Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
1
Nr 44
Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
rörande organisationen av riksbankens kontorsnåt.
Fullmäktige i riksbanken har med skrivelse den 19 februari 1959 överlämnat
en P. M. angående riksbankens kontorsnät, vilken såsom Bilaga
fogats till detta utlåtande, samt hemställt,
att utskottet måtte föreslå riksdagen att besluta, att riksbanken skall bibehålla
avdelningskontor å de platser, där sådana för närvarande är inrättade.
Av fullmäktiges framställning inhämtas, att frågan om riksbankens avdelningskontor
har utretts av en av fullmäktige tillsatt kommitté, som därjämte
enligt sina direktiv har att göra en översyn av den inre organisationen
vid huvudkontoret och att med utgångspunkt från de förslag som kunna
komma att framläggas söka bedöma riksbankens personalbehov inom de
olika tjänstemannakategorierna på något längre sikt. Kommittén har i
december 1958 i ett delbetänkande framlagt sin principinställning i avdelningskontorsfrågan.
Då ställningstagandet till denna fråga synts kommittén
vara av avgörande betydelse för lösandet av kommitténs övriga utredningsuppgifter,
har kommittén förklarat sig ha för avsikt att först sedan
ställning tagits till kommitténs nu framlagda promemoria, fortsätta utredningsarbetet
beträffande övriga till kommittén hänskjutna frågor. Kommittén
har funnit övervägande skäl tala för att riksbanken bibehåller ett kontorsnät.
Med utgångspunkt från att riksbanken sålunda har behov av en lokalorganisation,
har kommittén därefter undersökt möjligheten att vinna besparingar
genom att minska antalet avdelningskontor. Kommittén konstaterar
emellertid, att en utglesning av kontorsnätet oundgängligen måste
medföra en väsentlig försämring av riksbankens service. Under hänvisning
till den verkställda utredningen har kommittén kommit till uppfattningen,
att under nu gällande arbetsmässiga och administrativa förutsättningar skäl
icke föreligga att rubba den nuvarande distriktsindelningen som ansluter
sig till länsindelningen. Samtidigt förutsätter emellertid kommittén, att
därest den totala arbetsvolymen vid avdelningskontoren i en framtid skulle
mera väsentligt minska, en omprövning av distriktsindelningen bör komma
till stånd med sannolika indragningar av vissa kontor som följd.
över den av kommittén framlagda promemorian har Riksbankstjänstemånnens
förening avgivit yttrande. Föreningen konstaterar med tillfredsställelse,
att kommittén förordat ett bibehållande av det nuvarande kontorsnätet.
Fullmäktige har efter övervägande av kommitténs promemoria och där1
— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 44
2
Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959
över avgivet yttrande funnit sig böra instämma i vad kommittén anfört.
Sedan riksdagen tagit ställning till den nu framlagda principfrågan samt
kommittén slutfört sitt uppdrag, kommer fullmäktige att för riksdagen
framlägga den organisationsplan, som föranledes av det principiella ställningstagandet.
Utskottet
Frågan om riksbankens kontorsnät har varit föremål för riksdagens
behandling vid flera tillfällen under senare år, senast vid 1952 års riksdag.
Den då framlagda utredningen visade att en indragning av ett större antal
kontor i dåvarande läge skulle medföra betydande komplikationer med hänsyn
till den ringa pensionsavgången under de närmaste åren. Under alla
omständigheter syntes några större förändringar av hänsyn till personalen
icke kunna ske förrän efter 1960, då pensionsavgången beräknades bli
väsentligt större än tidigare. Till dess beräknades också de dåvarande arbetsuppgifterna
ha avsevärt minskats.
De anförda skälen för att uppskjuta ett definitivt ställningstagande till
frågan om omfattningen av riksbankens kontorsnät fann bankoutskottet
bärande. Utskottet förutsatte emellertid att denna fråga ägnades en fortlöpande
och ingående uppmärksamhet från fullmäktiges i riksbanken sida.
Utskottet erinrade om att avdelningskontoren tillkom på en tid då kreditmarknaden
i vårt land var väsentligt mindre utvecklad än för närvarande.
En kontorsindragning syntes därför ur denna synpunkt kunna ske utan
väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund härav borde enligt utskottets
mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna för riksbankens
avdelningskontor — en allmän indragning av kontoren allvarligt övervägas,
därest icke vid den fortsatta undersökningen nya uppgifter kunde överföras
till avdelningskontoren från andra statliga organ, såsom vissa länsorgan
i residensstäderna, med besparingar för det allmänna som följd. Om
en sådan överflyttning emellertid icke skulle visa sig fördelaktig syntes
man icke kunna undgå att återupptaga frågan om indragning av kontoren
till förnyad prövning. Utskottet underströk i anslutning härtill vikten av
att personalrekryteringen vid riksbanken skedde under beaktande av möjligheten
att en kontorsindragning kunde komma att genomföras. Vid
nämnda tillfälle tillstyrkte utskottet det av fullmäktige framlagda förslaget
om indragning av kontoren i Norrköping och Sundsvall, vilket genomfördes
från och med den 1 januari 1953.
Frågan om riksbankens avdelningskontor har därefter utretts av en av
fullmäktige tillsatt kommitté, som därjämte har att göra en översyn av den
inre organisationen vid huvudkontoret och söka bedöma riksbankens personalbehov
inom olika tjänstemannakategorier på något längre sikt. Kommitténs
första delbetänkande — P. M. angående riksbankens kontorsnät —
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959 3
har av fullmäktige framlagts för utskottet med skrivelse den 19 februari
1959.
Kommittén har ansett att ställningstagandet till avdelningskontorsfrågan
är av avgörande betydelse för lösandet av kommitténs utredningsuppgifter
i övrigt, som därför kommer att behandlas först när det nu framlagda
betänkandet blivit föremål för ställningstagande. Kommittén har funnit
att övervägande skäl talar för att riksbanken bibehåller ett kontorsnät.
Kommittén har vidare konstaterat att en utglesning av kontorsnätet skulle
medföra en försämring av riksbankens service och under hänvisning till
vad i betänkandet anförts förordat att den nuvarande distriktsindelningen
bibehålies under nu gällande arbetsmässiga och administrativa förutsättningar.
Kommittén har emellertid samtidigt redogjort för en organisationsskiss,
innebärande att landet fördelas på 10 avdelningskontor i stället för
på nuvarande 23, varigenom besparingar skulle kunna uppnås på över 1
miljon kronor. Kommittén har emellertid icke förordat att organisationsskissen
genomföres bl. a. med hänsyn till att möjligheterna för riksbanken
att fullgöra sina uppgifter därest så skedde skulle försämras. Bankofullmäktige
har för sin del instämt i vad kommittén anfört och hemställt att
beslut nu måtte fattas om att riksbanken skall bibehålla avdelningskontor
på de platser där sådana för närvarande är inrättade.
Av den förebragta utredningen framgår att avdelningskontoren efter 1952
tillförts vissa nya arbetsuppgifter, främst genom förvaltningen av stödlån
till jordbruket för skördeskador och den av 1956 års riksdag beslutade utlåningsverksamheten
från fonden för supplementär jordbrukskredit. Antalet
av avdelningskontoren förvaltade lån har sedan utgången av 1951 till utgången
av 1958 stigit från 138 739 till 154 294. Någon nvutlåning har emellertid
icke skett från fonden för supplementär jordbrukskredit sedan den 1
december 1957 och en successiv minskning har skett i antalet av avdelningskontoren
från egnahemsorganen och hushållningssällskapen övertagna lån;
dessa lån torde i huvudsak vara slutbetalade om 15—20 år. Någon överflyttning
av arbetsuppgifter från länsorganen i residensstäderna till avdelningskontoren
bar icke kommit till stånd. Det torde emellertid böra påpekas
att 1958 års besparingsutredning föreslagit att frågan om en koncentration
av personaladministrativa och kamerala rutinärenden upptages till
prövning i lämpligt sammanhang.
Utskottet är i likhet med fullmäktige och kommittén berett förorda att
riksbanken tills vidare bibehåller ett kontorsnät. Utskottet har härvid fäst
särskild uppmärksamhet vid att det ur centralbankmässig synpunkt skulle
följa olägenheter både av praktisk och principiell art med en allmän kontorsindragning.
En bedömning av frågan om den lämpliga distriktsindelningen ställer
sig för närvarande knappast lättare än 1952, då detta spörsmål senast prövades
av riksdagen utan att ett definitivt ställningstagande gjordes. Visser
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
ligen har avdelningskontoren i begränsad utsträckning tillförts nya arbetsuPP§ifter
på 1950-talet, men det synes utskottet uppenbart att kontoren
måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter för att de skall kunna bibehållas i
nuvarande omfattning på längre sikt. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att utredningar rörande möjligheterna att tillföra avdelningskontoren
ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen snarast igångsättes
och redovisas för riksdagen. Detta utredningsarbete måste sannolikt omfatta
stora delar av den lokala statsförvaltningen och således företagas i annan
ordning än den hittills inom riksbanken verkställda utredningen. Det torde
få ankomma på fullmäktige i riksbanken — som förutsättes fortlöpande
och ingående uppmärksamma förändringarna i avdelningskontorens arbetsuppgifter
och framlägga förslag till en anpassning av kontorsorganisationen
härefter — att taga initiativet härtill och göra de hänvändelser till Kungl.
Maj :t som i anslutning härtill kan visa sig erforderliga.
Först när dessa undersökningar slutförts kan klart överblickas vilka
arbetsuppgifter riksbankens avdelningskontor kommer att få på längre sikt.
Utskottet vill betona, att utredningarna, bl. a. med hänsyn till den betydande
pensionsavgången vid riksbanken under 1960-talet, bör slutföras
skyndsamt, eftersom ett lägligt tillfälle att inskränka organisationen då
erbjuder sig. I avvaktan på slutförandet av sådana undersökningar och då
utskottet utgår från att en omprövning av distriktsindelningen på längre sikt
måste komma till stånd under 1960-talet, kan utskottet biträda förslaget
om att distriktsindelningen för riksbankens kontorsnät får tills vidare bestå
oförändrad.
Åberopande det anförda hemställer utskottet, att riksdagen — i anledning
av fullmäktiges i riksbanken förevarande framställning — måtte
besluta,
att riksbanken tills vidare må bibehålla avdelningskontor
på de platser där sådana för närvarande är inrättade.
Stockholm den 10 november 1959
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård,
Schmidt, Strandler och Mannerskantz,
från andra kammaren: herrar Sköldin, Regnéll, Eliasson i Sundborn,
Persson i Appuna, Adamsson, Ågren, Ekström i Iggesund och Nordgren.
Reservation
av herrar Mogård och Mannerskantz.
Bilaga
PM
ANGÅENDE RIKSBANKENS KONTORSNÄT
(AVGIVEN I DECEMBER 1958)
6
Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959
Till Herrar Fullmäktige i Sveriges Riksbank
Genom beslut av bankofullmäktige den 12 september 1957 tillsattes en
kommitté, bestående av herr Hammarskiöld, ordförande, samt herrar Persson,
Svärd, Ekengren och Laurén, med uppdrag att utreda frågan om riksbankens
avdelningskontor. Enligt kommitténs direktiv har kommittén även
att göra en översyn av den inre organisationen vid huvudkontoret och ätt
med utgångspunkt från de förslag som kunde komma att framläggas söka
bedöma bankens personalbehov inom de olika tjänstemannakategorierna på
något längre sikt. Kommittén har även att pröva tjänsternas antal och lönegradsplacering
utifrån den allmänna förutsättningen, att alla möjligheter till
rationalisering och effektivisering av riksbanksarbetet utnyttjas.
Kommittén har i sitt arbete såsom expert anlitat bankokommissarien H.
Borggren. Såsom sekreterare har enligt fullmäktiges förordnande tjänstgjort
bankokommissarien Åke Gustafsson.
Då ställningstagandet till frågan om riksbankens avdelningskontor blir
av avgörande betydelse för lösandet av de utredningsuppgifter som i övrigt
ålagts kommittén, har denna ansett sig böra i delbetänkande redovisa sin
principinställning i avdelningskontorsfrågan. Kommittén får därför, såsom
ett första led vid utredningsarbetets fullgörande, till fullmäktige överlämna
en P. M. angående riksbankens kontorsnät. Sedan ställning tagits till denna
P. M., avser kommittén att fortsätta utredningsarbetet beträffande övriga
till kommittén hänvisade frågor.
Kommitténs betänkande är enhälligt.
Washington och Stockholm i december 1958
LENNART HAMMARSKIÖLD
Hjalmar Ekengren Ragnar Persson
Gunnar Svärd Sture Laurén
/ Åke Gustafsson
Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959
Riksbankens avdelningskontor
Historik och nuvarande förhållanden
Avdelningskontorens tillkomst och olika förslag till deras utvidgning,
avskaffande eller rationalisering
Riksbankens tjugutre avdelningskontor ha tillkommit successivt under
en lång tidsperiod. Äldst av de nu existerande kontoren äro Göteborgs- och
Malmökontoren, som öppnades 1824, yngst Uppsalakontoret, som öppnades
1903. Femton av kontoren tillkommo före 1897 och stora förhoppningar torde
vid deras tillkomst ha förelegat om möjligheterna att genom kontoren
bereda lägre ränta åt den lånesökande allmänheten. Då genom 1897 års
banklag sedelutgivningsrätten förbehölls riksbanken, inrättades kontor i
samtliga övriga residensstäder. Därefter tillkommo jämväl de numera indragna
kontoren i Sundsvall (1905) och Norrköping (1910).
Under årens lopp ha vid åtskilliga tillfällen diskuterats både en utvidgning
och en total eller partiell indragning av kontoren. Sålunda motionerades
1913 om inrättande av ett kontor i Hälsingborg. Motionen, som synes
ha erhållit visst stöd i bankofullmäktige, avslogs emellertid vid gemensam
votering. I statsrevisorernas berättelse för 1932 anföres att bankväsendets
och kommunikationsväsendets utveckling kunde medföra, att näringslivet
icke längre vore beroende av riksbankens avdelningskontor i samma utsträckning
som vid kontorens inrättande. Vidare antogs att en omläggning
av länsstyrelsernas in- och utbetalningar till postgiro kunde minska beho\et
av riksbankskontor. Bankoutskottet förordade och riksdagen beslöt att uppdraga
åt fullmäktige att verkställa utredning om möjligheterna att organisatoriskt
förenkla kontorsnätet.
Resultatet av utredningen blev att fullmäktige 1935 föreslogo indragning
av kontoren i Mariestad och Nyköping, vilket förslag riksdagen avslog liksom
även ett fullmäktigeförslag 1936 om förflyttning av Mariestadskontoret
till Skövde.
Sedan fullmäktige 1941 ånyo föreslagit indragning av Mariestads- och
Nyköpingskontoren och riksdagen ånyo avslagit framställningen, beslöt
riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställa om en förutsättningslös utredning
rörande riksbankens uppgifter och organisation, tryggande av ur samhällssynpunkt
tillfredsställande förhållanden på kreditväsendets område samt
formerna för uppnående av enhetlighet i den offentliga finanspolitiken.
Detta uppdrag ledde så småningom fram till att 1945 års bankkommitté
föreslog inrättande av en statlig affärsbank, vilket i sin tur föranledde
propositioner till 1949 och 1950 ars riksdagar om inrättande av en statlig
affärsbank, numera Sveriges Kreditbank. Vid behandlingen av 1949 års proposition
i detta ämne fann bankoutskottet — i nära överensstämmelse med
1943 års bankoutskott vid behandlingen av den då aktuella genomgripande
omorganisationen av riksbanken — att riksbankens avdelningskontor, eventuellt
med vissa undantag, borde övertagas av den nya statliga affärsbanken.
År 1949 tillsatte fullmäktige i riksbanken och styrelsen i dåvarande Jord -
8
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
brukarbanken gemensamt en kommitté med uppdrag att utreda frågan om
överförande av riksbankens icke-centralbanksmässiga rörelse till den i
princip av riksdagen beslutade statliga affärsbanken. Kommittén föreslog
bl. a. att samtliga riksbankens avdelningskontor skulle —- under förutsättning
av en avveckling av riksbankens affärsbanksrörelse — överföras till
den statliga affärsbanken. Av den missivskrivelse varmed kommittén överlämnade
sitt betänkande synes framgå att kommittén kom till denna slutsats
mera till följd av sin bundenhet vid givna direktiv än av fast övertygelse.
Av skrivelsen framgår nämligen att kommittén funnit, att de med principbeslutet
om inrättande av en statlig affärsbank åsyftade fördelarna icke
kunde uppnås utan olägenheter och svårigheter, vilka kommittén icke kunnat
undanröja. »Därest», säger kommittén, »man av den statliga affärsbanken
vill kräva, att den, efter att ha övertagit i varje fall flertalet av riksbankens
avdelningskontor och en del av riksbankens rörelse, skall vid behov
kunna fullgöra vissa av de kreditmarknadsreglerande uppgifter, som hittills
åvilat riksbanken — något som det inom kommittén rått delade meningar
bni — uppstå vanskligheter att förena ett dylikt krav med önskemålet om en
rörelse uteslutande inriktad efter affärsmässiga linjer. Vissa delar av riksbankens
rörelse, vilka som en konsekvens av principbeslutet böra av tekniska
skäl överföras till den statliga affärsbanken, kunna icke utan vidare
på ett naturligt sätt inordnas i en ren affärsbanksrörelse. Olägenheter uppstå
i vissa hänseenden på grund av att riksbanken icke vidare kan handhava
sedel- och en väsentlig del av myntdistributionen. Man torde icke heller helt
kunna undvika svårigheter vid förenandet inom en och samma institution
av affärsbanksrörelse med förvaltning av ett stort antal lån från statliga
lånefonder, i många fall med socialt syfte. Vidare möta på personalområdet
åtskilliga problem av svårbemästrad art och man torde få räkna med en
relativt lång övergångstid, innan dessa problem kunna bliva slutligt avvecklade
på ett sådant sätt, att irritationsmoment och hinder för en rationell
personalorganisation inom den statliga affärsbanken elimineras.»
Då kommittéförslaget anmäldes för bankofullmäktige, anförde dessa, att
de med hänsyn till kommitténs nyss återgivna betänkligheter funnit tveksamt,
huruvida fjolårets principbeslut borde fullföljas i vad det avsåge överlämnandet
till den statliga affärsbanken av den del av riksbankens rörelse,
som ej vore av centralbanksmässig karaktär. Skulle Kungl. Maj :t och riksdagen
likväl önska till alla delar vidhålla 1949 års principbeslut, borde
emellertid riksbankens avdelningskontor övergå till den nya banken. Då
man inom fullmäktige befarade, att riksbankens möjligheter till konjunkturutjämning
genom påverkan av kreditmarknaden skulle minskas, om en
del av riksbankens rörelse samt avdelningskontor nu överfördes till den
statliga affärsbanken, föreslogo fullmäktige, att fullmäktige skulle få utse
hälften av ledamöterna i affärsbankens styrelse, att en särskild garantifond
skulle ställas till affärsbankens förfogande som underlag för en eventuellt
erforderlig konjunklurutjämnande kreditgivning samt att riksbanken dessutom
finge — i samma sytte — insätta medel i den statliga affärsbanken.
En hel råd reservationer och särskilda yttranden — av varierande innehåll,
utom beträffande avdelningskontoren, vilka enligt samtliga reservationer
och särskilda yttranden i huvudsak borde bibehållas hos riksbanken —
fogades till fullmäktiges protokoll i detta ärende. Sedan även flertalet remissinstanser
ifrågasatt, huruvida del vore möjligt eller lämpligt att riksbanken
avstod från avdelningskontoren och sedan förslaget om garantifond
genomgående avstyrkts i remissutlåtandena, anslöt sig departementschefen
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
9
i proposition till riksdagen (prop. 157/1950) till fullmäktiges uppfattning,
att avdelningskontoren borde bibehållas. Samtidigt uttalade departementschefen
sin anslutning till ett av vissa fullmäktige gjort uttalande om angelägenheten
av ett intensifierat arbete för rationalisering av riksbankens
organisation samt översyn av dess kontorsnät.
Ur bankoutskottets utlåtande över propositionen kan vara av intresse att
notera att bankoutskottet uttalade, att den statliga affärsbanken borde bedriva
sin verksamhet i konkurrens med privatbankerna på samma villkor
som dessa. Vidare erinrade utskottet om att riksbanken under senare år pålagts
uppgifter av icke centralbanksmässig karaktär såsom bosättningslånen
samt förvaltningen av statliga fonder, som tidigare handhafts av myndigheter
under Kungl. Maj :t. År 1948 hade riksbanken sålunda övertagit avvecklingen
av egnahemsorganens och hushållningssällskapens betydande lånestock.
Väsentligen hade detta kunnat ske genom att taga i anspråk de outnyttjade
organisatoriska och personella tillgångar som avdelningskontoren representerade.
Härigenom hade avdelningskontorens kapacitet blivit bättre utnyttjad
och fondförvaltningen ordnats på ett tillfredsställande sätt. Utskottet
fortsätter:
Såsom av propositionen framgår, torde i samband med en väntad översyn av
den statliga fondrörelsen fråga uppkomma om att tillföra riksbanken ytterligare
arbetsuppgifter av likartad beskaffenhet, eventuellt även kamerala göromål från
länsstyrelserna. Huruvida riksbanken framdeles bör bibehålla och eventuellt utöka
sina fondförvaltande uppgifter eller icke, är i första hand ett organisatoriskt spörsmål.
Därest riksbankens kontorsnät med hänsyn till statens konjunkturpolitik
eller riksbankens centralbanksmässiga uppgifter i övrigt anses böra bestå i ungefär
nuvarande omfattning, lärer frågan om kontorens anlitande för här avsedda
ändamål närmast bli beroende på de föredelar, detta ur den allmänna statsnyttans
synpunkt kan medföra i jämförelse med andra tänkbara alternativ. Självfallet bör
härvid beaktas, att kontorens rörelse inom detta vid sidan om riksbankens egentliga
verksamhet liggande område icke kommer att försvåra riksbankens uppgifter
som centralbank. I detta sammanhang må jämväl erinras om att departementschefen
ansett möjligt att undanröja det hinder för fondförvaltningens överlämnande
till affärsbanken, som ligger i att beslutanderätten beträffande avskrivning
av statliga fordringar icke kan anförtros ett statligt aktiebolag. En omprövning av
detta spörsmål synes därför måhända vara påkallad. Utskottet förutsätter, att här
framförda synpunkter komma under övervägande i samband med den blivande utredningen
om en rationalisering och förenkling av den statliga fondförvaltningen.
Vid de fortsatta övervägandena rörande riksbankens kontorsnät bör självfallet
vederbörlig hänsyn tagas jämväl till de uppgifter, som avdelningskontoren ha
i fråga om sedel- och myntdistributionen och vilka i särskild grad torde påverka
ställningstagandet, då det gäller att slutligt bestämma kontorens antal och förläggning.
Med det ovan anförda har utskottet velat framhålla önskvärdheten av att vid
de utredningar rörande avdelningskontorens funktioner in. in., som förebådats i
propositionen, riksbankens uppgifter som centralbank särskilt beaktas. När utskottet
i likhet med departementschefen förordat, att riksbanken tills vidare skall
behålla sitt kontorsnät, har utskottet förutsatt, att utredningarna snarast komma
till stånd.
Icke minst med hänsyn till riksbankens personalorganisation är det angeläget,
att här avsedda spörsmål lösas snarast möjligt. Det sedan länge rådande provisoriska
tillståndet inom riksbanken har icke kunnat undgå att medföra olägenheter.
Alltsedan år 1944 har riksbanken, efter det att dess organisation i flera år
10
Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959
legat i stöpsleven, i fråga om personalorganisationen arbetat med s. k. övergångsplaner.
Ovissheten om hur riksbanken slutligen kommer att organiseras har givetvis
medfört en känsla av osäkerhet hos personalen. Då emellertid alltjämt åtskilliga
frågor beträffande avdelningskontoren kvarstå olösta, måste man tyvärr
räkna med en förlängning av nu rådande provisoriska förhållanden.
Utskottet vill slutligen understryka vikten av att jämsides med utredningarna
rörande avdelningskontorens framtida uppgifter rationaliseringsarbetet beträffande
riksbankens inre organisation vid såväl huvud- som avdelningskontoren
intensifieras. Härvid må framhållas, att även om de besparingar som kunna ernås
genom förändringar i kontorsnätet eller genom rationalisering av den inre organisationen
icke omedelbart bli så betydande eller till och med under en ny övergångstid
medföra kostnadsökningar, detta i och för sig icke bör hindra åtgärdernas
genomförande, om blott större kostnadsbesparingar på längre sikt kunna realiseras.
Det i olika sammanhang begärda fortsatta utredningsarbetet angående
riksbanlcsarbetets rationalisering och effektivisering verkställdes på fullmäktiges
uppdrag av dåvarande riksbankschefen Lemne.
Utredningsmannen handlade efter principen, att det centralbanksmässiga
arbetet i riksbanken ökat och krävde förstärkning av personalen för centralbanksuppgifter
men att varken detta eller andra av honom framförda förslag
till lönegradsuppflyttningar m. in., vilka skulle medföra kostnadsökningar,
borde få leda till ett totalt sett ökat behov av arbetskraft. Tillämpningen
av dessa riktlinjer ledde till sedermera också genomförda förslag om
indragning av avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall, överflyttning
av rembursärenden från riksbanken till Sveriges Kreditbank, viss ytterligare
minskning av utrikesavdelningens arbete med diverse småärenden,
såsom handel med utländska sedlar, indragning av en ombudsmanstjänst
och avveckling av huvudkontorets utgivning av avbetalningslån.
Utredningsmannen, med vilken fullmäktige instämde, förklarade sig emellertid
icke beredd att framlägga definitiva förslag till den framtida organisationen
av avdelningskontoren. Utredningsmannen framhöll beträffande
denna fråga, att under alla förhållanden några större förändringar i denna
organisation, med hänsyn till konsekvenserna för personalen, icke kunde ske
förrän efter år 1960 då pensionsavgången beräknades komma att väsentligt
öka. Utredningsmannen tilläde, att man även borde utreda, om icke nya
arbetsuppgifter i kostnadsbesparande syfte skulle kunna överföras till avdelningskontoren
från andra statliga organ för att motverka den nedgång i
kontorens verksamhet som kunde förväntas genom den successiva minskningen
av arbetet med de från egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen
övertagna lånefonderna.
Ytterligare må nämnas att utredningsmannen beräknade, att ett genomförande
av hans förslag skulle efter en övergångstid leda till en årlig kostnads
ökning av ca 155 000 kronor och en årlig kostnads minskning av
525 000 kronor.
Utredningsmannens av fullmäktige biträdda förslag godkändes av 1952
års riksdag. Ur bankoutskottets utlåtande (uti. nr 35) i ärendet må följande
synpunkter förtjäna särskilt referat.
Utskottet uttalade, att det vore av den största betydelse, att riksbanken
gåves alla resurser som erfordrades för att de centralbanksmässiga uppgifterna
skulle kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. De av utredningsmannen
anförda skälen för att uppskjuta ett definitivt ställningsta
-
Bankoutskottets utlåtande nr it år 1959
11
gande till frågan om omfattningen av riksbankens kontorsnät syntes utskottet
bärande. Utskottet anförde härom vidare följande:
Utskottet förutsätter emellertid, att denna fråga ägnas en fortlöpande och ingående
uppmärksamhet från fullmäktiges sida. Det torde få erinras om att avdelningskontoren
tillkommo på en tid då kreditmarknaden i vårt land var väsentligt
mindre utvecklad än för närvarande. En kontorsindragning synes därför ur denna
svnpunkt numera kunna ske utan väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund
härav bör enligt utskottets mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna
för riksbankens avdelningskontor — en allmän indragning av kontoren allvarligt
övervägas, därest icke vid den fortsatta undersökningen, såsom av utredningsmannen
framhållits, nya uppgifter kunna överföras till avdelningskontoren från
andra statliga organ, såsom vissa länsorgan i residensstäderna, med besparingar
för det allmänna som följd. Om en sådan överflyttning emellertid icke skulle visa
sig fördelaktig, synes man enligt utskottet icke kunna undgå att återupptaga frågan
om indragning av kontoren till förnyad prövning. Utskottet vill i anledning
av det anförda understryka vikten av att personalrekryteringen vid riksbanken
sker under beaktande av möjligheten att en kontorsindragning kan komma att
genomföras.
Oaktat utredningen om riksbankens och därmed avdelningskontorens arbetsuppgifter
icke nu kan anses avslutad, ha fullmäktige biträtt utredningsmannens
förslag angående indragning av kontoren i Norrköping och Sundsvall, de enda
kontor som icke äro belägna i residensstäder. Enligt fullmäktiges mening kan
nämligen en dylik organisationsändring ske utan ställningstagande till den större
frågan. Mot detta förslag ha, såsom framgår av den föregående redogörelsen, invändningar
framförts av representanter för de bägge städerna. Av vad utskottet
i det föregående anfört rörande den fortsatta översynen av riksbankens kontorsorganisation,
särskilt vad beträffar möjligheterna att från statliga organ i residensstäderna
överföra arbetsuppgifter till avdelningskontoren, torde framgå, att en
dylik indragning i vart fall icke kan anses föregripa den fortsatta utredningen.
Utskottet har heller icke kunnat finna, att övertygande skäl kunnat förebringas
för ett bibehållande av de bägge kontoren i Norrköping och Sundsvall. Med hänsyn
till de betydande kostnadsbesparingar, som stå att vinna genom den föreslagna
kontorsrationaliseringen, har utskottet därför ansett sig böra tillstyrka fullmäktiges
förslag om indragning av ifrågavarande bägge kontor.
Sedermera ha avdelningskontoren tillförts nya arbetsuppgifter, främst
genom att anförtros förvaltningen av stödlån till jordbruket för skördeskador
och den av 1956 års riksdag beslutade utlåningsverksamheten från
fonden för supplementär jordbrukskredit. Antalet av avdelningskontoren
förvaltade lån ha därmed sedan utgången av 1951 till utgången av 1957
stigit från 138 739 till 156 263.1 Handläggning av ärenden angående investeringskonton
och skogskonton har vidare anförtrotts riksbanken. Däremot
har avdelningskontorens befattning med växeldiskontering starkt minskats.
Vidare må nämnas att fullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 januari
1953 anmält att riksbanken vore beredd övertaga förvaltningen av värnpliktslån
som utlämnats eller komme att utlämnas jämlikt förordningen
1940: 824 och kungörelsen 1945:494 angående lån från värnpliktslånefonden.
Fullmäktige anförde därvid att denna låneverksamhet torde kunna fullgöras
vid riksbankens kontor utan att den påverkade personalbehovet vid
kontoren och utan att riksbanken bereddes särskild ersättning för sina
bestyr.
1 Den 30 november 1958 utgjorde lånens antal 154 589.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
Översikt över avdelningskontorens nuvarande arbetsuppgifter och dessas
utveckling under senare år
För en bedömning av det arbete avdelningskontoren utför under nuvarande
förhållanden och för en belysning av deras framtida organisation,
rationaliserings- och utvecklingsmöjligheter bör det vara av värde att göra
en översikt i stora drag av kontorens insatser på olika arbetsområden.
Kontorens uppgifter kunna uppdelas i följande arbetsområden.
1. Kassarörelse.
2. Inlåning.
3. Utlåning.
4. Diverse serviceuppgifter för allmänheten.
5. Beredskapsuppgifter.
1. Kassarörelse. Kassarörelsens viktigaste och tillika mest tids- och arbetskrävande
uppgifter äro in- och utväxling av sedlar och mynt. Därtill kommer
handhavandet av de kassatransaktioner som förekomma i samband med
fullgörandet även av övriga arbetsuppgifter.
In- och utväxlingen av sedlar är utan tvivel att räkna till riksbankens
centralbanksmässiga uppgifter och en uppgift, som under det senaste årtiondet
visat en stark ansvällning till följd av det stigande sedelomloppet.
Redan en uppgift om dettas stegring från utgången av 1945, då det utgjorde
nära 2,8 miljarder kronor, till utgången av december 1957, då det
uppgick till 5,8 miljarder kronor, ger en antydan om den mycket kraftiga
ökningen av denna del av riksbankens arbete. Den nuvarande omfattningen
härav belyses kanske än bättre av uppgiften, att under år 1957 vid avdelningskontoren
uppräknades över 1,8 miljoner buntar sedlar med 100 st.
sedlar i varje bunt eller, annorlunda uttryckt, 180 miljoner sedlar. Det ställer
sig svårt att exakt beräkna antalet personer, som vid avdelningskontoren
syssla med sedelräkning, med hänsyn till att sedelräkningen starkt varierar
mellan olika dagar i samma månad och att vid toppbelastning icke sällan
hela kontorets personal får ägna eu avsevärd tid åt att avverka en anhopning
av oräknade sedlar. Ett av resultaten av den av 1943 års riksdag beslutade
omorganisationen av riksbanken var, att i riksbankens organisation
infogades s. k. reservpersonal för sedelräkning, kvinnliga tjänstemän som
åtog sig att på kallelse tjänstgöra med sedelräkning mot dagarvode. Genom
möjligheten att variera antalet inkallade sedelräknare med växlingen i sedelinströmningen
erhöll man en smidig och kostnadsbesparande organisation
för detta arbete. Denna anordning, som varit av stor betydelse för riksbankens
huvudkontor, har vad avdelningskontoren beträffar främst varit av
vikt vid de största kontoren. Vid mindre kontor har som ovan nämnts även
den ordinarie personalen i betydande utsträckning använts för sedelräkning
i den mån den hunnit med detta utan intrång på sitt ordinarie arbete.
Man har emellertid även beträffande de mindre kontoren successivt arbetat
för att hålla den mera fast anställda personalen, främst i högre lönegrader,
vid erforderligt minimum och man använder numera i ökad omfattning
tillfälligt anställd personal för sedelräkningsarbetet. Genom inrättandet av
en ny tjänstekategori, bankexpeditörer, som tillkom med anledning av beslut
av 1955 års riksdag, har man även nått därhän, att man med gott resultat
kunnat ersätta kassörer i högre lönegrad med bankexpeditörer, något
som dels medfört kostnadsbesparing för banken dels lett till alt mera kvalificerad
personal, som tidigare bundits vid kassörsarbete, kunnat utnyttjas
för mera krävande arbetsuppgifter.
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
13
I syfte att utjämna sedelräkningen kontoren emellan, minska påfrestningarna
på personal och lokaler samt av kostnads- och säkerhetsskäl undvika
onödiga sedeltransporter har man sökt göra varje kontor så långt möjligt
självförsörjande med avseende på sedlar genom överenskommelser med
postverket om lämplig fördelning av postens sedelleveranser till olika riksbankskontor.
I detta sammanhang må nämnas att riksbanken bl. a. för att förkorta och
förminska antalet sedeltransporter har byggt ut valvsutrymmena vid åtskilliga
för sedelförvaring lämpliga kontor och där inlagt sedeldepåer, som kunna
utnyttjas för tillgodoseende av föreliggande behov.
Myntdistributionen är f. n. mindre rationellt ordnad än sedeldistributionen
därigenom att det under Kungl. Maj :t sorterande myntverket distribuerar
mynt icke blott till riksbanken utan i viss utsträckning även direkt
till banker och andra företag t. o. m. i landsorten. Under tidigare år var
mynttillverkningen icke tillräcklig för behovet och det var därför icke möjligt
för riksbanken att i tillfredsställande omfattning förse sina kunder med
mynt. Men numera — sedan riksbankens behållning av skiljemynt stigit
från ca 1,2 miljoner kronor vid utgången av 1945 till ca 24,7 miljoner vid
utgången av 1957 (per 30/9 1958 icke mindre än 35,3 miljoner kronor) —
har riksbanken goda möjligheter att ordna en tillfredsställande myntdistribution
för såväl företag som enskilda. Som förhållandena f. n. gestalta sig,
kan det inträffa, att nya mynt levereras direkt till kunder från myntverket
även i fall då vederbörande riksbankskontor ha valven fyllda med mynt.
Mynträkningen medför icke samma svårigheter för riksbanken som sedelräkningen.
Den verkställes regelmässigt med elektriskt drivna mvnträkningsmaskiner
vid kontoren.
Kassarörelsen i övrigt vid kontoren kan i detta sammanhang förbigås, då
den endast är en följd av riksbankens övriga transaktioner. 2
2. Inlåning. Inlåningsformerna i riksbanken äro f. n. checkräkning,
depositions- och kapitalräkning samt vissa inlåningsräkningar avseende medel
vilka av penningpolitiska eller skattepolitiska skäl ansetts böra spärras
under viss tid. Sistnämnda inlåningsräkningar äro f. n. av fyra slag, nämligen
investeringskonto för skog, skogskonto, konto för investering i skogsbruk
samt konto för investering i rörelse.
Checkräkning skontona avse statliga organ, banker och övriga insättare
och äro, arbetsmässigt sett, av relativt ringa betydelse för avdelningskontoren.
Depositions- och kapitalräkning förekommer i mycket begränsad omfattning
och uteslutande vid huvudkontoret.
Övriga konton — d. v. s. investerings- och skogskontona — utgöra nya
arbetsuppgifter som tillförts riksbanken under de sista fem åren.
Investeringskonto för skog grundar sig på lagbestämmelser från 1951,
varigenom föreskrevs att idkare av skogsbruk skulle på spärrat konto i
riksbanken insätta viss del av intäkten av skogsbruk. Medlen avse i de flesta
fall intäkt under år 1952 och 1953. I princip skulle medlen vara spärrade
under cirka fem år och därefter återbetalas. Antalet dylika konton var den
30 juni 1958 vid avdelningskontoren 424.
Enligt under 1954 utfärdade författningar kan fysisk person, oskift dödsbo
eller familjestiftelse insätta viss del av intäkten av skogsbruk på särskilt
konto i bank (s. k. skogskonto). Syftet med kontona är att bereda
skattskyldiga möjligheter till utjämning av skatt på grund av intäkt av
skogsbruk. Detta sker genom att den skattskyldige erhåller uppskov med
14
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
taxering för viss del av intäkten, vilken insättes på skogskonto. När inedlen
uttagas, upptas de till beskattning. Sedan tio år förflutit från ingången av
det år inbetalning senast skolat ske, skola innestående medel återbetalas.
Skogskonto föres även hos andra kreditinrättningar. Antalet skogskonton i
riksbanken uppgick den 30 juni 1958 vid avdelningskontoren till 3 339 och
torde till större delen bestå av medel som överflyttats till skogskonto från
ovannämnda, uteslutande i riksbanken förekommande investeringskonton
för skog.
Enligt en i maj 1955 utfärdad förordning kan aktiebolag och ekonomisk
förening under vissa förutsättningar erhålla avdrag vid taxering av intäkt
av jordbruksfastighet och av rörelse för medel som avsätts till s. k. investeringsfond.
En förutsättning härför är att vederbörande företag på särskilt
konto i riksbanken (konto för investering i skogsbruk eller konto för investering
i rörelse) sätter in fyrtio procent av medel som företaget för visst beskattningsår
avsatt till investeringsfond. Högst 30 % av ursprungligen inbetalat
belopp å sådant investeringskonto i riksbanken kan efter uppsägning
tas ut sedan fem år förflutit från ingången av det år under vilket inbetalningen
skett. Uttag dessförinnan eller uttag av resterande del av kontobehållningen
kan få ske under vissa förutsättningar, dock endast efter beslut
av Kungl. Maj :t eller i vissa fall arbetsmarknadsstyrelsen.
Antalet konton vid riksbankens avdelningskontor utgjorde per den 30
juni 1958 för investering i skogsbruk 21 och för investering i rörelse 424.
3. Vtlåningsrörelsen. Avdelningskontorens utlåning inklusive deras förvaltning
av lån som utgivits av andra statliga institutioner är av skiftande
art och av betydande omfattning såväl vad gäller belopp som antal lån.
Denna verksamhet har under de sista tio åren totalt sett vuxit kraftigt.
Per den 31 december 1957 förvaltade sålunda riksbankens avdelningskontor
ca 156 000 lån till allmänheten, växlar undantagna. Motsvarande
antal utgjorde ca 60 000 per utgången av 1945.
Avdelningskontorens utlåningsrörelse och låneförvaltning omfattar förutom
växeldiskontering i huvudsak följande lånetyper, nämligen hgpotekslån,
avbetalningslån, bosättningslån, från egnahemsorganen och hushållningssällskapen
övertagna lån, lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit,
stödlån till jordbrukare samt lån från fonden för supplementär
jordbrukskredit.
a. Växeldiskontering. Växeldiskonteringen har under en lång följd av år
successivt nedgått vid avdelningskontoren. Riksbankens tidigare funktion
att genom växeldiskontering utöva konkurrens med bankerna i syfte att
pressa deras räntor saknar för närvarande aktualitet. Helt uteslutet är dock
icke att riksbanken i ett konjunkturläge, som präglas av arbetslöshet och
minskad benägenhet hos affärsbankerna att ta risker, ånyo skulle uppträda
på denna marknad. Utsikten härtill är dock mindre efter tillkomsten av
Sveriges Kreditbank som, i den mån dess resurser förslå, vid behov kan
anlitas för delta ändamål.
Rediskontering av växlar har under senare år ej förekommit. Vid behov
av kassaförstärkning använda sig bankerna i stället av möjligheten att i
riksbanken belåna en del av sitt stora obligationsinnehav.
b. Hypotekslån utlämnas för närvarande i begränsad omfattning vid avdelningskontoren.
Till antal och belopp utgjorde hypotekslånen vid dessa
kontor den 31 december 1945 4 505 respektive ca 8,95 milj. kronor och ultimo
1957 1 909 respektive 4,2 milj. kronor. Hypotekslån utlämnas vid kontoren
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959 15
praktiskt taget endast mot säkerhet av statliga eller vissa slag av statsgaranterade
obligationer. Såsom framgår av ovanstående sifferuppgifter är
hypotekslånerörelsen vid kontoren av ringa omfattning. Den fyller icke någon
centralbanksmässig funktion men är i vissa sammanhang av betydelse
som service åt allmänheten.
c. Avbetalningslån utlämnas i regel mot borgen med ett till högst 15 000
kronor per låntagare begränsat belopp och dessutom vid de s. k. garantilånen
(akademikerlån, polislån, lån till studerande och flyktingstudenter)
mot statsgaranti. På initiativ av dåvarande riksbankschefen Lemne i dennes
den 25 september 1952 avslutade utredning angående riksbanksarbetets
rationalisering och effektivisering utges numera icke längre några avbetalningslån
vid huvudkontoret. Övriga kreditinstitut i Stockholm torde ha tillräcklig
kapacitet för att sörja för den förhållandevis begränsade kreditgivning
som kan erfordras för ifrågavarande ändamål. Dessutom har härigenom
vunnits att riksbanken under en period av kreditåtstramning icke på
detta område kan antagas lämna krediter, som vederbörande lånesökande
måhända skulle ha förvägrats i bankerna. Möjlighet föreligger dock för riksbanken
att när som helst återupptaga denna långivning i full omfattning
i den mån detta skulle visa sig erforderligt. Den allmänna kreditåtstramningen
tillämpas även på avdelningskontorens avbetalningslånegivning. I stort
sett torde denna numera endast avse lån till studerande ävensom garantilån.
Totalbeloppet utestående avbetalningslån vid avdelningskontoren uppgick
i runt tal per utgången av 1945 till 31,7 milj. kronor och per utgången av
1957 till 49,0 milj. kronor. Antalet lån, specificerat på varje avdelningskontor,
utgjorde vid ovannämnda tidpunkter
Ult. 1945 |
Ult. 1957 |
|||
Antal |
Belopp i tkr. |
Antal |
Belopp i tkr. |
|
Göteborg........................ |
3 009 |
3 141,9 |
1 210 |
4 994,7 |
Malmö.......................... |
2 522 |
2 896,7 |
1 203 |
6 032,9 |
Falun........................... |
689 |
1 062,7 |
368 |
1 054,9 |
Gävle........................... |
1 497 |
1 839,8 |
665 |
1 685,6 |
Halmstad....................... |
553 |
983,7 |
307 |
868,2 |
Härnösand...................... |
600 |
773,1 |
784 |
1 956,3 |
Jönköping....................... |
1 368 |
2 065,1 |
521 |
1 319,8 |
Kalmar......................... |
359 |
455,3 |
230 |
595,8 |
Karlskrona...................... |
713 |
707,6 |
248 |
560,6 |
Karlstad........................ |
386 |
536,3 |
287 |
923,2 |
Kristianstad..................... |
310 |
532,2 |
377 |
1 188,9 |
Linköping....................... |
746 |
1 106,2 |
827 |
2 298,9 |
Luleå........................... |
1 861 |
1 766,4 |
1 001 |
2 836,3 |
Mariestad....................... |
319 |
533,6 |
202 |
603,8 |
Norrköping...................... |
1 215 |
1 416,5 |
— |
— |
Nyköping....................... |
559 |
884,9 |
328 |
984,1 |
Sundsvall....................... |
912 |
984,2 |
•- |
— |
Umeå........................... |
1 356 |
1 842,6 |
711 |
1 917,2 |
Uppsala......................... |
2 558 |
3 280,6 |
2 707 |
12128,7 |
Visby........................... |
538 |
723,3 |
262 |
950,6 |
Vänersborg...................... |
327 |
501,0 |
202 |
573,3 |
Västerås........................ |
769 |
1 066,0 |
492 |
1 421,5 |
Växjö.......................... |
234 |
371,8 |
330 |
1 008,6 |
Örebro.......................... |
880 |
1 168,1 |
433 |
1 273,3 |
Östersund....................... |
781 |
1 035,5 |
614 |
1 823,2 |
Medelbelopp per lån |
25 061 |
31 675,1 1 264 |
14 309 |
49 000,4 3 424 |
16
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
Av ovanstående sifferuppgifter kan framräknas att medelbeloppet per lån
stigit kraftigt, nämligen från 1 264 kronor till 3 424 kronor. Detta torde
mindre bero på penningvärdets fall än på det förhållandet, att riksbankens
avbetalningslån mer kommit att avse studielån än, såsom tidigare, diverse
smålån för bestridande av kostnader i samband med sjukdom, möbelanskaffning
e. dyl. Riksbankens medverkan vid studielån med statlig garanti
innebär beloppsmässigt också en utvidgning av riksbankens lånerörelse.
Enligt gällande regler utgöra nämligen t. ex. akademikerlånen en konsolidering
icke blott av de lån som vederbörande under studietiden erhållit i riksbanken
utan också av lån, upptagna i andra kreditinstitut, förutsatt dock
att den största delen av den under studietiden samlade låneskulden utgjorts
av riksbankslån.
d. Bosättningslån. Bosättningslånens handläggning är relativt arbetskrävande
för kontoren på grund av lånens stora antal och på grund av att de utlämnas
utan vare sig real- eller namnsäkerhet och för den skull ofta mer
än andra lån föranleda dels en noggrann prövning av låntagarens ekonomi
och skötsamhet före lånebeviljandet dels, trots detta, även indrivningsåtgärder
av olika slag. Totala antalet bosättningslån vid avdelningskontoren
utgjorde per utgången av 1945 ca 45 000 och totalbeloppet ca 25,5 milj. kronor.
Vid utgången av 1957 är antalet ca 40 000 och totalbeloppet ca 42 milj.
kronor, vilket återspeglar en rätt betydande ökning av medelbeloppet per
utgivet lån.
Antalet bosättningslån vid avdelningskontoren per utgången av 1945
respektive 1957 fördelat på de olika kontoren framgår av följande sammanställning.
Ult. 1945 |
Ult. 1957 |
|||
Antal |
Belopp i tkr. |
Antal |
Belopp i tkr. |
|
Göteborg........................ |
6 360 |
3 680,9 |
3 494 |
3 285,8 |
Malmö.......................... |
6 607 |
3 943,0 |
5 218 |
5 164,4 |
Falun........................... |
1 672 |
932,6 |
1 329 |
1 397,2 |
Gävle........................... |
2 480 |
1 465,7 |
2 299 |
2 402,1 |
Halmstad....................... |
1 358 |
759,2 |
823 |
837,7 |
Härnösand...................... |
1 109 |
590,7 |
2 456 |
2 516,9 |
Jönköping....................... |
2 427 |
1 378,5 |
1 786 |
1 669,6 |
Kalmar......................... |
983 |
449,8 |
1 202 |
1 255,4 |
Karlskrona...................... |
955 |
493,1 |
954 |
1 045,3 |
Karlstad........................ |
2 179 |
1 128,9 |
1 533 |
1 593,8 |
Kristianstad..................... |
1 331 |
573,9 |
1 349 |
1 524,3 |
Linköping....................... |
1 458 |
591,0 |
2 240 |
2 518,4 |
Luleå........................... |
1 222 |
613,1 |
2 175 |
2 311,6 |
Mariestad....................... |
1 535 |
899,8 |
1 517 |
1 605,8 |
Norrköping...................... |
1 263 |
619,4 |
— |
— |
Nyköping....................... |
1 887 |
1 115,6 |
1 310 |
1 325,7 |
Sundsvall....................... |
963 |
577,7 |
— |
— |
Umeå........................... |
895 |
474,1 |
2 020 |
2189,1 |
Uppsala......................... |
1 261 |
832,5 |
1 576 |
1 869,1 |
Visby........................... |
260 |
137,8 |
233 |
260,6 |
Vänersborg...................... |
1 302 |
739,9 |
1 752 |
1 926,8 |
Västerås........................ |
2 053 |
1 275,3 |
1 843 |
1 870,7 |
Växjö........................... |
656 |
313,3 |
824 |
889,3 |
Örebro.......................... |
2 324 |
1 429,3 |
1 608 |
1 735,2 |
Östersund....................... |
855 |
477,7 |
779 |
851,8 |
45 395 |
25 492,8 |
40 320 |
42 046,6 |
Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959
17
Nedgången i antalet lån avspeglar främst en minskad äktenskapsfrekvens.
Antalet giftermål per år har sålunda från 1945 till 1956 nedgått från ca
64 000 till ca 51 500.
Samtidigt som man kan konstatera att arbetet med utgivandet och förvaltningen
av bosättningslånen är en mycket arbetskrävande uppgift för
riksbankskontoren kan man också visa ett gott resultat i fråga om återbetalningen
av lånen. Av det sammanlagda belopp som utgivits i bosättningslån
under perioden 1938—1947 har sålunda avskrivits endast 2,0 procent. Det
bör tilläggas att de icke-avskrivna lån från nämnda period som ej slutbetalats
i regel alltjämt äro föremål för amorteringar, varför den slutliga avskrivningsprocenten
icke torde komma att mera väsentligt höjas.
e. Från egnahemsorganen och hushållningssällskapen övertagna lån (i
fortsättningen för enkelhetens skull benämnda egnahemslån). Samtliga lån
som under denna rubrik förvaltas av avdelningskontoren överfördes till
riksbanken under 1948 och utgör sålunda en under senare år nytillkommen
arbetsuppgift för riksbanken.
De övertagna lånen förvaltades före 1948 av egnahemsnämnder och hushållningssällskap.
I samband med att egnahemsnämndernas verksamhet
upphörde och hushållningssällskapens låneverksamhet omkring 1948 omlades,
övertogs viss beslutanderätt i fråga om lånen — såsom t. ex. utbyte
av säkerheter eller överflyttning av lånet till ny ägare av belånad fastighet
— av lantbruksnämnderna respektive länsbostadsnämnderna. Till följd av
riksbankens övertagande av låneförvaltningen i övrigt har intim kontakt och
samarbete etablerats mellan vederbörande riksbankskontor och länsnämnder.
Ifrågavarande lånetyper vid avdelningskontoren äro av tretton olika slag,
här nedan förtecknade till antal och utestående belopp vid utgången av
1948 respektive utgången av 1957.
Ult. |
1948 |
Ult. 1957 |
|||||
Antal |
Belopp i tkr. |
Antal |
Belopp i tkr. |
||||
Göteborg........................ |
2 |
881 |
7 |
612,1 |
1 |
548 |
4 099,2 |
Malmö.......................... |
1 |
015 |
6 |
091,0 |
516 |
2 955,0 |
|
Falun........................... |
2 |
676 |
8 |
968,1 |
1 |
575 |
4 849,0 |
Gävle........................... |
3 |
920 |
11 |
318,0 |
2 |
734 |
6 697,5 |
Halmstad....................... |
3 |
643 |
15 |
409,5 |
2 |
197 |
8 797,0 |
Härnösand...................... |
4 |
560 |
11 |
684,1 |
4 |
794 |
10 343,8 |
Jönköping....................... |
1 |
400 |
6 |
356,4 |
965 |
4 101,8 |
|
Kalmar......................... |
2 |
676 |
9 |
062,1 |
1 |
380 |
5 037,8 |
Karlskrona...................... |
2 |
596 |
9 |
087,4 |
1 |
509 |
5 819,4 |
Karlstad........................ |
5 |
407 |
18 |
017,6 |
3 |
111 |
9 142,3 |
Kristianstad..................... |
5 |
787 |
22 |
116,4 |
3 |
073 |
12167,8 |
Linköping....................... |
2 |
465 |
8 |
442,7 |
1 |
901 |
7 491,7 |
Luleå........................... |
8 |
248 |
19 |
339,5 |
5 |
199 |
11 770,0 |
Mariestad....................... |
3 |
029 |
10 |
039,9 |
1 |
446 |
5 558,9 |
Norrköping...................... |
1 |
225 |
4 |
844,9 |
— |
— |
|
Nyköping....................... |
2 |
830 |
13 |
991,4 |
1 |
648 |
8131,0 |
Sundsvall....................... |
2 |
115 |
5 |
471,2 |
— |
||
Umeå.......................... |
6 |
665 |
20 |
154,3 |
4 |
097 |
11 683,6 |
Uppsala......................... |
3 |
331 |
11 |
617,9 |
1 |
982 |
6 751,5 |
Visby........................... |
3 |
041 |
9 |
029,9 |
1 |
751 |
4 941,7 |
Vänersborg...................... |
5 |
711 |
19 |
872,3 |
3 |
762 |
12 629,7 |
Västerås........................ |
t |
610 |
6 |
438,1 |
921 |
3 230,2 |
|
Växjö........................... |
2 |
702 |
10 |
305,8 |
1 |
820 |
5 949,5 |
Örebro.......................... |
2 |
080 |
4 |
626,1 |
812 |
1 873,4 |
|
Östersund....................... |
5 |
757 |
16 |
441,6 |
3 |
605 |
9 088,6 |
87 370 |
286 338,3 |
52 346 |
163 110,4 |
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 saml. Nr 44
18
Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959
Övertagandet av ifrågavarande lån innebar i starten väsentliga påfrestningar
på riksbankskontorens organisation och förorsakade ett betydande
merarbete, som emellertid i avsevärd grad utjämnades genom rationaliseringsåtgärder
och viss personalförstärkning. I rationaliseringssyfte hade
inrättats ett centralt adressregister vid riksbankens huvudkontor i Stockholm
för aviutskrifter. Genom att detta register även omfattade avbetalnings-,
bosättnings- och stödlån har dess betydelse i arbetsbesparande syfte
varit avsevärd för riksbanken.
Den ökade arbetsbelastningen genom låneövertagandet fördelade sig
ganska ojämnt på olika avdelningskontor beroende på dels det starkt varierande
antalet lån i olika län, dels den olika kvalitén hos lånematerialet i
skilda landsändar vid övertagandet.
Ifrågavarande låneförvaltning torde emellertid i stort sett tillfredsställande
ha kunnat assimileras med riksbankskontorens verksamhet i övrigt.
Lånens antal ha, såsom också framgår av ovanstående tabell, nedgått allteftersom
slutbetalning skett, och en ytterligare minskning kommer successivt
att inträda. Icke förrän om ca 30 år torde emellertid samtliga lån,
bortsett från eftersläpningar, vara slutbetalda.
Ändamålen med de olika vid avdelningskontoren förekommande egnahemslånen
framgå i korthet av följande redogörelse.1
Jordbrakslån, Skogslån (EJ-lån)2 avse förvärv av jordbruksfastighet med i regel
ett högsta värde av 35 000 kronor eller förstärkning av sådan fastighet med skog
(skogslån).
Premielån (EP-lån) avse merkostnader för iordningställande av fastighet för
vilken EJ-lån erhållits. Högsta lånebelopp i regel 4 000 kronor.
Bostadslån (EB-lån) avse nybyggnad av bostadsfastighet, värderad till högst
18 000 kronor, eller — då man talar om »ytterligare bostadslån» — lån som beviljats
för om- och tillbyggnad av fastighet vartill bostadslån utgått.
Uppskovslån (EU-lån) beviljades under åren 1933 och 1934 för gäldande av
förfallna annuiteter på EJ- och EB-lån.
Nybyggnadslån (EN-lån) avse uppförande av nya bostadslägenheter på landsbygden
i stället för förut befintliga samt ombyggnad eller mera omfattande förbättringsarbeten
på dylika.
Förbättringslån (EF-lån) för samma ändamål som EN-lån, dock att de ej fingo
utlämnas för byggnadsföretag för vilket EN-lån eller s. k. förbättringsbidrag utgått.
Estlandslån (EE-lån) beviljades med högst 10 000 kronor estlandssvenskar, som
förvärvat jordbruksfastighet för vilken egnahemslån utgått, i syfte att täcka såväl
skillnaden mellan fastighetens inköpspris och egnahemslånet som nödvändiga utgifter
för att sätta i gång driften av fastigheten.
Gödselvårdslån (HG-lån) beviljades med högst 2 000 kronor för anordnande av
ändamålsenliga gödselstäder.
Tåckdikningslån (HT-lån) beviljades till högst 5 000 kronor för täckdikning.
f. Lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit. Lån från denna
statliga lånefond handhaves sedan 1942 av riksbanken. Utlåning från fonden
förekommer endast vid sju avdelningskontor, antalet utestående lån
1 Utöver de i redogörelsen upptagna lånen har riksbanken förvaltat tilläggslån (ET-lån)
och siloanläggningslån (HS-lån), men dessa lån äro numera slutbetalda.
2 Enligt Inom riksbanken tillämpad terminologi betecknas lån som övertagits från egnahemsnämnderna
med E och från hushållningssällskapen med H. Andra bokstaven — i detta
fall J — avser lånets beteckning i övrigt •— här Jordbrukslån.
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
19
har aldrig överstigit 80. Lån får utlämnas endast inom sådant distrikt,
där s. k. garantiförening bildats med uppgift att främja hantverk och småindustri
genom att anskaffa lån åt till föreningen anslutna medlemmar.
Då vissa andra kreditformer under senare år tillskapats för detta låneklientel
synes utlåning från fonden för närvarande i ganska hög grad
sakna aktualitet.
g. Stödlån till jordbrukare. Liksom vid de flesta av ovan angivna låneformer
tillhandahållas medlen för dessa lån ur en statlig lånefond. Stödlåneverksamheten
grundar sig på särskilda av Kungl. Maj :t och riksdagen
fattade beslut och avse att lindra de ekonomiska svårigheter, som uppkommit
för jordbrukare på grund av inträffade skördeskador vid upprepade
tillfällen under 1950-talet. Till en början beviljades, utbetalades och
förvaltades lånen av lantbruksnämnderna. Genom beslut av statsmakterna
1954 överflyttades förvaltningen av 1950—1952 års stödlån till riksbankskontoren.
Beträffande senare stödlån har icke blott förvaltningen utan
även utbetalningen skett genom riksbanken. I fråga om 1955 och 1957 års
stödlån har samarbetet mellan riksbanken och lantbruksnämnderna varit
intimare än tidigare, genom att vederbörande riksbanksdirektör i länet
deltagit i lantbruksnämndens prövning av låneansökningarna.
Från och med den 1 juli 1958 har riksbankens befattning med stödlånen
ökat. Sedan 1958 års vårriksdag bifallit Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
(nionde huvudtiteln punkt 43) gjorda framställning om avskrivning
av stödlån till jordbrukare in. fl. har Kungl. Maj :t den 16 maj
samma år utfärdat kungörelser angående vissa ändringar i stödlånekungörelserna
1951: 369, 195l'': 766, 1952: 764, 1954: 723, 1955: 593 och 1957: 650.
Genom de nya bestämmelserna har förvaltningen av stödlånen helt överlåtits
å riksbanken, därvid ett visst samarbete med lantbruksnämnderna
förutsatts. Avdelningskontoren ha genom de vidtagna ändringarna fått sin
arbetsbelastning såväl kvantitativt som kvalitativt högst avsevärt ökad.
Genom avdelningskontoren förvaltade, utestående stödlån utgjorde per
den 30 november 1958 ett antal av 52 534 med ett totalt belopp av 128,9
milj. kronor. Fördelningen på olika kontor framgår av följande uppställning.
Ult |
. 1954 |
Ult |
. 1955 |
Ult |
. 1957 |
30/1 |
1 1958 |
|||||
Antal |
Belopp |
Antal |
Belopp |
Antal |
Belopp |
Antal |
Belopp |
|||||
Göteborg.............. |
53 |
85,5 |
135 |
324,8 |
360 |
906,5 |
530 |
1 364,1 |
||||
Malmö................ |
198 |
630,4 |
644 |
3 296,8 |
719 |
3 298,5 |
646 |
3 001,6 |
||||
Falun................. |
95 |
175,6 |
101 |
193,4 |
135 |
259,0 |
314 |
1 078,7 |
||||
Gävle................. |
739 |
881,4 |
911 |
1 082,4 |
1 |
063 |
1 181,3 |
1 |
149 |
1 332,9 |
||
Halmstad............. |
211 |
596,6 |
1 |
044 |
3 528,7 |
1 |
482 |
5 370,9 |
1 |
829 |
6 041,5 |
|
Härnösand............ |
544 |
740,6 |
1 |
012 |
1 351,5 |
1 |
150 |
1 345,3 |
1 |
238 |
1 361,1 |
|
Jönköping............. |
1 |
054 |
2 785,4 |
1 |
235 |
3 162,9 |
1 |
437 |
3 094,2 |
1 |
538 |
3 147,6 |
Kalmar............... |
1 |
928 |
4 860,7 |
1 |
974 |
4 742,9 |
2 |
571 |
5 728,3 |
2 |
613 |
5 580,8 |
Karlskrona............ |
353 |
587,6 |
509 |
842,0 |
737 |
1 256.2 |
804 |
1 387,3 |
||||
Karlstad.............. |
351 |
1 173,2 |
475 |
1 477,9 |
772 |
2 491,7 |
1 |
062 |
3 878,2 |
|||
Kristianstad........... |
602 |
1 722,7 |
1 |
499 |
5 689,9 |
1 |
754 |
5 969,1 |
1 |
738 |
5 689,7 |
|
Linköping............. |
1 |
196 |
4 200,8 |
1 |
433 |
4 602,9 |
2 |
767 |
10 774,1 |
3 |
130 |
11 720.5 |
Luleå................. |
1 |
772 |
2 592,6 |
8 |
590 |
11 392,7 |
9 |
346 |
11 517,9 |
9 |
341 |
10 699,2 |
Mariestad............. |
872 |
2 288,6 |
992 |
2418,9 |
2 |
507 |
7 773,9 |
3 |
592 |
11 192,6 |
||
Nyköping............. |
459 |
1 869,1 |
896 |
3 351,5 |
1 |
827 |
10 069,8 |
2 |
180 |
11 509,2 |
||
Umeå................. |
3 |
124 |
5 379,3 |
9 |
150 |
14 907,3 |
10 |
749 |
16 128,2 |
11 |
392 |
16 272,4 |
20
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
Uppsala............... Visby................. Vänersborg............ Västerås.............. Växjö................. Örebro................ Östersund............. |
Ult. 1954 |
Ult. 1955 |
Ult. 1957 |
30/11 1958 |
|||
Antal |
Belopp |
Antal |
Belopp |
Antal |
Belopp |
Antal |
Belopp |
293 652 505 493 641 817 830 |
1 283,6 |
423 |
1 858,8 1 623,9 2 303,3 3 292,8 |
749 |
3 670,4 4 563,3 |
1 633 2 195 916 |
9 843,5 |
17 782 |
42 908,2 |
35 803 |
76 614,4 |
46 430 |
106 818,4 |
52 534 |
126 910,0 |
h. Lån från fonden för supplementär jordbrukskredit. Sedan riksdagen
beslutat, att en fond för supplementär jordbrukskredit om 50 miljoner
kronor skulle inrättas utfärdade Kungl. Maj:t den 21 december 1956 kungörelse
(nr 608) angående lån från fonden. Jämlikt nämnda kungörelse
skall fonden, som har till ändamål att möjliggöra lån till enskild utövare
av jordbruks- eller trädgårdsnäring, förvaltas av riksbanken. Jämlikt beslut
av 1957 års riksdag har emellertid den behållning, som återstått sedan
de ansökningar om lån från fonden vilka inkommit före den 1 december
1957 slutbehandlats, överförts till fonden för låneunderstöd för att användas
till bestridande av kostnaderna för stödlån med anledning av 1957
års skördeskador. Någon nyutlåning från fonden ur medel som influtit
genom amorteringar å tidigare beviljade lån har därefter icke skett, och
fullmäktige i riksbanken ha i skrivelse av den 19 september 1958 till Kungl.
Maj :t hemställt om beslut om att inflytande amorteringar skola av riksbanken
inlevereras till statsverket.
4. Riksbankskontoren utföra även åtskilligt arbete av ren servicekaraktår
gentemot allmänheten på grund av praxis eller särskilt åtagande.
Sålunda äga avdelningskontoren att i viss utsträckning sälja eller köpa
mindre belopp av staten utgivna eller garanterade obligationer. I praktiken
är denna rörelse för närvarande dock obetydlig. Försäljning förekommer
för det mesta endast vid emissioner av statsobligationer, särskilt premieobligationer.
Vidare förekommer att kontoren inlösa förfallna kuponger till guldkantade
obligationer för allmänheten, ombesörja inkassering av vinster å premieobligationer,
mottaga och redovisa uppbörd av skatt. Vidare har riksbanken
f. n. till uppgift att medverka vid uppbörd av kvarlåtenskapsskatt
genom att mottaga värdehandlingar som av riksbanken godkännas som
betalningsmedel vid skattens erläggande eller som säkerhet för lån till
gäldande av sådan skatt. Avdelningskontoren fungera i detta avseende
endast som förmedlande organ till huvudkontoret, där ärenden av denna
art prövas och avgöras. Antalet dylika ärenden är för övrigt obetydligt.
Efter kvarlåtenskapsskatteförordningens upphörande komma avdelningskontoren
att få motsvarande uppgifter beträffande arvsskatt.
Det säger sig självt att avdelningskontoren därutöver gå allmänheten
tillhanda med upplysningar och vägledning i sådana ärenden i övrigt som
falla inom riksbankens arbetsområde.1
1 Det kan nämnas att åt riksbankens avdelningskontor i Göteborg uppdragits en särskild
arbetsuppgift genom att detta kontor omhänderhar de värdehandlingar, som pantförskrivits
såsom säkerhet för obligationslån upptagna av Svenska Skeppshypotekskassan.
Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959
21
5. Beredskapsuppgifter. Riksbankens kontor torde under krigsförhållanden
komma att åläggas betydelsefulla arbetsuppgifter beträffande betalningsmedelsförsörjningen.
Det kan nämnas att i samband med antagande
av lagen om betalningsväsendet under krigsförhållanden (1957:684) intogs
i propositionen (prop. nr 176/1957) ett förslag till kungörelse med
tillämpningsföreskrifter till den nya lagen, vilket förutsätter förefintligheten
av riksbankskontor i länen. Enligt detta kungörelseförslag är det
sålunda direktören för vederbörligt riksbankskontor, som närmast under
länsstyrelsen svarar för att erforderlig samordning sker av den riksbankens,
postverkets och andra penninginrättningars verksamhet, som avser att
trygga penningmedelsförsörjningen inom länet. Härvid förutsättes att i
den mån så är möjligt samråd sker med representanter för postverket och
berörda penninginrättningar. Om riksbankens avdelningskontor sålunda
skola kunna medverka till tryggandet av den lokala penningmedelsförsörjningen,
måste emellertid i fredstid en ganska omfattande lagerhållning av
sedlar och skiljemynt upprätthållas vid kontoren. Detta har också framhållits
av riksbanksfullmäktige i deras yttrande över den promemoria, som
låg till grund för lagstiftningen i ämnet. En viss decentralisering av lagren
av betalningsmedel har också ägt rum.
Översikt över personaluppsättningen och lönekostnaden vid riksbankens
avdelningskontor under senare år
I det föregående har redogjorts för den betydande utökning av avdelningskontorens
arbetsuppgifter och arbetsmängd som ägt rum under senare år.
Det bör då vara av värde att även erhålla en bild av personalens och lönekostnadernas
nuvarande storlek jämfört med tidigare.
Antalet fast anställda tjänstemän vid avdelningskontoren uppgick vid
utgången av 1945 till sammanlagt 193 personer, varav 155 bankpersonal
samt 38 biträden och vaktpersonal. Vid utgången av 1949 utgjorde personalen
vid avdelningskontoren 221 anställda, varav 155 bankpersonal samt
66 biträden och vaktmästare. Ökningen föranleddes närmast av den stegring
i arbetsuppgifterna som blev erforderlig i samband med riksbankens
övertagande av egnahemslånen. Sedermera har, trots den ökning i arbetsuppgifterna
som uppkommit genom att riksbanken numera jämväl förvaltar
stödlånen till jordbruket, personalen ånyo sjunkit vid avdelningskontoren
så att densamma vid utgången av 1957 uppgick till 211 tjänstemän,
varav 103 bankpersonal samt 108 biträden och vaktpersonal (häri
inräknat 9 bankexpeditörer). Nedgången i bankpersonalen är särskilt påtaglig.
Den är ett uttryck för riksbankens strävan att så långt möjligt
överflytta på bankexpeditörs- och bilrädespersonal sådant arbete som tidigare
utförts av i viss mån överkvalificerad bankpersonal. Därigenom ha
lönekostnaderna kunnat hållas tillbaka, varjämte ökade befordringsmöjligheter
erhållas för den lägst avlönade personalen. Slutligen innebär denna
ordning att bankpersonalen dels mera än tidigare får ägna sig åt kvalificerat
arbete, dels att den lägre avlönade bankpersonalen kan på längre sikt
nedbringas så att de proportionella chanserna för densamma att avancera
till mera ansvarsfyllda och högre avlönade tjänster ökas.
I ovanstående redogörelse för personalbeståndet vid avdelningskontoren
har hänsyn icke tagits till dagavlönad tillfällig personal, huvudsakligen
anställd för sedelräkning. Huvudparten av denna personal har dock icke
ständig tjänstgöring utan permitteras några dagar under månaden då sedelinströmningen
är som lägst.
22
Bankoutskottets utlåtande nr it år 1959
Centralbankernas lokalorganisation i vissa främmande länder
Då det vid diskussion av frågan om riksbankens lokalorganisation synts
vara av intresse att kunna göra jämförelser med förhållandena vid utländska
centralbanker, har kommittén från några sådana inhämtat upplysningar
angående hur motsvarande problem där lösts. Till jämförelse har
valts centralbankerna i Danmark, Finland och Norge på grund av dessa
länders med Sverige likartade förhållanden och Deutsche Bundesbank, som
nyorganiserats såsom centralbank så sent som 1957.
Danmark
Danmarks Nationalbank har fem avdelningskontor: I Aarhus, Aalborg och
Kolding på Jylland, i Odense, vars distrikt förutom Fyn omfattar Langeland
och /Erp, samt i Nykpbing på Falster, vars distrikt omfattar Falster,
Lolland, Mpn och Vordingborg på Själland. Övriga delen av Själland liksom
Bornholm är icke underlagt något avdelningskontor utan sorterar
under huvudkontoret. Inrättandet av avdelningskontor vid banken motiverades
ursprungligen av behovet att underlätta betalningsmedelsförsörjningen
men även av en önskan att bidraga till en utjämning av skillnaden
i räntenivån mellan olika landsdelar. Avdelningskontoren hade därför tidigare
viss kreditgivning åt näringslivet. Numera har dock banken ytterst
ringa sådan verksamhet och social kreditgivning saknas helt. Banken har
alltså blivit en sedelbank i ordets mest inskränkta mening och avdelningskontoren
har på grund härav fått som huvuduppgift att vara »hjertekamre
for seddelcirkulationen og skillempntomlpbet». Avdelningskontorens organisationsproblem
och liknande frågor bestämmas därför helt av dessa arbetsuppgifter.
Avdelningskontorens distribution av betalningsmedel sker nästan helt
och hållet genom provinsbanker och statsinstitutioner såsom post- och
telegrafväsendet. Bankens huvudkassa försörjer avdelningskontoren med
sedlar, så att kontoren ständigt har en så stor behållning av skilda valörer
att behovet beräknas vara täckt för ett år framåt i tiden. Provinsbankerna
kunna insätta överskjutande kassabehållningar hos avdelningskontoren,
men det är rätt begränsade belopp som insättas på så sätt, då provinsbankerna
föredra att vinna ränta genom att insätta medlen hos sina bankförbindelser
i Köpenhamn. Provinsbankerna ha vidare möjlighet att öka
sin penningtillgång genom att rediskontera prima varuväxlar eller ■—■ i
undantagsfall — belåna börsnoterade obligationer och aktier vid avdelningskontoren.
På de platser, där avdelningskontor finnas, göra provinsbankerna inbetalningar
till avdelningskontoren för överföring till sina bankförbindelser
i Köpenhamn, liksom dessa i sin tur utnyttja avdelningskontoren för
överföringar till provinsbankerna. Åtskilliga provinsbanker äro bemyndigade
att mottaga insättningar från post- och telegrafväsendet, tullkammare
och andra myndigheter för omgående kreditering av finansministeriets
Bankoutskottets utlåtande nr 44 dr 1959
23
löpande konto hos nationalbanken. Dessa inbetalningar anmälas omedelbart
till bankens huvudkontor eller till det avdelningskontor, varunder
banken i fråga sorterar.
Förbindelsen med det enskilda näringslivet inskränker sig väsentligen
till växeldiskontering för vissa handels- och industriföretag, som sedan
länge haft förbindelser med nationalbanken. Nya kunder erhålla således
icke kredit. Tidigare fanns möjlighet för enskilda personer att belåna börsnoterade
obligationer och aktier vid avdelningskontoren, men till följd av
kreditåtstramningen har denna utlåningsform numera nästan bortfallit.
Avdelningskontoren kunna mottaga köp- och säljorder beträffande fondpapper,
men köpen resp. försäljningarna ske genom huvudkontorets fondavdelning.
Det är ganska oväsentliga poster som omsättas genom avdelningskontoren.
Avdelningskontoren kunna icke ge tillstånd till betalningar till utlandet.
Transaktionerna på detta område äro centraliserade till huvudkontoret,
som i stor utsträckning har bemyndigat privatbankerna och medlemmar
av fondbörsen att bevilja valuta.
Finland
Finlands Bank har tolv avdelningskontor, i allmänhet ett i varje län, dock
att i Tavastehus län finnas tre kontor och i Kuopio län två, medan Lapplands
län saknar kontor. Kontorens huvudsakliga uppgift är att ombesörja
penningmedelsförsörjningen, och det är för att tillgodose denna uppgift
som kontor grundats icke endast i residensstäder utan även i några andra
städer av betydelse. En annan väsentlig uppgift för avdelningskontoren är
den banktekniska förvaltningen av de växel- och checkkrediter, som Finlands
Bank beviljar åt sina kreditkunder på orten, främst exportindustrin.
Krediterna beviljas av bankens direktion, och kontoren ha icke rätt att
självständigt bevilja sådana. Samma tillvägagångssätt tillämpas också på
bankernas rediskonter, varvid avdelningskontoren endast ombesörja inkasseringen
av betalningen för rediskonterade växlar och distansväxlar.
Vid sidan av dessa avdelningskontorens huvuduppgifter må bland deras
övriga uppgifter nämnas: att inlösa förfallna obligationer och räntekuponger
i statliga och en del privata obligationslån och sända dem till huvudkontoret,
att sälja utländska valutor och checkar samt köpa utländskt
mynt, att förmedla utländska och inhemska betalningar, att lösa in checkar
och bankväxlar utfärdade av sparbankerna och deras kunder samt sända
dem till huvudkontorets clearing, att vanligen två gånger dagligen verkställa
clearing av bankernas checkar och övriga anvisningar, att förmedla
valutaansökningar och anmälningar till huvudkontoret och tillbaka, ävensom
att förmedla postgirots kontoinsättningar och -uttag. Någon s. k. social
kreditgivning förekommer ej vid Finlands Bank.
Sättet för betalningsmedelsförsörjningen regleras av ett år 1948 ingånget
avtal mellan Finlands Bank, post- och telegrafstyrelsen, postgirokontoret
(postsparbanken), bankerna (affärs- och sparbanker, andelskassor) samt
Alkoholbolaget. Enligt denna överenskommelse sänder Finlands Bank sedlar
och metallmynt till sina avdelningskontor på så sätt, att sedlarna packas
vid huvudkontoret och transporteras till posten, som gratis ombestyr deras
befordran till vederbörande kontor. Finlands Bank bär ansvaret för dessa
försändelser från huvudkontoret till avdelningskontoren eller tvärtom.
Landets postanstalter äro grupperade i distrikt med ett av Finlands
24
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
Banks kontor -— inklusive huvudkontoret — som centrum. Postgirokontoret
i Helsingfors eller dess avdelningskontor i en del länsresidens beordrar
dagligen per telefon Finlands Banks kontor att sända pengar till de i deras
distrikt befintliga postanstalterna, från vilka kunderna på postgiro komma
att lyfta större penningbelopp. Postanstalterna själva kunna även per brev
eller telefon rekvirera penningar från Finlands Banks kontor i distriktet.
I kontoret packas penningförsändelserna beroende på rekvisitionens storlek
i lådor eller kuvert, över vilka förteckningar och kassaverifikat utskrivas.
Den lokala postanstalten hämtar försändelserna från Finlands
Banks kontor och sänder dem vidare till den avsedda postanstalten. Posten
ansvarar för försändelserna, sedan någon av dess funktionärer utkvitterat
desamma i Finlands Banks kontor.
Ivassaverifikaten över försändelserna bokföras genom kontorens konto
på post- och telegrafstyrelsens checkkonto i Finlands Banks huvudkontor.
Också bankerna anskaffa genom postgirot kompletterande kontanta medel
åt sig och sina kunder från Finlands Banks kontor.
Postanstalterna sända sina överloppssedlar och inlösta checkar direkt
till Finlands Banks huvudkontor i Helsingfors för att gottskrivas på postoch
telegrafstyrelsens konto. I försändelserna ingå även bankernas och
Alkoholbolagets medel, som för att inbespara arbete för posten ha inbetalats
i förseglade paket på deras postgirokonton. Varje inbetalare är hos
Finlands Bank ansvarig för de fel, som eventuellt konstateras i dess penningpaket.
Då sedlarna sändas från Finlands Bank så sent som möjligt och returneras
dit snabbt, är detta ägnat att minska den utelöpande sedelmängden.
Postanstalterna sända sitt myntöverskott till Finlands Banks kontor i
distrikten. Kontoren sortera och räkna själva alla mynt de mottagit och
låta dem sedan gå ut igen i rörelsen.
På hemorten distribuera Finlands Banks avdelningskontor sedlar och
mynt åt banker, postanstalter och privata kunder, om sistnämnda kunder
presentera sina för inlösen avsedda checkar i så pass god tid före eftermiddagens
clearing, att checkarna samma dag kunna inkasseras genom
clearingen från vederbörande banker.
Största delen av kontorens arbete (ca 65 % enligt arbetsstatistiken) består
av sortering och räkning av sedlar, distribuering med åtföljande inpackning
samt handhavandet av mynten. Praktiken bär lett till en sådan
arbetsfördelning, att sedelsorteringen till största delen försiggår i Finlands
Bank. Affärsbankerna inbetala osorterade sedlar på sina checkkonton och
lyfta beloppet för de sorterade med en på Finlands Bank dragen check.
På sa sätt spara affärsbankerna in både löner och arbete i sina kassor.
Att postens sedelförsändelser gå direkt till Finlands Banks huvudkontor
befrämjar förnyelsen av sedelstocken. Sammanlagt skulle det även erfordras
mera arbetskraft, om granskningen av postens försändelser fördelades
bland avdelningskontoren. Dessutom böra avdelningskontoren i varje fall
sända vid sorteringen erhållna, slitna sedlar till huvudkontoret för att
brännas.
Sorteringen och räkningen av sedlarna ske för hand, mynträkningen
maskinellt.
Norge
Vid Norges bank finnas numera tjugu avdelningskontor, vilka, vart och ett
i sitt distrikt, omhänderha betalningsmedelsförsörjningen i landet. Den
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
25
in- och utväxling av sedlar och skiljemynt, som sålunda sker vid avdelningskontoren,
kan sägas vara huvudparten av dessas verksamhet. Distributionen
av betalningsmedel går från avdelningskontoren till banker och
postkontor men också till allmänheten.
Utlåningsverlcsamheten vid avdelningskontoren är numera minimal. I
Nord-Norge med dess svagt utbyggda bankväsen ha dock avdelningskontoren
direkta kunder, och kontoren i denna landsdel ha också fått sig ålagda
vissa särskilda uppgifter såsom t. ex. förvaltningen av de medel som under
statsgaranti ställts till fiskets förfogande.
I fråga om vanlig bankverksamhet i övrigt äro avdelningskontorens uppgifter
av mycket begränsad omfattning. I viss utsträckning kunna valutatransaktioner
företagas vid de flesta avdelningskontoren, och dessa äro
också inlösningsställen för en del obligationslån (både statslån och andra),
för vilka huvudkontoret är huvudinlösningsställe.
Vidare ha avdelningskontoren en viktig uppgift i att genom rapporter
och direkta kontakter hålla bankens direktion underrättad om den ekonomiska
utvecklingen i distrikten.
Förbundsrepubliken Tyskland
Vid Deutsche Bundesbank finnas 250 avdelningskontor, fördelade på nio
provinsförvaltningar — Landeszentralbanken. Av de 250 avdelningskontoren
äro 63 centralkontor och — underordnade dessa — 187 filialkontor.
Provinsförvaltningen i Berlin, som saknar avdelningskontor, handhar genom
sina af färsavdelningar även de uppgifter, som eljest ombesörjas av
avdelningskontor.
En väsentlig uppgift för rörelsen vid avdelningskontoren är att förse näringslivet
med betalningsmedel, och för att kunna tillhandahålla sedlar och
skiljemynt i erforderliga valörer finnas därför hos avdelningskontoren behållningar,
anpassade efter rörelsens behov. Centralkontoren fastställa maximibelopp
för filialkontorens kassabehållningar, vilka belopp dock få tillfälligt
och med centralkontorens medgivande överskridas. Överskjutande
belopp överföras till det överordnade centralkontoret eller — efter dettas anvisningar
— till annat filialkontor inom kontorsdistriktet.
Avdelningskontoren sörja för att deras kontantbehållningar kompletteras,
så att de motsvara behovet inom distriktet. Icke erforderliga medel anmälas
för borttransport. För detta ändamål rapportera filialerna på bestämd
dag en gång i månaden till vederbörande centralkontor sitt behov
eller överskott. Centralkontoren utjämna (genom penningtransporter eller
postförsändelser) i möjligaste mån medelsbehovet inom distriktet mot där
befintliga överskottsbehållningar och rapportera, likaledes å viss dag, kvarstående
medelsbehov resp. -överskott till distributionsavdelningen för sedlar
och mynt hos vederbörande Landeszentralbank.
Landeszentralbankerna anordna likaledes inom sina verksamhetsområden
i möjligaste mån en utjämning och rapportera kvarstående medelsbehov
respektive -överskott till Deutsche Bundesbanks huvudkassa. Denna
tillgodoser penningbehovet genom kontantförsändclser (huvudsakligen genom
transport per bil) eller anordnar »clearing» mellan Landeszentralbankerna.
Vid försörjningen med penningmedel kan huvudkassan även begagna
sig av reservbehållningar, som upplagts i särskilda depåer hos ett
antal avdelningskontor. Dessa behållningar få dock disponeras endast efter
tillstånd från Deutsche Bundesbanks huvudkassa.
Landeszentralbankerna erhålla översikt över sammansättningen av kassa -
26
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
behållningarna vid avdelningskontoren genom de kassarapporter, som avdelningskontoren
inom deras distrikt tillställa aem på bestämda dagar i månaden.
På grundval av dessa översikter sammanställa Landeszentralbankerna
rapporter till Deutsche Bundesbanks huvudkassa rörande den totala
kassabehållningen inom distriktet.
Avdelningskontoren förse näringslivet med rörelsemedel antingen direkt
(genom kreditinstitut, större företag och myndigheter, som inneha konto
hos dem) eller indirekt via de kreditinstitut, som äro anslutna till deras
girorörelse. Inom Deutsche Bundesbanks lcontorsnät sker tillförseln av penningmedel
till marknaden och tillbakaflödet i en ständig växling, varvid
samtidigt sedel- och myntvård verkställes genom indragning av sedlar och
mynt, som ej böra vara i omlopp, och övervakning för upptäckt av eventuella
förfalskningar.
Vid sidan av betalningsmedelsför sörj ningen ha avdelningskontoren en
betydande verksamhet, omfattande såväl centralbanksmässiga uppgifter som
allmänna bankuppdrag. Denna verksamhet inom avdelningskontoren kan
sammanfattningsvis angivas enligt följande schema:
I. förande av girokonton
(i samband härmed kontroll av kreditinstitutens minimireserver)
II. medverkan vid icke-kontanta betalningar
a) check- och kontobetalningar
b) clearingrörelse
(lokal betalningsutjämning mellan deltagarna i clearingen; clearingmaterial;
checkar, växlar, anvisningar, fakturor, kvitton, lokala betalningar
m. in.)
c) förenklad inkassering av checkar för kreditinstituten
(inkassering av checkar betalbara å samtliga orter inom förbundsrepubliken)
III.
kreditverksamhet
a) köp av växlar
b) lån mot säkerhet
c) bearbetning och kontroll av kreditunderlaget hos låntagarna inom distriktet,
övervakning av engagemang, inhämtande och lämnande av upplysningar
IV.
bankmässiga uppdrag av olika slag
(inkassering av dokument, inlösen av kuponger m. m.)
V. utländska betalningar
(köp av utländska växlar, handel med utländska sedlar och mynt etc., mottagande
av utländska dokument för inkasso, medverkan vid betalningstransaktioner
med utlandet)
VI. valutakontroll
(handläggning av ansökningar, valutatillstånd)
VII. att följa den ekonomiska utvecklingen inom distriktet (statistik, ekonomiska
rapporter).
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
27
Kommitténs ställningstagande
Frågan om allmän indragning av riksbankens kontorsnät
Vid en förutsättningslös diskussion av riksbankens lokalorganisation måste
tydligen först komma under bedömande, om det över huvud taget är anledning
att vidare upprätthålla en sådan organisation eller en allmän indragning
av avdelningskontoren kan ske. Kommittén har därför i första hand
övervägt, om dessas nuvarande arbetsuppgifter lämpligen kunna överföras
till andra organ och har vid denna undersökning sökt särhålla kontorens
i egentlig mening centralbanksmässiga uppgifter från de övriga.
Vad då angår avdelningskontorens centralbanksmässiga verksamhet är
det tydligt, att en allmän kontorsindragning skulle i första hand förutsätta
omorganisation av betalningsmedelsförsör j ningen. Under alla förhållanden
synes dock denna böra omhänderhas av en lokal organisation, och uppgiften
blir alltså att finna en lämplig institution med ett kontorsnät av tillräcklig
kapacitet för uppgiften. Kommittén har för sin del diskuterat tre
skilda alternativ till möjlig lösning av detta spörsmål.
I första hand har kommittén övervägt möjligheterna att överföra betalningsmedelsförsörj
ningen till postverket. Ett sådant överförande har nämligen
synts ligga nära till hands med tanke på att inom posten finnes ett
väl utbyggt kontorsnät och en på kassarörelse tränad tjänstemannakader.
Vid kommitténs kontakter med företrädare för generalpoststyrelsen har det
också visat sig, att inom postverket föreligger ett visst intresse för att övertaga
dessa uppgifter. Det har framhållits, att det för postverket vore av stor
betydelse såväl att med minsta möjliga tidsutdräkt kunna till riksbanken
leverera överskottsmedel för insättning å postverkets checkräkning som att
ha omedelbar tillgång till kontanter i önskade valörer för utbetalningar.
Dessa postverkets önskemål skulle kunna tillgodoses, om postverket övertoge
den betalningsmedelsförsörj ning, som sker genom avdelningskontoren,
och denna rörelse organiserades så, att större lämpliga postkontor
finge förfoga över sedeldepåer av erforderlig storlek. Dessa riksbankens
depåer skulle förvaltas av postverkets tjänstemän, som skulle ombesörja
inläggningar och uttag från depåerna och dagligen rapportera ställningen
till riksbanken. Inläggning av postverkets rörelsemedel i lokal depå skulle
medföra, att medlen ansågos insatta i riksbanken. För arbete med mottagande
och utlämnande av sedlar och mynt, som ej hade samband med
postverkets rörelse, finge man räkna med att postverket betingade sig ersättning
från riksbanken.
Det av postverket skisserade systemet bär tydligen ur begränsat postal
synpunkt fördelar, genom att beloppet av medel under transport skulle nedbringas
och genom att »depåpostkontorens» reservkassor kunde praktiskt
taget helt undvaras. Härigenom bleve för postverkets del avsevärda medel
frigjorda för räntebärande placering. Den av postverket beräknade merinkomsten
skulle emellertid ur det samlade statsverkets synpunkt komma
att motvägas av minskade intäkter för riksbanken, och ställningstagande till
28
Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959
förslaget bör alltså ske med bortseende från den fiktiva vinst som dess genomförande
skulle komma att medföra i postverkets bokföring.
Ett säreget drag i det tänkta depåsystemet är att det ömsesidiga förhållandet
mellan postverket såsom insättare och riksbanken såsom mottagare
skulle uteslutande regleras av postverket och inom postverket. Konsekvensen
skulle bli, att en och samma reservkassa som finnes inom en postanstalt
skulle uppfattas än såsom postverkets rörelsemedel och än såsom i riksbanken
insatta medel, allteftersom postverket i anmälan till riksbanken tillkännagåve
det ena eller det andra vara förhållandet. En sådan ordning kan
icke rimligen av riksbanken godtagas, och detta bör gälla, även om man
inom postanstalten skulle låta sedelbuntarnas insättande och uttagande
symboliseras av att de flyttas från ett skåp till ett annat. Det synes över
huvud taget principiellt uteslutet, att riksbanken skulle såsom centralbank
kunna avstå från den omedelbara övervakningen av sedelomloppets omfattning
för att överlåta denna uppgift å ett Kungl. Maj :t underställt affärsdrivande
verk. Betydelsen av denna övervakning framträder särskilt, om man
tänker sig att sedelomloppet ligger i närheten av sedeltaket. Riksbanken
måste då ha tillräckliga möjligheter att tillse, att detta icke genombrytes.
En annan centralbanksmässig aspekt på förslaget är, att detta genom att
överflytta penningtillgångar från riksbanken till postverket kan tänkas i
vissa situationer ge riksbanken mindre utrymme för dess penningpolitiska
handlande.
Ehuru kommittén sålunda för sin del underkänt det av postverket framförda
förslaget ur principiell synpunkt, kan det dock vara anledning att för
att fullständiga bilden även uppmärksamma de administrativa svårigheter
som skulle bli en följd av den tänkta sammankopplingen av den postala
rörelsen och riksbankens verksamhet såsom sedelbank. En postverkets förvaltning
av delar av riksbankens sedelförråd medför sålunda behov av att
upporganisera nya kontroller och arbetsrutiner såväl inom postverket som
inom riksbanken i syfte att övervaka och revidera riksbankens depositioner.
Det torde sålunda vara realistiskt att räkna med att ett system som det nu
diskuterade totalt sett icke kan medföra personalbesparingar utan snarare
ett ökat personalbehov för sedelräknings- och kassavårdsarbete. Härtill kan
också bidraga, att riksbankens avdelningskontor ha möjligheter att tillvarataga
den spilltid, som på grund av sedelrörelsens periodiska variationer ej
kan undvikas för sedelräkningspersonalen, genom att insätta denna i andra
arbetsuppgifter.
Även ur andra synpunkter synes den tänkta sedelförsörjningsorganisationen
inom postverket mindre rationell. Den utspridning av sedelräkningsarbetet
till mindre enheter, som lär bli följden av en sådan organisation,
kan sålunda äventyra den övergång till maskinell räkning, vartill man f. n.
syftar inom riksbanken, då nämligen effektivt utnyttjande av sedelräkningsmaskiner
kräver relativt stora arbetsenheter. Vidare måste understrykas
angelägenheten av att kvaliteten på sedelmaterialet hålles under uppsikt.
Vid den sedelräkning som nu äger rum inom riksbanken sker en fortlöpande
kontroll härav, varvid förslitet sedelmaterial utgallras och makuleras.
Man torde icke ha rätt förvänta, att postverket, vars intresse av att
övertaga betalningsmedelsförsörjningen ytterst syftar till att bereda verket
större affärsvinst, skall med samma intresse fullfölja eu sådan arbetsuppgift,
som dock ur allmänhetens synpunkt torde te sig som en viktig serviceverksamhet
från sedelbankens sida.
^ id en tänkt överflyttning till postverket av betalningsmedelsförsörjning -
Bankoutskottets utlåtande nr -14 är 1959
29
■en kräva också lokalfrågorna uppmärksamhet. Kommittén har dock icke
gjort någon närmare utredning av postverkets möjligheter att erbjuda de
tjänstelokaler och förvaringsvalv som erfordras för dessa för verket nya
arbetsuppgifter. Man lär emellertid få räkna med att postens valvsutrymmen
i allmänhet icke äro dimensionerade för förvaring av de mycket betydande
värden i sedlar, som måste finnas i lager för centralbanksmässig
kassarörelse och av beredskapsskäl. Då iordningställandet av förvaringsvalv
är avsevärt kostnadskrävande, får man därför räkna med att postverkets
övertagande av ifrågavarande uppgifter skulle under eu övergångstid komma
att medföra behov av betydande investeringar för nybyggnad av förvaringsvalv
samt sedel- och mynträkningslokaler vid postkontoren. En nära
till hands liggande lösning kunde väl på vissa platser vara, alt postverket
övertoge avdelningskontorens lokaler, men i vilken utsträckning detta skulle
låta sig göra utan att dessa ombyggdes för att tjäna postala ändamål låter
sig icke närmare bedöma.
Som ett andra alternativ för betalningsmedelsförsörjningen vid en allmän
kontorsindragning bör nämnas möjligheten att överföra denna uppgift på
den statliga affärsbanken. Att Sveriges Kreditbank övertoge detta arbete
skulle emellertid innebära ett väsentligt avsteg från den princip som varit
vägledande vid utformningen av bankens verksamhet nämligen, att banken
skall på lika villkor konkurrera med övriga affärsbanker. För övrigt är om
detta alternativ endast att säga, att vid det utredningsarbete, som föregått
inrättandet av den statliga affärsbanken, ingående övervägts att låta denna
övertaga avdelningskontorens betalningsmedelsförsörj ning. Man stannade
emellertid för att ett sådant överförande icke borde ske, och några nya omständigheter,
ägnade att nu föranleda ett annat bedömande, synas icke
föreligga.
För att undvika att någon affärsbank skulle komma att sättas i särställning
genom att ensam fungera såsom riksbankens ombud i sedel- och myntdistributionen
har slutligen ett tredje alternativ diskuterats, nämligen att
betalningsmedelsförsörjningen lämnades åt samtliga affärsbanker. Vad som
föranlett kommittén att överväga detta alternativ har närmast varit, att
affärsbankerna ha sitt kontorsnät så utbyggt, att de finnas representerade
på alla mera betydande affärs- och kommunikationscentra. Ur administrations-
och kostnadssynpunkt vore det visserligen orimligt, att samtliga banker
skulle på varje distributionsort deltaga i denna verksamhet, men det
kunde tänkas en uppdelning mellan affärsbankerna, så att på skilda platser
skilda affärsbankers avdelningskontor omhänderhade ifrågavarande centralbanksmässiga
uppgift. Ur riksbankens synpunkt kunna emellertid i huvudsak
samma betänkligheter resas mot en dylik anordning som ovan anförts
när det gäller postverkets medverkan. En underhandskontakt, som
tagits med företrädare för affärsbankerna, har också givit kommittén det
bestämda intrycket, att dessa icke äro beredda att fungera som riksbankens
regionala och lokala led i den betalningsmedelsförsörj ning, på vilken allmänheten
kan ställa anspråk.
Innan framställningen lämnar frågan om möjligheterna att överföra avdelningskontorens
centralbanksmässiga uppgifter till andra organ bör med
några ord också beröras avdelningskontorens beredskapsuppgifter. Härvidlag
kan fastslås att beredskapshänsyn med nödvändighet kräva en utspridning
av riksbankens sedelförråd, så att sedeldepåer uppläggas på skilda
platser i landet. Lämpligast sker väl också en sådan lagring i form av
depåer anslutna till riksbankens egna avdelningskontor, som då kunna ut
-
30
Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959
öva erforderlig övervakning. Självfallet kan dock en nr beredskapssynpunkt
tillfredsställande lagring också organiseras utan anslutning till någon
lokal riksbank sorganisation, men en dylik lagring skulle på grund av
de särskilda arrangemang för övervakning som då erfordras ställa sig relativt
kostsam. Härtill kommer att det för upprätthållandet av betalningsväsendet
under krigstid kan i vissa lägen vara angeläget att kunna falla
tillbaka på en lokal riksbanksorganisation. Beredskapshänsyn tala sålunda
för att en dylik organisation i någon form upprätthålles.
Vad sålunda anförts om avdelningskontorens centralbanksmässiga uppgifter
synes alltså sammanfattningsvis giva vid handen, att det i och för sig
är möjligt att genomföra en allmän kontorsindragning genom att överlåta
betalningsmedelsförsörjningen på postverket, men att å andra sidan en sådan
lösning är förenad med så avsevärda både principiella och praktiska
olägenheter, att detta alternativ redan ur centralbanksmässig synpunkt
ogärna bör väljas. Om man får utgå från att det av riksdagen år 1952
gjorda uttalandet, att det synes »vara av den största betydelse att riksbanken
ges alla resurser som erfordras för att de centralbanksmässiga uppgifterna
skola kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt», alltjämt har giltighet,
kan det därför hävdas, att fullföljandet av avdelningskontorens
centralbanksmässiga uppgifter nödvändiggör bibehållandet i någon form av
en riksbankens lokalorganisation.
För att få en fullständigare bild av en allmän kontorsindragnings konsekvenser
återstår att undersöka möjligheterna att till andra organ överföra
avdelningskontorens icke centralbanksmässiga uppgifter. Såvitt gäller de
icke centralbanksmässiga inlåningsräkningarna torde då vara möjligt att
utan olägenheter för insättarna överflytta dessa räkningar till postverket
eller andra penninginstitut. Huruvida en sådan överflyttning av räkningar,
som av penning- eller skattepolitiska skäl skola hållas spärrade, kan ur
andra synpunkter anses lämplig, är emellertid en fråga, som kommittén
icke skall söka bedöma. Vad åter angår den socialt betonade utlåningsverksamhet,
som bedrives vid avdelningskontoren, lär denna knappast utan olägenheter
kunna övertagas av andra bankinstilut. Beträffande avbetalningslånen
kan visserligen hävdas, att ett sådant övertagande lätt borde kunna
ske. Att huvudkontoret upphört med denna utlåningsverksamhet synes
nämligen icke ha medfört nämnvärda olägenheter för den härav berörda
lånesökande allmänheten, och det är rimligt att antaga, att även utanför
Stockholmstrakten landet är tillräckligt val täckt av kreditinstitut för att
denna låneverksamhet skulle utan svårigheter kunna övertagas. Så alldeles
utan betänkligheter ter sig dock icke en sådan reform. Fn viss risk finnes
sålunda för att vid avskaffande av avbetalningslånen de statliga studielånen,
som numer utgöra flertalet av avbetalningslånen, skulle, åtminstone i tider
av penningknapphet, bli hårt trängda på kreditmarknaden. Det har på något
håll förekommit tendenser hos kreditinstitut att söka skjuta sin andel
av studielånen ifrån sig, och man har därför anledning att tveka inför en
reform, som skulle helt hänvisa de studiclånesökande till kreditinstitut
utanför riksbanken. Kanske vore dock möjligt att genom rationalisering av
den statliga studielåneverksamheten göra denna lånetyp mera attraktiv för
affärsbankerna, men det faller utanför kommitténs uppgift att taga ställning
till huruvida sådana åtgärder kunna ur annan synpunkt anses lämpliga.
För bosättningslånens del skulle ett slopande av avdelningskontoren medföra,
att administreringen av denna lånetyp finge omläggas, vartill ett flertal
möjligheter i och för sig låta sig tänkas. Genom att bygga ut ortsombuds
-
Bankoulskotlcts utlåtande nr 44 ur 1959
31
organisationen och genom denna låta införskaffa fullständigare uppgifter
än för närvarande kunde en central låneprövning möjliggöras. Det lär
emellertid icke kunna undvikas, att en centralisering skulle försämra förutsättningarna
för en grundlig prövning på grund av förlusten av den nära
kontakt med ortsombuden, som är en förutsättning för att dessas uppgifter
och omdömen skola kunna på ett tillfredsställande sätt värderas. Vidare
har det i praktiken visat sig synnerligen värdefullt för det låneprövande
organet att kunna direkt från arbetsgivare och andra införskaffa upplysningar
om lånesökande, vilket icke bleve möjligt vid en central låneprövning.
Därtill kommer att en centralisering skulle skapa svårigheter vid indrivningen
av lånen. Redan vid nuvarande organisation har befunnits att
den centralisering, som — om också i begränsad omfattning — kan sägas
förekomma vid de större kontoren med deras mera specialiserade låneförvaltning,
ger ett betydligt sämre indrivningsresultat än vad som uppnås vid
de mindre kontoren. En väsentlig anledning härtill torde just vara, att vid
den mera centraliserade förvaltningen tjänstemännen icke längre få möjlighet
att på samma sätt som vid de mindre kontoren följa de enskilda låntagarna
och därigenom på bästa sätt välja form för ingripande och tidpunkten
härför. Det är därför anledning anta, att den schabloniserade indrivning,
som kan väntas vid en fullständig centralisering, skulle medföra väsentligt
försämrade resultat. De omedelbara ekonomiska konsekvenserna
härav bleve väl icke alltför överväldigande, men det kan befaras, att en
mindre effektiv indrivning komme att, allteftersom kännedomen härom
sprede sig, medföra en mera allmänt tilltagande betalningsovilja. Härtill
kommer att administreringen av en lånetyp som den nu diskuterade enligt
kommitténs mening icke synes böra få bestämmas av uteslutande företagsekonomiska
hänsyn. Det sociala momentet i bosättningslånegivningen gör
det önskvärt att upprätthålla eu verkligt effektiv indrivning för att, även
till priset av en viss merkostnad, framtvinga betalning i flesta möjliga fall
av betalningsförmåga. I detta sammanhang förtjänar emellertid att påpekas,
att indrivningskostnaden är obetydlig i förhållande till de belopp, som inflyta
genom indrivningen.
Om man sålunda anser önskvärt att för bosättningslånens del bibehålla en
lokal organisation, kunde man naturligtvis tänka sig att vid ett avskaffande
av avdelningskontoren tillskapa något nytt lokalt organ (»länsbosättningslånenämnder»),
som övertoge dessa lån. I samma mån som man sökte vinna
decentraliseringens fördelar genom att överföra så många uppgifter som
möjligt på ett sådant lokalorgan, skulle man emellertid förlora den rationaliseringsvinst,
som avses bli följden av avdelningskontorens avskaffande,
vartill komme den enligt kommitténs mening mycket väsentliga förlusten,
att det bankmässiga inslaget vid låneprövningen förfölle.
Ytterligare en möjlighet vore att radikalt reformera hosättningslånen och
konstruera dessa såsom garantilån, varefter det kunde överlämnas åt affärsbanker
och sparbanker att övertaga dessa lån med därav följande lokal förvaltning
av lånen. En sådan väg synes emellertid knappast framkomlig.
Frånsett svårigheterna att i tider av penningknapphet få lånen placerade
skulle sålunda indrivningen av lånen knappast komma alt skötas med önskvärd
effektivitet. I de fall då lån icke skulle inbetalas redan som en följd
av vederbörande bankinstituts sedvanliga rutinåtgärder för indrivning,
skulle sålunda garantin sannolikt tas i anspråk, och med det klientel som
förekommer vid hosättningslånen komme detta att medföra ett mycket stort
antal nödlidande lån. Man torde sålunda kunna påstå, att även vid en om
-
32
Bankoutskottets utlåtande nr 44 är 1959
läggning till kreditgarantisystem kräves som ett komplement en lokalorganisation,
vilken tager hand om de nödlidande lånen.
Vad sålunda sagts beträffande bosättningslånen gäller i väsentliga delar
också förvaltningen av egnahemslån och stödlån, tills dessa efter 15—20 år
i huvudsak slutbetalats. Förvaltningen av dessa lån kan däremot på längre
sikt ej lägga hinder i vägen för en kontorsindragning, men en sådan skulle
tydligen omöjliggöra att i framtiden anknyta den kamerala förvaltningen
av eventuella nya stödlån till ett riksbankens kontorsnät. Kommittén anser
sig dock i detta sammanhang icke böra ingå i bedömande av det mer eller
mindre sannolika i att det av nu nämnda skäl kommer alt finnas behov av
en riksbankens lokalorganisation.
Sammanfattningsvis synes det anförda giva vid handen, att det är svårt
att vid en allmän kontorsindragning finna en lämplig organisationsform
för den socialt betonade utlåningsverksamhet, som f. n. ombesörjes av avdelningskontoren.
Angelägenheten av att för dessa lån bibehålla en praktiskt
och ekonomiskt effektiv låneförvaltning utgör därför ytterligare ett
stöd för den tidigare ur rent cenlralbanksmässiga synpunkter motiverade
slutsatsen, att en riksbankens lokalorganisation bör i någon form bibehållas.
Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att riksbanken bibehåller
ett kontorsnät.
Efter att sålunda ha stannat för att förorda bibehållandet av en lokalorganisation
vill kommittén också erinra om att centralbankerna i samtliga
övriga nordiska länder driva verksamhet också vid avdelningskontor. Dessas
uppgifter äro något skiftande i de olika länderna, men en huvudanledning
till drivandet av den lokala rörelsen synes i samtliga fall vara angelägenheten
att hålla en tillfredsställande betalningsmedelsförsörjning. Även
Deutsche Bundesbank har ett rikt förgrenat kontorsnät med betalningsmedelsförsörj
ningen som en huvuduppgift.
Distrikts indelningen
Om man sålunda får utgå från att riksbanken alltjämt skall ha ett kontorsnät,
blir frågan närmast, huruvida nuvarande distriktsindelning kan i stort
sett bibehållas eller väsentligt större distrikt böra skapas genom en kraftig
nedskärning av avdelningskontorens antal.
Flera skäl kunna då synas tala för att utvidga avdelningskontorens arbetsområden.
Förutom den minskning av de fasta kostnaderna som bleve
följden av ett färre antal avdelningskontor synes man nämligen kunna
vinna arbetstekniska fördelar genom den utbyggnad av återstående kontor
som då bleve erforderlig. Genom rationalisering av avdelningskontorens arbete
bär nämligen personalorganisationen på de mindre kontoren blivit uttunnad
till ett minimum med därav följande svårigheter att klara arbetsuppgifterna
vid sjukdom, semestrar eller tillfälliga arbetstoppar. Svårigheter
av dylikt slag mötas tydligen lättare av större arbetsenheter. Vid en mindre
arbetsenhet kan ej heller undvikas, att den kvalificerade personalen måste
för att beredas full sysselsättning utföra även enklare arbetsuppgifter, medan
vid en större arbetsenhet kan åstadkommas en lämpligare fördelning
av arbetsuppgifterna mellan olika personalkategorier.
I syfte att få ett konkret underlag för en jämförelse mellan nuvarande
organisation å ena sidan och ett kraftigt beskuret kontorsnät å andra sidan
har inom kommittén upprättats en organisationsskiss omfattande tio avdelningskontor
mot nuvarande tjugutre. Kontorens arbetsbelastning enligt
Bankoutskottets utlåtande nr ii är 1959
33
en sådan organisation framgår av följande tabeller, som redovisa antalet
lån och investeringskonton per den 30 juni 1958 samt antalet under år 1957
uppräknade sedlar fördelade dels på nuvarande kontor dels på det färre
antal kontor som enligt den tänkta organisationsskissen avses skola bestå.
Antal utestående lån den 30/6 1958
Kontor |
Av- betal- nings- lån |
Bo- sätt- nings- lån |
Hypo- teks- lån |
Egna- hems- lån |
Stöd- lån |
SJ- lån |
Summa lån |
Under 1957 dis- konte- rade växlar |
Antalet |
In-ve ste-rings-konton |
Göteborg.. . |
1 183 |
3 284 |
83 |
1 414 |
526 |
11 |
6 501 |
109 |
37 895 500 |
69 |
Malmö..... |
1 152 |
5 164 |
72 |
460 |
664 |
48 |
7 560 |
4 |
35 548 500 |
70 |
Falun...... |
353 |
1 295 |
55 |
1 342 |
314 |
10 |
3 369 |
130 |
4 797 600 |
522 |
Gävle...... |
604 |
2 244 |
119 |
2 494 |
1 158 |
13 |
6 632 |
1 056 |
7 400 600 |
370 |
Halmstad . . |
279 |
810 |
90 |
2 096 |
1 850 |
35 |
5 160 |
572 |
3 312 900 |
68 |
Härnösand . |
742 |
2 497 |
97 |
4 614 |
1 239 |
15 |
9 204 |
156 |
4 890 800 |
469 |
Jönköping. . |
511 |
1 714 |
75 |
867 |
1 550 |
37 |
4 754 |
399 |
10 685 400 |
189 |
Kalmar.... |
213 |
1 211 |
47 |
1 252 |
2 628 |
56 |
5 407 |
465 |
5 084 700 |
196 |
Karlskrona. |
245 |
974 |
119 |
1 351 |
811 |
34 |
3 534 |
5 |
3 763 600 |
44 |
Karlstad. . . |
288 |
1 491 |
47 |
2 838 |
1 068 |
25 |
5 757 |
602 |
4 358 100 |
796 |
Kristianstad |
371 |
1 364 |
56 |
2 867 |
1 767 |
103 |
6 528 |
839 |
3 012 300 |
51 |
Linköping. . |
763 |
2 260 |
132 |
1 741 |
3 146 |
97 |
8 139 |
1 469 |
11 982 100 |
133 |
Luleå...... |
1 053 |
2 186 |
35 |
4 889 |
9 404 |
5 |
17 572 |
22 |
5 302 900 |
94 |
Mariestad . . |
193 |
1 507 |
29 |
1 376 |
3 581 |
95 |
6 781 |
89 |
3110 200 |
64 |
Nyköping . . |
312 |
1 243 |
39 |
1 439 |
2 200 |
45 |
5 278 |
242 |
3 247 200 |
61 |
Umeå...... |
690 |
2 027 |
97 |
3 795 |
11 457 |
31 |
18 097 |
212 |
5 340 700 |
104 |
Uppsala. . . . |
2 624 |
1 615 |
101 |
1 820 |
1 613 |
86 |
7 859 |
378 |
5 387 200 |
43 |
Visby...... |
265 |
228 |
86 |
1 657 |
761 |
32 |
3 029 |
419 |
1 346 600 |
22 |
Vänersborg. |
203 |
1 719 |
14 |
3 403 |
2 214 |
29 |
7 582 |
46 |
5 790 500 |
113 |
Västerås . . . |
462 |
1 820 |
18 |
818 |
1 648 |
13 |
4 779 |
214 |
4 027 700 |
152 |
Växjö...... |
323 |
816 |
33 |
1 691 |
1 022 |
30 |
3 915 |
264 |
4180 800 |
138 |
Örebro..... |
408 |
1 596 |
136 |
768 |
1 271 |
25 |
4 204 |
1 282 |
9 505 100 |
103 |
Östersund. . |
588 |
763 |
100 |
3 466 |
929 |
29 |
5 875 |
925 |
2 989 800 |
337 |
AK........ |
13 825 |
39 828 |
1 680 |
48 458 |
52 821 |
904 |
157 516 |
9 899 |
182 960 800 |
4 208 |
HK........ |
1 359 |
10 454 |
924 |
3 927 |
1 616 |
44 |
18 324 |
— |
95 720 7002 |
284 |
Summa |
15 184 |
50 282 |
2 604 |
52 385 |
54 437 |
948 |
175 840 |
9 899 |
278 681 500 |
4 492 |
1 Investeringskonto för skog, skogskonto samt konton för investering i skogsbruk och i rörelse.
2 Enbart å sedelräkningsgruppen.
Vid upprättande av den organisationsskiss som framgår av tabell å
omstående sida har den ledande principen varit att med bibehållande av en
godtagbar geografisk indelning ernå en relativt jämn arbetsfördelning mellan
de tänkta avdelningskontoren. Förslaget till indelning kan självfallet
på flera punkter synas tveksamt. Det kan sålunda ifrågasättas en uppdelning
av Kalmar län, så att länets norra landstingsområde tillföres Linköpingskontoret,
och vidare kunna skäl anföras för att lägga Hallands län
eller norra delen därav under Göteborgskontoret i stället för under Malmökontoret.
En än större koncentration kunde ernås genom att lägga även
Gotlands län under huvudkontoret. Skäl kunna vidare anföras för att bibehålla
Jönköpingskontoret, varvid förutom Jönköpings län även Skara
3
—- Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr ii
34
Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959
Skiss till ny distriktsindelning
Riksbanksort |
Distriktets omfattning |
Ytinne- håll tusental kvkm |
Folk- mängd tusental 1/11958 |
Antal lån1 30/6 1958 |
Antalet |
Investe- rings- konton 30/6 1958 |
1. Luleå......... |
Norrbottens län. . . |
98,9 |
256,7 |
17 572 |
5 300 000 |
94 |
2. Umeå........ |
Västerbottens län. |
55,4 |
239,9 |
18 097 |
5 340 000 |
104 |
3. Härnösand.... |
Västernorrlands län |
71,6 |
432,4 |
15 079 |
7 880 000 |
806 |
(Östersund). . . |
Jämtlands län |
|||||
4. Falun........ |
Kopparbergs län. . |
46,6 |
578,7 |
10 001 |
12 200 000 |
892 |
(Gävle)....... |
Gävleborgs län |
|||||
5. Stockholm..... |
Stockholms stad o. |
|||||
län............ |
19,2 |
1 607,3 |
31 461 |
104 360 000 |
388 |
|
(Uppsala)..... |
Uppsala län |
|||||
(Nyköping) ... |
Södermanlands län |
|||||
32,4 |
777,3 |
14 740 |
17 890 000 |
1 051 |
||
(Västerås) .... |
Västmanlands län |
|||||
(Karlstad).... |
Värmlands län |
|||||
7. Linköping..... |
Östergötlands län |
10,0 |
357,5 |
8 139 |
11 980 000 |
133 |
8. Göteborg...... |
Göteborgs o. Bohus |
|||||
län............ |
24,7 |
1 226,9 |
20 864 |
46 800 000 |
246 |
|
(Vänersborg). . |
Älvsborgs län |
|||||
(Mariestad) . . . |
Skaraborgs län |
|||||
9. Växjö........ |
Kronobergs län. .. |
33,6 |
822,4 |
17 610 |
23 710 000 |
567 |
(Jönköping)... |
Jönköpings län |
|||||
(Karlskrona). . |
Blekinge län |
|||||
(Kalmar)..... |
Kalmar län |
|||||
10. Malmö....... |
Malmöhus län. . . . |
15,6 |
1 037,6 |
19 248 |
41 870 000 |
189 |
(Kristianstad). |
Kristianstads län |
|||||
(Halmstad) . . . |
Hallands län |
|||||
11. Visby........ |
Gotlands län..... |
3,1 |
56,1 |
3 029 |
1 350 000 |
22 |
411,1 |
7 392,8 |
175 840 |
278 680 000 |
4 492 |
1 Växlar ej medtagna.
borgs län borde föras dit. I huvudsak torde emellertid ett bibehållet men
kraftigt nedskuret kontorsnät böra överensstämma med organisationsskissen,
och de avvikelser härifrån som kunna tänkas lära icke rubba skissens
användbarhet såsom jämförelseunderlag i nu ifrågakommande diskussion.
För att få en uppfattning om de besparingar, som skulle kunna ernås
vid en kontorsorganisation enligt den upprättade skissen, ha på kommitténs
uppdrag gjorts vissa kostnadsberäkningar. Sålunda har det synts
möjligt att följande antal tjänster skulle kunna indragas, nämligen
13 tjänster som direktör vid avdelningskontor
3 » » bankkamrerare
10 » » kammarskrivare eller förste kammarskrivare
15 kontorsbiträdestjänster och
7 tjänster som bankvaktmästare.
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
35
Å andra sidan borde en utökning av antalet bankexpeditörstjänster ske
med 7. Vidare synes det realistiskt att under dessa förutsättningar räkna
med höjd lönegradsplacering för vissa tjänster.
Totalt beräknas att de direkta löneutgifterna skulle komma att minska
med 750 000 kronor per år, vartill komme minskade utgifter för pensioner
in. m. Kostnaderna för styrelsearvoden kunna beräknas minska med 75 000
kronor per år och kostnader för kontorslokaler med 195 000 kronor per år,
om lokalhyrorna genomsnittligt uppskattas till 15 000 kronor per avdelningskontor.
Vissa besparingar i fråga om övriga förvaltningskostnader
skulle också kunna ernås.
Om man härefter söker bedöma, hur ett till tio avdelningskontor reducerat
kontorsnät skulle fungera i praktiken, kan det, såvitt avser sedel- och
myntdistributionen, fastslås, att denna i och för sig bör kunna uppbäras
av det krympta kontorsnätet. Samtidigt måste emellertid framhållas, att
besparingarna för riksbanken på detta område i viss mån innebära ökade
kostnader framför allt för bankerna och postverket, ty även om riksbanken
avklipper distributionskedjan på en tidigare punkt, måste ju denna alltjämt
sträckas fram till bank- och postkontor och till enskilda företag. Indragningarna
av riksbankens avdelningskontor i Norrköping och Sundsvall
uppges sålunda ha föranlett betydligt större kostnader för bankkontoren
på dessa platser främst genom att dessa kontor tvingas ligga med större
kassor men även genom utgifter för penningtransporter, försäkringspremier
och ökad växlingsverksamhet. Även postkontoren på indragningsplatserna
ha gjort liknande erfarenheter och måste nu hålla betydligt
större kassor än tidigare. Generalpoststyrelsen har också för sin del i en
till kommittén överlämnad promemoria uttalat, att en utglesning av riksbankens
kontorsnät med slopande av tretton avdelningskontor skulle i hög
grad försvåra medelsförsörjningen vid postanstalterna och för postverket
innebära ett steg bakåt i utvecklingen. Styrelsen har visserligen såsom en
lösning anvisat möjligheten att förlägga sedel- och myntdepåer till lämpligt
belägna postkontor, men som kommittén under föregående avsnitt
framhållit, anser sig kommittén ej kunna godtaga ett sådant alternativ.
En icke helt betydelselös omständighet vid vägandet av de olika organisationsformernas
för- och nackdelar är vidare, att riksbanken med färre
kontor kommer att få svårare att fullgöra den för en sedelbank angelägna
uppgiften att övervaka sedelmaterialets beskaffenhet. Med ett glesare kontorsnät
torde nämligen sedlarna komma att löpa ute längre tid, innan de
passera ett riksbankskontor. Den försämrade övervakning av sedelmaterialet
som föranledes härav kan befaras medföra en sämre standard på
detta än vad hittills ansetts kunna godtagas.
Vad härefter angår lånetjänsten vid en krympning av lokalorganisationen
är tydligt, att riksbanken kommer att få svårare att hålla kontakt
med andra myndigheter och med sina låntagare. Även om kommunikation
i allmänhet sker brev- eller telefonledes bidrager nämligen avdelningskontorens
förläggning till residensstäderna till att underlätta för riksbankstjänstemännen
att samråda med annan lokal förvaltning. Härtill medverka
också de personliga kontakter som på en gemensam förläggningsort kunna
upprätthållas mellan riksbankens personal och andra tjänstemän. Såvitt
gäller förhållandet till riksbankens kunder blir det med ett utglesat kontorsnät
svårare att t. ex. få till stånd ett personligt samtal med en låntagare
för att lägga en sak till rätta. Det lär icke kunna undvikas att sådana för
-
36
Bankoutskottcts utlåtande nr 4i år 1959
hållanden komma att inverka på indrivningsarbetet, som kommer att försvåras,
om indrivningsverksainheten centraliseras till större kontor. Det
har nämligen visat sig, att den större kontorsenheten härvidlag är en
dyrbarare organisationsform än den mindre. Det är svårt att helt klarlägga
orsakerna härtill, men en bidragande omständighet torde vara, att det
mindre kontorets personal med sin noggranna kunskap om lokala förhållanden
och låneklientel har vid låneförvaltning lättare att i rätt tid företa
de rätta åtgärderna. På de större kontoren kan däremot en viss byråkratisering
icke undvikas, varav följer långsammare indrivning och sämre indrivningsresultat.
Även om man sålunda får räkna med att en organisation i större enheter
kan i vissa hänseenden få eu viss kostnadsfördyrande effekt, lär det
dock sammanfattningsvis kunna fastslås, att det är väl möjligt att ernå
en icke oväsentlig besparing för riksbanken genom utglesning av riksbankens
kontorsnät. En sådan reform måste emellertid oundgängligen medföra
en väsentlig försämring av riksbankens service. Det slutliga ställningstagandet
blir alltså beroende av hur långt man anser att riksbankens service
mot näringsliv och allmänhet skall sträcka sig och vad man vill betala
härför. Kommittén har därvid för sin del kommit till den uppfattningen,
att om det gällde att från grunden bygga upp en ny organisation, samhället
ej borde sträcka sin centralbanksmässiga service längre än ungefär till
vad som bleve följden av den diskuterade organisationsskissens genomförande.
I viss mån annorlunda blir emellertid bedömandet, då man såsom
i förevarande fall har att utgå från nuvarande arbetsuppgifter och från en
redan befintlig organisation, efter vilken berörda allmänna och enskilda
verk och inrättningar anpassat sin verksamhet. Det är också uppenbart
otillfredsställande att utan tungt vägande ekonomiska skäl reformera på
ett sådant sätt, att möjligheterna för en myndighet att fullgöra sina uppgifter
medvetet försämras. Kommittén har för sin del kommit till uppfattningen,
att under nu gällande arbetsmässiga och administrativa förutsättningar
så starka ekonomiska skäl i förevarande fall icke föreligga, och vill
därför förorda, att nuvarande distriktsindclning med anslutning till länsindelningen
bibehålies.
Till denna kommitténs ståndpunkt har även följande resonemang bidragit.
Det är ur flera synpunkter önskvärt, att avdelningskontorens arbetsområden
sammanfalla med länen. Härför talar sålunda behovet av samråd
med andra lokala myndigheter, beredskapshänsyn (jfr prop. 176/1957) liksom
över huvud taget det förhållandet, att länsmyndigheternas koncentration
till residensstaden gör denna till naturlig centralort. Om den från tid
till annan aktualiserade frågan om reviderad länsindelning i framtiden
löses så, att färre och större län bildas, vore därför all anledning att anpassa
riksbankens distriktsindelning efter de nya länen. Förr eller senare
lär väl också en länsindelningsreform i sådan riktning komma till stånd.
Det vore emellertid då olyckligt, om riksbanken för sin del föregripit eu
sådan genom att de nuvarande avdelningskontorsdistrikten redan sammanlagts
till större arbetsområden, vilka måhända icke sammanfölle med de
nya länen.
Den fortsatta utvecklingen
Den tidigare framställningen har utgått från att kontorens arbetsuppgifter
komma att förbli ungefärligen de nuvarande. Såsom nämnts kan emellertid
lånestocken av egnahems- och stödlån beräknas vara i huvudsak slut
-
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
37
betald inom 15—20 år, och det är ovisst i vad mån avdelningskontoren
komma att allteftersom denna avveckling försiggår tillföras nya uppgifter.
Det är väl dock icke osannolikt att förvaltningen av nya stödlån — eventuellt
i samband med en skördeskadeförsäkring — kommer att uppdras
åt riksbanken, och det är möjligt, att kontoren även kunna komma att
tillföras för dem nya uppgifter. Eu sådan utveckling vore naturlig, då
nämligen kontorens organisation kan utan ökning av den mera kvalificerade
personalen tjäna även nya ändamål. Härtill kommer också att det ur
allmän samhällelig synpunkt vore av värde om den erfarenhet och bankmässiga
bedömning som finnes representerad inom riksbanken skulle kunna
tillgodogöras på vidare områden av samhällets stödverksamhet. Ur flera
synpunkter synes det alltså kunna bli för statsverket ekonomiskt fördelaktigt
att till riksbankens avdelningskontor sammanföra skilda bankmässiga
samt kassamässiga och kamerala uppgifter, och bankoutskottet har
också (BoU 35/1952) funnit sådana reformer böra övervägas. Kommittén
har sökt i någon mån överblicka vilka uppgifter som kunna lämpa sig för
sådan överföring, och enligt vad kommittén inhämtat torde intresse alltjämt
föreligga för att överlämna förvaltningen av värnpliktslån till riksbanken.
Även andra låneförvaltande uppgifter vid länsstyrelserna och kanske
även en del utbetalningar, som nu handhavas av dessa styrelser, torde
med fördel kunna anförtros riksbanken. Än större arbetsuppgifter skulle
kunna lämnas till avdelningskontoren, därest den kamerala förvaltningen
vid vissa länsorgan oinlades, så att de uppgifter som lämpade sig härför
överfördes till riksbanken. Kommittén har dock icke möjlighet att ingå i
närmare diskussion av dessa frågor och kan självfallet icke ställa några
förslag. Med det sagda har kommittén alltså velat erinra om att det bör
finnas möjlighet att i rationaliseringssyfte för ytterligare uppgifter ta i
anspråk den kapacitet, som representeras av kontorsstyrelserna och de
högre tjänstemännen vid kontoren, med sannolika besparingar för det allmänna
som följd. En närmare granskning av dessa frågor synes kunna
falla inom besparingsutredningens undersökningsområde.
Skulle emellertid statsmakterna icke vara beredda att till riksbanken
överlämna nya arbetsuppgifter och en minskning sålunda komma att efter
hand inträda av den totala arbetsvolymen vid avdelningskontoren, synes
detta böra föranleda förnyade överväganden beträffande distriktsindelningen.
Den ytterligare minskning av personalen, som skulle motiveras av
bortfallet av arbetsuppgifter, kan nämligen vid de mindre kontoren av
arbetstekniska skäl knappast genomföras, och den enda möjliga lösningen
torde därför i ett sådant läge bli att bryta anknytningen till den nuvarande
länsindelningen genom att sammanslå vissa distrikt. På förut anförda skäl
anser kommittén det dock ej böra ifrågakomma att i en sådan situation
nyindela landet i »storområden» utan det synes i stället lämpligare att indraga
enstaka kontor, vilkas distrikt synas kunna utan alltför stor olägenhet
sammanföras med ett närliggande. Därvid bör också uppmärksammas,
att möjligheten hålles öppen för en framtida anpassning av distriktsindelningen
efter en ny länsindelning. De kontor som vid en sådan reform närmast
böra komma i fråga för indragning äro såvitt nu kan bedömas: Visby,
Karlskrona och Nyköping. Andra kontor, där den centralbanksmässiga rörelsen
är av mindre omfattning och som därför vid den nu tänkta utvecklingen
kunna ifrågakomma för indragning, äro Halmstad- och Mariestadkontoren.
Visbykontorets rörelse är den i särställning minsta och är väl redan
38
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
f. n. knappast tillräcklig för att ens med stöd av länsindelningsprincipen
kunna motivera kontorets bibehållande. Det insulära läget och de beredskapshänsyn
som följa härav gör det emellertid måhända särskilt motiverat
att bibehålla ett Gotlandskontor. Med tanke härpå — och på de möjligheter
att förenkla organisationen inom de enskilda kontoren som kommittén
avser att i ett kommande betänkande undersöka —- har kommittén
därför ej velat för närvarande förorda indragning av Visbykontoret. Skulle
emellertid kontorets arbetsuppgifter än ytterligare komma att minskas,
lär det icke vidare finnas tillräcklig anledning att bibehålla ett riksbankskontor
i Gotlands län.
Även Blekinge län är i minsta laget för att kunna tjäna som underlag
för ett riksbankskontor med rationellt avvägd arbetsvolym, vartill kommer
att länets läge och förbindelser göra det väl möjligt att lägga detta
under Växjö- eller Kalmarkontoret. Om en allmän minskning av kontorens
arbetsuppgifter kommer till stånd och föranleder frångående av länsindelningsprincipen,
bör därför Karlskronakontoret indragas.
Att ett riksbankens avdelningskontor bibehålies i Nyköping är naturligt
så länge länen bibehållas som grund för distriktsindelningen och kontoren
därför förläggas till residensstäderna. I ett läge, där man frångått denna
princip, tala flera skäl för indragning av detta kontor. Dels är dettas rörelse
av icke alltför stor omfattning, dels, och framför allt, har icke Nyköping
ett sådant ekonomiskt och kommunikationstekniskt centralt läge, som kan
utgöra motiv för att där behålla ett riksbankskontor. Vid en indragning
av detta kontor synes Södermanlands län lämpligen böra föras till huvudkontoret.
Vad åter angår den ifrågasatta indragningen av Halmstad- och Mariestadkontoren
synes det vid en sådan reform uppstå svårigheter att åstadkomma
en geografiskt lämplig distriktsindelning. På grund härav möta
större betänkligheter att indraga dessa kontor än de tre förutnämnda. Kommittén
har med det sagda dock velat redovisa en tänkbar utvecklingsgång,
därest i en framtid riksbankskontoren skulle ställas väsentligen utan andra
uppgifter än de centralbanksmässiga.
Utöver vad nu sagts anser sig kommittén icke ha anledning att söka
angiva ställningstaganden för en framtida hypotetisk utveckling, men det
får förutsättas, att fullmäktige med uppmärksamhet följa förändringar i
arbetsvolymen vid avdelningskontoren för att anpassa kontorsorganisationen
därefter.
Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959
39
INNEHÅLL
Sid.
Riksbankens avdelningskontor. Historik och nuvarande förhållanden........... 7
Avdelningskontorens tillkomst och olika förslag till deras utvidgning, avskaffande
eller rationalisering......................................... 7
översikt över avdelningskontorens nuvarande arbetsuppgifter och dessas
utveckling under senare år........................................... 12
översikt över personaluppsättningen och lönekostnaden vid riksbankens
avdelningskontor under senare år..................................... 21
Centralbankernas lokalorganisation i vissa främmande länder................ 22
Danmark........................................................... 22
Finland............................................................. 23
Norge.............................................................. 24
Förbundsrepubliken Tyskland......................................... 25
Kommitténs ställningstagande............................................ 27
Frågan om allmän indragning av riksbankens kontorsnät................. 27
Distriktsindelningen.................................................. 32
Den fortsatta utvecklingen........................................... 36