Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

1

Nr 170

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande åldringsvården jämte i ämnet
väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 38 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 10 januari 1957, anhållit
om riksdagens yttrande angående de av föredragande departementschefen
angivna riktlinjerna för åldringsvården.

Utskottet har i samband härmed till behandling förehaft följande motioner,
nämligen
från första kammaren

I: 388 av herr Sigfrid Larsson m. fl.,

I: 389 av herrar Edström och Huss,

1:390 av fröken Andersson,

1:391 av herr Ohlon,

I: 392 av herrar Sunnc och Huss samt

från andra kammaren

II: 484 av herr Hansson m. fl.,

II: 485 av herr Ståhl,

II: 486 av fru Lindskog,

II: 487 av herr von Friesen m. fl.,

11:488 av fröken Vinge och herr Nihlfors,

II: 489 av fru Boman m. fl. samt
II: 490 av fröken Höjer m. fl.

Yrkandena i motionerna redovisas i det följande.

Propositionen

I propositionen redovisas åldringsvårdsutredningens betänkande angående
åldringsvård (SOU 1956: 1). Beträffande det närmare innehållet i betänkandet
och de däröver avgivna remissyttrandena får utskottet hänvisa till
framställningen å s. 3—51 i propositionen. I det följande redovisas föredragande
departementschefens ställningstaganden till utredningens överväganden
och förslag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 170

2

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1057

Åldringarnas sociala och ekonomiska läge i vårt samhälle har på relativt
kort tid radikalt förändrats. Med samhällets åldringsvård avser vi därför
i dag något helt annat än man gjorde låt säga ännu på 1930-talet. Såsom åldringsvårdsutredningen
framhållit, har de tidigare understöds- och anstaltsmetoderna
fått ge vika för mera differentierade metoder för att tillfredsställa
åldringarnas behov av hjälp, tillsyn och vård samt deras behov av
ekonomisk trygghet och goda bostäder.

Åldringarnas ekonomiska situation har på senare år påverkats
dels av den fulla sysselsättningen, dels av folkpensioneringen. I den
mån krafter och färdigheter står bi, kan de förvärvsarbetande numera i
allmänhet räkna med en något så när tryggad arbetsinkomst fram till pensionsåldern
och inte sällan även därefter. Möjligheten att åstadkomma ett
visst sparande för ålderns dagar — t. ex. i form av ett eget hem eller en
tjänstepension — har blivit verklighet för allt flera.

Det sagda belyses av uppgifter om utvecklingen av kostnaderna för åldringarnas
folkpensioner. Dessa kostnader — som alltså inte innefattar invalid-
och änkepensionerna — uppgick år 1946 till 210 miljoner kronor
för att, i samband med folkpensionsreformens genomförande 1948, stiga
till 625 miljoner kronor. Motsvarande siffra för 1956 var 1 480 miljoner
kronor. Emellertid har antalet ålderspensionärer successivt stigit och utgjorde
530 000 ar 1946, 575 000 ar 1948 och 687 000 år 1956. De medelpensioner,
som utbetalats under de nämnda tre åren, utgjorde sålunda i avrundade
siffror resp. 390, 1 090 och 2 150 kronor. Härvid har medräknats samtliga
folkpensionstagare över 67 år, sålunda även sådana som år 1946 hade
endast s. k. avgiftspension. Vidare har hänsyn tagits till alla slag av tillägg,
såsom bostadstillägg och hustrutillägg. Omräknas de nämnda beloppen för
medelpensionerna åren 1946 och 1948 till nuvarande penningvärde erliålles
beloppen 600 och 1 530, som skall jämföras med 2 150 kronor för 1956. Ökningen
av pensionsstandarden är alltså mycket betydande.

Åldringsvårdsutredningens undersökningar har gett vid handen, att en
stor del av åldringarna — omkring två tredjedelar — har inkomster vid
sidan om folkpensionen. För åtminstone en tredjedel av ålderspensionärerna
torde dessa sidoinkomster kunna betraktas som relativt betydande i det
att de uppgår till belopp motsvarande omkring eller mera än hälften av den
statligt fastställda ålderspensionen för ensamstående.

Av väsentlig ekonomisk betydelse för åldringarna är vidare den sedan
1955 gällande allmänna sjukförsäkringen. En stor del av de gamla saknade
tidigare det skydd mot alltför betungande ekonomiska påkänningar
vid sjukdom som medlemskapet i en sjukkassa ger. Sjukvårdsförsäkringen
i erkända sjukkassor omfattade 1954 endast 25,1 % av de åldringar, som
fyllt 67 år, medan nu så gott som alla åldringar tillhör de allmänna sjukkassorna
och åtnjuter sjukvårdsförsäkringens förmåner utan att erlägga
någon avgift. De ersättningar för utgifter för läkarvård, läkemedel samt
resor i samband med sjukdom, som nu lämnas envar genom sjukförsäkringen,
är av särskilt stor betydelse för de gamla. Sjukhusvård vid akuta

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957 3

sjukdomsfall medför i de allra flesta fall inga direkta kostnader för åldringarna.

Det har alltså ägt rum en överflyttning till socialförsäkringen av en
allt större del av kostnaderna för de gamlas försörjning. Till allra största
delen bestrides kostnaderna för socialförsäkringens förmåner till de gamla
med skattemedel. En fördelning av dessa kostnader på hela samhället har
därmed skett, och den enskildes ekonomiska ansvar för sina gamla föräldrar
— ofta särskilt tungt att bära på grund av samtidiga försörjningsplikter
mot egna barn — har lättats väsentligt.

Den angivna utvecklingen återspeglas i statistiken över kommunernas
fattigvård. Antalet understödda hushåll, i vilka hushållsföreståndaren var
67 år och däröver, uppgick år 1946 till 82 200 och år 1948 till 52 100 samt
har senare ytterligare nedgått så att antalet år 1954 utgjorde endast 27 300.
Det kan antagas att sjukförsäkringens genomförande sedermera medfört
en inte obetydlig minskning av understödsfallen, sedan vissa övergångssvårigheter
under år 1955 övervunnits.

Kommunernas utgifter för fattigvårdsändamål har visserligen ökat, särskilt
för den slutna vården, trots socialförsäkringens utveckling. Emellertid
skulle denna ökning ha blivit långt större, om socialförsäkringen inte reformerats.
Kommunernas totala nettoutgifter för fattigvårdsändamål har stigit
från 100 miljoner kronor år 1946 till 187 miljoner kronor år 1954, en ökning
som måste anses vara mycket måttlig i betraktande av det ändrade
penningvärdet, den förbättrade understöds- och vårdstandarden samt de
ökade lönekostnaderna inom den slutna vården.

Då fattigvården i dessa dagar upphört i sina gamla former har man skäl
att anta, att denna hjälpform och dess efterträdare, socialhjälpen, med avseende
på ekonomiskt bistånd till åldringar har i huvudsak inskränkts till
ett relativt fåtal fall av tillfälligt nödläge.

Den fulla sysselsättningen och socialförsäkringens utbyggnad har gett
åldringarna en allt större frihet i konsumtionsvalet. Denna frihet har hl. a.
kommit till synes, då det gäller bostadsförsörjningen.

Åldringar, som inte är intagna på anstalter, hor företrädesvis i det äldre
lägenhetsbeståndet. Då det är först under de senaste två till tre decennierna,
som nya bostäder mer allmänt har utrustats med vad vi nu kallar moderna
bekvämligheter, är det därför inte ägnat att förvåna, att ett betydande antal
gamla saknar vatten och avlopp, wc och centralvärme i sina bostäder. Sådana
brister utmärker alltjämt en betydande del av vårt bostadsbestånd.

Man vet samtidigt att åldringarna i avsevärd utsträckning har bostäder
av godtagbar standard. Åldringsvårdsutredningens undersökningar från början
av 1954 ger vid handen, att av de ca 600 000 åldringarna, som då levde
utanför vårdanstalterna, mer än eu femtedel eller ca 125 000 personer hade
fullt moderna bostäder. Det stora flertalet av åldringarna hade lägenheter
av godtagbar standard. I fråga om bostädernas storlek fördelade sig pensionärerna
med eu dryg tredjedel på trerumslägenhetcr eller större och en
knapp tredjedel på vardera tvårums- och ettrumslägenhetcr.

4

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

Det torde vara mycket svårt att fastställa, huruvida åldringarna i jämförelse
med hela befolkningen blivit eftersatta eller inte, då det gäller bostadsförsörjningen.
Av allt att döma är åldringarna i fråga om bostädernas utrymmesstandard
inte sämre lottade än befolkningen i övrigt. Av särskilt
stor positiv betydelse i fråga om standardutvecklingen i övrigt har varit de
särskilda åtgärder, som vidtagits på bostadsområdet för åldringarna -— här
erinras om produktionen av pensionärsbostäder i pensionärshem och flerfamiljshus
samt på låne- och bidragsverksamheten till förbättring av äldre
bostäder. En viktig positiv faktor har även varit utformningen av bostadstilläggen
inom folkpensioneringen. Bostadstilläggen har på många håll —
och inte minst i större städer — utformats så, att de gjort det möjligt även
för de pensionärer, som inte har andra inkomster än folkpension, att framgångsrikt
konkurrera med andra hushåll på den öppna bostadsmarknaden.

Denna utveckling mot en ökad konkurrensförmåga för pensionärerna på
bostadsmarknaden tar sig bl. a. det uttrycket, alt åldringar, sedan deras barn
lämnat hemmet och även sedan de blivit ensamstående, i större utsträckning
än tidigare bor kvar i sina familjebostäder. Även då det gäller ledigblivna
eller nybyggda mindre lägenheter torde åldringar i viss utsträckning
framgångsrikt konkurrera med andra bostadssökande.

Frågan om utformningen för framtiden av samhällets
åtgärder för åldringarna bör enligt föredragande departementschefens
mening ses mot den nu tecknade bakgrunden av de allra senaste decenniernas
snabba välståndsutveckling för folket i dess helhet och för åldringarna.
Det är inte längre på grund av massfattigdom, som åldringarna
ställer anspråk på särskilda samhällsåtgärder. Oberoende av de ekonomiska
behoven måste samhället emellertid vidta särskilda åtgärder för de gamla.
Samhällets åldringsvård synes böra avse den efterfrågan, som grundas på
åldersbetingade behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service. Denna
efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval.
I detta sammanhang anknytes till åldringsvårdsutredningens
uttalande, att samhällets åldringsvårdande åtgärder inte får bindas till vissa
bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Vad folkpensionerna beträffar har åldringsvårdsutredningen
framhållit, att bostadstilläggen i många kommuner inte utformats så, att
åldringarna kan konkurrera om de moderna lägenheterna. Utredningen understryker
betydelsen av att bostadstilläggen i möjligaste mån anknytes till
de faktiska bostadskostnaderna. I remissyttrandena har denna mening vunnit
stor anslutning. Svårigheten att individuellt fastställa bostadskostnaden
har framhållits av pensionsstyrelsen med hänvisning hl. a. till det
stora antalet egnahemsägare.

Sedan åldringsvårdsutredningen framlade sitt betänkande har höjningar
av de kommunala bostadstilläggen ägt rum på åtskilliga håll. Under 1956
genomförde mer än 100 kommuner höjningar, som i en del större och medelstora
städer var ganska betydande.

Om pensionsberedningens förslag förverkligas, kommer måhända frågan

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

5

om bostadstilläggens utformning i ny dager. Ehuru departementschefen i
princip instämmer i åldringsvårdsutredningens mening om önskvärdheten
av vidgade konkurrensmöjligheter för åldringarna på bostadsmarknaden och
med tillfredsställelse hälsar de höjningar av bostadstilläggen som ägt rum,
anser han därför, att någon preciserad ställning till denna fråga inte bör
tas just nu.

Av liknande skäl är departementschefen inte beredd att uttala sig om utformningen
av de särskilda åtgärder för tillgodoseende av åldringarnas b ostadsförsörjning,
som beröres av åldringsvårdsutredningen utan inskränker
sig till att konstatera, hurusom åldringsvårdsutredningens undersökningar
visar, att alltjämt ett stort antal åldringsbostäder — uppskattat
till 40 000 lägenheter — är undermåliga, och att sålunda intensiva förbättrings-
och upprustningsåtgärder är i hög grad befogade. Under sitt fortsatta
arbete kommer bostadspolitiska utredningen att pröva de olika stödåtgärder,
som hittills har vidtagits i fråga om åldringarnas bostadsförsörjning, varvid
åldringsvårdsutredningens förslag på detta område skall beaktas.

Åldringsvårdsutredningens undersökningar visar, att en avsevärd del av
åldringarna över 67 år vid intervjutillfället hade förvärvsarbete.
Särskilt hög var frekvensen av förvärvsarbetande naturligt nog i åldersåren
närmast efter 67-årsdagen. Av männen i åldern 67—69 år hade sålunda
nära hälften förvärvsarbete på heltid eller deltid. Utredningen förordar åtgärder
i syfte att bereda åldringarna ökade möjligheter att stanna kvar i
yrkesarbete. I remissyttrandena har utredningens önskemål i allmänhet
understrukits.

Åldringsvårdsutredningens överväganden har i lörsta hand gällt åldringar
över 67 år, d. v. s. folkpensionärer. Departementschefen påpekar, att problemet
om den äldre arbetskraften berör även personer i något lägre ålder. Då
det gäller dessa sistnämnda råder särskilda problem för de helt eller delvis
arbetsföra personer, som inte har sin pensionsfråga ordnad på annat sätt än
genom folkpensioneringen och som tvingas lämna sitt arbete före 67-årsåldern.
För dessa uppstår ett omedelbart försörjningsproblem, som arbetsförmedlingen
måste försöka lösa genom återinpassning i arbetslivet. För
de stats- och kommunalanställda samt vissa grupper privatanställda, som
har en hygglig pension redan före 67-årsåldern, är det inte försörj ningsfrågan
som blir avgörande då frågan om deltagande i arbetslivet uppkommer,
och detsammma gäller i stort sel t om ålderspensionärerna. Det är uppenbart,
att arbetsmarknadsmyndigheternas ansträngningar i första hand
måste gälla den äldre arbetskraft, som skall försörja sig genom eget arbete.

När det gäller pensionärerna — vare sig de är under eller över 67 år
diskuteras åtgärder i syfte att bereda dem tillfälle att kvarstå i arbete efter
den tid då de får pension i form av tjänstepension. Departementschefen är
angelägen påpeka, att frågan om pensionsåldern och däri inbegripen fråga
om eu glidande pensionsålder, som möjliggör för åldringar att kvarstå längre
i sina arbeten, i första hand bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. För civila statstjänstemän har sistnämnda frågor

6

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

varit föremål för överläggningar med personalorganisationerna, som resulterat
i uppgörelse om införande av pensioneringsperioder i stället för fixa
avgångsåldrar. Även efter pensioneringsperiodens slut kan en statstjänsteman
tagas i anspråk för arbete för statens räkning, vilket kan ske antingen
genom beviljande under vissa förutsättningar av anstånd med avsked eller
genom återanställning. Motsvarande bestämmelser har meddelats i fråga
om icke-statliga befattningshavare tillhörande statens pensionsanstalts verksamhetsområde.

Emellertid är det inte bara ur de enskilda människornas utan även ur
folkhushållets synpunkt viktigt, att åldringarnas arbetskraft tillvaratages
så långt detta kan ske utan att andra intressen åsidosättes. Full sysselsättning
är ett mål inte endast i fråga om de fullt arbetsföra, utan även beträffande
de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill ställa
sig till arbetsmarknadens förfogande. På senare år har efterfrågan på arbetskraft
i förening med särskilda åtgärder från arbetsförmedlingens och
arbetsvärdens sida med all säkerhet medfört, att lielt eller delvis arbetsföra
åldringar kunnat kvarstå i eller få arbete i öppna marknaden i större
utsträckning än tidigare. Om andelen åldringar i aktivt förvärvsarbete därmed
ökat är emellertid osäkert. Man skall nämligen ha klart för sig, att
många människor efter ett strävsamt arbetsliv med tillfredsställelse lämnar
arbetet i den mån deras ålderdomsförsörjning är tryggad.

Den förbättrade folkpensioneringen och utbyggnaden av andra pensionsanordningar
har troligen bidragit till den minskning av antalet förvärvsarbetande
i hög ålder, som har ansetts kunna konstateras mellan 1945 och
1950 års folkräkningar. Ehuru någon full jämförbarhet inte föreligger mellan
å ena sidan folkräkningarnas uppgifter och å andra sidan åldringsvårdsutredningens
nyssnämnda undersökning, kvarstår intrycket, att de
förvärvsarbetande åldringarnas antal ytterligare minskat efter 1950. Detta
intryck förstärkes av föreliggande statistiska uppgifter om antalet förvärvsarbetande
personer över 67 år med obligatorisk grundsjukpenningförsäkring.
Antalet förvärvsarbetande åldringar 1954 uppskattades av åldringsvårdsutredningen
till ca 125 000. Enligt sjukförsäkringsstatistiken är det
f. n. endast 83 000, d. v. s. 12 % av alla åldringar, som har ett förvärvsarbete
med minst 1 200 kronor i årsinkomst.

Den ytterligare effektivisering av folkpensioneringen, som föreslår, kommer
måhända alt innebära ännu ett steg i samma riktning. Vad som här
sker är sålunda en ökning av möjligheterna till fritt val även mellan arbete
och fritid pa ålderdomen. Departementschefen håller det ingalunda för
otroligt att detta val, allteftersom levnadsnivån bland de gamla stiger, kommer
att i än högre grad falla på fritiden. Någon arbetskraftsreserv av väsentlig
betydelse bland de gamla tror han inte att man bör räkna med.

Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande över åldringsvårdsutredningens
uttalanden i denna fråga strävar styrelsen att i samarbete med
olika arbetsgivare öka arbetsmöjligheterna för äldre arbetskraft.

Arbetsanskaffning åt sådan arbetskraft ingår i arbetsförmedlingens nor -

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

7

mala verksamhet. Arbetsförmedlingstjänstemännen bär instruerats att i det
dagliga förmedlingsarbetet särskilt ge akt på den äldre arbetskraftens placeringsmöjligheter.

Det är givet, att det är betydligt svårare för arbetsförmedlingen att omplacera
en äldre än en yngre person. Trots detta är den registrerade arbetslösheten
inom de liögre åldersgrupperna låg. Av de ca 17 000 personer, som
registrerades som arbetslösa i oktober 1956, var ca 3 000 eller knappt 18 %
över 60 år. Ca 1 200 personer eller inte fullt 7 % hade fyllt 67 år.

Det sagda illustrerar ytterligare, att antalet åldringar, som söker arbete
och har svårigheter att få något, är litet. Därmed är dock inte sagt, att
antalet åldringar som skulle vilja ha förvärvsarbete är lika litet. Olika undersökningar,
vilkas kvalitet inte kan bedömas, har gett intryck av att
önskemålen bland åldringarna om arbetstillfällen är utbredda.

I syfte bl. a. att uppmuntra pensionärer att kvarstå i förvärvsarbete även
efter folkpensionsåldern har man undan för undan mildrat avdragsreglerna
beträffande folkpensioneringens inkomstprövade delar. De avdragsfria beloppen,
vilka ännu för tio år sedan för en ensamstående pensionär uppgick
till endast 200 kronor per år, höjdes från och med 1948 till 400 kronor och
från och med 1954 med ytterligare 150 % till 1 000 kronor. Äldringsvårdsutredningen
understryker liksom flera remissorgan betydelsen av att avdragsreglerna
inte är för stränga. Utan att ta ställning till denna fråga,
som torde få prövas i samband med pensionsberedningens kommande förslag,
påpekar departementschefen att en mildring av avdragsreglerna kan få
betydande finansiella konsekvenser för staten och kommunerna. De som
gynnas av åtgärder i denna riktning är inte endast förvärvsarbetande pensionärer
utan även personer med andra inkomster, t. ex. tjänstepension, vid
sidan om folkpensionen.

Departementschefen är helt överens med åldringsvårdsutredningen och remissorganen
om angelägenheten av att minska svårigheterna vid övergång
från arbetslivet till pensionärstillvaron. Det är emellertid uppenbart, att de
praktiska åtgärderna i en successiv anpassningsprocess — t. ex. i fråga om
arbetets ansträngningsgrad, arbetstidens längd etc. — i de individuella fallen
måste vidtas av arbetsgivarna, eventuellt efter överenskommelse mellan
arbetsmarknadens parter. Därvid har staten i sin egenskap av arbetsgivare
helt naturligt anledning att uppställa goda exempel. Här erinras om de åtgärder
för att ta tillvara de partiellt arbetsföras och däribland de äldres arbetsförmåga
inom statsförvaltningen, som beslutades av 1956 års riksdag;
däri ingick inrättandet av statens nämnd för partiellt arbetsföra.

I detta sammanhang pekas också på den förestående arbetstidsreformen.
Det har inte ansetts uteslutet, alt en allmänt förkortad arbetstid sknlle
kunna möjliggöra för äldre arbetskraft att kvarstå i arbetet längre än nu.
Reformen kunde också tänkas medföra en ökning av tillfällena till deltidsarbete
lämpat för åldringar.

Det alldeles övervägande flertalet åldringar har alltid levat i sina hem,

8

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

d. v. s. utanför anstalterna. Det råder ingen oenighet om att allt bör göras
för att även i framtiden så många gamla som möjligt skall kunna få leva
kvar i sina invanda miljöer. I strävan att hålla tillbaka behovet av anstaltsvård
måste man emellertid i vår tid med dess utpräglade hushållssplittring
vidta särskilda hjälpåtgärder för de gamla i deras hem, s. k. öppen åldringsvård.
Även med avsevärda finansiella insatser är en sådan verksamhet
dessutom direkt ekonomiskt gynnsam för samhället med hänsvn
till de höga anläggnings- och driftkostnaderna för vårdanstalter.

Åldringsvårdsutredningen har med gillande återgivit uppgifter om den
sociala hemhjälpen, den snabbt växande verksamheten med särskild hemhjälp
eller s. k. hemtjänst för gamla — vanligen bedriven med deltidsanställd
personal — samt andra serviceåtgärder i syfte att underlätta de gamlas
liv i sina hem. Utredningen förutsätter att dessa verksamheter bygges
ut i sina hittillsvarande former. I remissyttrandena har i stort sett inga
andra meningar framkommit, ehuru svårigheterna alt organisera hemtjänst
i glesbebyggda kommuner betonas. I några yttranden uttalas önskemål om
statsbidrag även till hemtjänstverksamheten.

För egen del konstaterar departementschefen att den sociala hemhjälpen
kan utnyttjas även för omvårdnad av gamla i deras hem och att tydligen så
sker i betydande utsträckning. Även om den s. k. hemtjänsten för gamla
vuxit ut förhållandevis snabbt under de senaste åren, spelar hemvårdarinnornas
verksamhet inom den sociala hemhjälpen alltjämt den avgjort större
rollen som åldringsvårdande institution. I årets statsverksproposition (V ht
punkt 16) har föreslagits en avsevärd ökning av statens finansiella insatser
för den sociala hemhjälpen. Denna åtgärd torde komma också åldringsvården
tillgodo genom att medverka till en utbyggnad av hemhjälpen. Den synes
även kunna frigöra ekonomiska resurser för eu utbyggnad av den helt
kommunala hemtjänsten för gamla.

Det är enligt departementschefens mening eu väsentlig uppgift för kommunerna
att befordra hemtjänstens utveckling i de former den hittills fått.
Frivilliga organisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran
och stöd. Även om inga särskilda kompetensvillkor uppställes är
det av vikt, att den anlitade arbetskraften uppfyller vissa krav i fråga om
kunnighet och smidighet. Detta förutsätter att ersättningen för arbetet —
oberoende av vilka avgifter som tas ut av de gamla — inte sättes för lågt.
Ur folkhushållets synpunkt är det av värde, att man tar till vara arbetsförmågan
och yrkeskunnigheten hos de kvinnor — husmödrar eller andra utanför
den vanliga arbetsmarknaden — som det här oftast gäller. Några statsbidrag
till hemtjänstverksamheten förordas inte.

Vidare understrykes värdet av den verksamhet för att bereda de gamla
förströelse, som växer fram på många håll.

I fortsättningen behandlas närmast frågan om vården av sjuka åldringar
samt vården på ålderdomshem.

Åldringsvårdsutredningen har utförligt diskuterat hur vården av olika
grupper av mera kvalificerat vårdbehövande åldringar enligt dess mening

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

9

bör ordnas. I remissyttrandena har denna fråga visats särskilt stort intresse.
Av den förda diskussionen framgår, att stora svårigheter råder då
det gäller att definiera olika vårdbehov och att skilja olika grupper av
vårdbeliövande från varandra. Våra bristfälliga kunskaper om åldrandets
natur och om möjligheterna att komma till rätta med olika krämpor hos
åldringar bidrar till den osäkerhet som råder, då det gäller utformningen
av vården av sjuka och skröpliga åldringar. Åldringsvårdsutredningen har
i betydelsefulla avseenden funnit sig böra avstå från mera bestämda ställningstaganden
också av det skälet, att en allmän översyn av hälso- och sjukvården
i riket för närvarande pågår genom en särskild kommitté.

Det torde emellertid inte råda några delade meningar om önskvärdheten
av en sådan utbyggnad av vår sjukvård, att det blir möjligt att ge alla sjuka
åldringar en vård som syftar till att så långt våra kunskaper räcker återföra
dem till hälsa eller relativ hälsa. Allmänt understrykes den numera
vunna erfarenheten, att även gamla människor i stor utsträckning kan
behandlas med framgång för olika slag av krämpor, som tidigare ansetts
obotliga. Då det föreslås, att beteckningen kroniskt sjuk utmönstras och ersättes
med långvarigt sjuk, är detta ett uttryck bland många för den optimistiska
syn på den medicinska vetenskapens möjligheter, som utmärker
vår tid.

De från olika håll framförda synpunkterna och förslagen torde få tas i
beaktande vid pågående utredningar rörande olika problemkomplex inom
vår hälso- och sjukvård samt upptas till prövning av vederbörande statliga
och kommunala myndigheter. Det förtjänar emellertid erinras därom, att
våra resurser i fråga om läkarvård och sjukhusvård befinner sig i en relativt
kraftig utveckling, som dock hämmas av knappheten på utbildad personal
och av det otillräckliga utrymmet för investeringar. Samtidigt bör det
konstateras, att vår sjukvård, som naturligt är, i avsevärd mån utnyttjas av
våra gamla. Den allmänna sjukförsäkringen har ökat de gamlas möjligheter
att söka vård för sina krämpor. Att åldringarnas antal befinner sig i
stark ökning ställer ständigt större krav på sjukvårdens resurser.

Även på sjukvårdens område gäller, att olika former av öppen vård bör
uppmuntras i syfte att minska behovet av anstaltsvård. Man måste dock
samtidigt vara på det klara med att en kvalificerad öppen vård kräver väl
utbildad personal och att en svår avvägning här måste ske då det gäller utnyttjandet
i olika vårdformer av tillgängliga personella resurser.

Departementschefen övergår så till frågan om ålderdomshemmen och
framhåller först att dessa i princip inte tillhör sjukvårdsorganisationen. Ålderdomshemmen
är inte avsedda för akut eller långvarigt sjuka personer.

Då statsmakterna 1947 tog ställning till ålderdomshemmens uppgifter och
utformning var det främst två för den dåvarande ålderdomshemsvården
utmärkande olägenheter, som man ville komma till rätta med. Man ville
i ljuset av den beslutade folkpensionsreformen avskaffa ålderdomshemmens
karaktär av fattigvårdsanstalter, där omhändertagandet helt eller delvis
motiverades av försörjningssvårigheter. Man ville vidare avskaffa den s. k.

10

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

klientelblandningen. På många av dessa hem hystes sinnessjuka, efterblivna,
kroppssjuka och fysiskt invalidiserade människor i olika åldrar tillsammans
med friska s. k. försörjningsfall. Möjligheter till aktiv vård fanns ofta
inte för någon grupp; ålderdomshemmen var i betydande utsträckning förvaringsanstalter.
Det var dessa förhållanden jämte ålderdomshemmens i
allmänhet låga standard, som skapat en utbredd skräck bland de gamla inför
denna vårdform. Genom en allmän standardhöjning — bl. a. innebärande
att det gamla samboendesystemet skulle ersättas med enskilda rum
för dem som så önskade — ville man skapa en vårdform, som de gamla
kunde godta utan fruktan och motvilja när krafterna tröt.

I det av riksdagen godtagna departementschefsanförandet i 1947 års proposition
uttalades, att förutsättningar förelåg för ett fullföljande av en utveckling,
som innebar att de på ålderdomshem intagna betraktades inte
som understödstagare utan närmast som inackorderingsgäster. I princip
borde ålderdomshemmen reserveras för åldringar och invalider, som vore
i behov av omvårdnad och tillsyn på anstalt men för vilka dock inte erfordrades
vård på sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt.
Den förordade avgränsningen av ålderdomshemmens klientel förutsatte
dock, uttalades det, att vårdmöjligheterna för sinnessjuka, sinnesslöa och
kroniskt sjuka byggdes ut.

I reaktion mot de rådande förhållandena gjordes i detta sammanhang uttalanden,
som senare på sina håll uttolkats därhän, att — såsom åldringsvårdsutredningen
uttrycker det -— ålderdomshemsvården skulle vara avsedd
för och till och med förbehållen åtminstone relativt friska, vad man kallat
normalt åldrande människor, och att annan än rent tillfällig sjukvård inte
hörde få förekomma på hemmen.

Sedan 1947 har viktiga förändringar skett inom ålderdomshemsvården
främst i form av en upprustning och modernisering av hemmen. En del
gamla hem med otillfredsställande utrustning har nedlagts, andra har
byggts om, och eu avsevärd nybyggnad har skett. Det totala antalet platser
har emellertid ökat endast obetydligt och utgör nu ca 34 000 på de egentliga
ålderdomshemmen, vartill kommer ca 5 000 platser på godkända sjukavdelningar.
Av stor betydelse för denna utveckling har varit dels de genom
kommunreformen och det ökade skatteunderlaget ökade kommunala resurserna,
dels de statsbidrag som införts för ny- och ombyggnad av ålderdomshem.
Enligt senast framkomna uppgifter har 230 ålderdomshem med ca
9 500 platser färdigställts efter 1947, och ytterligare 70 hem med 2 800 platser
är under uppförande. Färdiga planer för hem med över 4 000 platser
föreligger.

Det torde inte råda något tvivel om att betydande framsteg gjorts sedan
1947 i fråga om vården på ålderdomshem. Fattigvårdskaraktären, som i praktiken
efter hand försvunnit, har även formellt undanröjts genom att den gamla
fattigvårdslagen nu avskaffats och med den de regler om ålderdomshem
— i första hand disciplinföreskrifterna — som gjorde hemmen till i viss
män slutna anstalter; en faktor av stor betydelse är också att åldringarna

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

11

på hemmen inte behöver betraktas som försörjningsfall utan kan betala för
sig med folkpensionen. Vid framläggandet av förslaget till lag om socialhjälp,
där de nya bestämmelserna om ålderdomshemmen av praktiska skäl
infördes, uttalade departementschefen, att de kommunala socialvårdsanstalterna
borde vara helt öppna hem, i vilka vårdsökande toges emot då de
av fri vilja — om också ofta under de yttre omständigheternas tryck —-sökte sig dit. Vårdkostnaderna borde betraktas som en sak och tillgodoseendet
av vårdbehovet som en annan.

Vad angår klientelblandningen är utvecklingen inte i lika hög grad positiv.
Olika undersökningar som återgivits av åldringsvårdsutredningen ger
närmast intrycket, att totalt sett andelen sjuka på ålderdomshemmen sedan
1950 varit ungefär konstant. Möjligen kan det antas, att andelen sinnesabnorma
minskat — klassificeringen är emellertid osäker — medan andelen
kroppssjuka ökat. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att den för ålderdomshemmens
gäster ofta plågsamma blandningen av olika kategorier är
oförändrad. Utbyggnaden av öppen och sluten vård av kropps- och sinnessjuka,
psykiskt efterblivna och alkoholister samt av kroniskt sjuka har medfört
en bättre differentiering av de specialvårdsbehövande. Genom de nyeller
ombyggda ålderdomshemmens utformning och ökningen av de nya
storkommunernas resurser har —- ehuru inga tillförlitliga statistiska uppgifter
kan lämnas härom — en successivt bättre differentiering av vårdtagarna
otvivelaktigt skett; sålunda har omdispositioner av anstaltsbeståndet
på många håll kunnat ske och olika byggnader tagits i anspråk för olika
grupper av vårdbehövande.

I allmänhet är det nu så, att den gamla skräcken för ålderdomshemmet
försvunnit. De som anordnar nya ålderdomshem erfar nu inte sällan, att
åldringar självmant söker sig till hemmen i en utsträckning som överträffar
platstillgången. Som redan sagts vårdas emellertid alltjämt ett stort antal
sjuka åldringar på ålderdomshem. Även om man i många fall har skäl
att bedöma den vid ålderdomshemmen bedrivna sjukvården positivt är
det säkerligen så, att många av dessa vårdtagare skulle få en bättre vård
och kanske återföras till hälsa, om de kunde beredas plats vid sjukvårdsanstalter.

Då det gäller att fatta ståndpunkt till ålderdoms he in mens s t ä 11-ning och uppgifter i dag och framdeles är det enligt departementschefen
viktigt att — utöver den nyss beskrivna utvecklingen och det faktiska
läget —- göra vissa påpekanden.

Liksom tidigare enligt fattigvårdslagen föreligger det nu enligt socialhjälpslagen
en skyldighet för kommunerna att i vissa fall ombesörja att
den som är i behov av vård erhåller sådan. Vidare åligger det enligt socialhjälpslagen
kommun att anordna och driva ålderdomshem, d. v. s. hem för
åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som icke
eljest tillgodoses. Visserligen stadgas i den nu gällande sjukhuslagen —
och i det nyligen framlagda förslaget till ny sjukhuslag (SOU 1956: 27) har

12

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

upptagits en bestämmelse av i stort sett samma innehåll — att det åligger
landsting samt stad som ej deltar i landsting att för dem som har sin vistelse
eller hemort inom landstingsområdet eller staden ombesörja anstaltsvård
för sjukdom, skada eller kroppsfel, i den mån inte annan drar försorg
om sådan vård. På grund av platsbrist på de egentliga sjukvårdsanstalterna
har emellertid kommunernas skyldighet att bereda vård åt personer som
är i behov härav lett till att de fått ta hand om sjuka personer på ålderdomshemmen.
Om man vill slå vakt om den enskildes rätt att vid behov
få vård måste man, så länge platsbristen på de egentliga sjukvårdsanstalterna
består, acceptera att ålderdomshemmen förblir upptagningshem för
åtskilliga sjuka och i viss utsträckning också under längre tid hyser sjuka
personer.

Åldringsvårdsutredningen och remissorganen synes vara i stort sett eniga
om att godta den nuvarande regleringen av kommunernas skyldighet att
bereda vård åt dem som är i behov därav. Lika eniga är de å andra sidan
om att inte vilja acceptera att ålderdomshemmen blir sjukvårdsinrättningar.
1 stort sett råder således enighet om att ansvaret för sjukvården inte är en
primärkommunal angelägenhet men att kommunerna alltjämt bör ha ansvaret
för den typ av socialvård, som ålderdomshemmen är avsedda att bereda.
Med denna åsikt om kommunernas ansvar förenas i allmänhet också
den principiella uppfattningen, att kommunerna måste ges stor frihet att
ordna denna gren av sin socialvård.

Enligt departementschefens mening behöver ålderdomshemmens ställning
i princip för närvarande inte regleras på annat sätt än som skedde
genom 1955 års riksdags beslut om socialhjälpslagen. Åldringsvårdsutredningen
har i stort sett inte heller föreslagit något annat. Utredningen har
visserligen ansett, att man av psykologiska skäl borde bryta ut lagreglerna
om ålderdomshemmen ur socialhjälpslagen och utfärda en särskild lag om
ålderdomshemmen, men utredningen anser inte att frågan om sättet för
den legala regleringen längre har nämnvärd betydelse. I likhet med åtskilliga
kommuner anser departementschefen, att bestämmelserna utan olägenhet
kan kvarstå i socialhjälpslagen och föreslår därför ingen ändring härvidlag.

Ålderdomshemmens uppgifter regleras, framhålles det, för närvarande
i första hand av en hård verklighet. Ehuru departementschefen, såsom framgått
av det föregående, anser att ålderdomshemmen inte bör bli sjukvårdsanstalter,
måste man ha klart för sig att hemmen under avsevärd tid framöver
kommer att som hittills hysa ett stort antal sjuka åldringar.

Då det gäller att uppdraga riktlinjer för ålderdomshemsvården kan man
inte gärna undgå att ta hänsyn till detta faktum. Att så sker får givetvis
inte tolkas som ett uttryck för åsikten att det rådande läget är tillfredsställande
och ej heller åberopas som ett skäl för återhållsamhet då det gäller
att utbygga speciella vårdgrenar.

Med hänsyn till den situation, som faktiskt föreligger och som enligt det
nyss anförda måste antagas komma att föreligga under en avsevärd tid

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

13

framöver, kan man enligt departementschefens mening inte nu fastställa
regler, som över lag utestänger sjuka åldringar från ålderdomshemmen.
Av den i det föregående omnämnda meningen, uttalad vid socialhjälpslagens
tillkomst, att ålderdomshemmen skall vara helt öppna anstalter,
följer att hemmen inte kan utnyttjas för sinnessjuka eller andra som på
grund av sitt tillstånd inte får röra sig fritt. Därefter uppkommer frågan
huruvida några andra kategorier skall utestängas från hemmen genom särskilda
föreskrifter. Det anses stå i god överensstämmelse med de meningar,
som framkommit i åldringsvårdsutredningens betänkande och i remissyttrandena,
om man hävdar, att inga sådana föreskrifter bör uppställas. Det
bör lämnas åt kommunerna att avgöra, om någon skall få vistas på ålderdomshem
även i fall då kommunen inte kan anses ha skyldighet att vårda
honom där. Detta ställningstagande leder också till att departementschefen
inte anser sig böra förorda åldringsvårdsutredningens förslag därom, alt
hörande av läkare innan någon mottages för vård på ålderdomshem skall
göras obligatorisk genom föreskrift i lag. Han betraktar det som självfallet
att läkare även utan sådan föreskrift höres i varje fall då tvekan om den
rätta vårdformen kan råda.

Då det gäller att positivt uttala vilka som skall tas in på ålderdomshem
måste utgångspunkten vara socialhjälpslagens nyssnämnda föreskrift, enligt
vilken ålderdomshemmen är till för personer, vilka är i behov av vård
eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Åldringsvårdsutredningen
instämmer i ett av socialstyrelsen till kommunerna uttalat råd, enligt vilket
ålderdomshemmen är till för gamla, som kräver ständig omvårdnad och tillsyn;
styrelsen uttalar också, att det särskilt i nyanordnade ålderdomshem
är angeläget, att de begränsade platserna förbehålles verkligt vårdbehövande
åldringar. Departementschefen instämmer i dessa uttalanden.

I likhet med flera remissorgan påpekar han, att ett verkligt behov av
vård på ålderdomshem kan uppkomma av sådana orsaker som avsides belägen
bostad, ensamhet och vantrivsel. I socialhjälpspropositionen uttalade
departementschefen bl. a., att bostadsbristen på en del orter troligen medverkade
till att man på ålderdomshemmen fortfarande måste ta emot personer,
som inte borde vistas där. Även om de nämnda problemen i första
hand bör lösas genom andra former av åldringsvård är det enligt departementschefens
mening viktigt, att man inte från ålderdomshemsvården utesluter
de grupper av vårdbehövande det här är fråga om.

Liksom åldringsvårdsutredningen tror han, att man för framtiden måste
räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad belägges med åldringar,
som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Inte sällan blir det fråga om
vårdfall, där ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätas med
varandra all det blir svårt alt skilja symtomen åt. Man måste därför kunna
bereda en viss sjukvård på hemmen. Enligt åldringsvårdsutredningens mening
kommer man rätt nära en praktisk definition på ålderdomshemmens
sjukvårdande uppgift om man säger, att ålderdomshemmen inte skall behöva
lämna en aktiv sjukvård men väl måste kunna lämna åtminstone så -

14

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

dan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Även om innebörden
av uttryck sådana som aktiv sjukvård och god hemsjukvård inte är helt
klar —- och i själva verket torde de båda begreppen delvis täcka varandra
— synes detta åldringsvårdsutredningens uttalande lämpat för sitt syfte.

Såsom redan skett i det föregående understrykes, att detta ställningstagande
inte innebär ett accepterande i princip av den roll som sjukvårdsanstalter,
som en del ålderdomshem eller avdelningar vid sådana hem kommit
att spela. Hur snart det kan bli möjligt att avveckla sådana avdelningar
vid ålderdomshemmen, som i praktiken fyller sjukvårdsanstalters funktion,
blir emellertid beroende av den egentliga sjukvårdsorganisationens utbyggnad.
Så länge sjukvårdens kapacitet är otillräcklig för vården av alla de
åldringar, som med socialhjälpslagens stöd kan kräva att kommunen beieder
dem vård, är det inte möjligt att förorda en avveckling av kommunala
socialvårdsanstalter, som i viss utsträckning kommit att fylla sjukvårdens
uppgifter. Så mycket angelägnare finner departementschefen det vara, att
vården av sjuka åldringar vid ålderdomshem bedrives i intimt samarbete
mellan vederbörande kommunala organ samt landstingens sjukvårdsstyrelser
och övriga organ för sluten och öppen sjukvård.

Då det gäller ålderdomshemmens storlek, utrustning
och standard anser departementschefen i likhet med åldringsvårdsutredningen,
att kommunerna måste lämnas stor frihet att bygga ut hemmen
med beaktande av de lokala vårdbehoven. Det synes självklart att
kommunerna vid utbyggnaden tar hänsyn till det beräknade antalet vårdbehövande
och utformar hemmen på det sätt som befinnes mest ändamålsenligt.
Härvid står socialstyrelsen och i viss utsträckning socialvårdsförbundet
och kommunförbunden till förfogande som rådgivare. Då det gäller
anordningar avsedda att underlätta och förbättra skötseln av sjuka åldringar,
som vistas på ålderdomshemmen, bör helt naturligt landstingens
och sjukvårdsmyndigheternas sakkunskap utnyttjas. Departementschefen
anser det inte lämpligt, att statmakterna utformar rekommendationer eller
utfärdar anvisningar, som efter kort tid kan befinnas otidsenliga. 1947 uttalades,
att en pensionär som så önskade i regel skulle kunna få eget rum
och att därför minst hälften av platsantalet borde vara förlagt till enkelrum.
Det torde numera utan särskilda anvisningar betraktas som självklart,
att en sadan standard skall upprätthallas i den mån inte vårdtagarnas
särskilda behov och hänsynen till rimliga anspråk på personal föranleder
till annat.

Vad angar ålderdomshemmens personal är departementschefen
ense med åldringsvårdsutredningen om behovet av en större och väl
kvalificerad kår av befattningshavare samt hänvisar till att han i årets
statsverksproposition (V ht punkt 21) har tagit ståndpunkt till utredningens
förslag härvidlag och bl. a. förordat ett ökat finansiellt stöd från statens
sida till personalutbildningen.

I socialhjälpslagen sägs, att tillfälle till sysselsättning på ålderdomshemmen
bör finnas för dem som så önskar. Socialstyrelsen

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

15

verkar för att lokaler för sysselsättning reserveras i ny- och ombyggda ålderdomshem.
Även kommuner och organisationer är engagerade i arbetet
på detta område. Liksom åldringsvårdsutredningen hyser departementschefen
förhoppningen, att sysselsättningsverksamheten skall utvecklas vidare
utan nya åtgärder från statens sida.

I fråga om tillsynen över ålderdomshemmen anser departementschefen
i likhet med utredningen ingen ändring av gällande regler befogad.

Vad angår statsbidragen hänvisas till att allmänna statsbidragsutredningen
i december 1956 framlagt ett förslag härom.

Socialstyrelsen har ansett ett lagfästande önskvärt av principen, att a vgiften
på ålderdomshemmen inte i något fall bör tas ut med
större belopp än folkpensionen minskad med utgående fickpengar. Enligt
departementschefens mening hör ingen ålderspensionär nu anses som ett
s. k. försörjningsfall vid intagning på ålderdomshem. Därav anser han det
följa — och i samma riktning pekar önskemålet om en enhetlig avgift —
att avgiften på ett ålderdomshem inte skall vara högre än att en pensionär
med full folkpension alltid kan betala den med sin pension. Departementschefen
delar således tillfullo socialstyrelsens mening i sak men anser inte
heller denna princip böra lagfästas.

Departementschefen har sålunda inte ansett sig böra föreslå lagstiftning
på de punkter, där åldringsvårdsutredningens förslag till lag om ålderdomshem
i sak skiljer sig från nu gällande bestämmelser i socialhjälpslagen
om ålderdomshem utan utgår från att socialhjälpslagens bestämmelser
om ålderdomshem tills vidare bör lämnas oförändrade.

I olika sammanhang har åldringsvårdsutredningen berört den kommunala
organisationen av åldringsvården och bl. a. uttalat
sig för att socialnämnderna skall tilldelas vissa ledande funktioner på
detta område. Departementschefen är i princip ense med utredningen om
behovet av samordning inom den kommunala — likaväl som den statliga —
förvaltningen då det gäller behandlingen av frågor som har att göra med åldringarnas
behov av samhällets bistånd. Emellertid erinras om att statsmakterna
senast tagit ställning till dessa frågor då förslaget till socialhjälpslag
behandlades 1955. Därvid anknöts till den 1953 genomförda revisionen av
kommunallagstiftningen, och det framhölls som en utgångspunkt för översynen
av bestämmelserna rörande kommunernas socialvårdsorganisalion,
att kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skulle ges så vida
gränser som möjligt. I enlighet med detta ståndpunktstagande är departementschefen
inte beredd att föreslå några nya regler för kommunernas organisatoriska
åtgärder i syfte att ordna åldringsvården.

Departementschefen framhåller att det är en allmänt omfattad mening,
att ålders forskningen bör främjas. Det erinras om att till åldringsvårdsutredningens
förslag om anslag till forskningsläkartjänster positiv
ställning tagits i årets statsverksproposition under åttonde huvudtiteln
(punkt 127) och att under hänvisning hl. a. till åldringsvårdsutredningens
förslag om anslag till främjande av medicinsk forskning eu uppräkning av

16

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

ifrågavarande anslag under åttonde huvudtiteln (punkt 344) föreslagits i
samma proposition.

I detta sammanhang beröres även något forskningen rörande de frågor,
som har med åldringarnas arbetsförmåga att göra.

Det av Svenska arbetsgivareföreningen bildade s. k. personaladininistrativa
rådet, vari förutom arbetsgivarna även arbetsmarknadsstyrelsen,
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation är representerade,
har bland annat medverkat till att bilda en avdelning för industriell
arbetsfysiologi vid Gymnastiska centralinstitutet. I avdelningens verksamhet
medverkar arbetsmarknadsstyrelsen genom att temporärt ställa en med
arbetsanalytiska metoder förtrogen tjänsteman till förfogande. Undersökningsmetoderna
har nu utvecklats så, att resultaten av undersökningarna
kan underlätta såväl inplacering i arbetslivet som omplacering inom företagen
av personer, som på grund av sjukdom eller ålder eller av andra skäl
måste erhålla nytt arbete.

Motionerna

I de likalydande motionerna I: 388 (av herr Sigfrid Larsson m. fl.) och
II: 484- (av herr Hansson m. fl.) hemställes, att riksdagen med beaktande av
vad Kungl. Maj :t i prop. 38/1957 angående riktlinjer för verksamheten vid
ålderdomshem även måtte uttala, att personalutbildningen vid de kommunala
ålderdomshemmen måtte göras till föremål för ytterligare översyn och
att i avvaktan därpå hinder icke bör möta att inom de olika landstingsområdena
på försök anordna decentraliserad utbildning av föreståndarinnor
vid ålderdomshem och att uppläggningen av utbildningen bör ske i överstyrelsens
regi efter samråd med socialstyrelsen.

I de likalydande motionerna I: 389 (av herrar Edström och Huss) och
II: 487 (av herr von Friesen m. fl.) hemställes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
låter verkställa en undersökning, bl. a. genom intervjuer av ett representativt
urval av äldre personr, i syfte att klarlägga de faktiska önskningarna i
fråga om sysselsättning samt de individuella hinder av olika art, som möter
dem som önskar kvarstå i arbetslivet.

I de likalydande motionerna I: 390 (av fröken Andersson) och II: 489 (av
fru Boman m. fl.) hemställes, att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 38 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala, att åtgärder vidtages för en
decentralisering av utbildningen av föreståndarinnor vid ålderdomshem.

I de likalydande motionerna I: 391 (av herr Ohlon) och II: 485 (av herr
Ståhl) hemställes, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 38 måtte uttala, att kommunerna alltjämt skall äga full frihet att
bestämma avgifterna på ålderdomshemmen.

I de likalydande motionerna /.- 392 (av herrar Sunne och Huss) och II:
490 (av fröken Höjer m. fl.) hemställes, att riksdagen vid behandlingen av

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

17

proposition nr 38 ville göra det förtydligande uttalande angående ålderdomshemmens
ställning, som motionärerna föreslagit; samt att riksdagen vid
behandling av samma proposition ville besluta de ändringar i socialhjälpslagen,
som framgår av följande förslag.

Förslag till ändring av 6 och 18 §§ lagen om socialhjälp

§ 6.

Socialnämnd har

att .................... meddelas;

att .................... angelägenheter;

att .................... styrelse;

att .................... socialhjälpsverksamheten;

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen
inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet;
samt

att vara styrelse för ålderdomshemmet och i denna sin egenskap handhava
förvaltningen av hemmet.

§ 18. Första stycket.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för inom kommunen
bosatta åldringar och andra personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn,
som icke eljest tillgodoses.

I motionen II: 486 (av fru Lindskog) hemställes, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 38 måtte beakta de synpunkter som i motionen
anförts.

1 motionen II: 488 (av fröken Vinge och herr Nihlfors) hemställes, att
riksdagen vid avfattandet av sitt yttrande över riktlinjerna för åldringsvården
ville beakta de i motionen anförda synpunkterna.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisas
till motionerna 11:484, 1:389, 11:489, 11:485, 11:490, 11:486 och II:
488.

Utskottet

Utskottet får till en början erinra att åldringsvårdsutredningens överväganden
och förslag i vissa delar behandlats av riksdagen i samband med
ärets statsverksproposition. Riksdagen har sålunda under vårsessionen
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslutat om ökat finansiellt stöd från
statens sida till utbildning av föreståndare vid ålderdomshem, om inrättande
av forskningsläkartjänster och höjt anslag till medicinsk forskning
i syfte att bl. a. intensifiera åldersforskningen samt om ökade statliga insatser
för den sociala hemhjälpen. Utskottet vill ytterligare erinra att för 2

Dihang till riksdagens protokoll 1957. 6 saml. Nr 170

18

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

slag fiamlagts av allniäna statsbidragsutredningen rörande statsbidragen
till ålderdomshemmen samt av bostadspolitiska utredningen angående stödåtgärder
beträffande bostäder för åldringar och invalider.

Genom förevarande proposition har riksdagen underställts en allmän
översikt av åldringsvårdsutredningens överväganden och förslag, varjämte
liksdagen anmodats yttra sig angående vissa av föredragande departementschefen
angivna riktlinjer för åldringsvården. Innan utskottet går närmare
in härpå vill utskottet konstatera att propositionen icke innefattar
några förslag till direkta åtgärder på åldringsvårdens område och att de
angivna riktlinjerna icke innebär någon nyorientering utan i stort sett
endast är att uppfatta som ett ytterligare understrykande av de huvudlinjer,
som varit normgivande för åldringsvårdens utveckling under de senaste
tiotal åren.

Frågan om utformningen för framtiden av samhällets åtgärder för åldringarna
bör enligt departementschefens mening ses mot den i propositionen
tecknade bakgrunden av de senaste decenniernas snabba välståndsutveckling.
Oberoende av de enskildas förhållanden måste samhället emellertid
vidta särskilda åtgärder för de gamla. Samhällets åldringsvård, anser
departementschefen, bör avse den efterfrågan, som grundas på åldersbetingade
behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service, varvid denna
efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval.
Utskottet finner för sin del intet vara att invända häremot
men anser det icke mindre viktigt att i likhet med departementschefen i
detta sammanhang anknyta till åldringsvårdsutredningens uttalande att
samhällets åtgärder inte får bindas till vissa bestämda och en gång för alla
fastställda handlingsmönster.

I fråga om folkpensionerna har åldringsvårdsutredningen understrukit
betydelsen av att bostadstilläggen i möjligaste mån anknyter till de faktiska
bostadskostnaderna. Utskottet delar departementschefens mening att någon
preciserad ställning till denna fråga inte nu bör tas på grund av att utformningen
av bostadstilläggen kan komma i ny dager genom de förslag
som väntas bli framlagda om utbyggnad av folkpensioneringen.

Departementschefen har vidare avböjt att ta ställning till några åtgärder
i fråga om åldringarnas bostadsförsörjning med hänvisning till det uppdrag
som harutinnan lämnats bostadspolitiska utredningen. Såsom framgår av
det föregående har utredningen numera framlagt förslag i ämnet, vilket
enligt vad utskottet inhämtat kan väntas föranleda proposition till nästa
års riksdag.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i vad departementschefen anfört
med anledning av åldringsvårdsutredningens önskemål om åtgärder i syfte
att bereda åldringarna ökade möjligheter att stanna kvar i förvärvsarbete.

1 anslutning till departementschefens uttalanden vill utskottet här endast
understryka att det både för de enskilda och för samhället är viktigt att
aldrmgarnas arbetskraft tillvaratages så långt detta är möjligt.

I motionerna 1:389 och 11:487 förordas en undersökning, bl. a. genom

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957 19

intervjuer av ett representativt urval av äldre personer, i syfte att klarlägga
de faktiska önskningarna i fråga om sysselsättning samt de individuella
hinder av olika art som möter dem som önskar kvarstå i arbetslivet. Utskottet
vill med anledning härav erinra att åldringsvårdsutredningen redovisat
vissa intervjuundersökningar bland ålderspensionärer, som utförts
under utredningsarbetets gång och som bl. a. belyser förekomsten av förvärvsarbete
bland åldringar. Med hänsyn härtill finner utskottet det icke
påkallat att nu igångsätta ytterligare undersökningar och avstyrker därför
motionärernas förslag.

I fråga om den s. k. öppna åldringsvården har såväl åldringsvårdsutredningen
som departementschefen förutsatt att till denna hörande verksamhetsgrenar,
främst den sociala hemhjälpen och den s. k. hemtjänsten för
gamla, utbygges i sina nuvarande former. Beträffande den sociala hemhjälpen
har utskottet i det föregående erinrat att riksdagen tidigare i år beslutat
om en ökning av de statliga insatserna på området. Denna åtgärd
torde såsom departementschefen framhållit också komma åldringsvården
till godo. Utskottet delar vidare departementschefens mening att det är en
väsentlig uppgift för kommunerna att befordra hemtjänstens utveckling i
de former den hittills fått och vill även understryka dennes uttalande om
värdet av den verksamhet för att bereda de gamla förströelse, som håller
på att växa fram.

Utskottet vill vidare i detta sammanhang beröra de synpunkter som
framförts i motionen II: 488 och som bl. a. utmynnar i förslag om att riksdagen
bör göra ett klart uttalande av innebörd, att rätten till hjälp skall
vara i princip lika för alla som kommer i en nödsituation, oberoende av de
ekonomiska villkoren.

Enligt utskottets mening bör det föreslagna principuttalandet bedömas
mot bakgrunden av det faktiska förhållandet att samhällets resurser icke
är tillräckliga för att tillgodose alla hjälpbehov hur önskvärt detta än är
och att eu avvägning därför med nödvändighet måste ske. Ett principuttalande
med den av motionärerna angivna innebörden skulle i detta läge
kunna få konsekvenser, som det icke är möjligt att överblicka. Utskottet
anser sig därför inte kunna tillstyrka motionärernas förslag. De synpunkter
som motionärerna i övrigt framfört hänför sig i allt väsentligt till uppgifter
som faller inom ramen för den sociala hemhjälpen och den kommunala
hemtjänsten. Något särskilt uttalande från riksdagens sida i anledning härav
finner utskottet icke påkallat.

Vad i propositionen anförts beträffande frågan om vården av sjuka åldringar
samt vården på ålderdomshem har inte givit utskottet anledning
till några avvikande synpunkter. Utskottet vill här endast konstatera att
frågan om avskaffande av den s. k. klientelblandningen på ålderdomshemmen
i dag är minst lika aktuell som då statsmakterna år 1947 tog ställning
till ålderdomshemmens uppgifter och utformning samt att problemets lösning
nu liksom tidigare sammanhänger med möjligheterna att utbygga
värden av kropps- och sinnessjuka, psykiskt efterblivna, alkoholister och

20

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

kroniskt sjuka. För utskottet framstår det som angeläget att ökade möjligheter,
så långt detta är möjligt inom ramen för tillgängliga resurser, beredes
att utbygga de nämnda vårdgrenarna, varvid i detta sammanhang
särskilt kronikervården träder i förgrunden.

Betiäffande fragan om ålderdomshemmens ställning oeh uppgifter anser
departementschefen att socialhjälpslagens bestämmelser härutinnan
utan olägenhet kan kvarstå i denna lag och föreslår icke heller några ändringar
d lagen.

I motionerna I: 392 och II: 490 yrkas ändring av första stycket 18 § socialhjälpslagen
av innebörd att den nu stadgade skyldigheten för kommunerna
att anordna och driva ålderdomshem begränsas till att avse inom kommunen
bosatta personer, medan i motionen 11:486 framföres synpunkter på tydligare
utformning av bestämmelserna i 22 g, som reglerar kommunernas inbördes
ersättningsskyldighet.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att ålderdomshemmens
ställning och uppgifter icke behöver för närvarande regleras på annat sätt
an som framgår av socialhjälpslagens nuvarande utformning. Utskottet avstyrker
vid sådant förhållande ifrågavarande motionsyrkanden.

Vad angår ålderdomshemmens personal har departementschefen hänvisat
till sin i årets statsverksproposition (V ht punkt 21) intagna ståndpunkt till
åldringsvårdsutredningens förslag. Departementschefen förutsatte därvid att
Svenska socialvårdsförbundet tills vidare skulle ha hand om utbildningen
av ålderdomshemmens föreståndarinnor samt att det fick ankomma på
Kungi. Maj :t att pröva huruvida behov av utbildning även inom yrkesskoleväsendet
i framtiden gjorde sig gällande. Beträffande frågan om anordnande
av fortbildningskurser för sådana föreståndarinnor, som saknar specialutbildning,
ansåg departementschefen att i den mån sådan fortbildning inte kunde
anordnas inom yrkesskoleväsendet borde det ankomma på vederbörande
kommuner att bestrida kostnaderna härför. Riksdagen uttalade i nämnda
sammanhang ingen erinran mot vad departementschefen anfört.

I motionerna 1:388 och 11:484 yrkas att personalutbildningen måtte göras
till föremål för ytterligare översyn och att i avvaktan härpå hinder icke
bör möta att inom de olika landstingsområdena på försök anordna decentraliserad
utbildning av föreståndarinnor, varvid uppläggningen av utbildningen
bör ske i överstyrelsens för yrkesutbildning regi och i samråd med socialstyrelsen.
Även i motionerna 1:390 och 11:489 yrkas att åtgärder vidtages
för en decentralisering av utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem.

Med anledning av motionerna har utskottet under hand inhämtat socialvårdsförbundets
och socialstyrelsens synpunkter ävensom tagit närmare del
av den i motionerna I: 388 och II: 484 omnämnda och av Malmöhus läns
vårdhemsförbund bedrivna utbildningen av s. k. vårdsystrar, vilken huvudmännen
tänkt sig skola omfatta även föreståndarinneutbildning.

Utskottet finner för sin del att behovet av utbildade föreståndarinnor, i
varje fall när det gäller de större ålderdomshemmen, icke kan anses ha un -

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

21

dergått någon så markerad förändring att en decentralisering i syfte att
öka utbildningskapaciteten för närvarande kan anses påkallad. Tillräckliga
skäl för att frångå den av departementschefen intagna ståndpunkten att
socialvårdsförbundet tills vidare skall ha hand om utbildningen har sålunda
enligt utskottets mening icke framkommit. Detta bör givetvis inte hindra
att förbundet förlägger i utbildningen ingående kursverksamhet till olika delar
av landet. Beträffande utbildning av övrig personal vid ålderdomshemmen
förutsätter utskottet att sådan, efter Kungl. Maj :ts prövning, kan ordnas
inom yrkesskoleväsendet. Ett villkor bör härvid vara att socialstyrelsen
medverkar vid kursplanernas uppläggning. Utöver vad som framgår av det
nu anförda är utskottet icke berett biträda ifrågavarande motionsyrkanden.

Med anledning av socialstyrelsens förslag om ett lagfästande av principen
att avgiften på ålderdomshemmen inte i något fall bör tas ut med större belopp
än folkpensionen minskad med utgående fickpengar har departementschefen
förklarat, att han tillfullo delar socialstyrelsens mening i sak, men
att han inte anser att denna princip bör lagfästas.

I motionerna 1:391 och 11:485 hemställes, att riksdagen i denna fråga
måtte uttala, att kommunerna alltjämt skall äga full frihet att bestämma
avgifterna på ålderdomshemmen.

Utskottet anser för sin del att den av departementschefen angivna principen,
vilken redan nu i allmänhet följes, alltjämt bör uppställas som huvudregel.
Eftersom fråga icke är om något lagfästande av denna princip följer
därav å andra sidan att kommunerna icke är bundna i fråga om avgiftens
storlek. Utskottet föreslår riksdagen besluta att motionerna må anses besvarade
genom vad utskottet nu anfört.

I fråga om den kommunala organisationen av åldringsvården är utskottet
ense med departementschefen att några nya regler för kommunernas organisatoriska
åtgärder på ifrågavarande område icke nu bör införas. Utskottet
vill bl. a. erinra, att socialhjälpslagens bestämmelser härutinnan endast
varit i tillämpning sedan början av innevarande år. Av det anförda följer
att utskottet avstyrker yrkandet i motionerna I: 392 och II: 490 att till 6 §
socialhjälpslagen fogas en ovillkorlig bestämmelse att socialnämnden skall
vara styrelse för och handhava förvaltningen av kommunens ålderdomshem.

Under åberopande av det anförda och då utskottet i övrigt inte funnit anledning
till särskilt uttalande i anledning av vad föredragande departementschefen
anfört hemställer utskottet,

I. att motionerna I: 389 och 11:487, såvitt nu är i fråga,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen 11:488 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen 11:480 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 392 och II: 490 icke må av riksdagen
bifallas;

22

Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1957

V. att motionerna 1:391 och 11:485 må anses besvarade
genom vad utskottet anfört;

VI. att riksdagen må, i anledning av de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 10
januari 1957 angivna riktlinjerna för åldringsvården ävensom
motionerna 1:388 och II: 484 samt 1: 390 och II: 489, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 20 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Karl Andersson,
Ohlon, Näsström, fröken Andersson, herrar Gustaf Andersson, Ivar Johansson,
Einar Persson, Birger Andersson, Thun, Pålsson, Sunne, Söderberg,
Jacobsson och Mårtensson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Thapper, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Staxäng, fröken
Elmén, herrar Rubbestad, Widén, Nilsson i Göingegården, Karlsson i Olofström,
Almgren, Löfroth och fru Thorsson.

Reservationer

a) av fröken Elmén

b) av fru Thorsson

671811 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag