Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av motioner angående befogenhet för kommunerna
att uppträda såsom sakägare i vattenmål.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 332 i första kammaren av herr Nyström m. fl.
och nr 402 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till sådant tillägg
i nu gällande vattenlag, att kommunerna förklaras berättigade uppträda
såsom sakägare i vattenmål».
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och vattenfallsstyrelsen.
På begäran av utskottet har därjämte yttranden avgivits
av Svenska landskommunernas förhund och Svenska vattenkraftföreningen.
Yttranden har vidare inkommit från länsstyrelsen i Norrbottens län och
länsorganet i Norrbottens län för bevakande av kommunala intressen i samband
med vattenregleringar och kraftverksbyggen.
Utskottet har den 31 augusti—4 september 1959 företagit en studieresa
längs vissa delar av Stora och Lilla Lule älv. Därvid har utskottet haft överläggningar
med bl. a. representanter för bygder och kommuner, som berörs
av pågående och planerade vattenkraftutbyggnader i dessa områden.
Efter resan har representanter för Västerbottens och Norrbottens länsorgan
för vattenkraftfrågor på begäran beretts tillfälle att inför utskottet
framlägga länsorganens synpunkter på den i motionerna väckta frågan.
Motionernas huvudsakliga innehåll
Motionärerna framhåller att den pågående utbyggnaden av vattenkraften
för vissa kommuner medfört en reducering av skatteunderlaget. Särskilt
kännbart är detta för de kommuner, där regleringsföretag utföres (regleringskommuner).
För sådana kommuner, där kraftverk anlägges, blir de
ekonomiska följderna icke så kännbara som i regleringskommunerna, enär
den avkastning som produktiv skogsmark och åkerjord lämnar ersättes av
den beskattningsbara andelen av kraftverkets vinst.
Omräknat i pengar uppgår den årliga avkastningen av den skogsmark
som överdämmes till mellan 30 och 50 kronor per hektar och år. Härtill
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 22
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
kommer inkomster av skogsvårdsarbeten, motsvarande i genomsnitt 0,4
dagsverken per liektar och år. Åkerjordens avkastning kan beräknas till
mellan 2 000 och 3 000 kg hö, motsvarande ett värde av 800—1 000 kronor,
per hektar och år. Sysselsättningsgraden vid åkerbruket kan uppskattas till
omkring 15 dagsverken per hektar och år.
Skogens och åkerjordens avkastning utgör beskattningsbar inkomst, som
ingår i kommunernas skatteunderlag. Genom den dämning som sker i samband
med vattenregleringarna försvinner såväl avkastningen som arbetstillfällena
och detta reducerar skatteunderlaget i vederbörande kommun.
Motionärerna anför slutligen att enligt gällande vattenlag endast de som
är ägare till fastigheter, vilka beröres av företaget, tillförsäkrats rätt att
uppträda som sakägare i vattenmålet. Med hänsyn till att kommunerna går
förlustiga den skatteplikt, som före dämningen åvilat ett produktivt realkapital,
synes kommunerna ha ekonomiska intressen att bevaka. På vilket
sätt detta skall ske bör enligt motionärernas mening klarläggas genom en
förutsättningslös och allsidig utredning.
Gällande rätt
Beträffande förfarandet vid vattendomstol i ansökning
s m å 1, vartill bl. a. mål om tillstånd att anlägga kraftverk eller utöva
vattenreglering är alt hänföra, gäller i huvudsak följande bestämmelser.
Målet anhängiggöres genom skriftlig ansökan till vederbörande vattendomstol.
Ansökningen skall åtföljas av de ritningar och tekniska beskrivningar
som erfordras för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och
verkningar. Vidare skall uppges bl. a. den eller de fastigheter, varå byggandet
skall ske eller vilka företaget eljest angår, samt vederbörande ägares och
nyttjanderättshavares namn och hemvist. Ett företag enligt vattenlagen
anses angå viss fastighet i följande fall (14 kap. 4 §), nämligen
när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i
företaget,
när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för
anläggning i samband med detta samt
när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör
fastigheten, eller tillgången på grundvatten inom fastigheten eller någon å
fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens
användningssätt.
Under målets handläggning skall avskrifter av handlingarna förvaras på
för parterna välbelägna platser hos tjänstemän, kommunala befattningshavare
e. dyl. (aktförvarare). I regel skall ansökningen kungöras i allmänna
tidningarna och ortstidningar. Kungörelsen skall bl. a. innehålla uppgift om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959
3
aktförvarare, tidningar vari kungörelser i målet intages, tid och sätt för
avgivande av erinringar samt de fastigheter, som enligt vad ovan anförts
skall uppges i ansökningen. Vidare skall regelmässigt särskild underrättelse
med posten sändas till varje i ansökningen uppgiven eller för vattenrättsdomaren
eljest känd ägare av fastighet, som omförmäles i kungörelsen,
ävensom till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken.
Fastighetsägaren är skyldig att till vattenrättsdomaren lämna besked om de
nyttjanderättshavare, vars rätt berörs.
Vanligen skallett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen
tillställas kammarkollegiet, som har att, om det prövas nödigt, föra talan för
att tillgodose de allmänna intressen som kan vara i fråga (It kap. 35 §).
Även fiskeristyrelsen skall regelmässigt underrättas på samma sätt (11 kap.
36 §). Kan företaget inverka på kanal- eller slussanläggning skall kungörelsen
delges anläggningens ägare eller styrelse. Likaså skall, om annan allmän
farled, allmän flottled, vattenregleringsföretag, torrläggningsföretag eller
avloppsföretag berörs, ansökningen delges vederbörande förvaltning eller
styrelse (It kap. 37 §).
Sedan skriftväxlingen avslutats skall vattendomstolen hålla huvudförhandling
i målet, vanligen vid syn på platsen. Vattendomstolen har en långt
gående officialprövning och är icke på samma sätt som i vanliga tvistemål
bunden av vad parterna yrkat och åberopat. Särskilt gäller detta i målet berörda
allmänna intressen.
Om så befinnes lämpligt kan vattenrättsdomaren förordna att särskilda
sammanträden — inför länsstyrelse eller på annat sätt — skall hållas för
att bereda kommuner, trafikanter och andra tillfälle att yttra sig angående
företagets inverkan på allmän samfärdsel eller flottning eller eljest på allmänna
intressen (It kap. 48 §). Vid åtminstone en vattendomstol har förekommit,
alt i anledning av ansökan om uppförande av större kraftverk sammanträden
inför länsstyrelser anordnats med kust- och havsfiskare längs
hela ostkusten.
Mera betydande eller i bygdens förhållanden i väsentlig grad ingripande
kraftverksbyggen och sjöregleringar är numera redan på planeringsstadiet
underkastade en viss offentlig undersökning. Bestämmelser härom finns i
kungörelsen den 2i april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt
vattenlagen. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande.
Så snart de tekniska förutsättningarna för företaget blivit i huvudsak
klarlagda, skall länsstyrelsen i samråd med företagaren bereda kommunala
organ samt myndigheter och sammanslutningar i övrigt, som har till uppgift
att bevaka av företaget berörda allmänna intressen, tillfälle att framföra
önskemål och eljest överlägga med företagaren om företagets huvudsakliga
planläggning och om utförandet av skadeförebyggande åtgärder. Företagaren
har också att medverka till att ortsbefolkningen får erforderliga upplys
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
ningar om företaget. Länsstyrelsen kan för detta ändamål anordna särskilda
sammanträden.
De grundläggande tillåtlighets regler na för vattenbyggnadsföretag
finns i 2 kap. 3 § vattenlagen.
Enligt stadgandets första stycke skall den i pengar uppskattade båtnaden
av företaget förhålla sig på visst sätt till värdet av skadan för att företaget
skall vara tillåtligt. I andra stycket anges vissa omständigheter av allmän
natur, som innebär att företaget ej kan tillåtas av vattendomstolen även
om förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda. Så är fallet om företaget
skulle ha till följd att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina
bostäder eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många har
uppehälle, måste nedläggas eller väsentligt minska driften eller att odlad
jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten
eller eljest väsentligt skadas eller att fiskerinäring av större betydenhet
lider väsentligt förfång. Likaså föreligger hinder mot företaget, om detta
skulle förorsaka sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom
väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets
djur- eller växtvärld är att befara.
Även om hinder mot företaget möter med hänsyn till vad som sägs i
2 kap. 3 § första och andra styckena kan efter hemställan av vattendomstolen
tillstånd lämnas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förutsättning härför är dock
att företaget prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för
orten eller eljest från allmän synpunkt (2 kap. 3 § tredje stycket och 20 §
2 mom.). Innan Kungl. Maj :t prövar tillåtligheten av ett sålunda underställt
företag brukar yttranden inhämtas från berörda myndigheter, kommuner
och organisationer.
I 4 kap. 13 § finns vissa bestämmelser om prövningen av större sjöregleringslöretag.
Kungl. Maj:t skall enligt detta lagrum pröva, huruvida av
allmänna skäl hinder mot företaget möter, dels då fråga är om reglering av
de sex största sjöarna i landet och dels då fråga är om andra sjöregleringar,
beträffande vilka Kungl. Maj:t förbehållit sig prövningsrätten och härom
lämnat vattendomstolen besked. Företag av nu angiven art skall av vattendomstolen
med eget yttrande hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.
I samband med att tillstånd lämnas till företag, som underställts Kungl.
Maj :ts prövning enligt de bestämmelser i 2 kap. 3 § och 4 kap. 13 §, för vilka
nu redogjorts, äger Kungl. Maj:t föreskriva särskilda villkor för företagets
utförande. Vanligen avser dessa villkor att tillgodose olika ortsändamål.
Som exempel kan nämnas bidrag till byggande av vägar, samlingslokaler och
renstängsel samt till fiskevårdande åtgärder.
Den av större kraftverks- eller sjöregleringsföretag berörda bygden kan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959
5
erhålla viss kompensation för skador på allmänna intressen genom att företagaren
är skyldig att tillhandahålla bygdekraft och utgiva regleringsavgift.
Den som anlägger ett kraftverk av viss större omfattning
kan sålunda förpliktas att för tillgodoseende av kringliggande bygds behov
av kraft till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning
eller uppvärmning tillhandahålla intill en tiondel av den årliga kraftmängd,
som kan uttagas i anläggningen. Bestämmelserna om regleringsavgift
innebär att ägarna av strömfall som får båtnad av ett regleringsföretag
kan bli skyldiga att erlägga en årlig avgift, bestämd inom viss latitud med
hänsyn tagen till bl. a. den olägenhet eller fördel som genom företaget uppkommer
för den kringliggande bygden. Influtna avgiftsmedel skall användas
dels för att kompensera uppkomna skador, som ej blivit ersatta i vattenmålet,
och dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd,
som berörs av företaget. Som exempel på sådana ändamål nämner lagen
jordbrukets främjande, beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,
jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov. Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1959, har bl. a. avgiftslatitudens
övre och nedre gräns höjts samt viss utvidgning av avgiftsskyldigheten
genomförts.
Av intresse för den i motionerna väckta frågan är vidare de bestämmelser
som gäller om den kommunala beskattningen av kraftverk och
regleringsdammar.
Såväl kraftverk som regleringsdammar utgör grundval för fastighetsbeskattning.
Skatten beräknas på ett s. k. garantibelopp, för närvarande
motsvarande 2,5 procent av anläggningens taxeringsvärde. Till grund för
taxeringsvärdet skall läggas samtliga anläggningskostnader. I dessa skall
medräknas ersättningar för skada på mark samt för andra skador och intrång
ävensom kostnader för rensningar och skadeförebyggande åtgärder.
Reglerna för taxeringsvärdets fastställande medför att bortfallet av skatteunderlag
genom att mark överdämmes motväges av att ersättningsbeloppet
för marken inräknas i taxeringsvärdet. Härvid är att märka att enligt stadgande
i 9 kap. 48 § vattenlagen ersättning skall beräknas till fulla värdet och
hälften därutöver, bl. a. då fråga är om ersättning för överdämd mark.
Vidare innebär de på själva byggnaderna nedlagda kostnaderna ett tillskott
till skatteunderlaget.
Emellertid medför bestämmelserna om beskattningsort en avsevärd olikhet
i behandlingen av skilda kommuner inom ett företags verkningsområde.
Garanlibelopp skall sålunda upptagas som skattepliktig inkomst i den kommun,
där fastigheten är belägen. Detta innebär att den kompensation i beskattningshänseende,
varom ovan talats, endast tillkommer den kommun,
där regler]ngsdammen eller kraftverket är uppfört. Däremot får övriga av
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
företaget berörda kommuner icke någon sådan kompensation. I stället föranleder
taxeringsreglerna att värden överförs från sistnämnda kommuner
till den kommun som har anläggningen inom sina gränser.
Beträffande kraftverksföretag gäller vidare att de intäkter som inflyter
för försäljning av den producerade kraften i regel utgör skattepliktig inkomst
av rörelse. Från rörelseinkomsten avdrages dock garantibeloppen för
de i rörelsen använda fastigheterna. Resten av inkomsten skall vid beskattningen
fördelas så, att 10 procent tages till beskattning i den kommun, där
huvudkontoret ligger, 25 procent i den kommun, där verket är beläget, och
G5 procent i förbrukningskommunen.
De beskattningsregler, för vilka ovan redogjorts, är för närvarande under
utredning i olika hänseenden. Sålunda har en särskild sektion inom 1950
års skattelagssakkunniga i uppdrag bl. a. att verkställa en översyn av gällande
bestämmelser om beskattningen av kraftverk m. m. Dessutom har,
sedan principbeslut fattats om att den nuvarande fastighetsbeskattningen
skall slopas, särskilda sakkunniga —1957 års fastighetsskattesakkunniga —
tillkallats för utredning av denna fråga. I direktiven för dessa sakkunniga
har emellertid framhållits att förhållandena i de kommuner, som har stora
skatteinkomster av kraftföretag, påkallar särskilda överväganden. Bl. a. bör
enligt direktiven närmare utredas, om det kan vara påkallat att i samband
med avvecklingen införa särskilda bestämmelser, varigenom tillgodoses att
skatteunderlaget på skäligt sätt fördelas mellan olika kommuner. De båda
utredningarna bedrivs i samråd.
Med hänsyn till den officialprövning som åligger vattendomstolarna brukar
kommun, som inställer sig i vattenmål för att bevaka sina intressen, icke
förvägras att framlägga sina synpunkter, även om kommunen icke äger fastighet
som beröres av företaget eller eljest är sakägare i egentlig mening.
För att belysa inställningen i rättspraxis till hithörande frågor kan
nämnas två av högsta domstolen genom beslut den 17 februari 1959 avgjorda
mål (NJA 1 1959 s. 81). Omständigheterna i dessa mål var följande.
Sedan Sydsvenska kraftaktiebolaget ansökt om tillstånd att uppföra krafverk
i Mörrumsån vid Härnäs respektive Granö inställde sig Mjällby kommun
vid vattendomstolen och yrkade i första hand att ansökningarna måtte
avslås. 1 andra hand framställde kommunen vissa yrkanden för tillgodoseende
av fisket inom kommunen. Till stöd för sin behörighet åberopade
kommunen det allmänna intresset av att förfång ej tillskyndades det fiske
efter ål och lax som innevånarna i kommunen bedreve. Kommunen anförde
sålunda att den på grund av de allmänna kommunala uppgifterna hade rättighet
och även viss skyldighet att tillgodose sina innevånares intressen beträffande
deras utkomstmöjligheter. Vidare hänvisade kommunen till sitt
intresse av skatteinkomster från sina innevånare.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
7
Sedan vattendomstolen lämnat tillstånd till företagen fullföljdes talan av
bl. a. kommunen. Vattenöverdomstolen avvisade emellertid kommunens
talan på i huvudsak följande skäl: För tillvaratagande av det allmänna
fiskeintresset förde kammarkollegiet talan i målet. Det torde icke ha varit
lagstiftarens mening att vid sidan av kammarkollegiet exempelvis en kommun
skulle äga rätt att föra en självständig talan för tillvaratagande av allmänna
intressen. Kommunen kunde icke på grund av sitt fiskaliska intresse
vara behörig att uppträda som part i målet.
Kommunen överklagade vattenöverdomstolens avgörande och åberopade
till stöd för sin behörighet, utöver vad i vattendomstolen och vattenöverdomstolen
andragits, även att kommunen ägde andel i havsålfisken, som berördes
av företaget, och därjämte hade uppdrag att företräda enskilda ägare
av sådana fisken.
Högsta domstolen meddelade den 17 februari 1959 beslut i anledning av
kommunens fullföljda talan. Avgörandet träffades med tre röster mot två.
Majoriteten anförde, att kommun i mål av förevarande beskaffenhet väl
finge anses äga rätt att såväl vid vattendomstolen som i högre instans andraga
vad kommunen för tillgodoseende av sina allmänna intressen aktade
nödigt. Emellertid kunde det icke antagas att i sådant mål behörighet att
såsom part föra — och således även självständigt fullfölja — talan för det
allmänna tillkomme annan än kammarkollegiet.
Högsta domstolen, som lämnade utan avseende vad kommunen till stöd
för sin behörighet först därstädes anfört, fastställde i enlighet härmed vattenöverdomstolens
beslut att avvisa kommunens vadetalan. Därjämte uttalade
emellertid högsta domstolen att, i vad vattenöverdomstolens beslut
tillika innefattade att vad kommunen i vattenöverdomstolen andragit över
huvud ej kunde komma under beaktande, beslutet enligt vad ovan sagts icke
vore lagligen grundat. Skäl att med anledning härav återförvisa målet till
vattenöverdomstolen för ny behandling ansåg högsta domstolen dock icke
föreligga.
Högsta domstolens minoritet däremot fann att laga grund saknades för att
avvisa kommunens vid vattenöverdomstolen förda talan. Därvid åberopades
bl. a. att, om till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad fiskens
upp- och nedgång hindrades, vattenlagen tillerkände kommun in. fl. initiativrätt
till att anordna för fiskens framkomst särskild fiskväg eller eljest vidtaga
anstalter för fiskets befrämjande samt att sakägarebegreppet i ansökningsmål
enligt vattenlagen icke vore fullt klarlagt.
Yttranden
Motionerna tillstyrks av länsstyrelsen i Norrbottens län och länsorganet i
detta län för bevakande av kommunala intressen i samband med vatten
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 19ö9
regleringar och kraftverksbyggen samt av landskommunernas förbund men
avstyrks av kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen.
Vattenöverdomstolen avstyrker motionerna, i vad avser frågan om rätt till
ersättning för skattebortfall, men anser utredning befogad rörande kommunernas
rätt att föra talan för vissa andra allmänna intressen.
Beträffande utbyggnads företagens skadeverkningar anlör
länsstyrelsen i Norrbottens län, särskilt med avseende på förhållandena i
detta län, i huvudsak följande.
Utbyggnadsverksamheten inom länet har redan nu en omfattning, som
saknar motsvarighet i andra delar av landet. Detta har medfört, att motsättningarna
mellan kraftintresset, å ena sidan, samt främst renskötseln, fisket,
skogshanteringen och företrädare för naturvården, å andra sidan, blivit
ovanligt tillspetsade. Självfallet medför exploateringen av vattenkraften
även, att »kraftverkskommunerna» — åtminstone efter utbyggnadstidens
slut — ställs inför betydande svårigheter när det gäller att lösa företagens
inverkan på näringsliv och övriga allmänna intressen. De kommuner, inom
vilka vattenkraften utbygges, lider icke sällan väsentliga indirekta skador.
Det torde främst röra sig om ett försämrat skatteunderlag genom att vissa
befolkningsgrupper till följd av vattenkraftföretagen måste lämna sina hem
och flytta från kommunen. Genom avflyttningen kan vidare underlaget för
befintliga skolor bli för litet, varigenom skollokalerna helt eller delvis icke
kan utnyttjas. Värdefulla turistattraktioner kan försvinna eller förlora i
värde till men för turistnäringen, som numera har stor ekonomisk betydelse
för åtskilliga kommuner. Utbyggnadsverksamheten medför bl. a. — detta
gäller särskilt när en hel älv systematiskt utbygges — att strömförhållandena
ändras så att älvens lopp blir mer eller mindre »selbetonat». Detta har
givetvis betydelse för den självrening av avloppsvattnet, som tidigare ägt
rum i forsarna. Sålunda torde kommunerna till följd av kraftverksbyggena
bli nödsakade att anlägga reningsverk i en helt annan utsträckning än som
för närvarande är fallet.
Planer föreligger att Sverige, Norge och Finland gemensamt skall utbygga
Torne och Kalix älvar. Dessa älvars nederbördsområden omfattar närmare
häliten av länets areal eller nästan 1/8-del av hela landet. Inom detta område
bor över 110 000 människor. Erfarenheter av de slutliga verkningarna av ett
utbyggnadsföretag av den storleksordning, varom här tanke väckts, torde
såvitt länsstyrelsen har sig bekant icke finnas. Säkert är emellertid att man
måste räkna med att detsamma kan komma att innebära en fullständig omdaning
av landskapets karaktär samt oerhörda ingrepp i rådande förhållanden,
bl. a. vad gäller jordbruk och skogshantering, fiske och renskötsel. Svåröverskådliga
ändringar beträffande klimatet och markens hydrologiska förhållanden
kan också bli en allvarlig följdverkan inom stora arealer. Djupgående
förändringar av befolkningens levnadsbetingelser och därmed också
ifråga om kommunernas ekonomiska ställning måste följaktligen förutsättas
kunna bli följden.
Rörande den i motionerna väckta frågan om rätt för kommunerna att föra
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr i959
9
talan om ersättning för skattebortfall anför vattenöverdomstolen
bl. a. följande.
Enligt allmänna skadeståndsprinciper, vilka i stort sett är normgivande
för vattenlagens ersättningsregler, utgår ersättning allenast för skada, som
är en direkt följd av den skadebringande åtgärden. Då det är fråga om sakskada,
anses ersättningsrätt i princip endast tillkomma den som vid skadetillfället
kunde åberopa äganderätt eller annan sakrätt till den skadade egendomen.
En tredje man, som medelbart drabbas av skadan, har i regel icke
någon rätt till skadestånd. Även om under senare år vissa försök gjorts att
för vattenrättens vidkommande hävda en för salcägarintresset mera liberal
linje, är det dock med nuvarande rättspraxis klart att sådana skador, som
består av minskning i skatteunderlag, icke är ersättningsgilla enligt vattenlagen.
Motionärerna synes också förutsätta detta. Därest kommun nu genom
ändring av vattenlagen tillförsäkras rätt till ersättning för skador som nyss
nämnts, skulle därigenom för ett speciellt fall i vattenlagstiftningen införas
en skadeståndsregel, som är främmande för den allmänna skadeståndsrätten
och som sannolikt skulle komma att medföra, att även andra skadelidande,
vilka indirekt drabbas av förlust till följd av företag enligt vattenlagen,
skulle framföra anspråk på skadeståndsrätt. Det synes därför ur såväl principiell
som praktisk synpunkt synnerligen betänkligt att genomföra en lagstiftning
med det begränsade syftemål, som avses i motionerna. Under
sådana förhållanden torde en utredning av hithörande spörsmål icke böra
komma till stånd, om den ej inordnas i en större utredning angående utsträckning
av skadeståndsskyldighetens omfattning.
Vattenöverdomstolen framhåller emellertid, att kommunernas önskemål
om gottgörelse för inkomstbortfall genom företag enligt vattenlagen till stor
del kan tillgodoses redan genom nu gällande bestämmelser i kommunalskattelagen
om taxering av kraftverk och regleringsdammar samt i vattenlagen
om bl. a. regleringsavgifter. Reglerna för bestämmande av taxeringsvärde
för kraftverk och regleringsdammar medför sålunda — så länge fastighetsskatten
består — att värdet av de skattepliktiga fastigheterna, betraktade
såsom en helhet, ur taxeringssynpunkt icke blir lägre än tidigare.
Tvärtom tillföres skatteunderlaget betydande värden genom de kostnader
som nedlagts på själva byggnaden. På grund av kommunalskattelagens bestämmelser
om beskattningsort kan dock i vissa fall värden komma att
överföras från en kommun till en annan. Vattenöverdomstolen erinrar också
om att beskattningsreglerna för närvarande är föremål för översyn. — I
fråga om regleringsavgifterna anför vattenöverdomstolen att de vid innevarande
års riksdag beslutade skärpningarna av dessa avgifter kommer att
möjliggöra ett betydande stöd åt de kommuner, vilkas ekonomiska underlag
menligt påverkas av företag enligt vattenlagen.
Kammarkollegiet anför följande synpunkter.
Den som vill uppträda såsom sakägare i ett vattenmål och yrka ersättning
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
för skada eller intrång eller yrka vidtagande av åtgärder till förebyggande
eller minskande därav bör kunna åberopa sig på en civilrättslig grund. En
kommun, som genom ett kraftverksbygges eller en sjöreglerings skadeverkningar
går miste om skatteobjekt, kan icke på grund härav göra anspråk på
ersättning. En liknande försämring av sin ekonomiska ställning kan en kommun
få vidkännas genom en kommunal indelningsändring, men att den s. k.
skatteersättning, som i dylikt fall kan tillerkännas kommunen, icke är en
civilrättsligt betonad ersättning har markerats genom den 1957 införda
lydelsen av 10 § i 1919 års kommunala indelningslag. Vattenlagen uppställer
ej heller såsom ett allmänt intresse någon garanti för en kommuns skatteunderlag.
Genom vad som förekommit i två av högsta domstolen nyligen
genom beslut den 17 februari 1959 efter besvär av Mjällby kommun avgjorda
mål rörande anläggande av kraftverk i Mörrumsån vid Granö och
Härnäs har också fastslagits, att en kommun icke på grund av sitt fiskaliska
intresse kan vara behörig att uppträda såsom part i ett vattenmål.
I likhet med vattenöverdomstolen anser kollegiet, att det icke bör ifrågakomma
att ge kommunerna behörighet att uppträda såsom enskild sakägare
för tillgodoseende av sina fiskaliska intressen. Även kammarkollegiet
pekar på de möjligheter till kompensation som finns genom beskattningsreglerna
och bestämmelserna om regleringsavgifter. Kollegiet framhåller
emellertid alt en kommun, som berörs av sjöreglering, verkställd genom en
damm inom en annan kommun, icke får någon gottgörelse genom beskattning
av dammanläggningen. I stället kominer på grund av nuvarande taxeringsregler
skadeverkningar på mark m. m. inom förstnämnda kommun att
tillgodonjutas som skatteobjekt av den kommun, som inom sina gränser
hyser regleringsdammen.
Vattenfallsstyrelsen anför väsentligen samma synpunkter som vattenöverdomstolen
och kammarkollegiet. Utöver skattereglerna och bestämmelserna
om regleringsavgifter framhåller styrelsen också den omständigheten att det
numera allt vanligare förfarandet att till Kungl. Maj:ts avgörande hänskjuta
frågor om reglerings- och kraftverksföretags tillåtlighet öppnat en
väg för extraordinära ålägganden för företagaren till bl. a. kommunernas
förmån.
Länsorganet i Norrbottens län däremot framhåller att en kommuns möjligheter
att av fonderade regleringsavgifter få kompensation är — med hänsyn
till de betydligt ökade anspråken på dessa avgifter och praxis beträffande
användningen — utomordentligt små. Vid konkurrens mellan gottgörelse
för direkta skador och tillgodoseende av bygdens behov i allmänhet ges — då
medlen är otillräckliga för båda ändamålen — försteg åt användningen för
direkt skadereglering. Reglerna för den kommunala beskattningen av kraftföretagen
är för närvarande sådana att produktionsorten erhåller en alltför
ringa andel. Eftersom riksdagen i princip beslutat att fastighetsskatten skall
slopas minskas ytterligare kommunernas möjlighet att skattevägen draga
fördel av utbyggnaderna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
11
Remissinstanserna begränsar sig icke till frågan om kompensation för
skattebortfall utan behandlar även ur en vidare synvinkel problemet om
kommunernas möjligheter att bevaka sina intressen
i vattenmål.
I vissa yttranden uttalas den meningen att kommunernas nuvarande möjligheter
härutinnan är tillräckliga. Kammarkollegiet anför sålunda, att kommun
enligt gällande lagstiftning icke saknar möjlighet att verka för en sådan
utformning av ett vattenkraftföretag, att kommunala intressen av olika slag
och indirekt även kommunens skatteintressen i görligaste mån tillgodoses.
Kollegiet erinrar om bestämmelserna i kungörelsen den 24 april 1953
angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen samt om kommuns
rätt att, utan att vara sakägare, likväl få framlägga sina synpunkter inför
vattendomstolen, vilken rätt enligt kollegiets mening kommit till uttryck
i 11 kap. 48 § vattenlagen samt i högsta domstolens beslut den 17
februari 1959 rörande Mjällby kommun. Vidare anför kollegiet att större
utbyggnadsföretag ofta hänskjutes till prövning av Kungl. Maj:ti statsrådet
och att kommunerna då torde äga alla de möjligheter som en handläggning
på det administrativa planet innebär att framlägga sina synpunkter och önskemål.
Genom dessa förhållanden och genom den talan till bevakande av det
allmännas rätt och intressen i vattenmål som utföres av kammarkollegiet
anser kollegiet att tillvaratagandet av de allmänna intressena även för kommunernas
del för närvarande är tillräckligt tillgodosett och att man bör söka
andra vägar än de av motionärerna åsyftade för att lösa de av vattenkraftutbyggnaderna
berörda kommunernas ekonomiska problem. En sådan väg
har redan beträtts genom den nyligen beslutade ökningen av regleringsavgifterna.
En annan och för närvarande aktuell utväg anser kollegiet vara
att reformera gällande regler om den kommunala beskattningen av kraftverk
och regleringsdammar.
V attenkraf tf öreningen anför liknande synpunkter.
Andra remissmyndigheter anser däremot att gällande rätt icke ger kommunerna
tillräckliga möjligheter att bevaka sina intressen eller att kommunernas
nuvarande rättsställning är oklar. Sålunda framhåller länsstyrelsen i
Norrbottens län att när gällande vattenlag utformades, lagstiftaren icke
torde ha räknat med möjligheten av sådana väldiga byggnadsprojekt, som
det nu är fråga om, och att vattenlagen därför icke ger garanti för att en fullständig
rättslig prövning och bedömning av sådana företag kan utföras. En
lagändring i vad avser kommunernas ställning i vattenmål är sålunda enligt
länsstyrelsens mening väl motiverad. Förutom önskemål om att kommunerna
får rätt att föra talan i tidigare omförmälda fall av indirekta skador
framhåller länsstyrelsen att det i mål om skyldighet för kraftverksbvggaren
att tillhandahålla bygdekraft är av stor betydelse för kommunerna att
kunna uppträda som sakägare samt att kommunerna för närvarande icke
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
heller har möjlighet att föra talan om ersättning för s. k. oförutsedda
skador.
Länsorganet i Norrbottens län har följande förslag.
Direkta skador å allmänna intressen bör kompenseras genom åtgärder
eller ersättningar. Vattendomstolarna bör till följd härav genom ändring av
reglerna i 9 kap. vattenlagen generellt få ökade möjligheter att på talan av
kommunal myndighet såsom villkor för företag antingen föreskriva åtgärder
eller döma ut ersättningar för direkt påtagliga skador å sådana objekt, vilka
enligt nuvarande lagstiftning anses sakna rättsligt skydd och för vilka f. n.
ingen saklegitimation finnes.
Landskommunernas förbund anför, att ett oeftergivligt krav för tillstånd
till fortsatt utbyggnadsverksamhet bör vara att kommunerna såsom representanter
för de intressen de har att bevaka också beredes möjlighet att
under själva förfarandet inför vattendomstolarna tillvarataga sina intressen.
Ändrad lagstiftning för att ernå rättelse härutinnan är därför enligt förbundets
mening påkallad.
Vattenöverdomstolcn anser att kommunernas rättsställning i viss mån är
oklar och anför bl. a. följande.
Det har icke så sällan förekommit, att kommun — antingen ensam eller
jämsides med kammarkollegiet — fört talan i sådana frågor av allmänt intresse,
som i första hand berört kommunmedlemmarnas trivsel, sanitära förhållanden
o. dyl. Ofta har domstolarna tillåtit kommunerna att föra talan
angående dessa frågor. Ett sådant ställningstagande har synts särskilt välmotiverat
i de fall, då det allmänna intresset varit av sådan art att man
knappast kunnat förvänta, att kammarkollegiet eller annan myndighet
skulle föra talan. Att frågan om kommuns rättsställning i nu berörda hänseenden
dock är synnerligen tveksam framgår av högsta domstolens beslut
den 17 februari 1959, varigenom domstolen med knapp majoritet förklarat
kommun icke berättigad att föra talan rörande visst allmänt intresse.
Med hänsyn till det läge, vari frågan kommit genom nämnda avgöranden
av högsta domstolen, och då starka skäl kan andragas för att kommunerna
beredes möjlighet att i vattenrättsprocessen bevaka vissa allmänna intressen
anser vattenöverdomstolen att en utredning i denna del är motiverad.
Utskottet
Motionärerna framhåller att de skador som vattenkraftutbyggnaderna vållar
på skogsmark och åkerjord medför en minskning av skatteunderlaget i
kommuner, som berörs av utbyggnaderna, och att dessa kommuner därför
har ekonomiska intressen att bevaka i vattenmålen. På vilket sätt detta skall
ske bör enligt motionärernas mening klarläggas genom en förutsättningslös
och allsidig utredning. Motionärernas hemställan har emellertid en något
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
13
annan innebörd och går ut på att riksdagen begär utredning och förslag till
sådant tillägg i vattenlagen alt kommunerna förklaras berättigade att uppträda
såsom sakägare i vattenmål.
Tydligen syftar motionärerna såväl till att stärka kommunernas materiella
rättsställning genom att öka deras möjligheter att erhålla ersättning för
olägenheter, som vållas av vattenkraftutbyggnaderna, som till att vidga deras
behörighet att föra talan beträffande allmänna intressen i vattenmål.
Vaddå först beträffar kommunernas möjligheter att få gottgörelse för lidna
skador må erinras om vad vattenöverdomstolen och kammarkollegiet anfört
i sina remissyttranden. Vattenöverdomstolen uttalar att enligt allmänna skadeståndsprinciper,
vilka i stort sett är normgivande för vattenlagens ersättningsregler,
ersättning utgår allenast för skada, som är en direkt följd av den
skadebringande åtgärden. Då det är fråga om sakskada, framhåller vattenöverdomstolen
vidare, anses ersättningsrätt i princip tillkomma endast den
som vid skadetillfället kunde åberopa äganderätt eller annan sakrätt till den
skadade egendomen. En tredje man, som medelbart drabbas av skadan, har i
regel inte någon rätt till skadestånd. Vattenöverdomstolen anför vidare att,
även om under senare år vissa försök gjorts att för vattenrättens vidkommande
hävda en för sakägarintresset mera liberal linje, det dock med nuvarande
rättspraxis är klart, att sådana skador, som består av minskning i
skatteunderlag, inte är ersättningsgilla enligt vattenlagen. Synpunkter av
samma innebörd framförs av kammarkollegiet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts väcker det enligt utskottets mening
betänkligheter att vidga ersättningsreglerna i vattenlagen dithän att företagarna
ålägges skyldighet att betala ersättning för kommunernas skatteförluster
eller för andra olägenheter av indirekt natur. En sådan utvidgning
innebär att man på ett visst rättsområde inför ersättningsregler, som strider
mot allmänna skadeståndsrättsliga principer.
Emellertid kan inte bortses från att kommunernas krav på ökade möjligheter
till kompensation för bortfall av skatteinkomster och andra olägenheter
av indirekt art, där dessa i undantagsfall inte uppvägs av fördelar, som kommun
beredes genom företaget, är i hög grad sakligt berättigade. Dessa krav
bör dock enligt utskottets mening i första hand tillgodoses på andra vägar
än genom ändring av gällande ersättningsregler. Av intresse härvidlag är
främst bestämmelserna rörande bygdekraft och regleringsavgifter samt
rörande den kommunala beskattningen.
|De nuvarande reglerna om bygdekraft har visserligen inte kommit att tilllämpas
i någon omfattning av betydelse. Ett förslag att göra bygdekraftinstitutet
mera effektivt har emellertid framlagts av norrländska vattenkraftutredningen
i dess år 1957 framlagda betänkande rörande norrländska vattenkraftfrågor.
Utskottet vill uttala den förhoppningen, att detta förslag skall
kunna leda till en sådan omgestaltning av bygdekraftinstitutet att detta skall
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959
bli till reell betydelse för att på förmånliga villkor tillgodose kraftbehovet i
bygder, soin drabbas av vattenbyggnadsföretags skadeverkningar.
Bestämmelserna om regleringsavgifter har i år ändrats i viktiga hänseenden.
Särskilt må erinras om att såväl den nedre som den övre gränsen för den
latitud, inom vilken avgift skall fastställas, höjts i betydande grad, varjämte
korttidsregleringar, som tidigare varit avgiftsfria, belagts med avgift. Genom
dessa åtgärder kan det totala avgiftsbeloppet beräknas komma att stiga högst
avsevärt. Avgiftsmedlen skall enligt gällande bestämmelser användas, förutom
för att täcka oförutsedda skador, även för att tillgodose olika ortsändamål.
Utskottet erinrar i detta sammanhang om vad utskottet i utlåtande nr 5
till innevarande års riksdag anfört rörande avgiftsmedlens användning
(s. 18 f).
Som framgått av den tidigare redogörelsen har riksdagen i princip beslutat
att fastighetsbeskattningen efter hand skall avvecklas. Vid frågans behandling
vid 1957 års riksdag anförde bevillningsutskottet (utlåtande nr 32 s. 37), att
utskottet starkt ville understryka angelägenheten av att fastighetsbeskattningen
avskaffades så snart förutsättningar därför förelåge men att detta
inte syntes möjligt utan att dessförinnan frågan om kompensation åt vissa
kommuner undersökts. Innan så skett vore det svårt att närmare ange formen
och villkoren för kompensationen. Utskottet fann det önskvärt att frågan
bleve föremål för skyndsam utredning.
I direktiven för de sakkunniga, som tillkallats för att utreda frågan om
fastighetsbeskattningens avveckling, har framhållits att beskattningens avskaffande
måste för vissa särpräglade kommuners vidkommande, framför
allt kommuner med större vattenkraftanläggningar o. d., kombineras med särskilda
åtgärder. I nära samarbete med denna utredning pågår inom 1950 års
skattelagssakkunniga en översyn av reglerna för beskattningen av kraftverk,
regleringsdannnar o. d. Denna översyn avser närmast frågan om ändrade
regler för fördelning mellan kommunerna av skatteinkomsterna från sådana
anläggningar.
Utskottet har vid överläggningar, som utskottet haft med representanter för
norrländska kraftverkskommuner, fått den bestämda uppfattningen att utformningen
av den kommunala beskattningen av kraftverk och regleringsanläggningar
av kommunerna själva betraktas som ett av de viktigaste problemen
i samband med vattenkraftutbyggnaderna. Såvitt utskottet har sig bekant kan
ett resultat av utredningsarbetet på detta område väntas föreligga inom en
nära framtid. Utskottet vill därför nu inskränka sig till att starkt understryka
vikten av att all uppmärksamhet ägnas såväl frågan om fastighetsbeskattningens
särskilda betydelse för kommuner med kraftanläggningar o. d.
som frågan om en rättvis fördelning av skatteinkomster från kraftverksföretag
mellan samtliga därav berörda kommuner.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
15
Utskottet övergår härefter till frågan om kommunernas partsställning, såvitt
avser allmänna intressen i vattenmål.
I mål om kraftverksanläggningar och regleringsföretag eller annat byggande
i vatten åligger det kammarkollegiet att, om så erfordras, föra talan
för att tillgodose »de allmänna intressen, som kunna vara i fråga». Kollegiets
talan kan avse t. ex. frågan om ett företags tillåtlighet med hänsyn till dess
inverkan på olika motstående intressen av allmän natur eller om utförandet
av skadeförebyggande åtgärder för att tillgodose naturskydd, fiske, samfärdsel,
ortsbefolkningens trivsel och andra allmänna intressen. Vidare kan nämnas
talan om fastställande av exempelvis fiskeavgift och regleringsavgift.
Frågor, som nu nämnts, kan vara av allra största betydelse för kommuner
soin berörs av ett utbyggnadsföretag. Såsom anförts i vissa remissyttranden
saknar sådana kommuner — även om de inte såsom fastighetsägare eller av
annan grund är sakägare i egentlig mening — inte helt möjlighet att vid
sidan av kammarkollegiet verka för att deras intressen beaktas. Sålunda må
erinras om det förberedelseförfarande, som numera i regel äger rum i alla
större vattenbyggnadsmål. Syftet härmed är bl. a. att kommunala organ samt
myndigheter och sammanslutningar i övrigt, som har till uppgift att bevaka
av företaget berörda allmänna intressen, skall få tillfälle att framföra önskemål
och eljest överlägga med företagaren om företagets huvudsakliga planläggning
och om vilka skadeförebyggande åtgärder som bör vidtagas för att
skydda mera betydande allmänna intressen. Vidare har vattendomstolarna
möjlighet — ehuru den hittills inte ansetts behöva begagnas i någon större utsträckning
— att hålla särskilda sammanträden för att lämna bl. a. vederbörande
kommuner tillfälle att yttra sig i vattenbyggnadsmål. Den långtgående officialprövning
som åligger vattendomstolarna medför att kommun, även om
den inte är sakägare i vattenlagens mening, inte kan vägras att framlägga sina
synpunkter på de frågor av allmän natur som är under prövning i målet.
Framhållas må också att frågan om tillåtligheten av stora och ingripande utbyggnadsföretag
ofta hänskjuts till Kungl. Maj ds avgörande. Det av formella
regler mera obundna administrativa förfarandet i sådana underställningsärenden
ger kommunerna vissa ytterligare möjligheter att bevaka sina
intressen.
Även om alltså kommunerna för närvarande inte är utestängda från att
komma till tals i de stora vattenbyggnadsmålcn, har utskottet full förståelse
för kommunernas uppfattning att den nuvarande ordningen inte bereder dem
tillräckliga möjligheter att hävda sina intressen i dessa mål. Detta innebär
inte någon kritik av kammarkollegiets verksamhet. Kollegiet fullgör, såvitt
utskottet kan bedöma, på ett förtjänstfullt sätt den betydelsefulla och nödvändiga
uppgiften som främste företrädare för de allmänna intressen, som
menligt berörs av vattendragens utbyggnad. Med hänsyn till de ofta våldsamma
ingrepp i bygdens liv och ortsbefolkningens levnadsförhållanden, som
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1959
de stora utbyggnadsföretagen innebär, framstår det enligt utskottets mening
som ett rättvisekrav att de lokala intressena direkt får komma till tals i vattenmålen
i större utsträckning än nu är fallet. Kommunerna har också i allmänhet
helt andra resurser numera att tillvarata sina intressen än vad fallet
var då vattenlagen tillkom. Det synes således rimligt och rättvist att kommunerna
i princip får talerätt beträffande frågan om tillåtligheten och utformningen
av utbyggnadsföretag, såvitt avser inverkan på olika allmänna
intressen av särskild betydelse för den berörda bygden. I vattenmålen uppkommer
dessutom ofta åtskilliga skadefrågor av gemensamt intresse för en
kommuns innevånare, t. ex. frågor om utförandet av badplatser och andra
fritidsområden eller om motverkande av sanitära olägenheter. Beträffande
sådana angelägenheter synes det i allmänhet vara mera praktiskt att talan
förs av kommunerna själva än av kammarkollegiet.
Utskottet har med vad nu anförts velat peka på några områden, där rättvisesynpunkter
och praktiska skäl kan åberopas för att stärka kommunernas
partsställning. Även andra områden kan tänkas, där det måhända är lämpligt
att kommunerna får behörighet alt föra talan. Från kommunalt håll har exempelvis
nämnts frågorna om regleringsavgifter och bygdekraft.
Frågan i vilka hänseenden kommunerna bör tillerkännas talerätt fordrar
emellertid ytterligare undersökningar och överväganden. Vidare är utskottet
medvetet om att en utvidgning av kommunernas behörighet att vara parter
medför vissa problem beträffande samordningen med kammarkollegiets verksamhet
i vattenmålen. Fn förstärkning av kommunernas ställning bör enligt
utskottets mening inte få innebära att kammarkollegiets uppgift som företrädare
för allmänna intressen blir överflödig. Ett centralt organ som främste
företrädare för de vattenkraftintresset motstående allmänna intressena är enligt
utskottets mening även för framtiden erforderligt. Å andra sidan får
kommunernas ändrade ställning inte leda till onödigt dubbelarbete med ökade
utredningskostnader och vidlyftigare domstolsbehandling som följd. En lösning
av detta problem kan vara att kommuns rätt att föra talan görs beroende
av att kammarkollegiet inte uppträder i målet som talesman för samma intressen
som kommunen avser att bevaka. En sådan regel synes dock böra
kompletteras med bestämmelser om att kammarkollegiet skall samråda med
vederbörande kommun och helt eller delvis avstå från att självt föra talan,
i den mån de allmänna intressena kan förväntas bli på ett betryggande sätt
tillvaratagna genom kommunens försorg. Även andra lösningar torde vara
möjliga. Hur samordningsproblemet skall lösas fordrar emellertid vissa närmare
överväganden av praktisk och lagteknisk art.
Pen av utskottet åsyftade förbättringen av kommunernas partsställning
torde kräva vissa ändringar i vattenlagen. Beträffande samordningen mellan
kammarkollegiets och kommunernas befogenheter är det måhända lämpligt
att närmare regler meddelas av Kungl. Maj :t. Utskottet antar, att de utred
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1959
17
ningar som må erfordras för utarbetandet av författningsförslag i ämnet
skall kunna företagas inom vederbörande departement, och att det därför
skall bli möjligt att förslag i de delar, vari riksdagens medverkan krävs, skall
kunna föreläggas redan nästa års riksdag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:332
och II :402, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att
åtgärder i enlighet med vad utskottet ovan anfört måtte vidtagas
i syfte att vidga kommunernas behörighet att vara parter
i vattenmål.
Stockholm den 10 november 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från f ö r s t a kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;
från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Persson i Tandö,
Stiernstedt, Nyberg, Nilsson i Östersund, Grebäck och Bengtsson i Göteborg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 22