Andra lagutskottets utlåtande nr 43 dr 1959

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss översyn i vad
gäller utländska medborgare av lagstiftningen på socialoch
undervisningsväsendets områden.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 89 i första kammaren av herr Lundström
samt nr 120 i andra kammaren av herr Nyberg.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en översyn av lagstiftningen på socialoch
undervisningsväsendets område i syfte att genom en liberalare lagstiftning
härvidlag minska behovet av dispens från medborgarskapslagens regler
om naturalisation till följd av i landet bosatta utlänningars behov av sociala
och andra bidrag».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen 1:89.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
kungl. pensionsstyrelsen, kungl. arbetsmarknadsstyrelsen, kungl. skolöverstyrelsen
och kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning.

Viktigare bestämmelser m. m.

M ed borgars ka ps lagen

Jämlikt 6 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap äger
Konungen på ansökan till svensk medborgare upptaga (naturalisera) utlänning
som 1. fyllt aderton år; 2. sedan sju år har hemvist här i riket; 3. fört
en hederlig vandel; samt 4. har möjlighet att försörja sig och sin familj.
Finnes det medföra gagn för riket att sökanden upptages till svensk medborgare
eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller är sökanden
gift med svensk medborgare eller föreligger eljest med hänsyn till sökandens
förhållanden särskilda skäl, må naturalisation beviljas, även om de
stadgade villkoren icke är uppfyllda. År sökanden dansk, finländsk, isländsk
eller norsk medborgare, må, även om annat särskilt skäl ej föreligger,
avvikelse ske från det under punkt 2 angivna villkoret; i praxis tillämpas
härvidlag med vissa variationer en tidsgräns av fem år. — Konungen

J Bihang till riksdagens protokoll 1959.9 samt. 2 avd. Nr 43

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 dr 1959

bestämmer, om naturalisation skall omfatta även sökandens ogifta barn
under 18 år.

Sociallagstiftning

Utlänningar som vistas i riket — med utlänningar avses i det följande
även statslösa -—- kan i betydande utsträckning få del av sociala förmåner
på samma villkor som här bosatta svenska medborgare. Så är fallet med
socialhjälp enligt lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp. Sådan hjälp skall
varje kommun bereda den som vistas i kommunen och är i behov av hjälp.
Samma är enligt praxis förhållandet med omhändertaganden med stöd av
lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen)
; sådana omhändertaganden har i betydande utsträckning karaktären
av social förmån.

Enligt de nu angivna lagarna kan hjälp tillkomma utlänning, som vistas
i riket, även om han inte fått någon närmare anknytning hit. Vissa andra
författningar, som också jämställer utlänningar med svenska medborgare,
kräver däremot sådan anknytning. Så är fallet med den nya sjukhuslagen
den 17 april 1959, som träder i kraft den 1 januari 1960. Enligt denna lag är
landstingskommun vårdskyldig mot dem som är bosatta inom landstingskommunen,
oberoende av nationalitet. Vid behov av omedelbar vård är dock
landstingskommunen vårdskyldig även mot dem som eljest vistas där. Även
enligt lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring fordras både för
svenskar och utlänningar viss anknytning till riket; den som är arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst är -— med vissa undantag som är utan intresse i
detta sammanhang -— försäkrad för yrkesskada. Utländsk arbetstagare, som
inte är bosatt inom riket, kan emellertid vara underkastad vissa inskränkningar
i ersätlningsrätten. Bestämmelserna i kungl, förordningen den 11
juni 1937 om mödrahjälp gäller också utlänningar på samma villkor som
svenska medborgare; sådan hjälp må som regel, om övriga förutsättningar
är för handen, utgå till kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven
i riket.

Vissa författningar inom sociallagstiftningen uppställer beträffande utlänning
mantalsskrivning såsom särskilt krav. Så är fallet med lagen den 26
juli 1947 om allmänna barnbidrag, enligt vilken sådant bidrag skall utgå till
här i riket bosatt utländskt barn, om barnet fostras av någon som är bosatt
och mantalsskriven i riket, samt med lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring och lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp, vilka beträffande
utlänning utöver bosättning kräver mantalsskrivning i riket. Lagen
den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension, som träder i kraft
den 1 januari 1960, jämställer i betydande utsträckning med svensk medborgare
den som eljest är mantalsskriven i riket; härutöver gäller, att utlänning,
som enligt lagens bestämmelser förvärvat pensionsrätt under tid då han

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1959

3

varit mantalsskriven i riket, behåller denna rätt även om han lämnar riket,
varvid pensionen dock utgår med reducerat belopp.

Kungl. förordningen den 14 december 1956 om erkända arbetslöshetskassor
uppställer inte något särskilt hinder för utländsk arbetstagare att vinna
inträde i sådan kassa. Tillsynsmyndigheten — arbetsmarknadsstyrelsen —
äger emellertid föreskriva de begränsningar som anses påkallade härvidlag.
För närvarande gäller dock inga sådana begränsningar, och en utlänning
som har anställning här i riket är alltså jämställd med svensk arbetstagare i
fråga om möjlighet att erhålla de förmåner som arbetslöshetsförsäkringen
innebär.

Vissa betydelsefulla sociala förmåner slutligen tillkommer i första hand
endast svenska medborgare. Så är fallet med de förmåner som regleras i
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, lagen den 26 juni 1947 om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, lagen samma dag om
bidrag till änkor och änklingar med barn, lagen den 11 juni 1943 om förskottering
av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslagen), lagen den
31 maj 1957 om utfyllnad av vissa underhållsbidrag och kungl. kungörelsen
den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid
arbetslöshet. Beträffande arbetslöshetshjälp gäller dock, att arbetsmarknadsstyrelsen
efter Kungl. Maj :t bemyndigande kan medgiva, att sådan hjälp må
komma även utlänning till del. Sådant bemyndigande har lämnats, men därvid
har föreskrivits, att utlänningen som regel skall ha haft stadigvarande
anställning i Sverige minst ett år, innan arbetslöshetshjälp må beviljas
honom. Vidare kan samtliga nu nämnda förmåner på grund av konventioner
komma här bosatta utlänningar till del. Sverige har också i stor utsträckning
ingått konventioner på detta område. Genom en år 1955 ingången konvention
har sålunda här i riket bosatta medborgare i Danmark, Finland, Island
och Norge fått rätt till alla här ifrågavarande förmåner, varvid dock såsom
förutsättning för vissa av förmånerna stadgats vistelse i riket under viss tid.
Även med de flesta andra stater i Västeuropa har Sverige ingått konventioner,
genom vilka här bosatta medborgare i dessa stater i större eller mindre
omfattning fått del av de svenska sociala förmånerna. Häribiand kan nämnas
vissa inom Europarådet upprättade överenskommelser om social trygghet
samt social och medicinsk hjälp.

Konventioner kan få betydelse för utlänningar på socialvårdens område
även i andra än de nu berörda avseendena. Sålunda kan de särskilda villkor
och inskränkningar, som enligt vad ovan sagts stundom gäller för utlänningar,
eftergivas genom konventioner. Så har också skett i nagon omfattning.

Genom lagen den 17 juni 1938 angående rätt för Konungen att meddela
förordnande om vissa förmåner åt statslösa m. fl. har Konungen bemyndigats
att i stor omfattning tillerkänna statslösa och politiska flyktingar i

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 dr 1959

övrigt sociala förmåner. Konungen har i betydande utsträckning utnyttjat
bemyndigandet.

Undervisningslagstiftning

Vad gäller un dervisningsväsendet må till en början erinras om
att utlänningar med hemvist här i riket har tillträde till undervisningen i de
obligatoriska skolorna, i läroverken, vid universiteten och högskolorna ävensom
vid flertalet övriga allmänna utbildningsanstalter på samma eller i
huvudsak samma villkor som svenska medborgare. Beträffande vissa av utbildningsanstalterna
gäller härvid särskilda regler för sökande, som icke
förvärvat eljest föreskrivna kunskaper vid svenska utbildningsanstalter. I
iråga om ekonomisk hjälp meddelas de viktigaste föreskrifterna i allmänna
studiehjälpsreglementet den 30 maj 1958. De förmåner, som enligt detta reglemente
kan utgå till elever vid statliga eller under statlig tillsyn ställda läroanstalter
och kurser, nämligen allmänt studiebidrag, särskilt studiebidrag,
stipendier och studielån, tillkommer elever, som är medborgare i Danmark,
Finland, Norge och Island eller flyktingar eller därmed likställda, på samma
villkor som gäller för svenska elever. Även andra utländska elever som är
bosatta här i riket har samma tillgång till dessa förmåner utom i fall då de
vistas här huvudsakligen i syfte att erhålla utbildning för att därefter återvända
till hemlandet.

Allmänna studiehjälpsreglementet är inte tillämpligt på studier vid universitet,
högskolor och liknande inrättningar. De förmåner, som tillkommer
svenska studerande vid sådana inrättningar, är främst studielån med statlig
kreditgaranti (garantilån), räntefria lån för universitetsstudier och statsstipendier
i form av fri bostad och fri kost. Av dessa förmåner kan som regel
utlänningar inte få del. Flyktingstudenter kan emellertid numera få garantilån
och räntefria lån enligt grunder likartade dem som gäller för svenska
studenter; härjämte har understöd beretts flyktingstudenter genom medel
under arbetsmarknadsstyrelsens disposition. Stipendierna för främjande av
högre vetenskapliga studier vid universiteten m. fl. läroanstalter, de s. k.
doktorand- och licentiandstipendierna, kan till skillnad från de nu berörda
förmånerna tilldelas utlänningar, oberoende av om de är politiska flyktingar.
Härvid krävs emellertid, utöver vad som gäller för svensk sökande, att utlänningen
är av utmärkt förtjänst och att han kan antagas komma att kvarstanna
i landet. Inom Nordiska rådet har fråga väckts om utsträckning av
studiehjälpen till universitets- och högskolestuderande till att gälla medborgare
av de övriga nordiska länderna på samma villkor som gäller för
svenska medborgare. Vid sin femte session år 1957 i Helsingfors beslöt rådet
att rekommendera regeringarna i de nordiska länderna att bl. a. giva medborgare
i ett nordiskt land, som är bosatt i annat nordiskt land, rätt att där
söka och erhålla studie- och forskningsstipendium samt studielån. Frågan

Andra lagutskottets utlåtande nr 13 år 1959

5

har sedermera blivit föremål för ytterligare övervägande inom Nordiska kulturkommissionen,
vid Nordiska rådets sjätte session år 1958 i Oslo och vid
möte i februari 1959 mellan de nordiska undervisningsministrarna.

Motionerna

Motionärerna anför, att Kungl. Maj :t i många fall naturaliserat personer,
som icke har fyllt de i 6 § lagen om medborgarskap intagna fyra villkor, för
vilka redogjorts ovan. Enligt motionärerna har Kungl. Maj:t i själva verket
dispenserat från villkoren i sådan utsträckning, att det kan övervägas, om
inte de skäl som nu ligger till grund för dispensgivningen borde kunna
beaktas genom lagstiftning inom andra områden, särskilt inom socialvårdens
och folkundervisningens områden. Motionärerna framhåller bl. a., att
åldringar enligt huvudregeln inte kan naturaliseras utan att fylla kravet på
försörjningsförmåga men att enligt praxis under senare år möjlighet till
folkpension bedömts som försörjningsförmåga och medfört dispens från
huvudregeln. Det skulle enligt motionärerna vara mera tillfredsställande för
en utlänning, om han kunde söka svenskt medborgarskap i vetskap om att
han fyllde de krav som ställs på honom. Avslutningsvis anför motionärerna:

En liberalare lagstiftning särskilt på social- och undervisningsväsendets
område skulle innebära, att de i Sverige stadigvarande bosatta utlänningar,
som ej uppfyller de för naturalisation stadgade kraven, utan att behöva
beviljas medborgarskap genom dispens ändå kunde komma i åtnjutande
av den hjälp som olika situationer kan ställa dem inför. En reform i här
antydd riktning vore även välmotiverad ur den synpunkten, att dispensgivningen
i större utsträckning än nu skulle framstå som en undantagsföreteelse,
och praxis på medborgarskapsrättens område skulle komma att framstå
såsom fastare.

Reformer på detta område, som innebure en generösare behandling av utländska
medborgare i Sverige, skulle också öka deras känsla av trygghet
och samhörighet samtidigt som deras respekt för svenskt rättsliv skulle öka.

Remissyttrandena

Beträffande lagstiftningen på det sociala området understryker socialstyrelsen,
att, i enlighet med vad ovan framhållits, flera hithörande lagar i
princip likställer utlänning med svensk medborgare och att, i den mån så
inte är fallet, lagarna som regel ger Kungl. Maj:t möjlighet att träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av lagarna på dess här
bosatta medborgare. Beträffande bidragsförskott framhåller styrelsen härvid,
att överenskommelse med avseende på denna förmån ingåtts mellan de
nordiska länderna men inte mellan Sverige och de övriga länder, med vilka
Sverige har samarbete på socialvårdens område. Att så icke skett torde enligt
styrelsen sammanhänga med att dessa länder saknar motsvarighet till
bidragsförskotten. Styrelsen fortsätter:

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 dr 1959

Socialstyrelsen finner för sin del, att förmånen är av sådan natur att medborgarskapskravet
utan olägenhet bör kunna slopas beträffande här i riket
bosatta utländska barn, som är berättigade till underhållsbidrag enligt
svenskt dokument, vare sig det är fråga om dom eller avtal. Det bör nämligen
härvidlag vara tillräckligt med att det generella kravet på stadigvarande
vistelse i riket är uppfyllt. I fråga om utländska dokument bör dock
liksom hittills för utländskt barns rätt till bidragsförskott krävas konvention
eller annan överenskommelse med vederbörligt främmande land.

Vad gäller folkpensionen kan det däremot enligt socialstyrelsens mening
inte rimligen komma i fråga att generellt slopa medborgarskapskravet.
Härom anför styrelsen:

Eftersom folkpension utgår oberoende av i vilken utsträckning avgifter
härför erlagts och denna förmån för övrigt endast till en mindre del finansieras
genom avgifter måste i princip för utländska medborgares rätt till
folkpension ställas krav på ömsesidighet, så att svenska medborgare kan tillförsäkras
motsvarande förmån i respektive främmande länder. Det må sålunda
framhållas, att överenskommelsen inom Europarådet om social trygghet
vid ålderdom in. m., vilken överenskommelse Sverige ratificerat, upptar
föreskrift om 15 års minsta vistelsetid i ett land för att medborgare i annat
land skall få rätt till ålderspension av den typ som folkpensionen utgör i
Sverige i förstnämnda land.

För alt nå det av motionärerna uppgivna syftet bör enligt socialstyrelsens
mening här i stället övervägas en uppmjukning av praxis i fråga om dispens
från villkoret i medborgarskapslagen om försörjningsförmåga för att kunna
bli naturaliserad. Detta anser socialstyrelsen vara särskilt viktigt i fråga om
de flyktingar, som inkommit till riket genom initiativ från statsmakternas
sida och som av humanitära skäl bör beredas möjlighet alt snabbare än
eljest bli .svenska medborgare.

Pensionsstyrelsen yttrar, att sociallagstiftningen här i landet såvitt avser
behandlingen av utlänningar har brukat kompletteras efter särskilda
överenskommelser med andra stater. Styrelsen åberopar, att ett sådant tillvägagångssätt
vunnit internationellt burskap, och anför, att det inte synes
föreligga något skäl att för närvarande förfara på annat sätt, såvitt angår
pensionsstyrelsens ämbetsområde, vilket omfattar bl. a. folkpensionen, särskilda
barnbidrag, bidrag till änkor och änklingar med barn och åtgärder till
förebyggande och hävande av invaliditet. Styrelsen har dessutom framhållit,
att styrelsen kan bereda utlänningar, som är stadigvarande bosatta i Sverige
och kan antagas komma att stanna kvar i landet, sjukvård och arbetsvård i
samma omfattning som svenska medborgare.

Även riksförsäkringsanstalten intar en negativ ståndpunkt till motionerna,
såvitt angår anstaltens verksamhetsområde, nämligen yrkesskadeförsäkringen
och vissa därmed jämförliga förvaltningsområden samt den allmänna
sjukförsäkringen med moderskapshjälpen och läkemedelsrabatteringen
in. m. Anstalten åberopar härvid, att inom detta område icke föreligger an -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 dr 1959

7

nan särställning för utlänning än sådan, som betingas av krav på bosättning
i riket eller liknande, samt att undantagen således avser personer, som rimligtvis
ej kan antas komma i fråga för dispens från villkoren för naturalisation.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det angeläget, att eu översyn kommer till
stånd av lagstiftningen på social- och undervisningsväsendets områden i vad
gäller den utländska arbetskraften och tillstyrker därför motionerna. Som
motivering anför styrelsen:

Sverige har sedan krigets slut haft omfattande invandring av utländsk
arbetskraft. På grund av åtstramningen på arbetsmarknaden är invandringen
för närvarande begränsad och arbetstagare från särskilt de nordiska
grannländerna har återvänt i icke obetydlig omfattning. Utlänningskommissionen
redovisade den 1 januari 1959 103 677 arbetsanmälda utlänningar.
Därvid är ej medräknade utlänningar, som erhållit svenskt medborgarskap.
Under åren 1946—1958 naturaliserades cirka 95 000 personer, av vilka omkring
hälften torde vara verksamma på arbetsmarknaden.

Det svenska näringslivet har för sin fortsatta utbyggnad och rationalisering
i icke obetydlig utsträckning behov av utländska fackarbetare och specialister
av olika slag. Även om invandringen tillfälligt stagnerat, måste man
räkna med en ganska stor efterfrågan på kvalificerad utländsk arbetskraft
i framtiden.

Vid rekryteringen lägger den utländska arbetskraften givetvis största vikten
vid erbjudna löneförmåner och övriga anställningsvillkor, men de sociala
förhållandena är icke helt oväsentliga. Det är därför ofrånkomligt, att de
invandrande arbetstagarna får ett fullgott socialt skydd och att åtföljande
barn och ungdomar beredes möjligheter till utbildning inom landet.

1 lagstiftningsarbetet har man under senare år eftersträvat att bereda de
utlänningar, som är bosatta i Sverige, samma förmåner som tillkommer
svenska medborgare på social- och undervisningsväsendets områden. Någon
mera planmässig reformverksamhet i detta avseende bedrives emellertid
icke. Även om utlänning i princip gjorts delaktig av vissa förmåner, förekommer,
att man i tillämpningsföreskrifterna icke alltid beaktat de speciella
förhållanden, som gäller för den invandrande arbetskraften. Värdet för
denna av reformerna har därigenom kommit att delvis utebli. Det kan nämnas,
att arbetsmarknadsstyrelsen vid omhändertagandet av de flyktingar,
som mottagits från läger i Europa, nödgats vidtaga provisoriska åtgärder för
att lösa ett flertal frågor rörande socialvård och undervisning, vilka normalt
handlägges av andra organ och för vilka det finns klara bestämmelser, när
det gäller bistånd till svenska medborgare.

Vad gäller undervisningsväsendet har motionerna avstyrkts
av både skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Båda överstyrelserna
har härvid hänvisat till den ovan refererade bestämmelsen i allmänna
studiehjälpsreglementet, enligt vilken medborgare i de övriga nordiska
länderna och flyktingar helt samt övriga utlänningar till väsentlig del
är jämställda med svenska medborgare i fråga om förmåner enligt reglementet.
överstyrelsen för yrkesutbildning tillägger:

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 dr 1959

Att utsträcka rätten till statlig studiehjälp även till andra kategorier ickesvenska
medborgare än dem, som redan är införda under allmänna studielijälpsreglementet,
synes enligt överstyrelsens uppfattning icke vara motiverat;
i motionerna synes man ej heller ifrågasätta detta. De svenska yrkesskolorna
måste nämligen i första hand vara avsedda för dem, som avser att
kvarstanna i vårt land efter fullbordad yrkesutbildning.

Utskottet

Enligt motionärerna förekommer det, att Kungl. Maj:t vid prövning av
ansökningar om naturalisation gör avsteg från de i medborgarskapslagen
fastställda huvudreglerna, för att sökandena skall kunna få del av de sociala
förmåner och de förmåner inom undervisningsväsendet, som är förbehållna
svenska medborgare. Motionärerna anser, att avstegen från reglerna fått en
sådan omfattning att det vore lämpligare att social- och undervisningsförfattningarna
ändrades så att här bosatta utlänningar kunde få del av förmånerna
enligt samma grunder som svenska medborgare. Tillämpningen av
naturalisationsföreskrifterna skulle i så fall kunna komma i bättre överensstämmelse
med medborgarskapslagens anda.

Den av motionärerna väckta frågan har tämligen ringa räckvidd. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen för bestämmelserna på området,
föreligger nämligen beträffande flertalet förmåner icke några väsentliga
skillnader mellan svenska medborgare och utlänningar som vistas i riket. I
flera viktiga hänseenden är sådana utlänningar helt likställda med svenskar,
och i andra hänseenden finns endast den skillnaden, att utlänning för att få
del av förmånerna måste vara mantalsskriven inom riket eller ha liknande
anknytning hit. Såsom särskilt viktigt kan framhållas, att socialhjälpslagen
är tillämplig även på utlänningar som vistas här och att dessa därför på
samma sätt som svenska medborgare får hjälp då de är i behov därav.

Vissa förmåner på det sociala området och inom undervisningsväsendet är
däremot som regel förbehållna svenska medborgare. Dessa förmåner har
emellertid i stor utsträckning tillförsäkrats utlänningar genom internationella
konventioner. I vissa hänseenden kan likväl ytterligare förbättringar av utlänningars
ställning vara önskvärda, men dessa förbättringar torde knappast
böra åstadkommas genom en samlad översyn i den ordning motionärerna
tänkt sig. Enligt utskottets mening bör i stället de särskilda författningarna
ändras och kompletteras allteftersom erfarenheten så påkallar. Härvid är det
självfallet önskvärt, att de tillämpande myndigheterna tar erforderliga initia -

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1959

9

tiv. Vidare kan antagas, att det internationella samarbetet kommer att medföra
ytterligare resultat.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:89 och 11:120, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 november 1959

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist samt herrar Åkesson, Kaijser och Thorsten Larsson*;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg*, Odhe, Bengtsson i
Varberg, Lothigius, Fredriksson, Gustavsson i Alvesta, Königson och Anderson
i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. 2 avd. Nr 43