Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 dr 1959
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av motioner angående undantagande
från exploatering av ett representativt
urval av sjöar och vattendrag, m.m.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 185 i första kammaren av herr Ollén och
nr 223 i andra kammaren av herr Wachtmeister.
Efter en allmän redogörelse för omfattningen av pågående och planerade
vattenkraftutbyggnader samt skadeverkningarna härav ävensom för
vid olika tillfällen framförda önskemål om effektivare åtgärder för att tillgodose
bl. a. naturskyddet, fisket och renskötseln i samband med utbyggnaderna
yrkar motionärerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer att Kungl. Maj :t måtte
dels utan dröjsmål vidtaga åtgärder — om så erfordras genom ändringar
i vattenlagen — som gör det praktiskt möjligt att för framtiden
från exploatering skydda ett representativt urval av sjöar och vattendrag,
som genom sin betydelse för den bofasta eller nomadiserande befolkningen
eller ur allmän naturskyddssynpunkt i orört skick bör bevaras för framtiden,
dels efter riksdagens hörande utfärda en förteckning över dessa sjöar
och vattendrag,
dels ock i enlighet med en den 24 november 1958 till Kungl. Maj:t ingiven
gemensam skrivelse från kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och fiskeristyrelsen tillse att någon åtgärd icke vidtages för
genomförande av kraftstationsbyggnads- eller sjöregleringsföretag berörande
Lilla Lule älvs vattenområde, innan ställning tagits till de i föregående
punkter angivna frågorna.
Beträffande de närmare skäl som åberopats av motionärerna får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och vattenfallsstyrelsen.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av
vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård,
Svenska vattenkraftföreningen och över jägmästaren i Nedre
Norrbottens distrikt F. Ebeling.
1—679 69 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 24
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
Utskottet har den 31 augusti—4 september 1959 företagit en studieresa
längs vissa delar av Stora och Lilla Lule älv. Därvid har utskottet
besökt platserna för pågående kraftverksbyggen vid Laxede, Porsi och
Messaure samt vissa områden, där vattenkraftutbyggnader planeras, såsom
trakten vid Kvikkjokk och sjösystemet mellan Kvikkjokk och Jokkmokk.
Utskottet har under resan haft överläggningar med ortsbefolkning
och renskötande samer samt med representanter för bygder och
kommuner, som berörs av utbyggnaderna. I resan har deltagit bl. a. representanter
för justitiedepartementet, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, lappväsendet, naturskyddsföreningen och de renskötande
samerna.
Gällande rätt
De i vattenlagen angivna förutsättningarna för tillåtligheten av ett kraftverks-
eller sjöregleringsföretag är i huvudsak följande.
Enligt 2 kap. 3 § första stycket fordras att nyttan av företaget efter
avdrag av byggnadskostnaderna uppgår till ett värde som motsvarar minst
tre gånger värdet av skadan och intrånget på åker och äng samt minst
två gånger skadan och intrånget på annan egendom. Även om denna förutsättning
är tylld är vattendomstolen enligt andra stycket i samma paragraf
förhindrad att medgiva företaget om detta vållar skador av större
omfattning på vissa intressen av allmän natur. Detta stycke har följande
lydelse.
Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav mänga hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden,
ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag
samma vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående
ändring av naturtörhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad
för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är
att befara.
Även om hinder mot företaget skulle möta enligt de nu angivna bestämmelserna
i 2 kap. 3 § första och andra stycket kan tillstånd lämnas
av Kungl. Maj :t i statsrådet. Förutsättning härför är att företaget, trots
skadeverkningarna, prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller
för orten eller eljest från allmän synpunkt (2 kap. 3 § tredje stycket).
Om vattendomstolen vid sin prövning av målet finner att företaget, ehuru
otillåtligt enligt 2 kap. 3 § första eller andra stycket, likväl bör tillåtas
med hänsyn till dess betydelse för näringslivet, orten eller eljest från allmän
synpunkt skall vattendomstolen hänskjuta avgörandet till Kungl.
Maj:t (2 kap. 20 § 2 mom.).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
3
Vissa intressen åtnjuter ett särskilt långt gående skydd enligt vattenlagen.
Sålunda tar enligt 2 kap. It § byggnad ej utföras i eller vid allmän
farled, med mindre byggnaden göres på sådant sätt eller sådana särskilda
anordningar vidtages, att leden fortfarande kan utan någon olägenhet av
betydelse användas för sitt ändamål. Samma regel gäller beträffande allmän
flottled. 2 kap. 12 § innehåller förbud mot att bygga i vatten så att
menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet vållas eller
eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. -—- De allmänna intressen
— utöver klimatet och allmänna hälsotillståndet — som åsyftas i
12 § torde främst vara kommunikationsintressen — i den mån de icke
berörs i 11 § — samt försvarets intressen och intresset av att ingen ort
berövas tillgång på förbrukningsvatten (af Klintberg: Om byggande i
vatten, s. 88).
2 kap. 12 § innehåller i andra stycket ett stadgande av innebörd, att
även om ett naturminne, som berörs av ett vattenbyggnadsföretag, ej är
i laga ordning fridlyst, företagaren likväl bör till bevarande av detsamma
vidtaga sådana anordningar, som utan att för företaget medföra kostnader
av betydenhet må anses lämpliga för ändamålet.
Enligt 4 kap. 13 § äger Kungl. Maj:t, då fråga uppkommit om utförande
av vattenregleringsföretag, under vissa förutsättningar en särskild
prövningsrätt, huruvida av hänsyn till allmänna intressen hinder möter
mot företaget eller särskilda villkor bör föreskrivas för dess utförande.
Denna prövning är obligatorisk, när fråga är om reglering av någon av
landets sex största sjöar. Beträffande annan vattenreglering, som med
hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning,
kan Kungl. Maj :t förbehålla sig prövningen och därom lämna vattendomstolen
besked. I de fall prövningen ankommer på Kungl. Maj :t enligt
detta lagrum skall vattendomstolen före målets avgörande hänskjuta detsamma
till Kungl. Maj :t.
I viss omfattning kan av hänsyn till motstående intressen av allmän
eller enskild natur jämkningar föreskrivas i utförandet av ett företag, som
i och för sig är tillåtligt. Regeln härom finns i 2 kap. 2 §, som stadgar att
byggnad i vatten skall göras så att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
Enligt 2 § natur skyddslag en kan, för att bevara större sammanhängande
område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen
oförändrat skick, kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark. Kronan
har rätt att expropriera område för att bevara det som nationalpark (1 §
11. och 108 § expropriationslagen).
I 5 § stadgas att område eller till fastighet hörande naturföremål, som
på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet,
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
egenart eller eljest märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas, kan
fridlysas som naturminne. Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen,
som i samband därmed har att meddela de särskilda föreskrifter, som
erfordras för att trygga ändamålet med fridlysningen (6 §).
Vederbörande markägare samt vissa andra rättighetshavare är berättigade
till ersättning av kronan, om fridlysningen medför sådan inskränkning
i rätten att bebygga mark, att ägaren kan utnyttja marken endast på
sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller
om fridlysningen eljest tillskyndar avsevärt men. Skulle fridlysningen föranleda
synnerligt men vid fastighetens nyttjande har ägaren rätt att kräva
inlösen av fastigheten (7 §).
Då fråga väckts om fridlysning av naturminne kan länsstyrelsen för
viss tid, i regel högst tre år, meddela förbud mot att beträffande området
eller föremålet vidtaga åtgärd som strider mot fridlysningens syfte (8 §).
Fridlysningen kan upphävas eller jämkas av länsstyrelsen bl. a. om den
finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild
nytta (9 §).
Kronan, kommun eller — under viss förutsättning — naturskyddsorganisation
äger rätt att expropriera område för att bevara detsamma som
naturminne (1 § 11. och 108 § expropriationslagen).
Enligt 12 § naturskyddslagen kan område, som på grund av sin egen
eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens
umgänge med naturen, fridlysas som naturpark. Ovannämnda bestämmelser
i 7—9 §§ gäller i tillämpliga delar även beträffande naturpark.
Med ersättningsreglerna i naturskyddslagen sammanhänger stadgandet
i 17 § i tillämpningskungörelsen till lagen, vilket innebär att länsstyrelsen
har att på kronans vägnar söka träffa uppgörelse med sakägare, som
framställer anspråk på ersättning eller fordrar inlösen av fastighet, samt
att länsstyrelsen innan beslut fattas som kan föranleda ersättnings- eller
lösenskyldighet har att förvissa sig om att erforderliga medel finns tillgängliga.
Förbrukning och produktion av elektrisk kraft
I sitt den 25 september 1957 avgivna betänkande med titeln »Norrländska
vattenkraftfrågor» (stencilerat) anför norrländska vattenkraftutredningen
bl. a., att förbrukningen av elektrisk kraft utvecklats mycket
jämnt sedan år 1913, då den uppgick till 1,5 miljarder kilowattimmar (mdr
kWh), och ungefär fördubblats vart tionde år, vilket motsvarar en årlig
ökning av 7 %. År 1953 uppgick förbrukningen till 22 mdr kWh med fördelning
på följande användningsområden, nämligen industri 52 %, samfärdsel
7 %, detalj förbrukning 22 % och elångpannor 5 % (14 % bortgick
i form av förluster). Nära hälften av industriens energibehov täcktes
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959 5
av elektricitet. Största förbrukningen inom industrien (76%) föll på de
tre grupperna metall- och verkstadsindustri, pappers- och massaindustri
samt kemisk-teknisk industri. Av hushållens elkonsumtion åtgick 1/3 för
belysning och 2/3 för olika värmeändamål, främst elspisar.
På utredningens uppdrag har en prognos utarbetats rörande elförbrukningen
under 20-årsperioden 1955—1975. Prognosen omfattar två alternativ,
det ena med en antagen oförändrad ökningstakt av 7 % per år och
det andra med en ökningstakt, som successivt minskar till 5 % per år
under 1970-talet. Resultatet framgår av följande tabell.
Alt. 1 Alt. 2
mdr kWh mdr kWh
1955 .............................. 24 24
1960 .............................. 34 33
1965 .............................. 47 44
1970 .............................. 66 58
1975 .............................. 93 75
Prognoser rörande elkonsumtionens framtida utveckling uppgöres regelbundet
av Centrala driftledningen (CDL), som är ett samarbetsorgan för
de stora kraftverksföretagen. Enligt en år 1957 uppgjord beräkning för
perioderna 1956—1961 och 1962—1965 skulle förbrukningsökningen för
perioden 1956—1961 uppgå till 2,o mdr kWh per år, motsvarande en genomsnittlig
ökning med 6,7 % per år. Den totala förbrukningen år 1961
beräknades till 36,o mdr kWh. För tiden 1962—1965 upptog prognosen
en årlig ökning med 2,4 mdr kWh, motsvarande en genomsnittlig ökning
med 6,i % per år. Den totala förbrukningen skulle alltså år 1965 komma
att uppgå till 45,6 mdr kWh.
I årets statsverksproposition anför chefen för kommunikationsdepartementet
vid behandlingen av vattenfallsverkets investeringsplaner bl. a., att
elförbrukningen under budgetåren 1954/55—1957/58 ökade med 2,048, 1,78,
1,85 respektive 1,68 mdr kWh, alltså något under 1957 års beräkningar för
perioden 1956—1961. Departementschefen yttrar vidare, att i anledning
av nedgången i konjunkturerna CDL under våren 1958 gjorde en enkät
bland 400 större kraftförbrukare för att utröna, hur man inom näringslivet
bedömde utvecklingen på längre sikt. Med utgångspunkt från de i
samband därmed lämnade uppgifterna ansåg CDL att anledning saknades
att frångå 1957 års prognos rörande landets behov av elektrisk kraft. Även
om det förefaller sannolikt att — till följd av konjunkturavmattningen
och den redan konstaterade avvikelsen från 1957 års prognos — elkonsumtionen
i landet under de allra närmaste åren kan bli lägre än enligt
prognosen, anser departementschefen likväl att densamma bör läggas till
grund för den bedömning av elproduktionsapparatens utbyggnad på längre
sikt, som nu bör göras.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
Den senast publicerade prognosen från CDL är från augusti 1959. Däri
beräknas att förbrukningen kommer att öka från 28,5 mdr kWh år 1958
till 44,o mdr kWh år 1965. ökningen uppgår till i genomsnitt 2,2 mdr
kWh per år, motsvarande 6,4 % per år. I förhållande till 1957 års prognos
innebär dessa siffror en minskning av totalförbrukningen år 1965 med
omkring 1,6 mdr kWh.
Norrländska vattenkraftutredningens betänkande innehåller bl. a. följande
uppgifter om vattenkraftproduktionens omfattning.
Under perioden 1950—1954 uppgick vattenkraftens andel i elkraftproduktionen
till i medeltal 95 %.
Det totala energiinnehållet i våra vattendrag beräknas uppgå till omkring
150 mdr kWh per år. Därav anses omkring 80 mdr kWh utbyggnadsvärda.
I början av år 1957 uppgick produktionsförmågan hos den utbyggda
vattenkraften till omkring 26,5 mdr kWh, vilket belopp beräknas
ha stigit till omkring 33 mdr kWh i slutet av år 1959.
För perioden 1960—1964 föreligger aktuella utbyggnadsprojekt, som
skulle ge ett produktionstillskott av 14 mdr kWh per år. Tillsammans
med den tidigare utbyggnaden skulle detta tillskott ge en sammanlagd produktion
under belastningsåret 1964/65 av omkring 47 mdr kWh.
Av de utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångarna beräknas 46 % ligga i
Norrbottens och Västerbottens län, 39 % i de övriga norrlandslänen och
15 % i Svealand och Götaland.
Vid nuvarande prisläge uppnås den lägsta produktionskostnaden för
vattenkraften vid en utbyggnadsgrad av minst 110 % (med utbyggnadsgraden
avses förhållandet mellan produktion och förbrukning under ett
normalår). För närvarande är utbyggnadsgraden 97 %. Utredningen anser
det ej sannolikt — bl. a. på grund av kapitalbrist — att det eftersträvade
målet 110 % skall kunna uppnås.
Beträffande atomenergiens utnyttjande för kraftproduktion anför chefen
för handelsdepartementet i årets statsverksproposition bl. a., att målet
för det svenska atomenergiprogrammet — såsom riktlinjerna härför uppdragits
av regering och riksdag — är att möjliggöra ett insättande av atomkraftverk
i större skala från och med 1960-talets senare hälft, då man
börjar nalkas ianspråktagandet av de sista återstående utbyggnadsvärda
vattenfallen.
Av departementschefens anförande framgår vidare att det första atomkraftverket,
som tidigare förutsatts skola kunna tagas i drift år 1964, nu
icke beräknas bli färdigställt förrän år 1965.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
7
Vissa tidigare framställningar och uttalanden
önskemålet om att freda vissa sjöar och vattendrag från kraftexploatering
har även tidigare framförts i olika sammanhang. I några fall har
frågan gällt skyddande av någon viss sjö eller visst vattendrag, vars utbyggande
varit aktuellt. I andra fall har — i likhet med i förevarande
motioner — förslag väckts om ett mera omfattande urval av skyddsvärda
områden. Under förevarande rubrik lämnas en redogörelse för några under
senare år av riksdagen, andra myndigheter eller enskilda organisationer
gjorda uttalanden och framlagda förslag i ämnet.
Under behandlingen av propositionen med förslag till ny naturskyddslag
gjorde tredje lagutskottet i sitt utlåtande nr 28/1952 även vissa uttalanden
om möjligheterna att i orört skick bevara vattenfall som utmärks
för särskild naturskönhet. Beträffande naturskyddslagens och vattenlagens
tillämplighet för detta syfte yttrade utskottet följande.
Åtskilliga av de nu bestående nationalparkerna, särskilt i de nordligaste
länen, innesluter betydande vattensystem och bereder därigenom skydd
även åt vissa vattenfall. Jämväl propositionens regler om nationalparker
skapar uppenbarligen vissa möjligheter att skydda vattenfallen, om dessa
finns inom sådana större sammanhängande områden, vilka också ur andra
synpunkter bör avsättas till nationalparker. I förgrunden för intresset
står emellertid spörsmålet, huruvida den föreslagna lagstiftningen möjliggör
ett skydd just för själva vattenfallen. Närmast skulle i så fall bestämmelserna
om naturminnen vara tillämpliga. Utskottet ser icke något formellt
hinder mot att vattenfall inbegripes under de objekt, sistnämnda bestämmelser
kan skydda. Även om ett vattenfall ligger inom nationalpark
eller fridlysts såsom naturminne, skulle det dock kunna tänkas, att dess
karaktär förändrades genom vattenbyggnadsföretag utanför det skyddade
området. Strävandena att bevara vissa vattenfall blir därför ytterst beroende
av om vattenlagens regler rörande byggande i vatten tillmäter naturskyddsintressena
något avseende. I viss utsträckning är detta förhållandet.
Så gäller bl. a. förbud —- med viss dispensrätt för Kungl. Maj:t —
mot utförande av byggnadsföretag, där genom detsamma skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad
trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller
växtvärld är att befara.
Utskottet betonade vidare betydelsen av ett förberedande förfarande i
syfte att ge företrädare för allmänna intressen möjligheter att framföra
synpunkter vid planläggningen av större företag enligt vattenlagen.
Utskottet berörde härefter frågan om en mera allmän planering av utbyggnadsverksamheten
och yttrade härom följande.
Likaväl som de särskilda vattenbyggnadsföretagen behöver få sin planering
bl. a. med beaktande av naturskyddsintressena torde erfordras en
allmän planering, som med hänsyn till omsorgen om landskapsbilden om
möjligt undantager de mest natursköna strömfallen från den fortsatta utbyggnaden
av landets vattendrag. Frågan om fredandet av vissa större
vattenfall var föremål för två motioner vid 1948 års riksdag. I sitt utlå
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 ur 1959
tande nr 36/1948 i anledning av dessa motioner yttrade jordbruksutskottet
bl. a., att en inventering av vilka vattenfall som borde avsättas såsom
nationalparker lämpligen kunde anstå till dess riktlinjerna för den framtida
naturskyddsverksamheten uppdragits. Under utskottsbehandlingen av
förevarande proposition har inhämtats att ett antal frivilliga sammanslutningar,
däribland svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård,
numera bildat eu kommitté med uppgift att utarbeta en preliminär
förteckning över de vattenfall och sjöar, som ur olika synpunkter,
bl. a. vetenskapliga och estetiska, borde förtjäna att fridlysas. Utskottet
anser det tacknämligt, att initiativ tagits till detta inventeringsarbete. Resultatet
av arbetet bör givetvis ställas till förfogande för de myndigheter
som har att besluta i naturskyddsfrågor.
Sedan ansökan ingivits till vederbörande vattendomstol om tillstånd att
uppföra kraftanläggningar i Mörrumsån framställdes i motioner till 1954
års riksdag yrkanden om att åtgärder måtte vidtagas för att skydda de
intressen som hotades av utbyggnaden, främst laxreproduktionen. I sitt
utlåtande nr 34/1954 i anledning av motionerna anförde tredje lagutskottet
bl. a. följande.
Genom den omfattande utbyggnad av strömfall för alstring av elektrisk
kraft som ägt rum särskilt under de sista årtiondena har allt flera vattendrag
i hög grad förlorat i betydelse som laxförande och laxproducerande.
Denna utveckling är alt beklaga icke blott med hänsyn till fiskets intressen.
Även ur naturskyddssynpunkt samt av mera allmänt kulturella
skäl synes det vara ett angeläget önskemål att för framtiden bevara åtminstone
några laxälvar i vårt land i väsentligen orört skick. Enligt utskottets
mening bör därvid minimikravet innefatta åtminstone två större
vattendrag, ett i Norrland och ett i södra Sverige. Eftersom alla laxförande
vattendrag av större betydelse i södra Sverige utom Mörrumsån redan
torde vara i väsentlig utsträckning utbyggda samt i huvudsak ha upphört
att vara laxförande och laxproducerande, synes enda möjligheten att för
södra Sveriges vidkommande tillgodose det nyss nämnda önskemålet vara
att Mörrumsån skyddas mot ytterligare utbyggnad.---
I ett par remissyttranden har föreslagits lagstiftningsåtgärder i form av
ändringar i expropriationslagen eller vattenlagen i syfte att bevara Mörrumsån
som laxförande och laxproducerande vattendrag. Utskottet utgår
emellertid från att, även om vattendomstolen icke alls eller endast i begränsad
mån skulle ha möjlighet att beakta önskemålet att bevara några
laxälvar i landet, Kungl. Maj :t dock är oförhindrad att göra detta för den
händelse frågan om tillstånd till den planerade utbyggnaden skulle komma
att jämlikt 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen underställas Kungl. Maj :t.
På grund härav och med hänsyn till att domstolsprövningen av frågan
pågår anser sig utskottet i vart fall för närvarande icke ha tillräcklig anledning
att föreslå någon lagstiftningsåtgärd eller utredning härom.
På uppdrag av vissa organisationer med intresse för naturskydd utarbetade
den i utskottets ovannämnda utlåtande nr 28/1952 omförmälda kommittén
eu »Förteckning över vissa sjöar och vattendrag vilka böra skyddas
mot exploatering för kraftverksändamåh. Förteckningen publicerades år
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
1954 och överlämnades till Kungl. Maj :t med hemställan om lämpliga åtgärder.
Den innehåller en redogörelse för vattenfall, sjöar och åar som
med hänsyn till naturskydd, fiske in. m. bör skyddas från utbyggnad.
Redogörelsen omfattar samtliga större älvars vattensystem till och med
Dalälven och Klarälven i söder.
Förteckningen har legat till grund för överläggningar som förts mellan
en särskild delegation med representanter för naturvårdsorganisationer,
den s. k. naturvårdsdelegationen, och representanter för kraftintresset.
Sedan vid dessa överläggningar beslut fattats om att en reviderad förteckning
skulle utarbetas har professor Gunnar Beskow på naturvårdsdelegationens
uppdrag utarbetat och i mars 1959 framlagt en ny förteckning,
som skall utgöra grundval för de fortsatta överläggningarna. Den
nya förteckningen innehåller i huvudsak en genomgång av varje flodområde
för sig med en efter vissa grunder verkställd värdegradering från
naturskydds- och liknande synpunkter av olika skyddsobjekt.
Med skrivelse den 5 maj 1955 överlämnade naturskyddsföreningen till
chefen för justitiedepartementet en promemoria med förslag till ändringar
i vattenlagen för att bereda ökat skydd åt naturen vid kraftutbyggnadsföretag.
Beträffande förfarandet i stort framhöll föreningen i huvudsak följande
synpunkter.
Det är erforderligt att för hela landet sker en översiktlig bedömning av
vad som bör reserveras med hänsyn till turistnäringen och allmänna intressen.
Därvid bör representanter för naturskyddssynpunkterna — kammarkollegiet,
Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för hembygdsvård
in. fl. -— deltaga och samråda med vattenfallsstyrelsen och Svenska
vattenkraftföreningen. Särskilt må påpekas att naturvetenskapen har behov
av att ett antal vattendrag och sjöar bevaras i ursprungligt skick för forskningsändamål.
— —• —
Denna bedömning förutsätter att det systematiskt undersöks, vilka
naturskyddsobjekt som kan skyddas och vilket arbetsprogram som i övrigt
bör följas.---Möjligt är att man vid en detaljundersökning bör inrikta
sig på att bevara ett mindre antal ur turist- eller naturskvddssynpunkt
värdefulla objekt, helst naturligtvis sådana där den ekonomiska vinsten är
begränsad, och att i övrigt söka åstadkomma de modifikationer av företagen
som vid ett omsorgsfullt allsidigt bedömande finns möjliga. Bedömningen
är i icke ringa mån beroende av kostnaderna för framställning av
atomkraft. Denna faktor, som kan helt ändra förutsättningarna för vattendragens
räddande åt eftervärlden, fordrar ingående belysning.
Varje nederbördsområde bör, där ännu finnes något att göra, underställas
vederbörande länsstyrelser. Det synes vara en naturlig uppgift för
länsstyrelserna att, i samråd med kommunala och näringslivets representanter,
söka bilda sig en uppfattning om riktlinjerna för utvecklingen i
länen.
De objekt som det finnes angeläget att bevara bör snarast komma i åtnjutande
av ett särskilt skydd.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 dr i959
Förslaget till lagändringar innebar i huvudsak följande.
1. Kungl. Maj:t och riksdagen bör gemensamt besluta att vissa sjöar
och vattendrag icke får exploateras utan att tillstånd givits i samma
ordning.
2. Vid bedömande av de intrång som kraftexploateringen åsamkar allmänna
intressen — däribland naturskyddsintresset — bör ej varje särskilt
företag av vattendomstolen bedömas för sig. Hänsyn bör i stället så långt
möjligt tagas till de sammanlagda olägenheter, som redan utförda, aktuella
och framtida företag kan medföra för nederbördsområdet och angränsande
bygder.
3. Stadgad förprövning skall äga rum innan någon investering av betydelse
äger rum i företaget.
4. Kronan och vederbörande kommun — vilka jämte hushållningssällskap
redan nu har vissa möjligheter att till fiskets främjande påkalla åtgärder
i vattendragen även utan samband med aktuella byggnadsföretag
— bör erhålla befogenhet att vid vattendomstol påkalla tillstånd till åtgärder
som finnes önskvärda för att befrämja djur- eller växtlivet eller
motverka olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt.
5. Bestämmelserna om användningen av regleringsavgifter jämkas i
syfte att tydligare utmärka att de må användas för naturskyddsändamål.
Naturskyddsföreningens förslag har varit föremål för remissbehandling.
Vid 1955 års riksdag väcktes motioner om att Ottsjön i Jämtlands län
genom fridlysning eller på annat sätt skulle undantagas från reglering och
kraftutbyggnad. Motionerna var föranledda av att ansökan om reglering
av sjön ingivits till vattendomstolen. I yttrande över motionerna anförde
kammarkollegiet vissa synpunkter på möjligheterna att med stöd av 4 kap.
13 § vattenlagen eller naturskyddslagen freda sjön från reglering. Kollegiet
fann att stadgandet i vattenlagen av vissa processuella och andra skäl icke
var tillämpligt. Däremot ansåg kollegiet att naturskyddslagen erbjöd större
möjligheter och anförde härom bl. a. följande.
Det synes ej kunna råda tvivel om att en sjö utgör sådant område, som
kan avsättas som naturminne. Kollegiet hänvisar till utskottets uttalanden
om möjligheterna att i visst skick bevara vattenfall, som utmärks för särskild
naturskönhet, i utlåtandet nr 28 om naturskyddslagen vid 1952 års
höstriksdag. Vad som där uttalas om vattenfall bör kunna tillämpas på
sjö av särskild naturskönhet eller med intressanta naturbildningar.---—-
Fridlysningen av en sjö torde ej medföra någon rätt till ersättning för
att sjön ej får tagas i anspråk som regleringsmagasin. Bestämmelserna om
att meddelad fridlysning kan av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig
mån jämkas bl. a. om fridlysningen finnes hindra eller avsevärt försvåra
företag av större intrång än då förutsatts torde lämna möjlighet att beakta
vattenkraftintresset, om så med hänsyn till landets kraftförsörjning skulle
befinnas angeläget.
Kollegiet avslutade sitt yttrande med följande uttalande av mera principiell
innebörd.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 är 1959
11
Kollegiet vill emellertid i detta sammanhang framhålla att med hänsyn
till de tillspetsade konfliktsituationer, som kan uppkomma mellan å ena
sidan vattenkraftintressena samt å andra sidan naturskydds- och andra
motstående intressen, naturskyddslagen principiellt icke är ett lämpligt
instrument för att komma till rätta med svårigheterna. I själva verket
aktualiserar motionerna därför den vittutseende frågan, huruvida prövningen
av större och ur allmänna synpunkter betydelsefulla regleringsföretags
tillåtlighet alltjämt bör i princip ankomma på vattendomstolarna eller
om denna prövning — i större omfattning än som följer av den nu gällande
bestämmelsen i 4 kap. 13 § vattenlagen — bör överflyttas till den instans,
där frågorna med hänsyn till sin i huvudsak näringspolitiska och administrativa
natur rätteligen synes höra hemma, d. v. s. hos Kungl. Maj :t.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30/1955 i anledning av motionerna
gjorde tredje lagutskottet vissa uttalanden av mera allmän innebörd.
Sålunda anförde utskottet bl. a., att även om en utbyggnad av vattenfallen
i landet för kraftändamål i princip måste anses vara av största betydelse
för vårt samhälles utveckling och därför i regel nödvändig, vore det likväl
ett angeläget önskemål att åtminstone några av våra vackraste och ur
kommunikationssynpunkt mest välbelägna sjöar och vattendrag bevarades
i sitt naturliga skick.
Efter att ha berört tidigare omförmälda förteckning över skyddsvärda
sjöar och vattendrag yttrade utskottet vidare bl. a. följande.
En omständighet, som kan bli av väsentlig betydelse för möjligheten att
bevara vattendrag och sjöar orörda, är framstegen i strävandena att utnyttja
atomkraften för industriellt bruk. Även om dessa strävanden icke
inom den allra närmaste framtiden kan leda till att atomkraften ersätter
vattenkraften i någon utsträckning av praktisk betydelse, torde det dock
vara anledning att redan nu ta i beräkning att situationen kan bli radikalt
förändrad. Visserligen motiverar detta, särskilt med hänsyn till det ansträngda
kraftförsörjningsläget i vårt land, ännu icke någon minskning i
byggandet av vattenkraftverk. Däremot kan det vara naturligt, att ansträngningarna
ökas att inrikta planerna på nya vattenbyggnadsföretag att avse
sjöar och vattendrag, som ur naturskydds- och kulturskyddssynpunkter
kan betecknas som mindre känsliga.
Utskottet ansåg att, om resultatet av den pågående domstolsprocessen
på ett eller annat sätt skulle bli att frågan om Ottsjöns reglering tills vidare
föll, det vore angeläget att lämpliga åtgärder snarast vidtoges för att för
framtiden bevara Ottsjön i dess naturliga skick. Utskottet fortsatte härefter.
Som kammarkollegiet framhåller i sitt remissyttrande torde vid avvägningen
mellan å ena sidan vattenkraftsintressena samt å andra sidan naturskydds-
och andra motstående intressen naturskyddslagen principiellt icke
vara ett lämpligt instrument för att komma till rätta med svårigheterna.
Kollegiet antyder, att en lämplig lösning kan vara att i ökad omfattning
anförtro prövningen, huruvida regleringsföretag skall tillåtas, åt Kungl.
Maj:t i stället för åt vattendomstolarna. Huruvida en sådan lösning bör
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
rekommenderas är utskottet ej berett att i nu förevarande sammanhang
ta ställning till. Under alla förhållanden erfordras emellertid enligt utskottets
mening en översyn av de bestämmelser i vattenlagen, som reglerar
förutsättningarna för att vattenreglering eller annat byggande i vatten skall
få äga rum.
Utskottet erinrade om det förslag till ändringar i vattenlagen som naturskyddsföreningen
framlagt och förutsatte att frågan med hänsyn till sin
brådskande natur behandlades med erforderlig skyndsamhet.
Norrländska vattenkraftutredningen har i sitt tidigare omförmälda betänkande
även yttrat sig över önskemålet om att genom lagstiftning undantaga
vissa vattendrag från utbyggnad. Utredningen, som ställer sig avvisande
till detta önskemål, anför härom bl. a. följande.
Utredningen vill ej underlåta att påpeka faran för att en lagstiftning,
varigenom vissa vattendrag med hänsyn till naturvårdssynpunkter undantoges
från utbyggnad, kunde medföra, att naturskyddssynpunkter icke
komme att bli tillräckligt beaktade i fråga om andra vattendrag. Hänsyn
bör vidare tagas till att motiven för en forcerad utbyggnad för närvarande
är synnerligen starka. På grund härav kan en lagstiftning av ifrågasatt
innehåll, som skulle genomföras nu, förväntas bli mycket restriktiv gentemot
naturskyddsintressena. Det synes därför vara att föredraga, att dessa
intressen tillgodoses genom att naturskyddssynpunkten bättre beaktas vid
tillståndsgivningen. Härigenom ökas möjligheterna både att snabbt anpassa
naturskyddet efter ändrade förhållanden — situationen kan beträffande
kraftförsörjningen redan om några år vara ljusare — och att intaga en
restriktiv hållning till utbyggnadsprojekt, som från naturskyddssynpunkt
är särskilt olämpliga. Utredningen anser sig därför ej kunna förorda, att
en lagstiftning av ifrågasatt innehåll nu genomföres.
I enlighet med denna principståndpunkt har utredningen föreslagit tilllägg
till 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen av innebörd, att hinder mot
ifrågasatt byggnadsföretag skall anses möta även då betydande förlust för
landskapsbilden eller med hänsyn till naturskyddet i övrigt är att befara.
Utredningen har vidare föreslagit en omläggning av tillståndsprövningen
beträffande större företag på så sätt att en särskild för hela landet gemensam
myndighet skulle omhänderha denna prövning. Som sådan myndighet
skulle en på särskilt sätt organiserad avdelning av valtenöverdoinstolen
fungera. I avdelningen skulle, förutom juridisk och teknisk sakkunskap,
ingå bl. a. även en företrädare för naturvården.
Utredningens betänkande har varit föremål för remissbehandling men
har hittills lett till ändrad lagstiftning endast beträffande regleringsavgifterna.
I anledning av vattenfallsstyrelsens förslag om uppförande av en kraftstation
vid Letsi i Lilla Lule älv hemställde kammarkollegiet, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och fiskeristyrelsen i en gemensam skrivelse den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1959
13
24 november 1958, alt Kungl. Maj:t icke måtte påkalla beslut av riksdagen
om genomförandet av kraftstationsbyggnads- eller sjöregleringsföretag berörande
Lilla Lule älvs vattenområde förrän statsmakterna tagit ställning
till den allmänna frågan om vilka sjöar och vattendrag som skall undantagas
från vattenkraftexploatering, och ej heller förrän en utredning gjorts
beträffande området vid Lilla Lule älv av de sannolika samlade verkningarna
för bygden för tiden efter det avslutade byggnadsarbetet. I skrivelsen
anfördes vidare bl. a. följande.
Genomförandet av utbyggnadsplanen för Lilla Lule älv eller väsentliga
delar av denna skulle starkt påverka ifrågavarande bygd och få verkningar
av utpräglat negativ art, såsom minskning av åker- och ängsareal och därmed
sämre förutsättningar för jordbruk, ökad bortflyttning från bosättningar
vid sjöarna, minskad tillgång på bofast arbetskraft för skogsbruket,
skador å fisket, då tillkomsten av Letsi kraftstation skulle förstöra det
sista naturliga reproduktionsområdet för lax i Lule älv ovanför Bodenforsarna,
svårigheter av skilda slag för renskötseln, särskilt genom förlust
av vårbetesland, samt väsentliga skador ur allmän naturskyddssynpunkt.
Företrädare för naturskyddet har i olika sammanhang framhållit såsom
ett starkt önskemål att Lilla Lule älvsområdet helt undantages från sådan
exploatering, men en mindre omfattande fredning har också föreslagits.
—
Regionplanen för Lilla Lule älv är så omfattande och så djupt ingripande
i bygdens förhållanden att åtgärder för dess förverkligande bör föregås av
utredning av angiven art. Behovet av ytterligare vattenkraftexploatering
ifrågasättes icke, men för vattenkraftintresset kan lika litet som för något
annat samhällsintresse hävdas anspråk på ovillkorlig prioritet. Enligt
gällande vattenlag skall avvägningen mellan intresset av ökad vattenkraftproduktion
och motstående intressen av allmän eller enskild natur göras
särskilt i varje vattenmål av vederbörande domstol ävensom, därest tilllåtlighetsfrågan
underställes Kungl. Maj:ts prövning, av Kungl. Maj :t i
statsrådet. I fall då enskild önskar genomföra ett vattenbyggnadsföretag
kan annan ordning för prövningen ej komma till stånd utan lagändring.
Detta förhållande föreligger ej då staten är ensam företagare och företagets
tillkomst sålunda är helt beroende av anslag av statsmedel.
I yttrande över ämbetsverkens skrivelse uttalade vattenfallsstyrelsen
bl. a. följande.
Ett tillmötesgående av ämbetsverkens önskningar måste kräva ändring
av vattenlagens regler i riktning mot ett koncessionssystem, där frågan om
ett statligt lika väl som ett enskilt företags tillkomst finge i ett sammanhang
avgöras. Skäl finns förvisso, som talar för ett sådant förfarande. Så
länge nuvarande lagstiftning kvarstår oförändrad, bör den dock lända till
efterrättelse. Den svenska kraftförsörjningen kan icke heller vederbörligen
tillgodoses, om fullföljandet av det statliga utbyggnadsprogrammet skulle
avbrytas i avbidan på blivande lagändringar.
Den snabba takt, med vilken efterfrågan på elkraft oavlåtligen växer,
ställer stora krav på fortgående och utvidgad utbyggnadsverksamhet från
vattenfallsstyrelsens sida. Föreliggande planer på utbyggnad av atomkraftverk
har ännu icke avancerat så långt, att atomkraften erbjuder något
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
alternativ till vattenkraften förr än i bästa fall under senare delen av 1960-talet och då till att börja med naturligtvis i högst begränsad omfattning.
Annan eller andra vattenkraftutbyggnader i Stora Lule älv eller landets
övriga älvar, som i vattenfallsstyrelsens utbyggnadsprogram skulle kunna
tidsmässigt insättas i Letsis ställe, står icke till buds. Ett bortfall av Letsianläggningen
gör det därför ofrånkomligt att till väsentlig del ersätta denna
med utbyggnad av konventionell ångkraft. Därest vattendomstols tillstånd
till utförande av Letsi kraftverk kommer att lämnas, anser vattenfallsstyrelsen
det därför ur ekonomisk synpunkt sett helt orealistiskt att tänka
sig, att en utbyggnad av kraftverket skulle kunna underlåtas.
Vattenfallstyrelsen yttrade vidare, att Letsi icke ligger i den del av älven
som naturskyddsintressena slagit särskild vakt om i tidigare omförmälda
förteckning och att en utbyggnad av Letsi är ekonomiskt motiverad, även
om vidare utbyggnader och regleringar i älven icke skulle medgivas. De
möjligheter, som kan yppa sig att senarelägga utnyttjandet av övrig vattenkraft
i älven, skall givetvis — anförde styrelsen vidare -— med största uppmärksamhet
följas och tillvaratagas, och styrelsen har för avsikt att med
företrädare för naturskyddet överlägga härom.
I årets statsverksproposition har chefen för kommunikationsdepartementet
i enlighet med vattenfallsstyrelsens förslag beräknat en medelsförbrukning
för budgetåret 1959/60 av 1 miljon kronor för Letsianläggningen.
I fråga om det fortsatta utbyggandet av Lilla Lule älv anför departementschefen,
att han finner att en undersökning av möjligheten att undantaga
delar av älven till en tidpunkt längre fram är väl motiverad och att den
snarast bör företagas i samarbete med företrädare för naturskyddet.
Riksdagen har sedermera bifallit Kungl. Maj :ts förslag till investeringsanslag
för vattenfallsstyrelsens kraftverksbyggnader. I statsutskottets utlåtande
i ämnet (9/1959) anföres, att utskottet finner det angeläget att vid
uppkommande frågor om planerade vattenkraftutbyggnader all rimlig hänsyn
tages till naturskyddssynpunkter. Även statsutskottet förutsätter att
den av vattenfallsstyrelsen planerade undersökningen av möjligheten att
uppskjuta utbyggnaden av vissa delar av Lilla Lule älv kommer till stånd
och utföres i samarbete med företrädare för naturskyddet.
Yttranden över förevarande motioner
Motionerna tillstyrks av kammarkollegiet, fiskeristijrelscn, vetenskapsakademien,
naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård och
överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt men avstyrks av vattenfallsstyrelsen
och vattenkraftföreningen.
Beträffande de två första motionsyrkandena, avseende åtgärder för att
undantaga vissa sjöar och vattendrag från exploatering, förekommer
i remissyttrandena bl. a. följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
15
Kammarkollegiet åberopar vad kollegiet anfört i utlåtanden över naturskyddsföreningens
lagförslag och norrländska vattenkraftutredningens betänkande.
I förstnämnda utlåtande förordade kollegiet att genom lagstiftning
skulle från exploatering undantagas de vattendrag, sjöar och andra
områden, beträffande vilka någon tvekan icke kunde råda om att de på
grund av sina egenskaper såsom intressanta naturbildningar borde bevaras
eller vilka borde lämnas orörda på grund av sitt värde för turist- och friluftslivet.
I sitt yttrande över norrländska vattenkraftutredningens betänkande
anförde kollegiet bl. a. följande.
Utredningens argumentering mot förslaget att genom lagstiftning undantaga
ett representativt antal fallsträckor och sjöar från utbyggnad synes
kollegiet föga övertygande. För den som icke kan godtaga tanken, att all
vattenkraft, som kan utbyggas, också skall utbyggas, har en lagstiftning
av denna art avgörande förtjänster. De undantagna fallsträckorna och
sjöarna skulle icke längre komma att utgöra potentiella kraftkällor. All
projektering finge göras med bortseende från dem. Motsättningarna vid
exploateringen av övrig vattenkraft skulle väl icke försvinna men bliva
märkbart mindre. För kammarkollegiet står det klart, att denna speciella
naturskyddslagstiftning bör komma till stånd snarast möjligt.
I valet mellan olika föreslagna åtgärder — lagstiftning, samfällda beslut
av regering och riksdag samt överenskommelser mellan företrädare för
naturskyddsintressena och vattenkraftindustrien — säger sig kollegiet föredraga
lagstiftningsformen, främst med hänsyn till att avgörandena härigenom
kan förväntas få den största fastheten och klarheten. Kollegiet
framhåller emellertid den synnerliga betydelsen av att det förhållandet
att olika förslag föreligger beträffande sättet att freda vissa vattenområden
icke får föranleda att intet göres åt saken från statsmakternas sida.
Fiskeristgrelsen framhåller att det är nödvändigt att de statsorgan, som
har att företräda de kraftindustrien motstående intressena i vattenmål,
såsom naturskydd, fiske och renskötsel, erhåller de härför nödvändiga
personella och materiella resurserna. Styrelsen ifrågasätter därför, samtidigt
som den tillstyrker motionerna, om icke riksdagen även bör framhålla
denna synpunkt.
Enligt vetenskapsakademien är de av motionärerna föreslagna åtgärderna
mycket angelägna, icke minst ur naturvetenskaplig synpunkt.
Efter en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i föreningens den
5 maj 1955 avgivna förslag till ändringar i vattenlagen yttrar naturskyddsföreningen
bl. a. följande.
Förslaget har efter en omfattande remissbehandling icke föranlett någon
ytterligare åtgärd från Kungl. Maj :ts sida. Det måste likväl för envar stå
klart, att om något skall göras måste det ske omgående, eljest blir det
oåterkalleligen för sent. Med den nuvarande forcerade utbyggnadstakten
om 2 miljarder kWh per år torde under den närmaste i O-årsperioden
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
praktiskt taget al!a verkligt värdefulla naturskyddsobjekt, som samtidigt
representerar något nämnvärt värde för kraftförsörjningen, komma att
exploateras. Torne och Kalix älvars exploatering är förestående; för Stora
Lule älvs övre del utarbetas nu en »regionplan»; i Lilla Lule älv har förberedelserna
för Letsi och Seitevare kraftstationer avancerat långt; ansökan
om Karats reglering har ingivits och ansökan om Tjaktjajaureinagasinet
förbereds. Utbyggnaden av Skellefteälven, Umeälven, Ångermanälven och
Indalsälven pågår. I Ljusnan, Ljungan, Dalälven och Klarälven är utbyggnaden
av de värdefullare naturskyddsobjekten snart fullbordad och endast
mindre skyddsobjekt kvarstår.
Föreningen finner, att de i motionen nämnda skyddsobjekten — Lilla
Lule älv och Areälven, sjöarna Virihaure och Vastenjaure — utgör några
av de allra värdefullaste.
För att belysa att föreningens krav på uppskov med utbyggnaden av
vissa vattenområden icke innebär att föreningen ställer sig avvisande till
all exploatering av vattenkraft lämnar föreningen följande uppgifter om
sina yttranden i mål rörande kraftföretag i Lule älv, Skellefte älv, Ume
älv, Ångermanälven och Indalsälven.
28 kraftverksmål omfattande 3 152 MW har behandlats. Invändningar
har rests mot tre företag, Porsi, Kvistforsen och Stalon, sammanlagt
384 MW. De har icke varit tillåtliga enligt de ordinära reglerna i vattenlagen,
men i samtliga fall har Kungl. Maj :t meddelat tillstånd efter underställning
från domstol. Beträffande exempelvis Porsi bör också framhållas,
att föreningen avsåg att åstadkomma ett uppskov i enlighet med vad nyss
nämnts. Invändningarna mot Kvistforsen gällde företaget i föreslagen utformning
och föranledde även vissa modifikationer.
Vidare har 17 sjöregleringsmål handlagts. Fyra relativt små objekt har
därvid bestritts; beträffande två av dessa objekt — Kultsjön och Blåsjön
— har Kungl. Maj :t medgivit reglering. Karatsmålet har ännu ej behandlats
av domstol och Ottsjöns reglering har av vattenöverdomstolen förklarats
ej tillåtlig. I övrigt har föreningens erinringar inskränkts till förslag
om modifikationer, hemställan om landskapsvårdande åtgärder och dylikt.
Samfundet för hembygdsvård ansluter sig helt till motionärernas hemställan
och anser det angeläget att exploateringen av naturtillgångarna, i
främsta rummet våra vatten, sker under hänsynstagande till alla berörda
intressen och först sedan en allsidig planläggning ägt rum. Samfundet
anser det önskvärt att de av motionärerna berörda frågorna tas upp till
behandling i samband med Kungl. Maj:ts prövning av den på naturvårdsdelegationens
uppdrag utarbetade förteckningen.
Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt anför bl. a., att i den
argumentering som förs från vattenkraftproducenternas sida ångkraftverken
slås ut ur sammanhanget på ett väl lättvindigt sätt. Världens exploaterbara
oljetillgångar synes vara väsentligt större än man tidigare trott,
och någon oljebrist torde knappast kunna beräknas inträda på världsmarknaden
under överskådlig framtid. Moderna ångkraftverk kan vidare sannolikt
utformas så, att de för rimliga kostnader framdeles kan byggas om till
reaklordrift. Yttrandet innehåller i fortsättningen bl. a. följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
17
Även om man skulle vara av den tron att sannolikt all vår utbyggnadsvärda
vattenkraft måste tagas i anspråk, kan detta väl knappast anföras
som något bärande skäl mot att den fortsatta utbyggnaden genomföres enligt
en riksplan, upprättad på sådant sätt att de ur allmän synpunkt mest
känsliga objekten hänförs till sista utbyggnadsetappen.---------Resone
manget
borde äga giltighet åtminstone för den utbyggnad staten själv bedriver
i vattenfallsstyrelsens regi. ----Den under senaste åren inträf
fade
konjunkturavmattningen har skapat ett i dagens läge och för den
närmaste framtiden så gynnsamt förhållande mellan tillgång och efterfrågan
på elkraft, att frågan om en riksplan för den fortsatta vattenkraftutbyggnaden
bör kunna tagas upp till skyndsam utredning.
Vattenfallsstyrelsen åberopar sitt yttrande över den tidigare omförmälda
skrivelsen från kammarkollegiet m. fl. ämbetsverk och anför dessutom bl. a.
följande.
Lagändringar avseende att från vattenlagens giltighetsområde undantaga
vissa sjöar och vattendrag kan enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning
näppeligen genomföras utan en genomgripande omarbetning av lagens
tillåtlighetsregler i deras helhet. Under alla förhållanden kräver undantagandet
i sådan ordning ovillkorligen, att antingen vattendraget dessförinnan
i sin helhet förvärvas av staten, eller att i samband med undantagen
ersättning beredes vattenkraftägarna för den förlust, som genom
beslutet tillskyndas dem. Frivilligt träffade överenskommelser med företrädare
för naturskyddet om undantag från utbyggnad respektive om modifieringar
av föreliggande utbyggnadsförslag bör därför vara en åtskilligt
lättare framkomlig väg för uppnående av åsyftade resultat för naturvården.
Vattenkraftföreningen anför att den i motionerna väckta frågan behandlats
i norrländska vattenkraftutredningens betänkande och i naturskyddsföreningens
förslag till ändringar i vattenlagen. Då dessa förslag
torde bli behandlade inom justitiedepartementet anser föreningen det icke
påkallat att från riksdagens sida några åtgärder i frågan företages.
Vissa remissinstanser uppehåller sig även särskilt vid den i motionerna
berörda frågan om utbyggnader i Lilla Lule älv.
Kammarkollegiet hänvisar till de fyra ämbetsverkens framställning i
saken och återger följande uttalande i denna framställning.
Ämbetsverken förmenar, att regionplanen för Lilla Lule älv -— bedömd
i sin helhet — är ett så vidlyftigt och för olika, i och för sig väsentliga
samhällsintressen betänkligt företag, att statsmakterna icke bör undandraga
sig att låta beslut, som syftar till dess verkställande helt eller delvis,
föregås av en grundläggande avvägning mellan de viktigaste av företaget
berörda intressena.
Efter en redogörelse för naturförhållandena vid Lilla Lule älv anför
naturskyddsföreningen 1)1. a. följande.
Föreningen har vid många tillfällen framhållit den synnerliga vikten av
att Lilla Lule älv så länge som möjligt bevaras i orört skick. De viktigaste
skälen för föreningens ståndpunkt har varit:
2—679 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Kr 24
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1951)
1. Ett avsevärt antal bofasta personer skulle berövas sina bostäder.
2. Odlad jord i en för ortsförhållandena betydande omfattning skulle
sättas under vatten eller väsentligt skadas.
3. Den lapska befolkningens existens inom området hotas.
4. Fiskerinäring av betydenhet lider väsentligt förfång.
5. Skogsbruket skadas allvarligt.
6. Bestående ändring av naturförhållandena är att förvänta, medförande
minskad trevnad för närboende och betydande förlust för landets djur- och
växtvärld.
7. Lilla Lule älvdal med bidalar måste ur natursynpunkt betraktas som
en av Europas märkligaste trakter -—■ ett omistligt område.
Eu särställning ur natursynpunkt inom denna älvdal intar de övre
delarna av huvudvattendraget — Kvikkjokkstrakten med Kvikkjokksdeltat,
Kamajokk och Saggat — samt biflödet Blackälven med sjöarna Laitaure
och Sitojaure. I förteckningen över skyddsvärda vatten sägs: »I första hand,
icke blott inom Lilla Lule älvs område utan inom fjällområdet i dess helhet,
bör komma Blackälven med de sjöar den avvattnar, främst Laitaure och
Sitojaure.»
Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt framhåller afl Lilla Lule
älv är det ur allmän synpunkt mest exploateringskänsliga och skyddsvärda
objektet bland våra större ännu ej utbyggda vattenkrafttillgångar och
att ökad fritid, höjd levnadsstandard och förbättrade kommunikationer år
från år ökar värdet av denna naturtillgång. Han skisserar vidare ett program
av i huvudsak följande innebörd för att för framtiden utnyttja området
för fritidsändamål.
En förutsättning för att hela delta jättelika område skall kunna få
verklig framtida betydelse som fritidsland är emellertid, att en målmedveten
exploateringsplan utarbetas med sikte på att bibehålla områdets
attraktiva karaktär av orörd vildmark och samtidigt göra just dessa attraktionsvärden
någorlunda lätt tillgängliga.------Här gäller det en exploa
tering
för att förhindra spoliering, en exploatering av orörd natur för att
tillvarata dess värde som rekreationskälla.----Inom ett område av
här förevarande storleksordning och karaktär bör det rent vetenskapliga
naturskyddets önskemål mer än väl kunna tillgodoses i sammanhanget.
En förnuftig »regional»-planering av området — med speciella bestämmelser
för olika delområden — bör genomföras i samråd med alla berörda
intressen. Om huvuddelen av den framtida besökarströmmen »kanaliseras»
genom byggande av lämpligt lokaliserade enkla turistbilvägar och goda
övcrnattningsställen, skapas förutsättningar för effektiv tillsyn och kontroll.
Vattenfallsstyrelsen framhåller — under hänvisning till styrelsens
yttrande över ämbetsverkens skrivelse — att förhållandena beträffande
Letsi kraftstation icke är sådana, att en utbyggnad därav kan eller bör
underlåtas eller uppskjutas, och att detta icke heller torde vara särskilt
angeläget ur naturskyddssynpunkt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2''i år 1959
19
Utskottet
Betydelsefulla lagändringar och andra åtgärder har under senaste årtionde
vidtagits för alt anpassa den vattenrättsliga lagstiftningen och förfarandet
i vattenmål efter det i många hänseenden nya läge, som skapats
av den omfattande vattenkraftexploateringen i vårt land. Sålunda tillkom
år 1952 vissa bestämmelser, som i huvudsak avsåg dels att göra domstolsförfarandet
smidigare och dels att bereda de av vattenbyggnadsföretag
hotade allmänna och enskilda intressena bättre möjligheter att komma till
tals redan på utbyggnadsföretagens förberedelsestadium. År 1954 genomfördes
lagändringar med syfte att förbättra skyddet för fisket mot skadeverkningar
av vattenkraftutbyggnader. Följande år höjdes de s. k. regleringsavgifterna,
vilka utgår som kompensation till den av vattenregleringar
berörda bygden, och i år har bestämmelserna om dessa avgifter ytterligare
ändrats till bygdens fromma. Dessutom har vattendomstolarna utbyggts flera
gånger, senast i år, då en ny vattendomstol inrättats med kansli i Luleå.
Ännu kvarstår dock vissa mycket stora problem som inte kan anses tillfredsställande
lösta i vattenlagen. Motionärerna framhåller särskilt naturskyddet
samt samernas och den bofasta ortsbefolkningens levnadsförhållanden.
Den väg, som motionärerna förordar för att tillgodose dessa intressen,
innebär att möjligheter bör skapas att för framtiden undantaga ett urval
av sjöar och vattendrag från exploatering och att med riksdagens medverkan
en förteckning över dessa skyddade objekt bör utfärdas. Hur det
eftersträvade undantagandet av vissa områden skall åstadkommas hålls
öppet i motionerna. Däri antyds dock en lösning, nämligen lagstiftning.
Ett av de områden, som motionärerna anser böra i törsta hand fredas, är
Lilla Lule älvs vattenområde. Eftersom planerna för denna älvs utbyggnad
är långt framskridna, föreslår motionärerna att riksdagen hemställer att
Kungl. Maj :t måtte tillse, att några åtgärder inte vidtages för genomförande
av dessa planer, innan ställning tagits till de övriga frågor som väckts i
motionerna.
Motionärernas förslag om att undantaga vissa sjöar och vattendrag från
exploatering är inte nytt. Det överensstämmer mycket nära med förslag,
som naturskyddsföreningen år 1955 framlade i en framställning till chefen
för justitiedepartementet om vissa ändringar i vattenlagen. Även i andra
sammanhang, bl. a. i framställningar från de renskötande samerna, har
samma tanke framförts. Frågan har också behandlats i norrländska vattenkraftutredningens
år 1957 framlagda betänkande rörande norrländska
vattenkraftfrågor. Utredningen ställer sig dock avvisande till tanken att
genom lagstiftning undantaga vissa områden från exploatering.
Utskottet har i olika sammanhang framhållit önskvärdheten av en mera
allmän planering av utbyggnadsverksamheten i våra vattendrag. Senast i
Utlåtande (nr SO) till 1955 års riksdag i anledning av motioner om att
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1959
undantaga Ottsjön i Jämtlands län från reglering och kraftutbyggnad framhöll
utskottet som ett angeläget önskemål, att åtminstone några av våra
vackraste och ur kommunikationssynpunkt mest A''älbelägna sjöar och vattendrag
bevarades i naturligt skick. Utskottet förordade emellertid inte
någon lagstiftning för att freda vissa objekt. Däremot framhöll utskottet,
att det kunde vara naturligt att ansträngningarna ökades att inrikta planerna
på nya vattenbyggnadsföretag att avse sjöar och vattendrag, som ur
naturskydds- och kulturskyddssynpunkter kunde betecknas som mindre
känsliga.
Vad utskottet då yttrade har alltjämt giltighet. Landets kraftbehov
kommer att befinna sig i tillväxt under överskådlig tid framåt. I ett läge
av hårdnande internationell konkurrens för vårt näringsliv är det framför
allt av vikt att äga tillgång till kraft, som är förhållandevis billig. Stora
utbyggnader inom industrien kan väntas, särskilt inom den av elektrisk
kraft starkt beroende skogsindustrien. Atomkraftens fredliga utnyttjande i
vårt land har visat sig möta oförutsedda svårigheter, som föranlett att de
ursprungliga planerna flera gånger reviderats med förseningar som följd.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden framstår det som klart, att någon
minskning av betydelse i takten för vattenkraftens exploatering fortfarande
inte är möjlig. Däremot bör det inte innebära någon större olägenhet från
kraftförsörjningssynpunkt, om man söker förverkliga det mål, som utskottet
angav i 1955 års utlåtande, nämligen att nya utbyggnadsplaner i första
hand inriktas på sjöar och vattendrag, som från naturskydds- och kulturskyddssynpunkter
kan betecknas som mindre känsliga.
Sistnämnda önskemål kan tillgodoses på olika sätt. Ett sådant är den
av motionärerna antydda möjligheten att lagstiftningsvägen undantaga
vissa sjöar och vattendrag. En liknande lösning, som förordats av naturskyddsföreningen
i dess ovannämnda framställning, är att Kungl. Maj:t
och riksdagen gemensamt beslutar att vissa sjöar och vattendrag inte får
exploateras, med mindre tillstånd lämnats i samma ordning. En tredje
linje, som företräds av vattenkraftindustrien, är att genom direkta överläggningar
mellan representanter för vattenkraftintresset samt naturskyddsoch
andra motstående allmänna intressen på frivillig väg åstadkomma uppskov
med utbyggandet av vissa objekt.
Överläggningar som nu nämnts har redan tidigare ägt rum utan att dock
avsätta några för naturskyddet och andra allmänna intressen väsentliga resultat.
Det är därför förståeligt att man från de vattenkraftindustrien motstående
intressenas sida betraktar denna väg med misstro och påyrkar
andra åtgärder. Emellertid föreligger numera ett avsevärt bättre underlag
för överläggningar än vad man tidigare hade, nämligen en av professor
Gunnar Beskow efter särskilt uppdrag verkställd och i år framlagd utredning
om skyddsvärda sjöar och vattendrag. Såvitt utskottet hav sig bekant
har överläggningar påbörjats med Beskows utredning som grund. Utskottet
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959 21
vill livligt hoppas att dessa överläggningar skall snabbt leda till positiva resultat.
Tanken att lagstiftningsvägen åtminstone tills vidare freda vissa sjöar
och vattendrag har otvivelaktigt vissa skäl för sig. Som kammarkollegiet
framhållit skulle de undantagna fallsträckorna och sjöarna inte längre komma
att utgöra potentiella kraftkällor. All projektering finge göras med bortseende
från dem. Förslaget inger emellertid också starka betänkligheter.
Det kan sålunda befaras att, om vissa objekt undantages från utbyggnad
av hänsyn till naturskydd och andra intressen, det kommer att bli svårare
att hävda dessa intressen i samband med andra utbyggnadsföretag. Vidare
kan det tänkas bli nödvändigt att utge ersättning till strömfallsägare, som
genom ett exploateringsförbud hindras att utnyttja sina krafttillgångar.
Även mot uppslaget att vissa sjöar och vattendrag inte skulle få exploateras,
med mindre Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt iämnade tillstånd därtill,
kan starka invändningar anföras.
Utskottet är inte övertygat om att ett förbud mot exploatering av vissa
sjöar och vattendrag överallt skulle motsvara ortsbefolkningens önskemål.
De överläggningar, som utskottet under sin tidigare nämnda studieresa till
Lilla Lule älv haft med ortsbefolkning, samer och representanter för berörda
kommuner, har gett vid handen, att den lokala opinionen inte är
enhetlig. Många ser med oro på de föreliggande utbyggnadsplanerna men
många andra betraktar det som önskvärt, bl. a. med tanke på de sysselsättningsmöjligheter
som skapas, att exploateringen av älvens vattenkraft
genomföres planenligt.
Frågan om ett undantagande av vissa objekt från utbyggnad rymmer
alltså många olikartade aspekter, som inte låter sig säkert överblickas utan
närmare utredning. Utskottet anser att frågan bör ytterligare övervägas i
samband med den utredning rörande ändringar i vattenlagen, som utskottet
nedan föreslår skola komma till stånd.
Enligt utskottets mening kan ett förstärkt skydd för de intressen,
som motionärerna vill slå vakt om, åstadkommas även på andra vägar än
dem som nu nämnts. I naturskyddsföreningens ovannämnda framställning
föreslås bl. a., att de för byggande i vatten gällande tillåtlighetsreglerna
kompletteras så att hinder mot ett ifrågasatt företag skall anses möta, även
då betydande förlust för landskapsbilden eller eljest ur naturskyddssynpunkt
är att befara. Norrländska vattenkraftutredningen har ett förslag
av i huvudsak samma innebörd och förordar dessutom enahanda skydd för
ortsbefolkningens levnadsförhållanden. Utskottet anser att dessa förslag
är väl värda att ytterligare övervägas. Enligt utskottets mening bör även
renskötselnäringen och de renskötande samernas levnadsförhållanden beaktas
i detta sammanhang. Utbyggnadsverksamheten hotar på sina håll att
förstöra för renskötseln mycket viktiga betesområden. Det synes motiverat
att jämställa renskötseln med sådana allmänna intressen, som åtnjuter
särskilt rättsskydd enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1959
Det har ofta betecknats som en brist i den nuvarande vattenrättsskipningen,
att vattendomstolarna saknar möjlighet att vid prövning av ett utbyggnadsföretags
tillåtlighet beakta även verkningarna av tidigare genomförda
och för framtiden planerade utbyggnader i samma vattendrag. Såvitt
utskottet kan bedöma, måste det vara ägnat att stärka skyddet för de
av vattenbyggnadsföretagen hotade intressena, om vattendomstolarna får
befogenhet att bedöma varje enskilt företag mot bakgrunden av de sammanlagda
olägenheterna av vattendragets exploatering. Utskottet finner det
angeläget att även denna fråga närmare utreds.
Utskottet är medvetet om att naturskyddsföreningens framställning och
norrländska vattenkraftutredningens betänkande samt remissyttrandena
däröver även i andra hänseenden än ovan berörts innehåller reformförslag,
som kan vara ägnade att stärka naturskyddets och andra allmänna intressens
ställning i vattenmål. Med den exemplifiering av angelägna utredningsobjekt,
som utskottet lämnat ovan, har utskottet inte velat utesluta,
att även andra förslag i samma syfte kan vara väl förtjänta att beaktas.
I enlighet med vad ovan anförts vill utskottet förorda en översyn av
vattenlagen i syfte att åstadkomma ett förbättrat skydd för de av motionärerna
nämnda intressena, naturvård, renskötsel och ortsbefolkningens levnadsförhållanden.
I samband därmed bör även frågan om att på det ena
eller andra sättet undantaga ett urval av sjöar och vattendrag från exploatering
uppmärksammas.
Beträffande utbyggnaden av Lilla Lule älv har utskottet inhämtat, afl
ansökan till vattendomstolen hittills ingivits endast i fråga om tre av utbyggnadsprojekten
inom älvområdet, nämligen Letsi kraftverk i älvens
nedre del, Tjaktjajaures reglering och därmed sammanhängande Seitevare
kraftverk i Blackälven samt Karats reglering i Pärlälven. Vattendomstolens
handläggning av målen befinner sig ännu i inledningsskedet. På grund härav
kan det beräknas komma att dröja avsevärd tid, innan verkställbart tillstånd
i något fall föreligger så att byggnadsarbeten kan igångsättas. Det är
alltså goda utsikter för att, om det av utskottet förordade utredningsarbetet
bedrives skyndsamt, resultat därav skall kunna föreligga, innan utbyggnadsplanerna
för Lilla Lule älv börjat genomföras i större omfattning.
Motionärernas tredje yrkande bör med hänsyn härtill inte föranleda någon
åtgärd av riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av de två första yrkandena i
förevarande motioner, I: 185 och II: 223, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning i enlighet med
vad utskottet ovan anfört i syfte att stärka skyddet för vissa
allmänna intressen i vattenmål; samt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2t år 1959
23
B. att motionerna i övrigt inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 25 november 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Bengtsson i Halmstad, Persson i
Tandö, Stiernstedt, Nyberg, Nilsson i Östersund, Wachtmeister och Grebäck.
Reservation
av herr Wachtmeister.