersättande med
en helt ny lag. Ur systematisk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt,
att lagen och stadgan fått likaidad disposition. Med hänsyn till att rättsreglerna
på närstående områden är föremål för omarbetning — i vilket hänsende
särskilt förtjänar nämnas den utredningsverksamhet som bedrives av
1954 års fastighetsbildningskommitté — kan tidpunkten icke anses väl vald
för en mera genomgripande omstöpning av lagmaterialet. Frågan härom
bör därför t. v. få anstå.
Däremot står det utom tvivel att ändringarna i BS blir så omfattande,
att de nödvändiggör dess ersättande med en helt ny författning. Denna
torde, med de jämkningar som jag tidigare förordat, kunna utformas efter
de principer, vilka utredningen förordat.
Utredningens förslag till författningsförslag är utarbetade från förutsättningen,
att några särskilda byggnadsordningar för särskilda orter icke är
behövliga och att de f. n. gällande byggnadsordningarna efter en viss övergångstid
skall upphöra att äga giltighet. De skäl, som utredningen åberopat
härför, synes övertygande. Några invändningar mot att byggnadsordningarna
avskaffas har knappast avhörts. Jag anser därför, att utredningens
förslag i denna del bör kunna följas vid lagstiftningens slutliga utformning.
Vad angår förslaget att överföra huvudparten av de tekniska föreskrifter -
118
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2G år 1959
na i byggförfattningarna till tillämpningsföreskrifter och anvisningar, som
det skall ankomma på byggnadsstyrelsen att utfärda, torde det visserligen få
anses som en princip i sådana författningar, vilkas tillämpning ankommer
på kommunala organ, att så fullständigt som möjligt redovisa allt, som
dessa organ har att beakta vid prövningen. Denna princip kan dock på ett
specialområde som det förevarande icke drivas hur långt som helst. På
grund av ämnesområdets omfattning skulle författningstexten lätt komma
att svälla över alla gränser. Större delen av bestämmelserna rör dessutom
speciella frågor av teknisk karaktär vilka saknar intresse för andra än dem,
som handhar den rent tekniska granskningen och kontrollen av byggföretagen.
Bestämmelser av denna karaktär bör dessutom kunna ändras utan
alltför stor omgång för att motsvara utvecklingens krav. Allt delta gör att
man på förevarande område torde böra acceptera utredningens tanke att
överlämna eu bel del detaljfrågor till reglering i annan ordning än genom
allmän författning.
Å andra sidan kan det icke vara lämpligt att helt överlämna utfärdandet
av detalj föreskrifter till byggnadsstyrelsen eller annan myndighet. Liksom
hittills bör sådana föreskrifter, som avses få bindande karaktär, underställas
Kungl. Maj :t för att bli gällande. Enligt utredningens mening, vilken
jag kan dela, torde del emellertid icke vara nödvändigt att utfärda dylika
föreskrifter annat än i ganska ringa omfattning. Huvudparten av de regler,
som anses böra gälla för byggandet, torde kunna utformas såsom råd och
anvisningar till byggnadsnämnderna vid tillämpningen av byggnadsstadgan.
Någon anledning att uppställa krav på överprövning genom Kungl. Maj :t av
regler, som endast har denna karaktär, föreligger uppenbarligen icke. Så
som utredningen föreslagit, torde det vara lämpligt att i författningstexten
införa en terminologisk skillnad mellan bestämmelser av bindande karaktär,
för vilka böi reserveras beteckningen »föreskrifter», samt regler av allenast
rådgivande karaktär, för vilka den hittills brukade termen »råd och anvisningar»
synes lämplig. Skillnaden bör givetvis komma till tydligt uttryck
vid bestämmelsernas publicering.
För några fall — närmare beslämt vad angår en del i byggförfatlningarna
föreskrivna kartor, beskrivningar och förteckningar —- bör det ankomma
på lantinäteristyrelscn och alltså icke på byggnadsstyrelsen att utfärda närmare
föreskrifter. Dessa fall bör närmare angivas i författningstexten.
Utan särskild bestämmelse torde det framstå som uppenbart, att såväl
byggnadsstyrelsen som lantmäteristyrelsen före utfärdandet av föreskrifter,
råd och anvisningar har att i erforderlig omfattning samråda med de övriga
myndigheter, som i något hänseende beröres av frågan.
Beträffande omfattningen av de nu berörda föreskrifterna, råden och anvisningarna
delar jag den i vissa av remissyttrandena framförda åsikten,
att en stark koncentration av materialet är önskvärd. Detta gäller framförallt
de bindande föreskrifterna men givetvis också de bestämmelser, som endast
tar form av råd och anvisningar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
119
Specialmotivering
Övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen
Utredningen
I anslutning till sitt under rubriken »Utomplansbestämmelser» refererade
förslag att så långt möjligt ge utomplansbestämmelserna ett enhetligt innehåll
i hela riket har utredningen diskuterat, hur förslaget skall kunna utsträckas
även till de områden, för vilka utomplansbestämmelser fastställts
med stöd av äldre rätt. I sådant syfte har utredningen föreslagit, att kommunerna
under en övergångstid av två år efter förslagets ikraftträdande
skall få tillfälle att ta ställning till frågan, huruvida de väljer att övergå
till de nya bestämmelserna eller föredrager att icke ha några bestämmelser
alls. Under den nämnda övergångstiden skall enligt förslaget de äldre bestämmelserna
alltjämt äga tillämpning i den mån de icke upphäves eller
ersättes med bestämmelser enligt nya lagen. Vid utgången av den föreskrivna
tiden upphör alla då kvarstående äldre utomplansbestämmelser att gälla.
Remissyttranden
En fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, är förslaget att alla nu
gällande utomplansbestämmelser skall upphöra vid viss tidpunkt. I en del
yttranden, t. ex. det som avgivits av överlantmätaren i Kristianstads län,
har förslaget varmt tillstyrkts. I en del andra yttranden har det avstyrkts.
Överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län har ansett övergångsbestämmelserna
böra utformas så, att de nya utomplansbestämmelserna automatiskt
blir gällande inom de områden, för vilka utomplansbestämmelser
förut fastställts. Anledning att upphäva gamla bestämmelser föreligger i
stort sett endast i städer och köpingar. I andra fall har den föreslagna övergångstiden
av två år ansetts alltför kort för att medgiva erforderlig översyn
av utomplansområdena. Denna sistnämnda synpunkt har också anlagts
i yttrandena från länsarkitekten i Stockholms län och överlantmätaren i
Älvsborgs län. Fullmäktige i Umeå har yrkat på att övergångstiden sättes
till minst tre år.
Departementschefen
De föreslagna nya lagreglerna torde böra träda i kraft den 1 juli 1960.
Med avseende å principerna för ikraftträdandet kan jag i huvudsak ansluta
mig till de uttalanden, som utredningen gjort. Någon anledning att
bibehålla redan utfärdade byggnadsförbud i fall då de lagbestämmelser, på
vilka förbuden grundats, upphäves, föreligger enligt min mening icke, eftersom
möjlighet föreligger att i de fall, då förbuden har någon praktisk
betydelse, utan tidsutdräkt ersätta dem med en reglering i annan ordning.
120 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Ej heller torde tillräckliga skäl föreligga att i fall då en pågående planläggningsåtgärd
fortskridit så långt, att utställande ägt rum, påfordra att förfarandet
helt eller delvis göres om för att i allo uppfylla de nya bestämmelserna.
Utredningens ståndpunkt synes mig i dessa hänseenden vara väl
avvägd.
En fråga för sig är principerna för avskrivning av det nuvarande systemet
med utomplansbestämmelser av varierande innehåll. Klart är att de
nuvarande bestämmelserna bör bringas att upphöra; eljest bleve det ej mycket
bevänt med den åsyftade enhetligheten i fråga om bestämmelsernas innehåll.
Det synes lämpligt, att i samband med övergången till det nya systemet
en allmän omprövning äger rum av utomplansoinrådenas utsträckning.
De nu antydda önskemålen blir enligt utredningens förslag väl tillgodosedda.
Vad som kan invändas är egentligen endast att övergångstiden synes
ha blivit tillmätt något väl knappt för att möjliggöra den önskade inventeringen
av utomplansområdena. Den av utredningen förordade tvåårstiden synes
böra förlängas till två och ett halvt år eller alltså till den 1 januari 1963.
Vad nu sagts om utomplansbestämmelser gäller jämväl sådana särskilda
bestämmelser för byggnadsverksamhetens ordnande, som fastställts av
Kungi. Maj:t med stöd av 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning
eller 1917 års lag om fastighetsbildning i stad.
Motioner
I motionerna I: 600 och II: 710 bestrides ej förslaget att innehållet i utomplansbestämmelserna
i princip göres enhetliga för riket. Däremot bestrides
uppfattningen att nuvarande utomplansområden i allmänhet är för stora.
Motionärerna vill därför icke vara med om förslaget att senast den 1
januari 1963 slopa alla nu gällande utomplansbestämmelser utan föreslår i
stället att de områden, varest utomplansbestämmelser nu finns, skall bestå
och att den föreslagna lagstiftningen i övrigt göres tillämplig på dessa områden.
Eftersom det likväl understundom förekommer att utomplansområdena
är för stora, föreslår motionärerna att åtgärder företages för en översyn
av befintliga utomplansområden.
Utskottet
En avgörande synpunkt för utredningen och departementschefen är att
omradena för nuvarande utomplansbestämmelser ofta är alltför stora. För
att klara de svårigheter som sammanhänger därmed föreslås den utvägen
att alla hittillsvarande områden med utomplansbestämmelser efter en övergångstid
helt skall upphöra. De utomplansbestämmelser som avses skola
tillkomma på grundval av den nya lagstiftningen föreslås bli i princip enhetliga
för hela riket.
Motionärerna har intet att erinra mot förslaget att göra utomplansbestämmelserna
enhetliga för hela riket. Däremot bestrider de alt nuvarande områden
med utomplansbestämmelser på det hela taget skulle vara för stora.
121
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
de föreslår i stället alt nuvarande områden i princip får bestå och att de nya
bestämmelserna göres tillämpliga inom dessa områden.
Utskottet delar uppfattningen att utomplansbestämmelser för närvarande
ofta gäller inom alltför stora områden. Förslaget att göra utomplansbestämmelserna
i princip enhetliga för hela riket innebär på det hela taget en bekräftelse
av rådande praxis och är därför ej så radikalt som det i förstone
kan tyckas.
Ett bifall till propositionen skulle innebära att de kommuner som önskar
att helt eller delvis behålla nuvarande utomplansområden måste tillse
att dessa blir fastställda före den 1 januari 1963. Arbetet med upprättandet av
nya utomplansområden torde huvudsakligen komma att bestå i att gränserna
bestämmes för det område varest bestämmelserna skall gälla. I och för
sig torde detta icke behöva bli någon särskild tidskrävande eller svår uppgift.
Med tanke på den stora arbetsbelastning som många planmyndigheter
för närvarande har anser emellertid utskottet, att det i en del fall kan
möta svårigheter att få de nya planerna färdiga inom tre år.
Utskottet föreslår därför att tiden för de äldre utomplansbestämmelsernas
upphörande ändras från den 1 januari 1963 till den 1 januari 1964. Förslaget
kräver en ändring i andra stycket i övergångsbestämmelserna till förslaget
till lag om ändring av byggnadslagen. Utskottets ändringsförslag synes
böra medföra en följdändring också i 81 § i förslaget till byggnadsstadga.
Härtill återkommer utskottet i den följande framställningen.
Förslaget till byggnadsstadga
3 §•
Utredningen
Utredningens förslag innebär att samtliga ledamöter i byggnadsnämnden
skall utses av kommunens fullmäktige. Magistratens resp. länsstyrelsens
nuvarande uppgift att utse en ledamot av nämnden föreslås sålunda bortfalla,
och kommunalborgmästare blir icke längre självskriven ledamot. Utredningen
har icke i sitt förslag upptagit någon regel om viss kompetens hos
nämndens ledamöter.
Enligt uppgift i betänkandet har utredningen övervägt att föreslå en bestämmelse
om att en av ledamöterna i byggnadsnämnden tillika skall vara
ledamot av kommunens styrelse och att en ledamot tillika skall vara ledamot
av hälsovårdsnämnden. Emellertid har utredningen stannat vid att icke föreslå
någon sådan anordning närmast av den anledningen att den skulle bli svår
att upprätthålla vid proportionellt val.
Det anförda innebär, att utredningens förslag i nu behandlade delar bragts
att helt överensstämma med motsvarande i kommunallagen givna bestämmelser
om kommunens styrelse och tagit formen av en hänvisning till kommunallagen.
På detta sätt har också vunnits en reglering av bl. a. frågorna
122
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1059
om antalet ledamöter och suppleanter, allmänna valbarhetsvillkor, verkan
av valbarhetens upphörande, rätt till avsägelse, suppleanters inkallande till
tjänstgöring, val av ordförande, vice ordförande och ordförande för tillfället,
ställe och tid för sammanträden, suppleanters tjänstgöring och underrättande,
beslutförhet, jäv, beslutförfarande, förande av protokoll, reservation,
emottagande av framställningar, skyldighet för ordförande att svara för arkivvården,
ansvar och skadeståndsskyldighet samt ersättning till ordförande
och ledamöter.
I ett hänseende har dock avsteg skett från förebilden i kommunallagen,
nämligen vad angår möjligheten att välja tjänsteman hos kommunen till
ledamot av byggnadsnämnden. Det har framhållits, att. reglerna i kommunallagen,
tillämpade på förevarande område, bl. a. skulle leda till att kommunalborgmästare
resp. kommunalkamrer bleve obehörig att vara ledamot. Detta
resultat finner utredningen icke lämpligt med hänsyn till behovet inom
nämnden av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap samt till önskemålet
att knyta byggnadsnämnden närmare de kommunala förvaltningsorganen.
Utredningen har därför föreslagit en annan regel, nämligen att av
kommunens tjänstemän blott den är obehörig, som har till åliggande att inför
nämnden svara för utredningen och handläggningen i övrigt av de ärenden,
vilka ankommer på nämndens prövning.
För Stockholm har utredningen föreslagit en speciell bestämmelse med
hänvisning till den särskilda kommunallagen för sagda stad.
Remissyttranden
I ett och annat yttrande, bl. a. det från fullmäktige i Hälsingborg, har uttalanden
förekommit om att behörighetsreglerna bör utformas på alldeles
samma sätt som i kommunallagen och att alltså de av utredningen föreslagna
undantagen från bestämmelserna i kommunallagen bör slopas. Å andra
sidan har den avvikelse från de allmänna kommunalrättsliga principerna,
som det innebär att kommunalborgmästare och kommunalkamrer skall få
vara ledamot av byggnadsnämnden, uttryckligen tillstyrkts av styrelsen för
Svenska stadsförbundet under motivering att detta är ett lämpligt sätt att
tillgodose behovet av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap.
Ett par yttranden innehåller önskemål om en nära anknytning av byggnadsnämnden
till kommunens styrelse. Sålunda har drätselkammaren i Sigtuna
och fullmäktige i Säffle ansett att åtminstone en av ledamöterna i byggnadsnämnden
alltid bör vara ledamot i kommunens styrelse. Även fullmäktige
i Ronneby har funnit det naturligt, att upphörandet av kommunalborgmästarens
medlemskap i byggnadsnämnden ersättes av att man vid personvalet
strävar efter en viss anknytning till drätselkammaren. På andra håll
har man däremot bestämt motsatt sig denna mening. Svenska kommunal
tekniska föreningen har understrukit vikten av att byggnadsnämnden, trots
den närmare anknytningen till den övriga kommunala förvaltningen, även
i fortsättningen bibehåller en opartisk ställning. Länsarkitekten i Kronobergs
123
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
län har påyrkat, att samma personer ej skall få vara ledamöter av kommunens
styrelse och byggnadsnämnden.
Medicinalstyrelsen har ansett, att samordningen mellan byggnadsnämnden
och hälsovårdsnämnden skulle underlättas genom en föreskrift om att en
ledamot av hälsovårdsnämnden samtidigt skall vara ledamot av byggnadsnämnden.
Fullmäktige i Borås har yrkat på eu bestämmelse om att i nämnden om
möjligt skall ingå en lagkunnig ledamot.
Beträffande frågan om kommunala tjänstemäns valbarhet till byggnadsnämnden
har stadsbyggnadskontoret i Stockholm och byggnadsnämnden i
Södertälje uttalat den meningen, att alla tjänstemän hos nämnden bör vara
obehöriga att vara ledamöter av denna. Enligt fullmäktige i Bromölla bör
alla kommunens tjänstemän vara obehöriga.
Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, om icke kommunallagens obehörighetsregler
borde något utvidgas, så att i nämnden ej finge inväljas personer
med ledande ställning i större byggnads- eller bostadsföretag.
Hovrätten för Västra Sverige har ansett att byggnadsnämndens ledamöter
bör vara bundna av samma jävsregler som domare.
Departementschefen
I huvudsak kan jag ansluta mig till de uttalanden, som utredningen gjort
i hithörande frågor. Som ett viktigt önskemål vill jag emellertid framhålla,
att författningsbestämmelserna såvitt möjligt utformas i överensstämmelse
med den nya hälsovårdsstadga, som träder i kraft den 1 januari 1960. Härav
föranledes en del jämkningar i utredningens förslag.
Enligt hälsovårdsstadgan skall antalet ledamöter i hälsovårdsnämnd bestämmas
av fullmäktige men får icke vara mindre än fem. En liknande
bestämmelse synes lämplig för byggnadsnämndernas vidkommade.
Ett annat särdrag i hälsovårdsstadgan är att denna icke upptager några
bestämmelser om proportionella val. 1 kommunallagen är det en vedertagen
princip, att val skall vara proportionellt i de fall, då sådant är föreskrivet
vid val till kommunens styrelse. Anledningen till att denna princip frångåtts
i hälsovårdsstadgan torde vara den, att nämnda stadga upptager rekommendationer
i fråga om ledamöternas formella kompetens, vilka skulle bli
svåra alt iakttaga vid proportionellt val. Eftersom någon liknande kompetensregel
icke nu föreslås för byggnadsnämndens ledamöter, har i departementsförslaget
upptagits en bestämmelse om att val skall vara proportionellt i de
fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunens styrelse.
Bestämmelsen om behörighet för tjänsteman hos kommunen att vara
ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd har i departementsförslaget utformats
på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 8 § hälsovårdstadgan.
Efter mönster av nämnda stadga har i förslaget också fått inflyta en bestämmelse
om vad nämndens protokoll skall innehålla. Några speciella
jävsregler, avvikande från dem som gäller kommunala organ i allmänhet,
torde ej erfordras.
124
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Motioner
I motionerna I: 597 och II: 711 har bl. a. yrkats att någon ändring ej göres
i bestämmelserna om byggnadsnämndernas sammansättning. Denna
fråga har utskottet behandlat ovan under rubriken »Byggmyndigheterna».
I samma motioner avstyrkes emellertid också förslaget att medge rätt för
kommunalt anställda befattningshavare att tillhöra byggnadsnämnd.
Utskottet
Innebörden av propositionen är att hinder ej skall föreligga för kommunernas
förvaltningschefer att tillhöra byggnadsnämnden. Motionärerna anser
detta vara ett betänkligt avsteg från vedertagna grundsatser och förordar
att lagrummet också på denna punkt utformas i enlighet med kommunallagens
bestämmelser om kommunens styrelse, vilket innebär att nyss
nämnda befattningshavare icke kan tillhöra byggnadsnämnden.
Utskottet anser att det föreslagna undantaget bör få kvarstå men finner
det angeläget att framhålla att byggnadsnämnden får en sådan sammansättning
att den kan träffa sina avgöranden helt förutsättningslöst. Sin största
betydelse torde departementsförslaget ha beträffande kommunalborgmästarna.
Där sådan finnes är han för närvarande självskriven ledamot i byggnadsnämnden.
Såsom utskottet under rubriken »Byggmyndigheterna» tidigare
anfört är det önskvärt, att en ledamot i nämnden är domare eller har
motsvarande juridiska kvalifikationer. Kommunalborgmästarna uppfyller i
allmänhet detta krav. Eftersom de allmänt sett torde vara lämpliga för förevarande
uppgift och då det ej heller torde finnas anledning att i ett slag
göra dem, från alt ha varit självskrivna, till obehöriga, finner utskottet ej
anledning att bifalla motionerna.
12 §.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om hur stadsplan bör vara beskaffad är f. n. givna i 26—
29 §§ samt vissa delar av 30 § BS. Bestämmelserna innefattar en utförlig
uppräkning av vad som bör iakttagas vid planens upprättande. Först ges en
allmän bestämmelse om att hänsyn skall tagas även till den framtida utvecklingen
samt att en avvägning skall äga rum mellan behovet av utrymmen
för olika ändamål, kostnadssynpunkten och markägarnas berättigade
intressen. Härefter ges i olika punkter en exemplifiering av andra synpunkter,
som bör beaktas. En uttrycklig bestämmelse ges om att stadsplan icke
får avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt eller eljest
taget i anspråk inom överskådlig tid.
Speciellt utförlig är uppräkningen av vad som kan och bör intagas i stadsplanebestämmelser.
Beträffande mark inom byggnadskvarter skall bl. a.,
i den mån det finnes erforderligt, intagas stadganden om kvarterets användningssätt,
förbud mot bebyggande, byggnadslinjer och byggnadsgränser,
gårdsutrymme, antal byggnader, byggnads läge, höjd och våningsantal, an
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 125
tal lägenheter, byggnadsmaterial, byggnadskonturer, utfarter och utgångar
mot gata, planteringar, plats för sopor, markens ordnande i övrigt samt
stängsel. I anslutning härtill ges en del regler, vilka närmast kan betecknas
som tillämpningsföreskrifter, angående bl. a. hur anspråken på god helhetsverkan,
trygghet mot brand samt sundhet och trevnad lämpligen kan
tillgodoses. — En särskild grupp av stadgandcn är de, som handlar om
stadsplanebestämmelser med avseende å andra områden än byggnadskvarter.
Här nämnes bl. a. möjligheten att genom stadsplanebestämmelser reglera
rätten att använda marken ovan eller under gator, torg, parker in. in.
för olika ändamål, anordnande av gatukorsningar, tunnlar, broar, byggande
inom specialområden, vidmakthållande eller anordnande av vattenområden,
bevarande av vissa naturförhållanden samt anordnande av plantering.
Slutligen ges utförliga bestämmelser om stadsplanekarta samt om att
stadsplanebestämmelscrna skall avfattas i särskild handling och tillika utmärkas
på kartan.
Utredningen
Utredningens förslag innehåller icke någon mera utförlig minneslista över
vad en stadsplan kan tänkas höra innehålla.
Inledningsvis föreslås en bestämmelse om att stadsplan skall tillgodose
de anspråk, som ur olika synpunkter kan ställas på en väl ordnad bebyggelse.
Vidare redovisas en del synpunkter, som enligt utredningens mening
bör anläggas på frågor rörande markanvändningen. Särskilt har betonats,
att marken alltid bör utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt.
Bland de intressen, som bör beaktas, har först nämnts samfärdseln och trafiksäkerheten.
Vidare har framhållits kravet på trygghet mot brandfara och
de krav, som bör uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.
En föreskrift har också upptagits om att hänsyn skall tagas till bestående
äganderättsförhållanden, fastighetsgränser och andra omständigheter, som
kan inverka på planens genomförande. Till förslaget har också med en viss
formell jämkning överförts bestämmelsen om att stadsplan icke får avse
större område än som är eller kan väntas bliva bebyggt eller eljest taget i
anspråk inom överskådlig tid.
Som motiv till slopandet av detalj bestämmelserna i BS om avlopp, sättet
för anordnande av gator och andra trafikleder samt skyldighet att sörja för
anordnande av torg och andra öppna platser, planteringar m. m. har utredningen
åberopat, att planväsendet numera undergått en sådan utveckling,
att det för dem, som bär ansvaret för planeringen, torde vara uppenbart
att de nuvarande bestämmelserna utgör minimikrav och att man i
många fall bör ställa anspråken högre än som följer av bestämmelserna i
BS. Slopandet av detaljföreskrifterna är ägnat alt medge en smidigare tilllämpning
efter omständigheterna i det särskilda fallet. Denna synpunkt
blir av särskild vikt om stadsplaneinstitutet i en framtid skulle i större omfattning
än hittills komma till användning för att reglera tätbebyggelse på
den egentliga landsbygden.
126
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Även bestämmelserna om stadsplanekarta har avsevärt förkortats genom
att detalj föreskrifter om kartans skala m. m. uteslutits. Lantmäteristyrelsen
förutsättes komma att meddela föreskrifter i dessa hänseenden beträffande
s. k. grundkarta, vilken kan sägas utgöra stommen till stadsplanekartan.
Vidare har åberopats, att byggnadsstyrelsen till ledning för planförfattarna
utfärdat råd och anvisningar rörande lämpliga beteckningar på stadsplanekartor
in. in. (byggnadsstyrelsens publikation 1950:2).
Vad härefter angår frågan om utformning av stadsplanebestämmelser innebär
utredningens förslag att man i princip bibehåller de nuvarande reglerna
i 28 och 29 §§ BS. Emellertid har dessa i förslaget fått en mera sammanträngd
form. I ett hänseende har dock föreslagits en utvidgning av de
nuvarande föreskrifterna, nämligen såtillvida att i förslaget införts en erinran
om att i stadsplanebestämmelser kan bestämmas största antalet källarvåningar,
som får inredas i byggnad.
Remissyttranden
Bestämmelserna om stadsplan har icke föranlett någon erinran från principiell
utgångspunkt, men däremot har ett flertal önskemål yppats beträffande
utformningen av detaljbestämmelserna.
Socialstyrelsen har framhållit att förslaget saknar motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen i 26 § BS om att vid stadsplaneläggning särskilt
bör tillses att torg samt parker och andra planteringar, lekplatser för barn
i olika åldrar ävensom idrottsplatser anordnas i tillräckligt omfång och
antal inom stadsplaneområdets olika delar.
Enligt överlantmätaren i Kronobergs län bör bland de förhållanden, till
vilka särskild hänsyn skall tagas vid planläggning, även nämnas fastighetsgränser.
Överlantmätaren i Västerbottens län har — i anslutning till bestämmelsen
om att jordbrukets och skogsbrukets intressen skall beaktas vid uppgörande
av byggnadsplan —■ föreslagit att en motsvarande bestämmelse införes
för stadsplan.
Arbetar sky ddsstyrelsen har förklarat sig utgå från att kravet på att samfärdseln
och trafiksäkerheten skall tillbörligen beaktas innebär bl. a. att
man vid uppförande av byggnader, inrättande av materialupplag m. in. skall
ta hänsyn till järnvägar och bangårdar, så att god sikt erhålles för tågföring
och signalgivning och tillräckligt fritt utrymme finnes utefter spår.
Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Örebro län har ansett det böra
särskilt betonas, att vid planläggning skall klargöras, hur vatten skall erhållas
för släckning av brand.
Överlantmätaren i Jämtlands län har reagerat mot uttryckssättet i bestämmelsen
om att stadsplan icke får avse större område än som kan antagas
bli taget i anspråk inom »överskådlig tid» samt har i stället föreslagit
uttrycket »nära förestående tid».
Vad speciellt angår utformningen av stadsplanebestäminelserna har följande
synpunkter framkommit.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 12 7
Fullmäktige i Huddinge har betonat, att byggnadsrätten bör få anges i
kvadratmeter lägenhetsyta och ej blott i antal lägenheter.
Vissa remissmyndigheter, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, vågförvaltningcn
i Uppsala län och fullmäktige i Hälsingborg, har ansett mindre
lämpligt att i stadsplan upptages föreskrifter om parkeringsplatser och garage,
eftersom dylika förhållanden undergår snabb förändring.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt om det icke bör vara möjligt
att i stadsplanebestämmelser intaga vissa föreskrifter om trafiken, t. ex.
om att viss gata skall vara enkelriktad.
Flera remissorgan, bl. a. Svenska kommunal tekniska föreningen, har uttalat
tillfredsställelse över att frågan om antal källarvåningar upptagits till
behandling bland stadsplanebestämmelserna. Brandchefen i Stockholm har
framställt åtskilliga önskemål angående utformningen av detaljföreskrifterna
för byggnader, som innehåller flera källarvåningar.
Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund har ansett det lämpligt
att redan i stadsplanebestämmelserna fästa uppmärksamheten på frågan
om planteringar och speciellt sådana på bjälklag, eftersom dessa påverkar
byggnadernas utformning och konstruktion.
Departementschefen
Mot utredningens förslag till bestämmelser om stadsplan kan, om de betraktas
ensamma för sig, riktas den anmärkningen, att de icke ger tillräcklig
antydan om de behov av utrymme för olika ändamål, som planen i skilda
fall skall tillgodose, och hur detta skall ske. På sätt jag anfört under rubriken
»Stadsplan» är det emellertid önskvärt att nedbringa omfattningen av
de nuvarande ganska vidlyftiga bestämmelserna i hithörande ämnen. Författningstextens
uppgift är f. ö. icke att ge någon fullständig bruksanvisning
till BL:s bestämmelser. Hur en stadsplan skall utformas, är i sista hand
en omdömesfråga, som icke kan med några anspråk på fullständighet regleras
i författningsväg. De allmänna riktlinjer, som bör följas, torde med
tillräcklig tydlighet vara angivna i 9 §.
Av de önskemål, som framförts i remissyttrandena, torde vissa få anses
tillgodosedda redan i utredningens förslag. Klart synes sålunda vara, att förslaget
icke innefattar hinder för att byggnadsrätt angives i antal kvadratmeter
lägenhetsyta i stället för i antal lägenheter samt att i stadsplanebestämmelser
kan intagas av förhållandena påkallade föreskrifter för byggande
under markens yta. I ett par andra fall kan jag icke dela den mening,
åt vilken remissyttrandena ger uttryck. Att stadsplan bör kunna innehålla
föreskrifter om parkeringsplatser och garage, synes mig uppenbart.
Lokala trafikföreskrifter — t. ex. om enkelriktning av vissa gator — bör
enligt min mening givas i den ordning, som föreskrives i trafikförfattningarna,
och icke i stadsplan. Att stadsplanen i vissa fall kan sägas förutsätta
en viss lösning av trafikfrågorna eller att trafikens utveckling kan aktualisera
en ändring av stadsplanen bör icke leda till att dessa frågor sammanblandas
i författningstekniskt hänseende.
128
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Ett par ändringar i utredningens förslag anser jag dock vara påkallade.
Bestämmelsen om att stadsplan icke får ha större omfattning, än att den
kan förväntas bli genomförd inom »överskådlig» tid synes kunna bli föremål
för missuppfattning och bör förtydligas på det sättet, att genomförandet
skall kunna förväntas äga rum inom »nära förestående» tid. Vidare synes
den av utredningen föreslagna exemplifieringen av vad som kan upptagas
i stadsplanebestämmelser något ensidigt betona bilismens intresse av uppställningsplatser
för fordon etc. med förbiseende av att detta i regel måste
vägas mot andra behov, t. ex. av planteringar, lekplatser för barn in. m. I
departementsförslaget har därför även anordningar av sistnämnda slag medtagits
i exemplifieringen.
Utskottet
Utskottet kan i stort sett ge sin anslutning till det sätt varpå bestämmelserna
i denna paragraf blivit utformade. Den i sammanhanget berörda parkeringsfrågan
upptar utskottet till närmare behandling under 53 § nedan.
Bestämmelserna i den föreslagna BS:n är betydligt kortare än i gällande BS.
Författningen vinner därigenom otvivelaktigt i överskådlighet och klarhet.
Vid en jämförelse mellan 26 § första stycket 2) gällande BS och 12 § 1 mom.
första stycket i den föreslagna BS:n framgår dock att bland de särskilt nämnda
omständigheter, som kan inverka på en stadsplans genomförande och
vartill skälig hänsyn skall tagas, servituten nu uteslutits. Eftersom någon
saklig ändring ej torde vara åsyftad, och servituten i princip skall redovisas
i den vid grundkartan fogade fastiglietsförteckningen samt servitutshavare
— enligt vad utskottet ämnar närmare utveckla under 17 § nedan —■
bör underrättas om kungörelse om utställande av plan till granskning, anser
utskottet att även servitut bör särskilt nämnas bland de omständigheter,
vartill hänsyn skall tagas vid uppgörande av stadsplan.
Utskottet föreslår att författningstexten jämkas i enlighet med utskottets
erinran.
15 §.
Gällande bestämmelser
Enligt 30 § 2 mom. BS skall till grund för stadsplan ligga en karta i viss
angiven skala och i övrigt av viss angiven beskaffenhet. Vid grundkartan
skall vara fogad förteckning över de fastigheter, samfälligheter och andra
områden, som omfattas av kartan, samt dessas ägare och, i den mån kännedom
därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande servitut som
kan ha betydelse för stadsplanen. Grundkartan och förteckningen skall
vara upprättade av person, som äger behörighet att inneha befattning såsom
mätningsman i stad; dock må förteckningen i förekommande fall
upprättas av registerförare i vederbörande stad, även om denne icke har
sådan behörighet. Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 129
grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.
I 120 § BS ges bestämmelser om grundkarta och fastighetsförteckning
vid upprättande av byggnadsplan. Bestämmelserna liknar dem som gäller
för stadsplan, men vissa avvikelser är dock att notera beträffande exempelvis
kartans skala och kompetensen för grundkarteförfattare.
Utredningen
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med nuvarande bestämmelser.
Från dessa skiljer sig förslaget i huvudsak blott därutinnan,
att det ej upptager några närmare bestämmelser om behörighet att upprätta
grundkarta, grundkartans beskaffenhet och sättet för dess upprättande
utan förutsätter, att frågan om de krav, som skall uppställas på kartan,
regleras genom tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av lantmäteristy relsen
(jfr 77 §). Vidare föreslås det nu stadgade kravet på att fastighetsförteckningen
skall vara upprättad av person med särskilda kvalifikationer
ändrat därhän, att förteckningen blott behöver vara bestyrkt av sådan person.
Remissyttranden
I några av yttrandena har yrkats på utförligare bestämmelser om vad
som bör redovisas på grundkartan och i förteckningen. Enligt stadsbyggnadskontoret
i Stockholm bör kartan och förteckningen upptaga de fastigheter,
som beröres av förslaget. Länsarkitekterna i Stockholms och Värmlands
län har ansett, att förteckningen bör upptaga icke endast fastigheterna
inom det tillämnade planområdet utan även angränsande fastigheter
och deras ägare. Lantmäteristyrelsen har mot formuleringen av det föreslagna
stadgandet invänt, att detta tillåter slutsatsen att i fastighetsförteckningen
ej skulle behöva redovisas ägarna till de samfälligheter och
andra områden, som redovisas i förteckningen. Detta skulle innebära en
omotiverad ändring av bestämmelserna i 30 och 120 §§ nuvarande BS.
Svenska kommunal-tekniska föreningen har yrkat på en uttrycklig bestämmelse
om att stadsplanen skall utmärkas på grundkartan eller utdrag därav.
Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansett det böra
klargöras, att själva grundkartan ej bör användas för ändamålet. Överlantmätaren
i Malmöhus län bar hemställt om en föreskrift i BS eller tilllämpningsföreskrifterna
om att på förslag till stadsplan eller byggnadsplan
skall anmärkas, på grundval av vilken grundkarta den upprättats. Enligt
över lantmätaren i Västerbottens län bör fastighetsförteckningen icke knytas
till srundkartan utan vara fristående. Den omfattar nämligen i regel större
o
område än detaljplanen.
Borttagandet av de nuvarande kompetenskraven för den, som upprättar
grundkarta, har väckt kritik i yttrandena från lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen
i Kristianstads län, överlantmätarna i Kronobergs, Kalmar och Kristi
liihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
130
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tianstads län, vissa organisationer med teknisk anknytning, nämligen Svenska
kommunal tekniska föreningen, Svenska teknologföreningen, Svenska
väg- och vattenbgggares riksförbund samt Sveriges lantmätareförening, ävensom
i några fall från kommunalt håll (fullmäktige i Hälsingborg, Partilie
och Gävle samt byggnadsnämnderna i Malmö och Karlskoga).
Svenska kommunal tekniska föreningen har därjämte som sin mening
framhållit, att fastighetsförteckningen bör vara i sin helhet upprättad och
alltså icke blott bestyrkt av person med mätningsmannakompetens.
Departementschefen
Fordringarna på det kartmaterial, varpå en stadsplan eller byggnadsplan
grundas, tillhör de frågor av övervägande teknisk natur, vilka icke lämpligen
bör regleras i själva författningen utan bör närmare utvecklas i tillämpningsföreskrifter
till densamma. Givetvis kan bedömningen av kartornas
tillförlitlighet i någon mån underlättas genom en föreskrift om viss
kompetens hos den, som upprättar kartan. Någon verklig garanti står emellertid
icke att vinna på denna väg. önskemålet att få fram tillräckligt noggranna
kartor hör i stället tillgodoses genom att kraven på kartmaterialet
som sådant icke sättes för lågt.
Huruvida själva grundkartan eller en kopia av denna bör komma till användning
vid avfattandet av planen, kan vara föremål för delade meningar.
I regel torde det — åtminstone om grundkartan avser ett större område eller
eljest krävt mera betydande arbete — vara lämpligast att bibehålla själva
originalet av denna i sitt ursprungliga skick. Frågan är emellertid icke av
den betydelse, att någon särskild bestämmelse i ämnet synes erforderlig.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna om fastighetsförteckning synes
böra jämkas så, att det tydligt framgår, att däri skall upptagas ej blott
ägare av mark inom det tillämnade planområdet utan vid behov även ägare
av angränsande mark, som beröres av förslaget, samt att utöver fastighetsägare
och innehavare av servitut bör, i den mån kännedom därom kunnat
erhållas, upptagas även innehavare av andra särskilda rättigheter, som kan
ha betydelse för planläggningen eller beröres av denna.
Ibland kan det vara tveksamt, vem som skall upptagas såsom ägare av
visst område eller som innehavare av servitut eller annan rättighet. Det kan
ifrågasättas, om fastighetsregisterförarna genomgående har nödig kompetens
för att bedöma dylika frågor. Eftersom ändamålet med förteckningen
blott är att utgöra grund för delgivning av underrättelser om utställande och
andra meddelanden, kan emellertid, om tvekan uppstår, en tillfredsställande
lösning i regel vinnas genom att i förteckningen anmärkes alla de personer,
som rimligen kan komma i fråga. Den föreslagna bestämmelsen om sättet för
bestyrkande av förteckningen torde därför kunna anses tillfyllest. Att uppställa
något krav på alt förteckningen skall i sin helhet vara upprättad _
och alltså icke blott bestyrkt —- av fastighetsregisterföraren synes ej erforderligt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
131
Motioner
I motionen II: 71b föreslås att för behörighet alt upprätta grundkarta
skall krävas samma kompetens som enligt propositionen kräves för upprättande
av den fastighetsförteckning som skall vara fogad vid grundkartan.
Utskottet
Utskottet ansluter sig till uppfattningen att den vid grundkartan fogade
fastighetsförteckningen bör vara bestyrkt av person med den i författningstexten
omnämnda särskilda kompetensen. Det är naturligtvis därför icke
meningen att själva grundkartan skall få upprättas av annan än den som är
skickad för uppgiften. Det har emellertid ansetts icke vara praktiskt att
låsa fast behörigheten i författningstexten. Meningen är att grundkartearbetet
skall regleras genom särskilda av lantmäteristyrelsen utfärdade tilllämpningslöreskrifter.
Man torde kunna utgå ifrån att fotogrammetriskt
kartmaterial i framtiden i allt större utsträckning kommer att användas vid
detta arbete. I praktiken kan man därför räkna med att det ej kan komma
i fråga att grundkarta kommer att upprättas av den som ej är kompetent
för uppgiften.
I paragrafens andra stycke föreskrives att i fastighetsförteckningen skall
redovisas — förutom fastigheter — bl. a. servitut och andra särskilda rättigheter,
som kan ha betydelse för planläggningen. Det kan i sammanhanget
finnas anledning att erinra om särskilt en kategori av dylika rättigheter, som
lätt förbises, nämligen gruvrättigheter. På grund av dessas speciella natur
och förhållandevis starka rättsliga ställning kan komplikationer uppstå, om
de ej beaktas vid planläggning.
Utskottet föreslår att propositionen tillstyrkes, vilket innebär att motionen
bör avstyrkas.
17 §.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om förfarandet i samband med att förslag till plan utställes
till granskning finnes meddelade beträffande generalplan i 20 § 1
och 2 mom. ävensom 23 §, beträffande stadsplan i 31 § första stycket, beträffande
byggnadsplan i 122 § samt beträffande regionplan i 159 § BS.
Bestämmelserna om generalplan är i korthet av följande innehåll. Kungörelse
skall utfärdas om att planförslag upprättats, och förslaget skall därefter
hållas tillgängligt för granskning viss tid, minst en månad. Därefter
skall förslaget jämte inkomna yttranden och anmärkningar insändas till
byggnadsstyrelsen, som har att avgiva yttrande. Sist inom tre månader efter
det planen antagits skall den i bestyrkt kopia och avskrift tillställas byggnadsstyrelsen,
länsstyrelsen och länsarkitekten. — Om planen skall fastställas,
bör tillfälle beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvalt
-
132
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ningen att yttra sig. Skall fastställelsen avse område, som gränsar till annan
kommun, bör även denna få tillfälle att yttra sig. Planförslaget skall
utställas genom byggnadsnämndens försorg under minst en månad efter
det kungörelse därom utfärdats. Särskilda kallelsebrev skall tillställas kända
och inom riket boende markägare, drätselkammaren och angränsande
kommun. När fråga är om kallelse å delägare i samfälld mark ges möjlighet
till ett enklare kallelseförfarande. Vissa sakägare skall dessutom ha del
av själva planförslaget i erforderliga delar, nämligen vägförvaltning, innehavare
av vissa allmänviktiga anläggningar (befästningar, vissa flygplatser
etc.) samt innehavare av mark, som i planförslaget intagits såsom trafikområde.
Vidtages ändring i förslaget sedan det blivit utställt för granskning,
skall de av ändringen berörda markägarna samt drätselkammaren
underrättas därom samt få tillfälle att vid sammanträde inför byggnadsnämnden
eller eljest ta del av ändringen.
Bestämmelserna om stadsplan liknar bestämmelserna om generalplan,
som skall fastställas. Utställningstiden och den tid, inom vilken vägförvaltning
har att avge yttrande, kan emellertid förkortas till 14 dagar.
Beträffande byggnadsplan ges bestämmelser, som i stort sett överensstämmer
med bestämmelserna om stadsplan. Underrättelse om utställande
av förslag till byggnadsplan och om vidtagande av ändring i förslaget skall
alltid tillställas byggnadsnämnden, och om anledning finnes till antagande
att förslaget berör fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien.
Utställande erfordras icke, om samtliga sakägare medgivit att dylikt
förfarande ej tillämpas. Om utställande sker, erfordras ej underrättelse
eller kallelse till den som skriftligen godkänt förslaget. Innan fastställelseärendet
avgöres, skall överlantmätarens yttrande inhämtas.
Regionplan skall vara utställd för granskning under minst tre månader,
sedan utställandet kungjorts. Berör förslaget mark, som står under allmän
myndighets förvaltning, skall myndigheten underrättas särskilt. Kopia och
avskrift av förslaget skall därjämte tillställas därav berörda kommuner och
samhällen, chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftfartsstyrelsen samt innehavare av mark, vilken i förslaget intagits till
trafikområde.
Utredningen
Utredningens förslag går ut på att bestämmelserna för alla planinstitut
om kungörande, utställande in. in. sammanföres till en paragraf.
Först regleras i förslaget utställandet av planförslagen. Minimitiderna för
utställandet har i förslaget satts till tre månader beträffande regionplan
och generalplan samt tre veckor beträffande övriga planinstitut. Den förlängning
av utställningstiden, som sålunda föreslagits i fråga om generalplan,
stadsplan och byggnadsplan, har motiverats av att man enligt utredningen
kunnat förmärka en tendens att bestämma granskningstiden så kort
som möjligt. Utredningen har ansett, att sakägarna bör kunna göra anspråk
på åtminstone så lång utställningstid, som motsvarar den vanliga besvärs
-
133
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tiden vid talan mot förvaltande myndighets beslut. -— Vad beträffar regionplan
innebär förslaget att utställandet skall ombesörjas av styrelsen för regionplaneförbundet
och icke, såsom nu, av förbundsdirektionen eller närmast
motsvarande organ i den föreslagna nya lagen om kommunalförbund
(förbundsfullmäktige). — 1 förslaget har vidare influtit en uttrycklig bestämmelse
om att två eller flera alternativa planförslag får utställas på en
gång. Enligt 159 § 2 mom. BS är detta f. n. medgivet i fråga om regionplan,
men några motsvarande bestämmelser är icke givna i fråga om övriga
planinstitut.
Härefter innehåller utredningens förslag särskilda bestämmelser om vad
som skall iakttagas vid utställande av förslag till regionplan. Bestämmelserna
utgör nära motsvarigheter till 159 § 1 mom. tredje stycket BS, dock
med den skillnaden, att den där intagna uppräkningen av myndigheter
m. fl., vilka skall ha del av planförslaget, fått utgå.
Bestämmelsen om förfarandet vid utställande av förslag till generalplan
bar till närmaste förebild det nuvarande stadgandet i 20 § 2 mom. BS, enligt
vilket byggnadsnämnden, sedan tiden för granskning av förslaget gått
till ända, skall överlämna förslaget till byggnadsstyrelsen för yttrande. Det
är emellertid enligt utredningens mening mera praktiskt och framför allt
ägnat att spara tid, om byggnadsstyrelsen får del av förslaget redan i samband
med att det utställes till granskning. Lämpligt synes också, alt förslaget
i samband därmed bringas även till länsstyrelsens kännedom. Förslaget
bär därför fått den avfattningen, att byggnadsnämnden skall i samband med
utställandet översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen. — De särskilda bestämmelserna om underrättelser
till sakägare, då generalplan eller förslag till sådan plan skall fastställas,
bör enligt utredningen liksom nu vara av samma innehåll som motsvarande
bestämmelser i fråga om stadsplan. Emellertid kan mot de nuvarande bestämmelserna
riktas den anmärkningen, att de fullständigaste bestämmelserna
avser det fall, då generalplan skall fastställas, vilket sällan eller aldrig
förekommer, medan de ofta tillämpade föreskrifterna om förfarandet vid
utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan i allt väsentligt fått
ta form av hänvisningar till r åd som är sagt om generalplan. I förslaget har
den fullständiga bestämmelsen fått avse stadsplan och byggnadsplan, och
bestämmelsen om generalplan bar givits i form av eu hänvisning.
De föreslagna bestämmelserna om vad som skall iakttagas vid utställande
av förslag till stadsplan eller byggnadsplan överensstämmer i allt väsentligt
med vad som nu gäller. Dock bar utredningen, i ändamål att något begränsa
byggnadsnämndens expeditionella bestyr, föreslagit en jämkning av bestämmelserna
om personliga underrättelser till dem, som är sakägare allenast
i egenskap av delägare i samfälld mark. Vidare innehåller förslaget ej
någon direkt motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om att överlantmätarens
yttrande skall inhämtas i ärenden rörande byggnadsplan. Enligt
utredningen har bestämmelsen till ändamål bl. a. att trygga efterlevnaden
av vad i 117 § första stycket tredje punkten och 119 § första stycket
134 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
andra punkten BS är stadgat till skydd för jordbrukets m. fl. näringars intressen.
Med hänsyn bl. a. till att överlantmätaren får tillfälle att granska
förslagen i samband med fastställelseprövningen hos länsstyrelsen, har utredningen
ansett att tillräckliga garantier ändock är givna för att dessa intressen
blir tillbörligen bevakade. — Det bör jämväl framhållas, att utredningen
i annat sammanhang (jfr 74 §) föreslagit en bestämmelse, enligt
vilken med ägare av fast egendom skall jämställas den, som innehar egendomen
med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt.
Slutligen har utredningen upptagit en bestämmelse om förutsättningarna
för ändring av planförslag, som varit utställt till granskning. Enligt utredningen
överensstämmer förslaget i denna del med vad som f. n. enligt 23 §
1 mom. femte stycket, 31 § första stycket och 122 § 1 mom. femte stycket
BS gäller beträffande förslag till generalplan, stadsplan och byggnadsplan.
Förslaget innebär emellertid att dessa bestämmelser utsträckes att gälla
även förslag till regionplan.
Remissyttranden
En grupp av yttranden uppehåller sig utförligt vid omfattningen av underrättelseskyldigheten.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och byggnadsnämnden
i Hcdemora har ifrågasatt, om icke skyldigheten att sända personliga
underrättelser till markägare bör uttryckligen begränsas att avse ägare av
mark inom det tillämnade planområdet. Fullmäktige i Östersund har ansett
att bestämmelsen om underrättelse till tomträttshavare kommer att
starkt belasta stadsplaneärendena och att det därför är önskvärt att nuvarande
bestämmelser bibehålies oförändrade. — Å andra sidan har byggnadsstyrelsen
och Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län in. fl.
yrkat på att underrättelse skall tillställas även vägförening, som är verksam
inom planläggningsområdet. Länsstyrelsen i Örebro län och överlantmätaren
i Värmlands län har nämnt även innehavare av byggnad på ofri
grund. Överlantmätaren i Skaraborgs län har speciellt fäst sig vid servilutshavare
samt sådan nyttjanderättshavare, å vilken ensittarlagen kan
tänkas bli tillämplig. Som motiv till att särskilt underrätta den sistnämnde
bär anförts, att fastställandet av detaljplan enligt 1 a §, 2 § sista stycket
och 8 § nämnda lag kan medföra förlust av ensittarrätt. Sveriges lantmätareförening
har yrkat på att vid utställande av förslag till byggnadsplan
underrättelse skall tillställas bl. a. alla kända servituts- och nyttjanderättshavare
inom planområdet.
Departementschefen
Att bestämmelserna om utställande av planförslag och de därtill anslutande
bestämmelserna om underrättelser in. m. sammanföres till en paragraf,
är en åtgärd, som i hög grad ökar överskådligheten i förslaget. Någon
erinran häremot har ej heller avhörts i remissyttrandena.
Vad beträffar utställningstiderna torde den föreslagna förlängningen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
135
från två till tre veckor av tiden för utställande av stadsplan och byggnadsplan
knappast i något fall beliöva försinka avgörandet av något planärende,
om detta förberedes ordentligt. Vid sådant förhållande och då den av utredningen
påtalade tendensen att bestämma utställningstiden till minimum även
i omfattande och viktiga planärenden torde vara svår att komma till rätta
med på annat sätt, förordas utredningens förslag även i denna del. En tid av
tre veckor bör i regel kunna anses tillräcklig även för sådana statliga myndigheter,
som beröres av förslaget. Skulle tiden någon gång visa sig otillräcklig,
har mvndigheten givetvis möjlighet att anmäla förhållandet för den, som
ombesörjt utställandet. Hinder föreligger f. ö. icke att inkomma med erinran
även efter utgången av utställningstiden. — Den föreslagna utställningstiden
för generalplan, som skall fastställas — tre månader — förefaller däremot
onödigt lång. Såsom förut anmärkts finns knappast anledning till antagande,
att fastställelse kommer att sökas å generalplan annat än beträffande
detaljer av förhållandevis ringa räckvidd. Anledning saknas därför att bestämma
minimitiden längre än beträffande stadsplan eller alltså till tre
veckor.
Beträffande omfattningen av underrättelseskyldigheten är bestämmelserna
härom i förslaget något förenklade i förhållande till vad som gäller enligt
andra närstående författningar, t. ex. jorddelningslagen. Särskilt är
att märka, att underrättelse till delägarna i samfällighet, för vilken känd
styrelse eller förvaltning ej finnes, enligt förslaget skall få delgivas dem
genom alt tillställas en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig och
detta oavsett delägarnas antal. Jorddelningslagen medgiver sådant förfarande
blott om delägarna är minst tio till antalet. Förslagets ståndpunkt synes
mig praktisk. Någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt synes ej vara att
befara, eftersom i dylikt fall kungörelsen om utställandet tillika skall innehålla
uppgift om den delägare, till vilken underrättelsen översänts.
En jämkning i förslaget synes emellertid böra äga rum i det hänseendet,
att underrättelse bör tillställas icke blott markägare — varmed enligt 74 §
jämställes den som innehar egendom med tomträtt eller med ständig eller
ärftlig besittningsrätt — utan även känd och inom riket boende innehavare
av annan nyttjanderätt, som i något hänseende kan beröras av planläggningen.
Lämpligt synes också vara, att utdrag av planförslaget i förekommande
fall tillställes vägförening, som är verksam inom planområdet. Utredningens
förslag bör kompletteras med eu bestämmelse härom.
Den omständigheten, att ett exemplar av varje planförslag skall överlämnas
till kommunens styrelse innebär givetvis icke att denna är förpliktad
att underkasta förslaget någon självständig granskning. Att förslaget för
sådant ändamål kan av kommunens styrelse överlämnas till annan myndighet,
torde icke tarva något särskilt omnämnande i författningstexten.
— Likaledes anser jag självfallet, att den service, som byggnadsstyrelsen
hittills bedrivit genom att påtaga sig granskning av upprättade förslag till
generalplaner, icke bör upphöra. Den i förslaget intagna bestämmelsen om
13G
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
att förslag till generalplan skall, innan det utställes, i avskrift och kopia
tillställas byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen, torde vara avsedd just att
möjliggöra och befrämja en dylik praxis. Vad angår den nuvarande bestämmelsen
om att överlantmätare skall höras i ärende angående upprättande
av byggnadsplan torde det vara självfallet att denne såsom länsstyrelsens
expert i fastighetsbildningsfrågor m. m. av länsstyrelsen beredes tillfälle
att yttra sig åtminstone i alla byggnadsplaneärenden av någon betydelse.
Någon särskild föreskrift härom synes ej erforderlig.
Vad beträffar en av kyrkomötet gjord framställning om delgivning avupprättade
planförslag med kyrkliga myndigheter vill jag erinra om att
planläggningsverksamheten har en mycket betydande omfattning och att
endast en försvinnande liten del av planmaterialet kan tänkas vara av intresse
ur de synpunkter, som kyrkliga myndigheter har att bevaka. En allmän
skyldighet för byggnadsnämnden att tillställa kyrkorådet eller annan
kyrklig myndighet avskrift av upprättade planförslag skulle därför framstå
som opraktisk och föga ägnad att tillgodose de kyrkliga myndigheternas
intresse. Jag biträder i princip det syfte, som kyrkomötets framställning
avser att tillgodose, men förutskickar, att en kraftig gallring måste ske av
det material, som tillställes de kyrkliga myndigheterna. Lämpligast torde
vara att det överlåtes åt byggnadsnämnden att bedöma, vilka planärenden
som kan tänkas vara av intresse ur kyrklig synpunkt. I enlighet härmed
förordar jag, att i paragrafen inflyter en bestämmelse om alt byggnadsnämnden,
där så finnes erforderligt, skall i samband med utställandet av
planförslag tillställa kyrkorådet avskrift av förslaget.
Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med utredningens
förslag med de jämkningar, som framgår av det nu anförda.
Motioner
I motionen II: 712 påpekas, att 17 § 4 mom. icke innehåller någon föreskrift
att servituthavare skall underrättas. Eftersom i 15 § intagits en bestämmelse
att i sådan fastighetsförteckning, som skall fogas vid grundkarta,
skall redovisas även servitut och de båda paragraferna synes böra överensstämma
i förevarande avseende, anser motionären att ett förtydligande vore
värdefullt.
Utskottet
Utskottet anser i konsekvens med vad utskottet anfört under 12 §, att anledning
saknas att bland dem som skall särskilt underrättas om innehållet
i kungörelse om utställande av plan till granskning icke nämna också innehavare
av sådana servitut, som är upptagna i den i 15 § andra stycket omnämnda
fastighetsförteckningen. Däremot anser utskottet det vara opraktiskt
att, såsom i propositionen skett, kräva att alla kända och i riket boende
nyttjanderättshavare skall erhålla sådan underrättelse. Det är enligt utskot
-
137
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tets mening tillräckligt att underrättelse tillställes nyttjanderättsliavare som
är arrendator.
Utskottet föreslår att författningstexten jämkas i enlighet med utskottets
erinringar.
34 §.
Gällande bestämmelser
Bestämmelserna i 40 § BS handlar om tomtindelningskarta och beskrivning
till denna samt ger närmare föreskrifter om vem som äger upprätta
kartan och om hur kartan och beskrivningen skall vara beskaffade.
Angående upprättande av förslag till tomtindelning och om förslagets
vidare behandling ges föreskrifter i 41 § BS. Markägarna och drätselkammaren
bör, i den mån så prövas lämpligt, få tillfälle att yttra sig, då förslaget
upprättas. Sedan förslaget uppgjorts, skall det av byggnadsnämnden utställas
under minst 14 dagar, såvida icke alla de av förslaget berörda markägarna
ävensom drätselkammaren medgivit alt man underlåter detta. Kallelsebrev
skall avsändas till markägare och andra i viss angiven omfattning.
Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit utställt, skall markägarna
skriftligen underrättas härom samt få tillfälle att ta del av ändringen. Efter
utställandet skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. För
brådskande fall gäller en maximitid av 14 dagar. Byggnadsnämnden har
sedan att översända handlingarna till länsstyrelsen.
Länsstyrelsens expeditionsskyldighet regleras i 42 § BS. För det fall alt
klagan över länsstyrelsens beslut icke får föras till följd av stadgandet i
150 § tredje stycket BL ges en föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen
att utfärda lagakraftbevis. I paragrafen ges slutligen en föreskrift om att
vad som i 4 kap. BS är stadgat om tomtindelning i tillämpliga delar gäller
jämväl ändring av sådan indelning.
Utredningen
Utredningen har föreslagit bestämmelser, som i huvudsak överensstämmer
med 40—42 §§ nuvarande BS. Stadgandena om tomtkarta har förkortats
genom uteslutande av vissa detalj spörsmål, vilka ansetts lämpligen
kunna regleras genom tillämpningsföreskrifter (jfr 76 §). Föreskrifterna om
utställande av förslag till tomtindelning och om underrättelser till markägare
m. fl. har undergått vissa jämkningar i anslutning till vad som i 2
kap. föreslagits om utställande av förslag till plan. Särskilt må nämnas, att
utställningstiden föreslagits bli minst tre veckor. De nuvarande bestämmelserna
om särskilda underrättelser till kommunen beträffande tomtindelningsärendcn,
i vilka kommunen ej är intresserad i egenskap av tomtägare,
har ansetts kunna slopas under motivering att de kommunala synpunkterna
ändock bör kunna bevakas inom ramen för det samarbete, som förutsättes
äga rum mellan byggnadsnämnden och kommunens styrelse.
Vidare har utredningen framhållit, att regler f. n. saknas om tillväga -
138
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
gångsättet vid upphävande av tomtindelning. Denna brist föreslås avhjälpt
genom en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vad som är stadgat om antagande
och fastställande av tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla
såväl vid ändring som ock vid upphävande av sådan indelning. Härvid har
betonats, att ett upphävande av den administrativa tomtindelningen icke i
och för sig innebär någon ändring av bestående fastighetsindelning.
Såsom slutstadgande i kapitlet har utredningen föreslagit en bestämmelse
om att byggnadsnämnden i fall, då tomtindelning ej äger rum, har att verka
för alt fastighetsbildningen ändock sker så, att varje fastighet kan ändamålsenligt
utnyttjas i enlighet med gällande plan och bestämmelser för bebyggelsen.
I betänkandet har framhållits, att bestämmelsen avser all fastighetsbildning
inom områden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
samt sådan fastighetsbildning inom områden med stadsplan, som enligt
byggnadsnämndens medgivande sker annorledes än genom tomtindelning.
Remissyttranden
Enligt byggnadsnämnden i Malmö är bestämmelserna om kallelse å markägare
väl rigorösa. Förslaget tar ej hänsyn till det fallet, alt tomtindelning
endast omfattar del av kvarter och att icke samtliga markägare inom kvarteret
beröres av åtgärden.
Lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Västmanlands och Kopparbergs
län samt Svenska kommunal tekniska föreningen bär ansett att bestämmelsen
om skyldighet för byggnadsnämnden att verka för att fastighetsbildning
sker i överensstämmelse med gällande plan och andra föreskrifter för bebyggelsen
kan föranleda missförstånd och därför bör utgå.
Departementschefen
Utredningens förslag är utformat i nära överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser om stadsplan och byggnadsplan. Detta synes lämpligt.
Någon anledning att införa särskilda bestämmelser om utställningstider
in. m. just för tomlindelning synes icke föreligga. Även beträffande beskrivning
och ägareförteckning — i vilka hänseenden förslaget nära överensstämmer
med vad som nu gäller -— torde förslagets bestämmelser vara tillfyllest.
Att ägareförteckningen bör avse även eventuellt förekommande samfällda
områden in. m. torde vara uppenbart utan särskild bestämmelse. Föreskrifterna
om att alla markägare inom kvarteret skall kallas till tomtindelningsförrättning
kan anses motiverade av att det oftast är svårt att i förväg
avgöra, hur en tilltänkt åtgärd kommer att inverka för övriga ägare av
mark inom kvarteret.
Utredningens förslag bör emellertid kompletteras med en uttrycklig föreskrift
om att förslag till tomtindelning skall utmärkas på karta. En del
redaktionella jämkningar synes också påkallade.
Vad angår den av utredningen föreslagna slutbestämmelsen om skyldighet
för byggnadsnämnden att, där tomtindelning ej äger rum, ändock ver
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
139
ka för att fastighetsbildningen sker så, att fastigheterna kan utnyttjas i
enlighet med gällande plan och andra bestämmelser för bebyggandet, vill
jag erinra om att förrättningar för fastighetsbildning i nu avsedda fall ofta
vcrkställes genom nämndens egna tjänstemän och att nämnden i varje
fall bör kallas till alla sådana förrättningar, som är av någon betydelse med
hänsyn till dess verksamhet. Eftersom byggnadsnämnden är den myndighet,
som i sista hand har ansvar för bebyggelsens utformning, måste den
ha ett avgörande inflytande också på fastighetsbildningen. I allmänhet kan
det icke komma i fråga att vid förrättning för fastighetsbildning frångå
nämndens intentioner. Detta är enligt min uppfattning självklart och behöver
icke komma till uttryck genom någon särskild bestämmelse i byggnadsstadgan.
Jag anser att den av utredningen föreslagna bestämmelsen ger
ett väl svagt intryck av nämndens ställning i dylika sammanhang och förordar
därför att den får utgå.
Motioner
I motionerna 1:599 och 11:715 hävdas att del är opraktiskt och onödigt
att under alla förhållanden betrakta samtliga ägare av mark inom ett kvarter
såsom sakägare vid tomtindelning. Enligt motionärerna är det fullt tillräckligt
att man, såsom i gällande rätt, begränsar kretsen av sakägare till
»berörda sakägare». Motionärerna förordar att paragrafen ändras i överensstämmelse
härmed.
Utskottet
I den föreslagna lagstiftningen kommer möjligheten att göra ändring i
fastställd tomtindelning att vidgas betydligt. Det är därför av vikt att alla,
vilkas rätt beröres av en sådan åtgärd, blir underrättade därom. Situationen
kan i ett givet fall tänkas vara den, att man ganska lätt kan ange vissa
markägare, som utan minsta tvekan är »berörda» och likaledes vissa andra,
som lika säkert ej är »berörda». Det är emellertid också sannolikt att det
ofta finns en tredje kategori, nämligen den om vilken man icke med säkerhet
kan säga om den är berörd eller ej. Då det dessutom kan antagas att det
många gånger över huvud taget är svårt att i förväg avgöra vilken påföljd
en viss tomtindelningsändring kan komma att få, synes det ur såväl rättssäkerhetssynpunkt
som praktisk synpunkt mest ändamålsenligt att underrättelse
tillställes alla markägare inom kvarteret.
Utredningens förslag innehåller en bestämmelse (35 §) att byggnadsnämnden
i fall, då tomtindelning ej äger rum, skall verka för att fastighetsbildningen
ändock sker så, att varje fastighet kan ändamålsenligt utnyttjas
i enlighet med gällande plan och bestämmelser för bebyggelsen. Lantmäteristyrelsen
samt ytterligare några remissinstanser har ansett att en
dylik bestämmelse skulle kunna föranleda missförstånd och därför bör
utgå. Departementschefen uttalar att bestämmelsen ger ett väl svagt in
-
140
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
tryck av byggnadsnämndens ställning. Bestämmelsen saknar därför motsvarighet
i departementsförslaget. Departementschefen uttalar vidare att
byggnadsnämnden måste ha ett avgörande inflytande på fastighetsbildningen
och att det i allmänhet icke kan komma i fråga att vid förrättning för
fastighetsbildning frångå byggnadsnämndens intentioner. EU liknande uttalande
av departementschefen återfinnes ås. 184 i propositionen.
Förevarande spörsmål äger visst samband med frågan om rättssäkerheten
i jorddelningsmål, en fråga som utskottet i anledning av motioner behandlade
i utlåtande nr 14 vid vårsessionen av årets riksdag. Sedan i motionerna
uttalats farhågor för förrättningslantmätarnas självständighet, uttalade
utskottet att denne hade att handla under eget tjänstemannaansvar,
och därvid var bunden endast av lag och författning samt varken kunde eller
fick taga order av någon. Utskottet uttalade vidare.
Motionärerna har kritiserat det förhållandet att myndigheter som har att
yttra sig i frågor om avstyckning ofta lämnar alltför knapphändig motivering
till sitt ståndpunktstagande. Utskottet vill för sin del uttala, att utskottet
finner det angeläget, att yttranden såväl som beslut i fastig,hetsbildningsärenden
erhåller en fullständig motivering i alla sådana fall, där
motsättningar mellan olika intressen föreligger eller kan befaras och frågans
utgång ej för alla måste te sig uppenbar.
Utskottet som ej finner anledning att frångå sin i nämnda utlåtande framförda
uppfattning finner det angeläget att i förevarande sammanhang påpeka
att vad utskottet uttalade i det sist återgivna yttrandet självfallet äger
giltighet också beträffande byggnadsnämnd och dess verksamhet i fastighetsbildningssammanhang.
Det sagda innebär givetvis icke att utskottet önskar
nedvärdera eller hindra byggnadsnämndernas verksamhet i fastighetsbildningssaminanhang
inom den av författningarna uppdragna ramen. Utskottet
vill särskilt betona att uppkommande problem givetvis bäst löses genom
att fortlöpande och nära samarbete upprättliålles mellan byggnadsnämnden
och förrättningsmannen. Detta bör liksom hittills taga sig uttryck
i förutom samråd att byggnadsnämnden kallas till förrättning som är
av någon betydelse med hänsyn till dess verksamhet.
Utskottets ståndpunkt innebär att motionerna avstyrkes och att propositionen
tillstyrkes med det tillägg i fråga om motiveringen som utskottets
uttalande innebär.
37 §.
Gällande bestämmelser
I 47 § 1 mom. BS ges bl. a. vissa bestämmelser om hur hushöjd är att beräkna.
Bestämmelserna gäller i första hand inom stad men skall enligt föreskrifter
i 100, 101, 129 och 130 §§ BS äga motsvarande tillämpning inom köping
och municipalsamhälle samt inom ort på landet, för vilken stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. För byggnad vid ga
-
141
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ta räknas hushöjden från gatans medelnivå framför byggnaden. För gårdsbyggnad
räknas hushöjden från gårdens medelnivå invid byggnaden; dock
skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet lägges
högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande byggnad inne å tomt
räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna
platsens konturlinjer. Byggnad må härvid ej utan byggnadsnämndens
medgivande anses som fritt liggande inne å tomt, om någon del därav ligger
närmare gata än 6 meter. Med byggnads höjd förstås dess höjd till skärningen
mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra
sidan ett plan, som tänkes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45°
och därvid berör men icke skär den del av yttertaket, som är belägen innanför
fasadytan eller dennas förlängning.
I 47 § 2 mom. BS ges också en tolkningsregcl för sådana fall, då föreskrift
gäller om visst största antal våningar. I författningsrummet anges närmare,
vad som i så fall är att anse som våning och vad som är alt hänföra till
källare eller vind. Om regelns tillämplighet på olika planområden gäller
detsamma som nyss anförts rörande stadgandet i 47 § 1 mom. Vad angår
källare innebär den nuvarande bestämmelsen att sådan regelmässigt skall
betraktas såsom våning, om den är så hög, att golvet i närmast högre våning
kommer att ligga mer än 1,5 meter över markytan. Den nu gällande
bestämmelsen om vindar innebär att vind i regel anses som våning, om den
inrymmer bostads- eller arbetsrum. Bestämmelsen kommer härigenom att
innefatta ett principiellt förbud mot att inreda bostads- eller arbetsrum på
vinden i alla byggnader, vilkas våningsantal uppgår till det i planen tillåtna.
Regeln är emellertid icke utan undantag. I stadsplanebestämmelser kan
intagas föreskrift om att inredd vind icke är att anse sasom v aning. Där planen
är av äldre datum kan rätt till vindsinredning vara underförstådd, ehuru
uttrycklig föreskrift därom saknas. Vidare ges i 28 § 2 inom., 48 §, 64 §
1 inom., 65 § 2 och 3 inom., 69 § 2 inom. samt 96 § BS vissa särskilda föreskrifter,
vilka delvis innefattar avvikelser från regeln att inredd vind skall
anses såsom våning.
Utredningen
Någon mera betydande saklig ändring i den nuvarande bestämmelsen om
sättet för beräknande av hushöjd har utredningen icke funnit erforderlig.
Vissa mindre jämkningar har dock företagits dels av redaktionella skäl och
dels i syfte att underlätta tillämpningen. I sistnämnda hänseende bor nämnas,
att den nuvarande bestämmelsen om beräkning av höjden å gårdsbyggnad
föreslagits slopad. I fråga om sådan byggnad skall alltså enligt förslaget
gälla de vanliga reglerna. Ändringen har motiverats av de svårigheter
som stundom möter när det gäller att avgöra huruvida en byggnad är att
anse som gårdsbyrggnad eller icke. Vidare bär i förslaget särskilt beaktats
det fallet, att i stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser givits föreskrift
om visst största källardjup. Detta skall i så fall mätas från samma utgångspunkt
som byggnadens höjd.
142
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Den reglering, som frågan om rätt att inreda vind erhållit i gällande författning,
har synts utredningen onödigt komplicerad. Framför allt har anmärkts
på att den valda författningstekniken att först uppställa ett generellt
förbud mot vindsinredning men därefter ge möjlighet till undantag i vissa
uppräknade fall leder till att ärenden rörande byggnadslov för vindsinredning
mycket ofta måste prövas dispensvägen, vilket gör handläggningen av
dylika ärenden omständlig och tidsödande. Vad som främst föranlett inskränkningarna
i rätten till vindsinredning torde enligt utredningen vara
brandskyddssynpunkter, civilförsvarssynpunkter, samhällets intresse av att
kunna bestämma boendetätheten samt stadsbildssynpunkter. Emellertid har
utredningen efter ingående diskussion funnit att dessa synpunkter med större
fördel kan tillgodoses på andra sätt. I utredningens förslag har därför
icke influtit någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om vind
i 47 § 2 mom. BS. I stället föreslås särskilda brandskyddsföreskrifter att
iakttagas vid inredande av vind samt vissa bestämmelser som ger byggnadsnämnden
möjlighet att vägra byggnadslov för byggnad med en mindre tilltalande
yttre gestaltning. Härjämte har utredningen hänvisat till möjligheten
att vid behov införa en närmare reglering genom stadsplanebestämmelser.
Remissyttranden
En fråga, som tilldragit sig visst intresse, är rätten till vindsinredning.
Flertalet remissinstanser har antingen uttryckligen anslutit sig till utredningens
förslag eller lämnat förslaget utan erinran. Fullmäktige i Stockholm,
drätselkammaren i Örebro, Föreningen Sveriges stadsarkitekter och
Svenska kommunal tekniska föreningen har emellertid avstyrkt förslaget,
varvid i de flesta fall såsom skäl åberopats, att byggnadsrätten i följd avförslaget
utökas utan att byggnadsnämnden får möjlighet alt påverka de
stadsplanemässiga konsekvenserna härav. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm
har särskilt hänvisat till vindsinredningarnas inverkan på stadsbilden,
trafikbelastningen och det ofta kraftigt ökade behovet av bilplatser.
Byggnadslovsprövning torde med hänsyn till det anförda och brandskyddskraven
icke lämpligen kunna slopas i fråga om vindsinredningar. Däremot
är det en avsevärd fördel om, såsom utredningen föreslår, begreppet inredd
vind blir entydigt. De varandra delvis motsägande bestämmelserna i 28,
48, 64, 65, 69 och 96 §§ nuvarande stadga är icke ändamålsenliga. Länsstyrelsen
i Malmöhus län och länsarkitekten i Skaraborgs län har ansett att
en bestämd gräns bör uppdragas för de fall, då inredd vind är att anse såsom
våning.
Departementschefen
De föreslagna bestämmelserna om hushöjd synes böra godtagas.
Även vad angår frågan om vindsinredning innebär förslaget en förenkling
av de nuvarande svåröverskådliga bestämmelserna. Närmare bestämt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
143
blir innebörden att det hinder, som f. n. i många fall består mot inredande
av vindar i befintliga byggnader med hänsyn till att vind efter inredandet
blir att anse såsom våning, bortfaller. Detta innebär dock icke att frågan om
rätten att inreda vind blir oreglerad. I 44 § departementsförslaget (jfr 45 §
utredningens förslag) uppställes vissa kvalitetskrav på byggnaden, för att
vindsinredning skall medgivas. Härjämte återstår — såsom utredningen
framhållit — möjligheten att närmare reglera frågan genom stadsplanebestämmelser.
En bestämmelse, som förbjuder vindsinredning eller eljest inskränker
rätten att inreda vind, kan på detta sätt utan större omgång införas
för alla eller vissa planlagda områden i en kommun. I realiteten behöver
utredningens förslag därför icke medföra några konsekvenser för
boendetätheten eller bebyggelsens utformning. Innebörden är av mera formell
natur och kan enklast beskrivas så, att vindsinredning i framtiden
blir i princip tillåten, såvida icke annat är föreskrivet i stadsplanen. För att
möjliggöra en smidig övergång till det nya systemet har i 79 § departementsförslaget
(jfr 80 § utredningens förslag) upptagits en övergångsbestämmelse
av innebörd, att de äldre bestämmelserna alltjämt i huvudsak skall tillämpas
under en viss tid efter stadgans ikraftträdande, så att kommunerna får
nödigt rådrum att överväga, om ett totalt eller partiellt förbud mot vindsinredning
skall upptagas i planbestämmelserna. Några betänkligheter ur
saklig synpunkt behöver därför icke möta mot förslaget.
Någon möjlighet att differentiera byggnadsstadgans bestämmelser om beräkning
av byggnads höjd med hänsyn till det ändamål, som de i skilda
fall fullföljer, finns knappast. I stället bör man vid utformning av stadsoch
byggnadsplaner, utfärdande av byggnadsförbud etc. tillse, att de regler,
som då ges, göres otvetydiga i detta hänseende.
Med hänsyn till det nu anförda har jag ansett utredningens förslag böra
godtagas, bortsett från en formell mindre jämkning i första stycket av paragrafen.
Utskottet
De bestämmelser som hittills reglerat rätten att inreda vind för bostadsändamål
har i särskilt hög grad varit svåröverskådliga och svårtolkade. Propositionen
innebär icke i första hand något ståndpunktstagande i den stundom
livligt diskuterade frågan om vindar bör få inredas till bostäder. Huvudsyftet
med propositionen är att också på detta område åstadkomma enkla och
klara regler. Detta har man sökt uppnå på det sättet att rätten att inreda bostad
på vind gjorts i princip fri utom i de fall då stadsplanen upptager förbud
däremot. Man torde emellertid kunna räkna med att möjligheten att inreda
bostad på vind i framtiden faktiskt kommer att bli större än hittills. Mot en
sådan utvidgning har åberopats skäl av främst brandteknisk men också
hygienisk, estetisk, ekonomisk, ja även trafikteknisk art. Goda skäl talar
å andra sidan för att icke onödigtvis förbjuda sådan inredning. Gentemot de
ur brandteknisk synpunkt framförda betänkligheterna kan således anföras
144
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
att byggnadsdelar, sådana som träbjälklag, icke brandhärdiga yttertak, trätrappor
och eldstäder, vari öppen eld användes, blir allt sällsyntare. I samma
riktning talar också att brandväsendet blivit effektivare och möjligheten
att tillkalla brandkår blivit större än förr. Behovet av torkvindar är numera
betydligt mindre än tidigare.
Utskottet tillstyrker propositionen med det tillägg i fråga om motiveringen
som utskottets uttalande innebär.
53 §.
Gällande bestämmelser
Bestämmelserna i BS om ordnande av tomtplats samt om stängsel, planteringar
och andra till tomt hörande anordningar är ganska omfattande. I
55—58 §§ BS ges för städerna vissa bestämmelser, vilka jämlikt 100, 101
och 129 §§ också är tillämpliga i s. k. stadsplanesamhällen. Vidare kan hänvisas
till § 17 i normalbyggnadsordningen. För områden på landsbygden
med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ges bestämmelser i 129 §
BS.
Bestämmelserna för städer och stadsplanesamhällen är i korthet av följande
innehåll. Mark, som undantagits från bebyggande, skall vara ordnad
på prydligt sätt och hållas i vårdat skick. Byggnadsnämnden äger förelägga
tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering eller annan
prydlig anordning, att lämna marken öppen eller att inhägna den på visst
sätt Kvartersmark, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, skall också
hållas i vårdat skick samt, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, inhägnas.
Med avseende på bebyggd tomt ges föreskrifter om höjdläge och om
förbindelse mellan gata och gård. Om jord påföres marken invid byggnad
eller gränsmur, skall muren isoleras mot fukt. Vid förändring av liöjdläget
intill tomtgräns skall stödjemur uppföras, där så erfordras. Om hus nedbrunnit
eller rivits, skall tomten för undvikande av vanprydnad skyndsamt
ordnas.
Bestämmelserna för landsbygden går bl. a. ut på att bebyggd tomtplats
alltid skall vara inhägnad, om ej byggnadsnämnden medgivit befrielse. Vid
tvist mellan grannar bestämmer byggnadsnämnden sättet för hägnadens utförande.
På tomtplats får ej vidtagas anordning av beskaffenhet att menligt
inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.
Frågan om skyldighet för fastighetsägare att inom eller utom byggnad
ordna plats för parkering av motorfordon är blott antydningsvis berörd i
BS. Jämlikt 26 § skall vid uppgörande av stadsplan tillses bl. a., att allmänna
platser för parkering utlägges i tillräckligt antal samt att möjlighet finnes
att anordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig omfattning.
Jämlikt 80 § — vilken avser städerna men enligt 100, 101 och
129 §§ gäller också andra s. k. stadsplanesamhällen — äger byggnadsnämnden,
om skäl är därtill, påfordra att på gård eller inom byggnad skall finnas
utrymme för parkering av motorfordon i den mån så erfordras för dem som
där bor eller vistas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
145
Utredningen
I förslaget har de nu refererade stadgandena sammanförts till en gemensam
bestämmelse under rubriken »Tomt». Bestämmelserna motsvarar i
stort sett de nu gällande men är på vissa punkter något mera allmänt hållna.
En uttrycklig bestämmelse har upptagits i förslaget om skyldighet att
tillse alt växtligheten ej hindrar sikten för trafiken. De nuvarande bestämmelserna
om skyldighet att inhägna tomt har uppmjukats så, att dylik skyldighet
föreligger endast i fråga om gräns mot gata eller annan allmän plats
och detta blott när byggnadsnämnden särskilt förordnat därom. Stadgandet
om skyldighet för den, som påför jord intill annans mur, att ordna stödjemur
ete., har ansetts röra ett ämne, vilket ej bör regleras i en författning av
förevarande art, och har därför fått utgå.
Beträffande parkeringsfrågan har utredningen förklarat sig nödsakad att
avstå från att söka en definitiv lösning. Emellertid har i förslaget upptagits
vissa bestämmelser, som utredningen ansett ofrånkomliga för att t. v.
kunna till nöds komma till rätta med problemen. Till en början stadgar förslaget
principiell skyldighet för tomtägare att ordna parkeringsplatser på
tomten antingen i byggnad eller under bar himmel i den mån så erfordras
för dem som bor eller vistas på tomten. Skyldighet skall också enligt förslaget
föreligga att vid behov ordna plats för lastning och lossning av motorfordon
på själva tomten. Bestämmelserna avser envar tomtägare och är icke
avsedda att tillämpas blott i samband med nybyggnad på tomten. Det sagda
föreslås dock endast skola gälla där åtgärden kan genomföras för rimlig
kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt, varvid enligt utredningen
hänsyn skall tagas till bl. a. tomtutrymmet och bebyggelsens art. Från den
sålunda föreslagna generella skyldigheten att ordna plats för parkering etc.
äger byggnadsnämnden enligt förslaget medgiva undantag, om särskild plats
för fordonen beretts annorstädes än på tomten eller om andra särskilda skäl
talar för undantag. Härmed avses enligt utredningen framför allt det fallet
att tillräckliga garage- eller andra uppställningsutrymmen står till buds i
speciella garagebyggnader i grannskapet.
Remissyttranden
Det ämne, som tilldragit sig störst intresse i yttrandena, är de föreslagna
bestämmelserna om skyldighet att ordna parkeringsplatser. Meningarna har
i detta hänseende brutit sig skarpt mot varandra.
Till en början må anmärkas, att några remissorgan, nämligen hovrätten
för Nedre Norrland, byggnadsnämnden i Sundsvall och Svenska teknologföreningen,
ifrågasatt om icke förslaget bör underbyggas genom ett stadgande
i allmän civillag, lämpligen i BL.
Förslaget har även i sakligt hänseende kritiserats av hovrätten för Nedre
Norrland, som ansett det kunna starkt ifrågasättas, om införandet av en
generell skyldighet för fastighetsägarna att bereda plats för det växande
fordonsbeståndet överhuvud är befogat och rimligt. Vidare kommer enligt
10 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
146
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
hovrättens mening de i förslaget använda uttryckssätten »rimlig kostnad»
och »synnerlig olägenhet» att medföra ett krävande och grannlaga bedömande
för byggnadsnämnden. Även Stockholms handelskammare har ansett det
kunna it rågasättas, om det i ett samhälle, där i genomsnitt varje familj har
bil vilket snart är fallet — är principiellt riktigt att belasta fastighetsägarna
med kostnaden för iordningställandet av uppställningsplatser för bilar
och om det icke fastmera måste förutsättas, att själva planeringen för
olika slags biluppställningsplatser och initiativet till deras iordningställande
bör åvila kommunen. De föreslagna bestämmelserna är emellertid betydligt
mera smidiga än de nu gällande och handelskammaren kan därför godtaga
dem som ett provisorium i avbidan på parkeringsproblemets slutliga lösning.
I några yttranden har den meningen uttalats att bestämmelserna bör utformas
så, att de uppställer olika förutsättningar för skyldigheten att ordna
parkeringsplatser beroende på om fastigheten redan är bebyggd eller icke.
Sveriges fastighetsägareförbund har ansett orimligt att tillämpa de föreslagna
reglerna oavsett om det är fråga om nybyggnad eller ej. Även vägförvaltningen
i Uppsala län har ifrågasatt, om det icke är nödvändigt att
särskilja parkeringsbehovet för gamla fastigheter och för nya sådana. Näringslivets
byggnadsdelegation har i princip anslutit sig till de föreslagna
reglerna, därvid delegationen särskilt betonat vikten av de inskränkningar,
som ligger i uttrycken »rimlig kostnad» och »synnerlig olägenhet i övrigt».
Emellertid har delegationen bestämt motsatt sig, att stadgandet tillämpas
annat än i samband med nybyggnad eller till nybyggnad hänförlig ombyggnad.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen har tillstyrkt bestämmelsen
vad angår nybyggnader men har i övrigt sagt sig kunna acceptera den
blott under förutsättning att uttrycket »rimlig kostnad» tillämpas restriktivt.
Enligt länsarkitekten i Jönköpings län är bestämmelsen alltför vagt formulerad
och kan ge upphov till olika tolkningar. Fullmäktige i Stockholm
och länsarkitekten i Jönköpings län har ansett, att parkeringsbestämmelserna
kan medföra tolkningssvårigheter och att byggnadsnämndens befogenheter
bör preciseras mera bestämt.
På andra håll har man påkallat en differentiering mellan äldre och nyare
bebyggelse i syfte att därigenom åvägabringa en skärpning av förslaget.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett att begränsningen i fråga om kostnadens
storlek bör gälla endast redan bebyggd tomt. Då hus nyuppföres, bör
parkeringsutrymme påfordras oavsett kostnadens storlek. Stadsbyggnadskontoret
i Stockholm har också uttalat den meningen att villkoret om att
utrymme skall kunna beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet
endast bör avse befintlig bebyggelse; vid nybyggnad bör övriga undantagsmöjligheter
i förslaget vara tillfyllest. Kontoret har dessutom beklagat,
att frågan om möjligheten att för flera fastigheter tvångsvis anordna
gemensamma garage ej kommit närmare en lösning. Fullmäktige i
Östersund har, med hänsyn till nödvändigheten av parkeringsutrymmen,
yrkat på att villkoret »rimlig kostnad» helt slopas.
147
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett undantaget för det fall
att parkeringsplatser ordnas annorstädes än å tomten vara välbetänkt men
har ansett stadgandet böra förtydligas, så att det framgår, att avseende endast
får fästas vid permanenta lösningar.
Fullmäktige i Solna, som i allo tillstyrkt parkeringsbestämmelserna, har
betonat att byggnadsnämnden i samband med ansökan om byggnadslov bör
kunna fordra s. k. planeringsritning, som visar hur parkeringsfrågan i varje
särskilt fall skall lösas.
Departementschefen
Det i ett par remissyttranden begärda förtydligandet av paragrafens rubrik
anser jag böra komma till stånd.
De allmänna bestämmelserna om hur bebyggd och obebyggd tomt skall
vara ordnad synes innehålla vad som skäligen kan krävas i detta hänseende.
Ordalagen bör dock jämkas något, eftersom utredningens förslag möjligen
vid en tolkning efter bokstaven kan leda till att kraven i vissa fall t. ex.
beträffande obebyggda tomter — ställes väl högt. Att förslaget icke innehåller
några bestämmelser om förhållandet grannar emellan överensstämmer
med den ståndpunkt i fråga om gränserna för vad som bör regleras i författningen,
åt vilken jag tidigare givit uttryck.
Det mest brännande av de problem, som avhandlas i paragrafen, är parkeringsfrågan.
De blott alltför välkända svårigheter, som den stora ökningen
av fordonsbeståndet orsakat, torde till stor del bero på att denna ökning
gått så fort, att man icke hunnit anpassa sig efter de ändrade förhållandena
eller ens hunnit ta bestämd ståndpunkt till frågan hur garageringen skall
ordnas.
Sådana förhållandena nu är har fordonsägarna i stor utsträckning vant
sig vid att kostnadsfritt ställa upp sina fordon på gator och vägar och räknar
ofta icke alls med någon kostnad för garage eller uppställningsplats.
Häri ligger ett av hindren för en snar lösning av parkeringsfrågorna. Det lärer
icke visa sig möjligt att få fram garage- och parkeringsplatser i tillräckligt
antal, med mindre anordnandet av sådana framstår som en någorlunda
lönande investering. Så är f. n. icke fallet. Med hänsyn till det stora
underskottet på parkeringsutrymmen är det icke heller möjligt att på kort
sikt få en förbättring till stånd enbart genom sådana åtgärder som t. ex.
skärpning av bestämmelserna om långtidsparkering på gator och vägar. Detta
kan endast ske i den mån parkeringsutrymmen tillskapas på annat håll
och fordonsägarna därigenom får en faktisk möjlighet att ställa upp bilarna
annorstädes än på gatan eller vägen. Åtgärderna för att skaffa tillgång till
uppställningsplatser och åtgärderna för att få bort de långtidsparkerade
bilarna från gator och vägar måste med andra ord följas åt.
Även om det så småningom visar sig möjligt att i stort sett nå balans
mellan antalet bilar och antalet uppställningsplatser för sådana är därmed
icke sagt, att förhållandena överallt blir tillfredsställande. Inom vissa typer
148
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
av bebyggelse, särskilt inom äldre bebyggelseområden, är det svårt att inrymma
ett i förhållande till boendetätheten tillräckligt antal parkeringsplatser.
Och även där tillräcklig plats kan beredas, händer det, att vissa
fastighetsägare av någon anledning är ovilliga härtill. För dylika fall erfordras
föreskrifter om skyldighet att bereda utrymme till parkering, lastning
och lossning av fordon för dem som bor eller vistas på tomten eller för
verksamhet, som bedrives därstädes. Härmed avses givetvis icke att lägga
någon ytterligare börda på fastighetsägarna. Dessa är oförhindrade att betinga
sig ersättning för parkeringsutrymmet och det kan t. o. in. ur vissa
synpunkter betecknas som önskvärt, att så sker.
Utredningens förslag till bestämmelser i ämnet har den förtjänsten att
bereda möjlighet till ett smidigt hänsynstagande till omständigheterna i varje
särskilt fall. Detta är en grundförutsättning för att bestämmelserna skall
fylla sin funktion. Vid nyexploatering bör det i allmänhet ganska obetingat
kunna krävas, att tillräckligt utrymme inom- eller utomhus anslås för parkering,
lastning och lossning av fordon. När däremot fråga är om mindre
till- eller ombyggnader inom redan bebyggda fastigheter, måste försiktighet
iakttagas, så att de åtgärder, som påfordras, står i rimligt förhållande till
vad fastighetsägaren vinner genom byggnadsåtgärden. Ett alltför strängt
hävdande av kravet på parkeringsutrymmen kan i sådana fall lätt motverka
en önskvärd förnyelse av byggnadsbeståndet och leda till att bebyggelsen
förslummas. Å andra sidan får man icke ta alltför stor hänsyn till rent tillfälliga
förhållanden, t. ex. det särskilda lokalbehovet för en affärsrörelse,
som bedrives på fastigheten, utan bör i princip behandla fastigheter av samma
allmänna karaktär på likartat sätt. Vid ingripanden utan samband med
nybyggnad eller annan åtgärd, vartill byggnadslov erfordras, torde i allmänhet
icke kunna påfordras mera, än att lediga utrymmen inom- eller utomhus
ställes till förfogande.
Givet är, att behovet av parkeringsplatser alltid måste vägas mot behovet
av utrymme för andra ändamål, t. ex. för lekplatser, plantering, utrymme
för vädring av kläder etc.
Någon anledning att i sakligt eller formellt hänseende jämka utredningens
förslag i förevarande del anser jag icke föreligga. Icke heller kan jag
linna, att förslaget för sitt genomförande skulle förutsätta införande av särskild
lagbestämmelse i ämnet.
Motioner
Gemensamt för motionerna I: 186, 11:222, 1:597 och II: 711 är att motionärerna
önskar att parkeringsfrågan blir grundligt utredd. Detta yrkas
i motionerna I: 186 och II: 222, medan i de båda övriga motionerna önskemålet
härom utgör motivering för yrkandet att avstyrka de i 53 § föreslagna
ändringarna i fråga om skyldighet att anordna parkeringsutrymmen.
I motionerna I: 186 och 11: 222, som väckts innan propositionen avlämnades,
hänvisas beträffande motiveringen till motionen II: 144. I denna anföres
bl. a.
149
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1959
Det torde numera föreligga enighet om att, om icke parkeringsproblemet
löses på ett ändamålsenligt sätt, arbetsbetingelserna i våra tätorter blir nära
nog olidliga. Amerikanska erfarenheter ger vid handen, att konsumenten i
bilsamhället kräver att få disponera bil i varje fall i samband med mera
väsentliga inköp och ärenden. Och om detta icke kan tillgodoses, kommer
innerstaden att förlora sin betydelse som kommersiellt centrum. Nu gällande
byggnadslagstiftning förutsåg vid sin tillkomst icke utvecklingen inom
motorismen, och de regler rörande skyldighet att ordna parkeringsplatsei
som nämnda lagstiftning innehåller har visat sig bli alltmer otidsenliga. I
stället för att avhjälpa "trafik- och parkeringssvårigheterna är de i själva
verket ägnade att motverka en förnuftig lösning.
Parkeringsproblemet har visserligen under de senaste åren angripits av
såväl den expertkommitté, den s. k. parkeringsutredningen, som år 1955
tillsattes inom byggnadsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som 1951 års byggnadsutredning. Men de normer och förslag som därvid
framlagts har icke ansetts utgöra en definitiv lösning av parkeringsfrågan.
Sistnämnda utredning har uttryckligen framhållit, att dess förslag vore att
betrakta som ett provisorium, ofrånkomligt för att »tills vidare kunna till
nöds komma till rätta med de mest trängande problemen». Detta förhållande
och de olägenheter för näringslivet och den enskilde som för varje dag
blivit alltmer påtagliga har föranlett handelskamrarna i rikets tre största
städer att i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 oktober 1958 hemställa om en
förutsättningslös utredning rörande de frågor av rättslig, ekonomisk och
trafikteknisk innebörd, som i detta sammanhang aktualiseras. Skrivelsen
har tillstyrkts av samtliga näringslivets huvudorganisationer, och utredning
i ämnet har förordats jämväl av parkeringsutredningen och motorismens
sammanslutningar. Vi är övertygade om att cn lösning av tätorternas parkeringsproblem
icke är möjlig utan en genomgripande ändring av nuvarande
bestämmelser. Det är därför angeläget, att en utredning härom kommer
till stånd snarast möjligt. Felplaneringar och felinvesteringar äger nu
rum på många håll i vårt lands tätorter i avsaknad av förnuftiga regler i
detta hänseende.
I samband därmed bör också övervägas möjligheten att finna rättsliga
former för samarbete mellan kommunala organ och företrädare för näringsliv
och trafikantgrupper i syfte alt praktiskt medverka vid avhjälpande av
parkeringssvårigheterna i våra tätorter. Av erfarenheterna från Förenta staterna
att döma har dylika för ändamålet bildade samordningsorgan ofta
större möjligheter att lösa lokala parkeringsproblem än de reguljära, av
förvaltningsgöromål ofta hårt belastade kommunala myndigheterna.
Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt föreliggande möjligheter att
finansiera parkeringsplatser och parkeringsanläggningar över huvud. Det är
för närvarande tveksamt huruvida engångsbelopp, som näringsidkare erlägger
till kommuner som ersättning för rätt att disponera av kommunen till
förfogande ställda parkeringsplatser, är avdragsgilla som omkostnader vid
beskattning. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke parkeringsfrågan
numera har så stor samhällelig betydelse, alt särskilda lättnader i beskattningshänseende
borde tillskapas för investeringar i parkeringsanläggningar.
Så bär i varje fall skett i Förenta staterna.
I de i samband med propositionen väckta motionerna 1: 597 och IT. i 11 anför
es bl. a.
De föreslagna ändringarna i nuvarande bestämmelser innebär i och för
sig vissa förbättringar och önskvärda klarlägganden. Det är dock i hög grad
tveksamt, om det är möjligt att med hjälp av nämnda bestämmelser ens
150
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
»till nöds» komma till rätta med parkeringsproblemet. Det föreligger tvärtom
risk för att, i varje fall vad de centrala stadspartierna angår, bestämmelserna
kan vara ägnade att försvåra en rationell lösning på längre sikt. Trots
att förslaget bygger på den nuvarande lagstiftningens grundtanke om inrättande
av parkeringsutrymmen i varje fastighet, är det i principiellt hänseende
långtgående. Det innebär nämligen, såvitt vi kan förstå, att den nuvarande
gränsdragningen mellan kommunens och enskilda tomtägares skyldigheter,
då det gäller att tillgodose behovet av parkeringsplatser, ges eu
ny innebörd. De nuvarande reglerna får nämligen sägas utgå ifrån att långtidsparkeringen
skall tillgodoses genom enskildas och korttidsparkeringen
genom kommunens försorg. Reglerna i 80 g är närmast att betrakta som
undantagsföreskrifter avsedda att tillämpas vid meddelande av byggnadslov,
då behov därav föreligger. Det föreliggande författningsförslaget innebär
däremot ett lagfästande av en principiell skyldighet för samtliga markägare
att anordna biluppställningsplatser, låt vara alt vissa i praktiken betydelsefulla
undantag för nämnda skyldighet stadgas. Även om konsekvenserna
i det enskilda fallet därigenom måhända icke behöver bil så allvarliga, synes
dock en så betydelsefull rättsfråga ha bort föranleda väsentligt mera ingående
överväganden än de som ägt rum i förevarande sammanhang. Det kan
därjämte ifrågasättas, huruvida icke en så ekonomiskt betungande förpliktelse
för markägaren som berörda skyldighet kan innebära borde grundas
på stadgande i lag och icke i en författning av byggnadsstadgans natur.
Förslaget kan diskuteras även ur andra synpunkter. För det nu befintliga
lastighetsbeståndet i våra tätorters centrala delar är nämligen en tillämpning
av de föreslagna bestämmelserna ägnad att medföra högst otillfredsställande
följder ur ekonomiska samt byggnads- och trafiktekniska synpunkter.
Redan tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna har ådagalagt
svårigheterna att anordna biluppställningsplatser i det äldre fastighetsbeståndet.
Svårlösta byggnadsproblem har därvid aktualiserats. De nyanlagda
biluppställningsplatserna har ofta blivit mångdubbelt dyrare än vad
tallet skulle ha blivit genom anordnande av självständiga parkeringsanläggningar,
och de har i stor utsträckning, bland annat till följd av kostnaderna,
icke blivit utnyttjade av bilisterna. Inrättande av biluppställningsplatser
i varje fastighet är dessutom ägnat att till de centrala stadsdelarna dra en
trafik av långtidsparkerande fordon, som kan verka förlamande på den
löpande trafiken och försvåra en lösning av den för stadscentra betydelsefulla
korttidsparkeringen.
Erfarenheterna av de nuvarande bestämmelsernas tillämpning har föranlett
handel skamrarna i de tre största städerna att, med instämmande av
samtliga näringslivets organisationer, i en framställning till Kungl. Maj:t
för mer än ett år sedan begära en förutsättningslös utredning rörande parkeringsfrågans
rättsliga, ekonomiska och trafiktekniska problem. Ifrågavarande
framställning har tillstyrkts av den inom byggnadsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen tillsatta parkeringsutredningen.
Av vad här anförts framgår att såväl byggnadsutredningen och parkeringsutredningen
som flertalet av parkeringsfrågans lösning intresserade
organisationer förutsatt, att en utredning av ifrågavarande komplicerade
problem måste komma till stånd. I själva verket blir eu dylik utredning för
varje dag alltmer angelägen. Det kan under sådana förhållanden varken vara
riktigt eller ändamålsenligt att nu vidtaga rent provisoriska författningsändringar,
som uppenbarligen icke kan vara ägnade att på ett förnuftigt
sätt lösa parkeringsfrågan. Att utfärda författningsregler, sam redan vid sin
tillkomst måste anses otidsenliga, vore ett dåligt lagstiftningsförfarande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
151
Utskottet
Bland de många problem som den ökade bilismen fört med sig är parkeringsproblemet
ett av de största. För att belysa dess omfattning kan nämnas
att enligt tillgänglig statistik antalet försålda nya bilar och bussar inom
Stockholms stad och län under år 1958 var 30 781. Nettoökningen av antalet
personbilar inom samma område var under samma tid 21 104.
Även vid en så litet genomgripande reform av byggnadslagstiftningen som
den förevarande kan man icke gärna underlåta att beröra också parkeringsfrågan.
Var skall de stillastående bilarna placeras? Vem skall bära ansvaret
för tillskapandet av parkeringsplatser? Hur skall parkeringsanordningarna
utformas? Vem skall bära kostnaderna för parkeringsplatserna? Allt detta
är triviala men för dagens samhälle betydelsefulla frågor, som kräver en
snar lösning. Utländska exempel visar att utvecklingen på området, om den
lämnas utan samhällets ledning, snabbt nog kan leda till kaos. Parkeringsfrågans
lösning äger indirekt samband med flertalet former av samhällelig
verksamhet i tätorterna.
Parkeringsfrågorna har behandlats av såväl hyggnadsutredningen som departementschefen.
Ingendera gör emellertid anspråk på att komma med
några slutliga lösningar; ej heller utskottet ämnar göra detta.
Motionärerna (motionerna 1:597 och 11:711) synes vilja hävda att dcpartementsförslaget
för fastighetsägarnas del inför nya skyldigheter att svara
för parkerings- och garageplatser. Emellertid kan propositionen näppeligen
sägas överföra någon skyldighet i detta hänseende från det allmänna till
fastighetsägarna. Det allmänna kan knappast anses ha annat än en begränsad
sk3’ldighet att ordna plats åt det växande fordonsbeståndet. Ett åliggande
av dylik art är att i samband med detaljplanläggning se till att allmänna
och enskilda parkeringsplatser utlägges. Vad propositionen i dessa hänseenden
innehåller kan ej sägas innebära några mera genomgripande nyheter.
Såsom en provisorisk lösning av frågan synes förslaget sålunda kunna godtagas.
I motionerna I: 597 och II: 711 yrkas att 53 § i förslaget till ny byggnadsstadga
i vad den behandlar parkeringsfrågan icke måtte av riksdagen godtagas.
I samtliga motioner i detta avsnitt uttalas att frågan bör särskilt utredas.
Utskottets nyss angivna ståndpunkt att propositionen på denna punkt
bör godtagas är i och för sig icke oförenlig med förslaget att frågan blir
ytterligare utredd. Utskottet anser det tvärtom angeläget att de mera principiella
spörsmål som äger samband med parkeringsfrågans lösning snarast
blir klarlagda och därefter föremål för de åtgärder som av en utredning kan
föranledas. Den parkeringsutredning vilken omnämnts ovan i samband med
referatet av motionen II: 144 behandlar mera begränsade uppgifter av övervägande
teknisk natur. Nämnda utredning, som beräknar att slutföra sitt
arbete under loppet av nästa år, har själv tillstyrkt en mera fullständig utredning
av parkeringsfrågan. Den omständigheten att utredningen ännu ej
avslutat sitt arbete, vilket f. ö. delvis redan redovisats, utgör således icke
152
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
något skäl att vänta med tillsättandet av en mera fullständig utredning av
parkeringsfrågan.
Vad som enligt utskottets mening särskilt bör utredas är om den nuvarande
principen att garage och parkeringsplatser om möjligt bör anordnas
på varje tomt är ändamålsenlig. Det förefaller ej osannolikt att på detta sätt
tillkomna biluppställningsplatser blir dyra, otillräckliga och dessutom inkräktar
på utrymme som kanske bättre behövs för andra ändamål. Det
torde vara ett tämligen allmänt önskemål, att man vid framtida sanering av
äldre slutna kvarter skall kunna avlägsna gårdshusen och gårdarnas inhägnader
eller på annat sätt frilägga delar av kvarteret för att därigenom kunna
skapa utrymmen för gemensam nytta och trevnad. Även om därigenom betydande
utrymmen skulle kunna frigöras för biluppställning, bör i det sammanhanget
även barnens behov av lekområden och de äldres behov av viloplatser
icke eftersättas. Det senast sagda gäller för övrigt också i de många
andra fall där fråga uppkommer att anordna parkeringsplatser.
I samband härmed synes förutsättningarna för att anordna parkeringshus
och andra större parkeringsanordningar böra närmare undersökas. Därmed
anmäler sig ofrånkomligt också frågan om den fortsatta existensen av
den fria parkeringen på gator och torg. Egentliga parkeringshus synes hittills
icke ha byggts i Sverige. Orsaken därtill är oviss men torde sannolikt
vara att konkurrensen från gatornas ännu i stort sett fria parkering verkat
avskräckande. Det är emellertid svårt att tänka sig hur den väntade fortsatta
ökningen av bilbeståndet skall kunna klaras utan parkeringsanordningar
i förening med parkeringsförbud eller avgiftsparkering på kringliggande
gator. Ett alternativ — ehuru sämre — är förbud för all individuell
personbiltrafik i cityområdena.
Andra frågeställningar som en parkeringsutredning bör syssla med har
av motionärerna och utskottet angivits i det föregående. Eftersom utredningen
enligt utskottets mening bör vara förutsättningsfri och både problemen
och synpunkterna lätt nog anmäler sig själva, anser sig utskottet i själva
sakfrågan utöver det sagda endast böra tillfoga att frågan är av bråskande
natur. Det synes därför böra övervägas om icke utredningen bör framlägga
resultatet av sitt arbete i delbetänkanden. Med hänsyn till frågornas vikt och
intresse synes utredningen böra erhålla parlamentarisk förankring.
Utskottets ståndpunkt innebär att propositionen samt motionerna I: 18b
och II: 222 tillstyrkes och att yrkandet i motionerna I: 597 och II: 711 avstyrkes.
54 §.
Utredningen
För vissa allmänna byggnader gäller — enligt vad utredningen framhål.
f’ n'' undanta§ från skyldigheten att söka byggnadslov. Närmare beAamt
avser undantaget allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Kungl
iför kronan br8figsaRSltynelSen e,ller. a™an allmän byggnad, såframt den tillUm
kionan (86 § BS). Byggnadsnämnd på landet har över huvud icke att ta
153
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna prövas av statlig myndighet
(139 § BS). Utredningen har föreslagit att motsvarande bestämmelse
i nya stadgan skall avse allenast allmän byggnad, vilken tillhör kronan. Endast
i fråga om dylik byggnad lärer nämligen verkliga garantier föreligga
för en minst lika omsorgsfull prövning som den, vilken kan förväntas ske
genom byggnadsnämnden. Sakligt sett är ändringen enligt utredningens mening
av ringa betydelse med hänsyn till att byggnadsnämnden enligt 67 §
i förslaget (jfr 86 § BS) i stället skall erhålla anmälan om byggnadsföretag,
för vilket byggnadslov ej erfordras, och därvid få tillfälle att granska ritningarna
till företaget samt att framställa erinringar mot desamma. Byggnadsnämnd
på landet föreslås i dessa hänseenden — liksom i övrigt — få
samma befogenheter som byggnadsnämnd i stad.
Remissyttranden
Järnvägsstyrelsen har ansett, att de föreslagna bestämmelserna om kronan
tillhöriga allmänna byggnader bör erhålla sådan formulering, att alla
SJ :s byggnader inbegripes under stadgandet. I allt fall bör undantag från
skyldigheten att söka byggnadslov gälla beträffande dessa byggnader. Länsarkitekten
i Blekinge län har yrkat på att det åtminstone i motiven måtte
närmare klargöras, vad som menas med »allmän byggnad».
Byggnadsstyrelsen har ansett att det till undvikande av missförstånd bör
utsägas, att en befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov icke innefattar
befrielse från skyldigheten att följa gällande föreskrifter för byggandet
och ej heller från eventuellt gällande byggnadsförbud samt att byggnadsstyrelsens
tillämpningsföreskrifter gäller även sådana byggnader och
anordningar för vilka byggnadslov ej erfordras. Länsarkitekten i Jämtlands
län har uttalat uppfattningen, att den, som begär befrielse från skyldigheten
att söka byggnadslov, bör inge en dispositionsplan över det område framställningen
avser.
Departementschefen
Vad angår de mera speciella frågor, som behandlas i vissa remissyttranden,
biträder jag uppfattningen, att uppsättande av en mellanvägg inom en
arbetslokal i regel icke bör anses vara en så väsentlig ändring av byggnadens
planlösning, att byggnadslov erfordras. Att byggnadslov erfordras för anläggningar
sådana som verkstäder och skyddsrum, vilka förlägges under
markytan, i samma utsträckning som för anläggningar ovan jord, lorde
vara uppenbart utan att särskild bestämmelse därom erfordras. Däremot
kan jag icke dela uppfattningen, att kravet på byggnadslov för cistern eller
annan fast anordning för förvaring eller hantering av brännbara vätskor
skulle vara för vittgående. Att byggnadslov kan begränsas att avse allenast
vissa förberedande arbeten för uppförande av byggnad torde icke behöva
närmare utvecklas.
Jag kan icke ansluta mig till synpunkten, att förslagets ståndpunkt i fråga
om byggnadslov för återuppförande av byggnad, som skadats av brand i sådan
omfattning, att åtgärden kan betecknas som nybyggnad, skulle vara
154
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
oskäligt sträng. Såsom utredningen framhållit har nuvarande bestämmelser
lett till en praxis, som innebär att man utan tvingande skäl tillåter åtgärder,
som står uppenbart i strid mot gällande planer för bebyggelsen och därigenom
motverkar en såväl ur samhällets som i regel också ur fastighetsägarnas
synpunkt önskvärd förnyelse av bebyggelsen. Utredningens förslag i denna
del är att anse som väl motiverat.
Den skillnad, som förslaget i fråga om skyldigheten att söka byggnadslov
gör mellan kronan tillhöriga allmänna byggnader och andra kronans byggnader
har visserligen sakligt underlag såtillvida, att någon särställning för
kronan icke bör föreligga annat än då fråga är om allmänna intressen av viss
högre valör. Mot denna synpunkt bör emellertid vägas intresset att göra bestämmelserna
så lättillämpade som möjligt. Antalet kronan tillhöriga byggnader,
vilka icke kan betecknas som allmänna, torde i själva verket icke vara
alltför betydande. I huvudsak rör det sig om vissa personalbostäder o. d.,
som icke uppföres i omedelbar anslutning till allmän byggnad. Mest praktiskt
synes vara, att befrielsen från skyldighet att söka byggnadslov får avse
alla kronans byggnader utan avseende på ändamålet. Departementsförslaget
har avfattats i enlighet härmed. Vidare har jag ansett, att med kronans
byggnader bör i förevarande hänseende jämställas sådana byggnader, som
tillhör landsting.
Möjligen kan det ifrågasättas, om icke befrielsen från skyldigheten att söka
byggnadslov bör utsträckas att avse samtliga kyrkobyggnader. Byggnadsprojekt,
som avser kyrkobyggnader tillhöriga svenska kyrkan, granskas nämligen
så noggrant bl. a. hos byggnadsstyrelsen, att bestämmelserna om byggnadslov
kan sägas icke ha någon större uppgift att fylla. Fall kan emellertid
förekomma, då byggnadsnämnden har anledning till erinran med hänsyn
till exempelvis trafikförhållanden eller förekomsten i grannskapet av befintliga
eller planerade anordningar, vilka icke lämpligen bör ligga i närheten
av en kyrka. Någon avsevärd olägenhet torde ej vara att befara genom
att ett krav på byggnadslov uppställes för kyrkobyggnader. Tillräcklig anledning
att i författningen göra speciellt undantag för sådana byggnader
synes alltså ej föreligga.
Att den, som i särskilt fall av länsstyrelsen fått befrielse från skyldigheten
att söka byggnadslov, likväl har att vid byggandet efterkomma gällande föreskrifter
och iakttaga meddelade byggnadsförbud torde tillräckligt tydligt
framgå av förslagets uppställning och bestämmelserna i det följande. Någon
anledning att närmare reglera beskaffenheten av den utredning, som skall
förebringas vid ansökan om sådan befrielse, föreligger enligt min uppfattning
icke.
Motion
I motionen 11: 712 framhålles att det icke finns några garantier att landstingen
alltid har den tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap som kronan
förutsättes lia. Motionären hemställer därför att den i propositionen upptagna
bestämmelsen att landsting —• i likhet med kronan — skall vara befriat
från skyldighet att söka byggnadslov måtte utgå.
Tredje lagutskottets utlåtande ur SO år 1959
155
Utskottet
Propositionen innebär ej alt landsting befrias från skyldighet att i allo
följa gällande byggnadsföreskrifter utan endast att det slipper skyldigheten
att avvakta den förhandsprövning som byggnadslovet innebär. Landstingen
kommer därigenom att i praktiken jämställas med sådan industri som ligger
avskilt och är i en ägares hand (54 § 3 mom. förslaget till ny BS), något
som utskottet finner motiverat. Man torde kunna utgå ifrån att landstingen
i allmänhet har tillgång till den sakkunskap som erfordras för att nu ifrågavarande
ärenden skall komma att handläggas på ett fullt tillfredsställande
sätt.
Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionen avstyrkes.
58 §.
Gällande bestämmelser
I 81 g BS ges bestämmelser om expedition av byggnadsnämndens beslut.
De gäller i främsta rummet städerna men skall enligt 100, 101 och 129 §§
BS äga motsvarande tillämpning i s. k. stadsplanesamhällen samt enligt
137 § BS också inom områden på landet, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts. Bestämmelserna går ut på att byggnadsnämnden
vid meddelande av byggnadslov skall lämna de närmare föreskrifter
som skall lända till efterrättelse vid arbetets utförande. Där så erfordras,
kan byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsberäkning med tillhörande
ritningar ävensom andra specialritningar skall ingivas till byggnadsnämnden.
Närmare föreskrifter härom kan ges i byggnadsordning.
Utredningen
I anslutning till nuvarande praxis, föreslår utredningen en bestämmelse
om att beslut i ärende rörande byggnadslov alltid skall meddelas sökanden
skriftligen. Efter mönster av 81 § BS har upptagits ett stadgande om rätt
för byggnadsnämnden att meddela närmare föreskrifter om arbetets utförande
m. m. Utredningen har vidare föreslagit ett stadgande om att byggnadsnämnden,
i fall då sökanden är skyldig att söka tillstånd till företaget
också hos annan myndighet, bör i sitt beslut intaga erinran härom.
Viss framställning av riksdagen
I två vid 1958 års första riksdag väckta motioner (I: 66 och II: 98) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av gällande byggnadsstadga,
att av byggnadsnämnd fattat beslut vunne laga kraft inom viss bestämd
tid. Tredje lagutskottet, dit motionerna remitterades, framhöll i sitt
utlåtande (nr 9) bl. a. följande.
Sedan tillkomsten av 1931 års byggnadsstadga gäller att besvärstiden för
överklagande av byggnadsnämnds beslut, som nu är tre veckor, räknas från
det klaganden fick del av beslutet. Någon skyldighet för byggnadsnämnd
156
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
att delgiva eller kungöra beslutet föreligger ej. Följden härav kan bli, att
besvär över byggnadslov bifalles, sedan det byggnadsarbete, varom fråga är,
blivit utfört. Detta är principiellt icke en tillfredsställande ordning.
Frågan är emellertid — enligt vad utskottet framhållit — icke ny utan
har tidigare övervägts i olika sammanhang. Vid dessa överväganden bär
man stannat för att acceptera den rättsosäkerhet, som oundvikligen följer av
det rådande systemet, hellre än att föreskriva, att beslutets delgivning genom
kungörelse skall bilda utgångspunkt för besvärstiden, vilket ansetts
alltför litet betryggande, eftersom många kan vara ovetande om byggnadsföretaget
och till äventyrs ej uppmärksammar kungörelsen.
En ur alla synpunkter fullt godtagbar rättslig reglering av detta spörsmål
torde enligt utskottets mening vara svår att åstadkomma. Emellertid har utskottet
ansett sig böra förorda, att Kungl. Maj :t i samband med det pågående
arbetet med förslag till ändringar av byggnadslagstiftningen ingående överväger
denna fråga.
Utskottet, som funnit det vanskligt att ta bestämd ståndpunkt till hur
frågan bäst borde lösas, har dock framhållit vissa synpunkter.
Enligt utskottet kan byggnadsnämnd uppenbarligen icke åläggas att delge
samtliga besvärsberättigade personligen sina beslut, eftersom kretsen av
sakägare är för vidsträckt och obestämd för att något sådant skall vara
möjligt. I stället kan det vara värt att ta fasta på ett framfört förslag om att
anknyta till reglerna om kommunalbesvär, så att besvärstiden alltid räknas
från det tillkännagivande anslagits å kommunens anslagstavla om att byggnadsnämndens
protokoll blivit justerat. Det kan emellertid också starkt ifrågasättas,
om enbart tillkännagivande å kommunens anslagstavla angående
justering av byggnadsnämnds protokoll jämte förteckning över de överklagbara
beslut, som fattats vid det sammanträde justeringen gäller, alltid är
tillräckligt för att tillgodose rättsssäkerheten. I många ärenden framgår det
givetvis klart vilka sakägare som har särskilt intresse av utgången, och det
vore värt att överväga, om icke byggnadsnämnd borde vara skyldig att i sådant
fall skriftligen underrätta vederbörande om den anslagna kungörelsen
eller om beslutets innehåll. Det torde vidare finnas anledning att undersöka,
om det vore möjligt att i vissa typer av ärenden ålägga byggnadsnämnden dylik
underrättelseplikt beträffande alla ägare av angränsande fastigheter,
eventuellt på något sätt i anknytning till de av byggnadsu[redningen föreslagna
reglerna om obligatoriskt hörande av granne vid meddelande av tillstånd
till nybyggnad eller undantag från gällande föreskrifter. Därjämte
synes det vid ett sådant publiceringsförfarande böra åligga den byggande att
underrätta byggnadsnämnden om av honom kända sakägare med motstående
intressen. — Om det vid Kungl. Maj:ts övervägande av frågan skulle visa
sig att denna väg ej är framkomlig, syntes det utskottet som om åtminstone
något skulle kunna vinnas, såvida byggnadsnämnderna finge skyldighet att
vid beslutets meddelande skriftligen underrätta sökanden om de åtgärder
denne bör vidtaga för att beslutet skall vinna laga kraft i förhållande till
dem som beröres därav.
157
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Enligt skrivelse den 28 mars 1958, nr 169, beslöt riksdagen, under hänvisning
till vad som anförts i utskottets utlåtande, att såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.
Departementschefen
Utredningens förslag synes i huvudsak innehålla de bestämmelser angående
byggnadsnämndens beslut, som kan anses erforderliga. Någon jämkning
av bestämmelserna om att byggnadsnämnd såsom villkor för byggnadslov
kan föreskriva rivning av förut befintlig byggnad torde icke vara erforderlig.
Föreskriften om att handlingar i ärende om byggnadslov skall förses
med påskrift om nämndens beslut bör enligt min mening avse jämväl det
fall, att byggnadslov helt eller delvis vägras. Att så sker är nämligen påkallat
dels ur ordningssynpunkt och dels med hänsyn till att det vid eventuell
fullföljd av talan mot beslutet kan vara av vikt för besvärsmyndigheten att
känna till huruvida en viss handling företetts hos byggnadsnämnden. Bestämmelsen
om skyldighet i vissa fall att underrätta andra myndigheter,
som hörts i ett ärende, om nämndens däri meddelade beslut, kan knappast
antagas medföra något oskäligt stort arbete för nämnden och är av stor vikt
ur kontroll synpunkt.
Vad särskilt angår de i riksdagens nyssnämnda skrivelse åsyftade uttalandena
av tredje lagutskottet, har frågan om möjligheten att åstadkomma
en fast utgångspunkt för beräkning av besvärstiden tidigare flera gånger
övervägts, utan alt någon ur alla synpunkter tillfredsställande lösning kunnat
uppnås. Anslagsförfarande kan kanske vara lämpligt beträffande vissa
andra grupper av ärenden — t. ex. planläggningsärenden — om vilkas förekomst
sakägarna förut fått personliga underrättelser. I regel brukar dock
därutöver fordras underrättelse om beslutet i annan form. Vidare användes
anslagsförfarandet i vissa fall, då kretsen av klagoberättigade personer
genomgående är mycket stor, t. ex. vid beslut enligt kommunallagen. Härvid
är det emellertid i regel fråga om ärenden av mera allmänt intresse,
om vilkas förekomst de, som kan tänkas klaga, åtminstone har möjlighet
att hålla sig underrättade. Ett motsvarande förfarande för byggnadsnämndernas
del skulle innebära, att varje fastighetsägare och annan, som kan
tänkas ha intresse av att överklaga ett byggnadsnämndens beslut, måste efter
varje nämndens sammanträde kontrollera, huruvida något beslut förekommit,
som kränker hans rätt. I själva verket bleve klagorätten helt illusorisk.
Visserligen är det ganska sällan som ett beslut om byggnadslov kränker
annans rätt på sådant sätt, att beslutet på grund därav bör upphävas,
men sådana fall förekommer dock, och blotta möjligheten därtill skulle för
vaije fastighetsägare representera en konstant osäkerhet, som han icke finge
någon möjlighet att komma undan.
Den risk, som en byggnadslovssökande f. n. löper att beslutet om byggnadslov
kan överklagas och eventuellt upphävas eller ändras i efterhand, är
i praktiken icke särskilt betydande. F. ö. har vederbörande möjlighet att
158 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
befria sig från den genom att själv låta delgiva beslutet med dem, som kan
tänkas klaga.
Vid övervägande av de skäl, som talar för och emot införande av en bestämd
utgångspunkt för besvärstiden, synes avgörandet böra utfalla i den
riktningen, att nuvarande ordning i princip bibehålies.
Emellertid synes det lämpligt, att den osäkerhet för den byggnadslovssökande,
som onekligen i vissa fall kan föreligga, så långt möjligt undanröjes
genom skärpning av föreskrifterna om delgivning av byggnadsnämnds beslut.
Givetvis är det icke möjligt att delgiva beslutet med alla dem, som teoretiskt
sett kan tänkas överklaga beslutet. Den egentliga faran för att beslutet
kan komma att ändras möter •— såsom utskottet anmärkt •—- i huvudsak
från de närmaste grannarnas sida och väsentligen blott då beslutet i något
hänseende innebär dispens från gällande plan eller andra gällande föreskrifter
för bebyggandet. Enligt förslaget skall grannarna i regel höras i dispensärenden.
Det synes icke vara att otillbörligt betunga byggnadsnämnden,
om en föreskrift meddelas att markägare eller annan sakägare, som hörts
i ett ärende angående byggnadslov, skall av byggnadsnämnden underrättas
om nämndens beslut i ärendet. På sätt framgår av det anförda torde en sådan
föreskrift vara ägnad att skapa betydligt större trygghet för att beslut
om byggnadslov blir bestående. Lämpligt synes dessutom att i beslut om
byggnadslov införes en anmaning till sökanden att låta bevisligen underrätta
grannar och andra, som kan beröras därav, om beslutet. Jag föreslår att utredningens
förslag kompletteras med bestämmelser av nu avsett innehåll.
Utskottet
Frågan om möjligheten att åstadkomma en fast utgångspunkt för beräkning
av besvärstiden för byggnadsnämnds beslut upptogs i motioner vid
1958 års första riksdag. Tredje lagutskottet, som behandlade ärendet, uttalade
att det syntes svårt att åstadkomma en ur alla synpunkter fullt godtagbar
rättslig reglering av detta spörsmål. Detta utskottets uttalande har
bekräftats under frågans fortsatta behandling. En av de synpunkter som
utskottet i sammanhanget framförde var den att det vore värdefullt om
byggnadsnämnderna ålades att vid besluts meddelande skriftligen underrätta
sökanden om de åtgärder denna borde vidtaga för att beslutet skulle
vinna laga kraft i förhållande till dem som därav berördes. I departementsförslaget
har den ändringen vidtagits i förhållande till utredningens förslag,
att markägare eller annan sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärende
angående byggnadslov, skall bevisligen underrättas om beslutet. Dessutom
har intagits en bestämmelse att i beslut om byggnadslov skall införas
en anmaning till sökanden att låta bevisligen underrätta grannar och andra
som kan beröras av beslutet. Utskottet hälsar de sålunda gjorda jämkningarna
med tillfredsställelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 159
66 §.
Gällande bestämmelser
De särskilda bestämmelserna i BS om kronans och vissa allmänna byggnader
har förut i korthet omnämnts vid 55 §.
Det huvudsakliga innehållet i 86 § BS är, närmare bestämt, alt byggnadslov
icke erfordras beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av
Kungl. Maj :t eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt
den tillhör kronan. I ärende, som skall underställas Kungl. Maj :ts eller
byggnadsstyrelsens prövning, skall byggnadsnämnden alltid få tillfälle att
yttra sig före underställningen, och nämnden skall, innan företaget påbörjas,
erhålla anmälan jämte kartor, ritningar och beskrivningar. I fall, dä
särskild föreskrift ej gäller om att ritningarna skall prövas av Kungl. Maj :t
eller byggnadsstyrelsen, skall vederbörande myndighet göra anmälan till
byggnadsnämnden med bifogande av sådana handlingar som nyss sagts. Om
nämnden har erinran mot företaget med hänsyn till sundhet, säkerhet mot
eldfara, hållfasthet, prydlighet, inverkan på stadsbilden eller ortsförhållandena
i övrigt eller om nämnden har något att erinra i fråga om byggnadens
läge, ändamål eller inverkan å grannes rätt, äger nämnden inom en månad
hemställa, att frågan skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. I sistnämnda
fall får byggnaden icke uppföras, innan Kungl. Maj :t givit lov därtill.
Någon föreskrift finnes ej meddelad om rätt för statlig eller kommunal
myndighet, som omhänderhar utförandet av allmän byggnad, att därvid
frångå gällande bestämmelser för byggandet. I någon omfattning torde
emellertid en sådan befogenhet i praxis ha ansetts följa av grunderna för
BS.
Utredningen
I utredningens förslag har först influtit en allmän föreskrift om rätt för
myndighet, vilken har att pröva ritningarna till allmän byggnad, som uppföres
för kronans räkning, att medgiva avvikelse från bestämmelserna i
förslaget och de föreskrifter, som kan komma att meddelas med stöd därav.
Detsamma skall gälla tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar,
stängsel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.
I övrigt skiljer sig utredningens förslag från nu gällande regler dels
därutinnan att det begränsats att avse kronan tillhöriga allmänna byggnader,
dels genom att förslaget icke upptar några särskilda regler för det fall
att byggnadsföretaget på grund av särskild bestämmelse skall underställas
Kungl. Maj:ts eller byggnadsstyrelsens prövning, dels ock i fråga om skyldigheten
för vederbörande statliga myndighet att ingiva ritningar och andra
handlingar till byggnadsnämnden. Som motiv har utredningen anfört bl. a.
följande.
När ett ärende om uppförande av statlig byggnad enligt gällande förvaltningsbestämmelser
skall underställas Kungl. Maj :t, är ändamålet därmed
160 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
i allmänhet blott att åvägabringa kontroll över användningen av statliga
medel. Däremot avses icke att Kungl. Maj:t skall underkasta projektet någon
mera ingående granskning ur de synpunkter byggnadsnämnden har att
bevaka. Vanligt är att några detaljerade planer och ritningar för byggnaden
icke föreligger. Den nuvarande regeln i BS, vilken går ut på att byggnadsnämnden
skall få tillfälle att yttra sig före underställningen, är därför
ofta svår att efterkomma. Även utan en sådan bestämmelse torde det framstå
som naturligt, att byggnadsnämnden höres före underställningen, där
det lämpligen kan ske. Själva författningen torde emellertid böra utformas
så, att den blott uppställer krav på att byggnadsnämnden skall höras, innan
byggnaden uppföres, och får befogenhet att påkalla prövning av Kungl.
Maj :t av de anmärkningar, som nämnden därvid kan finna skäl att framställa.
Förslaget har utformats i enlighet härmed.
Beträffande skyldigheten för statlig myndighet att ingiva ritningar in. m.
vid uppförande av allmän byggnad har utredningen — i anslutning till vad
som föreslagits beträffande byggnader i allmänhet — ansett att vid anmälan
om företaget icke behöver fogas situationsplan, ritningar och beskrivningar
i vidare omfattning än som erfordras för att bedöma företagets lämplighet.
Utredningen har vidare erinrat om att bestämmelserna i förevarande paragraf
icke får alldeles samma tillämpningsområde som närmast motsvarande
äldre bestämmelser med hänsyn till den ändring i detta hänseende som
föreslagits för byggbestämmelserna i allmänhet.
Remissyttranden
I enstaka fall, t. ex. i yttrandet från hälsovårdsnämnden i Hälsingborg,
har gjorts gällande, att kronan icke bör ha någon som helst särställning
jämfört med andra rättssubjekt. Länsbrandinspektören i Västmanlands län
har ansett att nuvarande ordning medfört ett sämre brandskydd vad angår
statliga byggnader än i övrigt samt har yrkat på att samma regler bör
gälla statliga byggnader som andra byggnader.
I några yttranden har man vänt sig särskilt mot den dispensbefogenhet,
som förslaget tillägger vissa statliga myndigheter. Lantmäteristgrelsen har
ansett att bestämmelsen icke bör ge befogenhet för myndighet att medgiva
avvikelse från föreskrifterna angående tomt. Samma mening har uttalats
av Svenska kommunal tekniska föreningen. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm
har framfört den åsikten, att dispensrätten bör handhavas av ett centralt
organ. Vidare är den föreslagna respittiden för byggnadsnämnden alltför
kort. Den bör ökas från tre veckor till sex veckor. Fullmäktige i Enköping
har påyrkat en bestämmelse om skyldighet för statlig myndighet att
samråda med byggnadsnämnden, innan beslut meddelas om avvikelse från
gällande bestämmelser angående byggandet.
Järnvägsstyrelsen har hemställt, att befogenheten att förbjuda byggnadsarbete
förbehålles länsstyrelsen såvitt angår områden, varest skyldighet att
söka byggnadslov ej föreligger.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
161
Departementschefen
I anslutning till 54 § har jag uttalat mig för att befrielse från skyldighet
alt söka byggnadslov av praktiska skäl bör gälla samtliga kronans byggnader
oavsett det ändamål, som de i det särskilda fallet skall fullfölja. Detta
förutsätter givetvis, att förfarandet i samband med tillkomsten av en kronans
byggnad regleras så, att byggnadsnämnden såsom företrädare för de
lokala intressena icke åsidosättes utan får fullt betryggande möjligheter att
göra sin mening gällande.
Å andra sidan bör uppmärksammas, att de statliga myndigheterna har
goda resurser att själva verkställa nödig granskning av byggprojekten i
exempelvis konstruktivt hänseende. Byggnadsnämnden har därför i regel
icke anledning att detaljgranska ritningar och beskrivningar på samma sätt
som vid en ansökan om byggnadslov. Vad som från detta håll bör bevakas
är att den tilltänkta byggnaden rent allmänt sett fyller skäliga anspråk på
prydlighet, ändamålsenlighet etc. samt att den låter sig inpassa i stads- eller
landskapsbilden och icke vållar olägenhet ur exempelvis trafiksynpunkt
eller med hänsyn till grannes rätt.
De nu angivna synpunkterna är i utredningens förslag —- liksom enligt nu
gällande regler — tillgodosedda genom en föreskrift om att statliga byggnader
icke får komma till utförande med mindre anmälan i god tid gjorts hos
byggnadsnämnden samt denna fått tillfälle att granska situationsplanen,
ritningarna och beskrivningen till företaget i den omfattning som erfordras
för att bedöma dess lämplighet. Vidare har nämnden fått befogenhet att
temporärt hindra företaget och påfordra prövning hos Kungl. Maj :t av företaget
i dess helhet eller beträffande viss detaljfråga. Härigenom synes såväl
det kommunala anspråket på medbestämmande som det allmänna intresset
av ett snabbt avgörande vara tillgodosett så långt det är möjligt att förena
dessa synpunkter.
Med hänsyn till att byggnadsnämnden sålunda har möjlighet att få uppkomna
tvistefrågor hänskjutna till Kungl. Maj :t torde någon saklig erinran
knappast kunna framställas mot att de statliga myndigheterna formellt får
samma befogenheter som byggnadsnämnderna att medgiva avsteg från gällande
föreskrifter angående byggandet. Alternativet att även i dessa fall förlägga
dispensgivningen till byggnadsnämnderna skulle icke sällan medföra
dröjsmål och svårigheter vid planläggning av angelägna statliga byggnadsföretag.
Även med den av utredningen föreslagna lösningen lärer det för de
ansvariga statliga myndigheterna framstå som angeläget att i dispensfall
samråda med byggnadsnämnden på ett så tidigt stadium som möjligt.
Eftersom någon mera ingående detaljgranskning av ritningar m. m. i regel
icke är behövlig och med hänsyn till att byggnadsnämnden i praktiken
alltid får kännedom om större statliga byggnadsföretag ganska långt i förväg,
torde den föreslagna tiden av tre veckor för framställande av erinringar
vara tillfyllest.
Anledning synes ej föreligga att införa några speciella regler av annat
II Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt 3 avd. Nr 26
162
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1959
innehåll för områden, varest skyldighet icke föreligger för enskild byggande
att söka byggnadslov.
Landstingskommun synes böra jämställas med kronan vad angår skyldighet
att ingiva situationsplan, ritningar och beskrivningar men däremot
icke beträffande dispensbefogenheten.
I ett hänseende synes det emellertid nödvändigt att föreskriva ett annat
förfarande, nämligen beträffande vissa befästningar och andra anläggningar
av hemlig natur. Visserligen är det icke alltid nödvändigt att upprätthålla
sekretessen även gentemot byggnadsnämnden. Någon gång kan emellertid
förhållandena vara sådana, att betänkligheter möter mot att utlämna ritningar
och lämna nämnden tillträde till viss anläggning. För dylika undantagsfall
bör länsstyrelsen ha möjlighet att särskilt förordna om att handlingar
angående företaget icke skall tillställas nämnden samt att utstakning
och att besiktning av företaget genom nämnden icke skall äga rum. För att
även i dylika fall bereda nämnden möjlighet att framföra sina synpunkter
bör länsstyrelsen vara skyldig att i stället på annat lämpligt sätt lämna
nämnden meddelande om företaget. I departementsförslaget har influtit en
bestämmelse av nu omförmält innehåll.
Utskottet
Frågan om landstings ställning i ärende angående byggnadslov har utskottet
i anledning av motionen II: 712 behandlat under 54 § ovan, vartill
utskottet hänvisar. Utöver vad där anföres har utskottet icke något att erinra
mot vad i propositionen föreslås.
81 §.
Utredningen
En av de frågor, som beaktats i utredningens förslag till övergångsbestämmelser,
gäller behovet för städer, köpingar och andra s. k. stadsplanesamhällen,
varest f. n. gäller de särskilda bestämmelserna i 97 och 98 §§ BS om
byggande å icke stadsplanelagda områden, att i stället införa utomplansbestäminelser.
Om icke några särskilda övergångsbestämmelser ges, blir
följden att byggverksamheten inom dessa områden ställes praktiskt taget
utan tillsyn under den tid, som förflyter till dess man hinner meddela beslut
om införande av utomplansbestämmelser. Detta kan enligt utredningens
mening icke anses lämpligt. Utredningen har därför föreslagit, att de i 3 kap.
av förslaget intagna »normalutomplansbestämmelsernaj'' automatiskt får gälla
inom dessa områden under en viss övergångstid. Vederbörande kommunala
och statliga myndigheter får därigenom rådrum att träffa beslut, inom
vilka områden bestämmelserna skall givas permanent giltighet och inom
vilka områden de vid utgången av övergångstiden bör upphöra att gälla. —
Övergångstiden har föreslagits till två år från förslagets ikraftträdande.
163
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Remissyttranden
Beträffande ordningen för införande av de föreslagna nya utomplansbestämmelserna
förekommer åtskilliga uttalanden i remissyttrandena. Länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs
samt Jämtlands län m. fl. har ansett övergången till det nya systemet
böra ordnas så, att de nya utomplansbestämmelserna automatiskt — eventuellt
efter viss övergångstid — blir gällande inom nuvarande utomplansområden,
såvida beslut ej meddelas att de skall upphöra att gälla. I några
fall, t. ex. i yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, har alternativt
nämnts möjligheten att förlänga övergångstiden till exempelvis
fyra år. Uttalanden av sistnämnda eller liknande innebörd har gjorts av
bl. a. lantmåteristyrelsen, som ifrågasatt, om en tillräckligt grundlig översyn
av byggnadsplaneområdena hinner verkställas inom den föreslagna t\ åårsperioden
samt därför ifrågasatt, om icke tiden bör ökas till fem år. Länsstyrelsen
i Hallands län har uttalat sig för en tid av tre år, medan Sveriges lantmätareförening
helt allmänt framhållit, att övergångstiden enligt dess mening
tillmätts alltför kort.
Vad beträffar den föreslagna särskilda bestämmelsen för städer, köpingar
och vissa andra samhällen har lantmäteristyrelsen yrkat på ett sådant förtydligande,
att det klart framgår, att bestämmelsen avser jämväl ort, varest
byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning men som icke utgör
municipalsamhälle.
Departementschefen
Jag kan ej biträda åsikten, att de nya utomplansbestämmelserna automatiskt
bör träda i tillämpning inom de områden, för vilka utomplansbestämmelser
av nuvarande tyrp f. n. gäller. Såsom utredningen framhållit, bär på
sina håll mycket stora områden belagts med utomplansbestämmelser, ibland
även på platser, där någon nämnvärd bebyggelse icke kan förväntas uppstå.
Det är angeläget att eu översyn av utomplansområdenas omfattning kommer
till stånd och att denna översyn i första hand får ankomma på de organ,
vilka har den bästa kännedomen om ortsförhållandena, nämligen byggnadsnämnderna.
Utredningens förslag innebär en sådan översyn. I denna del har
jag därför ansett mig böra följa utredningen.
Utskottet
Bebyggelse, som äger rum i stad eller annan ort, varest byggnadslagens
bestämmelser för stad äger tillämpning men sker utanför område för generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är underkastad
reglering med stöd av 97 och 98 §§ i gällande BS. Denna reglering
är till sitt innehåll snarlik den som sker genom utomplansbestämmelser.
Propositionen innebär att reglering enligt 97 och 98 §§ i gällande BS skall
dels med stöd av 29 § i den föreslagna BS:n bli enhetliga för hela riket, dels
164 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
ock upphöra att gälla den 1 januari 1963. Utskottet anser förslaget i princip
välbetänkt.
Den situation som här föreligger är snarlik den som tidigare berörts i
samband med förslaget att gällande utomplansområden skall upphöra den
1 januari 1963 (se ovan under rubriken »Övergångsbestämmelserna till förslaget
om lag om ändring i byggnadslagen.»). De skäl som talar för att man
uppskjuter tidpunkten för de gällande utomplansbestämmelsernas upphörande
från den 1 januari 1963 till 1 januari 1964 talar enligt utskottets mening
för att man behandlar förevarande bestämmelser på samma sätt.
Utskottet föreslår därför att tidpunkten den 1 januari 1963 ändras till
den 1 januari 1964.
Lagrådsbehandlingen
Över det i propositionen intagna förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
har lagrådets yttrande inhämtats. Lagrådet har lämnat det sålunda
remitterade förslaget utan erinran.
Utskottets motivering. Sammanfattning
Utskottet har ovan (s. 57, 68, 87, 99, 108, 116, 120, 124, 128, 131, 136,
139, 143, 151, 155, 158, 162 och 163) under olika avsnitt redovisat sin uppfattning
om motionerna samt vissa delar av propositionen. Efterföljande
innehållsförteckning ger upplysning om innehållet i de särskilda avsnitten.
Övriga delar av propositionen lämnas av utskottet utan erinran.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning
av motionerna 1:600 och 11:710 funnit viss ändring
böra göras i övergångsbestämmelserna till det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 — måtte — med avslag å
motionerna 1:597 och 11:711 i vad därigenom yrkas ändring
i nämnda förslag — för sin del antaga förslaget med
den ändringen att övergångsbestämmelserna erhåller följande
lydelse.
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Denna lag----—----ej tillämpas.
Utomplansbestämmelser, som fast- Utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av stadsplanelagen ställts med stöd av stadsplanelagen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
165
(Kungl. Maj. ts förslag)
(Utskottets förslag)
den 29 maj 1931 eller byggnadslagen
i dess hittills gällande lydelse, så ock
av Konungen med stöd av lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning eller lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad
fastställda särskilda föreskrifter för
byggnadsverksamhetens ordnande
skola, i den mån de ej tidigare upphävts,
upphöra att gälla den 1 januari
1963.
Där regionplaneförbund---ä:
den 29 maj 1931 eller byggnadslagen
i dess hittills gällande lydelse, så ock
av Konungen med stöd av lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning eller lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad
fastställda särskilda föreskrifter för
byggnadsverksamhetens ordnande
skola, i den mån de ej tidigare upphävts,
upphöra att gälla den 1 januari
196b.
stadgat.
B. att motionerna I: 600 och II: 710 i vad därigenom yrkas
ändring av förslaget till lag om ändring i byggnadslagen,
i den mån dessa motioner icke redan berörts under
A härovan, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C.
att riksdagen i anledning av förslaget till byggnadsstadga
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t med bifall till
motionerna I: 186 och II: 222 i de delar desamma hänvisats
till utskottet som sin mening giva till känna vad utskottet
ovan anfört;
D. att motionerna
1) 1:596
2) I: 597 och II: 711
3) 1:598
4) 1:599
5) 1:600 och 11:710
6) 1:601 och 11:713
7) 11:712
8) 11:714
i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 8 december 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
166
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Knut Johansson, Åke Larsson och fru Nilsson;
från
andra kammaren: herrar Levin, von Seth, Munktell, Bengtsson
i Halmstad, Persson i Tandö, Nyberg, Svenning och Grebäck.
Reservationer
1. av herrar Ohlsson, Ebbe, Alexanderson, von Seth, Nyberg och Munktell,
vilka ansett
dels att den del av utskottets utlåtande som under huvudrubriken
»Byggnadsförbud» och underrubriken »Utskottet» återfinnes å s. 99 ovan
och som börjar med orden: »Utskottet delar motionärernas» och slutar med
orden: »och avstyrker motionerna» bort ha följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning, att långvariga byggnadsförbud
är av ondo. Givetvis bör de icke tillgripas i andra fall än då det är oundgängligen
nödvändigt och icke heller bestå längre än detta är fallet. Utskottet
delar departementschefens uppfattning om att det i och för sig vore
önskvärt att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett byggnadsförbud,
som pålägges i och för tillämnad planläggning, förlorar sin giltighet,
Motionärerna har för sin del förordat en tidsperiod av fem år. Av praktiska
skäl lär dock en dylik bestämd tidsgräns vara svår att upprätthålla. Planläggningsarbetet
torde således för närvarande icke alltid kunna genomföras
inom en till fem år begränsad tidsperiod. Utskottet har därför övervägt möjligheten
att låta byggnadsförbud, som överskrider fem år, bli beroende av
en särskild prövning. Denna bör enligt utskottets mening göras av Kungl.
Maj :t. Länsstyrelserna bör således i de fall fråga uppkommer om förlängning
av byggnadsförbud över fem år med eget yttrande vidarebefordra ärendet
till Kungl. Maj :t, som har att slutgiltigt besluta om förbudet. Genom en
dylik ordning anser utskottet, att förutsättningar skapas för en begränsning
av byggnadsförbuden både i tid och omfattning.
Under detta---(lika med utskottsmajoritetens version s. 99 ovan)
— — — får anstå.
Utskottets ståndpunkt i denna del innebär att utskottet tillstyrker propositionen
med den i anledning av motionerna gjorda ändringen att 15 och
108 §§ byggnadslagen erhåller den ändrade lydelse som framgår av utskottets
hemställan.»
dels ock att punkten A i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»Utskottet hemställer,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning
av motionerna 1:597 och II: 711 samt 1:600 och II:
710 funnit vissa ändringar böra göras i det genom proposi
-
167
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1951)
tionen framlagda förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 — måtte för sin del antaga
förslaget med den ändringen att 15 och 108 §§ samt övergångsbestämmelserna
erhåller följande lydelse.
(Gällande lydelse)
15 §•
Är fråga väckt om
framställning angående
fastställelse av generalplan
beträffande visst
område eller ändring av
fastställd generalplan,
äger länsstyrelsen på
framställning av staden
förordna, att nybyggnad
inom området icke må
företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant
förordnande gäller intill
dess stadsfulmäktige
beslutat i frågan,
dock ej längre än ett år.
Behöver denna tid förlängas,
äger länsstyrelsen
på framställning av
staden förordna härom;
dock skall beslutet underställas
Konungens
prövning.
(Kungl. Maj.ts förslag)
15 §.
Är fråga väckt om
framställning angående
fastställelse av generalplan
beträffande visst
område eller ändring av
fastställd generalplan,
äger länsstyrelsen på
framställning av staden
förordna, att nybyggnad
inom området icke
må företagas. Sådant
förordnande gäller intill
dess stadsfullmäktige
beslutat i frågan, dock
ej längre än ett år. Där
så erfordras äger länsstyrelsen
på framställning
av staden förlänga
förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder.
Från förbud som i
första stycket sägs må
undantag medgivas av
länsstyrelsen och, enligt
av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen
bestämmer.
(Utskottets förslag)
15 §.
Är fråga väckt om
framställning angående
fastställelse av generalplan
beträffande visst
område eller ändring avfastställd
generalplan,
äger länsstyrelsen på
framställning av staden
förordna, att nybyggnad
inom området icke
må företagas. Sådant
förordnande gäller intill
dess stadsfullmäktige
beslutat i frågan,
dock ej längre än ett år.
Där så erfordras äger
länsstyrelsen på framställning
av staden förlänga
förbudets giltighetstid
med högt två år
i sänder. Förbudet skall
upphöra senast efter
fem år, om ej särskilda
skäl föreligga att låta
det bestå under längre
tid; beslut härom skall
underställas Konungens
prövning.
Från förbud som i
första stycket sägs må
undantag medgivas av
länsstyrelsen och, enligt
av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen
bestämmer.
168
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse)
108 §.
Har fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan
för visst område
eller om ändring
av sådan plan, äger
länsstyrelsen för viss
tid, högst fem år, förordna,
att nybyggnad
inom området icke må
företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen
må ock förlänga
förbudets giltighetstid
med högst tre år
i sänder; dock skall beslut
härom underställas
Konungens • prövning,
om sammanlagda giltighetstiden
kommer att
överstiga åtta år.
(Kungl. Maj:ts förslag)
109 §.
Har fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan
för visst område
eller om ändring
av sådan plan, äger
länsstyrelsen för viss
tid, högst ett år, förordna,
att nybyggnad inom
området icke må företagas.
Länsstyrelsen må
förlänga förbudets giltighetstid
med högst två
år i sänder.
Från förbud som i
första stycket sägs må
undantag medgivas av
länsstyrelsen och, enligt
av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen
bestämmer.
Finner länsstyrelsen
byggnadsplan icke kunna
fastställas eller ock
böter i viss del undantagas
från fastställelse,
äger länsstyrelsen för
viss tid meddela det förbud
mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.
(Utskottets förslag)
109 §.
Har fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan
för visst område
eller om ändring
av sådan plan, äger
länsstyrelsen för viss
tid, högst ett år, förordna,
att nybyggnad
inom området icke må
företagas. Länsstyrelsen
må förlänga förbudets
giltighetstid med
högst två år i sänder;
beslut härom skall underställas
Konungens
prövning, om den sammanlagda
giltighetstiden
kommer att överstiga
fem år.
Från förbud som i
första stycket sägs må
undantag medgivas av
länsstyrelsen och, enligt
av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan
myndighet som
Konungen bestämmer.
Finner länsstyrelsen
byggnadsplan icke kunna
fastställas eller ock
böra i viss del undantagas
från fastställelse,
äger länsstyrelsen för
viss tid meddela det
förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959 169
(Gällande lydelse) (Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Denna lag — — — ej tillämpas.
U tomplansbestäm- Utomplansbestäm -
melser, som — — —
(lika med utskottsmajoritetens
förslag) —
--januari 1964.
melser, som fastställts
med stöd av stadsplanelagen
den 29 maj 1931
eller byggnadslagen i
dess hittills gällande lydelse,
så ock av Konungen
med stöd av lagen
den 31 augusti 1907
angående stadsplan och
tomtindelning eller lagen
den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i
stad fastställda särskilda
föreskrifter för
byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i den
mån de ej tidigare upphävts,
upphöra att gälla
den 1 januari 1963.
Där regionplaneförbund -— — — är stadgat.»
2. av herrar Osvald, Alexanderson, von Seth, Munktell och Nyberg, vilka
ansett, att den del av utskottets utlåtande, som avser specialmotiveringen
till 54 § förslaget till byggnadsstadga (s. 155) och som börjar med orden:
»Propositionen innebär ej» och slutar med orden: »att motionen avstyrkes»,
bort ha följande lydelse:
»Enligt propositionen skall icke endast kronan utan även landstingen befrias
från skyldigheten att söka byggnadslov. Visserligen innebär icke detta,
att landstingen undgår att i allo följa gällande byggnadsföreskrifter utan
endast att de slipper skyldigheten att avvakta den förhandsprövning, som
byggnadslovet innebär. Utskottet anser emellertid att även detta undantag
är ägnat att inge betänkligheter. Det finns sålunda ingen garanti för att
landstingen alltid har tillgång till den sakkunskap, som behövs för att fylla
de krav som uppstår i händelse landstingen erhåller generellt undantag från
skydigheten att söka byggnadslov. Då det gäller byggnader, insprängda
bland annan bebyggelse, synes starka skäl tala för att byggnadsnämnden
skall få utöva sitt inflytande på byggnadernas yttre utformning så att de
harmonierar med omgivningen. Icke heller synes någon saklig motivering
föreligga för att ge landstingen en mera gynnad ställning i förevarande avsende
än städer, som icke ingår i landsting. Denna detalj i propositionen
synes enligt utskottets mening icke vara tillräckligt utredd.
12 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 26
170
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Utskottet avstyrker sålunda propositionen i denna del. Detta innebär
emellertid icke, att utskottet under alla förhållanden avvisar- en större frihet
för landstingen på detta område. Innan eu dylik reform genomförs synes
emellertid en närmare undersökning böra göras angående lämpligheten
av ett dylikt undantag för landstingen. Man kan sålunda fråga sig vilka
skäl som talar för att hehandla landstingen annorlunda än de städer, som
icke ingår i landsting. Utskottet förutsätter därför alt Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på frågan och vid lämplig tidpunkt framlägger de
förslag, som kan anses motiverade.
Med bifall till motionen II: 712 i denna del föreslår sålunda utskottet att
54 § BS ges sådan lydelse, att det föreslagna undantagsstadgandet beträffande
landsting utgår. En sådan ändring torde kräva en följdändring i
(36 § BS.»
3. av herrar Ohlsson, Ebbe, von Seth och Munktell, vilka ansett,
dels att den del av utskottets utlåtande som under huvudrubriken »Stadsplan»
och underrubriken »Utskottet» återfinnes på s. 68 ovan och som börjar
med orden »För närvarande gäller» och på s. 69 slutar med orden »att
motionerna avstyrkes», bort ha följande lydelse.
»För närvarande gäller att •— ■— ■— (.lika med utskottsmajoritetens förslag)
----— ovan utförligt redovisats.
Genom den i propositionen föreslagna bestämmelsen, att fullmäktige äger
i den omfattning som prövas lämpligt uppdraga åt byggnadsnämnd att i
fullmäktiges ställe antaga stadsplan, skapas uppenbarligen möjlighet att
handlägga stadplanefrågor snabbare och i mindre arbetskrävande former än
för närvarande. De fördelar som härigenom ernås ur arbetsmässig synpunkt
kan emellertid enligt utskottet komma att vinnas på bekostnad av den enskildes
rättssäkerhet. Med den föreslagna lagändringen föreligger risk för
att stadsplaner, som innefattar principiella och eljest viktiga ändringar i enskilds
rätt eller som har ekonomisk betydelse för kommunen, undandrages
fullmäktiges prövning och därigenom den offentliga insyn och debatt samt
allsidiga beredning som behandlingen i fullmäktige förutsätter. Enligt utskottet
torde det ej heller vara möjligt att i lagtexten eller genom motivuttalanden
till lagstiftningen tillfredsställande angiva i vilka fall stadsplaneärendena
är av tvislig eller principiell natur och därför bör förbehållas fullmäktige.
Utskottet finner i likhet med vad som anförts i motionerna I: 597
och II: 711 sig därför icke kunna biträda propositionens förslag i förevarande
avseende utan anser att ny stadsplan liksom hittills bör antagas av kommunens
fullmäktige.
Utskottets ståndpunkt i denna del innebär att utskottet med tillstyrkande
av nämnda motioner anser, all 26 § byggnadslagen skall erhålla den ändrade
lydelse som framgår av utskottets hemställan.»
dels ock att punkten A. i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning av motio -
171
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
nerna I: 597 och II: 711 samt I: 600 och II: 710 funnit vissa ändringar böra
göras i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen den 30 juni 1947 — måtte för sin del antaga förslaget med
den ändringen, att 26 § och övergångsbestämmelserna erhåller följande ly
-
delse.
(Gällande lydelse)
26 §.
Stadsplan så ock ändring
därav antages av
stadsfullmäktige men
skall för att bliva gällande
fastställas av
Konungen.
Finner Konungen
stadsplan icke kunna
fastställas utan viss
jämkning, äger Konungen
uppdraga åt länsstyrelsen
att fastställa
stadsplanen, sedan denna
efter sådan jämkning
antagits av stadsfullmäktige.
Ändring av gällande
stadsplan, som ej avser
planens grunddrag och
ej heller eljest innefattar
väsentlig avvikelse
från vad som förut
gällt, må ock enligt av
Konungen meddelade
föreskrifter fastställas
av länsstyrelsen. Stadsfullmäktige
äga i den
omfattning som finnes
lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att
i fullmäktiges ställe
antaga sådan ändring
av stadsplan som enligt
vad nu sagts må fastställas
av länsstyrelsen.
(Kungl. Maj:ts förslag)
26 §.
Stadsplan antages av
stadsfullmäktige; dock
äga fullmäktig® i den
omfattning som prövas
lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i
fullmäktiges ställe antaga
sådan plan.
Planen skall för att
bliva gällande fastställas
av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger, om
särskild anledning därtill
föreligger, underställa
planen Konungens
prövning. Är planen
av större omfattning
eller eljest av större
allmän betydelse eller
har i ärendet uppkommit
fråga vars avgörande
enligt denna
lag ankommer på Konungen,
skall underställning
alltid ske.
Vad nu sagts gäller
ock ändring av stadsplan.
(Utskottets förslag)
26
Stadsplan så ock ändring
därav antages av
stadsfullmäktige; dock
äga fullmäktige i den
omfattning som finnes
lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i
fullmäktiges ställe antaga
sådan ändring av
gällande stadsplan som
ej avser planens grunddrag
och ej heller innefattar
väsentlig avvikelse
från vad som förut
gällt.
Planen skall •— —
— (lika med Kungl.
Maj :ts förslag) ----
alltid ske.
172
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
(Gällande lydelse) (Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Denna lag---ej tillämpas.
Utomplansbestäm- Utomplansbestäin -
melser, som fastställts
med stöd av stadsplanelagen
den 29 maj 1931
eller byggnadslagen i
dess hittills gällande lydelse,
så ock av Konungen
med stöd av lagen
den 31 augusti 1907
angående stadsplan och
tomtindelning eller lagen
den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i
stad fastställda särskilda
föreskrifter för
byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i den
mån de ej tidigare upphävts,
upphöra att gälla
den 1 januari 1963.
Där regionplaneförbund
melser, som — — —
(lika med utskottsmajoritetens
förslag) —
--januari 1964.
— är stadgat.s
4. av herrar Ohlsson, Ebbe, von Seth och Munktell, vilka ansett att den
del av utskottsutlåtandet, som avser specialmotiveringen till 3 § förslaget till
byggnadsstadga (s. 124) och som börjar med orden »Utskottet anser» och
slutar med orden »bifalla motionerna», bort ha följande lydelse.
»Utskottet har biträtt propositionens förslag att samtliga ledamöter i
byggnadsnämnden skall utses av fullmäktige. Härigenom har reglerna för
val av byggnadsnämnd anpassats till den nya kommunallagens bestämmelser
om kommunernas styrelser och nämnder. I propositionen har emellertid
principen att byggnadsnämnd bör betraktas såsom ett kommunalt organ
icke helt fullföljts i vad avser bestämmelsen om behörighet för tjänsteman
hos kommun att vara ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd. Innebörden
av propositionen är nämligen att hinder ej skall föreligga för kommunernas
förvaltningschefer att tillhöra byggnadsnämnden. I likhet med motionärerna
anser utskottet detta vara ett betänkligt avsteg från vedertagna grundsatser
om jäv och valbarhet till kommunala nämnder. Uppenbarligen föreligger
ett visst jävsförhållande i de fall föredragande tjänsteman inom
byggnadsnämnden deltar i beslut i ärenden, som han själv förberett. Detta
förhållande föranledde 1951 års byggnadsutredning att föreslå en särskild
jävsbestämmelse för den som »har till åliggande att föredraga ärenden inför
nämnden». Därmed skulle enligt utredningen bl. a. stadsarkitekt, stadspla
-
173
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
nechef, byggnadsinspektör, stadsingenjör icke bli valbara som ledamöter i
byggnadsnämnd. Nämnda bestämmelse ansåg emellertid departementschefen
utan närmare motivering icke vara erforderlig. Utskottet anser för sin
del, att lagrummet på denna punkt bör utformas i enlighet med utredningens
förslag vilket innebär att nyssnämnda befattningshavare icke kan tillhöra
byggnadsnämnden.»
Särskilt yttrande
av herrar Osvald, Ohlsson, Ebbe, Alexanderson, von Seth, Munktell och
Nyberg.
Genom de föreslagna utvidgade möjligheterna att verkställa ny tomtindelning
av äldre kvarter kommer sådana ärenden att få å ena sidan en synnerligen
stor betydelse för ägarna av de bestående tomterna och å andra sidan
ett starkt inslag av rättsliga moment. På grund härav anser vi, att det
bör upptagas till övervägande, huruvida icke besvär över länsstyrelses beslut
i tomtindelningsfrågor bör avgöras i regeringsrätten i stället för som nu
i statsrådet.
174
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1959
Innehållsförteckning
Ingress...................................................... 1
Kungl. Maj :ts förslag till ändring i byggnadslagen (författningstext) 1
Kungl. Maj:ts förslag till byggnadsstadga (författningstext) ...... 17
Motioner .................................................... 48
Propositionens tillkomsthistoria och huvudsakliga innehåll ...... 51
Allmänna synpunkter ........................................ 53
Regionplan .................................................. 58
Generalplan ................................................ 61
Stadsplan.................................................... 63
Byggnadsplan................................................ 69
Utomplansbestämmelser ...................................... 73
Tomtindelning m. m......................................... 77
Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande 89
Byggnadsförbud.............................................. 93
Byggnadslov ................................................ 100
By gguiy n d i gli etern a .......................................... 109
Byggförfattningarna .......................................... 117
Specialmotivering ............................................ 119
övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
.............................................. 119
Förslaget till byggnadsstadga .............................. 121
3 § (byggnadsnämnds sammansättning) ................ 121
12 § (stadsplan) ...................................... 124
15 § (grundkarta) .................................... 125
17 § (granskning av planförslag) ........................ 131
34 § (granskning av förslag till tomtindelning m. m.) .... 137
37 § (vindsinredning m. m.) ............................ 140
53 § (tomts ordnande, parkeringsfrågan) ................ 144
54 § (byggnadslov, landstings ställning) .................. 152
58 § (byggnadsnämndens beslut) ........................ 155
66 § (vissa allmänna byggnader) ........................ 159
81 § (särskilda övergångsbestämmelser för stad m. m.) ... 162
Lagrådsbehandlingen ........................................ 164
Utskottets motivering. Sammanfattning ........................ 164
Utskottets hemställan ........................................ 164
Reservationer ................................................ 166
Särskilt yttrande ............................................ 173
591840 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag