Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1957
1
Nr 182
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
särskilda berättelse om rikets indelning i län.
(4:e avd.)
I särskild berättelse den 27 mars 1957 ha riksdagens år 1957 församlade
revisorer föreslagit, att frågan om ändrad administrativ indelning av riket i
län snarast göres till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.
Inledningsvis ha revisorerna lämnat en historisk översikt över länsindelningen
och därmed sammanhängande spörsmål (s. 1—7). Härefter har redogjorts
för huvuddragen av den nuvarande länsförvaltningen samt landstingens
verksamhet (s. 7—19). I anslutning till denna redogörelse har såsom
bilaga till berättelsen fogats en tabellarisk sammanställning med vissa statistiska
uppgifter beträffande länen m. in. Slutligen ha revisorerna gjort
följande uttalande.
Genom 1634 års regeringsform tillkom i vårt land en systematisk länsindelning,
som med undantag för Norrland alltjämt i väsentliga delar är bestående.
Det ligger i sakens natur att denna indelning, som får antagas ha varit
ett uttryck för dåtida näringsgeografiska och befolkningsmässiga förhållanden,
icke på samma sätt svarar mot det moderna samhällets struktur
härutinnan. Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha också i olika
sammanhang under senare tid, bland annat i riksdagen, framförts krav på
ändringar i länsindelningen, syftande till antingen en fullständig översyn
eller enbart mindre gränsjusteringar. Samtliga dessa förslag ha emellertid
avvisats, även om andra kammaren vid ett tillfälle beslutat hemställa hos
Kungl. Maj:t om utredning rörande indragning av vissa län. På grund av
medkammarens skiljaktiga beslut föll dock frågan liärom.
Redan den omständigheten, att förslag om en ny länsindelning vid flera
tillfällen framförts, kan sägas utgöra ett bevis för att någon helt entydig
opinion mot ändringar i den nu bestående ordningen icke finnes. Revisorerna
ha för sin del erhållit den uppfattningen, att förhållandena på förevarande
område utvecklats därhän, att frågan om en allmän översyn av länsindelningen
icke längre bör skjutas på framtiden. De konkreta skäl som
lala för en sådan översyn variera från län till län. Revisorerna anse icke
erforderligt att i detalj ingå därpå utan vilja begränsa sig till följande, mera
generella och principiella synpunkter i ämnet.
Det svenska samhället liar, särskilt sedan slutet av 1800-talet, undergått
mycket djupgående förändringar. Denna strukturomvandling har främst
förorsakats av den fortskridande industrialiseringen, som både skapat ett
mera differentierat näringsliv än tidigare och lett till betydande omflyttningar
bland befolkningen. Jämsides härmed har kommunikationsväsendet
snabbt utvecklats, varigenom avstånden förkortats octi även mera avsides
belägna trakter fått ökade förbindelser med yttervärlden. Ett resultat av
denna process har blivit, att de nuvarande länen icke på samma sätt som
under gångna tider framstå såsom naturligt avgränsade enheter, vilkas in1
Iiihang till riksdagens protokoll It)!)7. 0 samt. Nr 182
2
Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1957
vånare sammanhållas av gemensamma intressen. Tvärtom har den nya näringsgeografiska
grupperingen i många fall utsuddat de gamla länsgränserna
och kommit att förskjuta den ekonomiska intresseinriktningen. Exempel
härpå kunna anföras icke blott beträffande de regioner som äro belägna
i närheten av storstäder som Stockholm och Göteborg utan även beträffande
andra delar av landet.
Olägenheterna av att länsindelningen icke anpassats efter de faktorer
som varit bestämmande för det moderna näringslivets lokalisering och befolkningsrörelserna
ha förstärkts genom det behov av regionplanering och
interkommunal samverkan som i dag förefinnes på en råd viktiga avsnitt
av samhällsverksamheten. Så är fallet i fråga om exempelvis undervisning,
sjukvård, bostadsbyggande och väghållning. I den mån samarbetet härvidlag
av strukturella skäl nödgas söka sig en väg över länsgränserna, uppstå
självfallet administrativa svårigheter, vilka kunna fördröja eller rent av
förhindra en ändamålsenlig lösning av de aktuella problemen. Att de nuvarande
länen i flera fall äro olämpliga som underlag för en modern länsförvaltning
har bl. a. framkommit i samband med den nyligen slutförda
utredningen om skolväsendets lokala och regionala ledning in. in. Beträffande
den lämpligaste administrativa enheten för den s. k. mellaninstansen
inom skolväsendet har 1951 års skolstyrelseutredning sålunda förklarat,
att man icke kunde förbise att länsindelningen vore gammal och enligt
talrika vittnesbörd irrationell med hänsyn till de krav som enligt nu rådande
förhållanden ställdes på en administrativ indelning. Man borde enligt
kommitténs mening icke utan noggrann prövning, och endast om vägande
skäl talade för en anknytning, ansluta en verksamhet till länsområdena,
därest det funnes möjligheter att utan alltför stora svårigheter skapa lämpliga
administrationsenheter för verksamheten i fråga.
Skolstyrelseutredningens sålunda hävdade uppfattning torde åtminstone
delvis ha föranletts därav, att många av de nuvarande länen ha alltför
ringa folkmängd med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter för vilka de
skola utgöra underlag. De därmed förbundna olägenheterna torde under
de närmaste åren komma att alltmer framträda. I detta sammanhang må
erinras, att kontorstekniska maskiner av komplicerat slag kunna bedömas
få en vidgad användning även inom länsförvaltningen. Då dylika maskiner
äro ytterst personalbesparande men samtidigt synnerligen kostsamma i inköp
är det av betydande vikt, att de få en så rationell användning som möjligt.
Det står likväl redan nu klart, alt länen i flera fall äro mindre lämpliga
enheter för att ifrågavarande maskiner skola kunna utnyttjas på ett
ekonomiskt lönande sätt, något som ådagalagts vid de praktiska försök med
vilka statens organisationsnämnd f. n. är sysselsatt inom bl. a. folkbokförings-
och skatteväsendet. Uteslutet är icke att utvecklingen på förevarande
område kan leda därhän, att maskiner av sådan kapacitet komma till användning,
att endast ett fåtal maskincentraler för hela den regionala statsförvaltningen
komma att bli erforderliga. Jämväl vid sådant förhållande är
det dock av vikt, att länsindelningen är ändamålsenligt utformad, så att
underlaget för den maskinella bearbetningen blir så enhetligt som möjligt
och det därmed sammanhängande administrativa bestyret underlättas. Helt
oavsett vilka maskinella hjälpmedel som i framtiden komma att stå till
buds för det löpande kontorsarbetet, synes del emellertid uppenbart att den
nuvarande länsindelningen — även om man tillvaratager alla möjligheter
till rationaliseringar inom ramen för densamma — medför onödigt höga
administrationskostnader, vilka med eu lämpligare storlek på varje särskilt
län skulle kunna i icke ringa mån reduceras. Härutinnan må särskilt erinras
om den avsevärda utbyggnad som under senare år skett av den regionala
Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1957
3
statsförvaltningen. Vid sidan av själva länsstyrelserna och utöver tidigare
befintliga specialorgan såsom länsarkitektkontor, länslantmäterikontor
in. fl. lia sålunda tillkommit vägförvaltningar, länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder
och lantbruksnämnder. Av 1950 års riksdag har vidare beslut
fattats om inrättandet av särskilda länsskolnämnder. Inom den statliga
länsförvaltningen sysselsättes f. n. ett avsevärt antal personer, för vilka enbart
avlöningskostnaderna kunna beräknas till inemot 150 miljoner kronor
per år.
Den i det föregående berörda strukturella omdaningen av samhället har
icke endast lett till att de nuvarande gränserna mellan olika län i många
fall te sig mindre rationella. Därav har även följt, att understundom tyngdpunkten
inom ett och samma län kommit att förskjutas åt annat håll än
residensstaden. Exempel härpå utgör Älvsborgs län, som i nu berört avseende
ingående behandlades av 1955 års riksdagsrevisorer. Dessa erinrade
bl. a. hurusom förhållandena inom detta län så småningom framtvungit att
länsstyrelsen jämte vissa speciella länsorgan, å ena sidan, och återstående
länsorgan, å andra sidan, blivit förlagda till skilda platser. Länet har vidare
av enahanda skäl utrustats med dubbel uppsättning av en del offentliga
institutioner. Motsvarande förhållanden föreligga i viss mån inom andra
län. Att en länsförvaltning på angivet sätt är splittrad i både organisatoriskt
och lokalt hänseende måste självfallet medföra olägenheter av skilda slag.
Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna uppenbart,
att den nuvarande länsindelningen är behäftad med allvarliga brister,
vilka i första hand försvåra en ändamålsenlig lösning av en råd aktuella
samhällsproblem men även göra länsförvaltningen onödigt kostsam och i
en del fall komplicerad. Enligt revisorernas mening föreligga därför så starka
skäl för en översyn av rikets indelning i län, att en utredning härom
icke längre bör anstå.
Det torde icke behöva framhållas, att en omprövning av länsindelningen
inrymmer många svårbemästrade problem. Ett förhållande som särskilt
komplicerar frågan är, att landstingens verksamhetsområden med vissa undantag
sammanfalla med länen. Även om en nyindelning av länen icke i
och för sig behöver medföra att landstingskommunerna ändras, synes det
dock ur flera synpunkter önskvärt att dessa båda enheter ha gemensamma
gränser. Landstingens huvuduppgifter ligga inom hälso- och sjukvården, för
vilken en omfattande organisation tillskapats. Det torde emellertid kunna
antagas, att denna organisation uppbyggts icke i första hand med tanke
på landstingsområdenas nuvarande form utan under beaktande främst av
de befolkningsmässiga förhållandena, d. v. s. bebyggelsecentra in. m. Denna
omständighet torde på sitt sätt underlätta en lösning av de spörsmål som
kunna aktualiseras vid en ändrad länsindelning. När det gäller sjukvården
hör det f. ö. icke förbises, att den slutna sjukvården numera nått en sådan
utveckling, att eu fortsatt utbyggnad av specialvården ofta kräver större
befolkningsunderlag än de nuvarande sjukvårdsområdena ha. Bl. a. detta förhållande
har f. ö. lett till att några landsting ingått samarbetsavtal i fråga
om viss sjukvård. Något avgörande skäl mot eu ny länsindelning synes därför
landstingens nuvarande verksamhet icke utgöra. Det må även erinras,
att de skäl som på sin tid åberopades mot eu kommunindelningsreform voro
av delvis samma natur som de vilka i olika sammanhang framförts mot
en ändrad länsindelning. Del har emellertid visat sig möjligt att genomföra
förstnämnda reform utan några oöverstigliga svårigheter, och motsvarande
torde gälla beträffande förevarande spörsmål. Även om problem av komplicerad
art kunna uppkomma för hl. a. landstingen vid en ändrad länsindelning,
höra dessa svårigheter - - som i allt väsentligt torde vara av
4
Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1957
övergående natur — därför icke få undanskymma de uppenbara fördelar
som icke minst på längre sikt måste följa med en i förevarande avseende
ändrad administrativ indelning av landet.
I detta sammanhang må vidare erinras om det försök som gjorts inom
storstockholmsområdet att genom interkommunalt samarbete över länsgränsen
komma till rätta med olika för såväl Stockholms stad som angränsande
förorter gemensamma problem. Enligt revisorernas mening har här
tagits ett värdefullt initiativ, som på allt sätt bör fullföljas helt oavsett hur
länsorganisationen kan komma att utformas för framtiden. Med hänsyn
till det föreliggande spörsmålets riksomfattande karaktär synes å andra
sidan det ifrågavarande samarbetet icke rimligen kunna utgöra hinder för
att den av revisorerna åsyftade utredningen, vilken nödvändigtvis måste
bli tidskrävande, kommer till stånd.
Hur en ny länsindelning närmare bör utformas, därom kunna revisorerna
givetvis icke hysa någon bestämd mening. Såsom allmän princip synes
emellertid böra gälla, att länen i möjligaste mån skola omfatta ur näringsgeografisk,
trafikteknisk och befolkningsmässig synpunkt väl sammanhållna
och naturligt avgränsade områden. Några tekniska hinder för större territoriella
enheter än dem flera av de nuvarande länen utgöra synas knappast
föreligga efter den utveckling kommunikationsväsendet undergått i våra
dagar. I betraktande av de nuvarande kostnaderna för enbart den statliga
länsförvaltningen synes det sannolikt, att icke oväsentliga besparingar stå
att vinna genom en för våra dagars förhållanden mera ändamålsenlig indelning.
De främsta rationaliseringsvinsterna torde emellertid kunna erhållas
genom att administrativa förutsättningar skapas för en mera rationell
planläggning och utbyggnad av bostäder, undervisningsväsende, sjukvård
etc. Alldeles samma skäl som på sin tid talade för storkommunreformen
göra sig med andra ord gällande för en ny länsindelning.
Revisorerna anse således, att frågan om en ändrad administrativ indelning
av riket i län snarast bör göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös
utredning.
Utlåtanden ha avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelscn, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, lantbrukssiyrelsen,
lantmäteristyrelscn, samtliga länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund samt Svenska landstingsförbundet.
De flesta remissinstanserna ha i sina utlåtanden tillstyrkt revisorernas
förslag. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Blekinge län däremot ha icke
ansett att tillräckliga skäl förebragts för en allmän utredning i frågan. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser sig icke heller kunna förorda en
allmän utredning men framhåller, att frågan om en förändring av länsgränserna
inom göteborgsområdet snarast bör upptagas till prövning. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har endast yttrat sig beträffande det egna länet och
därvid icke funnit någon ändring i dess omfattning påkallad. På liknande
sätt har länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalat sig. Länsstyrelsen i Gotlands
län har anfört vissa allmänna synpunkter på länsindelningsproblemet men
icke tagit uttrycklig ställning för eller emot revisorernas förslag. Länsstyrelserna
i Örebro och Jämtlands län ha tillstyrkt resp. icke velat motsätta sig,
att en utredning på sätt revisorerna förordat kommer till stånd, men samtidigt
uttalat, att frågan saknar aktualitet för det egna länet.
Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1957
5
Lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Värmlands och Västerbottens län samt Svenska landskommunernas förbund
slutligen ha icke velat motsätta sig revisorernas förslag.
Utskottet. Frågan om en översyn av länsindelningen har, såsom revisorerna
i förevarande berättelse erinrat om, vid ett flertal tillfällen i anledning
av väckta motioner varit föremål för riksdagens uppmärksamhet utan att
dock föranleda någon åtgärd från dess sida. Så har bl. a. varit fallet vid 1945
och 1953 års riksdagar. Ej heller ha de vid innevarande års riksdag väckta
motionerna rörande vidtagande av snara åtgärder i syfte att åstadkomma
en arbetsduglig administrativ enhet för det s. k. storstockholmsområdet, såsom
motionärerna åsyftat, föranlett någon framställning till Kungl. Maj :t
i ämnet.
Då nu berörda frågor ånyo av revisorerna aktualiserats har som skäl härför
bl. a. anförts att förhållandena på området utvecklats därhän, att en allmän
översyn icke längre bör anstå. Den strukturomvandling av samhället
som skett genom industrialiseringen och de främst härav föranledda befolkningsomflyttningarna
samt kommunikationsväsendets utveckling har sålunda
givit upphov till en näringsgeografisk gruppering som i många fall
utsuddat de gamla länsgränserna. De olägenheter som blivit en följd härav
ha ytterligare accentuerats av det behov av regionplanering och interkommunal
samverkan som i dag gör sig allt starkare gällande på skilda samhällsområden.
Förutom att den ringa folkmängden i vissa län försvårar eller
förhindrar ett rationellt utnyttjande för förvaltningens del av moderna kontorstekniska
maskiner, uppstå också enligt revisorerna onödigt höga administrationskostnader
genom den utbyggnad av den regionala statsförvaltningen
som skett och alltjämt sker i anslutning till den nuvarande länsstyrelseorganisationen.
Den närmare utformningen av en ny länsindelning ha revisorerna inte ansett
sig kunna göra något bestämt uttalande om. Såsom allmän princip syntes
emellertid böra gälla, att länen i möjligaste mån skola omfatta ur näringsgeografiska,
trafiktekniska och befolkningsmässiga synpunkter väl
sammanhållna och naturligt avgränsade områden.
Utskottet vill för sin del icke bestrida, att skäl i och för sig kunna anföras
till stöd för en utredning i ämnet enligt de principiella riktlinjer som
sålunda angivits. Frågan härom synes nu också ha kommit i ett annat läge
än tidigare genom den anslutning revisorernas förslag vunnit från de i ärendet
hörda remissinstanserna, däribland Landstingsförbundet, vilket förut intagit
en mera avvisande hållning härutinnan. Samtidigt härmed måste dock
framhållas, att de med en indelningsändring sammanhängande frågekomplcxen
äro av svårbedömbar och komplicerad natur. Utskottet har med hänsyn
härtill icke nu funnit en utredning av det viltutseende slag revisorerna
förordat lämplig. En sådan måste också bliva både omfattande och tidskrävande.
6
Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1957
De med den nuvarande indelningen förenade olägenheterna äro emellertid
i vissa fall så stora, att åtgärder för deras undanröjande framstå som angelägna.
Mot bakgrund härav vill utskottet föreslå, att en förberedande eller
mera begränsad utredning i frågan kommer till stånd. Denna bör främst
anknyta till förhållandena i de län eller länsdelar där problemen äro dagsaktuella,
vilket framför allt torde gälla Stockholms- och göteborgsregionerna.
Verkställandet av densamma synes lämpligen kunna anförtros en eller
ett par experter på hithörande område. Utskottet förutsätter därvid att samråd
sker med de regionala och lokala myndigheterna och institutionerna
inom länen. Med ledning av det ytterligare material som sålunda kan erhållas
torde frågan om en allmän översyn av länsindelningen få upptagas till
förnyad prövning. Redan i samband med den av utskottet förordade utredningen
synas dock vissa principiella frågor rörande länsindelningen i stort,
såsom exempelvis lämpligheten av större territoriella enheter, böra göras
till föremål för närmare undersökning.
Beträffande för utredningens verkställande erforderliga åtgärder torde få
ankomma på Kungl. Maj :t att taga ställning härtill. Slutligen böra vid uppdragets
fullgörande de av revisorerna och remissinstanserna i ämnet framförda
synpunkterna vederbörligen beaktas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.
Stockholm den 10 december 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Näsström, Boman,
Hesselbom, Ivar Johansson, Einar Persson, Sundelin, Thun, Erik Svedberg,
Pålsson, Rikard Svensson, Söderberg, Mårtensson och Arrhén; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Petterson i Degerfors, Persson i Växjö, fröken Elmén, herrar
Rubbestad, Gustafsson i Stockholm, Widén, Nilsson i Göingegården, fröken
Olsson, herr Andreasson, fru Wallin, herrar Heckscher och Helén.
Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1957
7
Reservationer
1) av herr Rubbestad, som ansett att den av utskottet föreslagna utredningen
bör begränsas till Stockholms- och göteborgsområdena och att därför
de två sista meningarna i första stycket av utskottets yttrande på s. 6 bort
utgå,
2) av herr Gustaf Karlsson,
3) av herr Näsström.
571857
Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag