Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

13

Nr 158

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av gällande
bestämmelser angående statsbidrag till folktandvård.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Carlqvist m. fl. (I: 77) och den andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson m. fl. (II: 73), har föreslagits, att riksdagen måtte besluta en översyn
av gällande bestämmelser för bidrag till folktandvård för åstadkommande
av lika grunder för bidragsgivningen till landsting och städer utanför
landsting.

Motionärerna har anfört följande.

De nu gällande statsbidragsbestämmelserna angående statsbidrag till
folktandvård återfinnas i kungl. kungörelsen den 22 september 1950 (SFS
nr 605), huvudsakligen i paragraferna 16 och 22. Beträffande statsbidrag
till landsting stadgas i 16 :e paragrafen att »1. Statsbidrag utgår till utrustning
av varje distriktstandpoliklinik, som ingår i folktandvardsplanen,
med tre tusen kronor, och, om mer än en tandläkare skall vara där anställd,
med ettusentrehundra kronor för varje ytterligare sådan tandläkare,
samt, beträffande de i folktandvårdsplanen upptagna annextandpolikhmker
och ambulatoriska tandpolikliniker, med ettusen kronor för envar sådan
poliklinik. 2. För varje barn, som enligt 15 § 1 och 2 mom. inom visst
landstingsområde erhåller systematisk behandling mot fastställd årsavgift,
utgår, där den årliga behandlingen avslutats, driftbidraget till landstinget
med sexton kronor om året till och med det kalenderår, under vilket barnet
fyller femton år».

‘ i 22 § stadgas beträffande statsbidrag till folktandvård i stad utanför
landsting: »För varje barn, som enligt 15 § 1 och 2 mom. erhåller systematisk
behandling mot fastställd årsavgift inom stad, som ej deltager i landsting,
utgår, där den årliga behandlingen avslutats, driftbidrag till staden
med åtta kronor om året till och med det kalenderår, under vilket barnet
fyller femton år.

Som villkor härför skall gälla, att tandvård inom staden meddelas i enahanda
omfattning och på motsvarande villkor, som stadgats beträffande
landstingsområdena, samt att stadens tandvård är anordnad på sätt, som
av medicinalstyrelsen godkännes.»

Stad utom landsting erhåller sålunda icke någon form av utrustmngsbidrag
och endast hälften av det driftbidrag, som utgår till landsting.

14 Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

Folktandvårdsförfattningarna 1950 grunda sig i huvudsak på det betänkande
angående folktandvårdens organisation in. m., som 1948 avgavs
a\ 1946 års folktandvårdssakkunniga. När det gäller statsbidraget till de
icke landstingsanslutna städerna, avviker emellertid lagen väsentligt från
sakkunnigförslaget. På s. 105 i betänkandet läses följande: »1937 års sakkunniga
framböllo, att städer, som icke deltaga i landsting, ej borde inordnas
i den egentliga distriktstandvården utan tillåtas att på egen hand ordna
sin folktandvårdsfråga. Med hänsyn till förhållandena i dessa städer
skulle det möta vanskligheter att där tillämpa de regler för tandvårdens
organisation, vilka utformats med tanke på landstingsområdena. Statsbidraget
borde därför icke bindas vid alltför detaljerade bestämmelser beträffande
organisatoriska detaljer. Att så icke skulle ske ansågs bliva till
förmån för städerna själva. Bland annat med hänsyn härtill föreslogs statsbidiaget
till städer utom landsting att utgå med visst belopp per behandlat
barn, innebärande ett väsentligt lägre bidrag än vad som förutsattes komma
landstingen till del.

I den mån i berörda städer folktandvård anordnats har emellertid densamma
utformats efter huvudsakligen samma linjer som beträffande landstingen.
Medicinalstyrelsen har sålunda vid fastställande av planer för folktandvården
i Gävle, Hälsingborg, Malmö och Göteborg föreskrivit att vad
i 4—7 samt 14 §§ i kungörelsen om statsbidrag till folktandvård stadgas
skulle äga tillämpning.

I underdånigt utlåtande den 25 maj 1944 i anledning av en framställning
från Sveriges tandläkarförbund om sådan ändring av 15 § i kungörelsen
att därav tydligare än f. n. måtte framgå rätt för städer utom landsting
att på egen hand ordna sin folktandvård, särskilt beträffande tandläkarnas
tjänstgöringstider, har medicinalstyrelsen ifrågasatt, att eventuellt reglerna
rörande anordnande av folktandvården i städer utom landsting skulle
göras till föremål för förnyad prövning i samband med en blivande översyn
av folktandvårdsförfattningarna.

De sakkunniga hava icke funnit erforderligt föreslå några särbestämmelser
för folktandvården inom berörda städer. Tandvården bör här tillgodoses
efter samma linjer som beträffande landstingsområdena. Anledning
saknas att i statsbidragshänseende giva dessa städer en sämre ställning.
Statsbidrag förelås därför skola utgå efter gemensamma grunder till
folktandvårdens samtliga huvudmän. Därest såsom föreslagits åt medicinalstyrelsen
inrymmes befogenhet att i särskilda fall medgiva undantag
från eljest gällande regler såväl om tjänstgöringsförhållanden som beträffande
fördelningen av behandlingstid mellan vuxentandvård och övrig tandvård,
bör det bliva möjligt att tillgodose berättigade önskemål från städer
utanför landsting i förevarande hänseenden.»

Kungl. Maj :t hade i propositionen föreslagit, att driftbidraget till landsting
skulle utgå med 9 kronor per behandlat barn och till städer utanför
landsting såsom förut med 4 kronor.

I första kammaren framlade bl. a. herr Sjödahl i Göteborg en motion med

Statsutskottets utlåtande nv 158 år 1957

15

yrkande, att bidragen till städer utanför landsting skulle utgå efter samma
grunder som bidragen till landsting.

Statsutskottets förslag innebar i förhållande till Kungl. Maj:ts bl. a. den
ändringen, att statsbidraget skulle höjas för landstingen till 16 kronor och
för städer utanför landsting till 8 kronor per behandlat barn.

Vid frågans avgörande i riksdagen yttrade den förutnämnde motionären,
herr Sjödahl, bl. a. följande: »När man på sin tid kom fram till att ickelandstingsstäderna
skulle få lägre bidrag än landstingen, berodde det på
att man trodde, att dessa städer skulle ordna folktandvården mer självständigt
och efter andra och friare regler än landstingen, och därför fingo
de klara en hel del saker på egen hand även ekonomiskt. Sedan visade det
sig — det ha folktandvårdssakkunniga bestyrkt — att medicinalstyrelsen,
då den fastställt reglementen för dessa städer, helt enkelt åberopat kungörelsen
om statsbidrag till folktandvård och förklarat, att den skall vara
tillämplig även för dessa städer.

Folktandvårdssakkunniga ha inte velat föreslå särbestämmelser för folktandvården
inom berörda städer. Tandvården borde enligt deras mening
tillgodoses efter samma linjer som beträffande landstingsområden, och anledning
saknades att i ekonomiskt hänseende giva dessa städer en sämre
ställning. Detta har inte mig veterligt bestritts i de remissyttranden, som
ha kommit in.

Nu kan det kanske sägas, att dessa icke-landstingsstäder ha det ekonomiskt
mycket bättre än en del landsting eller landstingen i genomsnitt. Jag
vill då erinra om att 1948 utgjorde det genomsnittliga kommunala skattetrycket
för städerna 10 kronor 10 öre och för landskommunerna 10 kronor
4 öre — där är landstingsskatten inberäknad — men de fyra städer, som
då hade folktandvård och erhöllo statsbidrag, nämligen Göteborg, Malmö,
Hälsingborg och Gävle, hade ett varierande skattetryck från 9 kronor till
11 kronor 10 öre. Medeltalet för dessa fyra städer låg således ungefär på
motsvarande höjd som för landstingen. Därför kan icke den större ekonomiska
bärigheten hos de städer, som icke tillhöra landsting, anföras som
förevändning för att man skall ha andra grunder för statsbidraget till ickelandstingsstäderna
än till landstingen.»

Såsom framgår av ovanstående översikt, har det bl. a. framhållits, att
differensen i fråga om statsbidragen kunde motiveras med det förhållandet,
att städerna utanför landsting vid folktandvårdens ordnande kunde
medgivas större frihet och därigenom bättre anpassa organisationen efter
lokala förhållanden etc. Som bekant har denna ursprungliga tanke icke
på något sätt förverkligats. Fristäderna äro nu lika hårt bundna vid de
statliga författningarna som folktandvårdens övriga huvudmän. Under
dessa förutsättningar ha fristäderna icke heller möjlighet att vare sig bedriva
eller ordna folktandvård ekonomiskt mera fördelaktigt än landstingen.

Vad först beträffar driftomkostnaderna, så kan till belysning härav hänvisas
till medicinalstyrelsens senaste i tryck föreliggande årsrapport (för

16

Statsutskottets utlåtande nr 15S år 1957

1954) rörande folktandvårdens verksamhet, ekonomi in. m. (i »Särtryck ur
Allmän hälso- och sjukvård år 1954» av kungl. medicinalstyrelsen). Av
ifrågavarande rapport (tab. 7 och 8) framgår, att fristädernas sammanlagda
arbetstimmar för tandläkare år 1954 utgjorde 227 288 och totalutgifterna
(utom för lokaler, städning, värme och lyse) 7 255 000 kr. (Stockholm
är ej här medräknat, enär rapporten ej innehåller uppgifter från
denna stad, såsom då icke hörande till folktandvårdsorganisationen). Per
arbetstimme gör detta en totalkostnad å (7 250 000 : 227 288) ca 32 kr.
För samtliga landsting äro under år 1954 motsvarande siffror: för arbetstimmarna
1512 119 och för totalutgifterna 42 498 000 kr., d. v. s. en totalkostnad
per arbetstimme (42 498 000 : 1 512 119) å ca 28 kr. Vidare kan från
samma tabeller bl. a. inhämtas, att huvudmännens egna kostnader (alltså
med frånräknande av statsbidrag, årsavgifter, beliandlingsavgifter och
vissa övriga inkomster) uppgå för de landstingsfria städerna till 5 204 000
kr. och för landstingen till 18 453 000 kr. Slås dessa siffror ut per arbetstimme
framgår, att fristädernas egna kostnader utgöra (5 204 000 :
227 288) ca 23 kr. och motsvarande för landstingen (18 453000 : 1 512 119)
ca 12 kr.

Såsom ovan påpekats ingå i ovanstående totalkostnader ej särskilda kostnader
för lokaler (hyror), städning, värme och lyse, då det ännu icke förelegat
några uppgifter härom för hela folktandvården. Man bör emellertid
med visshet kunna utgå ifrån att nämnda kostnader relativt sett icke äro
mindre i fristäderna än i landstingen.

Vad beträffar folktandvårdens ordnande eller anordnande, som det ibland
uttryckes, så avses därmed nu närmast anskaffandet, inredningen och utrustningen
av polikliniklokalerna, eftersom själva organisationen och riktlinjerna
för folktandvården äro desamma som för landstingen. Kostnaderna
för nämnda ordnande, d. v. s. startkostnaderna för folktandvården,
kunna med stor säkerhet beräknas vara större i fristäderna än i landstingen,
i synnerhet som icke heller något statligt utrustningsbidrag utgår
till fristäderna.

Efter den utveckling som förevarit kan det sålunda knappast påvisas
någon friare ställning för folktandvården i fristäderna jämförd med folktandvården
i landstingen. Folktandvårdsförfattningarna äro i bägge fallen
rättesnören att följa. Det kan ej heller visas, att fristäderna i denna situation
kunna vare sig bedriva eller ordna folktandvård ekonomiskt mera fördelaktigt.
Med hänsyn härtill föreligga inga bärande skäl för den högst
olika fördelningen av statsbidragen mellan landstingen och fristäderna.
En framställning från de senares sida om en revidering av hithörande bestämmelser
måste alltså betraktas som ett berättigat krav på en jämnare
och rättvisare fördelning av kostnadsbördorna för folktandvårdens ordnande
och bedrivande.

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
avgivit yttranden, vilka fogats till detta utlåtande (Bilaga 1—3).

Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

17

Utskottet. Enligt gällande bestämmelser utgår statsbidrag till folktandvård
inom landstingsområde i form av dels utrustningsbidrag till tandvårdspoliklinik
och dels driftbidrag till barntandvård. Till folktandvård i stad
utanför landsting utgår endast driftbidrag till barntandvård med hälften av
det för bidraget till landstingen fastställda beloppet.

Som motionärerna framhållit motiverades denna olikhet i statsbidi agsgrunderna
på sin tid av 1937 ars folktandvardssakkunniga med att städerna
skulle komma att erhålla vissa fördelar genom att de icke avsågs skola inordnas
under de bestämmelser rörande verksamhetens organisation m. in.,
vilka skulle gälla för landstingens folktandvård. 1946 års folktandvårdssaklcunniga
fann det sedermera icke påkallat med några skiljaktiga statsbidragsregler
med anledning av att i praktiken samma bestämmelser i fråga
om folktandvårdens organisation blivit gällande för både landstingen och de
landstingsfria städerna. Vid anmälan av de sakkunnigas förslag i propositionen
nr 84 till 1950 års riksdag uttalade föredragande departementschefen
att vissa skäl talade för att städerna borde likställas med landstingen i bidragshänseende
men att han för det davarande icke kunde tillstyrka förslaget
därom. Riksdagen gjorde ingen erinran häremot.

Utskottet finner i likhet med både motionärerna och de hörda remissorganen
att några sakligt grundade skäl för bibehållande av skiljaktiga statsbidragsregler
för landstingen och de landstingsfria städerna med hänsyn till
folktandvårdens utveckling icke kan anses föreligga. Frågan om att åstadkomma
lika grunder för bidragsgivningen torde emellertid å andra sidan ha
en betydande ekonomisk räckvidd. Utskottet är för sin del icke berett att nu
göra annat uttalande än att motionärernas förslag bör göras till föremål för
närmare överväganden och att uppdrag härutinnan lämpligen synes kunna
lämnas de nyligen tillkallade sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande
folktandvårdens organisation.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av motionerna I: 77 och II:
73 i skrivelse till Ivungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 12 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtande nr 157.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 157—158

18

Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

Bilaga 1

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 7 mars 1957 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att före den 1 maj 1957 till riksdagens statsutskott överlämna utlåtande
över remissen bilagda, inom riksdagen väckta och till utskottet hänvisade
motion I: 77, likalydande med II: 78, om översyn av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till folktandvård, ävensom till inrikesdepartementet
insända avskrift av samma yttrande.

Med anledning härav får medicinalstyrelsen avgiva följande utlåtande.

I motionen bar framhållits, att 194ö års folktandvårdssakkunniga i sitt
år 1948 avgivna betänkande beträffande statens bidrag till folktandvården
ej funnit erforderligt att föreslå några särbestämmelser för städer, som icke
deltaga i landsting, samt förordat, att tandvården därstädes borde tillgodoses
etter samma linjer som gälla med avseende på landstingsområdenas
tandvård.

Medicinalstyrelsen uttalade i sitt underdåniga utlåtande den 11 mars 1949
över nämnda betänkande, att styrelsen delade de sakkunnigas uppfattning
i frågan rörande statens bidrag till folktandvården.

Under folktandvårdens hittillsvarande utveckling har något behov av skiljaktiga
bestämmelser för folktandvården inom landstingen och i städer utanför
landsting icke framträtt. Tvärtom bar medicinalstyrelsen ytterligare
stärkts i sin tidigare uttalade uppfattning. Medicinalstyrelsen tår därför
tillstyrka, att en översyn kommer till stånd av gällande författningsbestämmelser
rörande folktandvården, i de hänseenden motionen avser.

Medicinalstyrelsen tår i anslutning härtill upplysa, att styrelsen i skrivelse
den 14 februari 1957 till riksdagens allmänna beredningsutskott angående
yttrande över motioner I: 18 och i: bl, likalydande med It: 64, tillstyrkt, att
en översyn av nu ifrågavarande författning t andra avseenden borde komma
till stånd.

Avskrift av nämnda skrivelse bilägges.

I handläggningen av detta ärende ba deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
Björkquist, t. f. byråcheferna Philipson och Dahl, den sistnämnde
föredragande. Stockholm den 27 april 1957.

Gunnar M. Dahl

ERIK BJÖRKQUIST

Martin Runald

Bilaga 2

Till riksdagens statsutskott

I skrivelse den 5 mars 1957 har ordföranden i riksdagens statsutskott
hemställt, att svenska landstingsförbundet ville avgiva utlåtande över två
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru Carlqvist
in. fl. (I: 77) och den andra inom andra kammaren av fröken Karlsson
in. fl. (II: 73) om översyn av gällande bestämmelser angående statsbidrag
till folktandvård. Med anledning härav får förbundets styrelse anföra följande.

Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

19

Förevarande fråga har, som framgår av de remitterade motionerna, behandlats
av 1946 års folktandvårdssakkunniga. Dessa uttalade i sitt år 1948
avgivna betänkande, att folktandvården i städerna utanför landsting borde
tillgodoses efter samma linjer som i landstingsområdena, och funno icke anledning
föreslå några särbestämmelser för berörda städer. Anledning saknades
därför enligt sakkunnigas mening att i statsbidragshänseende giva
dessa städer en sämre ställning. Statsbidrag föreslogs sålunda skola utgå efter
gemensamma grunder till folktandvårdens samtliga huvudmän.

I sitt yttrande över betänkandet den 16 mars 1949 uttalade styrelsen, att
den fann det skäligt, att landsting och städer utanför landsting likställas i
statsbidragshänseende. Den utveckling, som ägt rum sedan detta yttrande
avgavs, har icke givit styrelsen anledning att ändra uppfattning i förevarande
fråga. Solna den 19 mars 1957.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

ERIK FAST

Ivar Dahlgren

Bilaga 3

Till riksdagens statsutskott

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande över
två likalydande motioner (I: 77 och II: 73) om översyn av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till folktandvård, får förbundets styrelse härmed
överlämna och för egen del åberopa bifogade yttrande av förbundets
sjukvårdsdelegation. Stockholm den 30 april 1957.

Svenska stadsförbundets styrelse
SIXTEN HUMBLE

Till Svenska stadsförbundets styrelse

Sedan ordföranden i riksdagens statsutskott hemställt, att Svenska stadsförbundet
före den 1 maj 1957 ville avgiva utlåtande över två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru Carlqvist in. fl.
(1:77) och den andra inom andra kammaren av fröken Karlsson in. fl.
(11:73), om översyn av gällande bestämmelser angående statsbidrag till
folktandvård får sjukvårdsdelegationen, efter remiss av ärendet, anföra
följande.

Motionärerna ha påtalat att städerna utanför landsting icke i likhet med
landstingen erhålla utrustningsbidrag till folktandvårdspolikliniker samt
alt de erhålla endast hälften av det driftbidrag till barn landvården, som
utgår till landstingen.

Såsom framgår av den i motionen lämnade redogörelsen ha alltsedan folktandvårdens
tillkomst för städerna utanför landsting gällt särskilda statsbidragsgrunder,
som äro mindre gynnsamma än de för landstingen gällande.
1937 års folktandvårdssakkunniga, vilkas betänkande i huvudsak låg till

20

Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

grund vid utfärdandet av 1938 års statsbidragskungörelse, anförde som
skäl för den föreslagna differentieringen av statsbidragsgrunderna bl. a. att
städerna skulle erhålla vissa fördelar genom att folktandvården därstädes
icke avsågs bliva inordnad under de bestämmelser rörande verksamhetens
organisation o. d., som skulle gälla i fråga om landstingens folktandvård
Sjukvårdsdelegationen saknar anledning att i delta sammanhang gå in på
lrågan huruvida det anförda skälet för att bidragen till städerna för det dåvarande
borde vara lägre i och för sig var hållbart. I likhet med motionärerna
konstaterar delegationen att skälet upphörde att äga giltighet så snart
kungörelsen blev tillämplig inom städerna, enär vid fastställandet av folktandvårasplaner
för dessa föreskrevs, att verksamheten skulle bedrivas i
organisatoriska former, som voro i huvudsak identiska med dem, som gällde
för landstingen.

1946 års folktandvårdssakkunniga, vilka tillkallades för en översyn av
folktandvårdsorganisationen, drog konsekvenserna av sistnämnda faktiska
förhållande genom att i sitt betänkande (SOU 1948: 53) föreslå att tandvården
i de Iandstingsfria städerna skulle tillgodoses efter samma linjer
som beträffande landstingsområdena samt att med hänsyn härtill statsbidrag
skulle utgå efter gemensamma grunder till folktandvårdens samtliga
huvudmän. De sakkunnigas förslag biträddes emellertid icke av Kungl.
Maj:t. I proposition (nr 84) till 1950 års riksdag med anledning av betänkandet
gjorde föredragande departementschefen det uttalandet att vissa
skäl talade för att städerna borde likställas med landstingen i bidragshänseende
men han ansåg sig likväl — utan att anföra några särskilda skäl —
för det dåvarande icke kunna tillstyrka förslaget härom. I anslutning härtill
förordade departementschefen'' att driftbidraget till barntandvården
skulle utgå med 9 kronor per behandlat barn till landstingen och med 4
kronor per behandlat barn till städerna samt att bidrag till utrustningskostnaderna
för nya tandpolikliniker alltjämt icke skulle tillkomma städerna.
Med bifall till vissa i ärendet väckta motioner höjdes driftbidragsbeloppen
av riksdagen till 16 kronor per barn för landstingen och 8 kronor per barn
för städerna.

Sjukvårdsdelegationen nödgas således konstatera att vid den senaste behandlingen
av statsbidragsfrågan anfördes från statsmakternas sida icke
några sakligt grundade skäl för ett bibehållande av olika statsbidragsregler
för landstingen och städerna. Enligt delegationens uppfattning kunna, såsom
motionärerna också framhållit, några sådana skäl icke heller förebringas.
Efter den omläggning av grunderna för driftbidraget till landstingens
folktandvård, som jämväl beslöts 1950, utgår statsbidraget numera
även till landstingen med ett visst belopp för varje under året fullständigt
behandlat barn. Enligt den ursprungliga statsbidragskungörelsen erhöflo
landstingen bidrag med vissa belopp till avlöning för varje inom distriktstandvården
tjänstgörande tandläkare och tandsköterska. Såväl för städerna
som för landstingen gäller alltså numera att driftsbidraget är direkt knutet
till det redovisade resultatet inom barntandvården. Ur rättvisesynpunkt
synes det delegationen stötande att städerna såsom bidrag till kostnaderna
tor barntandvården endast erhåller hälften av det belopp som landstingen
uppbära och detta förhallande maste av städerna uppfattas som en undervärdering
av deras insatser på detta område.

Med hänsyn härtill anser delegationen det vara eu angelägenhet av stor
vikt att den av motionärerna föreslagna översynen av statsbidragsbestämmelserna
i syfte att utjämna de nuvarande olikheterna i bidragsgivningen
snarast möjligt kommer till stånd. Vid denna översyn synes jämväl frågan

Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

21

om eu allmän höjning av bidragets storlek samt vissa spörsmål i övrigt beträffande
statsbidragsgrundernas utformning böra upptagas till prövning.

Vad gäller den förstnämnda frågan får delegationen erinra om att det vid
folktandvårdens införande förutsattes att kostnaderna för verksamhetens
bedrivande skulle uppdelas mellan staten, landstingen och kommunerna
samt den taxebundna vuxentandvården så att statens andel skulle komma
att utgöra 24 % av den sammanlagda kostnaden. Frånräknades inkomsterna
av den taxebundna vuxentandvården skulle statens andel i kostnaden
för den med allmänna medel bekostade barntandvården uppgå till omkring
46 %. Genom löne- och prisstegringar in. in. inträdde successivt väsentliga
förskjutningar, i denna fördelningsgrund till huvudmännens nackdel. 1946
års folktandvårdssakkunniga föreslogo med anledning liärav en förhöjning
av driftbidraget till 16 kronor per fullständigt behandlat barn och år i
syfte att återställa den år 1937 fastslagna fördelningsprincipen. Beloppet
fastställdes, såsom ovan nämnts, att gälla för landstingen, medan städerna
utanför landsting erhöllo ett till hälften reducerat bidrag. De sakkunnigas
förslag om höjning av driftbidraget hade grundats på uppgifter om huvudmännens
verkliga kostnader för folktandvården under år 1947. Under den
tid som förflutit sedan dess ha väsentliga kostnadsökningar ånyo inträtt
och huvudmännen befinna sig på nytt i den situationen att det statliga bidraget
icke tillnärmelsevis motsvarar den ursprungligen tänkta andelen i
kostnaderna för barntandvården. För att belysa detta förhållande har sjukvårdsdelegationen
införskaffat uppgifter beträffande kostnaderna för folktandvården
i Stockholms stad under sistförflutna kalenderår. Stadens nettoutgifter
för folktandvården, frånräknat kostnader för utrustning av nya
tandpolikliniker samt kostnaderna för tandvård åt obemedlade och mindre
bemedlade, uppgingo till ca 9,3 milj. kronor. I driftbidrag till barntandvården
har staden för samma år uppburit 576 000 kronor, vilket endast motsvarar
6,2 % av nyssnämnda belopp. För distriktstandvården för barn vid
skoltandklinikerna uppgingo nettoutgifterna, frånsett kostnaderna för utrustning
av nya tandpolikliniker, till runt 4,9 milj. kronor. Driftbidraget
för den vid skoltandklinikerna meddelade tandvården uppgick till ca
428 000 kronor, vilket endast motsvarar 8,7 % av utgifterna. Sjukvårdsdelegationen
anser att principen att kostnaderna för barntandvården skola
med i stort sett lika delar fördelas på staten, å ena, samt landstingen och
kommunerna, å andra sidan, alltjämt hör upprätthållas. De anförda siffrorna
visa att härför erfordras en väsentlig höjning av det statliga driftbidraget.

Enligt gällande bestämmelser äger ungdom i åldern 16—19 år erhålla
25 % nedsättning av behandlingsavgift enligt folktandvårdstaxan under förutsättning
att de underkasta sig systematisk behandling. De kostnader
som härigenom uppkomma för det allmänna ha hittills fått bäras av huvudmännen
ensamma, eftersom statligt bidrag icke utgår till ungdomstandvården.
Sjukvårdsdelegationen anser emellertid att kostnaderna för
subventionering av tandvården för ungdomsklientelet böra fördelas efter
samma principer som kostnaderna för den avgiftsfria barntandvården och
förordar därför att statligt bidrag till dessa kostnader tillerkännas huvudmännen.
Därvid bör huvudman, som för ifrågavarande klientel beviljar
större nedsättning av behandlingsavgiften än den i författningen föreskrivna,
berättigas uppbära ett i motsvarande mån förhöjt statligt bidrag.

Driftbidraget till barntandvården uträknas för närvarande med ledning
av antalet under kalenderåret färdigbchandlade barn. Arbetet inom barntandvården
bedrives i huvudsak endast under skolornas läsår och det sy -

22

Statsutskottets utlåtande nr 158 år 1957

nes därför böra övervägas huruvida icke driftbidraget i stället bör anknytas
till folktandvårdens arbetsår, som i stort sett sammanfaller med skolåret.
Enligt delegationens mening skulle en sådan omläggning av »statsbidragsåret»
i vissa hänseenden medföra ett riktigare utfall vid statsbidragsbestämmelsernas
tillämpning.

Under åberopande av det anförda får sjukvårdsdelegationen kraftigt tillstyrka,
att den i motionerna föreslagna översynen av statsbidragsbestämmelserna
för folktandvården snarast kommer till stånd. Stockholm den 18
april 1957.

Å sjukvårdsdelegationens vägnar:
KNUT ANDERSON

C. B. Ericsson

571730 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag