Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
1
Nr 45
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
19*7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom eu den 4 september 1-959 dagtecknad proposition, nr 161, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag angånde ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och
2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
dels ock antaga vid propositionen fogade förslag till
3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261), och
4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 45
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
Förslag
till
Lag
angaende ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
■ u: ■ ■ '' *•'' %n■ * v i ■■ i» \ ''A ''i ■
Härigenom förordnas, att 11, 16, 17, 19, 23, 33, 35 och 41 §§ lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.iu_i;i t.nuu; •/„• ,, ij.i i;;*
/■■•■A,! ■ 1''åiw.lr.it i i;i. ..lid iriii.dhV./upiiq •>|..ii;,)..r>«h; nim.i ,i:;r.h
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §.
Sjukkassa skall------,--därav påkallas.
.. _ . t.’ h "i • ‘»It fp * nTTlUT»: i...
Ändring av------ändringen uppkommit.
TT J s »!•*.* it * i /; H i >.
Under tid,------riksdagens verk. .
'' ••• - ’ < i.'':< PT mw ir. -dtlt
Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan
undergår arbetsprövning
eller yrkesutbildning, må hans
.-.ti,, i i. > i > *<: ,t,./ i j. sjukpenningförsäkring ej ändras så
att han upphör att vara sjukpen.
.. t. . , v ningförsåkrad eller kommer att, till
höra
lägre sjukpenningklass än den
han tillhörde, då arbetsprövningen
eller yrkesutbildningen började.
Beslut angående------delgivas denne.
16 §.
Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning utgå
för utgifter för resor till och
från läkaren, dock endast såframt
resekostnaden överstiger fyra
kronor för det första besöket hos läkaren
och en krona för varje följande 1
Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning utgå
för utgifter i anledning av resor
till och från läkaren, vilka
föranletts huvudsakligen av behovet
av läkarvård, i den mån utgifterna
för varje besök hos läkaren överstiga
1 Senaste lydelse, se beträffande It, 16 och 41 §§ SFS 1956:74, beträffande 17 och 33 §§ SFS
1953:569, beträffande 19 § SFS 1955:402, beträffande 23 § SFS 1954:267 och beträffande 35 §
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse)
besök (återbesök). Därvid ersättes
hela den överskjutande kostnaden,
om försäkrad efter hänvisning av läkare
sökt läkarvård vid allmänt sjukhus
eller för enbart öppen vård avsedd
sjukvårdsinrättning, vilken tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag
utgår eller som drives av
landsting eller stad, som ej deltager i
landsting; dock att ersättning icke
må utgivas med högre belopp än som
skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas.
Har försäkrad sökt läkarvård vid allmänt
sjukhus för skada, som drabbat
honom genom olycksfall, skall,
såframt det skäligen kunnat antagas
att han till följd av skadan var i
trängande behov av läkarvård vid
sådant sjukhus, den överskjutande
kostnaden ersättas enligt vad nu
sagts ändå att hänvisning av läkare
ej skett. I annat fall utgår ersättning
med tre fjärdedelar av den överskjutande
kostnaden; dock må högre
belopp ej utgivas ån som skulle hava
utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom
vars distrikt den försäkrade vistas,
och skall vid återbesök försäkrad svara
för högst två kronor.
Ersättning, som i första stycket
avses, utgår endast där resan föranletts
huvudsakligen av behovet av läkarvård
samt den försäkrade skriftligen
betygar att så är fallet. 1 fråga
om rätten till sådan ersättning
skall vidare gälla
a) att ersättning må beräknas
högst efter det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som med hån
-
(Föreslagen lydelse)
fyra kronor. Såsom utgift i anledning
av resa till eller från läkare
skall, i den mån Konungen så förordnar,
anses förutom resekostnad
utgift för övernattning och för anlitande
av följeslagare under resan.
Ersättning må ej utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått
vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Ersättning må
dock utgivas högst med belopp, som
skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
dår vården kunnat meddelas,
a) om den försäkrade efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård vid
sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen
vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som
ej deltager i landsting;
b) om den försäkrade utan att
hänvisning av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukvårdsanstalt för skada,
som drabbat honom genom
olycksfall, och det skäligen kunnat
antagas att han till följd av skadan
var i trängande behov av läkarvård
vid sådan anstalt;
c) om den försäkrade på grund av
sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men icke kunnat anträffa
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt han vistas, och
därför sökt vård hos annan läkare.
Ersättning i anledning av återresa
må utgivas högst för resa till den
plats, varifrån resan till läkaren företogs.
Om resan till läkaren anträtts
från den försäkrades arbetsplats och
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse)
syn till den sjukes tillstånd kunnat
användas;
b) att ersättning ej må utgivas, om
med hänsyn till resans längd samt
den sjukes tillstånd skåligen kunnat
fordras att han gått, cyklat eller färdats
på annat dylikt sätt, som icke
krävt särskild kostnad;
c) att för resa med annan automobil
ån ambulansbil eller sådan bil,
som går i allmän trafik, eller med
hästskjuts, motorcykel eller maskindriven
farkost, som ej går i allmän
trafik, ersättning skall beräknas enligt
av Konungen fastställd taxa;
d) att ersättning för återresa må
utgivas högst för resa titt den plats,
varifrån resan titt läkaren företogs,
eller till den sjukes bostad, dock att
ersättning för återresa till bostaden
ej må beräknas för den del av fårdstråckan,
varmed denna med mer ån
en mil överstiger färdstråckan vid
resan titt läkaren;
e) att ersättning ej må utgivas för
tesa utom riket.
Om försäkrads ålder etter tillstånd
påkallar, att anhörig etter annan följer
honom till läkaren, skall jämväl
följeslagarens resa ersättas enligt
ovan angivna grunder; ersättningen
skatt därvid beräknas å den sammanlagda
resekostnaden för den sjuke
och höns följeslagare.
Vid tandläkarvård —--
(Föreslagen lydelse)
den försäkrade företager dagliga resor
mellan bostaden och arbetsplatsen,
må dock ersättning i anledning
av återresa utgivas för resa till den
försäkrades bostad.
Ersättning må ej utgivas, om med
hänsyn till resans längd samt den
sjukes tillstånd skåligen kunnat
fordras att han gått, cyklat eller färdats
på annat dylikt sått, som icke
krävt särskild kostnad. För resa
atom riket må ersättning icke utgå.
Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger
därvid beträffande resor inom viss
centralsjukkassas verksamhetsområde
föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för
varje besök hos läkaren överstiga
fem kronor samt att vad i andra stycket
stadgas icke skatt äga tillämpning.
—---motsvarande tillämpning.
17 §.
Har försäkrad åtnjutit sjukhus- Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård,
som på grund av sjukdom varit vård, som på grund av sjukdom vaerforderlig,
skall enligt vad nedan rit erforderlig, skall enligt vad nedan
sägs ersättning utgå jämväl för ut- sägs ersättning utgå jämväl för ut
-
5
Andra lagutskottets
(Nuvarande lydelse)
gifterna för resor till och från
sjukvårdsinrättningen.
Utgifter för försåkrads resa för intagning
å sjukvårdsinrättning ersättas
högst med belopp som motsvarar
kostnaden för resa till närmaste allmänna
sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas, eller, om den sjuke
intagits å hemortssjukhus och behovet
av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse inom sjukvårdsområdet eller
därtill gränsande kommun, högst
med belopp, som motsvarar kostnaden
för resa till närmaste hemortssjukhus,
dår erforderlig vård kunnat
beredas.
Utgifter för försåkrads återresa
från sjukvårdsinrättningen ersättas
endast i den mån de överstiga fyra
kronor. Ersättning för återresa utgår
icke, om behovet av sjukhusvård
uppkommit under det försäkrad vistats
utom det lön, inom vilket han är
bosatt, och han i anledning därav intagits
d sjukvårdsinrättning belägen
utom nämnda lön. Kostnad för återresa
må ej beräknas högre än för resa
från sjukvårdsinrättningen till
den försäkrades bostad.
Vid beräkning av ersättning som i
denna paragraf avses, skall vad i
16 § andra stycket a), b), c) och e)
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Om försåkrads ålder eller tillstånd
påkallar, att anhörig eller annan följer
honom vid intagning å sjukvårdsinrättning
eller vid återresa därifrån
eller att vårdare därvid anlitas, skall
ersättning utgivas jämväl för följeslagarens
resa eller kostnaden för
vårdare. Härvid skall gälla, förutom
utlåtande nr 45 år 1959
(Föreslagen lydelse)
gifterna i anledning av resor till
och från sjukvårdsinrättningen.
Såsom sådan utgift skall,
i den mån Konungen så förordnar,
anses förutom resekostnad utgift för
övernattning och för anlitande av
följeslagare eller vårdare under resan.
Ersättning må ej utgivas med
högre belopp än som skulle hava utgått,
om vården åtnjutits vid närmaste
allmänna sjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas, eller, om
den sjuke intagits å hemortssjukhus
och behovet av sjukhusvård uppkommit
vid vistelse inom sjukvårdsområdet
eller därtill gränsande kommun,
vid närmaste hemortssjukhus,
dår erforderlig vård kunnat beredas.
Utgifter i anledning av återresa
från sjukvårdsinrättning ersättas endast
i den mån de överstiga fyra kronor.
Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa till den försäkrades
bostad. Har behovet av
sjukhusvård uppkommit under det
att den försäkrade vistats utom det
län, där han är bosatt, och har han i
anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,
som år belägen utom
nämnda lån, må kostnad för återresan
ej beräknas högre ån för resa till
den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. I sistberörda
fall må dock ersättning för
återresa till bostaden utgå, om behovet
av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun
och vården beretts vid sjukvårdsinrättning,
till vilken färdsträckan från
bostaden ej år längre än färdsträckan
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse)
vad ovan i denna paragraf är stadgat,
att ersättning skall beräknas å
den sammanlagda kostnaden för den
försäkrade och hans följeslagare eller
vårdare samt att ersättning för
följeslagares resekostnad varje gång
högst må utgivas efter kostnaden för
tur- och returresa.
(Föreslagen lydelse)
från bostaden till hemortssjukhus,
som i andra stycket avses.
Beträffande ersättning, som i denna
paragraf avses, skall vad i 16 §
fjärde stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen.
19 §.
Har kommun------motsvarande kostnad.
Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,
som anordnar läkarvård eller
vidtager andra sjukvårdande åtgärder
så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen
kunna antagas
minska, överenskomma om skälig
gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande
kostnader, överenskommelsen
skall för att vara gällande fastställas
av tillsynsmyndigheten.
Om redare-------— denna
Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,
som anordnar läkarvård eller
vidtager andra sjukvårdande åtgärder
så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen
kunna antagas
minska, överenskomma om skälig
gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande
kostnader.
Allmän sjukkassa äger jämväl med
kommun eller transportföretag, som
åtager sig att ombesörja transporter,
för vilka ersättning enligt 14, 16 eller
17 § må utgivas, träffa överenskommelse
om skälig gottgörelse härför
samt om avgifter, vilka kommunen
eller företaget må uttaga av de försäkrade
för utförda transporter.
överenskommelse, som i andra
och tredje styckena avses, skall för
att vara gällande fastställas av tillsynsmyndigheten,
lag.
23 §.
Sjukpenning utgår ej för tid då
försäkrad
a) fullgör tjänstgöring såsom
värnpliktig;
b) är intagen i barnhem eller skola
tillhörande barna- och ungdomsvården;
-
Sjukpenning utgår ej för tid då
försäkrad
a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;
b)
är intagen i barnhem eller skola
tillhörande barna- och ungdomsvården
;
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år t959
(Nuvarande lydelse)
c) är häktad eller intagen i fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt;
d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;
e)
i annat fall än ovan sagts av
annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad.
Försäkrad, som--
».‘•■''i!.'' v II V'' ... ■ W. I i. \
(Föreslagen lydelse)
c) är häktad eller intagen i fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt;
d) vårdas å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare;
e) i annat fall än ovan sagts av
annan orsak än sjukdom tagits i förvar
på det allmännas bekostnad;
f) undergår arbets prövning eller
yrkesutbildning som i 11 § fjärde
stycket sågs.
nyssnämnda lag.
•• i 33 §.
Medlem i — ------båda kassorna.
Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst
vid taxering året näst efter
det år avgiften avser bestämts till
minst ettusentvåhundra kronor och
som icke vid utgången av sistnämnda
år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju
år eller uppbär folkpensionsförm&n
i annan form än ålderspension.
Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst
vid taxering året näst efter det
år avgiften avser bestämts till minst
ettusentvåhundra kronor och som
icke vid utgången av sistnämnda år
upphört att vara medlem eller fyllt
sextiosju år och ej heller för december
månad samma år ägt uppbära
folkpensionsförmån i annan form än
ålderspension.
Avgift för —-----ettusentvåhundra kronor.
Avgift för —------ ---av tjänstgöringen.
Vad i — —------taxerade inkomst.
Medlem, som--— — — -— makens sjukförsäkringsavgift.
■ ■ i •*’, f, '' A i; l - n bl i . ''N - * *''i.: , . ; ’ ■ - <.{•;•
35 §.
överstiger medlems sammanlagda
avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning
två procent av hans vid taxering till
statlig inkomstskatt året näst efter
det år avgiften avser taxerade inkomst,
skall avgiften nedsättas till
två procent av nämnda inkomst. År
medlem taxerad enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skall
Överstiger medlems sammanlagda
avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning
två procent av hans vid taxering till
statlig inkomstskatt året näst efter
det år avgiften avser taxerade inkomst,
skall avgiften nedsättas till
två procent av nämnda inkomst. Är
medlem taxerad enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skall
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse)
härvid å vardera maken anses belöpa
hälften av makarnas sammanlagda
taxerade inkomst. Nedsättning
skall i första hand avse avgift för
sjukvårdsförsäkringen. Vid nedsättning
uppkommande öretal skall, om
det uppgår till högst femtio, bortfalla
och, om det överstiger femtio,
höjas till närmaste hela krontal.
Därest vad
(Föreslagen lydelse)
härvid å vardera maken anses belöpa
hälften av makarnas sammanlagda
taxerade inkomst. Nedsättning skall
i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.
Har medlem under visst kalenderår
åtnjutit inkomst, för vilken erlagts
sjömansskatt, skall avgift för försäkringen
för tilläggssjukpenning avseende
samma år nedsättas med en
tolftedel för varje kalendermånad,
under vilken sådan inkomst åtnjutits.
Vid nedsättning uppkommande
öretal skall, om det uppgår till högst
femtio, bortfalla och, om det överstiger
femtio, höjas till närmaste hela
krontal,
s honom.
41 §.
Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till denna
anslutna lokalsjukkassor, nämligen
för
a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket samt gottgörelse till
arbetsgivare enligt 19 § andra stycket
för läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i
18 § ävensom resor enligt 16 och
17 §§ ................50 proeent;
b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning...... 50
procent;
c) barntillägg...... 75 procent.
Sjukhjälpsbidrag utgår till
centralsjukkas&a med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter under
kalenderåret, som bestritts av
centralsjukkassan och till denna anslutna
lokalsjukkassor, nämligen för
a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket, gottgörelse till arbetsgivare
enligt 19 § andra stycket för
läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 §, resor
enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse
enligt 19 § tredje stycket för
transporter .......... 50 procent;
b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning......50
procent;
c) barntillägg........75 procent.
Konungen äger--—---tillkomma lokalsjukkassa.
Angående sjukhjälpsbidrag------särskilt stadgat.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1960.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§
äldre lydelsen skola äga tillämpning
i fråga om resor, som påbörjats före
ikraftträdandet.
1 fall då försäkrad börjat undergå
arbetspräuning eller yrkesutbildning
före lagens ikraftträdande, skall 23 §
£ dess äldre lydelse tillämpas.
Bestämmelserna i 33 § äldre lydelsen
skola äga tillämpning i fråga om
avgifter för år 1958 och tidigare år.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr h5 år 1959
Förslag
till
. • -av\in Ai
l.-yjl itllU! '''' . • -S i''i,v
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
'' • ''■ WtvV- • : Ut \ j.. i »i
Härigenom förordnas, att 10, 21 och 22 §§ lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
in 1 fn,).--.’, J yjtv.rM^i»,\s\ ),\( Il )\-)i
Nuvarande lydelse) A l4Vlv.,,) (Föreslagen lydelse)
Vid bedömande------
Drabbas försäkrad,-----
Därest den skadade undergår yrkesutbildning,
som huvudsakligen
syftar till och är ägnad att väsentligt
minska skadans inverkan på
hans förmåga att framdeles bereda
sig arbetsinkomst, skall vid bedömande
av arbetsförmågans nedsättning
under utbildningstiden beaktas i vad
mån utbildningen medför hinder för
honom att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter utbildningstidens slut
må, om utbildningen kan antagas
hava varaktigt minskat skadans inverkan
på arbetsförmågan, skälig
hänsyn tagas härtill.
jämväl härtill.
— senare skadan.
Därest den skadade undergår arbetsprövning
eller sådan yrkesutbildning,
som huvudsakligen syftar till
och är ägnad att väsentligt minska
skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst,
skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under
tiden för arbets prövningen eller yrkesutbildningen
beaktas i vad mån
verksamheten medför hinder för honom
att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter avslutad yrkesutbildning
må, om utbildningen kan antagas
hava varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas härtill.
21
Varje barn till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar
en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter
sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd
§•
Varje barn till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar
en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter
sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse)
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas,
med mindre adoptanten samt, om
han var gift, hans make vid tiden
för dödsfallet voro ur stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot
barnet. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.
Adoptivbarn äger------
(Föreslagen lydelse)
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas.
Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.
eget barn.
Var den
erforderligt underhåll.
22 §.
Kommer den avlidnes fader, moder
eller adoptant att till följd av
dödsfallet sakna erforderligt underhåll,
äger sådan efterlevande under
sin återstående livstid erhålla livränta
med belopp, som med hänsyn
till omständigheterna prövas skäligt,
dock högst motsvarande en sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Kommer den avlidnes fader, moder
eller adoptant att till följd av dödsfallet
sakna erforderligt underhåll,
äger sådan efterlevande under sin
återstående livstid erhålla livränta
med belopp, som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, dock
högst motsvarande en sjättedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Livränta skall dock ej utgivas till den
avlidnes fader eller moder, därest
den avlidne var adopterad av annan
än faderns eller moderns make.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1960.
Beträffande livränta i anledning
av skada, som inträffat före ikraftträdandet,
skola dock 21 och 22 §§ i
deras äldre lydelse alltjämt äga tilllämpning.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
Förslag
till
Förordning
om ändring i militärersättnings förordningen den 2 juni 1950 (nr 261)
Härigenom förordnas, att 7 § 3 och 4 mom. samt 8 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 19501 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
7
3 m o m. Varje barn till den avlidne
äger till den dag det fyller sexton
år uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas,
med mindre adoptanten samt, om
han var gift, hans make vid tiden för
dödsfallet voro ur stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot barnet.
Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.
Adoptivbarn äger
Var den---
(Föreslagen lydelse)
§•
3 m o m. Varje barn till den avlidne
äger till den dag det fyller sexton
år uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom etter annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till
den hristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Titt barn, som
var adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
titt barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att titt dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.
-------eget barn.
---erforderligt underhåll.
1 Senaste lydelse av 7 och 8 |{ te SFS 1954:460.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse)
4 mom. Kommer den avlidnes
fader, moder eller adoptant att till
följd av dödsfallet sakna erforderligt
underhåll, äger sådan efterlevande
under sin återstående livstid erhålla
livränta med belopp, som med hänsyn
till omständigheterna prövas
skäligt, dock högst motsvarande en
sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
(Föreslagen lydelse)
4 mom. Kommer den avlidnes
fader, moder eller adoptant att till
följd av dödsfallet sakna erforderligt
underhåll, äger sådan efterlevande
under sin återstående livstid erhålla
livränta med belopp, som med hänsyn
till omständigheterna prövas
skäligt, dock högst motsvarande en
sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Livränta skall dock ej
utgivas till den avlidnes fader eller
moder, därest den avlidne var adopterad
av annan ån faderns eller moderns
make.
8 §.
Vid bedömande-------jämväl härtill.
Om någon------av detta.
Därest den skadade undergår yr- Därest den skadade undergår
kesutbildning, som huvudsakligen
syftar till och är ägnad att väsentligt
minska skadans inverkan på hans
förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst,
skall vid bedömande av
arbetsförmågans nedsättning under
utbildningstiden beaktas i vad mån
utbildningen medför hinder för honom
att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter utbildningstidens upphörande
må, om utbildningen kan
antagas hava varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas därtill.
arbets prövning eller sådan yrkesutbildning,
som huvudsakligen syftar
till och är ägnad att väsentligt minska
skadans inverkan på hans förmåga
att framdeles bereda sig arbetsinkomst,
skall vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under
tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen
beaktas i vad mån
verksamheten medför hinder för honom
att utföra förvärvsarbete. Vid
bedömande av arbetsförmågans nedsättning
efter avslutad yrkesutbildning
må, om utbildningen kan antagas
hava varaktigt minskat skadans
inverkan på arbetsförmågan,
skälig hänsyn tagas därtill.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1960.
Beträffande livränta i anledning av
skada, som inträffat före ikraftträdandet,
skola dock 7 § 3 och 4 mom.
i deras äldre lydelse alltjämt äga tilllåmpning.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare
• 1 ■ V''",. f* U r \ l U)'' r I .; !. flt-K?
Härigenom förordnas, att 2—6 §§ samt 8 § lagen den 18 maj 1956 om er -
sättning åt smittbärare1 skola erhålla
(Nuvarande lydelse)
2
Ersättning åt tillfällig smittbärare
utgår från och med den dag då myndighetens
ingripande träder i tillämpning
och så länge det består, dock
längst under nittio dagar i följd.
i <: t) >• i, *. i ,• „ ^ (i it. | i u < i
:*rm *• ''>><;*/ i • f; \; • ''
! ■'' * ''!! ’ 1 f ii ■ u: it.. u- .
^ ‘ ‘ ’ ''< *'' • ■ '' **''• • I ’ >'' ''f * ■ : i. i. Mi i
Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring utgår för dag
räknat med det högsta belopp som
han vid sjukdom är berättigad att
uppbära i sjukhjälp på grund av den
obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de
första etthundraåttio dagarna av en
sjukperiod, för vilken sjukpenning
utgår; dock att ersättning åt den som
åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst alltid
skall bestämmas till det belopp för
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ersättning åt tillfällig smittbärare
utgår dels för inkomstbortfall, som
smittbärare åsamkas till följd av
tnyndighetens ingripande, från och
med den dag då ingripandet träder i
tillämpning och så länge det består,
dock längst under nittio dagar i
följd, och dels för resa, som varit
erforderlig på grund av ingripandet.
§•
Ersättningen för inkomstbortfall
åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår för dag räknat med det
högsta belopp som han vid sjukdom
är berättigad att uppbära i sjukhjälp
på grund av den obligatoriska och
frivilliga s j ukpenningför säkringen
för dag under de första etthundraåttio
dagarna av en sjukperiod, för
vilken sjukpenning utgår; dock att
ersättning åt den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst alltid skall bestäm
-
1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se SFS 1958:459.
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
15
(Nuvarande lydelse)
dag räknat som skulle hava utgått
till honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst
av tjänst.
Ersättningen åt — — —--
(Föreslagen lydelse)
mas till det belopp för dag räknat
som skulle hava utgått till honom,
därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av
tjänst,
sagda lag.
Den som —----— — om arbetsinkomst.
4 §.
Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles,
skall ersättningen minskas
med tre kronor för dag, dock med
högst hälften av ersättningens belopp.
Det lägsta ersättningsbeloppet
till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt
och i hemmet har minst
ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne
eller hennes make, skall utgöra
fem kronor för dag.
Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med tre kronor
för dag, dock med högst hälften
av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet till kvinna, som
är intagen å sjukvårdsanstalt och i
hemmet har minst ett barn under tio
år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller hennes make,
skall utgöra fem kronor för dag.
5 §•
Från ersättningen skola avräknas
sjuk- eller hempenning, tilläggspenning
och barntillägg, vartill smittbäraren
under tiden för ingripandet
må vara berättigad enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, lagen med
särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa, lagen om yrkesskadeförsäkring
eller lagen om moderskapshjälp.
Från ersättningen------
Från ersättningen för inkomstbortfall
skola avräknas sjuk- eller
hempenning, tilläggspenning och
barntillägg, vartill smittbäraren under
tiden för ingripandet må vara berättigad
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
lagen med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa, lagen
om yrkesskadeförsäkring eller lagen
om moderskapshjälp.
för ingripandet.
Vad i
om yrkesskadeförsäkring.
6 §•
Tillfällig smittbärare, vilken under Tillfällig smittbärare, vilken under
tid för ingripande som i denna lag tid för ingripande som i denna lag
avses är tillförsäkrad lön av allmän- avses är tillförsäkrad lön av allmän
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Nuvarande lydelse)
na medel, äger rätt till ersättning endast
i den mån lönen understiger vad
som eljest skulle hava utgått i ersättning
åt honom enligt denna lag.
(Föreslagen lydelse)
na medel, äger rätt till ersättning för
inkomstbortfall endast i den mån lönen
understiger vad som eljest skulle
hava utgått i sådan ersättning åt honom
enligt denna lag.
8 §•
Framställning om------
Vid framställningen-----
Därest sökanden under tiden för
ingripandet äger uppbära ersättning,
som i 5 § avses, eller lön, som utgår
av allmänna medel, skall framställningen
därjämte innehålla av sökanden
på heder och samvete avgiven
försäkran angående den ersättning
och lön han äger uppbära under nyssnämnda
tid.
ersättning förloras.
— om ingripandet.
Därest den som gör framställning
om ersättning för inkomstbortfall
under tiden för ingripandet ägei
uppbära ersättning, som i 5 § avses,
eller lön, som utgår av allmänna medel,
skall framställningen därjämte
innehålla av sökanden på heder och
samvete avgiven försäkran angående
den ersättning och lön han äger uppbära
under nyssnämnda tid.
Denna lag tråder i kraft den i januari
1960. 1
1 anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 521 av herr Elmgren och II: 628 av herr
Johansson i Norrköping m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 522 av herr Mattsson m. fl. och II: 626
av herr Jansson i Benestad,
3) motionen I: 516 av herr Edström,
4) motionen II: 627 av herr Senander m. fl. samt
5) motionen II: 634 av fru Lindberg m. fl.
Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen
samt till motionerna II: 628, I: 522, I: 516, II: 627 och II: 634.
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
17
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås sådana ändringar i sjukförsäkringslagen att
sjukpenningsförsäkringen skall vara vilande, medan en försäkrad undergår
arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Förslaget innebär,
att sjukpenning inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt
att under sagda tid den försäkrades sjukpenningförsäkring inte skall få
upphöra eller ändras så att han placeras i lägre sjukpenningklass än den
som han tillhörde, då arbetsvärden började. Vidare föreslås, att de bestämmelser
i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
som angår bedömandet av arbetsförmågans nedsättning under tiden för
yrkesutbildning skall utvidgas till att även avse arbetsprövning.
Sjukförsäkringslagens bestämmelser om reseersättning föreslås ändrade
så att ersättning för övernattningskostnader och för följeslagares inkomstförlust
kan utgå. Förslaget innebär vidare, att den försäkrades självrisk
skall vara enhetlig för olika slags resor och utgöras av ett fast karensbelopp
om 4 kronor, utöver vilket kostnaden ersättes i sin helhet. Kungl.
Maj :t föreslås erhålla rätt att beträffande resor inom viss centralsjukkassas
verksamhetsområde föreskriva, att karensbeloppet skall vara 5 kronor
och att regeln om begränsning av ersättningen till vad som skulle ha
utgått vid besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare icke skall äga
tillämpning. Visst ytterligare undantag från sistnämnda begränsningsregel
föreslås för fall då den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande
behov av läkarvård men inte kunnat anträffa provinsial- eller stadsläkaren
och därför sökt vård hos annan läkare. Beträffande ersättning för återresa
från läkare föreslås, att ersättning för resa till den försäkrades bostad
skall utgå utan begränsning med hänsyn till avståndet då resan anträtts
från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga
resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I fråga om sjukhusresorna föreslås,
dels att de begränsningsregler som gäller beträffande sjukhusvalet
vid intagningsresa även skall avse återresa och dels att ersättning för återresa
från sjukvårdsinrättning skall kunna utgivas även då en försäkrad
blivit i behov av sjukhusvård under vistelse utanför det egna länet och
intagits på sjukvårdsinrättning utanför detta. Slutligen föreslås, att sjukkassorna
skall äga rätt att träffa avtal med kommun eller annan om gottgörelse
för sjuktransporter.
Lagen om ersättning åt smittbärare föreslås ändrad så att tillfällig smittbärare
berättigas erhålla ersättning för resekostnad, som uppkommit på
grund av sådant ingripande som avses i lagen.
Sjukförsäkringslagens avgiftsbestämmelser föreslås ändrade så att befrielse
från skyldighet att för ett visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall föreligga då en försäkrad genom retroaktivt beslut blir
2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 45
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
berättigad till folkpensionsförmån för december månad nämnda år. Vidare
föreslås vissa ändrade avgiftsregler med anledning av införandet av den
särskilda sjömansskatten.
Slutligen framlägges förslag om ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen som en följd av tidigare genomförda
lagändringar angående adoptivbarns rättsliga ställning.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.
Inledning
Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har i samband
med remissen till lagrådet anfört:
»Sedan sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 har vid
olika tillfällen vidtagits ändringar av sådana bestämmelser i lagen, beträffande
vilka behovet av en omarbetning ansetts särskilt framträdande. Ändringarna
har varit av förhållandevis mindre räckvidd och enighet har i stort
sett rått om att en allmän och mera omfattande översyn av sjukförsäkringslagen
bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits rörande lagens verkningar
och till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i sin helhet
kan prövas.
När jag förordar, att även 1959 års riksdag förelägges förslag om ändringar
i sjukförsäkringslagen m. m., har jag alltjämt den uppfattningen, att
det i avvaktan på den allmänna översynen av hithörande frågor inte bör
genomföras några mera genomgripande ändringar eller ändringar, som innebär
principiella nyheter. Åtskilliga i och för sig befogade önskemål om ändringar
i bestämmelserna har jag därför inte ansett mig kunna för närvarande
upptaga till behandling. Andra ändringsförslag är däremot av den art och
angelägenhetsgrad, att jag anser reformbehoven böra tillgodoses utan ytterligare
dröjsmål.
Sålunda synes vissa av de förslag, som utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning1 framlagt i ett den 21 april 1958 avgivet betänkande
(SOU 1958: 17), redan nu böra upptagas till prövning. Utredningen har haft
i uppdrag att undersöka, i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt
att låta den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i administrativt
och ekonomiskt avseende inkopplas på den verksamhet, som syftar
till att återanpassa en sjuk person till arbetslivet, samt att ta ställning till
de organisatoriska och rättsliga problem, som ett stöd från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas
sida åt ifrågavarande rehabiliteringsverksamhet erbjuder.
I enlighet härmed har utredningen gjort vissa rekommendationer an- *
* Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige
Nils Kellgren, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, framlidne
landshövdingen E. Gust. Andersson, verkställande direktören i Sveriges läkarförbund Erik
Husmark samt överläkaren vid Ortopediska kliniken i Göteborg, professorn Erik Severin
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
gående samarbete mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande
myndigheterna samt framlagt förslag till ändringar i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna
och i militärersättningsförordningen.
Ett annat aktuellt spörsmål rör utformningen av reseersättningsbestämmelserna.
Såväl i riksdagen som från organisationer och enskilda har yrkanden
framställts om ändringar och kompletteringar av bestämmelserna i olika
avseenden. De allmänna sjukkassorna har också i åtskilliga fall på grundval
av sina erfarenheter av bestämmelsernas tillämpning till riksförsäkringsanstalten
framställt önskemål om sådana ändringar. Med hänsyn härtill
tillkallade jag efter bemyndigande den 26 april 1957 tre utredningsmän för
att biträda med översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser
och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen, som
antog benämningen sjukreseutredningen1, avgav i juni 1958 betänkande i
ämnet (SOU 1958: 23).
Utöver de av de båda nämnda utredningarna framlagda förslagen avser
jag att till behandling upptaga vissa begränsade frågor sammanhängande
med nyligen genomförd lagstiftning på andra områden.
Yttranden över det betänkande som avlåtits av utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning har efter remiss avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska vanförevårdens
centralkommitté samt Rikskommittén för partiellt arbetsföra.
Över sjukreseutredningens betänkande har likaledes efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska
socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund samt
De vanföras riksförbund. Dessutom har samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen inkommit med yttrande i ärendet.»
Rehabiliteringen
Departementschefen
Föredragande departementschefen har vid avlåtande av remissen till lagrådet
anfört:
1 Byråchefen i socialdepartementet L. Hultström, ordförande, samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare S. A. Mellqvist och J.-I. Nilsson.
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
»För att bereda en sjuk eller skadad person möjlighet att helt eller delvis
återgå till arbetslivet — oberoende av om i övrigt samhällets resurser
behöver tagas i anspråk för vederbörandes försörjning — bedrives numera
en alltmer omfattande s. k. rehabiliteringsverksamhet vid sidan av den
egentliga sjukvården. Inom rehabiliteringsverksamheten skiljer man mellan
en medicinskt betonad del och en arbetsmarknadsbetonad del. Den
medicinska rehabiliteringen, som svårligen kan klart avgränsas från den
egentliga sjukvården, avser att häva sjukdomen, förkorta konvalescenstiden
och överhuvudtaget förbättra patientens fysiska och psykiska duglighet. Den
arbetsmarknadsbetonade delen av rehabiliteringsverksamheten, som benämnes
arbetsvärd, syftar direkt eller indirekt till att skapa förutsättningar för
den partiellt arbetsföre att helt eller delvis genom arbete bereda sig försörjning.
Den rehabiliteringsverksamhet, som byggts upp under senare år, har givit
goda resultat, och det har visat sig att handikappade efter genomgången träning
eller utbildning kan göra en god insats i arbetslivet. Verksamheten är
därför av stor samhällsekonomisk betydelse. För den enskilde är det av
oskattbart värde att kunna återgå till normala levnadsförhållanden. Rehabiliteringsverksamheten
fyller sålunda en betydelsefull samhällsfunktion. Tvekan
bör inte råda om att det även ligger i socialförsäkringens intresse att på
allt sätt medverka till att stödja denna verksamhet.
Frågan om socialförsäkringens medverkan, administrativt och ekonomiskt,
i rehabiliteringsverksamheten har undersökts av utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning. Beträffande den administrativa
medverkan föreslår utredningen, att det inom varje centralsjukkasseområde
skall utses ett samarbetslag bestående av representanter för
sjukkassorna och arbetsvårdsorganen. Till dessa samarbetslag skall enligt
utredningens förslag sjukkassorna senast då sjukhjälp utgått under tre månader
inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet.
Härigenom erhålles möjlighet att i tid påkalla rehabiliteringsåtgärder.
Viss försöksverksamhet har förekommit, vilken givit goda resultat. Utredningen
föreslår vidare utvidgat samarbete i olika avseenden mellan berörda
socialförsäkringsorgan och arbetsvårdsorganen. Bl. a. förordas att sjukkontrollanterna
vid sidan av sjukkontrollen skall få till uppgift att för arbetsvårdsorganens
räkning insamla utredningsmaterial beträffande försäkrade,
för vilka behov av arbetsvårdande åtgärder kan föreligga.
Utredningens förslag till samarbete i olika former synes mig kunna medföra,
att en smidig och kontinuerlig samverkan åvägabringas mellan socialförsäkringsorganen
och de arbetsvårdande institutionerna till fromma för
rehabiliteringsverksamheten. Jag utgår därför från att utredningens rekommendationer
uppmärksammas av berörda organ. Härvid synes även möjligheterna
till samarbete med den läkare, som behandlat den sjuke, i enlighet
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
med medicinalstyrelsens påpekande kunna tillvaratagas. Medverkan av
sjukkontrollanterna vid insamlande av material för arbetsvårdsorganens
räkning förutsätter, att Kungl. Maj :t förordnar därom med stöd av 58 §
andra stycket SFL. Det torde ankomma på riksförsäkringsanstalten och arbetsmarknadsstyrelsen
att, i den mån lämplig personal för uppgiften finnes
att tillgå, göra framställning om sådant förordnande.
I avsikt att söka stimulera den enskilde i dennes strävan att återanpassa
sig till arbetslivet har utredningen föreslagit vissa ändringar i SFL, YFL och
Milf, vilka syftar till att öka samhällets ekonomiska medverkan
vid rehabiliteringen, såvitt angår stödet åt den enskilde. De föreslagna ändringarna
medför därjämte en omfördelning av det ekonomiska stödet mellan
socialförsäkringen och andra samhälleliga hjälpformer.
Sålunda föreslår utredningen sådana ändringar i 18 § SFL, 12 § YFL och
8 § Milf, att de åtgärder som inom den medicinska rehabiliteringen går under
benämningen funktionsprövning och arbetsterapi göres
ersättningsberättigande. Utredningen framhåller, alt dessa
åtgärder utgör viktiga delområden av den medicinska rehabiliteringen och
att det synes erforderligt att bringa socialförsäkringens bestämmelser i bättre
överensstämmelse med riktlinjerna för denna verksamhet.
Remissorganen bär delat utredningens uppfattning att det föreligger skäl
för att ifrågavarande rehabiliteringsformer göres återbäringsberättigande.
Från flera håll har emellertid framhållits, att oklarhet råder beträffande innebörden
av begreppen funktionsprövning och arbetsterapi samt deras avgränsning
i förhållande till andra rehabiliteringsåtgärder. Det har därför
uttalats farhågor för att tolkningssvårigheter kan uppstå.
Enligt min mening kan de under remissbehandlingen gjorda erinringarna
inte frånkännas fog. Sålunda förefaller gränsen mellan vad som benämnes
arbetsterapi och arbetsträning vara flytande. Inte heller är det klart om arbetsterapi
skall anses inbegripa även sysselsättningsterapi. Begreppet funktionsprövning
synes också vara relativt obestämt, och denna undersökningsform
ingår enligt vad jag erfarit även som ett led i den egentliga sjukvården.
Till de angivna invändningarna mot utredningens förslag kommer, att ett
genomförande av detsamma skulle medföra en utvidgning av de i 18 § SFL
stadgade undantagen från lagens huvudprincip att endast läkarvård är återbäringsberättigande.
Även i andra sammanhang har förslag framförts om
utvidgningar i återbäringsrätten till andra kostnader än sådana som a^er
läkarvård. Som inledningsvis berörts har emellertid hittills ansetts, att sådana
utvidgningar av ersättningsrätten, vilka kan sägas innebära ett frångående
av nu gällande allmänna principer för lagstiftningen, bör anstå till
dess man vid den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringen kan
göra en mera omfattande och allsidig prövning av de föreslagna ändringarnas
angelägenhetsgrad. Någon anledning att i nuvarande läge intaga en annan
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
ståndpunkt synes inte föreligga. Den allmänna översynen av sjukförsäkringen
torde få komma till stånd inom en relativt nära framtid bl. a. som
följd av pensionsreformen.
På grund härav och med hänsyn till att ett genomförande av förslaget kan
antagas medföra icke obetydliga kostnadsökningar för sjukkassorna, anser
jag mig för närvarande inte kunna tillstyrka de föreslagna ändringarna i
18 § SFL. Med hänsyn till frågans betydelse för de skadade och sjuka, som
underkastar sig ifrågavarande såväl kostsamma som tidskrävande behandling,
bör emellertid ett förnyat övervägande ske i samband med den allmänna
översynen. Därvid får även förslagen om ändringar i 12 § YFL och
6 § Milf behandlas.
Även om man bör gå fram med försiktighet när det gäller att nu genomföra
ändringar i SFL, bör hinder inte föreligga att göra justeringar på vissa
särskilda punkter. Härvid synes uppmärksamheten böra riktas på utredningens
förslag rörande bestämmelserna om sjukpenning enligt SFL.
Under den tid då en person undergår arbetsvård kan han vara berättigad
till sjukpenning, samtidigt med att vissa ersättningar utgives från annat
håll än från sjukförsäkringen. I sistnämnda avseende gäller, att det vid
arbetsprövning och yrkesutbildning kan utgivas utbildningsbidrag, av vilka
staten svarar för 75 procent och kommunen eller annan för 25 procent. Bidragen
utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt
tillägg. Dessa bidrag reduceras med eventuellt utgående sjukpenning. Vid
arbetsprövning och vid den yrkesutbildning som sker i skol- eller kursform
utgår ingen annan ersättning än utbildningsbidrag, låt vara att det vid yrkesutbildning
utgives en timpenning om en krona, som avdrages från utbildningsbidraget.
Vid yrkesutbildning i näringslivet är utbildningsbidragen att
anse som kompletteringar till den lön som utbetalas för utfört arbete, om
denna är otillräcklig för uppehället. Beträffande arbetsträning och skyddad
sysselsättning varierar ersättningsgrunderna. Gemensamt är dock, att lön
utgår för utfört arbete och att lönen kompletteras av för sörjningsbidrag
från landstingen eller av socialhjälp. Även landstingens försörj ningsbidrag
reduceras med utgående sjukpenning. Som regel svarar vederbörande hemortskommun
i sista hand även för de av landstingen utbetalade försörj ningsbidragen.
Enligt 21 § SFL utgår hel sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan och
halv sjukpenning vid nedsättning av denna med minst hälften. Såsom utredningen
anfört torde bedömningen av arbetsförmågan böra ske mot bakgrunden
av den försäkrades faktiska möjligheter att erhålla sin försörjning
genom förvärvsarbete. Sådana möjligheter synes inte föreligga vid arbetsprövning
och vid yrkesutbildning i skol- eller kursform. Vid sådan arbetsvård
torde därför fullständig arbetsoförmåga så gott som alltid få anses
föreligga. Vid yrkesutbildning i näringslivet samt vid arbetsträning och
Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959 23
skyddad sysselsättning kan emellertid den försäkrade uppbära arbetsinkomst
och därigenom anses ha sådan arbetsförmåga att nedsättning eller
indragning av sjukpenning kan komma i fråga.
Beträffande ändring av en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring
stadgas i 11 § SFL, att då en sjukkassa fått kännedom om att en medlems
årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått ändring av betydelse
för sjukpenningförsäkringen, kassan utan dröjsmål skall meddela det
beslut, som därav påkallas. Sådant beslut kan innebära, att en enbart sjukvårdsförsäkrad
medlem skall vara sjukpenningförsäkrad eller att en tidigare
sjukpenningförsäkrad medlem skall vara enbart sjukvårdsförsäkrad eller
att en sjukpenningförsäkrads klassplacering ändras. Härvid är att märka,
att enligt 22 § SFL en medlems tillhörighet till högre sjukpenningklass än
den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst samt
att placeringen i viss klass är beroende av storleken av denna årsinkomst.
Enligt 11 § SFL får vidare — frånsett speciella fall — ändring av en medlems
sjukpenningförsäkring inte ske under tid, då han lider av sjukdom,
som medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under tid,
då medlemmen undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller
kursform, uppbär han inte någon arbetsersättning, och i regel synes han
därvid böra anses lida av sjukdom, som nyss sagts. Vid dessa former av
arbetsvärd torde därför någon ändring av hans sjukpenningförsäkring i
allmänhet icke bli aktuell. Annorlunda blir förhållandet vid de former av
arbetsvärd, vid vilka arbetsersättning utgår. Denna ersättning kan vara
så stor att arbetsförmågan inte kan anses nedsatt med hälften. Vid yrkesutbildning
i näringslivet och vid skyddad sysselsättning torde vidare arbetsersättningen
vara av så pass varaktig karaktär och i övrigt av sådan art,
att den kan medföra ändring av sjukpenningförsäkringen. Arbetsträningen
däremot är avsedd att pågå endast kortare tid, och som regel torde inkomsterna
under dylik arbetsvärd inte kunna anses ha den varaktighet, att
de bör beaktas vid bestämmandet av sjukpenningklass.
Sjukpenning må enligt 29 § SFL vid varje sjukdom utgå under högst
två år. Detta medför, att en försäkrad som undergår arbetsvärd efter en
långvarig sjukdom vid återfall i sjukdomen under pågående arbetsvärd
kan komma att stå utan försäkringsskydd.
Utredningen har ansett det otillfredsställande att en försäkrad som undergår
arbetsvärd — särskilt mera tidskrävande sådan —- riskerar att försäkringsskyddet
i fråga om rätten till sjukpenning förloras eller försämras
medan denna vård pågår. Detta förhållande kan utgöra ett avhållande moment,
när den försäkrade skall taga ställning till huruvida han skall underkasta
sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. De försäkrade bör i stället
stimuleras till att ställa sig till förfogande för sådana åtgärder, vilka på kort
sikt inte sällan kräver personliga uppoffringar.
I syfte att undanröja olägenheterna av gällande regler föreslår utred -
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959
ningen därför, att sjukpenningförsäkringen skall vara
vilande medan en försäkrad undergår vissa former av arbetsvärd,
nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Förslaget innebär, att sjukpenning
inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt alt placering
i lägre sjukpenningklass icke skall få äga rum under sagda tid.
Om utredningens förslag genomföres, skulle den fördelen vinnas, att en
försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvärd, skulle bibehålla
det försäkringsskydd, som han har då arbetsvärden påbörjas, så att
detta vid senare uppkommande behov kan tagas i anspråk. Den försäkrade
torde i regel finna det förmånligare, att sjukpenning inte utgår under arbetsvärden,
eftersom han på så vis får uppbära de utgående utbildningsbidragen
oreducerade och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat. Möjligen skulle
någon, vars sjukpenning är hög, kunna anse det förmånligare att uppbära
denna medan arbetsvärden pågår. Även i sådana fall — som måste
vara ytterst sällsynta — torde emellertid den försäkrade ha intresse av att
undvika utförsäkring. För de försäkrade bör därför de regler, som utredningen
föreslagit, vara förmånligare än de nu gällande. Härtill kommer, åt!
praktiska skäl talar för att den partiellt arbetsföre erhåller det samhälleliga
stödet från ett enda håll, i detta fall för närvarande arbetsvårdsorganen.
Vidare befrias sjukkassorna från de relativt tidsödande och komplicerade
avgöranden, som nu ofta måste träffas, huruvida vid ifrågavarande formei
av arbetsvärd hel, halv eller ingen sjukpenning skall utgå.
Jag tillstyrker därför, att de av utredningen i detta avseende föreslagne
lagändringarna genomföres. Sålunda bör 11 § SFL ändras så att en försäkrad
inte får placeras i lägre sjukpenningklass medan han undergår
arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 § SFL bör intagas en bestämmelse
om att sjukpenning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvärd.
Med hänsyn till att den försäkrade vid avbrott i arbetsvärden på grund av
sjukdom omedelbart är berättigad till sjukpenning, anser jag i likhet med
utredningen, att han bör erlägga avgift till sjukpenningförsäkringen i vanlig
ordning för den tid varunder arbetsvärden pågår.
Vad gäller den form av arbetsvärd, som benämnes arbetsträning, har
utredningen inte funnit skäl att föreslå bestämmelser av det slag som förordas
beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning. Som skäl härför anföres,
att vid vissa arbetsträningsverkstäder några särskilda försörjningsbidrag
inte alls utgår och att vid övriga verkstäder bidragen är av högst
varierande storlek och som regel i sista hand bestrides av socialhjälpsmedel,
varför den försäkrade trots risken för utförsäkring i allmänhet föredrager
att i första hand utnyttja sjukpenningförmånen. För att de försäkrade skall
stimuleras att underkasta sig arbetsträning föreslår utredningen i stället, att
i 21 § SFL införes en bestämmelse om rätt till hel sjukpenning vid arbetsträning
under en tid av högst sex månader, oavsett graden av arbetsförmågans
nedsättning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 25
Otvivelaktigt kan det förhållandet att en partiellt arbetsför löper risken
att förlora sin sjukpenning eller få denna nedsatt- när han påbörjar arbetsträning
— liksom när han över huvud taget börj ar arbeta — verka avhållande
på hans strävan att försöka återgå till arbetslivet. Vid arbetsträning
torde dock ofta, särskilt i början av verksamheten, den försäkrades arbetsförmåga
alltjämt vara nedsatt i sådan grad, att rätt till åtminstone halv
sjukpenning föreligger. I den mån arbetsförmågan inte är nedsatt med
minst hälften synes det knappast tillrådligt att i detta sammanhang avvika
från de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning enligt SFL. När det
gäller frågan om specialregler vid arbetsträning, bör särskilt beaktas att
gränsen mellan denna verksamhet och skyddad sysselsättning, beträffande
vilken särbestämmelser ej ifrågasatts, är mycket oklar och att dessa två
arbetsvårdsformer ofta bedrives vid samma verkstäder utan någon tydligare
avgränsning dem emellan. Som påpekats under remissbehandlingen är gränsen
mellan arbetsterapi och arbetsträning likaså flytande. Av angivna skäl
kan jag därför inte nu tillstyrka den föreslagna ändringen i 21 § SFL. Det
synes i stället finnas anledning att avvakta erfarenheterna vid tillämpningen
av de ändrade regler, som jag föreslår beträffande arbetsprövning
och yrkesutbildning.
Beträffande ersättning enligt YFL och Milf har utredningen
föreslagit ändring av de bestämmelser i 10 § YFL och 8 § Milf som stadgar,
att det vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för
yrkesutbildning skall beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för
den försäkrade att utföra förvärvsarbete. Ändringsförslaget innebär att bestämmelserna
skall utvidgas till att utöver yrkesutbildning även avse arbetsprövning
och arbetsträning. Jag kan tillstyrka utredningens förslag såvitt
det rör arbetsprövning, medan jag i den del det avser arbetsträning i likhet
med vad som gäller förslaget om motsvarande ändring i SFL inte anser mig
kunna biträda vad utredningen förordat.
De föreslagna bestämmelserna om vilande sjukpenningförsäkring medför
vissa ökade kostnader för utbildningsbidrag vid arbetsprövning och
yrkesutbildning, beroende på att bidraget inte längre kommer att minskas
med belopp motsvarande utgående sjukpenning. Kostnadsökningen torde
dock ej vara av sådan storleksordning att den påverkar beräkningen av statsanslag
för ifrågavarande ändamål (V ht p. 79 i årets statsverksproposition).»
I special motiveringen till förslaget om ändringar i sjukförsäkringslagen
har föredragande departementschefen beträffande It § anfört följande.
»Denna paragraf innehåller bestämmelser om sjukkassans beslut angående
tillhörighet till och ändringar i sjukpenningförsäkringen. I den allmänna
motiveringen har jag föreslagit, att en försäkrad inte skall få placeras
i lägre sjukpenningklass, medan han undergår arbetsvärd i form av
26 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1059
arbetsprövning eller yrkesutbildning. Därvid har framhållits, att en försäkrad
som undergår arbetsprövning inte har någon arbetsinkomst och att han
därför som regel torde böra anses lida av sjukdom, som medför nedsättning
av arbetsförmågan med minst hälften. Eftersom sålunda redan på grund
härav någon ändring av sådan försäkrads sjukpenningklass till följd av
stadgandet i tredje stycket i förevarande paragraf som regel icke kan ske,
kunde det synas tillräckligt, att det föreslagna tillägget omfattade endast
yrkesutbildning. Då det emellertid inte är alldeles uteslutet, att arbetsförmågan
hos en försäkrad som undergår arbetsprövning på grund av särskilda
förhållanden icke anses vara nedsatt med minst hälften, har den nya regeln
fått gälla även arbetsprövning. Härigenom vinnes överensstämmelse med
det föreslagna stadgandet i 23 § om att sjukpenning inte skall utgå under tid,
då en försäkrad undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. Med hänsyn
till att bestämmelsen bör avse endast arbetsprövning och yrkesutbildning,
som utgör arbetsvärd, har vidare angivits, att förmedling skall ha
skett genom arbetsvårdsorgan, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna
och arbetsvårdsorgan hos landsting och kommuner.»
Lagrådet
Lagrådet har anfört:
»Lagrådet vill understryka, att mera genomgripande ändringar böra anstå
för att behandlas i det av departementschefen inledningsvis berörda
större sammanhanget. Vid en allmän översyn av sjukförsäkringen erhålles
nämligen osökt en överblick, som ställer frågorna i klarare dager och gör
deras lösning enklare. Ett förslag av så begränsad räckvidd som det remitterade,
vilket dock är ägnat att väsentligen undanröja olägenheterna av
gällande regler, synes däremot lämpligen kunna genomföras genom en
partiell reform.
Vad angår formuleringen av det nya stycket i 11 §, hemställer lagrådet
om uttryckligt angivande, att den försäkrade icke kan förlora sin rätt till
sjukpenning under vilandeperioden. Enligt den lydelse, som lagrådet vill
förorda, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att
vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenningklass
än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen
började.»
Departementschefen
\ad lagrådet anfört har beaktats av föredragande departementschefen i
hans anförande i samband med propositionens avlåtande.
Utskottet
Med rehabilitering avses i detta sammanhang åtgärder som syftar till att
minska följderna av sjukdom och invaliditet. Inom rehabiliteringsverksam
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 27
heten skiljer man mellan medicinskt och arbetsmarknadsmässigt betingade
åtgärder; de senare benämnes i allmänhet arbetsvärd.
Rehabiliteringen är av utomordentligt värde såväl för den enskilde som
för samhället. Tack vare rehabilitering har åtskilliga handikappade människor
fått möjlighet att fylla en uppgift i arbetslivet och därigenom helt
eller delvis trygga sin och sin familjs försörjning.
I propositionen föreslås ökade insatser från sjukförsäkringen till fromma
för rehabiliteringen. I detta syfte rekommenderas, att inom varje centralsjukkasseområde
bildas ett samarbetslag med representanter från sjukkassorna
och arbetsvårdsorganen, vilka skall ha till uppgift att pröva arbetsvårdsbehovet
hos personer, som uppburit sjukhjälp under viss längre tid.
Vidare föreslås i propositionen att sjukpenningförsäkringen skall vara vilande
under den tid den försäkrade undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning
och yrkesutbildning. Härmed uppnås att vederbörande genom att
under arbetsprövningen eller yrkesutbildningen icke ta sin sjukpenningförsäkring
i anspråk undgår risken att vid ett återfall i sin tidigare sjukdom
vara utförsäkrad. Vidare riskerar han inte att på grund av lägre inkomster
under arbetsprövningen eller yrkesutbildningen få sin sjukpenningförsäkring
nedsatt till lägre sjukpenningklass. Att sjukpenning icke skall utgå
under arbetsprövning och yrkesutbildning kan förefalla som en försämring.
De som undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning är emellertid berättigade
till utbildningsbidrag. Detta bidrag är behovsprövat. Ett bortfall av
sjukpenningen medför därför i allmänhet en motsvarande förbättring av
utbildningsbidraget. Någon försämring av de totala förmånerna avses således
icke.
Även i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
föreslås genom propositionen ändringar syftande till förbättringar för dem
som undergår rehabilitering. Enligt dessa författningar skall vid bedömande
av frågan i vad mån skada medfört nedsättning av arbetsförmågan hänsyn
tagas till såväl den skadades förmåga att utöva sitt yrke som hans möjligheter
att mera allmänt sett bereda sig inkomst av arbete. Därest den skadade
undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att
väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda
sig arbetsinkomst, skall emellertid vid bedömande av arbetsförmågans
nedsättning under utbildningstiden även beaktas i vad mån utbildningen
medför hinder för honom att utföra förvärvsarbete. Enligt förslaget i propositionen
skall vad som sålunda gäller beträffande yrkesutbildning utsträckas
till att gälla jämväl i fråga om arbetsprövning.
De nu redovisade förslagen utgör enligt utskottets uppfattning en välbehövlig
förstärkning av socialförsäkringens bidrag till dem som undergår
rehabilitering. Utskottet tillstyrker därför förslagen.
Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning hade föreslagit
ytterligare förbättringar i socialförsäkringens stöd åt dem som undergår re
-
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959
habilitering. De former av medicinsk rehabilitering som benämnes funktionsprövning
och arbetsterapi skulle sålunda berättiga till ersättning enligt
sjukförsäkringslagen, yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen.
Vidare föreslog utredningen gynnsammare regler i dessa författningar
för dem som undergår arbetsträning. Dessa förslag har icke upptagits
i propositionen. Föredragande departementschefen har som skäl härför
framhållit bl. a., att begreppen funktionsprövning, arbetsterapi och arbetsträning
inte är klart avgränsade till sin innebörd. Vidare har departementschefen
anfört att en utvidgning av ersättningsrätten till nya behandlingsformer
borde anstå till den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen.
Utskottet finner de av departementschefen anförda skälen för ytterligare
anstånd med prövningen av dessa frågor bärande.
Sjukresorna m. m.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i samband med lagrådsremissen
anfört:
»Sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser bör syfta till att bereda
försäkrade, som inte är bosatta på kort avstånd från läkare eller sjukvårdsinrättning,
möjlighet att få erforderlig vård utan alltför betungande
reseutgifter. Bestämmelserna bör samtidigt vara så utformade, att de försäkrade
har intresse av att i möjlig mån hålla resekostnaderna nere. Med
hänsyn till det angelägna i att undvika irritation bland de försäkrade och
en betungande administrationsapparat bör reglerna vara så lätthanterliga
och lättfattliga som möjligt. En avvägning bör således ske mellan kravet
på ett skäligt försäkringsskydd och intresset av administrativ enkelhet och
rimliga kostnader.
Enligt de nuvarande bestämmelserna i SFL ersättes endast resor, som
företages i samband med erhållande av läkar- eller sjukhusvård. Vid övervägande
av vilka slags resor som bör omfattas av försäkringsskyddet
anser jag i likhet med utredningen, att tiden ännu inte
är inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid erhållande av
sjukvård som meddelas av annan än läkare, t. ex. sjuksköterska. Spörsmålet
om en eventuell utvidgning av ersättningsrätten torde böra anstå till den
allmänna översynen av SFL, som enligt vad jag i det föregående anfört
torde kunna förväntas inom en förhållandevis nära framtid. I fråga om vanföras
resor till och från ortopediska kliniker framhåller utredningen såsom
önskvärt, att tillämpningsföreskrifter utfärdas till ledning för praxis, som
för närvarande med hänsyn till olika tolkningar av sjukdomsbegreppet är
mindre enhetlig. Utfärdandet av sådana föreskrifter torde få ankomma på
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år t959
riksförsäkringsanstalten, som bör samråda med medicinalstyrelsen vid bestämmelsernas
utarbetande.
Vad jag nyss uttalat rörande utvidgningar av tillämpningsområdet för
ersättningsreglerna, gäller givetvis även den av utredningen behandlade
frågan om ersättning för resor för erhållande av sjukgymnastisk och annan
i 18 § SFL angiven fysikalisk behandling. Såsom utredningen funnit bör
vidare ifrågavarande behandlingar och sådan konvalescentvård som avses i
nämnda paragraf i reseersättningshänseende bedömas enhetligt. En utvidgning
av försäkringsskyddet till att omfatta ersättning för samtliga dylika
resor torde komma att medföra sådana kostnadsökningar, att åtskilliga
lokalsjukkassor skulle tvingas att icke oväsentligt höja avgifterna. Frågan
om en utvidgning av ersättningsrätten i angiven omfattning bör även med
hänsyn härtill lösas i ett större sammanhang. Jag delar därför utredningens
uppfattning att någon ändring av förevarande bestämmelser för närvarande
inte bör göras.
Utredningens förslag om ersättning för övernattningskostnader
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.
Det synes mig angeläget, att det i detta avseende genomföres en
förbättring av försäkringsskyddet, vilken särskilt kommer befolkningen i
avlägset belägna trakter till del. Jag förordar därför, att ersättning skall
kunna utgå för övernattningskostnader.
Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att en anhörig eller
någon annan följer honom till läkaren eller sjukvårdsinrättningen, utgår
även ersättning för följeslagarens resa. Däremot ersättes
icke kostnad, som den försäkrade kan ha haft för att gottgöra följeslagaren
den inkomstförlust, som denne fått vidkännas i anledning av resan. Utredningen
finner detta otillfredsställande men anser sig inte kunna förorda
någon generell ersättningsrätt för dylika fall. Utredningen har begränsat
sig till att föreslå rätt till ersättning för följeslagares inkomstförlust för
det fall, att den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt
sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförbara
förhållanden. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen med
undantag av statskontoret och riksförsäkringsanstalten, vilka framhåller,
att tillämpningen av en dylik regel skulle medföra administrativa s^righeter.
I likhet med flertalet remissorgan anser jag, att rätt till ersättning för
följeslagares inkomstförlust bör föreligga i den utsträckning utredningen
angivit. Sådana fall som omfattas av förslaget är inte helt ovanliga och det
rör sig därvid ofta om relativt stora kostnader för den försäkrade. Såsom
statskontoret och riksförsäkringsanstalten framhållit kan det emellertid inte
sällan bereda svårigheter att beräkna den inkomstförlust som skall ersättas.
Därest det överlämnas åt sjukkassorna att fritt pröva ersättningsfrågor av
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
detla slag, föreligger risk för betydande olikheter i tillämpningen. En maximering
av beloppet synes därför ofrånkomlig. Härför talar också kostnadsskäl.
En lämplig lösning synes vara, att ersättningen för dag högst får beräknas
å det belopp, som motsvarar högsta sjukpenningen, dvs. 20 kronor.
Vid resor till och från sjukvårdsinrättning kan ersättning enligt gällande
bestämmelser utgå också för kostnaden för vårdare. Som regel är det här
fråga om ersättning till vårdare i allmän tjänst. I det
övervägande antalet fall då sådan vårdare medföljer vid sjukresa gäller
det överflyttning av en patient från en sjukvårdsinrättning till en annan,
varvid som regel någon inom sjukvårdsväsendet anställd medföljer. Vid
överflyttning från ålderdomshem till sjukvårdsanstalt förekommer det, att
en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.
Vårdaren erhåller ofta ersättning av sin huvudman, som i sin tur debiterar
den sjuke kostnaderna för vårdare, varefter den sjuke erhåller ersättning
för sina utgifter av sjukkassan. Det förekommer emellertid även, att den
sjuke ersätter vårdaren direkt utan förmedling av huvudmannen.
Utredningen ifrågasätter om det är motiverat alt i de angivna fallen göra
den sjuke betalningsskyldig för vårdarens resekostnader och finner det
under alla omständigheter framstå som en onödig och tyngande omgång att,
när huvudmannen ersätter sin personal för sådana resor, ersättning därefter
skall uttagas av sjukförsäkringen. Utredningen anser därför, att ersättning
från sjukförsäkringen ej bör utgå för kostnader för vårdare, som är anställd
i allmän tjänst.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 19 till årets riksdag med förslag till sjukhuslag
in. in. behandlas utredningens förslag angående kostnaderna för
överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrättningar. Föredragande
departementschefen anförde vid anmälan av nämnda lagstiftningsfråga i
statsrådet, att den huvudmännen i sjukhuslagen ålagda vårdskyldigheten
bör anses medföra ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjukvårdsanstalter
med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande
på patientens begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen.
Vidare uttalades på angivna skäl, att endast de resor som avser överflyttning
av patient från sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt,
skall ersättas av sjukförsäkringen. Riksdagen har bifallit den
förenämnda propositionen och därvid godtagit departementschefens uttalanden
i denna del (L5U 7; rskr. 137).
Genom denna uppdelning av kostnaderna för ifrågavarande överflyttningsresor
torde, med hänsyn till att det huvudsakligen är vid överflyttningsresor
som vårdare erfordras, kostnaderna för flertalet vårdarresor
komma att automatiskt överföras på huvudmännen. De av utredningen påtalade
olägenheterna kommer således i väsentlig mån att undanröjas. Det
kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt att beträffande andra resor
31
Andra lagutskottets utlåtande nv 45 år 1959
än de överflyttningsresor, för vilka huvudmännen skall svara, genomföra
den ändring i bestämmelserna om ersättning för vårdares resekostnad, som
utredningen föreslagit. Avgörande bör vara, att den sjuke själv inte behöver
svara för ifrågavarande kostnader. Såsom utredningen framhåller talar
praktiska skäl för att huvudmännen svarar för kostnaderna för sådana
vårdare, som är anställda i deras tjänst. Man synes kunna utgå från att vederbörande
huvudmän i regel inte kommer att utkräva någon ersättning av
de sjuka för dessa kostnader. På grund härav anser jag mig för närvarande
icke böra föreslå ändrade bestämmelser härutinnan.
I fråga om den försäkrades självrisk i form av karensbelopp vid
resor för erhållande av läkarvård gäller för närvarande som huvudregel, att
försäkringen ersätter tre fjärdedelar av resekostnaden, i den mån denna
överstiger 4 kronor för första besöket hos läkaren och 1 krona för varje
återbesök. Av kostnaden för återbesök behöver den försäkrade själv dock ej
svara för mer än 2 kronor. I vissa fall ersättes hela kostnaden i vad den överstiger
det fasta karensbeloppet. Beträffande dessa regler föreslår utredningen
betydande ändringar. Förslaget innebär, att självrisken skall vara enhetlig
för olika slags resor samt utgöras endast av ett fast karensbelopp, utöver vilket
kostnaden ersättes i sin helhet. Slopandet av de nuvarande bestämmelserna
om differentierade karensbelopp motiveras främst av att dessa bestämmelser
enligt vunnen erfarenhet leder till slumpmässiga resultat. Syftet med
den föreslagna omläggningen är i övrigt att förenkla reglerna och befria sjukkassorna
från handläggning av ärenden avseende kostnader av ringa storlek
samt att förbättra ersättningen för dem som har höga kostnader, därför att
de bor långt från läkare. Såsom karensbelopp föreslår utredningen 4 kronor.
Vid ett sådant belopp räknar utredningen med att förslagen i övrigt inte skall
leda till några kostnadsökningar för sjukförsäkringen eller för staten. För
de tre största städerna i riket föreslås dock självrisken uppgå till 5 kronor.
När det gäller resor till och från sjukvårdsinrättning i samband med sluten
sjukhusvård föreslår utredningen inte några ändrade självriskbestämmelser.
Utredningens förslag om ett enhetligt fast karensbelopp för skilda slags
resor och om slopande av det rörliga karensbeloppet tillstvrkes i samtliga
remissyttranden. Jag biträder dessa förslag. Endast i fråga om karensbeloppets
storlek råder delade meningar bland remissorganen. Att avgöra hur
stort karensbeloppet lämpligen bör vara är givetvis vanskligt. Det kan icke
bestridas, att utredningens förslag för vissa försäkrade medför en försämring.
Å andra sidan är det tydligt, att de nuvarande karensbeloppen framstår
som låga. Med hänsyn även till den administrativa vinsten av ett icke
alltför lågt karensbelopp och till det angelägna i att söka undvika en ökning
av sjukförsäkringens sammanlagda utgifter, anser jag mig därför böra
biträda utredningens förslag om ett enhetligt karensbelopp av som regel 4
kronor. Eftersom jag i det följande föreslår, att reglerna om begränsning av
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
ersättningen med hänsyn till valet av läkare icke skall tillämpas i de tre
största städerna, anser jag det motiverat att karensbeloppet för resor i dessa
städer bestämmes till 5 kronor.
Utredningen har föreslagit, att resa som företages till läkare och som därifrån
omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning i enlighet med remiss
av läkaren skall anses som en enda sammanhängande resa. Jag biträder
detta förslag.
I likhet med utredningen finner jag inte anledning att såsom på vissa håll
föreslagits införa en regel om att belopp understigande en krona inte skall
utbetalas.
I fråga om valet av läkare gäller såsom huvudregel, att ersättning
för läkarvårdsresa får utgivas högst såsom vid besök hos provinsialläkare
eller stadsläkare i det distrikt där den försäkrade vistas. Högre ersättning
må dock utgå, om den försäkrade sökt läkarvården vid allmänt sjukhus eller
för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller
till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller
stad utanför landstingskommun. Sådan högre ersättning utgår dock endast,
då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättningen
eller, under vissa förutsättningar, vid olycksfall. Ersättning utgår därvid
högst för kostnaden för resa till och från närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas.
Såsom utredningen funnit bör huvudregeln liksom hittills vara, att resekostnadsersättningen
begränsas till den ersättning som skulle ha utgått vid
besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare. För att en sådan regel
skall fungera tillfredsställande krävs emellertid, att vård som regel skall
kunna beredas den sjuke av ifrågavarande tjänsteläkare. Så är icke fallet i
de största städerna, där tjänsteläkarna är relativt få och inte har samma
uppgifter som provinsialläkare och stadsläkare i mindre städer. I de största
städerna måste därför de försäkrade i huvudsak anlita privatpraktiserande
läkare och poliklinikläkare. Till följd av ifrågavarande begränsningsregel
kan försäkringsskyddet i dessa städer icke anses fullt tillfredsställande ordnat.
Bestämmelsen medför för dessa fall även betydande administrativa svårigheter.
Det bör därför övervägas, om inte regeln bör slopas såvitt avser de
största städerna. Om så sker uppstår visserligen ökade kostnader för försäkringen,
men kostnadsökningen torde bli av liten omfattning, därest karensbeloppet
såsom tidigare föreslagits för dessa städers vidkommande
bestämmes till 5 kronor. Jag förordar därför, att ifrågavarande begränsningsregel
slopas beträffande resor inom verksamhetsområdena för Stockholms,
Göteborgs och Malmö centralsjukkassor. Såsom utredningen framhållit, bör
möjlighet hållas öppen för Kungl. Maj:t att utsträcka undantaget till att
gälla andra centralsjukkasseområden.
Såsom ytterligare undantag från huvudregeln, att ersättning ej får utgå
33
Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959
med högre belopp än som skulle ha utgått vid besök hos vederbörande provinsialläkare
eller stadsläkare, bör liksom hittills gälla, att ersättning i
vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts
vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Denna högre
ersättning utgår som tidigare berörts för närvarande endast då den försäkrade
erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning eller då den försäkrade
på grund av olycksfall sökt vård vid allmänt sjukhus och det kan
antagas att han varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus.
Utredningen föreslår, att den högre ersättningen skall utgå även då en försäkrad,
som är i trängande behov av läkarvård, ej kunnat anträffa tjänsteläkare
inom rimlig tid. Utredningen anför som exempel, att tjänsteläkaren
varit på sjukresa eller själv insjuknat.
Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig detta förslag under hänvisning
bl. a. till att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma
att bereda svårigheter. Även Sveriges läkarförbund har uttryckt farhågor för
tolkningssvårigheter. Dessa svårigheter bör emellertid inte överdrivas. Den
föreslagna bestämmelsen synes kunna tillämpas så, att den försäkrade erhåller
den högre ersättningen om han kan styrka, att han otvetydigt varit i
trängande behov av läkarvård och att vederbörande tjänsteläkare inte kunnat
anträffas. Någon särskild utredning från sjukkassans sida bör således
inte förekomma. Riksförsäkringsanstalten har vidare funnit det svårförståeligt,
att en försäkrad, vilken till följd av provinsialläkarens frånvaro
söker vård hos en annan läkare, som har mottagning på samma avstånd
från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen, endast får ersättning
såsom vid resa till provinsialläkaren, medan ersättningen blir väsentligt
bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen. Vad riksförsäkringsanstalten
sålunda anfört bör beaktas. I båda dessa fall har den försäkrade
ett berättigat intresse av att erhålla den högre ersättningen. Jag
föreslår därför, att försäkrad som i angivna fall besöker annan läkare än
provinsial- eller stadsläkaren i distriktet skall erhålla den högre ersättningen.
Vad utredningen föreslagit om att sjukhusläkares anmodan till försäkrad,
som åtnjutit sluten sjukhusvård, att företaga återbesök skall anses som hänvisning
till öppen vård vid sjukhuset har jag intet att erinra mot. Det synes
emellertid böra ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda föreskrifter
härom.
Såsom utredningen föreslagit anser jag, att sjukvårdsanstalt, vilken är
upptagen i den av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen över anstalter, som
är att anse som sjukvårdsanstalter jämlikt SFL, vid hänvisning och i därmed
jämställt fall bör vara likställd med allmänt sjukhus. Med hänsyn
bl. a. till svårigheten att bestämma, vilka läkare som skall anses som specialister,
bör hänvisning till privatpraktiserande specialist däremot inte jämställas
med hänvisning till sjukvårdsinrättning.
Beträffande utredningens förslag till riktlinjer för prövningen av frågan
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 2 avd. Nr 55
34 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
vilket allmänt sjukhus, som vid hänvisning skall anses vara det närmaste
där vården kan meddelas, har olika meningar gjort sig gällande vid tillämpningen.
Vid bedömningen bör enligt min mening eftersträvas, att en försäkrad,
som i enlighet med läkares hänvisning sökt vård på ett visst sjukhus,
inte går miste om ersättning för resan till detta sjukhus, till följd av
att sjukkassan och den hänvisande läkaren har olika åsikt angående vilket
sjukhus, som varit det närmaste där vården kunnat meddelas. Vidare bör
undvikas, att sjukkassornas handläggning av ärendena blir tidsödande.
Jag anser därför i likhet med utredningen, att remiss till allmänt sjukhus
inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, i allmänhet bör
godtagas i ersättningshänseende, därest icke särskild anledning föreligger
till en annan bedömning. Hänvisning för öppen vård vid sjukvårdsinrättning
utanför det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, bör godtagas
endast om särskilda skäl förebragts.
Vad jag nyss anfört angående prövningen av remiss till öppen vård vid
sjukhus torde i huvudsak böra gälla även prövningen av den remitterande
läkarens val av sjukvårdsinrättning vid hänvisning till sluten
vård. Då det får förutsättas, att hänvisning för specialistvård vid sjukhus
regelmässigt grundas på medicinska överväganden, bör i dylikt fall även
remiss till allmänt sjukhus i annat sjukvårdsområde än det där vårdbehovet
uppkommit i regel godtagas.
Från skilda håll har föreslagits, att resa till Spenshults reumatikersjukhus
i ersättningshänseende helt skall jämställas med resa till allmänt sjukhus.
Såvitt avser resor för öppen vård, blir detta önskemål tillgodosett genom
vad jag tidigare föreslagit angående sjukvårdsanstalter, som upptagits i
Kungl. Maj :ts förteckning. Med hänsyn till pågående utredning angående
ansvaret för reumatikervården anser jag det däremot icke lämpligt att i
fråga om resor för sluten vård nu föreslå en särbestämmelse beträffande
Spenshults sjukhus.
Beträffande ersättning för återresa från läkare stadgas
för närvarande, att ersättning får utgivas högst för resa till den plats där
resan till läkaren påbörjades eller till den försäkrades bostad i vad resan till
denna är högst en mil längre än resan till den förstnämnda platsen. Utredningen
föreslår, att enmilsregeln slopas och ersättes med en regel om att ersättning
för resa till den försäkrades bostad icke skall utgå. Undantag skall
dock göras för det fall att behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen
och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.
I sistnämnda fall föreslås återresan till bostaden bli ersatt utan
begränsning.
I likhet med utredningen anser jag det inte tillfredsställande, att såsom
för närvarande är fallet en person, som råkar ut för olycksfall eller eljest
blir sjuk på arbetsplatsen och efter läkarbesök transporteras till bostaden,
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 35
själv skall behöva svara för en betydande del av kostnaderna för resan tillbaka
till bostaden. Vid denna måste ju ofta begagnas ett annat och betydligt
dyrare färdsätt än det han använder vid sina dagliga resor till och från arbetsplatsen.
En utvidgning av försäkringsskyddet synes påkallad beträffande
dylika fall. Jag tillstyrker utredningens förslag.
Såsom gällande regler om ersättning för återresa från sjukvårdsinrättning
efter sjukhusvård är utformade, utgår full resekostnadsersättning
utöver karensbeloppet för sådan återresa, när vårdbehovet
uppkommit inom det egna länet oavsett belägenheten av den sjukvårdsinrättning,
där vården meddelats, medan ingen som helst ersättning för
återresa utgår, om sjukvårdsbehovet uppkommit utom det egna länet och
vården meddelats vid sjukhus utom nämnda län. Utredningen har nu föreslagit,
att samma begränsningsregler i fråga om sjukhusval skall tillämpas
vid intagningsresa och vid återresa. Vidare föreslås, att ersättning för återresa
skall kunna utgivas, då en försäkrad blivit i behov av sjukhusvård under
vistelse utanför det egna länet och intagits på sjukvårdsinrättning utanför
detta. Ersättningsunderlaget föreslås begränsat till kostnaden för resa till
den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet
av sjukhusvård uppkommit inom en gränskommun till det egna länet och
sjukvårdsinrättningen inte är belägen på längre avstånd från den försäkrades
bostad än närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,
föreslås dock ersättning få utgå för resa till bostaden.
Såsom utredningen föreslagit bör de begränsningsregler beträffande sjukhusvalet,
som gäller för intagningsresa, även avse återresa. Vad angår det
fall att någon insjuknar utom det egna länet och blir intagen på sjukhus
utom nämnda län inträffar det ofta, att en person som tillfälligt vistas utom
det egna länet, exempelvis på grund av arbete eller under semester, efter
sjukhusvistelsen återvänder till sin tillfälliga vistelseort. Det förekommer
även, att personer, som är bosatta i närheten av en länsgräns och har sitt
arbete i annat län än det där de är bosatta, blir sjuka eller drabbas av
olycksfall på arbetsplatsen och intages på sjukhus i det främmande länet.
Det kan icke anses skäligt, att i dessa fall den försäkrade, såsom blir följden
av gällande regler, själv skall behöva svara för sina återresekostnader.
Enighet synes råda om att en utvidgning av försäkringsskyddet är erforderlig,
när det gäller återresa från utomlänssjukhus. Utredningens förslag till
ändrade bestämmelser härutinnan synes mig böra godtagas. Det må erinras
om att de ändrade reglerna också kommer att gälla återresa efter vård på
förlossningsanstalt.
Frågan om kostnaderna för flyttning av patienter mellan
sjukvårdsinrättningar har fått sin lösning genom statsmakternas
beslut i samband med antagande av ny sjukhuslag. Härom får jag hän
-
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959
visa till vad jag tidigare anfört under avsnittet om reseersättning för vårdare
i allmän tjänst.
Vad beträffar taxebestämmelserna och sjukkassornas rätt att
träffa avtal om sjuktransporter, finner jag mig kunna biträda
utredningens förslag.
Från olika håll har föreslagits slopande av den nu gällande regeln att den
försäkrade för erhållande av ersättning för resa till och från läkare skall
avge skriftligt intyg om att resan huvudsakligen föranletts
av behovet av läkarvård. Som skäl har anförts, att bestämmelsen
förorsakar betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för
försäkringen.
Med hänsyn till att en icke oväsentlig förenkling av handläggningen av
reseersättningsärendena synes vara att vinna och då det kan ifrågasättas,
om ifrågavarande bestämmelse utgör något effektivt skydd mot missbruk,
föreslår jag att bestämmelsen ändras, så att intyg skall avgivas endast då
sjukkassan finner det erforderligt.
Slutligen vill jag upptaga det av utredningen berörda spörsmålet om ersättning
i vissa fall för resekostnader vid isolering av smittbärare.
Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person,
som utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epidemivårdanstalt
eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av
vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är
smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall
under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få ersättning
även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare utbetalas
av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna
för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbärare
stå för själv.
Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara
för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårdsnämndens
åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med
ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa
resekostnader.
I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv
skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det
tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämpligast
torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostnaderna
för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör
således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederbörande
sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av
37
Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959
statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvudtiteln
upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför,
torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag
erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt
smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestämmelser,
som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning
för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens
åläggande.»
Vidare har föredragande departementschefen uttalat, att vissa av bestämmelserna
angående reseersättning lämpligen torde böra inflyta i en av
Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse med tillämpningsföreskrifter till 16 och
17 §§ sjukförsäkringslagen. Ett utkast till en sådan kungörelse har såsom
bilaga fogats vid propositionen. Utkastet har fogats som bilaga jämväl vid
detta utlåtande.
Lagrådet
Lagrådet har beträffande de föreslagna ändringarna i 16 § sjukförsäkringslagen
anfört:
»I 16 § regleras resor till och från läkaren. Ersättning i anledning av återresa
utgår enligt förslagets tredje stycke såsom för resa antingen till den
plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades bostad.
Alternativet med ersättning såsom för resa åter till bostaden, fastän resan
till läkaren skett från annan plats, får dock den försäkrade välja endast,
om resan till läkaren antråtts från den försäkrades arbetsplats och den
försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.
Som motiv för den föreslagna rätten till ersättning för återresa till bostaden
anfördes i betänkandet (SOU 1958:23 s. 94), att resekostnadsersättning
rimligen bör beräknas på hela resan till bostaden, när någon insjuknar
på sin arbetsplats och efter läkarbesök reser hem till sin bostad. I övriga
fall bör däremot ersättningsrätten vid återresa till bostaden efter besök hos
läkare, enligt motiveringen i betänkandet, vara begränsad, ty eljest skulle
ersättning för en längre återresa till bostaden komma att utgå jämväl i
en rad fall, när behovet av läkarvård inte uppkommit på arbetsplatsen.
Den föreslagna lagtexten överensstämmer icke med betänkandets motivering,
som lämnats utan erinran av departementschefen. Enligt lagtexten
är nämligen rätten till ersättning för återresa till bostaden icke beroende av
om behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen och föranlett resan
till läkaren; även senare resor för omläggningar skulle exempelvis medföra
samma rätt. Enligt vad lagrådet under hand inhämtat har en dylik
generell utformning av rätten till ersättning vid återresa ansetts motiverad
av praktiska skäl ej minst för att undvika utredningar om var behovet av
läkarvård kan hava uppkommit. Lagrådet har för sin del icke något att
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 55 år 1959
erinra mot att bestämmelsen i sak erhåller det av departementschefen föreslagna
innehållet.»
Motioner
Frågan om vilka kostnader som bör ersättas behandlas i
motionen 11:035, där det hemställes, att riksdagen måtte besluta, »att § 7
andra stycket i kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ om
allmän sjukförsäkring gives sådan ordalydelse att sjukförsäkrad erhåller
full ersättning för återresa från läkare med annat trafikmedel än reguljär
förbindelse i de fall dagliga reguljära trafikförbindelser mellan läkarort och
hemort eller arbetsplats icke finns».
Till motivering för sitt yrkande har motionärerna anfört:
I § 7 i utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§
lagen om allmän sjukförsäkring behandlas ersättning för försäkrads utgift
för övernattning, när försäkrad vid besök hos läkare måste övernatta på
främmande ort, därför att återresa med fortskaffningsmedel i reguljär trafik
inte kunnat avslutas före kl. 24 den dag återresan anträddes. Logiersättningen
skall utgå med högst 15 kronor för natt. Har övernattning ej
skett, utan vederbörande i stället utnyttjat annat färdmedel än det ovan
sagda och skall, säger utkastet, »kostnadsjämförelse göras för bestämmande
av det billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn
till den sjukes tillstånd kunnat användas, skall kostnaden för övernattningen
beräknas utgöra 15 kronor för natt».
För icke få platser i vårt land finnes det reguljära trafikförbindelser endast
en gång per dag, i vissa fall ännu mera sällan. Om en sjuk person på
grund av lång väntetid hos läkare inte hinner resa tillbaka till sin hemort
med dagens sista reguljära trafikförbindelse, kan det bli fråga om övernattning
inte endast en natt utan flera nätter. Vederbörande kan då välja
att i stället utnyttja annat trafikmedel, exempelvis taxibil, och då få ersättning
efter en kostnadsjämförelse enligt en övernattningskostnad av 15
kronor för natt. Färdsträckan kan emellertid vara så lång att kostnaden
för resa med taxibil blir högre än den ersättning som kan utgå enligt reglerna
i kungörelseutkastets § 7. En tidigare återresa än den som möjliggöres
genom reguljär trafikförbindelse kan emellertid innebära en betydande
ekonomisk fördel för både den enskilde och samhället. I sådant fall
skulle det vara en avgjord fördel om bestämmelserna i kungörelseutkastets
§ 7 andra stycket formulerades så, att den sjukförsäkrade får full ersättning
för återresa med annat trafikmedel än reguljär förbindelse, exempelvis
taxibil, i de fall dagliga reguljära trafikförbindelser icke finns mellan läkarorten
och hemorten eller arbetsplatsen och således övernattning skulle
sträcka sig över mera än en natt.
I fråga om ersättning för följeslagares resa hemställes i
motionen 11:035, att riksdagen måtte besluta, att 8 § andra stycket i utkastet
till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring »utformas så, att större precisering av begreppet
''avsides belägen plats’ och därmed jämförliga förhållanden åstadkommes».
Till motivering för sin hemställan anför motionärerna, att de finner
39
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
nämnda stadgande »så allmänt formulerat att det för en sjukkassa torde
bli ytterst vanskligt att med säkerhet kunna tillämpa bestämmelsen i förslagets
anda». För alt möjliggöra så enhetlig bedömning som möjligt är
det enligt motionärernas uppfattning av vikt att en större precisering av
stadgandet åstadkommes.
Frågan om karensbelopp behandlas dels i motionerna 1:522 och
11: 626, dels i motionen II: 627.
I motionerna I: 522 och II: 626 hemställes att reseersättning icke måtte
utbetalas, om ersättningsbeloppet understiger en krona.
Till motivering för sitt yrkande har motionärerna anfört:
Den offentliga administrationen har varit föremål för en betydande ansvällning
under senare år. Inte minst ur statsfinansiell synpunkt är det
angeläget, att alla möjligheter till besparingar och förenklingar inom administrationen
tillvaratages. Skall allmänhetens förtroende för den offentliga
verksamheten kunna bevaras, är det nödvändigt att det råder rimliga
proportioner mellan utbetalat ersättningsbelopp och administrativ kostnad.
Så är enligt vår mening icke fallet med här nämnda ersättningsbelopp
understigande en krona. Sådana belopp bör ej utbetalas.
Det kan mot detta erinras, att vissa försäkringstagare kan få betala upp
till 5 kronor av resekostanden själva, medan andra ej behöver betala mer
än 4 kronor. Det skulle sålunda vara en orättvisa mot de förstnämnda. De
som har längre och dyrare resor till läkare eller sjukvårdsinrättning måste
dock ta mera tid i anspråk för dessa och gör på så sätt en större förlust än
mera närboende. Även ur rent ekonomisk synpunkt måste således ifrågavarande
närboende alltjämt anses ha en mera gynnad ställning vid genomförande
av vårt förslag.
I motionen II: 627 hemställes, »att riksdagen, med bifall i övrigt till vad
Kungl. Maj :t föreslagit i proposition nr 161 med förslag till lag angående
ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, måtte avslå den föreslagna ändringen
av 16 § i sjukförsäkringslagen, vilket innebär att de nuvarande
bestämmelserna beträffande sjukresor bibehålies».
I motiveringen för sitt yrkande påpekar motionärerna, att slopandet av
det lägre karensbeloppet beträffande resor för återbesök vid läkarvård
samt regeln om högre karensbelopp i de tre största städerna medför en försämring
i vissa fall för de försäkrade. Motionärerna fortsätter:
Avsikten är sålunda att låta kostnaderna för de föreslagna smärre förbättringarna
för de sjuka bestridas genom försämringar för andra sjuka.
Sjukförsäkringslagen är en god social anordning. Men den uppvisar stora
brister, vilket förhållande vi påtalat vid upprepade tillfällen. Bland annat
kompenserar den långt ifrån inkomstbortfall vid sjukdom för det stora
flertalet sjukförsäkrade. Den bör sålunda förbättras i stället för att undergå
försämringar, och de förbättringar som kommer till stånd får icke kompenseras
genom försämringar av andra förmåner, såsom här är fallet.
Frågan om valet av läkare behandlas i motionerna 1:521 och
II: 628, där det yrkas, »att riksdagen måtte besluta, att första meningen
40 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
i 3 § kungörelsen angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring måtte erhålla följande lydelse:
Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhetsområdet
för Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Norrköpings allmänna centralsjukkassa,
skola bestämmelserna i 16 § andra stycket lagen om allmän
sjukförsäkring icke äga tillämpning.’»
Till motivering för yrkandet anför motionärerna, att den specialregel i
fråga om läkarval och karensbelopp, som avses skola gälla för de tre största
städerna, bör utsträckas att gälla även för Norrköping. Motionärerna fortsätter:
I
Norrköping finnas 6 stadsdistriktsläkare, medan antalet privatpraktiserande
läkare uppgår till cirka 25. Därjämte har flertalet läkare (ett 30-tal)
på stadens sjukhus mottagning i öppen vård. Enligt en år 1956 företagen
undersökning beräknades stadsdistriktsläkarnas andel av samtliga i staden
förekommande läkarkonsultationer till allenast 20 %. Med ledning av dessa
siffror framgår klart att stadsdistriktsläkarna äro alltför få till antalet för
att kunna lämna vård åt flertalet försäkrade. Ett bibehållande av begränsningsregeln
skulle därför komma att bygga på den medvetet oriktiga föreställningen,
all vården skulle kunna beredas av ifrågavarande läkare, medan
det är praktiskt omöjligt, att dessa läkare skulle kunna tillgodose alla medlemmars
behov av läkarvård.
I fråga om valet av sjukhus yrkas i motionen I: 516, att Spenshults
sjukhus skall jämställas med allmänt sjukhus. I detta syfte har i motionen
hemställts, »att riksdagen måtte föreslå Kungl. Maj:t sådan ändrad
lydelse av § 16 i den föreslagna lagen om allmän sjukförsäkring att orden
''eller som drives av’ utbytes mot ''eller vars drift bekostas av’».
Till motivering för sin hemställan har motionären anfört:
I kungl. brev av den 30 juni 1952 har Kungl. Maj:t till Riksföreningen
mot reumatism upplåtit det på Spenshults kronopark uppförda sanatoriet
jämte tillhörande markområden att av föreningen nyttjas som eftervårdsanstalt
för reumatiskt sjuka. Sedan hösten 1953 har detta sjukhus varit i
full drift och synes — att döma av den långa ko av sjuka väntande på intagning,
som förefunnits sedan sjukhusets öppnande — i hög grad ha tillvunnit
sig allmänhetens förtroende. Vid sjukhuset bedrives även på grund
av klientelets beskaffenhet omfattande arbets- och sysselsältningsterapi
samt viss arbetsvårdande verksamhet. 1952 och följande års riksdagar beviljade
tillsammans kronor 1 257 000 för sjukhusets ombyggnad, utrustning
samt omkostnader under ombyggnadstiden. Riksföreningen tillsköt
för detta ändamål kronor 384 000 och har sedermera tillskjutit ytterligare
kapital. Driften vid sjukhuset har dessa år skett utan statsbidrag, har helt
bekostats av de sjukas lokala sjukvårdshuvudmän, landstingen samt städerna
utanför landsting, genom driftbidrag, beräknade efter belagda vårdplatser.
Enligt nu gällande lag om allmän sjukförsäkring förstås med allmänt
sjukhus (§ 16): »sjukvårdsinrättning, som tillhör staten eller till vars drift
statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltar i
landsting och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt, ävensom sjukvårdsinrättning,
varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verk
-
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
samhet.» Då föreningen icke erhåller statsbidrag till driften, är Spenshults
reumatikersjukhus i lagens mening för närvarande icke att betrakta som
allmänt sjukhus, trots det att sjukhuset äges av staten, statsbidrag i så
väsentlig grad utgått till dess uppförande, ombyggnad och utrustning samt
driften helt bekostats och bekostas av allmänna medel. Riksföreningens
insats har visserligen ej heller varit obetydlig, beträffande driften är
densamma dock främst förmedlingsorganets. Besked om att sjukhuset ej
är att betrakta som allmänt sjukhus erhölls från riksförsäkringsanstalten
i dess cirkulär till de allmänna sjukkassorna nr 39/1956. Riksförsäkringsanstalten
meddelade att sjukkassorna av denna orsak icke fick lämna bidrag
till resa för intagning på sjukhuset som om detta hade varit allmänt
sjukhus.
Detta är av särskild betydelse för sjuka från Norrland och övriga delar
av landet på långt avstånd'' från sjukhuset. Att dessa långvarigt, ofta svårt
sjuka patienter på så sätt placeras i sämre ställning än övriga sjukhuspatienter
synes olyckligt. Skulle statsbidrag till driften ha utgått, skulle
lagens formella villkor för att sjukhuset skulle ha betraktats som allmänt
sjukhus ha uppfyllts, varigenom denna orätt för patienterna skulle ha
bortfallit.
Av denna orsak hemställde undertecknad jämte medmotionärer i motionerna
1:40 och 11:31 till 1957 års riksdag, att ett symboliskt statsbidrag
på ett litet belopp måtte tilldelas Spenshults reumatikersjukhus för dess
drift. Motionerna avslogs emellertid av riksdagen sedan statsutskottet i
sitt utlåtande nr 164/57 avstyrkt desamma under förmenande att frågan
praktiskt borde lösas i samband med den översyn av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om reseersättning över huvud taget, som då påbörjats.
Denna översyn är nu verkställd, och förslag till nya bestämmelser i denna
fråga föreligger i prop. 161. För de sjuka som intages å Spenshults reumatikersjukhus
innebär emellertid det nya förslaget ytterligare försämring.
Hittills har de visserligen ej erhållit ersättning för resa för intagning
å sjukhuset men dock ersättning för hemresan. Enligt nu föreliggande förslag
skulle de även mista denna senare hjälp och komma i än ogynnsammare
ställning gentemot övriga sjukhuspatienter.
Ser man på realiteterna, kan det knappast ha varit lagstiftarnas mening,
att ett sjukhus, som äges av staten, till vars uppförande och utrustning
stort statsbidrag ulgått och vars drift helt bekostas av allmänna medel, detta
till trots dock icke skall kunna betraktas som allmänt sjukhus. Paragrafens
ordalydelse synes enligt min uppfattning höra så ändras, att begreppet allmänt
sjukhus även kommer att omfatta sjukhus av denna typ. Till upplysning
kan meddelas, att Riksföreningen mot reumatism för närvarande —
på grund av det stora behovet av sjukvård av här ifrågavarande slag —
umgås med planer på skapande av ytterligare ett sjukhus alt drivas efter
samma principer, varvid dock riksföreningen formellt torde komma att stå
som sjukhusets ägare. Genom att ändra orden i § 16 i den föreslagna lagen
»eller som drives av» till »eller vars drift bekostas av» kommer sjukhus av
denna typ att innefattas i begreppet allmänt sjukhus i denna lag. Ovanskrivna
missförhållanden beträffande de sjukas reseersättningar från den
allmänna sjukförsäkringen kommer därigenom att korrigeras.
I fråga om ersättning för återresa från läkare har i motionen
II: 63i yrkats, att den nu gällande enmilsregeln måtte bibehållas vid
sidan av den i propositionen föreslagna regeln om ersättning för återresa
42 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
till bostaden för dem, som anträder resan till läkaren från sin arbetsplats
och som företar dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.
Till motivering för sitt yrkande har motionärerna anfört:
Ändringsförslagen---avser uppenbarligen att få bestämmelserna
om ersättning i samband med resa till och från läkare utformade så, att de
bättre än hittills överensstämmer med de aktuella behoven.
Ett uttryck för denna avsikt är förslaget till ändrad lydelse av 1947 års
lag § 16, som enligt förslaget i punkt c) andra stycket säger: »Ersättning
i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån
resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträtts från den försäkrades
arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden
och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning av återresa utgivas
för resa till den försäkrades bostad.»
Det ovan citerade förslaget har enligt departementschefsyttrandet tillkommit
för att en person som blir skadad eller sjuk på arbetsplatsen skall
få ersättning för resa till hemmet. Tyvärr synes oss emellertid den i propositionen
föreslagna formuleringen medföra en olycklig försämring i ett
annat avseende, nämligen då regeln uteslutits om ersättning för resa från
läkare till hemmet upp till en sträcka som är högst en mil längre än till den
plats, varifrån resan till läkaren påbörjades. Särskilt för befolkningen på
glesorter kan detta innebära en icke obetydlig försämring. Resa från en
glesort till närmaste tätort är ofta nödvändig redan för högst vardagliga
ändamål. Om en person under en sådan resa i tätorten blir sjuk eller råkar
ut för en olycka, får den sjuke eller skadade enligt den föreslagna lydelsen
av g 16 punkt c) ersättning för återresa endast till den plats, där olyckan
inträffade eller sjukdomen utbröt. Det förefaller oss rimligare att vederbörande
i ett sådant fall medges ersättning för resa till sitt hem under förutsättning
att detta inte ligger längre än en mil från den plats varifrån
resan till läkare påbörjades.
Utskottet
Reseersättningsbestämmelserna i sjukförsäkringslagen har varit föremål
för kritik både från allmänheten och från sjukkassorna. Knappt mer än
ett år efter lagens ikraftträdande den 1 januari 1955 gjordes vissa ändringar
i bestämmelserna. Under 1956 och 1957 års riksdagar väcktes ett flertal
motioner om förbättringar i sjukreseförmånerna. I anledning av den kritik
som sålunda framkommit tillkallades år 1957 den s. k. sjukreseutredningen
för att göra en översyn på området. I direktiven för utredningen uttalades,
att de grundtankar som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen skulle
vara vägledande även vid översynen. Vidare framhölls att utredningen borde
eftersträva att göra reglerna så enkla och lätthanterliga som möjligt.
De förslag sjukreseutredningen framlagt har i stort sett vunnit anslutning
från de i ärendet hörda remissorganen. De i propositionen framlagda förslagen
bygger i allt väsentligt på de lösningar utredningen förordat.
Beträffande vilka slag av resor som bör omfattas av
försäkringsskyddet har ifrågasatts, huruvida icke, i motsats till
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 43
vad nu gäller, även resor för erhållande av sjukvård, som meddelas av annan
än läkare, t. ex. av sjuksköterska eller sjukgymnast, borde göras ersättningsgrundande.
Denna tanke har emellertid avvisats. Därvid har framhållits,
att en sådan utvidgning av ersättningsbestämmelserna borde avse samtliga
resor för sjukvård, som meddelas av annan än läkare, och icke blott några
typer av sådana resor. Detta skulle, har det vidare anförts, i sin tur innebära
en väsentlig omläggning av de ersättningsregler som för närvarande
gäller, något som bör anstå till den bebådade allmänna översynen av sjukförsäkringen.
Utskottet delar den uppfattningen, att mera väsentliga utökningar av försäkringsskyddet
icke bör ske i samband med en partiell reform. Enligt utskottets
mening är det emellertid angeläget, att den allmänna översynen av
sjukförsäkringsbestämmelserna snarast kommer till stånd. Därvid kan bl. a.
dessa frågor bli föremål för förnyat övervägande.
Enligt vad som föreslås i propositionen skall i vissa fall ersättning kunna
utgivas för övernattningskostnader, som åsamkas den sjuke
vid sjukresa. Gällande regler innebär i princip, att endast direkta färdkostnader
med billigaste färdemedel ersättes. Eventuella övernattningskostnader
får sålunda bäras av den sjuke själv. De föreslagna reglerna,
mot vilka utskottet inte har något att erinra, innebär inte bara, att den,
som tvingas övernatta, skall kunna få ersättning för sina kostnader därför,
utan även att den, som för att undgå att övernatta valt ett dyrare
färdmedel, skall kunna få ersättning för detta färdmedel högst med belopp
som motsvarar kostnaden för billigaste färdmedel jämte inbesparade
övernattningskostnader.
I motionen II: 634 har hemställts om gynnsammare reseersättningsbestämmelser
i de fall där det saknas dagliga reguljära trafikförbindelser mellan
den ort, där läkarbesöket resp. sjukhusbesöket äger rum, och den ort,
till vilken den sjukes återresa ersättes. Motionärerna önskar, att den sjuke i
sådana fall skall kunna få ersättning för återresa med annat färdmedel än
de reguljära. Som skäl härför anföres, att det kan tänkas fall, där den sjuke
tvingas övernatta flera nätter och återresan är så lång, att kostnaden för
resa med reguljära färdmedel jämte övernattningskostnader inte täcker utgiften
för exempelvis färd med taxibil. Likväl skulle det, framhåller motionärerna,
innebära en betydande ekonomisk fördel för både den enskilde
och samhället, om den sjuke valde det dyrare färdsättet och därigenom
komme tidigare tillbaka.
I de fall, där resvägen inte är alltför lång, torde de i propositionen föreslagna
reglerna innebära, att den försäkrade kan erhålla ersättning för ett
dyrare, icke reguljärt färdmedel. Det är härvid att märka, att i de fall, då
den försäkrade skulle ha varit nödsakad att övernatta under flera nätter,
han också får tillgodoräkna sig motsvarande antal nattraktamenten. Mo
-
44
Andra lagutskottets utlåtande nr iö år 1959
tionärernas förslag skulle få nämnvärd betydelse endast då det är fråga om
verkligt långa avstånd. I sådana fall måste man å andra sidan räkna med
att resekostnaderna med icke reguljära färdmedel kommer att avsevärt överstiga
kostnaderna för resa med ordinarie färdmedel, även om sistnämnda
kostnader ökas med övernattningskostnader. Den av motionärerna föreslagna
regeln skulle således leda till en betydande utvidgning av ersättningsrätten.
Med hänsyn härtill finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas
förslag.
Enligt propositionen skall, i motsats till vad nu gäller, i vissa fall kunna
utgå ersättning för den förlust av arbetsförtjänst som följeslagare
lider, då han medföljer vid sjukresa. Sådan ersättning skall kunna utgivas i
de fall, då den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt
sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållanden.
Ersättningen är begränsad till högsta sjukpenningen, tjugo
kronor för dag.
I motionen II: 634 har hemställts om större precisering av uttrycket »avsides
belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållanden».
Att i lagtext uttömmande ange de fall, i vilka här avsedd ersättning skall
kunna utgå, är knappast möjligt. Enligt utskottets mening bör därför den
i propositionen upptagna bestämmelsen godtagas, och det får ankomma på
rättstillämpningen att utbilda fastare regler på området. Utskottet vill härvid
erinra om att riksförsäkringsanstalten enligt det vid propositionen fogade
utkastet till kungörelse skall ha befogenhet att utfärda föreskrifter om
tillämpningen av bl. a. förevarande bestämmelse.
I fråga om karensbeloppen vid läkarvårdsresor föreslås väsentligt
ändrade regler. Regeln om olika fasta karensbelopp vid resa för förstagångsbesök
och vid resa för återbesök skall sålunda utgå. I stället skall
gälla ett enhetligt fast karensbelopp om i allmänhet fyra kronor. Vidare skall
enligt förslaget det rörliga karensbeloppet slopas och alltså resekostnaderna
i princip helt ersättas, i den mån de överstiger det fasta karensbeloppet.
I motionen II: 627 har yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen, i
vad den innefattar ändring av 16 § sjukförsäkringslagen. Såsom skäl härför
har motionärerna anfört bl. a., att de förbättringar propositionen i förevarande
hänseende innehåller tas bort genom försämringar av andra förmåner.
Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning. Visserligen kan de nya
reglerna om karensbelopp innebära vissa försämringar i fråga om återbesöksresor,
men dessa försämringar torde i genomsitt mer än väl utjämnas
av den förbättring slopandet av det rörliga karensbeloppet medför. Dessutom
kommer de nya bestämmelserna att medföra en icke vinga lättnad i sjukkassornas
arbetsbörda. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionsyrkandet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1959 45
I motionerna I: 522 och II: 626 har hemställts, att reseersättning för sjukresa
och läkarvårdsresa icke skall utbetalas, om ersättningsbeloppet understiger
en krona. I motiveringen för detta yrkande har bl. a. anförts, att det
icke råder rimliga proportioner mellan utbetalad ersättning och administrativ
kostnad, i de fall då ersättningen icke uppgår till nämnda belopp.
Den i dessa motioner aktualiserade frågan har övervägts av såväl utredningen
som föredragande departementschefen. Utredningen har motiverat
sin avvisande hållning till en regel av den av motionärerna föreslagna innebörden
med att en sådan regel troligen skulle uppfattas som ett slags dubbel
självrisk och därigenom vålla onödig irritation bland de försäkrade. Departementschefen
har anslutit sig till utredningens uppfattning.
Även utskottet delar den mening som utredningen sålunda gjort sig till
tolk för. Därjämte vill utskottet tillägga, att det ytterst sällan torde förekomma,
att en försäkrad har anledning att göra sig ärende till sjukkassan
för att utfå enbart reseersättning. Utbetalning av reseersättning torde således
i de allra flesta fall ske i samband med utbetalande av annan ersättning
enligt sjukförsäkringslagen. Vid sådant förhållande kan någon nämnvärd
minskning av sjukkassornas arbete med utbetalningen av reseersättningar
icke uppnås genom den i motionerna föreslagna regeln. Ej heller kan man
tänka sig att regeln skulle kunna medföra någon nämnvärd minskning i
sjukkassornas arbete med uträkning av reseersättnmgsbelopp, då ju i alla
fall en beräkning måste ske för att fastställa, huruvida ersättning skall utgå
eller ej. Utskottet anser således att tillräckliga skäl icke föreligger för bifall
till det i motionerna framställda yrkandet.
I fråga om valet av läkare har i propositionen bibehållits den nu
gällande huvudregeln, att reseersättning utgår högst för resa till och från
den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vilkens distrikt den försäkrade
vistas. I vissa fall skall emellertid resa för besök hos läkare på längre avstånd
vara ersättningsgrundande. Sålunda skall resa till sjukhusläkare ersättas,
därest resan sker efter remiss av läkare eller i anledning av skada,
som drabbat den försäkrade genom olycksfall. I sistnämnda fall fordras
dessutom, att det skall skäligen kunna antagas, att den försäkrade till följd
av skadan var i trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsanstalt. Vidare
skall resa till annan läkare än provinsilläkaren eller stadsläkaren vara helt
ersättningsgrundande, därest den försäkrade varit i trängande behov av
läkarvård och icke kunnat anträffa provinsialläkaren eller stadsläkaren. För
samtliga dessa fall skall dock gälla den begränsningen, att resekostnad icke
får beräknas för längre resa än till närmaste allmänna sjukhus, där vården
kunnat meddelas.
Mot de nu nämnda reglerna har utskottet i princip ingen erinran. Utskottet
vill dock framföra vissa synpunkter i frågan i vad mån resa för läkarvård,
som efter remiss företages till sjukvårdsanstalt, skall vara ersättningsgrun
-
46 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
danae. Enligt föreliggande förslag, som därutinnan icke avviker från nu
gällande regler, skall sådan resa vara ersättningsgrundande endast i den mån
den företages till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat
beredas. Med denna regel skulle det kunna befaras, att den försäkrade går
miste om ersättning på grund av att sjukkassan och den remitterande läkaren
har olika uppfattning om vilken sjukvårdsinrättning som är att anse
såsom det närmaste allmänna sjukhus där erforderlig vård kunnat beredas.
Föredragande departementschefen har med tanke på detta problem uttalat,
att remiss till allmänt sjukhus inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet
uppkommit, i allmänhet bör godtagas i ersättningshänseende, därest
icke särskild anledning föreligger till en annan bedömning. Utskottet vill
understryka detta uttalande. Det må härutinnan särskilt framhållas, att den
som insjuknar inom sitt sjukvårdsområde eller inom därtill gränsande
kommun alltid är berättigad att få ersatt resa för sjukhusvård till närmaste
hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas; detta även om erforderlig
vård kunnat beredas vid närmare beläget utomlänssjukhus. I de fall,
där det vid remiss för läkarvård ter sig tänkbart att den försäkrade kan bli
i behov av sjukhusvård, synes det därför väl motiverat, att remissen sker
till närmaste hemortssjukhus.
I propositionen har i fråga om karensbeloppet och valet av
läkare föreslagits vissa särbestämmelser att gälla, därest Kungl. Maj :t
så förordnar. Bestämmelserna går ut på att inom visst centralsjukkasseområde
icke skall finnas någon begränsning i läkarvalet med hänsyn till sjukreseersättningarna
mot att i gengäld inom området skall gälla ett karensbelopp
om fem kronor. Enligt vad som framgår av propositionen är det
Kungl. Maj :ts avsikt att förordna om tillämpning av särbestämmelserna
i de tre största städerna. Dessa utgör var för sig ett centralsjukkasseområde.
I motionerna I: 521 och II: 628 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,
att ovan nämnda särbestämmelser skall gälla även Norrköping, som också
utgör ett centralsjukkasseområde.
Avgörandet var särbestämmelserna skall tillämpas skall ligga i Kungl.
Maj :ts hand. Denna regel anser utskottet ändamålsenlig. Med hänsyn härtill
kan utskotet icke tillstyrka motionerna. Emellertid vill utskottet framhålla,
att särbestämmelserna synes innebära fördelar såväl för de försäkrade som
för de berörda sjukkassorna, vilka erhåller lättnader i sin administration.
Enligt utskottets uppfattning bör därför särbestämmelserna göras tilllämpliga
inom de områden där de icke kan väntas medföra nämnvärda merutgifter
för sjukförsäkringen. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t kommer
att förordna om tillämpning av särbestämmelserna, där förhållandena
så motiverar.
I de bestämmelser som avser frågan om valet av sjukvårdsinrättning
och dess betydelse i fråga om reseersättning för sjukhusvårds
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959 47
resor har icke föreslagits några principiella förändringar. Intagningsresa
skall alltjämt berättiga till full ersättning, därest den företages till närmaste
allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om behovet av
sjukhusvård uppkommit inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande
kommun, till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas.
Beträffande återresa gäller däremot för närvarande, att resan är fullt
ut ersättningsgrundande från vilken sjukvårdsinrättning den än må företagas.
Härutinnan föreslås i propositionen den ändringen, att de begränsningar
i fråga om sjukhusvalet som finnes beträffande intagningsresa skall gälla
också för återresa. Utskottet har intet att erinra mot denna ändring.
Enligt gällande regler skall återresa efter sjukhusvård vara ersättningsgrundande
högst för kostnaden för återresa till den försäkrades bostad.
Från denna regel gäller ett betydelsefullt undantag. Därest den försäkrade,
då sjukvårdsbehovet uppkom, vistats utom det län, inom vilket han är bosatt,
och i anledning därav intagits å ett utomlänssjukhus, utgår i princip
ingen ersättning för återresa. Denna regel föreslås i propositionen ändrad på
så sätt, att ersättning i förevarande fall skall utgå för återresa till den plats,
varifrån resan till sjukhuset anträddes.
Enligt propositionen skall emellertid nämnda undantagsregel icke gälla
i alla fall. Såsom tidigare framhållits, kan den försäkrade vara berättigad att
få intagningsresa till hemortssjukhus fullt ersatt, även då sjukvårdsbehovet
uppkommer vid vistelse utanför det egna länet. Detta gäller emellertid endast
då sjukvårdsbehovet uppstår vid vistelse i en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun. Därest intagningen därvid inte sker på hemortssjukhus
utan på utomlänssjukhus synes det otillfredsställande, att ersättning
för återresa skall utgå endast för resa till den plats, där sjukvårdsbehovet
uppkom, även om kostnaden för resa till bostaden är lägre än kostnaden
för resa från närmaste hemortssjukhus till bostaden. Det har därför
föreslagits en specialregel för dessa fall. Specialregeln har erhållit den utformningen,
att ersättning för återresa till bostaden dock må utgå, om behovet
av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun och vården beretts vid sjukvårdsinrättning,
till vilken färdsträckan från bostaden ej är längre än färdsträckan från
bostaden till närmaste hemortssjukhus.
Utskottet ansluter sig i huvudsak till den föreslagna specialregeln. Emellertid
synes denna lämpligen böra erhålla en något annan utformning än
vad som föreslagits i propositionen. Sålunda bör den jämförelse bestämmelsen
innehåller icke hänföra sig till färdsträckorna utan till resekostnaderna.
Vidare bör den försäkrade kunna få ersättning, som beräknas efter
kostnaden för resa från hemortssjukhuset till bostaden, även i de fall, där
kostnaden för resa från utomlänssjukhuset till bostaden är högre. Utskottet
föreslår därför, att specialregeln utformas på följande sätt: »Om behovet
av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom en till det egna sjukvårdsom
-
48 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
rådet gränsande kommun och vården beretts vid sjukvårdsinrättning belägen
utom det län där den försäkrade är bosatt, må dock ersättning för återresa
till bostaden utgå i den mån nämnda ersättning icke överstiger det belopp
som skulle ha utgått för återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus,
där vården kunnat beredas.»
I fråga om ersättning för kostnader i anledning av resa för sjukhusvård
har i motion I: 516 yrkats, att Spenshults sjukhus i Halland, som icke är
allmänt sjukhus i sjukförsäkringslagens mening, måtte i sjukreseersättningshänseende
jämställas med sådant sjukhus.
Spenshults sjukhus är beläget på kronans mark. Sjukhusbyggnaderna och
den till sjukhuset hörande utrustningen tillhör också kronan, men sjukhuset
är genom beslut av statsmakterna år 1952 upplåtet på tio år till Riksföreningen
mot reumatism, som driver sjukhuset som eftervårdssjukhus
för reumatiskt sjuka. Driften av sjukhuset bekostas dels genom avgifter
från patienterna, som utgår med samma belopp som vid hemortslasarett,
dels genom bidrag från landstingskommunerna och de landstingsfria städerna,
vilka bidrag uppgår till cirka 80 procent av sjukhusets driftskostnader.
Riksföreningens uppgift med avseende å sjukhuset är huvudsakligen
att handha ledningen av detsamma.
Allmänt sjukhus enligt sjukförsäkringslagen är bl. a. sjukvårdsinrättning,
som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives
av landstingskommun. Med beaktande av det sätt, på vilket driften av
Spenshults sjukhus bekostas, vill utskottet förorda, att detta sjukhus i förevarande
avseende jämställes med allmänt sjukhus. Erforderlig ändring i den
föreslagna lagtexten kan lämpligen göra så, att i 17 § införes en bestämmelse
om att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att i fråga om ersättning för resa
i anledning av sjukhusvård viss sjukvårdsinrättning skall vara jämställd
med allmänt sjukhus. Möjligheten att meddela sådant förordnande kommer
med denna lydelse icke att vara begränsad till Spenshults sjukhus.
I fråga om ersättning för återresa från läkare har i propositionen
bibehållits den nu gällande huvudregeln, att ersättning utgives
högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren anträddes. Från denna
regel gäller nu det undantaget, att om nämnda plats och den försäkrades bostad
icke sammanfaller, ersättning också kan utgivas för resa till bostaden,
därvid dock gäller den begränsningen att resan till bostaden ersättes allenast
i den mån färdsträckan dit ej med mer än en mil överstiger färdsträckan vid
resan till läkaren.
Denna undantagsregel har icke verkat helt tillfredsställande för dem som
på sin arbetsplats blir i behov av att uppsöka läkare. Det torde icke sällan
förekomma, att den sjuke efter läkarbesöket måste fara direkt till bostaden
och därvid icke är i stånd att anlita det färdmedel, som använts vid resan
till arbetsplatsen. Är i sådant fall vägen från läkaren till bostaden mer än
49
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
en mil längre än vägen från läkaren till arbetsplatsen, får den försäkrade
själv svara för överskjutande kostnader för resan. Både utredningen och
föredragande departementschefen har ansett detta otillfredsställande. Därför
har i propositionen föreslagits, att återresa till bostaden alltid skall vara
fullt ut ersättningsgrundande, därest resan till läkaren anträtts från den
försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor mellan
bostaden och arbetsplatsen. Denna förbättring av ersättningsbestämmelserna
anser utskottet välmotiverad.
I samband med den nu nämnda förbättringen av ersättningsbestämmelserna
föreslås att den nu gällande enmilsregeln skall bortfalla. I motionen
II: 634 hemställes, att enmilsregeln måtte kvarstå vid sidan av den nya regeln.
Som skäl härför anför motionärerna, att borttagandet av enmilsregeln
innebär en försämring för försäkrade, som då behovet av läkarvård uppstår
vistas utanför hemmet utan att vara på en arbetsplats. Emellertid förhåller
det sig så, att det övervägande antalet av dem, för vilka det utanför
hemmet uppstår ett omedelbart behov att söka läkarvård, är sådana som
drabbas av sjukdom på arbetsplatsen, och för dessa blir ersättningsreglerna
i förevarande avseende gynnsammare. Vidare är att märka, att enmilsregeln
synes svår att tillämpa samtidigt med den föreslagna regeln om ersättning
för övernattningskostnader. Ett ytterligare skäl mot att bibehålla enmilsregeln
vid sidan av den nya regeln är att reseersättningsbestämmelserna
därigenom skulle bli onödigt invecklade. Med hänsyn till dessa förhållanden
anser sig utskottet icke kunna biträda motionsyrkandet.
Ändringar i sjukförsäkringslagens bestämmelser om skyldighet att
erlägga avgifter till försäkringen
Departementschefen
Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet i specialmotiveringen
till propositionen anfört:
»33 §.
Avgift för sjuk vårdsförsäkringen skall enligt andra stycket i förevarande
paragraf erläggas av sjukkassemedlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade
inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till
minst 1 200 kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört att
vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än
ålderspension. De folkpensionsförmåner som medför befrielse från erläggande
av avgift utgöres av invalidpension eller sjukbidrag samt änkepension
och hustrutillägg.
För avgiftsbefrielse på grund av att dylik folkpensionsförmån uppbäres erfordras
ej endast att rätt till förmånen förelegat vid ifrågavarande tidpunkt
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 45
50
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
utan även att förmånen faktiskt kunnat lyftas då. Ett senare meddelat beslut
om dylik förmån med retroaktiv verkan föranleder ej avgiftsbefrielse. Detta
förhållande torde ha motiverats av önskemålet att undvika ändring eller
omdebitering av avgiften. Beslut om retroaktiva förmåner förekommer emellertid
i ganska stor utsträckning, och den angivna tillämpningen medför att
avgift ofta kommer att utgå, ehuru rätt till förmånen sedermera befinnes
ha förelegat vid den avgörande tidpunkten.
I detta sammanhang må erinras om att 19 § 1 mom. andra stycket folkpensioneringslagen
i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att
den som under december månad visst år ägt uppbära folkpension är fritagen
från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift för påföljande år. För
avgiftsbefrielse enligt denna bestämmelse kräves att folkpension faktiskt
skall ha kunnat lyftas under den relevanta månaden. Sedan i olika sammanhang
gjorts gällande att befrielse från pensionsavgift borde föreligga även i
fall, där rätt till folkpension för angiven tid fastslagits i beslut med retroaktiv
verkan, har en ändring i förenämnda lagrum i folkpensioneringslagen
vidtagits vid årets riksdag, så att den som för december månad året näst
före taxeringsåret varit berättigad till folkpension, vare sig denna börjat utbetalas
eller ej, inte skall erlägga pensionsavgift (SFS 1959: 66).
En ändring av motsvarande innebörd med avseende å bestämmelsen rörande
befrielse från avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av folkpensionsförmån
synes motiverad. Liksom beträffande motsvarande bestämmelse
i folkpensioneringslagen synes förhållandet för december månad året
näst före taxeringsåret böra vara avgörande. Något hinder ur de lokala
skattemyndigheternas synpunkt torde ej möta mot att jämväl retroaktiva
beslut beaktas. Som jag anförde i samband med framläggande av förslag
till förenämnda ändring i folkpensioneringslagen (prop. 29/1959) synes de
lokala skattemyndigheterna före debiteringsarbetets avslutande visst år
hinna få del av så gott som alla beslut rörande ifrågavarande förmåner för
december månad föregående år. Antalet beslut som kan medföra omdebitering
torde därför bli förhållandevis få. Riksförsäkringsanstalten, som yttrat
sig i ärendet, anser att skäl för en sådan ändring som här angivits föreligger
och att uppkommande svårigheter av administrativ natur förhållandevis
lätt kan bemästras.
Jag förordar, att ändring vidtages i 33 § andra stycket av innebörd att
befrielse från skyldighet att för visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall föreligga jämväl i det fall då försäkrad genom retroaktivt beslut
rörande folkpensionsförmån är berättigad till förmånen för december månad
nämnda år.
35 §.
Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor,
skall vara försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestäm
-
51
Andra lagutskottets utlåtande nr iö ur 1959
mes av den sjukpenningklass han tillhör. Tillhörigheten till högre sjukpenningklass
än den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av
tjänst. Medlem i allmän sjukkassa som är försäkrad för tilläggssjukpenning
är enligt 33 § pliktig att erlägga avgift för sådan försäkring. Storleken av
ifrågavarande avgift skall enligt 34 § bestämmas med hänsyn till bl. a. den
sjukpenningklass, som medlemmen tillhör, och beräknas för kalendermånad.
Avgiftens belopp fastställes av tillsynsmyndigheten. I 35 § stadgas bl. a.,
att i vissa fall nedsättning av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning skall ske.
Debiteringen av sjukförsäkringsavgiften, vilken enligt uppbördsförordningen
ingår i begreppet skatt, ankommer på lokal skattemyndighet. Vid
debitering av slutlig skatt debiteras avgiften med belopp, som uträknats av
vederbörande allmänna sjukkassa och av kassan införts i debiteringslängden.
Vid debiteringen skall beaktas vad i 33 och 35 §§ stadgas angående
avgiftsplikt och nedsättning av avgift.
Enligt förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt (nr 295), som
trätt i kraft den 1 januari 1959, skall under vissa förutsättningar en sjöman,
som är anställd ombord på ett svenskt handelsfartyg, erlägga sjömansskatt
för sin inkomst ombord. Sjömansskatten är en definitiv källskatt och
skall utgå i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt avgifterna
till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen. Skatten uttages
efter särskilda tabeller och beräknas efter en avlöningsperiod av en månad.
Tabellerna har konstruerats så att vissa avdrag, som vid taxering för inkomst
i land medges för beskattningsår, beräknats för månad. För varje månad har
sålunda ett tolftedels ortsavdrag efter schablonberäkning fråndragits. Sjömannen
är ej skyldig att deklarera för inkomsten ombord och taxeras inte
heller för denna inkomst. För inkomst i land skall däremot taxering åsättas
efter vanliga regler, därvid dock ortsavdrag skall minskas med en tolftedel
för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Kommun och allmän
sjukkassa skall erhålla viss del av de i form av sjömansskatt influtna
medlen.
1956 års sjömansskattesakkunniga, vilkas betänkande om sjömansskatt
(SOU 1957: 39) legat till grund för förutnämnda förordning, framlade jämväl
ett förslag till viss ändring av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen
för tilläggssjukpenning såvitt rör sjukkassemedlem, som uppburit
inkomst för vilken erlagts sjömansskatt. De sakkunniga anförde i
huvudsak följande. Därest sjömansskatt enligt förslaget införes, torde några
avvikelser från det nuvarande debiteringsförfarandet vid sjukkassorna ej
erfordras. Kassorna antecknar i debiteringslängderna de avgifter, som enligt
tillgängliga uppgifter skall erläggas av de avgiftspliktiga. Kassorna behöver
härvid ej undersöka huruvida en avgiftspliktig uppbär inkomst ombord
eller i land. De lokala skattemyndigheterna skall därefter debitera avgifterna
för sjukvårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning
52 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
utan avvikelse från vad som nu gäller och alltså endast beakta den taxerade
inkomsten, dvs. inkomsten i land. I förekommande fall reduceras
nu nämnda avgifter enligt bestämmelserna i SFL. Vad gäller avgiften för
försäkringen för tilläggssjukpenning skulle den som uppburit inkomst ombord
komma att få erlägga för högt belopp om han slutligt debiterades det
av sjukkassan uträknade beloppet. Den lokala skattemyndigheten, som bl. a.
för bestämmande av ortsavdraget erhållit meddelande om det antal månader,
för vilka vederbörande erlagt sjömansskatt, bör därför debitera avgiften för
försäkringen för tilläggssjukpenning med reducerat belopp så att avgiften
kommer att utgå med så många tolftedelar av den av kassan uträknade
avgiften som motsvarar det antal månader för vilka vederbörande ej erlagt
sjömansskatt och alltså erhåller ortsavdrag. En sjöman, som under hela året
haft inkomst ombord, skall således icke påföras någon avgift för tilläggssjukpenningen.
Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande över de sakkunnigas betänkande,
har ansett, att det föreslagna förfaringssättet för de lokala skattemyndigheternas
debitering av sjukförsäkringsavgifter bör godtagas.
I propositionen nr 92 till 1958 års A-riksdag med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m. uttalade chefen för finansdepartementet att, därest
riksdagen fattade beslut om införande av en sjömansskatt, det torde få ankomma
på chefen för socialdepartementet att senare anmäla de ändringar,
som bleve erforderliga i SFL.
Införandet av en särskild sjömansskatt synes föranleda en sådan ändring
av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning
som de sakkunniga föreslagit. Enär en sjöman genom sjömansskatten erlagt
jämväl ifrågavarande avgift såvitt angår den lid sjömansskatten avser, bör
uppenbarligen icke såsom slutlig skatt hela den av sjukkassan uträknade
avgiften debiteras honom. Den erforderliga reduceringen torde lämpligen
böra ske på det sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar därför att i 35 §,
som innehåller andra stadganden om nedsättning av sjukförsäkringsavgift,
intages en bestämmelse om nedsättning av medlems avgift för försäkringen
för tilläggssjukpenningen med en tolftedel för varje kalendermånad, för vilken
medlemmen uppburit inkomst som föranlett sjömansskatt.»
Lagrådet
Lagrådet har icke framställt någon erinran mot de framlagda förslagen.
Av den nya ärvdabalken föranledda ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen
Departementschefen
Föredragande departementschefen har vid remissen till lagrådet i specialmotiveringen
anfört i fråga om ändringarna i 21 och 22 §§ yrkesskadeförsäkringslagen:
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ar 1959
53
»Jämlikt 19 § YFL skall, därest försäkrad avlidit till följd av yrkesskada,
bl. a. utgå livräntor till efterlevande enligt närmare bestämmelser i 20—
23 §§. Såvitt avser barns och adoptivbarns rätt till livränta gäller enligt 21 §
bl. a. följande. Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller 16 år
och under vissa förutsättningar till den dag det fyller 21 år uppbära livränta.
Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta
dock ej utgivas, med mindre adoptanten och, om han var gift, hans make vid
tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot
barnet. Den avlidnes adoptivbarn äger samma rätt till livränta som den
avlidnes egna barn. I 22 § stadgas att avlidens fader, moder eller adoptant,
som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, äger
viss rätt till livränta.
Reglerna om rätt till livränta i nu angivna förhållanden anknyter i viss
utsträckning till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll. Enligt
7 kap. nämnda balk har föräldrar principiell underhållsskyldighet mot sitt
barn. De är dock ej skyldiga att bidraga till underhåll av barn som bortadopterats,
där ej adoptanten och, om han är gift, hans make blir ur stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet. Adoptant har samma plikt att underhålla
sitt adoptivbarn som gäller för föräldrar gentemot deras eget barn.
Barn är skyldigt att efter förmåga utge skäligt underhåll åt fader eller
moder, som av sjukdom och annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja
sig. Enahanda underhållsskyldighet åligger adoptivbarn gentemot adoptant.
Vad beträffar rätten till arv vid adoptionsförhållande gäller enligt 4 kap.
arvslagen, att adoptivbarn och dess avkomlingar lika med barn i äktenskap
äger taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinges rätt till laglott ej får
kränkas. Adoptivbarnet har dessutom arvsrätt efter sina egna skvldemän.
Vid adoptivbarns död inträder i princip dess skyldemän som arvtagare.
Därest adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom
i arv, gåva eller testamente, äger dock adoptanten och hans avkomlingar
en till nämnda egendoms värde begränsad arvsrätt. Adoptanten inträder som
arvtagare jämväl till egendomen i övrigt, om adoptivbarnet ej efterlämnar
arvsberättigad skyldemän.
Genom år 1958 tillkomna författningar — ärvdabalk (nr 637) och lag om
ändring i föräldrabalken (nr 640) — som träder i kraft den 1 juli 1959,
kommer adoptivbarns rättsliga ställning att principiellt ändras. Adoptionsinstitutet
gestaltas så, att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt
förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som
adoptantens egna barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och
dess släkt principiellt avskäres. Vad gäller arvsrätt stadgas sålunda i 4 kap.
1 och 2 §§ ärvdabalken, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv
och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap samt
att arvsrätt ej äger rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena
samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan; har make adopterat
54
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
andra makens barn skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas
gemensamma. Med avseende å underhållsskyldighet skall enligt 7 kap. 5 §
föräldrabalken i dess ändrade lydelse gälla, att sådan skyldighet mellan
föräldrarna och barnet upphör med adoptionen; om den som är gift adopterar
sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken och
barnet bestå.
Den nu angivna nya lagstiftningen aktualiserar fråga om vissa ändringar
i de inledningsvis angivna bestämmelserna om livränta. Enär underhållsskyldigheten
och arvsrätten mellan fader eller moder, å ena, samt barn som
adopterats av annan än make till fadern eller modern, å andra sidan, skall
upphöra, synes det naturligt att ej heller livränta i anledning av faderns, moderns
eller barnets död skall utgå i angivna fall. Barnets förbindelse med den
egna släkten bör jämväl i detta hänseende avbrytas. I detta sammanhang kan
erinras om att enligt ett av 1958 års B-riksdag godkänt förslag till statens
allmänna tjänstepensionsreglemente (prop. A 157 och B 31) familjepension
och familjelivränta efter en anställningshavare kan utgå till barn (adoptivbarn),
dock ej barn som vid anställningshavarens frånfälle var adopterat av
annan, med mindre denne var anställningshavarens make.
På grund av det anförda förordar jag ändring i 21 och 22 §§ av innebörd
att livränta ej skall utgå till barn, som adopterats av annan än den avlidnes
make, och ej heller, efter ett adopterat barns död, till barnets fader eller
moder i annat fall än då vederbörande är gift med adoptanten.
övergångsbestämmelser
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960. Enligt
vedertagna principer för lagstiftning på området bör de ändrade livräntereglerna
ej tillämpas då dödsfallet föranletts av skada, som inträffat
före ikraftträdandet. Ändringarna i 21—22 §§ kommer att träda i kraft ett
halvt år senare än ärvdabalken och ändringarna i föräldrabalken, vilket dock
torde sakna egentlig praktisk betydelse.»
Departementschefen har därjämte påpekat att med det ovannämnda helt
överensstämmande ändringar vidtagits i militärersättningsförordningen.
Lagrådet
Lagrådet har i fråga om de föreslagna ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen
anfört:
»De i 21 och 22 §§ föreslagna ändringarna sammanhänga med de i samband
med nya ärvdabalkens införande vidtagna ändringarna i adoptionsinstitutet.
Då yrkesskadeförsäkringslagens regler om rätt till livränta anknutits
till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll samt adoptivbarns
naturliga föräldrar hittills enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken ha
subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till barnet, har barnet en på
motsvarande sätt subsidiär rätt till livränta efter sina naturliga föräldrar.
55
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
Då den subsidiära underhållsskyldigheten skall upphöra enligt de samtidigt
med ärvdabalken beslutade ändringarna i föräldrahalken, föreslås
nu upphävande av rätten till livränta i motsvarande fall.
Lagrådet vill anmärka, att övergångsregleringen icke gjorts fullt parallell
i de båda lagstiftningarna.
Ändringarna i föräldrabalken träda principiellt i kraft den 1 juli 1959.
övergångsregleringen beträffande ändringarna i föräldrabalken innebär
emellertid att å adoptioner, vartill tillstånd givits enligt äldre lag, äldre
rätt alltjämt skall gälla, dock att adoptivbarnets underhållsskyldighet gentemot
de naturliga föräldrarna skall upphöra. Genom föreskrifter i punkt 1
i övergångsbestämmelserna till ändringarna i föräldrabalken har möjlighet
öppnats för adoptant i redan bestående adoptivförhållande att efter ansökan,
som skall göras inom fem år från ikraftträdandet, vinna förklaring
av rätten att de nya reglerna i föräldrabalken skola i sin helhet gälla, oaktat
adoptionen kommit till stånd enligt äldre lag. Det kan dock icke väntas,
att sådan ansökan kommer att ske i alla eller ens i flertalet äldre adoptivförhållanden.
Ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen åter träda enligt förslaget i
kraft den 1 januari 1960. Därjämte upptager förslaget ingen annan övergångsbestämmelse
än att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande
livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraftträdandet.
På grund av denna övergångsreglering kan det tänkas, att ett adoptivbarn
går miste om livränta efter sina naturliga föräldrar, ehuru underhållsskyldighet
föreligger enligt föräldrabalkens övergångsbestämmelser. Med
hänsyn till önskvärdheten att göra livräntebestämmelserna så praktiskt
lättillämpliga som möjligt vill lagrådet emellertid icke framställa någon erinran
mot att övergångsförhållandena ordnas på det föreslagna enkla sättet.»
Ändringar i lagen om ersättning åt smittbärare
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört:
»Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person, som
utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epidemivårdanstalt
eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av vederbörande
landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är
smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall
under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få ersättning
även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare utbetalas
av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna
för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbärare
stå för själv.
Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara
56
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårdsnämndens
åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med
ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa
resekostnader.
I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv
skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det
tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämpligast
torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostnaderna
för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör
således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederbörande
sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av
statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvudtiteln
upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför,
torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag
erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt
smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestämmelser,
som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning
för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens
åläggande.»
Propositionen i övrigt, liksom de uttalanden av föredragande departementschefen,
som här icke närmare berörts, har icke givit utskottet anledning
till erinran eller särskilt uttalande.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen — med förklaring att förevarande proposition,
nr 161, icke kunnat oförändrad bifallas samt i anledning
av motionen I: 516 — måtte för sin del antaga
1) det genom propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring med den ändringen att 17 § erhåller nedan
angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Har försäkrad —-----under resan.
Ersättning må------kunnat beredas.
Utgifter i anledning av återresa Utgifter i anledning av återresa
från sjukvårdsinrättning ersättas en- från sjukvårdsinrättning ersättas endast
i den mån de överstiga fyra kro- dast i den mån de överstiga fyra kro
-
57
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
(Kungl. Maj.ts förslag)
nor. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa till den försäkrades
bostad. Har behovet av
sjukhusvård uppkommit under det
att den försäkrade vistats utom det
län, där han är bosatt, och har han i
anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,
som är belägen utom
nämnda län, må kostnad för återresan
ej beräknas högre än för resa till
den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen
företagits. I sistberörda
fall må dock ersättning för
återresa till bostaden utgå, om behovet
av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet
gränsande kommun
och vården ber etts vid sjukvårdsinrättning,
till vilken färdstråckan från
bostaden ej är längre ån färdsträckan
från bostaden till hemortssjukhus,
som i andra stgcket avses.
Beträffande ersättning —• —--
Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen.
(Utskottets förslag)
nor. Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa till den försäkrades
bostad. Har behovet av
sjukhusvård uppkommit under det
att den försäkrade vistats utom det
län, där han är bosatt, och har han
i anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,
som är belägen utom
nämnda län, må kostnad för återresan
ej beräknas högre än för
resa till den plats, varifrån resan
till sjukvårdsinrättningen företagits.
Om behovet av sjukhusvård uppkommit
vid vistelse inom en till det
egna sjukvårdsområdet gränsande
kommun och vården ber etts vid sjukvårdsinrättning
belägen utom det
län där den försäkrade är bosatt, må
dock ersättning för återresa till bostaden
utgå i den mån nämnda ersättning
icke överstiger det belopp
som skulle hava utgått för återresa
till bostaden från närmaste hemortssjukhus,
där vården kunnat beredas.
--motsvarande tillämpning.
Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger
därvid föreskriva, att viss sjukvårdsanstalt,
som ej är allmänt sjukhus,
skall vara likställd med sådant sjukhus.
2) det genom propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
3) det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen den 2
juni 1950 (nr 261),och
4) det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare;
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
B. att följande motionsyrkanden, nämligen
1) det i motionerna I: 521 och II: 628 upptagna yrkandet
samt
2) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet i frågan om
ersättning för följeslagares resa (sista yrkandet i motionen),
måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört;
samt
C. att följande motionsyrkanden, nämligen
1) det i motionerna I: 522 och II: 626 upptagna yrkandet,
2) det i motionen II: 627 upptagna yrkandet,
3) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet om ersättning
i vissa fall för användande av icke reguljära färdmedel
(andra yrkandet i motionen) samt
4) det i motionen II: 634 upptagna yrkandet i frågan om
ersättning för återresa från läkare (första yrkandet i motionen),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 november 1959
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne*, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Eric Carlsson och Edström;
från andra kammaren: herrar Lundberg, Bengtsson i Varberg, fröken
Höjer, herrar Johansson i Södertälje, Gustavsson i Alvesta, fru Svensson,
herrar Björkman och Königson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
I. av herrar Mannerskantz, Eric Carlsson, Gustavsson i Alvesta och Björkman,
vilka ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande rörande sjukresorna, som börjar
med orden »Även utskottet» och slutar med orden »framställda yrkandet» (s.
45), bort ersättas med text av följande lydelse.
Utskottet kan icke dela den uppfattning utredningen sålunda gjort sig
till tolk för. Den i motionerna föreslagna regeln skulle nämligen otvivelaktigt
medföra icke ringa lättnad i sjukkassornas administration. Utskottet
vill härutinnan särskilt framhålla, att en del uppgifter i avseende å sjuk
-
59
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
kassornas samlande av verifikationer och bokföring i övrigt torde bortfalla
genom den föreslagna regeln. På grund av det anförda biträder utskottet
förevarande motionsyrkande. Emellertid anser utskottet att de ändringar
i lagtexten som erfordras för regelns genomförande lämpligen bör utarbetas
genom Kungl. Maj :ts försorg.
b) att utskottet under C. 1) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 522 och II: 626
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana
ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, att reseersättningsbelopp
som understiger en krona icke skall utbetalas.
II. av fru Svensson, som ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande rörande sjukresorna, som börjar
med orden »I de» (s. 43) och slutar med orden »motionärernas förslag»
(s. 44), bort ersättas med text av följande lydelse.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att gynnsammare ersättningsregler
i fråga om valet av färdmedel är önskvärda i de fall, där det saknas
dagliga reguljära förbindelser. Emellertid kan det befaras, att en ersättningsregel,
som utformades i enlighet med motionärernas yrkande, skulle
leda till alltför stora utvidgningar i ersättningsrätten. Med hänsyn härtill
bör de regler propositionen innehåller i förevarande hänseende tills vidare
godtagas. Utskottet anser det emellertid angeläget, att frågan om gynnsammare
ersättningsregler härutinnan tas upp till förnyat övervägande. Detta
kan måhända ske i samband med den bebådade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen.
b) att utskottet under C. 3) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen 11:634 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört i frågan om ersättning i vissa fall för
användande av icke reguljära färdmedel (andra yrkandet
i motionen).
III. av fru Svensson, som ansett,
a) att det stycke i utskottets yttrande rörande sjukresorna, som börjar
med orden »I samband» och slutar med orden »biträda motionsvrkandet»
(s. 49), bort ersättas med text av följande lydelse.
I samband med den nu nämnda förbättringen av ersättningsbestämmelserna
föreslås att den nu gällande enmilsregeln skall bortfalla. I motionen
11:634 hemställes, att enmilsregeln måtte kvarstå vid sidan av den nya
regeln. Som skäl härför anför motionärerna, att borttagandet av enmilsregeln
innebär en försämring för försäkrade, som, då behovet av läkarvård
uppstår, vistas utanför hemmet utan att vara på en arbetsplats. Utskottet
60
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ur 1959
delar denna uppfattning och ansluter sig därför till motionärernas förslag.
De ändringar, som i anledning härav erfordras i den genom propositionen
föreslagna lagtexten, torde lämpligen böra utarbetas genom Kungl. Maj:ts
försorg.
b) att utskottet under C. 4) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen II: 634 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana
ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, att den s. k.
enmilsregeln bibehålies vid sidan av den i propositionen föreslagna
regeln om ersättning för återresa från läkaren till
bostaden till sådana försäkrade, som anträder resan till
läkaren från sin arbetsplats och som företager dagliga resor
mellan bostaden och arbetsplatsen (första yrkandet i motionen).
Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 1959
61
Bilaga
Utkast
till
Kungörelse
angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
Kungl. Maj :t har, med stöd av 16, 17 och 125 §§ lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, funnit gott förordna som följer.
1 §■
Vid beräkning av ersättning för utgifter i anledning av resor, som avses
i 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, skall iakttagas vad nedan
stadgas.
2 §■
Ersättning för försäkrads resekostnad må beräknas högst efter det billigaste,
vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes
tillstånd kunnat användas. Såsom sådant färdsätt anses det som medför den
lägsta sammanlagda utgiften.
3 §•
Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhetsområdet
för Stockholms, Göteborgs eller Malmö centralsjukkassa, skola bestämmelserna
i 16 § andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring icke äga
tillämpning. För sådan resa utgår ersättning endast i den mån utgifterna
för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor.
Vad nu sagts skall även gälla beträffande ersättning för resa mellan
plats inom verksamhetsområdet för Stockholms centralsjukkassa och Karolinska
sjukhuset.
4 §•
Har försäkrad företagit resa till läkare för erhållande av läkarvård och i
enlighet med hänvisning av läkaren omedelbart fortsatt till sjukvårdsinrättning,
skall anses att endast en resa företagits.
5 §.
Har försäkrad intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd
läkare och därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde,
skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl
resa till sjukstugan som resa till och från det större sjukhuset.
62
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
6 §•
Försäkrads resekostnad skall beräknas
a) vid resa med ambulansbil eller fortskaffningsmedel, som går i allmän
trafik, enligt därför gällande taxa,
b) vid resa med bil, som ej går i allmän trafik, till tjugufem öre för
kilometer,
c) vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt föreligger, till
fio öre för kilometer,
d) vid resa med hästskjuts till två kronor för kilometer, samt
e) vid anlitande av annat färdsätt än under a)—d) sägs enligt vad sjukkassan
prövar skäligt; vid resa med moped utgår dock icke ersättning.
Belopp, vartill försäkrads resekostnad vid resa med fortskaffningsmedel,
som ej går i allmän trafik, sålunda beräknas, innefattar jämväl resekostnaden
för annan, som medföljer fortskaffningsmedlet.
7 §•
Ersättning för försäkrads utgift för övernattning må utgå, när försäkrad
vid anlitande av fortskaffningsmedel, som går i reguljär trafik, icke kunnat
avsluta resan före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjukvårdsinrättning
för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag
då han kunnat bliva intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare
eller vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resan anses hava avslutats
på den plats, som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket lagen om
allmän sjukförsäkring är avgörande vid beräkning av ersättning för återresa
från läkare eller sjukvårdsinrättning.
Ersättningen beräknas å det belopp som den försäkrade erlagt för logi,
dock högst femton kronor för natt. Har övernattning ej ägt rum och skall
kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, vanligen förekommande
färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas,
skall kostnaden för övernattning beräknas utgöra femton kronor för
natt.
8 §•
Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer
honom vid besök hos läkare eller vid intagning å sjukvårdsinrättning
eller vid återresa därifrån, ersättes resekostnad och övernattningskostnad
för följeslagaren enligt samma grunder som gälla beträffande den försäkrades
motsvarande kostnad. Vid resa, som avses i 17 § lagen om allmän
sjukförsäkring, må ersättning för följeslagares resekostnad varje gång utgivas
högst efter kostnaden för tur- och returresa.
Har försäkrad drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt sjuk
på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållan
-
63
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
den, ersättes jämväl gottgörelse till följeslagare för förlorad arbetsinkomst,
dock högst tjugu kronor för dag.
Erfordras att under resa, som avses i 17 § lagen om allmän sjukförsäkring,
vård lämnas den sjuke, ersättes skälig kostnad för medföljande vårdare,
därest denne är läkare, sjuksköterska eller annan, som på grund av
utbildning eller yrke kan anses äga särskilda förutsättningar att lämna
den behövliga vården.
9 §.
Därest sjukkassan så påfordrar, skall försäkrad för utfående av ersättning
skriftligen betyga, att resa till läkare huvudsakligen föranletts av behovet
av läkarvård.
10 §.
De ytterligare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen
av denna kungörelse, meddelas av riksförsäkringsanstalten.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960, då kungörelsen den
10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 §
andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring upphör att gälla.
Beträffande resor, vilka påbörjats före ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser
äga tillämpning.
64
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1959
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring ........ 2
Förslag till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.......... 10
Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen ........ 12
Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare ...... 14
Motioner .............................................................. 16
Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 17
Inledning .............................................................. 18
Rehabiliteringen ........................................................ 19
Departementschefen .................................................. 19
Lagrådet ............................................................ 26
Departementschefen .................................................. 26
Utskottet ............................................................ 26
Sjukresorna m. m....................................................... 28
Departementschefen .................................................. 28
Lagrådet ............................................................ 37
Motioner ............................................................ 38
Utskottet ............................................................ 42
Ändringar i sjukförsäkringslagens bestämmelser om skyldighet att erlägga avgifter
till försäkringen ................................................ 49
33 § 49
35 § 50
Av den nya ärvdabalken föranledda ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen .................................... 52
Ändringar i lagen om ersättning åt smittbärare ............................ 55
Utskottets hemställan.................................................... 56
Reservationer .......................................................... 58
Utkast till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring ........................................................ 61
iduns mrcKxai. esselte, sthlm ?»
909392