Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1959
1
Nr 21
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753).
Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 29 oktober 1959 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 172, vari
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden den 16 oktober 1959, föreslagit riksdagen
att antaga nedan intagna förslag till lag om ändrad lydelse av 79 §
kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753).
I propositionen föreslås i huvudsak, att reglerna i kommunallagen om
bildande av municipalsamhälle anpassas till den ordning, som galler för
förvaltning av kommunala ordnings- och hälsovårdsangelägenheter efter
ikraftträdandet av allmänna ordningsstadgan och den nya hälsovårdsstadgan.
Under 1800-talets senare hälft började särskild lagstiftning, i första hand
gällande städerna, komina till stånd beträffande ordnings-, byggnads- och
brandväsen samt hälsovård. Hälsovårdsstadgan gällde hela landet men upptog
särskilda avdelningar för land och stad. Ordningsstadgan, byggnadsstadgan
och brandstadgan var avsedda blott för städerna, men i dem öppnades
möjlighet att genom särskilt förordnande av länsstyrelsen, vilket
skulle fastställas av Kungl. Maj:t, bringa stadgornas bestämmelser i tilllämpning
i tätorter på landet. I samband med sådant förordnande skulle
också bestämmas vilka styrelser eller myndigheter som skulle i orten fullgöra
vad som enligt vederbörande stadga ålåg lokalmyndighet i stad. Under
de närmaste årtiondena efter dessa s. k. stadsstadgors tillkomst fastställde
Kungl. Maj:t förordnande om deras tillämpning för ett avsevärt antal områden
på landsbygden. De bestämmelser, som därvid meddelades rörande
förvaltningen av uppgifterna, var skiftande. Bl. a. denna oenhetlighet för
anledde behov av särskild lagstiftning i ämnet. Sådan kom till stånd år
1898. Den innehöll bestämmelser om municipalsamhällen, vilka var specialkommuner,
tillskapade såsom förvaltningsenheter för vården av stadsstadgorna
inom områden på landet, som ej utgjorde egna kommuner. För uppkomsten
av municipalsamhälle fordrades enligt denna lagstiftning, som
hade formen av ett tillägg till förordningen om kommunalstyrelse på lanBihang
till riksdagens protokoll 1959. 5 sand. 2 avd. Nr 21
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 ar 1050
det, endast att Kungl. Maj:t fastställde förordnande, att stadsstadga skulle
vara tillämplig för område på landet, som ej utgjorde egen kommun. Lagen
fick emellertid sådan utformning att även område, beträffande vilket Kungl.
Maj:t före lagändringens ikraftträdande meddelat sådan fastställelse, skulle
vara att anse som municipalsamhälle.
Den genom 1898 års lagstiftning tillskapade ordningen för bildande av
municipalsamhälle, enligt vilken sådant automatiskt uppkom vid Kungl.
Maj.ts förordnande om tillämpning av stadsstadga, bibehölls i 1930 års lag
om kommunalstyrelse på landet. Det må anmärkas att 1930 års kommunallagstiftning
huvudsakligen innefattade eu formell författningsrevision.
Nu gällande bestämmelser om bildande av municipalsamhälle finnes i
79 § kommunallagen den 18 december 1053. För att sådan samhällsbildning
skall komma till stånd fordras att Konungen förordnat, att för område på
landet, som ej utgör egen kommun, skall lända till efterrättelse ordningsstadgan
för rikets städer eller vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen
och byggnadsstadgan, i brandlagen och brandstadgan eller i hälsovårdsstadgan,
d. v. s. bestämmelserna i någon av de fyra s. k. stadsstadgorna.
Sådant förordnande medför emellertid icke i och för sig att området bildar
ett municipalsamhälle. Härför fordras nämligen ytterligare ett beslut av
Konungen av innehåll att området skall utgöra ett municipalsamhälle, som
ager att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda de angelägenheter,
som föranledes av tillämpningen av den stadsstadga, vars bestämmelser
enligt det grundläggande beslutet skall gälla för området. Det för municipalsamhällets
uppkomst avgörande beslutet får meddelas endast om särskilda
skäl föreligger därtill. Municipalsamhällets kompetens framgår av innehållet
i sistnämnda beslut.
Vid tiden för kommunallagens tillkomst gällde, såvitt nu är i fråga,
ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 och hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919.
Den gamla ordningsstadgan gällde endast städerna. Enligt stadgans § 30
kunde den emellertid i tillämpliga delar bli gällande även för köping, hamn,
fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, när länsstyrelsen
beslutat därom och Kungl. Maj:t fastställt beslutet. Den nya ordningsstadgan
den 14 december 1956, som trätt i kraft den 1 januari 1958,
gäller däremot riket i dess helhet. 1 stadgan finnes emellertid
bestämmelser, som tar sikte på tätorternas särskilda förhållanden. Tilllämpningen
av dessa bestämmelser för visst område är emellertid icke beroende
av dettas karaktär av stad eller annan samhällsform, ej heller av
särskilt förordnande.
I samband med att allmänna ordningsstadgan antogs genomfördes emellertid
en ändring i 11 § lagen om införande av kommunallagen av innehåll
att Konungen, om särskilda skäl föreligger därtill, kan besluta att område
på landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i ar 1959
3
för vården av de angelägenheter, som föranledes av allmänna ordningsstadgans
tillämpning. De municipalsamhällsbildningar som kan uppkomma
till följd av detta stadgande har i viss män en annan karaktär än de som
tidigare uppkommit. Det blir nämligen icke här fråga om tillämpning av
bestämmelser i en viss del av en kommun, vilka icke gäller i återstoden
av denna, utan municipalsamhällsbildningen innebär i dessa fall en uppdelning
på flera organ i kommunen av en förvaltning, som avser tillämpningen
av samma bestämmelser. I lagen är icke reglerat om vid allmänna
ordningsstadgans ikraftträdande bestående municipalsamhällen, som förvaltar
uppgifter enligt ordningsstadgan för rikets städer, skall kvarstå som
särskilda kommunala förvaltningar för ordningsuppgifter även efter sistnämnda
stadgas ikraftträdande.
Hälsovårdsstadgan av 1919 upptar i särskilda kapitel bestämmelser för
stad och bestämmelser för landet. I 34 § öppnas emellertid möjlighet att
göra stadsbestämmelserna tillämpliga även för köping, hamn, fiskeläge
eller annat ställe med större sammanträngd befolkning, varvid — liksom
enligt ordningsstadgan för rikets städer — länsstyrelsens beslut och Kungl.
Maj :ts fastställelse därav fordras. Den nya hälsovårdsstadgan, som träder
i kraft den 1 januari 1960, gör däremot ingen formell skillnad på stad
och land. Även denna stadga upptar emellertid särskilda bestämmelser för
tätorterna, men för dessa bestämmelsers tillämpning är det icke avgörande
att området är stad eller utgör någon annan förvaltningsform för tättbebyggt
samhälle. Ej heller är bestämmelsernas tillämplighet beroende av
att förordnande därom meddelas.
Antagandet av den nya hälsovårdsstadgan föranledde icke någon ändring
i kommunallagens promulgationslag, motsvarande den som företogs vid
allmänna ordningsstadgans tillkomst. Municipalbildning för förvaltning av
hälsovårdsuppgifter enligt nya hälsovårdsstadgan kan sålunda icke ifrågakomma.
Den 1 oktober 1959 bestod 26 municipalsamhällen, samtliga belägna
inom Göteborgs och Bohus län, med förvaltningsuppgifter enbart enligt
hälsovårdsstadgan. Av dessa samhällen hade 10 omhänderhaft jämväl förvaltningsuppgifter
enligt ordningsstadgan för rikets städer vid tiden för
allmänna ordningsstadgans ikraftträdande. För förvaltning av hälsovårdsangelägenheter
jämte byggnads- och brandangelägenheter eller endera av
dessa fanns den 1 oktober 1959 60 municipalsamhällen. Totala antalet
municipalsamhällen uppgick då till 93.
Departementschefen framhåller att det är önskvärt att bringa lydelsen
av 79 § kommunallagen i överensstämmelse med den senare tillkomna lagstiftningen
på ordnings- och hälsovårdsområdet. Även andra skäl talar
emellertid enligt departementschefen för en lagändring. Det har sålunda
visat sig att med nu gällande lydelse tveksamhet uppkommit rörande de
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 är 1959
municipalsamhällens ställning, som med stöd av tidigare kommunalrättslig
reglering bildats för att förvalta ordningsangelägenheter enligt ordningsstadgan
för rikets städer, och det kan förutses att motsvarande tveksamhet
efter den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande kan komma att
råda rörande municipalsamhällen, som bildats för att omhänderha hälsovårdsuppgifter
enligt den nuvarande hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser
och dessas föregångare.
Departementschefen behandlar härefter spörsmålet om sådana bestämmelser
i fortsättningen bör finnas, som möjliggör municipalbildning för
förvaltning av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter. Departementschefen
anför härom: »Vid besvarandet av denna fråga måste beaktas att utvecklingen
sedan lång tid tillbaka tydligt visat, att den kommunala verksamheten
kan bedrivas ändamålsenligt och effektivt endast om kommunen har
sådan storlek, att den kan bygga upp en kvalificerad förvaltning och har
ekonomiska resurser för att kunna fullfölja förvaltningsuppgifterna. Municipalsamhällsbildning
innebär en splittring av kommunens resurser och påverkar
sålunda ogynnsamt förutsättningarna för den kommunala förvaltningen.
Insikten om sambandet mellan kommunens storlek och dess förmåga
alt effektivt handha förvaltningen av de kommunala uppgifterna ledde
till den stora kommunindelningsreformen i början av 1950-talet och har på
det begränsade område, som förvaltningen genom municipalsamhällen innefattar,
kommit till uttryck däri, att under senare år ett förhållandevis stort
antal sådana samhällen upplösts efter framställning från samhällenas styrelse.
Bakom denna tendens ligger eu ökad benägenhet hos landskommunerna
att sörja även för tätorternas särskilda behov i medvetande om tätorternas
betydelse för kommunen i dess helhet. Den ändrade synen på
indamålsenligheten av att bilda municipalsamhällen kom vidare till uttryck
rid tillkomsten av 1953 års kommunallag, i det man i denna uppställde
kravet på att särskilda skäl skulle föreligga för att ett nytt municipalsamhälle
skulle få bildas. Det framgår av de uttalanden som härvid gjordes,
att man ansåg tiden börja mogna för en avveckling av municipalsamhällsinstitutionen
över huvud taget; man var emellertid icke beredd att då taga
slutlig ställning till frågan. De erfarenheter som gjorts sedan 1953 jävar i
intet avseende riktigheten av den kritiska inställning till municipalsamhällsinstitutionen,
som då kom till uttryck. Anledning har emellertid saknats
för statsmakterna att ånyo pröva frågan i hela dess vidd. Endast på
ett begränsat område, nämligen i fråga om den kommunala förvaltningen
av ordningsangelägenheter enligt allmänna ordningsstadgan, har ett ställningstagande
av statsmakterna blivit aktuellt. Vid ordningsstadgans tillkomst
år 1956 gick man emellertid ej in på de principiella frågorna utan
inskränkte sig till att genom en ändring i kommunallagens promulgationslag
möjliggöra framtida municipalsamhällsbildning på ordningsområdet på
samma restriktiva villkor, som gäller för sådan samhällsbildning i övrigt,
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 är 1959 •»
och under framhållande av att det vore fråga om en reglering övergångsvis,
som i själva verket knappast torde komma att få någon praktisk betydelse.
Vad som då förekom kan sålunda icke anses tyda på någon återgång till
den tidigare uppfattningen om behovet av municipalsamhällen.
Med hänsyn till det sagda finner jag att utvecklingen såväl reellt som i
vad det gäller lagstiftningen entydigt pekar mot en avveckling av mumcipalsamhällsinstitutionen.
Jag anser därför att några sakliga skäl for att
i 79 § kommunallagen bibehålla möjlighet att bilda municipalsamhällen
för förvaltning av ordnings- och hälsovårdsangelägenheter icke föreligger.
Allmänna ordningsstadgan och den nya hälsovårdsstadgan är, såsom jag
påpekat inledningsvis, så uppbyggda att något utrymme icke finnes för ett
förordnande att de — i sin helhet eller i fråga om vissa avsnitt — skall
gälla för ett särskilt område inom en kommun men ej i kommunen i övrigt.
Uppgifterna blir därmed en angelägenhet för kommunen i dess helhet i
motsats till tidigare ordning, då olika bestämmelser, till vilka särskild
förvaltning anslöt sig, kunde komma att gälla i olika delar av kommunen.
Eu annan sak är att genom lokala stadgor särskilda bestämmelser kan fastställas
för skilda delar av kommunen. Dessa lokalt gällande föreskrifter
föranleder emellertid ej särskild förvaltning i de kommundelar, där bestämmelserna
gäller. Förvaltningen av uppgifterna är i allmänna ordningsstadgan
och nya hälsovårdsstadgan reglerad på samma sätt, vare sig uppgitterna
hänför sig till tätort eller till glesbygd. Med hänsyn till stadgornas
uppbyggnad föreligger sålunda ej heller från formella utgångspunkter något
behov av att medge municipalsamhällsbildning för förvaltning av ordnings-
eller hälsovårdsangelägenheter; sådan samhällsbildning skulle endast
innebära att samma förvaltningsuppgifter i eu kommun lades på olika
organ för olika delar av kommunen och sålunda innebära ett avsteg från
principen om kommunen som förvaltningsenhet.
Det anförda torde ge vid handen att de nuvarande hänvisningarna i
79 § kommunallagen till ordningsstadgan för rikets städer och till hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad bör utgå utan att ersättas med andra
regler, som öppnar möjlighet att bilda municipalsamhälle för förvaltning
av ordnings- eller hälsovårdsangelägenheter. Den genom ändringen i 11 §
i kommunallagens promulgationslag år 1956 införda möjligheten till sådan
samhällsbildning på ordningsområdet torde emellertid tills vidare kunna bibehållas
intill dess slutlig ställning tagits till spörsmålet om en avveckling
av municipalsamhällsinstitutionen över huvud taget. Jag vill emellertid
betona att vad som uttalades i propositionen nr 143/1956 om att ändringen
knappast torde få någon praktisk betydelse alltjämt äger giltighet.»
Härefter uttalar sig departementschefen om de municipalsamhällenas
framtida ställning, vilka nu ombesörjer ordnings- och hälsovårdsangelägenheter.
Han framhåller därvid bl. a. att i överensstämmelse med principen
om kommunen som förvaltningsangelägenhet municipalsamhället bör
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1959
upplösas och förvaltningsuppgifterna övertagas av kommunen. Departementschefen
fortsätter: »Något stöd i lag för ett avsteg från denna princip
finnes nämligen icke; It § i kommunallagens promulgationslag tillåter endast
nybildning av municipalsamhällen lör förvaltning av ordningsangelägenheter
enligt allmänna ordningsstadgan men medger ej att de samhällen, som
bestod vid ordningsstadgans ikraftträdande, får fortsätta som sådana och
därmed genombryta principen om kommunen som förvaltningsenhet. Och
vad det gäller municipalsamhällen för handhavande av hälsovårdsangelägenheter
finnes icke ens någon antydan om att en särförvaltning av hälsovårdsangelägenheterna
inom en kommun skall kunna anordnas, sedan
nya hälsovårdsstadgan trätt i kraft.
Vid nu angivna förhallanden maste ikraftträdandet av allmänna ordningsstadgan
och den nya hälsovårdsstadgan anses medföra att municipalsamhällen,
som bildats för vården av angelägenheter enligt ordningsstadgan
för rikets städer, respektive stadsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
och dessas föregångare, står utan förvaltningsuppgifter. Konsekvensen
härav är att de icke kan bestå såsom municipalsamhällen.»
Slutligen behandlar departementschefen frågan om hur upplösning skall
ske av de municipalsamhällen, som efter allmänna ordningsstadgans och
den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande står utan förvaltningsuppgifter.
Departementschefen anser det härvid icke vara erforderligt att Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall meddelar ett upplösningsbeslut och fortsätter:
»I anslutning till denna automatiskt skeende upplösning av äldre municipalsamhällen
uppkommer emellertid den praktiska frågan, hur avvecklingen
av deras förvaltning skall gå till, och det torde vara lämpligt att
regler härom meddelas i detta lagstiftningsärende. Härvid torde__i över
ensstämmelse
med vad som skett i praxis vid upplösning av municipalsamhällen
genom Kungl. Maj:ts beslut — den reglering som skett av motsvarande
frågor vid ändring i kommunal indelning böra göras tillämplig. I en
övergångsbestämmelse hör sålunda föreskrivas att vad som är stadgat i
33 § kommunala indelningslagen skall gälla i tillämpliga delar, när municipalsamhälle
upphört eller fått sina uppgifter inskränkta till följd av att
ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 och hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 upphört att gälla.»
Utskottet. Den i propositionen föreslagna lagändringen innebär borttagande
in kommunallagen av de bestämmelser, som möjliggör municipalbildning
på ordnings- och hälsovårdsområdena. Mot bakgrund av samhällsutvecklingen
framstår det enligt utskottets mening icke längre som motiverat
att på dessa områden i kommunallagen medgiva avsteg från principen
om kommunen soin förvaltningsenhet. Det kan under sådana förhållanden
ifrågasättas, om icke även den möjlighet till municipalbildning för förvaltning
av ordningsangelägenheter, vilken ges i It § kommunallagens promul
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1959
7
gationslag, bär försvinna. Avgörande skäl synes emellertid icke finnas att
nu ändra jämväl detta stadgande, även om detta såsom också departementschefen
framhållit knappast torde få praktisk betydelse. Utskottet har ej
heller något att erinra mot vad i propositionen föreslagits om sättet för
upplösning av de municipalsamhällen, som efter allmänna ordningsstadgans
och den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande står utan förvaltningsuppgifter.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, nr 172, måtte antaga följande
Lag
om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
ordningsstadgan för rikets städer
eller vad om stad är föreskrivet i
byggnadslagen och byggnadsstadgan,
i brandlagen och brandstadgan eller
i hälsovårdsstadgan, må Konungen,
där särskilda skäl därtill äro, besluta
att området skall utgöra ett municipalsamhälle,
vilket äger att oberoende
av kommunen i övrigt självt vårda
de angelägenheter, som föranledas
av sådana bestämmelsers tilllämpning
inom samhället.
(Föreslagen lydelse)
79 §.
Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen
och byggnadsstadgan eller
i brandlagen och brandstadgan, må
Konungen, där särskilda skäl därtill
äro, besluta att området skall utgöra
ett municipal samhälle, vilket äger
att oberoende av kommunen i övrigt
självt vårda de angelägenheter, som
föranledas av sådana bestämmelsers
tillämpning inom samhället.
Ej må
särskilt municipalsamhälle.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.
Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning är stadgat
skall gälla i tillämpliga delar, då
municipalsamhälle upphört eller fått
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sina uppgifter inskränkta till följd
av att ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) och
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919
(nr 566) upphört att gälla.
Stockholm den 18 november 1959
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Torsten
Andersson, Olsén*, Lundström*, Sveningsson, Erik Olsson, Nils-Eric
Gustafsson och Sörlin; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg,
Magnusson i Tumhult, von Friesen*, Jonsson i Haverö*, Bark, Hammar,
Andersson i Linköping, Alemyr och Svenungsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS