12
Statsutskottets utlåtande nr 165 år 1957
Nr 165
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i gällande
regler för återkrav i vissa fall av beviljade statsbidrag
för uppförande eller inrättande av sjukvårdsanläggning.
(3:e avd.)
I två Iikalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Lindahl och Axel Jansson (I: 70) och den andra inom andra kammaren
av herr Allard (II: 69), har föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring i nu tillämpade regler för
återkrav av till uppförande eller inrättande av vissa sjukvårdsanläggningar
beviljade statsbidrag, att återbetalningsskyldighet icke skall föreligga, därest
anläggningen icke längre erfordras för det med statsbidraget avsedda ändamålet
eller detta av landstinget tillgodoses på annat tillfredsställande sätt eller
eljest mer än 25 år förflutit efter det anläggningen togs i bruk för det med
bidraget avsedda ändamålet.
Motionärerna har anfört följande.
Till landstingen och de landstingsfria städerna utgår statsbidrag för uppförande
eller inrättande av sjukvårdsanläggningar för vissa vårdgrenar.
Således utgår statsbidrag bl. a. till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
enligt en kungl. kungörelse av den 27 juni 1914.
För uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus utgår statsbidrag
från och med år 1920. Senare har statsbidrag införts för hl. a. förlossningsanstalter,
medicinska barnavdelningar, anstalter för vård av kroniskt
sjuka och psykiatriska läsår ettsavdelningar.
Med hänsyn till det aktuella kostnadsläget för sjukhusbyggnader är de
utgående statsbidragen mycket obetydliga (exempelvis högst 2 000 kronor
för vårdplats för nybyggnad inom tuberkulossjukvården och 2 500 kronor
inom epidemisjukvården).
För statsbidragens åtnjutande krävs förbindelse av huvudmannen att
icke utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande för framtiden använda anläggningen
till annat än det därmed avsedda ändamålet och i flertalet fall
därjämte förbindelse alt, om anläggningen framdeles icke skulle komma att
användas för ifrågavarande ändamål, återbära uppburet statsbidrag eller
så stor del därav, som av Kungl. Maj :l bestämmes.
Avsikten med statsbidragen har varit och är att stimulera huvudmännen
till utbyggnad i erforderlig omfattning av vårdplatser för vissa sjukdomar.
Numera har emellertid utvecklingen lett därhän, att inom vissa av
Statsutskottets utlåtande nr i65 år 1957
13
dessa områden överskott uppkommit på vårdplatser. Så är fallet inom tuberkulosvården,
där många platser, till vilkas anordnande statsbidrag beviljats,
inte längre erfordras för avsett ändamål. Härtill kommer att man
eftersträvar en anknytning av tuberkulosvården till lasaretten. Allteftersom
denna förbättring kan genomföras, frigörs ytterligare luberkulosvårdplatser.
En liknande utveckling har skett inom epidemisjukvården.
Understundom måste med statsbidrag anordnade vårdanläggningar avföras,
därför att de icke längre fyller gällande krav på vårdstandard.
Om de friställda sjukvårdsplatserna icke tas i anspråk för annan statsbidragsberättigad
sjukvård, avkrävs huvudmannen återbetalning av del av
det uppburna statsbidraget. Härvid brukar Kungl. Maj :t tillämpa, att av det
uppburna statsbidraget avskrivs i fråga om stenhus en procent och i fråga
om trähus två procent för varje fullt år, som anläggningen nyttjats för det
med bidraget avsedda ändamålet. Härav framgår, att ett stenhus bedömes utan
mera genomgripande förbättringar kunna användas för sjukvårdsändamal
under hundra år och trähus under femtio år.
Den av landstingen omhänderhavda kroppssjukvården befinner sig emellertid
i snabb utveckling. Inom loppet av några decennier krävs ofta sådana
ombyggnader och moderniseringar inom sjukhuskroppen, att den ursprungliga
anläggningen ofta förändras till oigenkännlighet. Med hänsyn härtill
måste det vara högst orealistiskt att räkna med en så lång avskrivningstid
som etthundra år. Härtill kommer att bidragen givits som stimuleringsbidrag
och därmed får anses ha varit avsedda att täcka själva toppkostnaderna och
således egentligen borde avskrivas omedelbart.
Inom Örebro län har under de senare åren tre tuberkulossjukstugor kunnat
nedläggas på grund av minskad sjukdomsfrekvens och lokalerna tagas
i anspråk för andra ändamål. I samband därmed har staten rest krav pa
återbetalning av huvudparten av uppburet statsbidrag. I överensstämmelse
med en modern syn på tuberkulosvården planerar landstinget att till centrallasarettet
överflytta den akuta tuberkulosvården. Där måste nya lasarettsplatser
uppföras på landstingets bekostnad. Enligt nu tillämpade regler
skulle emellertid landstinget vid genomförande av denna plan få återbetala
större delen av det till länssanatoriets uppförande beviljade byggnadsbidraget
efter det att sjukhuset i över fyrtio år använts för sitt ursprungliga
ändamål.
För epidemisjukvården har utvecklingen varit likartad. Flertalet epidemisjukstugor
inom länet har avvecklats; eu del därför alt de icke längre
fyllde rimliga krav på sjukvårdslokaler, en del därför att de icke längre
erfordrades för epidemivården. Enär epidemisjukhuset i Örebro icke motsvarar
aktuella krav, planerar landstinget att vid centrallasarettet uppföra
en klinik för vård av såväl de sjukdomar, som omfattas av epidemilagen,
som andra infektionssjukdomar. Epidemisjukhuset avses härefter, och sedan
viss ombyggnad skett, att tagas i anspråk för andra sjukvårdsuppgifter.
Även i det fallet skulle landstinget bli skyldigt att återbetala uppburet byggnadsbidrag
för det gamla sjukhuset.
14
Statsutskottets utlåtande nr 165 år 1957
Landstingets strävan att hålla sjukvården på en hög standard medför
således icke blott kostnader för nybyggnader utan även skyldighet att till
staten återbetala för länge sedan uppburna statliga byggnadsbidrag till
fastigheter, som även enligt statlig myndighet icke längre fyller aktuella
krav.
För sjukvårdshuvudmännen ter sig de nu av staten tillämpade reglerna
för återkrav av beviljade statsbidrag för uppförande eller inrättande
av sjukvårdsanläggningar orimliga. En omedelbar omläggning av dessa är
därför i hög grad påkallad.
Vid en omprövning av reglerna förefaller det uppenbart, att återbetalning
av uppburet statsbidrag icke skall ske, om sjukhuset erhåller annan användning
av den anledningen, att det icke längre erfordras för det med statsbidraget
avsedda ändamålet, eller om sjukvårdshuvudmannen på annat bättre
sätt tillgodoser detta behov. Än vidare bör den hittills tillämpade avskrivningstiden
radikalt förkortas. Med hänsyn till dels den snabba takt i vilken
sjukhus åldras och kräver moderniseringar, dels den ringa del av byggnadskostnaderna
statsbidraget täcker och dels dettas karaktär av stimuleringsbidrag
bör statsbidraget i vart fall anses avskrivet efter 25 år.
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
statskontoret och medicinalstyrelsen avgivit yttranden, vilka bifogats
detta utlåtande (Bilaga 1 och 2).
Utskottet. Såsom motionärerna anfört tillämpas vid återbetalning av statsbidrag
till sjukvårdsanstalt sedan gammalt den praxis, att det erhållna bidraget
för varje år byggnaden använts för sitt ändamål nedräknas med 2
respektive 1 %, beroende på om byggnaden uppförts av trä eller sten, vilket
gör en avskrivningstid av 50 år i förra och 100 år i senare fallet.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att en avkortning av dessa tider,
med hänsyn såväl till den allmänna utvecklingen på ifrågavarande investeringsområde
som till de förhållandevis ringa statsbidrag det här är
fråga om, bör övervägas. Som jämförelse vill utskottet erinra om att man
inom den statsbelånade bostadssektorn räknar med betydligt kortare avskrivningstider.
Sjukhusanläggningarnas karaktär av specialbyggnader talar
snarare för ännu kortare tider. En avskrivningstid om 25 år i enlighet
med motionärernas förslag kan enligt utskottets mening väl motiveras. I
varje fall synes den icke böra göras längre än den av medicinalstyrelsen förordade
tiden av 40 år.
Utskottet är icke berett föreslå riksdagen att i vidare mån göra något bindande
uttalande med anledning av motionärernas förslag. Den närmare avvägningen
synes i stället böra överlämnas åt Kungl. Maj :t, varvid om så
befinnes erforderligt förslag i ämnet bör underställas riksdagen.
Statsutskottets utlåtande nr 165 år 1957 15
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i anledning av motionerna I: 70 och II:
69 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 19 november 1957
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Karl Andersson, Gillström,
Näsström, Boman, Gustaf Andersson, Ivar Johansson, Thun, Holmqvist,
Rikard Svensson, fröken Ranmark, herrar Nils Theodor Larsson, Jacobsson,
Anders Johansson och Domö; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Thapper, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, fröken Elmén, herrar
Rubbestad, Svensson i Alingsås, Gustafsson i Stockholm, Nilsson i Göingegården,
Gustafsson i Skellefteå, Gerhard Nilsson i Gävle, fru Thorsson och
herr Helén.
16
Statsutskottets utlåtande nr 165 år 1957
Bilaga 1
Till riksdagens statsutskott
Enligt Kungl. Maj :ts remiss den 7 mars 1957 har statskontoret att till
Eder avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta motioner (1:70 och
11:69) angående förslag till ändring i gällande regler för återkrav i vissa
fall av beviljade statsbidrag för uppförande eller inrättande av sjukvårdsanläggning.
Med anledning härav får statskontoret anföra följande.
Statsbidrag, som utgått för uppförande eller inrättande av såväl sjukvårdsanläggning
som pensionärshem och arbetshem, ävensom understöd för
olika ändamål från allmänna arvsfonden återkrävas enligt hittillsvarande
praxis, om det understödda objektet användes för annat än det med bidraget
avsedda ändamålet. Därvid nedräknas statsbidraget med 1 % för stenhus,
2 % för trähus och 10 % för inventarier för varje år, som objektet
nyttjats för det bidragsberättigade ändamålet. Härifrån avvikande principer
för beräkning av återbetalningens storlek ha använts beträffande medel,
som anvisats från fonden för friluftslivets främjande, där bidraget, enligt
vad statskontoret erfarit, regelmässigt användes till förvärv även av inventarier.
Vid aterkrav har här nedräkning plägat ske med 4 procent per
år å hela det lämnade bidraget.
Reglerna för återkrav av statsbidrag ha, statskontoret veterligt, tidigare
icke gjorts till föremål för ingående överväganden ur mera generella synpunkter.
Vid ett ståndpunkttagande till det i motionerna berörda spörsmålet
om storleken av återkrav av statsbidrag bör förväxling icke ske med avskrivning
i teknisk bemärkelse. Sådan avskrivning har berörts i statens sjukhusberednings
betänkande I (SOU 1944: 47 s. 44 tf) och avser affärsmässig
nedskrivning av det i en sjukhusanläggning investerade kapitalet (jfr även
SOU 1942: 60). För detta ändamål föreslogs en degressiv skala, så att ett
restvärde å 30 procent kvarstår efter 30 år, innebärande att återstående avskrivning
tager ytterligare omkring 20 år.
Ett visst samband mellan dylika avskrivningsregler och statsmakternas
återkrav av lämnade statsbidrag torde dock finnas. Riskerna för att återbetalning
kan aktualiseras få nämligen förutsättas medverka såväl till en
förnuftig ekonomisk planläggning av förekommande byggnationer som till
en försiktig avskrivningspolitik. Ett bifall till motionerna skulle måhända
minska denna försiktighet och kunna leda till ur det allmännas synpunkt
mindre tillfredsställande resultat. Detta gör sig särskilt gällande, därest avskrivningen
grundar sig enbart på det av byggherren upplånade kapitalet
och således icke omfattar erhållet statsbidrag.
De i motionerna föreslagna åtgärderna kunna således förutsättas ha stor
betydelse, och det aktualiserade problemet berör för övrigt icke endast statsbidragen
till sjukvårdsanläggningar. En ingående utredning av principfrågorna
synas erforderlig, innan nya principer tillämpas, och härvid torde även
reglerna för återkrav av övriga i det föregående omförmälda statsbidrag
böra upptagas till bedömande. I detta sammanhang må erinras, att allmänna
statsbidragsutredningen nyligen avgivit betänkande om förenklad statsbidragsgivning
till primärkommunernas kapitalutgifter (stencilerat).
Slutligen vill statskontoret framhålla, att en omedelbar omläggning icke
synes oundgängligen påkallad. Vid Kungl. Maj :ts prövning av ärenden om
eventuell återbetalning föreligger möjlighet att beakta förhållanden, som
kunna motivera uppskov med eller befrielse från återbetalning. I åtskilliga
fall har också föreskrivits, att återbetalning icke skall ske, så länge en med
Slutsutskottets utlåtande nr 165 år 1957
17
statsbidrag tillkommen anläggning av bidragstagaren disponeras för annat
av Kungl. Maj :t godkänt ändamål. Med anledning härav lära motionerna
icke för närvarande böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius. Stockholm den 1 april 1957.
Börje Kull
IVAR LÖFQVIST
Allan Johansson
Bilaga 2
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 7 mars 1957 har Kungl. Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen
att till riksdagens statsutskott överlämna utlåtande över inom riksdagen
väckta och till utskottet hänvisade likalydande motioner, I: 70 och
II: 69, om viss ändring i gällande regler för återkrav i vissa fall av beviljade
statsbidrag för uppförande eller inrättande av sjukvårdsanläggning.
Motionärerna anföra, att då sjukvårdsanstalt till vars anordnande statsbidrag
utgått nedlades, plägade i enlighet med av huvudmannen avgiven förbindelse
uppburit statsbidrag återkrävas med av Kungl. Maj :t genom särskilt
beslut fastställt belopp, varvid enligt praxis avdrag för värdeminskning
tillgodoskreves huvudmannen med en procent i fråga om stenhus och
två procent i fråga om trähus för varje fullt år, varunder anläggningen utnyttjats
för det med bidraget avsedda ändamålet. De för närvarande tillämpade
reglerna på detta område tedde sig orimliga särskilt i de fall, då sjukvårdsanstalt
nedlades på grund av minskat behov av vårdplatser. I detta
avseende erinras om nuvarande förhållanden inom tuberkulos- och epidemivården.
Vidare framhålles, att kroppssjukvården befunne sig i snabb utveckling
och att inom loppet av några decennier ofta krävdes sådana ombyggnader
och moderniseringar inom sjukhuskroppen, att den ursprungliga
anläggningen förändrades till oigenkännlighet, varför det vore orealistiskt
att räkna med så långa avskrivningstider som för närvarande.
På grund härav föreslå motionärerna sådan ändring i nu tillämpade regler
för återkrav av till uppförande eller inrättande av vissa sjukvårdsanläggningar
beviljade statsbidrag, att återbetalningsskyldighet icke skulle föreligga,
därest anläggningen icke längre erfordrades för det med statsbidraget
avsedda ändamålet eller detta av landstinget lillgodosåges på annat tillfredsställande
sätt eller eljest mer än 25 år förflutit efter det anläggningen tagits
i bruk för det med bidraget avsedda ändamålet.
Med anledning därav får medicinalstyrelsen anföra följande.
I likhet med motionärerna anser medicinalstyrelsen, att nu tillämpade
regler beträffande återbäring av för sjukvårdsanstalter uppburna anläggningsbidrag
kunna leda till återkrav av dylikt bidrag, som i vissa situationer
framstå som obilliga. Detta gäller främst, då en anstalt nedlägges efter
att ha varit i bruk för sitt ändamål under lång tid. Medicinalstyrelsen finner
därför, atl eventuell ändring av praxis på detta område bör taga sikte
på alt förkorta de långa avskrivningstiderna för statsbidragen å 100 år för
stenhus och 50 år för trähus.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. AV 163 165
18
Statsutskottets utlåtande nr 165 år 1957
Medicinalstyrelsen vill erinra om att statens sjukhusutredning i sitt betänkande
rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen
(SOU 1944: 47) behandlat frågan om avskrivning av sjukhusanläggningens
värde.
Utredningen anför bland annat följande:
»Den tid, varunder ett sjukhus kan utnyttjas, varierar i hög grad. Sjukhusets
byggnadsstomme kan visserligen bestå mycket länge, under förutsättning
att den underhålles på lämpligt sätt, men för att sjukhuset som
sådant skall kunna i anslutning till den oavbrutet fortgående utvecklingen
på den medicinska vetenskapens område tillfredsställande fylka sin uppgift,
måste sjukhuskroppen med vissa års mellanrum undergå en fortlöpande
modernisering. Hur länge viss sjukhusbyggnad kan tillfredsställande
fylla sitt ändamål, är därför mycket svårt att avgöra. Det beror många gånger
mindre på byggnadsstommens kvalitet än på planlösning, utvidgningsmöjlighetei,
sjukhusomradets karaktär in. in. Ju mer förutseende huvudmannen
varit vid upprättandet av generalplanen och planlösningen för en sjukhusanläggning
desto större livslängd kunna de enskilda byggnaderna förutsättas
hava. Vid sadant förhallande bliva också ombyggnader och moderniseringar
på lång sikt mera lönande».
Med utgångspunkt häri förordade sjukhusutredningen eu avskrivningstid
av omkring 50 år, som enligt föreliggande erfarenhet syntes motsvara
det antal ar, under vilka en sjukhusanläggning efter lämpliga moderniseringar
ansåges kunna fylla sin uppgift. Därvid ansågs icke någon differentiering
böra ske mellan sten- och trähus.
Det är att märka, att sjukhusutredningen, vars överväganden gälla sjukhusanläggningars
värde, vid bestämmande av avskrivningstiden till 50 år,
föi utsatt att inom nämnda tid skulle avskrivas jämväl de nya värden, som
tillföras anläggningarna genom reparationer och moderniseringar. Då statsbidragen
till anordnandet av sjukvårdsanstalter återigen hänföra sig allenast
till anstalterna i deras skick vid i anspråktagandet för respektive ändamål
men icke till senare företagna investeringar, torde det vara berättigat
att räkna med kortare avskrivningstid än 50 år för dessa bidrag. Den
av motionärerna föreslagna avskrivningstiden å 25 år synes emellertid alltför
kort. Det är visserligen riktigt, att en sjukvårdsanstalt efter 25 å 30 år
som regel är så nedsliten eller föråldrad, att omfattande reparationer och
modernisering kunna bli erforderliga. Men anläggningen torde dock ännu
efter en sådan tidrymd få anses äga ett icke obetydligt restvärde. Medicinalstyrelsen
vill för sin del förorda en avskrivningstid för statsbidragen å 40 år,
vilket motsvarar ett årligt värdeminskningsavdrag å 2,5 %, lika för stenoch
trähus. Styrelsen vill tillägga, att en avskrivningstid å 40 år tillämpas
jämväl i fråga om statliga sjukhusanläggningar, vilka redovisas på statens
allmänna fastighetsfond.
Motionärernas förslag, att återbetalningsskyldighet för huvudmännen icke
skulle föreligga, därest anläggningen icke längre erfordrades för det med
statsbidraget avsedda ändamålet, anser sig medicinalstyrelsen icke kunna
biträda. Den utveckling, som lett till minskning av vårdplatsbehovet inom
vissa sjukvårdsgrenar, har skett under en lång följd av år, och de intressen,
som motionärerna velat beakta genom nämnda förslag, torde på tillfredsställande
sätt tillgodoses genom förkortning av avskrivningstiden. Ej heller
anser styrelsen lämpligt, att befrielse från återbetalningsskyldighet alltid
skulle medgivas i fall då vårdbehovet tillgodoses »på annat tillfredsställande
sätt». En regel av sådant innehåll skulle komma att vålla avsevärda
svårigheter vid tillämpningen och torde, därest avskrivningstiden förkortas,
icke heller vara erforderlig.
Statsutskottets utlåtande nr 165 år 1957
19
Sammanfattningsvis vill medicinalstyrelsen i anledning av motionerna
förorda, att huvudmans skyldighet att återbetala uppburet statsbidrag begränsas
på så sätt, att avdrag för byggnadens värdeminskning medgives
med 2,5 % för varje helt år anstalten varit i bruk för sitt ändamål.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
Björkquist, medicinalråden von Zweigbergk och Åmark, överinspektören
Arneus, förste byråsekreteraren Ahlberg, föredragande, och medicine
doktorn Lundquist. Stockholm den 18 april 1957.
Tor Ahlberg
ERIK BJÖRKQUIST
Björn Sundström
5717G7 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag