Statsutskottets utlåtande nr 1A9 år 1957

Nr 149

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ersättning till
värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under
militär fälltjänstövning.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Engkvist m. fl. väckt motion (II: 379)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta om ersättning till R. B. O. Ljunggren
för den skada han åsamkats under militär fälttjänstövning med det
belopp riksdagen kan finna skäligt med hänsyn till skadans omfattning.

Till stöd för ifrågavarande förslag anförs i motionen följande.

Vid en militär fälttjänstövning den 10 november 1951 skadades värnpliktige
776-6-49 Ljunggren så svårt att hans vänstra öga måste bortopereras
den 28 december samma år. Enligt för oss tillgängliga uppgifter inträffade
olyckan vid stridsövning i förband när Ljunggren avlossade ett skott med
sin kulsprutepistol, varvid tydligen en hylssprängning eller annan verkan
av avlossandet av skottet medförde skadan å ögat. Ljunggren forslades omedelbart
till lasarettet i Karlshamn och därifrån samma dag till Kristianstads
lässrctt

En tid efter att ögat bortopererats utprovades en protes och den 21 januari
1952 utskrevs Ljunggren från lasarettet i Kristianstad. Ljunggren har
senare begärt ersättning för sina kostnader för protes, utprovning av sådan
samt resekostnader för detta. Då Ljunggren tjänstgör som folkskollärare
har byte av protes ansetts böra ske relativt ofta. Till viss del har han erhållit
ersättning för nämnda utgifter. Ljunggren har även vänt sig till försvarets
civilförvaltning med begäran om ersättning med 20 000 kronor och
viss livränta för den skada han lidit genom förlusten av sitt ena öga. Försvarets
civilförvaltning har emellertid den 18 januari 1955 meddelat att
strikt ersättningsskyldighet för kronan ej föreligger, då det anses att varken
fel eller försummelse ligger befälet till last eller att vapnet varit behäftat
med materialfel, varför Ljunggrens ersättningskrav avvisas.

Vi kan ej dela denna ämbetsverkets uppfattning. Skadan inträffade under
fälttjänstövning varunder vapnet ej fungerade och Ljunggren anmälde
detta utan att han fick order, som kunde fria honom från att fortsätta honom
tilldelad övningsuppgift. Skadan tillkom således under omständigheter,
som enligt vår mening direkt pekar på olyckshändelse. Det måste anses
felaktigt att värnpliktig personal, som deltager i beordrade stridsövningar,
ej tillerkännes någon ersättning för skada, som vid sådant tillfälle
åsamkas den.

över förevarande motion bär, efter därom i Vederbörlig ordning gjord
framställning, försvarets civilförvaltning avgivit utlåtande av den lydelse
härvid fogade Bilaga utvisar.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har försvarets
civilförvaltning numera inte velat avvisa tanken på att — med hänsyn till

6 Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

de speciella omständigheterna kring det olycksfall, som drabbat Ljunggren
under hans militärtjänstgöring — förlikningsvis hålla honom skadeslös genom
att tillerkänna honom en lämpligt avvägd engångsersättning. För egen
del finner utskottet goda skäl tala till förmån för en dylik lösning. Emellertid
är utskottet inte berett att på grundval av den föreliggande motionen
framlägga något konkret förslag utan förordar, att det lägges i Kungl. Maj :ts
hand att taga frågan under prövning. I fråga om storleken av den engångsersättning
som skäligen bör tillkomma Ljunggren, förefaller en avvägning
i enlighet med de av försvarets skaderegleringsnämnd angivna grunderna
ligga nära till hands.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 379, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 153.

Statsutskottets utlåtande nr 1^9 år 1957

7

Bilaga

Till riksdagens statsutskott

Sedan Kungl. Maj :t den 18 februari 1957 anbefallt försvarets civilförvaltning
att till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över en inom
riksdagens andra kammare av herr Engkvist in. fl. väckt motion.(II: 379)
angående ersättning till värnpliktige 776-6-49 Rune Bengt Olof Ljunggren,
får ämbetsverket anföra följande.

Under fullgörande av sin första värnpliktstjänstgöring vid Kungl. Norra
Skånska infanteriregementet deltog Ljunggren i en den 7 november 1951 påbörjad
fälttjänstövning i Blekinge. På morgonen den 10 november 1951
skadades Ljunggren i vänstra ögat under eldgivning med lös ammunition
med honom tilldelad kulsprutepistol. Omständigheterna få anses giva vid
handen att hylssprängning inträffat och att skadorna uppkommit härigenom.

Frågan om ersättning skall utgå i ett skadefall som det förevarande är
att bedöma dels med utgångspunkt från föreskrifterna i kungl. förordningen
den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, dels ock i den mån så påkallas av framställt ersättningsyrkande
enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Frågor om ersättning enligt inilitärersättningsförordningen prövas i första
hand av riksförsäkringsanstalten. Denna ersättningsform står i vissa hänseenden
försäkringsinstitutet nära. Sålunda utgår ersättning för skada i
följd av olycksfall under militärtjänstgöring i praktiskt taget alla fall. Enligt
militärersättningsförordningen skall således ersättning utgå, där icke övervägande
skäl tala mot att orsakssammanhang föreligger mellan olycksfallet
och skadan. Å andra sidan är ersättningen som sådan enligt denna förordning
underkastad åtskilliga legala begränsningar. Sjukpenning och livränta äro
med avseende å beräkningen bundna efter fastställda normer och maximerade.
Ersättning för sveda och värk samt för lyte och framtida men kan ej utgå
enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen.

För Ljunggrens del har ersättningsfrågans prövning hos riksförsäkringsanstalten
och i kungl. försäkringsrådet lett till att han dels gottgjorts med
vissa belopp för läkarintyg, läkarbehandling och resor för erhållande av sådan,
medicin samt ögonproteser med tillhopa 345 kronor 40 öre, dels ock
förklarats berättigad "till livränta från och med den 9 mars 1952 under sin
återstående livstid med 1 200 kronor för år. Vid livräntans beräkning har
skadan ansetts medföra en nedsättning av arbetsförmågan med 25 procent.
Jämlikt 9 § militärersättningsförordningen har Ljunggrens årliga arbetsförtjänst
beräknats uppgå till 7 200 kronor, varav jämlikt 6 § i förordningen
två tredjedelar tagits i betraktande. Med hänsyn till den omständigheten att
Ljunggren i sin tjänst som ordinarie folkskollärare uppbär oavkortad lön
har emellertid med föranledande av föreskriften i 11 § militärersättningsförordningen
förordnats, att den Ljunggren jämlikt sagda förordning tillerkända
livräntan icke skulle utbetalas till Ljunggren utan avräkning av
densamma ske å motsvarande del av Ljunggrens lön. Riksförsäkringsanstalten
har prövat livräntefrågan i beslut den 17 april 1952 och den 25 juni 1952.
Efter besvär av Ljunggren över sistnämnda beslut har försäkringsrådet meddelat
utslag den 11 februari 1954.

Om eu skadelidande icke finner sig till fullo gottgjord genom den ersättning,
som utgår enligt militärersätlningstörordningen, bär han möjlighet att
av kronan begära ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Här -

8

Statsutskottets utlåtande nr U9 år 1957

vid får emellertid fordras, att den ersättningssökande kan ådagalägga omständigheter,
som rättsligen grunda skadeståndsskyldighet för kronan, ävensom
visa, att orsakssammanhang föreligger mellan olyckan och den påstådda
skadan. Därest dessa förutsättningar föreligga, är den skadade berättigad
till full ersättning för samtliga skador, som kunna styrkas. Sålunda utgår
ersättning för inkomstbortfall utan någon maximering. Den skadade är berättigad
till gottgörelse för sveda och värk samt för lyte och framtida men.
Avdrag skall emellertid i princip ske med de ersättningar som kunna hava
utgått på grund av föreskrifterna i militärersättningsförordningen. Därest
vid en administrativ prövning av framställt ersättningsanspråk detta skulle
avvisas eller ej helt bifallas, har den ersättningssökande givetvis möjlighet
att vid domstol föra skadeståndstalan mot kronan och därvid yrka åläggande
för kronan att utgiva ersättning.

Med den utgång frågan om Ljunggrens rätt att uppbära ersättning enligt
militärersättningsförordningen erhållit, har det givetvis varit ett starkt intresse
för honom att få till stånd en prövning av frågan, om kronan med
hänsyn till omständigheterna vore rättsligen pliktig att utgiva skadestånd.

Genom advokaten Thorsten Persson i Kristianstad har Ljunggren i framställning
till försvarets civilförvaltning hemställt om ett principiellt uttalande
i frågan, huruvida kronan vore beredd att utgiva ersättning. Ljunggren
bär i anslutning härtill beretts tillfälle att närmare precisera sina ersättningsanspråk.
I en den 20 mars 1952 dagtecknad skrivelse har Ljunggren
angivit sina ersättningsyrkanden. Visst utredningsmaterial har därefter
hit införskaffats, varjämte vissa förhandlingar i Kristianstad ägt rum
mellan kronan, företrädd av undertecknad Hedberg, samt Ljunggren och
Persson, i samband varmed vissa upplysningar inhämtades av militär personal
vid I 6. Med hänsyn till att den i civilförvaltningen anhängiga ersättningsfrågan
var i väsentlig mån avhängig av utgången av frågan om ersättning
enligt militärersättningsförordningen samt i sistnämnda ärende åberopat
utredningsmaterial avvaktades försäkringsrådets utslag. Den 10 maj
1954 överlämnade dåvarande advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning
handlingarna till kungl. arméförvaltningens tygavdelning, som enligt då
gällande föreskrifter hade att pröva ersättningsfrågan. I en samtidigt till
tygavdelningen avgiven VPM har advokatfiskalen på närmare angivna skäl
avstyrkt bifall till Ljunggrens ersättningsanspråk. Promemorian bilägges i avskrift
(bilaga 1). Med hänsyn till den föreliggande tveksamheten i fråga om
den principiella ersättningsskyldigheten yttrade sig emellertid advokatfiskalen
i sagda VPM också om de särskilda ersättningsposterna var för sig. Tygavdelningen
remitterade den 25 maj 1954 ärendet till försvarets skaderegleringsnämnd
för yttrande, därvid tygavdelningen förklarade sig i princip biträda
advokatfiskalens förslag men ifrågasatte, om ej av billighetsskäl viss
ersättning borde utgå i förevarande fall. Sedan skaderegleringsnämnden vid
handläggningen av ärendet tillkallat en särskild ledamot, ombudsmannen
hos Försäkringsaktiebolaget Fvlgia Knut Norström, avgav nämnden den 30
december 1954 yttrande till försvarets civilförvaltning, som enligt gällande
arbetsordning från och med den 1 juli 1954 hade att handlägga ersättningsfrågor
av denna art. Nämnden tillstyrkte viss ersättning. Tre av de vid ärendets
behandling i skaderegleringsnämnden närvarande läto till protokollet
anteckna skiljaktig mening. Avskrifter av skaderegleringsnämndens yttrande
samt dess protokoll den 30 december 1954 bifogas (bilaga 2 och 3).

Ärendet töredrogs den 18 januari 1955 i försvarets civilförvaltning. Med
beaktande i huvudsak av de synpunkter, som anförts av advokatfiskalen hos
ämbetsverket i ovannämnda VPM den 10 maj 1954 och som kommit till uttryck
i den inom skaderegleringsnämnden yppade skiljaktiga meningen,

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

9

fann ämbetsverket rättslig grund för att kronan vore ersättningsskyldig ej
föreligga och avvisade Ljunggrens krav. Avskrift av beslutet bifogas (bilaga
4).

Sammanfattningsvis vill ämbetsverket anföra följande. Såsom framgår av
ämbetsverkets beslut torde man för en kronan åvilande rättslig ersättningsskyldighet
få förutsätta, att antingen s. k. strikt ersättningsskyldighet,
d. v. s. ersättningsskyldighet oberoende av vållande, eller fel eller försummelse
från befälets sida eller materielfel föreligger.

Strikt ersättningsskyldighet kan antingen vara föreskriven i lag (exempelvis
bilansvarighetslagen) eller enligt utbildad rättspraxis anses föreligga
beträffande viss grupp av skadefall. Härvid avses närmast skada uppkommen
i samband med utövande av s. k. farlig verksamhet. Såvitt man kan
finna av rättsvetenskaplig doktrin och domstolspraxis torde begreppet farlig
verksamhet, i den mån det förekommer inom skadeståndsrätten, avse
endast fall av exceptionell natur och synnerligen hög farlighetsgrad (omfattande
sprängningsarbeten, skjutning i vissa fall med artilleriammunition av
brandfarlig art o. d.). Enligt vad ämbetsverket kunnat finna hava domstolarna
icke varit benägna att grunda ersättningsskyldighet på »farlig verksamhet»,
då fråga varit om övningsskjutning med handeldvapen eller över
huvud taget med ordinär ammunition.

Någon vårdslöshet eller försummelse från befälets sida har icke visats
föreligga. Befälet har saknat anledning att före ifrågavarande övning antaga,
att Ljunggrens vapen ej fungerat i vederbörlig ordning. Då Ljunggren före
olyckan anmält för sin plutonchef, att kulsprutepistolen klickat, har denne
icke haft skäl förutsätta annat än att det var fråga om ett eldavbrott i vapnet
av en typ, som enligt uppgift är mycket vanlig. Ehuru detta icke låtit
sig klart fastställa, synes plutonchefen hava uppmanat Ljunggren att icke
vidare skjuta med vapnet.

Frågan om materielfel förelegat har föranlett en speciell undersökning av
vapnet genom arméns kontrollofficer vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Enligt
dennes utlåtande den 10 december 1951 har något vapenfel ej förefunnits.
Vid skjutning med ammunition ur just det parti, som användes vid
olyckstillfället, har någon funktionsstörning ej inträffat. Såvitt av inhämtade"
upplysningar framgår, visar erfarenheten, att frekvensen av tillbud till
olyckor av denna art är till ytterlighet obetydlig. Rättsligt sett torde omständigheterna
i förevarande fall vara sådana, att man icke kan tala om materielfel
av beskaffenhet att grunda ersättningsskyldighet för kronan.

Ämbetsverket är fortfarande av den uppfattningen, att någon rättslig ersättningsgrund
icke kan åberopas mot kronan. Med hänsyn till omständigheterna
och särskilt med beaktande av vad som förekommit vid förhandlingar
med Ljunggren och hans juridiska biträde har ämbetsverket förutsatt,
att Ljunggren skulle vid domstol påkalla prövning av ersättningsfrågan.
Ljunggren har emellertid ej avhörts i sådant hänseende.

Då frågan om ersättning till Ljunggren av billighetsskäl uppkommit genom
ovannämnda motion, finner sig ämbetsverket, med hänsyn till de olika meningar,
som yppats under ärendets handläggning, icke böra avstyrka, att
Ljunggren beredes viss ersättning, förslagsvis enligt de av skaderegleringsnämnden
i yttrande den 90 december 1954 angivna grunderna.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade Lundberg
och Hedberg, den sistnämnde föredragande, samt tt byråchefen Ohlsson.

Stockholm den 20 februari 1957

RAGNAR LUNDBERG

Magnus Hedberg

M. Leczinskij

10

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

Bilaga 1

VPM

Till kungl. arméförvaltningens tygavdelning överlämnas härmed handlingarna
angående folkskolläraren vpl 776-6-49 Rune Ljunggrens anspråk å
ersättning för en den 10 november 1951 under fälttjänstövning i Blekinge
inträffad olyckshändelse, varigenom Ljunggrens vänstra öga så svårt skadats,
att det måst enucleeras.

Ljunggren har yrkat ersättning med 10 000 kronor för sveda och värk,
10 000 kronor för lyte samt en årlig livränta om 25 procent av en årsinkomst
av 10 000 kronor. Han har förbehållit sig att framdeles yrka ersättning för
framtida men.

För bedömningen av frågan, om den medicinska skadans art samt om graden
av Ljunggrens invaliditet har det varit av intresse att avvakta det slutliga
avgörandet av frågan om Ljunggrens rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Denna fråga har avgjorts av riksförsäkringsanstalten
den 25 juni 1952 och av kungl. försäkringsrådet efter besvär av Ljunggren
genom utslag den 11 februari 1954. Det medicinska utredningsmaterial,
som tillhandahållits av Ljunggren och som införskaffats från I 6, är ganska
knapphändigt. Fylligare material i nämnda hänseende har efterhand blivit
tillgängligt i riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets akt, som emellertid
icke kunnat ställas till advokatfiskalskontorets förfogande förrän i
mars 1954, efter det försäkringsrådet meddelat sitt utslag.

Den föreliggande utredningen ger vid handen, att Ljunggren vid olyckstillfället
med en med lösskjutningsanordning försedd kulsprutepistol m/45
avfyrat ett löst skott, som klickat. Då Ljunggren därefter gjort mekanismspänning
hade en hel patron, alltså ej blott hylsan, kastats ut. Vid därpå följande
avfyring hade hylssprängning inträffat, varvid en metallflisa inträngt
i Ljunggrens vänstra öga. Skadan hade under behandlingen fått sådan
utveckling, att ögat måst den 20 december 1951 bortopereras.

Såvitt handlingarna utvisa synes Ljunggren icke hava gjort sig skyldig
till någon försummelse. Det är att märka, att olyckan inträffat under ett
stridsmoment under fälttjänstövningarna. Det har uppgivits, att då någon
tid före fälttjänstövningarna lösskjutningsanordningarna till kulsprutepistolerna
utdelats på kompaniet och genomgång skett av handhavandet av desamma,
Ljunggren åtnjutit tjänstledighet. Till följd av denna omständighet
har han efter återkomsten till kompaniet endast genom sina kamrater bland
de värnpliktiga fått del av vad som förekommit vid genomgången. Denna
torde, enligt vad som inhämtats av Ljunggrens dåvarande kompanichef
kaptenen Sjögren, vara riktig. Såväl Sjögren som plutonchefen sergeanten
Gassne hava förklarat, att eldavbrott vore synnerligen vanliga vid skjutning
med lös ammunition med kulsprutepistol. Sergeant Gassne har med
anledning av vad som antecknats i kompanichefens rapport den 14 november
1951 förklarat, att han icke före olyckstillfället givit Ljunggren order att
på grund av tidigare eldavbrott avbryta skjutningen med kulsprutepistolen.

Såvitt utredningen ger vid handen kan fel eller försummelse icke läggas
befälet till last. öö

Kvar står frågan, huruvida något materielfel förelegat med avseende å
vapnet eller ammunitionen. Arméns kontrollofficer vid gevärsfaktoriet i Eskilstuna,
dit vapnet och kvarvarande del av den vid tillfället begagnade ammunitionen
översänts, har gjort en undersökning och i utlåtande "till tygav -

Statsutskottets utlåtande nr H9 år 1957

11

delningens vapenbyrå den 10 december 1951 yttrat: »Orsaken till sprängningen
har ej kunnat fastställas, men något vapenfel föreligger ej.»

Underhand har från vapenbyrån inhämtats, alt möjlighet finnes att en
patron till följd av stukning av patronen eller av magasinets övre del kan
hava icke helt införts i patronläget. Förekomsten av smuts eller främmande
mindre föremål i patronläget kan också medföra, alt patronen icke helt införes
i läget. Om patronen icke får rätt ställning i patronläget erhåller hylsan
icke vid avfyringen stöd av patronlägets vägg, vilket kan medföra hylssprängning.
Kulsprutepistolens konstruktion är icke sådan, att mekanismen
låses för det fall patronen ej helt införts i patronläget. I de flesta fall, där
hylssprängning förekommer, pläga de sprängda delarna av hylsan kastas
rakt åt sidan, varför någon olycka som i nu förevarande fall icke inträffar.
I undantagsfall kunna emellertid hylsdelarna slungas bakåt. — Visserligen
är frekvensen av sådana fel beträffande ammunition eller magasin, som
ovan angivits såsom tänkbar orsak till en hylssprängning, mycket liten men
med hänsyn till det stora antal skott som årligen avlossas med kulsprutepistol
inom krigsmakten får man räkna med ett visst antal fall av hylssprängning
på grund av fel (genom stukning e. d.) å ammunition eller magasin.

Vid bedömningen av förevarande fall måste man till en början beakta, att
den omständigheten, att Ljunggrens skada uppkommit i samband med handhavandet
av militär materiel under fullgörande av militärtjänstgöring, icke
i och för sig kan medföra ersättningsskyldighet för kronan. Någon strikt skadeståndsskyldighet
av sådan art gäller icke enligt lag eller rättspraxis. För
att kronan skall kunna anses rättsligen skyldig att utgiva skadestånd torde
fordras antingen att fel eller försummelse visats föreligga från befälets sida
med avseende å Ljunggrens utbildning eller beträffande ledandet av övningen
eller att materialfel konstaterats, ävensom att orsakssammanhang kan
visas föreligga mellan sådan omständighet, å ena, samt uppkomsten av
Ljunggrens skada, å andra sidan. Vad först angår frågan om Ljunggrens utbildning
kan möjligen från hans sida åberopas, att han till följd av sin
tjänstledighet icke hibragts erforderliga instruktioner om skjutning med
kulsprutepistol med därå anbragt lösskjutningsanordning genom vederbörligt
befäl. Någon detaljerad utredning rörande omständigheterna på denna
punkt föreligger ej. I vart fall finnes intet som tyder på, att denna omständighet
medverkat till att hylssprängningen inträffat. Såsom förut anmärkts
utvisar utredningen icke att fel eller försummelse legat befälet till last med
avseende å ledningen av ifrågavarande övningsmoment. Verkställd undersökning
av vapnet synes giva klart belägg för att detta icke varit behäftat
med materialfel. Vad som underhand inhämtats från vapenbyrån rörande
tänkbara orsaker till sprängningen utgör enligt min mening icke tillräcklig
grund för antagande att fel å ammunition eller magasin orsakat olyckan.

Under sådana förhållanden kan jag ej finna annat än att Ljunggrens skada
förorsakats genom ren olyckshändelse. Det kan givetvis, då någon vårdslöshet
från Ljunggrens sida icke synes föreligga, ur olika synpunkter diskuteras,
om Ljunggren eller kronan skall bära de ekonomiska följderna för
Ljunggren av en till sin orsak outredd skadeverkan från ett under militärtjänst
använt vapen. Någon rättslig grund för att kronan skall vara ersättningsskyldig
föreligger enligt min mening icke. Under sådana förhållanden
finner jag mig böra avstyrka bifall till Ljunggrens ersättningsanspråk.

Beträffande skäligheten i och för sig av de av Ljunggren yrkade beloppen
vill jag i detta sammanhang anmärka

1 ) För sveda och värk synes ett belopp av 2 (HM) kronor i och för sig vara
skälig ersättning. Härvid har beaktats, alt Ljunggren under tiden från olyc -

12

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

kan till dagen för bortopererandet av vänstra ögat undergått en plågsam behandling
med en fortgående försämring och viss risk för synen å andra ögat.

2) Ljunggren har förbehållit sig att framdeles yrka ersättning för framtida
men. Hans yrkande om ersättning för lyte synes sålunda enbart avse de
estetiska olägenheterna med ögats ersättande av protes och de omedelbara
fysiska obehagen härav. Ljunggren synes skäligen böra anses gottgjord härför
med 1 500 kronor.

3) Då Ljunggren sedan utryckningen från militärtjänsten den 8 mars
1952 varit ordinarie folkskollärare och icke fått vidkännas reducering i löneförmåner
på grund av ifrågavarande skada, synes laga grund för erhållande
av livränta från kronan ej föreligga. Mot Ljunggrens angivna inkomst
av 10 000 kronor för år samt en invaliditet av 25 procent, den senare beräknad
efter riksförsäkringsanstaltens bedömning, är i och för sig icke någon
erinran att göra. Domstolarnas avgöranden i den principiella frågan om livränta
vid medicinskt konstaterad invaliditet skall utgå, då den skadade behålles
vid normal inkomst, äro icke entydiga. Jag anser därför att livränteyrkandet
under alla förhållanden bör avvisas.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslår jag att Ljunggrens krav
avvisas.

Med hänsyn till ärendets beskaffenhet torde försvarets skaderegleringsnämnds
yttrande böra inhämtas före tygavdelningens avgörande.

Riksförsäkringsanstaltens hit såsom lån översända handlingar torde, efter
det tygavdelningen meddelat sitt beslut, återställas till riksförsäkringsanstalten.

Stockholm den 10 maj 1954

CURT NILSSON

Magnus Hedberg

Bilaga 2

Yttrande

Av handlingarna framgår, att olyckan inträffade under fälttjänstövning
den 10 november 1951 i samband med eldgivning med lös ammunition till
kulsprutepistol m/45, samt att skadan orsakats av att ett splitter från en
patronhylsa trängt in i Ljunggrens vänstra öga, som till följd av skadorna
måst avlägsnas vid operation och ersättas med en ögonprotes.

Utredningen får anses visa, att olyckan ej kan tillskrivas vårdslöshet eller
försummelse av vare sig Ljunggren själv eller den personal, under vars befäl
övningen ägde rum.

Det av Ljunggren begagnade vapnet och rester av den sprängda patronhylsan
har besiktigats av arméns kontrollofficer vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna,
som i utlåtande den 10 december 1951 förklarat att av de insända
hylsresterna framginge, att patronen vid hylssprängningen ej varit helt införd
i hylsläget. Enligt utlåtandet kunde detta i sin tur bero på antingen att
patronen under inmatningsförloppet kommit i bänd eller att något främmande
föremål hindrat patronens införande. Av märkena på den tillvaratagna
sprängda hylsan kunde emellertid någon bestämd uppfattning om
händelseförloppet icke erhållas.

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

13

Vidare har tygavdelningens vapenbyrå uppgivit att det förhållandet, att
en patron icke helt införes i läget, kan bero på stukning av patronen eller
av magasinets övre del eller förekomsten av smuts eller främmande mindre
föremål i patronläget, samt att kulsprutepistolens konstruktion icke är sådan
att mekanismen låses för det fall att patronen ej helt införes i patronläget.
Enligt vapenbyrån får man räkna med ett visst antal fall av hylssprängning
av nyss angivna orsaker -— låt vara att frekvensen av sådana fel är
mycket liten med hänsyn till det stora antal skott, som lossas årligen med
kulsprutepistol inom krigsmakten.

Även om det ej varit möjligt att vinna full klarhet om orsaken till olyckan
får det ändå anses i hög grad sannolikt att densamma har sin grund i kulsprutepistolens
konstruktion — främst den omständigheten att mekanismen
ej låses, då patronen icke helt införts i patronläget. Med hänsyn härtill och
till de omständigheter i övrigt, under vilka olyckan inträffade, synes det
riktigt att kronan utger visst skadestånd till Ljunggren utöver den ersättning,
som Ljunggren uppbär jämlikt militärersättningsförordningen.

Vid övervägande av ersättningens storlek synes följande förhållanden
böra beaktas. Ljunggrens skada medför enligt medicinska grunder nedsättning
av arbetsförmågan med tjugofem procent och hans genomsnittliga arbetsinkomst
kan beräknas till 10 000 kronor om året. Skadeståndet för nedsatt
arbetsförmåga skulle enligt dessa grunder komma att motsvara en livränta
av 2 500 kronor om året. Emellertid medför invaliditeten ej någon
minskning i Ljunggrens avlöningsförmåner i hans ordinarie befattning såsom
folkskollärare. Under sådana förhållanden bör den enligt medicinska
grunder beräknade livräntan bli föremål för jämkning till ungefär hälften
eller till 1 250 kronor om året. Vid den tidpunkt, då läkarbehandlingen var
avslutad, eller omkring den 1 februari 1952, utgjorde kapitalvärdet av en livränta
å sistnämnda belopp efter en räntefot av 5 % i runt tal 20 000 kronor.

Skadeståndet för framtida men och lyte kan med ledning av rättspraxis
uppskattas till 4 000 kronor.

Med hänsyn till den starka psykiska påfrestning, som risken för fullständig
blindhet inneburit, bör skadeståndet för sveda och värk trots den korta
sjukdomstiden uppskattas till omkring 2 000 kronor.

Enligt här redovisade grunder skulle ett skäligt skadestånd utbetalat i
form av engångsbelopp utgöra i runt tal 26 000 kronor.

Med hänsyn till den i någon mån bristfälliga bevisningen måste utgången
av en rättegång rörande Ljunggrens ersättningsanspråk anses som oviss.

På grund av det anförda och då det som ovan nämnts synes riktigt att
kronan utger visst skadestånd till Ljunggren hemställer nämnden att Ljunggren
förlikningsvis erbjudes som skadestånd i ett för allt ett engångsbelopp
av 10 000 kronor, mot avstående av vidare skadeståndsanspråk i anledning
av skadan mot kronan. Stockholm den 30 december 1954.

Enligt försvarets skaderegleringsnämnds uppdrag:

MAGNUS HEDBERG

14

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

Bilaga 3

Protokoll, fört vid sammanträde med försvarets skaderegleringsnämnd
den 30 december 1954.

Närvarande: Revisionssekreteraren öhman, ordförande, assessorn Lännergren,
hovrättsrådet Petrén, assessorn Jonzon samt, vid handläggningen av
det under § 1 antecknade ärendet, ombudsmannen hos Försäkringsaktiebolaget
Fylgia Knut Norström.

§ 1.

Föredrogs det i nämndens protokoll den den 22 december 1954 senast antecknade
ärendet angående ersättning till folkskolläraren vpl 776-6-49 Rune
Ljunggren, Lidnäs, i anledning av skada, som tillfogats honom under militärtjänstgöring
den 10 november 1951.

Ordföranden och ombudsmannen Norström förenade sig om ett utlåtande,
vars innehall framgår av nämndens i ärendet avgivna yttrande.

Hovrättsrådet Petrén yttrade: »I likhet med advokatfiskalen hos FCF finner
jag strikt skadeståndsskyldighet för kronan ej föreligga beträffande den
Ljunggren åsamkade skadan samt att det ej kan anses vare sig att fel eller
försummelse ligger befälet till last eller att vapnet varit behäftat med materialfel.
Däremot synes vapnets konstruktion vara sådan, att även om patronen
ej helt införts i patronläget — t. ex. till följd av att ett främmande föremål
inkommit i patronläget eller att patronhylsan varit stukad — avfyring
kan ske och i sådant fall viss risk finnes för hylssprängning. Tillförlitlig utredning
om att nu ifrågavarande skada är att hänföra till angivna förhållande
föreligger ej. I vart fall måste enligt min mening risken för att skada
skall uppkomma på grund av vapnets nyss nämnda konstruktion vara så
ringa, att skadeståndsskyldighet för kronan icke kan grundas därå. Jag anser
därför, i likhet med advokatfiskalen, att rättslig grund för att kronan
är ersättningsskyldig ej föreligger.»

Assessorerna Lännergren och Jonzon förklarade, att de anslöto sig till den
av Petrén uttalade meningen.

Nämndens yttrande i ärendet skulle avfattas i enlighet med ordförandens
och Norströms mening.

Vid protokollet:
Magnus Hedberg

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1957

15

Bilaga 4

Advokaten Thorsten Persson,
Lilla Torget,

Kristianstad.

Försvarets civilförvaltning har denna dag efter hörande av försvarets skaderegleringsnämnd
till prövning upptagit frågan angående ersättning till
folkskolläraren vpl 776-6-49 Rune Ljunggren i anledning av en den 10 november
1951 under fälttjänstövning i Blekinge inträffad olyckshändelse,
varigenom Ljunggrens vänstra öga så svårt skadats, att det måst enucleeras.

Då strikt ersättningsskyldighet för kronan ej föreligger beträffande den
Ljunggren åsamkade skadan samt det ej kan anses att vare sig fel eller försummelse
ligger befälet till last eller att vapnet varit behäftat med materialfel,
finner ämbetsverket, att rättslig grund för att kronan är ersättningsskyldig
ej föreligger. Ämbetsverket avvisar därför Ljunggrens krav. Stockholm
den 18 januari 1955.

RAGNAR LUNDBERG

Magnus Hedberg

S. Hagendahl