Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959
1
Nr 59
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig
verksamhet.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
421, av herr Kollberg, bär hemställts, att riksdagen måtte besluta att till
punkt 1 av anvisningarna i 20 § kommunalskattelagen skall fogas ett andra
stycke med följande lydelse:
»Bidrag till vetenskaplig verksamhet betraktas som omkostnad, för vilken
avdrag enligt denna paragraf medgives, försåvitt verksamheten icke uppenbarligen
saknar betydelse för förvärvande och bibehållande av den skattskyldiges
intäkter.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda yrkandet,
får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Vid beräkning av inkomsten från särskild föi’värvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner.
Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.
Motionären framhåller, att i ett samhälle, vars näringsliv till väsentlig del
är baserat på enskilt initiativ, ligger avgörandet i fråga om avvägningen av
investeringar i produktionsfrämjande vetenskap lika väl som av andra
investeringar till väsentlig del hos företagen och deras organisationer. Såvitt
gäller sådan vetenskaplig verksamhet, som är direkt inriktad på en
ökning av näringslivets prestationsförmåga, är det företagen och deras organisationer,
som beräknar få nyttan av det vetenskapliga arbetet eller åtminstone
en väsentlig del därav och som kan förväntas vara i stånd att bedöma,
om pengarna bör sättas in för att ge mest utsikt till återbäring, och
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. Nr 59
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959
alt påtaga sig kostnaderna. På grund härav måste det anses vara av stor
vikt, att det i varje fall inte lägges hinder i vägen för företag, som finner
lönsamt och finansiellt möjligt att anslå medel till sådan vetenskaplig
verksamhet, som de finner lönande. Rådande praxis i beskattningshänseende
omöjliggör eller försvårar emellertid samma slags investeringspolitik
från företagen gentemot vetenskapen som gentemot konkurrerande
investeringsobjekt, exempelvis egna anläggningar och egen arbetskraft. För
det första förloras avdragsrätlen, om mottagarens verksamhet är av allmän
natur. Härigenom motverkas bidrag till framför allt vetenskapsområden,
vilka är av grundläggande natur eller eljest av betydelse för näringslivet
i dess helhet eller åtminstone ett flertal branscher. Denna effekt av
rättstillämpningen framstår som särskilt olycklig med hänsyn till att enligt
rådande uppfattning just dylika vetenskapsområden synes inge de största
förhoppningarna om lönsamhet. För det andra föreligger särskilda svårigheter
att få avdrag för bidrag till den vetenskapliga undervisningen i motsats
till forskningn. Även på denna punkt är gällande praxis ägnad alt
väcka betänkligheter. Vetenskaplig undervisning förutsätter att lärarna bedriver
forskning. Även på annat sätt griper forskning och undervisning
personellt och sakligt in i varandra, och det är sålunda både teoretiskt och
praktiskt omöjligt att göra någon skillnad dem emellan, om åsyftat resultat
skall ernås. Vid sidan av forskning och undervisning finns för vetenskapen
andra arbetsuppgifter, vilka även de måste utföras om näringslivet
skall kunna tillgodogöra sig de tjänster som vetenskapen kan lämna. Mellan
forskningsresultaten och deras praktiska utnyttjande ligger flera led
— publikation, undervisning, utvecklingsarbete m. m. — vilka samtliga måste
fungera tillfredsställande, om bidragen skall få full verkningsgrad.
Näringslivets investeringar i vetenskap är sålunda underkastade långt
snävare skatteregler än de investeringar i annat — materiella nyttigheter
och arbetsprestationer av anställd personal — vilka ingår som ett normalt
led i förvärvsverksamheten. Detta förhållande är ägnat länka in investeringarna
i felaktiga banor och medför men för det svenska näringslivets fortsatta
utveckling och upprätthållandet av sysselsättningen.
Grunden till skattedomstolarnas restriktiva praxis synes vara, att det icke
ansetts styrkt, att de för närvarande icke avdragsgilla bidragen till vetenskap
i tillräcklig grad motsvaras av egennytta för bidragsgivaren. Bidragen
har av denna anledning hänförts till levnadskostnader och alltså behandlats
på samma sätt som exempelvis bidrag till allmännyttiga ändamål. Denna
uppfattning torde i sin tur sammanhänga med den för såväl vetenskaplig
undervisning som mer allmänt inriktad vetenskaplig forskning gemensamma
egenskapen, att det är svårt att med bestämdhet förutsäga, huruvida
undervisnings- och forskningsresultaten kommer just bidragsgivaren till
godo i sådan utsträckning, att bidraget vid en efterhandsbedömning finnes
motiverat. Denna motivering för praxis anser motionären emellertid icke
vara bärande. Beträffande alla slags investeringar gäller att nyttan kan helt
eller delvis komma att tillfalla utomstående.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959
Ehuru mekanismen för överföring av nyttan av en investering från det
investerande företaget till andra parter kan förete vissa olikheter vid investeringar
av skilda slag, är dock för alla slags investeringar gemensamt,
att åtminstone en del av nyttan regelmässigt frångår det investerande föietaget
och utsprides inom näringslivet. Och om risken för dylik »spridning»
av nyttan skulle anses särskilt stor vid investeringar i vetenskap, bör häremot
vägas den likaledes särskilt goda lönsamheten å dylika investeringar.
Ur denna synvinkel framstår som omotiverat att tillämpa snävare skatteregier
för bidrag till vetenskap än för investeringar av annat slag.
En hävdvunnen princip i svensk beskattningsrätt, ofta ifrågasatt men hittills
upprätthållen, är att avdrag medgives endast för kostnaderna för inkomstens
förvärvande men däremot icke för utgifter för allmännyttiga ändamål.
Det har av bevillningsutskottet städse framhållits, att främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga ändamål inte borde ske i form av lättnader
vid beskattningen utan i förekommande fall genom direkt bidrag från
statens sida. En uppmjukning av nuvarande behandling av de här ifrågavarande
bidragen till vetenskap innebär emellertid icke någon avvikelse från
nyssnämnda princip. Det är icke fråga om allmännyttiga bidrag i vedertagen
mening utan på sin höjd om ett slags vid varje investering ofrånkomlig inkomstöverföring
till näringslivet i övrigt. Ur fiskal synvinkel innebär den
omständigheten, att nyttan av ett bidrag till vetenskap delvis kan komma att
frångå bidragsgivaren och i stället hamna annorstädes inom näringslivet,
följaktligen inte att beskattningsunderlaget minskats. Den innebär endast, att
skatten i viss mån kommer att betalas av annan eller andra än bidragsgivaren,
och det offentliga frånhänder sig icke någon del av sin bestämmanderätt
över det samlade skatteunderlaget.
Om eu ändring av nu gällande rätt enligt det ovan anförda synes böia
komma till stånd, återstår att avväga de nya reglerna på ett sätt, som tillgodoser
ändamålet utan att nyss berörda, inom beskattningen tillämpade principer
frångås och även i övrigt utan egentligt ingrepp i det skatterättsliga
regelsystemet. Enklast torde vara att kasta om bevisbördan mellan taxeringsmyndigheterna
och den skattskyldige vid bedömande, huruvida bidrag till
vetenskap är erforderliga för inkomstens förvärvande eller bibehållande.
Man kan utgå ifrån att en dylik presumtion av skattedomstolarna anses bruten,
om bidrag lämnas till annan vetenskap än sådan, som är ägnad att främja
svenskt näringsliv.
Över motionen har yttranden under hand inhämtats från riksskattenämnden,
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden samt forskningsrådens
samarbetsdelegation. Innehållet i dessa yttranden framgår av
en vid detta betänkande fogad Bilaga, till vilken utskottet hänvisar.
Forskningsrådens samarbetsdelegation har tillika ingivit en upprättad
översikt över viss utländsk lagstiftning i ämnet.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1050
Utskottet
Gällande skattelagstiftning saknar speciella regler om hur bidrag till vetenskaplig
forskning eller till undervisning skall behandlas i skattehänseende.
Frågan om avdrag skall medges vid inkomsttaxeringen för dylika bidrag
blir därför att bedöma enligt kommunalskattelagens allmänna regler om
vad som är att hänföra till driftkostnad. I enlighet härmed medges i praxis
avdrag för bidrag till vetenskaplig forskning under förutsättning att bidraget
kan anses såsom en omkostnad för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Hittills har praxis varit tämligen restriktiv och i huvudsak har avdrag
medgivits endast om den vetenskapliga forskningen haft karaktär av s. k.
målforskning eller eljest haft cn mera direkt eller påtaglig betydelse för bidragsgivarens
intäktsförvärv. En förutsättning för avdragsrätten synes vara,
att mottagaren driver verksamhet av sådan art, att kostnaderna för verksamheten
skulle vara avdragsgilla för bidragsgivaren, därest denne själv utövat
verksamheten. Mottagarens verksamhet får således icke vara av alltför allmän
natur.
I den föreliggande motionen yrkas sådan ändring i lagstiftningen att väsentligt
vidgade möjligheter införes till avdrag såsom omkostnad för bidrag
till vetenskaplig verksamhet. Avdrag borde enligt motionärens mening medges
för bidrag till vetenskaplig verksamhet, försåvitt verksamheten icke
uppenbarligen saknar betydelse för förvärvande och bibehållande av den
skattskyldiges intäkter.
Vid tiden för tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag var frågan om avdragsrätt
för bidrag till vetenskaplig verksamhet föga aktuell. I allmänhet
bedrevs den forskning, som ansågs ha speciellt intresse för företagen, av företagets
anställda och kostnaden härför blev avdragsgill som andra driftkostnader.
I detta hänseende har emellertid förhållandena ändrats. Företagen
har alltmer kommit till insikt om den vetenskapliga verksamhetens stora betydelse
för framåtskridandet och många näringsidkare har funnit det angeläget
eller rent av nödvändigt att investera mer i forskning och utbildning.
Därvid har intresset inte enbart varit inriktat på målforskning utan även
på den s. k. grundforskningen. Den snabba utvecklingen och de många nya
problemen på vetenskapens område har vidare medfört att forskningen inte
alltid med fördel kan bedrivas inom företagen. Därför har ett flertal forskningsinstitut
upprättats för olika branscher — ofta med bidrag från staten
— för att bedriva forskning av betydelse för branschen.
Motionärens yrkande får ses mot bakgrunden av nu nämnda ändrade förhallanden.
Ett bifall till yrkandet skulle medföra att avdragsrätten, som nu
i huvudsak avser endast bidrag till målforskning, skulle utsträckas att omfatta
även bidrag till grundforskning och praktiskt taget all vetenskaplig undervisning.
Vid remissbehandlingen av den föreliggande motionen har enighet
rått om önskvärdheten av en utvidgning av avdragsrätten. Mot den föreslagna
utformningen av motionsförslaget har emellertid i remissyttrandena
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959
riktats kritik. Sålunda har från riksskattenämndens sida invänts att avdragsrätten
enligt förslaget skulle bli alltför omfattande. Å andra sidan har
allmänna ombudet hos mellankommunal a prövningsnämnden ansett att något
krav på att forskningen skall vara vetenskaplig inte hör uppställas för
avdragsrätt. Allmänna ombudet har vidare ifrågasatt, om icke en viss utvidgning
av avdragsrätten är möjlig redan inom ramen för gällande lagstiftning.
Enligt utskottets mening föreligger skäl för en omprövning av frågan om
avdragsrätt för bidrag till forskningsverksamhet. Utskottet är dock inte berett
att tillstyrka motionsyrkandet om omedelbar lagstiftning medförande en
så vidsträckt avdragsrätt som den av motionären åsyftade. Emellertid anser
utskottet frågan vara av sådan karaktär att den bör göras till föremål för
närmare utredning. Därvid bör bl. a. övervägas om och i så fall under vilka
förutsättningar avdrag bör ges för bidrag till grundforskning. Tillika bör
undersökas om åtskillnad lämpligen bör göras mellan bidrag av engångskaraktär
och löpande bidrag till verksamheten. Även andra problem, som kan
uppkomma under utredningens gång, bör förutsättningslöst utredas.
Under hänvisning till det anförda vill utskottet föreslå riksdagen alt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionen II: 421 av herr
Kollberg i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om utredning av frågan om avdragsrätt vid
beskattningen för bidrag till forskningsverksamhet.
Stockholm den 10 november 1959.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Eriksson, Snygg, Spetz, Jansson och
Gustaf Elofsson, fröken Ranmark, herrar Möller, Kronstrand, Mattsson och
Gustaf Henry Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Sundström*, Brand!
i Aspabruk, Kollberg, Allard, Vigelsbo, Magnusson i Borås*, Gustafson i
Göteborg, Darlin och Andersson i Essvik.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
(i
Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959
Bilaga
Riksskattenämnden
Enligt gällande skattelagstiftning medgives avdrag för bidrag till vetenskaplig
forskning under förutsättning att bidraget kan anses såsom en
omkostnad för intäkternas förvärvande och bibehållande. En genomgång
av förefintliga rättsfall i ämnet visar, att praxis hittills varit tämligen restriktiv
och i huvudsak medgivit avdrag endast om den vetenskapliga forskningen
haft karaktär av mål forskning eller eljest haft en mera direkt eller
påtaglig betydelse för bidragsgivarens intäktsförvärv.
I likhet med motionären anser riksskattenämnden, att vägande skäl föreligga,
för en utvidgning av avdragsrätten till att gälla även sådana bidrag
av hithörande slag, som äro av mera allmän eller indirekt betydelse för
bidragsgivarens förvärvsverksamhet. Utvecklingen har medfört att det numera
förefaller naturligt och ej sällan nödvändigt att t. ex. de större industriföretagen
ekonomiskt understödja även sådan vetenskaplig forskning,
som först på längre sikt väntas bliva av ekonomisk betydelse för företagen.
Fastän riksskattenämnden sålunda i princip delar motionärens uppfattning
i förevarande fråga, är nämnden emellertid icke beredd att tillstyrka
den i motionen föreslagna lösningen.
Motionären föreslår att avdrag skall medgivas för bidrag till »vetenskaplig
verksamhet» försåvitt verksamheten »icke uppenbarligen saknar betydelse»
för förvärvande och bibehållande av den skattskyldiges intäkter.
Uttrycket »vetenskaplig verksamhet» synes alltför vittomfattande och
oklart. Med vetenskaplig verksamhet åsyftar motionären även vetenskaplig
undervisning. Om avdragsrätten utan inskränkning skulle utsträckas till
att även omfatta den vetenskapliga undervisningen, skulle detta emellertid
föra alliför långt; en dylik regel synes sålunda kunna medföra att nya
högskolor — utöver de av statsmakterna beslutade — skulle kunna inrättas
och drivas fönnedelst bidrag, som i realiteten voro att till betydande
del anse såsom lämnade av det allmänna. Det synes därför lämpligare att
avdragsrätten begränsas till att avse vetenskaplig forskning; anmärkas må
att skattelagstiftningen i annat sammanhang redan arbetar med nämnda
begrepp (kommunalskattelagen 53 § 1 mom. e). Det kan även ifrågasättas
om icke avdragsrätten bör begränsas till naturvetenskaplig, ekonomisk och
teknisk forskning, som måste anses stå bidragsgivarnas förvärvsverksamhet
närmare än forskning av andra slag. Vidare kan det förtjäna övervägas om
icke avdragsrätten bör begränsas till inkomstslagen rörelse och jordbruk.
Såsom framgår av det förut anförda, föreslår motionären en omkastning
av bevisbördan beträffande ifrågavarande bidrag, i det att avdrag skulle
medges försåvitt verksamheten icke uppenbarligen saknade betydelse för
intäktsförvärvet. Riksskattenämnden anser sig bl. a. av principiella skäl
böra avstyrka en dylik regel. Den erforderliga uppmjukningen av nuvarande
regler skulle man enligt nämndens mening kunna vinna genom en
bestämmelse, enligt vilken avdrag medgåves för sådant bidrag till vetenskaplig
forskning, »som kan antagas vara av betydelse» för den skattskyldiges
intäktsförvärv.
De erinringar, som sålunda enligt riksskattenämndens mening kunna göras
mot motionärens förslag, synas böra medföra att förslaget icke utan
närmare utredning lägges till grund för lagstiftning. Frågans stora bety
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959
delse för vårt näringsliv, sett på längre sikt, bör emellertid föranleda till
att en sådan utredning skyndsamt genomföres. Vid utredningen torde även
böra närmare undersökas, huru förevarande fråga blivit löst enligt våra
grannländers lagstiftning.
Suppleanten Ohlin avgav följande särskilda yttrande:
Jag delar icke majoritetens mening alt avdragsrätten bör begränsas till
bidrag till vetenskaplig forskning.
Om svensk exportindustri skall kunna hävda sig i konkurrensen med
andra högt industrialiserade länder, måste den nu rådande bristen på vetenskapliga
forskare hävas snarast möjligt. Gränsen mellan forskning och
undervisning på det vetenskapliga planet är emellertid svår att draga. Det
ligger i sakens natur, att verksamheten vid de högre läroanstalterna, framför
allt vid universitetens naturvetenskapliga fakulteter samt vid de tekniska
högskolorna och handelshögskolorna, till väsentlig del inriktas på
undervisning, som strängt taget icke kan betecknas såsom vetenskaplig
verksamhet men som är en nödvändig förutsättning för rekrytering och utbildning
av den vetenskapliga forskarstaben. Även bidrag till sådan högre
undervisning, som har direkt betydelse för de för näringslivets utveckling
nödvändiga vetenskaperna, bör enligt min mening omfattas av avdragsrätten.
Majoritetens farhågor, att detta skulle giva upphov till på privat initiativ
grundade nya högskolor, synas mig överdrivna.
I övrigt delar jag majoritetens mening och instämmer i uttalandet, att
motionärens förslag skyndsamt bör göras till föremål för närmare utredning.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden
Under årtionden närmast före och efter sekelskiftet var forsknings- och
uppfinnarverksamheten som regel en enmans- eller fåmansuppgift. Flera av
våra nuvarande stora företag inom verkstadsindustrin som tillkom under
denna tid grundade sin verksamhet på uppfinningar av enstaka tekniska
genier. Som exempel på sådana företag kan nämnas Asea, Aga, de Laval,
Primus (Bahco), Separator och Svenska Kullagerfabriken. Numera har
forsknings- och uppfinnarverksamheten fått annan karaktär. Ofta uppställer
företagen ett bestämt mål och forsknings- och uppfinnarverksamheten
inriktas från början på att nå detta. Forskningen måste då uppläggas systematiskt
och får ofta en mycket stor bredd. Utvecklingen på forsknings- och
uppfinnarområdet har alltså gått från individuell till kollektiv verksamhet.
Flera företag inom svenska läkemedelsindustrin kan anföras som exempel
på att mycket omfattande grupparbeten lett till synnerligen goda ekonomiska
resultat.
Den nu berörda utvecklingen är en internationell företeelse. Enligt uppgift
från ledningen för ett svenskt företag tillhörande en världskoncern inom
den elektriska svagströmsbranschen har dess moderföretag omkring 150 000
anställda, varav ungefär 30 000 sysslar med forsknings- och experimentarbeten.
De svenska företagen har ofta svårt att hålla jämna steg i den tekniska
utvecklingen med utländska företag med sådana resurser. Bristen
på svenska tekniker är ibland besvärande. Som exempel härpå kan nämnas,
att ett svenskt industriföretag under år 1955 inrättat ett utvecklingslaboratorium
utomlands. Enligt uppgift i företagets besvär över 1958 års inkomsttaxering
sysselsättes vid detta laboratorium, under ledning av en svensk
laboratoriechef, 13 utländska civilingenjörer, 19 laboranter, 1 sekreterare och
3 experimentarbetare.
Eu följd av den ökade bredden på forskningsarbetet har blivit att ett före -
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959
tåg ofta inte ensamt orkar bekosta allt forskningsarbete, varför forskningsuppgifter
behöver lösas kollektivt. Ibland har olika branscher gemensamma
forskningsuppgifter. (Exempel: Konservforskningsinstitut.)
Har då skattedomstolarna vid bedömningen av avdragsrätten för bidrag
till forskningsverksamhet o. d. tillräckligt beaktat den berörda utvecklingen
mot ökat behov av kollektiv och ibland mindre branschbunden forskningsverksamhet?
Vid
en genomgång av bifogade1 inom riksskattenämnden gjorda sammanställning
av rättsfall angående avdrag för forskningsbidrag torde man komma
till att viss uppmjukning av nuvarande praxis är befogad. Jag har sammanfört
önskvärda ändringar i fråga om avdragsrätten i följande tre huvudgrupper.
1. Kravet att forskningen skall vara vetenskaplig bör bortfalla
Exempel:
Riksskattenämnden har i ett förhandsbesked den 17/5 1955 förklarat försäkringsbolag
vara berättigade till avdrag för bidrag till viss forskning under
förutsättning att den är vetenskaplig. Om den gemensamma forskningen
gäller exempelvis användning av datamaskiner inom försäkringsrörelsen —
detta är en mycket viktig organisatorisk fråga inom branschen — kunde
denna väl knappast betecknats såsom vetenskaplig och avdragsrätt för bidrag
skulle alltså inte ha medgivits.
Kravet att forskning skall vara vetenskaplig är företagsekonomiskt meningslöst.
Avdragsrätten bör därför utsträckas till att avse även forskningav
så praktisk karaktär, att den inte kan betecknas som vetenskaplig. Avdrag
bör alliså medges för bidrag till exempelvis gemensamma maskinstudier,
standardiseringsarbeten, nomenklaturkonventioner etc.
2. Det bär inte krävas att forskning, som bedrives utan samband med undervisning,
skall vara branschbunden
Exempel på ifrågasatt ändring av praxis:
Med hänsyn till arten av A.-B. Elektrolux’ tillverkning borde bolaget medgivas
avdrag för bidrag till Hemmets forskningsinstitut.
3. Avdragsrätten synes kunna utsträckas till bidrag till vetenskaplig verksamhet
i förening med undervisning under förutsättning att den vetenskapliga
verksamheten avser samma bransch som bidragsgivarens
Undervisning och vetenskaplig verksamhet är som regel intimt förbundna,
dels därför att de specialiserade vetenskapsmännen kommer från grupper av
personer som driver allmänna studier inom ett visst område, dels därför alt
ledarna av den vetenskapliga verksamheten som regel både utövar vetenskaplig
verksamhet och meddelar undervisning. Den omständigheten att
branschavgränsad forskning bedrives i förening med undervisning synes ej
böra utgöra hinder för avdragsrätt. Avdrag medgives således för kostnader för
yrkesskolor vid verkstadsföretag; ofta erhåller företagen t. o. in. statsbidrag
för sådan verksamhet. Ett skogsägande pappersbruk i Örebro har medgivits
avdrag för bidrag till Värmlands och Örebro läns skogvaktare- och kolareskolor
(se RÅ 1956 not 71). Avdrag för bidrag till undervisning på lägre
plan medgives alltså redan nu under vissa förutsättningar. I princip synes
därför avdrag böra medgivas även för bidrag till branschavgränsad vetenskaplig
verksamhet i förening med studier på högre plan under förutsättning
att ett intimt samband föreligger med bidragsgivarens verksamhet. Bidrag
från varv till en skeppsbyggnadssektion vid en högskola eller vid ett
1 Här utesluten.
Bevillningsutskottets betänkande nr 59 år 1959 9
tekniskt gymnasium och från rederier till sjöbefälsskolor borde alltså vara
skattemässigt avdragsgilla.
De nu under punkterna 1—3 angivna önskemålen om viss uppmjukning av
praxis skulle inte innebära någon väsentlig utvidgning av avdragsrätten.
Någon ändrad lagstiftning synes ej erfordras för att åstadkomma en något
generösare bedömning av avdragsrätt för bidrag till kollektiv forskning
utan ett uttalande om önskvärdheten av en sådan rättstillämpning skulla
måhända vara tillräckligt.
De i motionen framförda synpunkterna synes emellertid innebära, att
bidrag från näringslivet till vetenskaplig verksamhet i förening med teknisk
naturvetenskaplig" och ekonomisk undervisning normalt skulle vara avdragsgilla,
även om verksamheten inte vore branschavgränsad. Det kan nämnas
att det svenska näringslivet för några år sedan lämnade bidrag till Handelshögskolan
i Stockholm med sammanlagt 10 miljoner kronor. Avdrag
härför medgavs icke vid beskattningen men det torde vara motionärens önskan
att liknande bidrag för framtiden skulle bliva avdragsgilla. Goda skäl
kan anföras härför, men då en så vidsträckt avdragsrätt för bidrag till
undervisning och utbildning skulle strida mot nu gällande beskattningsprinciper,
synes frågan behöva närmare utredas.
Forskningsrådens samarbetsdelegation
Delegationen, som finner den i motionen anförda motiveringen synnerligen
stark, anser de där föreslagna åtgärderna väl lämpade att stödja teknisk-vetenskaplig
forskning.
Övriga forskningsområden torde endast i begränsad omfattning kunna
draga nytta av de i motionen föreslagna åtgärderna, varför samarbetsdelegationen
avser fullfölja en i vissa avseenden redan påbörjad utredning om
skattefrihet inom dessa områden. Delegationen torde framdeles återkomma
med framställningar i sådant syfte.
Nödvändigheten att kunna erhålla bidrag från näringslivet och privatpersoner
till vetenskaplig forskning framstår med ökad skärpa sedan propositionen
om ökat stöd till forskningen framlagts. De belopp som där föreslås
för närmaste budgetår är betydligt lägre än de av universitetsutredningen
föreslagna. Det synes alltså i nuläget icke vara möjligt för staten att genom
statsanslag täcka det starkt ökade medelsbehov som modern forskning
medför.
Som sammanfattning får delegationen uttala att den livligt tillstyrker herr
Kollbergs motion angående skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig forskning.
I handläggningen av detta ärende har deltagit representanter för de i
samarbetsdelegationen ingående råden, nämligen Atomkommittén, Jordbrukets
forskningsråd, Statens medicinska forskningsråd, Statens naturvetenskapliga
forskningsråd, Statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråd
och Statens tekniska forskningsråd.
2 Bihang till riksdagens protokoU 1959. 7 samI. Nr. 79.