Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

1

Nr 155

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning
huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med

tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag m. m.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herrar Eliasson i Stockholm och Munktell
väckt motion (II: 400) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning, huruvida ovillkorligt förbud bör gälla
för att med tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag, eller i andra
hand att förbudet hör gälla annat skiljemannauppdrag än såsom ordförande
eller att i vart fall samma förbud som nu gäller för häradshövdingar
och vattenrättsdomare måtte gälla jämväl för lagmän.

Till stöd för ifrågavarande yrkande anföres i motionen följande.

Enligt gällande bestämmelser får tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd
ej förenas med skiljemannauppdrag och tjänst såsom häradshövding
eller vattenrättsdomare ej förenas med sådant uppdrag annat än
såsom ordförande eller ensam skiljedomare.

Beträffande andra domare, även t. ex. lagmän i hovrätten, finns ingen
begränsning i nämnda hänseende.

1937 års domsagoutredning föreslog beträffande häradshövdingar en
mera vittgående inskränkning i rätten att inneha skiljemannauppdrag. Utredningen
ville införa ett ovillkorligt förhud att mottaga skiljemannauppdrag,
såvida det ej meddelas av offentlig myndighet. Härvid anfördes: »I
betraktande av häradshövdingarnas ställning i rättslivet ligger särskild
vikt uppå, att de äro oberoende i ekonomiskt hänseende. För att trygga
deras självständighet och förebygga varje misstanke om bristande oväld
synes lämpligt att i fråga om rätten att innehava privata uppdrag i princip
jämställa häradshövdingarna med justitieråd och regeringsråd. Det i 4 §
2 mom. civila avlöningsreglementet stadgade förbudet för dem som äro
underkastade reglementet att utan särskilt, beträffande högie tjänstemän
av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd, mottaga uppdrag såsom styrelseledamot
eller tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet
har huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller annat därmed jämförligt
uppdrag, bör alltså enligt domsagoutredningens uppfattning göras ovillkorligt
såvitt angår häradshövdingarna, så att Kungl. Maj :t icke skall
äga dispensera från förbudet. För justitieråd och regeringsråd gäller ett
dylikt ovillkorligt förhud med avseende å i huvudsak samma slags uppdrag
som angivas i avlöningsreglementet. För dem gäller ock ett ovillkorligt
förhud alt mottaga skiljemannauppdrag.» Departementschefen motsatte
sig eu så vittgående begränsning, varvid han hl. a. anförde: »För de

1—1553 57 Bikang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 155

2

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

av utredningen förordade bestämmelserna tala otvivelaktigt principiella
skäl av synnerlig styrka. Det är såsom utredningen framhållit av särskild
vikt, att en häradshövding är oberoende i ekonomiskt hänseende och att
anledningar till misstanke om bristande oväld undanröjas. Framhållas må
även, att de löneförmåner som enligt förslaget tillerkännas häradshövdingarna
i \iss man äro avvägda med hänsyn till att restriktioner av
ifrågavarande slag skola fastställas. Jag delar på grund härav utredningens
uppfattning, att ovillkorligt förbud bör stadgas för häradshövding att mottaga
sådana uppdrag som avses i 4 § 2 mom. civila avlöningsreglementet.
Aven i fråga om skiljemannauppdragen synas restriktioner vara på angivna
grunder motiverade. Härvidlag kan man emellertid icke underlåta
att taga hänsyn till den i yttrandena framförda invändningen, att ett förbud
på åtskilliga orter i landet kunde medföra olägenheter så till vida att
domarerfarenhet icke skulle stå till buds vid avgörandet av tvister enligt
skiljemannalagen och att skiljemannainstitutet härigenom skulle förlora
i värde. De svårigheter, som i vissa fall skulle uppstå att finna annan
lämplig skiljeman än en häradshövding, ha även föranlett utredningen att
från förbudet undantaga skiljemannauppdrag som meddelas av offentlig
ifiyftdighet. Med hänsyn till angivna förhållanden finner jag mig böra
förorda den jämkningen i förslaget, att ifrågavarande förbud icke heller
skall gälla enskilda uppdrag att vara ordförande i skiljenämnd eller ensam
skiljedomare.»

Skiljemannauppdrag såsom bisyssla synes olämpligt till all domarverksamhet.
Det är uppdrag som mer än många andra förbjudna extrauppdrag
kan medföra konflikter mellan privat- och tjänsteintressen. En sådan
bisyssla kan leda till alltför intim kontakt med domarens ämbetsutövning.

I extrema fall kan t. ex. en domare tänkas bliva ekonomiskt beroende av en
advokat som brukar förse domaren med skiljemannauppdrag. Även om
något sådant beroende icke föreligger kan enbart det förhållandet, att ena
parten i en rättegång brukar anlita domaren för skiljemannauppdrag, skapa
underlag för otrygghet hos motparten och kanske leda till påstående om
särskild välvilja från domarens sida till ena parten, vilket om än aldrig
så oriktigt kan skapa misstanke om bristande oväld. Även i andra avseenden
kan fara föreligga för att domarens uppdrag såsom skiljeman väves
samman med hans utövande av domarämbetet. Givet är, såsom departementschefen
papekat, att vid ovillkorligt förbud för domare att mottaga
skiljemannauppdrag vissa svårigheter att anskaffa lämpliga skiljemän
kunna uppkomma. I stor utsträckning torde emellertid andra därför lämpade
jurister kunna anlitas, t. ex. personer med domarerfarenhet som övergått
till annan tjänst, pensionerade domare, vetenskapsmän m. in. Ett
förbud av ovan angivet slag kanske också skulle medföra den olägenheten
att det i någon mån skulle avskära möjlighet för domare att skaffa sig
praktisk erfarenhet utanför sitt ämbetsområde. Ett vaktslående om principen
om domares absoluta oavhängighet måste emellertid anses så vitalt
att andra hänsyn måste vika.

Över ifragavarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, yttranden avgivits av justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och
statens lönenämnd, varjämte Sveriges akademikers centralorganisation begagnat
sig av erhållet tillfälle att avge yttrande över motionen.

Ifrågavarande yttranden framgår av Bilaga till detta utlåtande.

Statsutskottets utlåtande nr 155 dr 1957

3

Utskottet. I fråga om domares rätt att med sin tjänst förena skiljemannauppdrag
gäller, såsom av den i ärendet föreliggande redogörelsen
framgår, olika bestämmelser allt efter den kategori av domare som avses.
Sålunda gäller för justitieråd och regeringsråd ovillkorligt förbud att med
tjänsten förena skiljemannauppdrag. En mildare regel har införts för
häradshövdingar och vattenrättsdomare, vilka äger med tjänsten förena
uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd eller såsom ensam skiljedomare.
Slutligen gäller i fråga om andra domare än de nämnda — exempelvis
ledamöter i hovrätt — att de äger åtaga sig uppdrag som skiljedomare
utan begränsning, alltså även såsom av part utsedda skiljemän.

Beträffande den för justitieråd och regeringsråd gällande regeln har,
såsom i ärendet påvisats, riksdagen vid tre olika tillfällen haft att taga
ställning till frågan om en ändring av det nu gällande ovillkorliga förbudet.
Härvid skulle en uppmjukning av detsamma ske på det sättet att
den för häradshövdingar gällande regeln skulle tillämpas även för justitieråd
och regeringsråd. Förslagen härom har emellertid genomgående avvisats
av riksdagen.

Yrkandet i den föreliggande motionen går i motsatt riktning mot den
nyssnämnda. Med utgångspunkt från den i motionen uttalade uppfattningen
att »skiljemannauppdrag såsom bisyssla synes olämpligt till all
domarverksamhet» hemställes nämligen om utredning syftande till ovillkorligt
förbud för att med tjänst som domare förena skiljemannauppdrag
eller i vart fall till skärpning av nu gällande regler.

Utskottet har vid sin behandling av förevarande spörsmål fäst sig vid
att den nyssnämnda, i motionen uttalade generella uppfattningen om
olämpligheten av att förena domar tjänst med skiljemannauppdrag inte
vunnit stöd i de i ärendet avgivna remissyttrandena. Tvärtom går dessa
uttalanden i den riktningen att en dylik förening i viss utsträckning kan
vara till fördel både för rättskipningen och för den rättssökande allmänheten.
Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande bl. a. framhållit att
skiljemannainstitutet ökat i betydelse under senare år och att det ur
rättsvårdens synpunkt är av intresse att detta instituts ställning inte försvagas,
vilket kan bli fallet om det inte finns möjlighet att i erforderlig
utsträckning anlita erfarna och skickliga domare som skiljemän. Och i
yttrandet från en av hovrätterna uttalas uttryckligen att utestängande av
aktiva domare från skiljemannauppdrag onekligen skulle kunna bli till
viss skada för sådan rättsvård som normalt och till nytta äger rum annorledes
än inom ramen för den officiella rättskipningen. Utskottet vill härtill
för egen del foga att, enligt vad utskottet har sig bekant, det inom
näringslivet föreligger ett verkligt behov av att kunna för skiljemannauppdrag
anlita erfarna domare och att man där fäster stor vikt vid att
möjlighet härtill alltjämt förefinnes.

Vad angår den utgångspunkt för motionsyrkandet som bottnar i det i

4

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

och för sig oavvisliga kravet på domarnas från partsintressen helt oberoende
ställning, må det här vara tillfyllest att peka på ett uttalande från
en av hovrätterna, att denna inte kunnat finna att rådande förhållanden
varit ägnade att skapa ens någon misstanke om bristande oväld.

Den i motionen väckta frågan har även andra aspekter än de nu angivna.
En ganska utförlig belysning härav lämnas i de avgivna remissyttrandena,
och utskottet finner sig kunna inskränka sig till att hänvisa
till dessa.

Sammanfattningsvis vill utskottet ge uttryck åt den uppfattningen, att
vad i ärendet förekommit inte synts utskottet innefatta tillräckliga skäl
för att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära en utredning i enlighet
med det föreliggande motionsyrkandet. Utskottet hemställer fördenskull,
att motionen 11:400 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 8 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Ohlon, Gillström, fröken Andersson,
herrar Gustaf Andersson, Einar Persson, Sundelin, Erik Svedberg, Holmqvist,
Lodenius, Mossberger, Söderberg och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Staxäng, fröken Elmén, herrar Svensson i Alingsås,
Gustafsson i Stockholm, Widén, Blidfors, Almgren, Andreasson, fröken
Vinge, herrar Nelander och Gustafsson i Mem.

Statsutskottets utlåtande nr 155 är 1957

5

Bilaga

Yttranden i anledning av motion II: 400

Justitiekanslersämbetet (30Ai 1957)

I en den 30 juni 1953 inom justitiedepartementet upprättad promemoria
med förslag till skärpta bestämmelser om domares bisysslor, vilken promemoria
låg till grund för de år 1954 införda reglerna med förbud för domare
att idka advokat- och viss affärsverksamhet, anfördes, att föreskrifterna
om domares bisysslor i olika hänseenden lämnade rum för anmärkningar.
Det erinrades vidare om att de för olika kategorier av domare meddelade
särskilda bestämmelserna tillkommit vid skilda tidpunkter och icke syntes
grundade på enhetliga överväganden. Exempelvis torde det kunna sättas
i fråga — uttalades det — om den åtskillnad, som göres mellan domare i
olika befattningar, vore i sak motiverad.

De återgivna uttalandena synas ha avseende icke minst å reglerna om
domares rätt att med sin tjänst förena skiljemannauppdrag. Det nu gällande
förbudet för justitieråd och regeringsråd mot förening av tjänst med
dylikt uppdrag tillkom år 1926 och sjmes därefter ha bragts under riksdagens
prövning vid tre olika tillfällen, nämligen genom motioner åren 1946
och 1951 samt genom proposition år 1947, därvid syftet varit att ernå uppmjukning
i förbudet; i samtliga fall avvisades förslagen. Den för häradshövdingar
och vattenrättsdomare gällande mildare regeln infördes år 1943
i samband med omorganisationen av domsagoförvaltningen och torde därefter
icke ha varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. För övriga
domare finnas icke några motsvarande regler, och frågan om införande av
sådana bestämmelser för dem synes hittills icke ha varit uppe. Resultatet
är alltså, att för annan dömande personal vid häradsrätterna och vattendomstolarna
än häradshövdingar och vattenrättsdomare, liksom för hovrätternas
ledamöter samt för revisionssekreterare i fråga om rätten att vara
skiljedomare gälla huvudreglerna i 7 § Saar om förening av tjänst med
tjänstebefattning eller uppdrag. För lagfarna ledamöter av rådhusrätt gälla
liknande föreskrifter enligt 9 § 1 mom. kungörelsen den 31 oktober 1947
med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat. Detta innebär,
att samtliga nu nämnda domare som regel kunna utan tillstånd vara skiljedomare
(så framt skiljedomarskapet ej är att hänföra till tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag, något som blott synes kunna tänkas i
undantagsfall). Ej heller gäller någon begränsning i fråga om skiljedomarskapet
till ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljeman; dessa domare
kunna alltså vara av part utsedd skiljeman.

En ganska betydande oenhetlighet är följaktligen rådande på området
och åtskillnaden mellan de olika kategorierna av domare torde icke i allo
eller kanske ens väsentligen vara i och för sig sakligt motiverad. Detta förhållande
kan tydligen åberopas till stöd för ett krav på utredning rörande
vad som bör gälla i nu ifrågavarande hänseende för domare. En utredning
torde emellertid icke böra igångsättas enbart på grund av angivna förhållande.
Avgörande härför synes i första band böra vara, om olikheten i regleringen,
närmare bestämt rådande frihet för vissa domare all vara skiljemän,
medfört praktiska olägenheter av någon betydenhet.

6

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

Med den uppfattning motionärerna företräda skulle sådana olägenheter
till synes främst ha yppat sig på det sättet, att nämnda domare ställt sig i
större eller mindre beroende av rättssökande eller deras ombud genom att
från dem mottaga skiljemannauppdrag i alltför stor utsträckning eller i
varje fall förhållit sig så, att hos allmänheten föreställningen om ett dylikt
beroende uppkommit. Detta skulle i sin tur ha till följd, att domarna kunde
misstänkas för bristande oväld, särskilt i tvister som röra ifrågavarande
parter eller ombud. Med skäl torde emellertid kunna förväntas, att de
domare som åtaga sig skiljemannauppdrag äro noggranna med att undvika
ett dylikt beroende. Det vanliga lärer vara, att domare allenast fungera som
ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljeman, och då är icke allenast
den ena av parterna i en tvist domarens uppdragsgivare. Det förefaller ock
sannolikt, att om något missförhållande i berörda avseende verkligen skulle
föreligga, detta skulle så småningom bli bekant, åtminstone man och man
emellan. För justitiekanslersämbetet är emellertid ingenting härom känt.
Ämbetet är därför benäget hålla före, att några missförhållanden av antytt
slag icke blivit följden av nu rådande frihet för t. ex. lagmän och andra
hovrättsledainöter att vara skiljedomare. Om emellertid så likväl skulle
vara händelsen i enskilda fall, kan det ifrågasättas, om man ej bör försöka
ernå rättelse av yppade missförhållanden hellre än att sätta i gång en utredning
med ändamål att allmänt beskära nu rådande möjlighet att fritt
anlita vissa domare för skiljemannauppdrag. Lämpligheten av en dylik beskärning
torde nämligen vara diskutabel.

Det synes sålunda långt ifrån säkert, att en lösning av spörsmålet om
domares rätt att vara skiljemän bör sökas efter den linje motionärerna
tänkt sig, i första hand en utsträckning av de strängaste reglerna, d. v. s.
de för justitie- och regeringsråd gällande, att avse alla domare. Det borde,
vill det förefalla, icke vara otänkbart att i stället för förbud mot innehav av
skiljemannaskap eller begränsning i rätten därtill överväga en annan lösning,
innebärande kontrollanordningar i syfte att söka säkerställa, att
domare mottager skiljemannauppdrag endast i måttlig omfattning och blott
såsom ojävig skiljeman samt allenast där uppdraget i allo är förenligt med
hans ställning som domare. I så fall torde några sakliga invändningar icke
med fog kunna resas mot att ifrågavarande domare bibehållas vid rätten att
åtaga sig skiljemannauppdrag. Det må här ytterligare framhållas, att motionärernas
erinringar mot domares skiljemannaskap främst synas bygga på
att domaren anlitas för uppdraget av en part, medan enligt vad här anförts
domaren icke skulle äga vara annat än ordförande i skiljenämnd eller ensam
skiljeman.

Mot en skärpning av rådande förbud för domare att vara skiljemän och
till förmån för en lättnad av detta förbud kunna vissa skäl anföras. Det
torde sålunda vara till fördel för domarens ämbetsutövning, att denne någon
gång deltager i den form av rättsskipning som skiljemannainstitutet innebär.
Hans erfarenhet kan vidgas och han kan också ha nytta av att pröva
det större mått av frihet i dömandet som berörda institut medger. För en
rättssökande måste det vidare vara av stort värde att kunna anlita någon
av de bästa yrkesdomare som enligt hans mening stå till buds. Det synes
kunna ifrågasättas, om icke motionärerna underskattat de svårigheter att
anskaffa lämpliga skiljemän som skulle uppkomma, om ett generellt förbud
infördes för domare att mottaga dylika uppdrag. Skiljemannainstitutet
lärer snarast ha ökat i betydelse under de snart tio år som gått, sedan den

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

7

nya rättegångsbalken trädde i kraft. Sett ur rättsvårdens synpunkt är det
av intresse, att detta instituts ställning icke försvagas, vilket kan bli fallet,
om det icke finnes möjlighet att i erforderlig utsträckning anlita erfarna
och skickliga domare som skiljemän. Förtroendet till skiljemannainstitutet
som utväg att på ett betryggande sätt få civila tvister lösta skulle härigenom
så småningom kunna undergrävas.

Restriktioner för ämbetsmän i fråga om innehav av bisysslor äga nära
samband med deras löneförmåner. Vad angår häradshövdingar framhölls
detta uttryckligen vid tillkomsten år 1943 av det för dem gällande förbudet:
de föreslagna löneförmånerna förklarades vara i viss mån avvägda med
hänsyn till begränsningen i rätten att inneha bisysslor. En skärpning av
gällande bisyssleförbud innebär en försämring i lönehänseende, som följaktligen
kan väntas framkalla anspråk å kompensation; i samband därmed
kunna även andra frågor väckas. Det må här erinras om ett uttalande i den
förut omförmälda promemorian från justitiedepartementet år 1953. Efter
konstaterandet, att vissa anmärkningar kunna riktas mot regleringen av
domares bisysslor, anfördes det: »Även om anledning alltså icke saknas att
företaga en allmän översyn av bestämmelserna om domares bisysslor, torde
dock en sådan åtgärd lämpligen icke böra vidtagas i detta sammanhang. En
allmän översyn torde nämligen, med hänsyn till den mångfald delvis ömtåliga
avvägningsspörsmål som därvid måste aktualiseras, med nödvändighet
bliva tidsödande och torde för övrigt lätt nog leda över till en revision
även av bestämmelser, som gälla för andra kategorier av tjänstemän, något
som skulle ytterligare fördröja arbetet.» Slutligen synes kunna framhållas,
att den allt oftare iakttagna benägenheten hos statens befattningshavare att
lämna statstjänsten helt allmänt inbjuder till viss försiktighet i fråga om
införande av ökade begränsningar i befattningshavarnas rätt att använda
sin fritid efter gottfinnande. Det synes icke uteslutet, att med den rådande
tidsandan sådana begränsningar numera fördragas vida mindre än förr.

Med det anförda har justitiekansler sämbetet icke velat taga någon mera
bestämd ställning till frågan om rätt för domare att mottaga skiljemannauppdrag
utan allenast avsett att framhålla, att olika synpunkter kunna anläggas
på frågans lösning, och att en eventuell utredning icke bör bindas av
direktiv, åsyftande en skärpning av gällande regler i ämnet.

Sammanfattningsvis får justitiekanslersämbetet uttala, att några missförhållanden
av nu rådande frihet för vissa domare att vara skiljemän icke
äro ådagalagda eller med fog synas kunna antagas vara för handen, att till
följd därav något sakligt behov av en utredning i det av motionärerna angivna
syftet icke kan anses styrkt samt att, om det oaktat en utredning
finnes böra komma till stånd, denna enligt ämbetets mening bör vara förutsättningslös.

Svea hovrätt (25/''i 1957)

Frågan om tillåten verksamhet utom tjänsten har beträffande domare
vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas bedömande. På
senare tid har spörsmålet ingående dryftats i tvenne sammanhang, nämligen
vid den även av motionärerna berörda löneregleringen för häradshövdingarna
och därefter vid behandlingen 1953 av förslag till skärpta bestämmelser
om domares bisysslor. Då hovrätten genom si It yttrande i sistnämnda
ärende den 30 september 1953 givit uttryck för vissa allmänna syn -

8

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

punkter på hithörande problem, anser hovrätten sig böra bifoga avskrift av
detta yttrande.1

Vad särskilt angår domares verksamhet såsom skiljeman anser hovrätten
att mottagande av skiljemannauppdrag i sådan omfattning att utförandet
av uppdragen med fog kan betecknas såsom bisyssla i ordets egentliga
mening, d. v. s. en avsevärd verksamhet vid sidan av tjänsten, är ägnat att
väcka betänkligheter. Redan hänvisning till den speciella karaktären av
domarens kall är härvid belysande. Tjänsteutövningen ställer för övrigt så
stora krav att tid och krafter regelmässigt icke räcka till för någon mera
omfattande verksamhet vid sidan av tjänsten och vad därmed sammanhänger.
Såvitt angår de nu aktuella skiljemannauppdragen ligger det följaktligen
i sakens natur att utrymmet är begränsat; det behövs i själva
verket icke några föreskrifter för att säkra en ordning, enligt vilken sådana
uppdrag icke bli till hinder för tjänsten.

Av motionen har ej heller kunnat utläsas att denna grundats på farhågor
för att skiljemannauppdrag skulle inkräkta på tid för tjänsteutövningen.
Utredning har yrkats från mera principiellt betonade utgångspunkter, närmast
omtanke om domarnas från partsintressen helt oberoende ställning.
Enligt hovrättens mening kan icke tillräckligt starkt understrykas att
domargärningen bör utövas under sådana villkor att fullständig oväld är
garanterad; principen om domares absoluta oavhängighet bör strängt upprätthållas.
Därmed är dock icke givet att förbud eller begränsningar, på sätt
i motionen närmare utvecklas, skola vara erforderliga. Sådant beroende av
parter och advokater, varom i motionen talas, har hovrätten veterligen icke
försports och synes icke innebära någon fara redan i betraktande av den
jämförelsevis begränsade omfattning som uppdragen kunna få för den enskilde
domaren. Hovrätten har icke kunnat finna att rådande förhållanden
varit ägnade att skapa ens någon misstanke om bristande oväld.

Såsom i motionen angivits måste frågan bedömas även från andra synpunkter.
Utförande av skiljemannauppdrag ligger i linje med den vanliga
domarverksamheten, och alt utestänga aktiva domare från skiljemannauppdrag
skulle onekligen kunna bli till viss skada för sådan rättsvård som
normalt och till nytta äger rum annorledes än inom ramen för den officiella
rättsskipningen; för den rättssökande allmänheten torde det framstå såsom
en förmån att även inom denna del av rättsvården få anlita sådana personer,
för vilka hyses särskilt förtroende. Vidare är det för domarna själva,
såsom motionärerna medgivit, till olägenhet att avskära dem från att skaffa
sig praktisk erfarenhet utanför sitt ämbetsområde. Saken kan också uttryckas
så att utpräglad isolering icke bör eftersträvas; över huvud taget
lära öppna och rättrådiga kontakter med allmänheten, hållna inom behöriga
gränser, styrka förtroendet för rättsvårdens handhavare.

På det i motionen framförda förslaget kan anläggas ytterligare en synpunkt,
vilken hittills icke torde ha berörts i diskussionen. Det är numera
erkänt att varje i arbetslivet verksam medborgare har en viss fritid, över
vilken han bör få förfoga så långt möjligt efter eget skön. Även om denna
fritid är sparsammare utmätt och mera oregelbunden för domaren än för
andra, bör han endast på vägande skäl underkastas en bundenhet, från
vilken andra samhällsmedlemmar äro befriade. Skall så ske, inställer sig
också kravet på en viss kompensation. Därmed har hela problemet i ekono -

1 Här ej intaget.

Statsutskottets utlåtande nr 155 är 1957

9

miskt avseende dragits in under en än vidare synvinkel. Då motsvarande
frågor tidigare varit föremål för prövning, har man, med betonande av
domarnas ekonomiska oberoende, sökt avpassa löneförmånerna med hänsyn
tagen till pålagda restriktioner av ifrågavarande slag. Genom den försämring,
som reallönen sedermera undergått, ha förutsättningarna emellertid
rubbats för redan stadgade förbud och begränsningar. Från vad sålunda
förekommit bör skäligen icke bortses, när det gäller att överväga ytterligare
inskränkningar i handlingsfriheten. Oavsett det nu väckta förslaget har
hovrätten vid flera tillfällen haft anledning att påpeka att lönesättningen
för närvarande är otillfredsställande, särskilt vid jämförelse med förhållandena
inom den privata sektorn av arbetsmarknaden. Skola ytterligare förbud
eller begränsningar införas i motionens syfte, måste sådana åtgärder
rimligen förbindas med förbättrade löneförmåner åt därav berörda befattningshavare.

Sammanfattningsvis får hovrätten med stöd av det anförda framhålla att
det kan ifrågasättas huruvida den avvägning, som i motionen göres mellan
skälen för och emot åtgärder på området, utfaller på sätt av motionärerna
antagits. Snarare synes det hovrätten som om tillräckliga skäl icke blivit andragna
för bifall till motionen. Skola hithörande problem upptagas till förnyad
prövning, bör i varje fall enligt hovrättens mening den utredning, som
må anbefallas, inbegripa frågan om ekonomisk kompensation för de inskränkningar
som möjligen komma att beslutas. Uppmärksamheten synes
därvid böra riktas också på en viss omprövning av förut vidtagna åtgärder
i förevarande hänseende, åtminstone såvitt angår de ekonomiska verkningarna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (29/4 1 9 5 7 )

Såsom i olika sammanhang framhållits har skiljemannaförfarandet även
efter rättegångsreformens genomförande intagit en betydelsefull ställning
inom den svenska rättsvården. Ett stort antal affärstvister undandragas de
allmänna domstolarnas avgörande och hänskjutas i stället till skiljemän.
Den viktigaste anledningen härtill synes vara, att domstolsförfarandet icke
leder till den snabba lösning av tvistefrågorna, som man framför allt inom
näringslivet tillmäter den största vikt. De med domstolsförfarandet förenade
kostnaderna ha också — särskilt då ett mål fullföljes till högre instans
— stigit till sådan höjd, att ett skiljemannaförfarande därför i många fall
föredrages. En väsentlig förutsättning för att skiljemannaförfarandet icke
skall förlora i värde är, att tillgång finnes på lämpliga jurister som skiljemän.
Ur denna synpunkt skulle ett ovillkorligt förhud för domare att åtaga
sig skiljemannauppdrag med all säkerhet vara till avsevärd nackdel. Hovrätten
vill även understryka, alt det måste anses vara till gagn för rättskipningen,
om domarna berika sin erfarenhet genom verksamhet på andra
områden l. ex. som skiljemän.

Till stöd för ett generellt förhud för domare alt åtaga sig skiljemannauppdrag
ha motionärerna anfört, att eu domare i extrema fall kan tänkas
bliva ekonomiskt beroende av eu advokat, som brukar förse domaren med
skiljemannauppdrag och att — även om något sådant beroende icke föreligger
— enbart det förhållandet, att ena parten i eu rättegång brukar anlita
domaren för skiljemannauppdrag, kan skapa underlag för otrygghet hos

2—155357 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 saml. Nr 155

10

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

motparten och kanske leda till påstående om särskild välvilja från domarens
sida till ena parten, vilket om än aldrig så oriktigt kan skapa misstanke
om bristande oväld.

Givet är att principen om domarnas oberoende i ekonomiskt hänseende
och fullständiga opartiskhet är av vital betydelse och icke får trädas för när.
Någon risk för misstanke om bristande oväld synes hovrätten emellertid
uppenbarligen icke kunna uppkomma i fråga om samtliga skiljemannauppdrag
utan endast i de fall då en domare uppträder som partsvald skiljeman.
Anledning att stadga ett generellt förbud för domare att åtaga sig skiljemannauppdrag
föreligger därför icke. Möjligen kan övervägas ett förbud
avseende andra skiljemannauppdrag än såsom ordförande eller ensam
skiljedomare.

Anledning att låta lagmän intaga en särställning i fråga om skiljemannauppdragen
föreligger enligt hovrättens mening icke. Över huvud böra alla
domare behandlas lika i förevarande hänseende. Samma regler böra gälla
vare sig domaren tillhör högsta domstolen, hovrätt, häradsrätt eller rådhusrätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts finner hovrätten vissa skäl
tala för att en utredning angående rätten att med domarämbete förena
skiljemannauppdrag kommer till stånd.

Hovrätten för Netlre Norrland (18/4 1957)

Hovrätten ansluter sig oförbehållsamt till principen om domares absoluta
oavhängighet. Det är angeläget att icke ens skuggan av misstanke för partiskhet
faller över en domares ämbetsgärning.

Problemet om domares bisysslor bör emellertid ses ur flera synvinklar.
Domaren är, han som andra, ej mer än människa. Det är naturligt att han
har sina vänner och kanske också sina ovänner. Likaledes är det naturligt
att en domare liksom varje annan dugande samhällsmedlem önskar skaffa
sig en tillfredsställande levnadsstandard. Den enda egentliga möjlighet till
extrainkomster som en domare har är att han utnyttjar sina juridiska kunskaper
och sin domarerfarenhet. Detta kan ske genom att han åtar sig
skiljemannauppdrag och vissa andra uppdrag, där juridisk sakkunskap
erfordras. Berövas domaren denna möjlighet, blir han praktiskt taget helt
hänvisad att leva på sin lön. Häremot vore väl ej något att erinra under
förutsättning att lönen vore avpassad därefter. En domare borde alltså
redan i sin tjänst åtnjuta sådana avlöningsförmåner att han bleve ekonomiskt
oberoende.

Tyvärr är så för närvarande ej fallet. Domarenas löner äro reglerade
efter exakt samma normer som andra ämbetsmäns. De ha inordnats i vissa
lönefållor, gemensamma för alla slag av yrkeskategorier. Hänsyn till de särskilda
anspråk som måste ställas på domarena har härvid ej tagits. Sålunda
åtnjuta ledamöterna av landets högsta domstol liksom innehavaren av rikets
förnämsta domarämbete, presidenten i Svea hovrätt, lägre lön än ett flertal
generaldirektörer, ett hovrättsråd har ej högre lön än ett kansliråd, en hovrättspresident
i en landsortshovrätt har samma lön som generaldirektör i
lägsta lönegrad — och detta oavsett de extra utgifter som en högre chefsbefattning
i en landsortsstad ovillkorligen för med sig — för att blott taga
några exempel.

Den ekonomiska sidan av problemet är således tämligen klar. Bisysslornas
betydelse ur andra synpunkter är mera diskutabel. Den beror av för -

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

11

hållandena i det särskilda fallet. Skulle i mål eller ärende, som möter en
domare i hans ämbete, tilltron till hans oväld kunna ifrågasättas med anledning
av befattning som han tidigare haft med saken eller parterna, står
honom alltid den utvägen öppen att — liksom då på grund av personliga
vänskapsband eller dylikt hans opartiskhet skulle kunna dragas i tvivelsmål
— under åberopande av s. k. grannlagenhetsjäv avstå från att deltaga i
behandlingen av frågan. Vad särskilt skiljemannauppdragen beträffar äro
dessa långt ifrån alla gånger av beskaffenhet att behöva inge några betänkligheter.
De tveksamma fallen torde vara de där domaren anlitas som skiljeman
av person eller företag, som han i ämbetet har eller kan väntas få beröring
med. Frågan har för häradshövdingarnas och vattenrättsdomarnas
del lösts så, att de må åtaga sig skiljemannauppdrag endast som ordförande
eller ensam skiljedomare. Härigenom uteslutes att de så att säga betjäna
endast den ena parten. För justitieråd och regeringsråd gäller däremot absolut
förbud mot skiljemannauppdrag. Övriga domare åter ha rätt att åtaga
sig vilka sådana uppdrag som helst. Som skäl till att det för justitieråd och
regeringsråd stadgade förbudet ej utsträckts att omfatta även häradshövdingar
har, som i motionen erinrats, anförts att svårigheter att finna lämplig
skiljeman då i vissa fall skulle uppstå. Med nuvarande kommunikationer
torde detta skäl knappast väga särskilt tungt. Bärande motiv för någon åtskillnad
i förevarande hänseende mellan olika domare synes över huvud
taget ej kunna åberopas. Å andra sidan förefaller det som om rättssäkerheten
fullt tillgodosåges, om de för häradshövdingar och vattenrättsdomare
gällande bestämmelserna finge generell giltighet, d. v. s. utvidgades att avse
hela domarkåren. Då tvistande parter förena sig om gemensam skiljemän
eller då av parterna var för sig utsedda skiljemän enas om en tredje person
som ordförande, synes nämligen situationen för den sålunda utsedde vara
ganska likartad den, i vilken en domare vid en rättegång regelmässigt befinner
sig.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker hovrätten att eu utredning
i ämnet kommer till stånd. Utredningen bör lämpligen avse ej blott
rätten att med domarämbete förena skiljemannauppdrag utan befogenheten
för domare att åtaga sig bisysslor över huvud. I anslutning till vad hovrätten
ovan framhållit måste domarenas avlöningsförhållanden härvid jämväl
komma under omprövning.

Statens lönenämncl (25/4 1957)

Nämnden får erinra om att Kung]. Maj:t den 19 februari 1954 genom två
författningar (nr 27 och 28) utfärdat vissa skärpta bestämmelser om domares
bisysslor. Författningarna grunda sig på en inom justitiedepartementet
den 30 juni 1953 upprättad promemoria, över vilken lönenämnden avgav
utlåtande den 11 september 1953. 1 promemorian anfördes bl. a., att den där
förordade särregleringen borde genomföras i avbidan på en eventuell framtida
översyn av övriga dithörande bestämmelser berörande även andra
tjänstemannakategorier. Skiljemannauppdrag borde domare liksom ditintills
få åtaga sig, i den mån annat icke stadgats. I sitt utlåtande anförde
lönenämnden hl. a., att nämnden ifrågasatte, huruvida angelägenheten av
en särreglering vore så stor, att eu omarbetning av Saar i förevarande avseende
icke skulle kunna avvaktas.

Sedan nyssnämnda författningar utfärdats ha tillkallats vissa sakkunniga
för att inom civildepartementet verkställa översyn av de statliga

12

Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1957

avlöningsförfattningarna (löneförfattningsberedningen). Avlöningsförfattningarna
innehålla bl. a. vissa bestämmelser om förbud mot eller särskilt
medgivande för statliga domare och andra tjänstemän att inneha vissa
tjänstebefattningar och uppdrag.

En ytterligare inskränkning av domares rätt att inneha bisysslor bör enligt
nämndens mening icke utan starka skäl genomföras innan resultaten av
löneförfattningsberedningens arbete föreligga. Lönenämnden ifrågasätter,
huruvida de av motionärerna framförda skälen för en ytterligare inskränkning
äro tillräckligt starka för att motväga dels de betänkligheter, som motionärerna
själva angivit, dels olägenheterna av en ytterligare särreglering
innan översynen av avlöningsreglementena verkställts.

Sveriges akademikers centralorganisation SACO (2/s 1957)

Skiljemannaförfarandet har vunnit mycket stor spridning i affärskretsar
som ett snabbt och billigt sätt att avgöra en tvist. Skiljemannaförfarandet
har också andra fördelar. Sålunda underlättas ett hänsynstagande till de
speciella förhållandena i en viss bransch. Vidare kan offentlighet undvikas
och medverkan av sakkunniga underlättas.

För allmänheten måste det vara synnerligen värdefullt att fritt få välja
skiljemän. Vid förbud för domare skulle kretsen av lämpliga personer högst
avsevärt beskäras till men för skiljemannaförfarandet. Det är emellertid
inte endast sa, att samhället behöver domarna som skiljemän. Domarna har
även behov av att hålla kontakt med skiljemannainstitutionen; särskilt i
den mån vissa typer av frågor mera systematiskt kommer att undandragas
domstolarnas avgöranden är det av vikt att domarna får tillfälle att följa
utvecklingen på detta område. Om domarkåren skulle helt isoleras från
skiljemannainstitutionen skulle detta sålunda vara till nackdel inte bara
för skiljemannaförfarandet utan även för domstolarna.

Anlitandet av domare som ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljedomare
kan enligt SACO:s mening inte innebära något intrång i den oväld,
som en domare förväntas besitta. Förutsättningen för att båda parter skall
kunna enas om ordförande eller ensam skiljedomare är nämligen att denna
icke kan befaras företräda något partsintresse. Att som skiljeman avgöra
tvister är likartat med en domares tjänsteutövning, och den domare, som
fortsättningsvis vill ha möjlighet att bli anlitad, har själv intresse av att ej
komma i något beroendeförhållande till part.

Även i sådana fall, där aktiva domare är engagerade som partsrepresentanter,
anser SACO farhågorna om beroendeställning överdrivna. Emellertid
kan oberättigade misstankar från allmänhetens sida mot domarens oväld
i sin tjänsteutövning verka menligt på kårens anseende. SACO vill därför
icke motsätta sig en utredning i vad den avser domares deltagande som
partsrepresentant i skiljeförfarande.

Sthlm 1057. K. L. Beckmans Boktr.