Nr U2—1H

Statsutskottets utlåtande nr 142 år 1957

1

Nr 142

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nga
riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni
1953 (nr VI5) om eftergift i vissa fall av belopp, vilka
lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

(1 :a avd.)

I propositionen nr 165 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den 29
mars 1957, föreslagit riksdagen godtaga de av departementschefen förordade
nya riktlinjerna för tillämpningen av riksdagens år 1952 givna bemyndigande
för Kungl. Maj :t att eftergiva belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd
av utlandsmyndighet.

Genom eftergiftskungörelsen öppnades en tidigare icke föreliggande möjlighet
att utifrån sociala synpunkter medgiva eftergift av belopp, vilka utgivits
som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen 1952:209 skall
prövningen av huruvida eftergift bör meddelas ske med ledning av den
praxis, som utbildats i fattigvårdsärenden.

Sedan 1918 års fattigvårdslag numera ersatts av 1956 års socialhjälpslag,
finner departementschefen i likhet med utrikesdepartementets understödsnämnd
och samtliga remissinstanser angeläget att riktlinjerna för tillämpningen
av eftergiftskungörelsen bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens
principer. Ett genomförande av dessa principer på det område,
varom nu är fråga, innebär tydligen att frågan om eftergift av lämnat biståndsbelopp
skall avgöras efter samma grunder som, därest mottagaren vid
liden för hjälpbehovet befunnit sig i Sverige, skulle ha gällt för prövningen
av huruvida återbetalningsskyldighet för lämnad socialhjälp skulle ha förelegat.
Vissa förtydliganden och modifikationer torde emellertid här bliva
erforderliga.

Det må till en början erinras om att enligt 12 § socialhjälpslagen de grundläggande
förutsättningarna för socialhjälp utan återbetalningsskyldighet är,
ä ena sidan att den hjälpsökande är minderårig, d. v. s. under 16 år, eller
på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller
själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller av hälsoskäl bör helt
eller delvis avhålla sig från arbete, samt å andra sidan alt han saknar medel
och alt hans behov icke tillgodoses på annat sätt. Vad angår frånvaron av
egna medel kan, såsom understödsnämnden framhållit, en svensk medborgare,
som befinner sig i utlandet, ofta sakna medel på vistelseorten men

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 142—144

2 Statsutskottets utlåtande nr 142 år 1957

besitta sådana i Sverige eller på annan utländsk ort. Vid prövningen av
huruvida eftergift skall medges av biståndsbelopp, som under sådana förhållanden
lämnats av svensk utlandsmyndighet, bör uppenbarligen, i överensstämmelse
med vad understödsnämnden anfört, tagas i beaktande vederborandes
inkomstförhållanden och tillgångar på annan ort än den utländska
vistelseorten.

I fråga om minderårig föreligger enligt 13 och 33 §§ socialhjälpslagen
i princip frihet från ersättningsskyldighet även beträffande socialhjälp, som
den minderårige uppburit utan att förutsättningarna i 12 § varit för handen.
Någon anledning att införa eu motsvarande ordning även inom området för
eftergiftskungörelsen synes departementschefen icke föreligga. En minderårig,
som har egna medel, bör sålunda icke befrias från skyldigheten att
återbetala biståndsbelopp, som lämnats honom av utlandsmyndighet. Såsom
praktiskt betydelsefullare bör emellertid i detta sammanhang framhållas att
enligt socialhjälpslagen återbetalningsskyldighet för socialhjälp, som lämnats
minderårig enligt 12 §, åligger dennes föräldrar enligt 36 § och att
lagens tillkomst följaktligen icke kan föranleda någon rubbning av hittills%
arande praxis, som innebär att en motsvarande återbetalningsskyldighet
göres gällande gentemot minderårigs föräldrar beträffande honom av utlandsmyndighet
lämnade biståndsbelopp.

Beträffande hjälpformerna föreskriver 12 § socialhjälpslagen att den nödställde
skall erhålla socialhjälp till livsuppehälle och till den vård, som finnes
erforderlig. I likhet med understödsnämnden finner departementschefen
anledning understryka att vid tillämpningen av eftergiftskungörelsen ekonomiskt
bistånd för resa till hemorten blir att jämställa med hjälp till livsuppehälle
eller sjukvård.

Att märka är vidare att enligt 33 § socialhjälpslagen den som uppburit
socialhjälp enligt 12 § blir ersättningsskyldig under vissa förutsättningar
hänförliga till hans personliga uppförande. Ersättningsskyldighet inträder
sålunda bl. a. för den som varit berättigad att för den tid socialhjälpen
utgått uppbära särskild social förmån, vilken emellertid indragits eller
minskats av den anledningen att han lämnat oriktig uppgift eller eljest
brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån. I anslutning
till den tankegång, som här kommit till uttryck, finner departementschefen
att eftergift av biståndsbelopp, som lämnats av svensk utlandsmyndighet,
icke bör ifrågakomma, när det förhållandet att mottagaren befann
sig i en nödsituation utomlands framstår såsom väsentligen självförvållat.
Den som utan att besitta tillräckliga medel för sitt uppehälle beger sig till
eu utländsk ort, där han icke kan räkna med att kunna försörja sig, bör sålunda
icke kunna paräkna alt utan återbetalningsskyldighet bliva understödd
och eventuellt återsänd till hemlandet av svensk utlandsmyndighet,
även om hans belägenhet på den utländska orten skulle svara mot beskrivningen
i 12 § socialhjälpslagen.

I de fall då ekonomiskt bistånd lämnats nödställda emigranter, kan det
ofta antagas, att de ej lieller ha några tillgångar i Sverige. Sådant bistånd

Statsutskottets utlåtande nr H2 år 1957

3

skulle därför, därest förutom medellöshet övriga förutsättningar för socialhjälp
enligt 12 § socialhjälpslagen förelåge, kunna sägas motsvara sådan
socialhjälp. Det skulle följaktligen kunna ifrågasättas huruvida icke även
histåndsbelopp av detta slag borde automatiskt eftergivas. Emigranterna
får likväl i allmänhet icke anses ha samma anknytning till Sverige som
andra svenska medborgare och bör därför icke obetingat kunna göra anspråk
på de sociala förmåner, som tillkommer dessa. Frågan om beviljande
av eftergift av histåndsbelopp, som lämnats emigrant, bör sålunda kunna
bedömas med hänsynstagande jämväl till eventuell senare förbättring i dennes
ekonomiska villkor. Departementschefen anser därför, att de nu föreslagna
nya riktlinjerna vid kungörelsens tillämpande ej bör gälla emigranter.

I likhet med understödsnämnden finner departementschefen att de nya
riktlinjerna för tillämpningen av eftergiftskungörelsen bör gälla biståndsbelopp
lämnade från och med den 1 januari 1957. I vad gäller före sagda
tidpunkt lämnat bistånd, bör hittillsvarande praxis följas.

Även beträffande biståndsbelopp, som lämnas av utlandsmyndighet efter
den 1 januari 1957 utan att den hjälpbehövandes belägenhet motsvarar vad
som anges i 12 § socialhjälpslagen, bör tydligen såsom hittills finnas möjlighet
till eftergift. Det är här att märka att 37 § socialhjälpslagen tillerkänner
socialnämnd befogenhet att meddela eftergift från ersättningsskyldighet
för sådan socialhjälp, beträffande vilken i princip består ersättningsskyldighet.
Motsvarande befogenhet finner departementschefen alltjämt böra
tillkomma understödsnämnden beträffande biståndsbelopp varom nyss sagts.
Vid prövningen av frågor av detta slag bör nämnden tydligen eftersträva
överensstämmelse med praxis beträffande handläggningen av motsvarande
ärenden enligt socialhjälpslagen, på samma sätt som enligt de nuvarande
riktlinjerna för nämndens verksamhet hittills skett i förhållande till fattigvårdsärendena.

Beträffande därefter den tid inom vilken krav på återbetalning av biståndsbelopp
skall göras gällande må till en början framhållas att den
ersättningsskyldighet det här gäller icke är underkastad någon annan preskription
än den allmänna tioårspreskriptionen. Att i form av riktlinjer
för understödsnämndens verksamhet införa en kortare preskriptionstid för
det slag av fordringar varom nu är fråga synes icke låta sig göra. I den
mån fordringarna icke gått att indriva, erfordras följaktligen särskilda beslut
om eftergift för att bringa dem ur världen före tioårsperiodens utgång.
Av understödsnämndens förslag framgår att av de bistånd som lämnades
under åren 1954 och 1955 70 å 80 procent återbetalades före den 1 januari
1957. Härav framgår alt större delen av biståndsbeloppen har kunnat indrivas
på kortare lid än tre år. För att undvika tidsödande och arbetskrävande
försök att indriva de ej återbetalda fordringarna bör nämnden beträffande
dessa utan närmare undersökning ha möjlighet att meddela beslut
om eftergift. Sådant beslut synes departementschefen i allmänhet höra meddelas,
därest ej inom tre år från det gäldenären nåtts av krav på återhetal -

4 Statsutskottets utlåtande nr H2 år 1957

ning fordran kunnat indrivas helt eller delvis. Denna befogenhet för nämnden
torde enligt sakens natur böra utsträckas att omfatta även biståndsbelopp
lämnade före den 1 januari 1957.

Understödsnämnden har föreslagit att eftergift av biståndsbelopp lämnade
for sjukvårdsutgifter utomlands före år 1956 skulle kunna medgivas efter
de grunder, enligt vilka sådana utgifter numera ersättes jämlikt kungörelsen
den 3 juni 1955 angående sjukhjälp utom riket enligt lagen om allmän
sjukförsäkring. Statskontoret har, med hänsyn till att detta skulle innebära
en retroaktiv tillämpning endast för en begränsad grupp av medborgare
av sjukförsäkringsbestämmelserna, avstyrkt förslaget. Departementschefen
finner i likhet med statskontoret att det skulle vara betänkligt
att införa en sådan ordning. Nämndens förslag i denna del anser departementschefen
sig därför icke kunna tillstyrka.

Statskontoret har vidare icke kunnat finna bärande skäl hava förebragts
för understödsnamndens förslag att isolering genom främmande myndigheter
skulle utgöra grund för eftergift av biståndsbelopp. Även om departementschefen
anser statskontorets synpunkter beaktansvärda, finner han likväl
de av nämnden anförda humanitära skälen för förslaget böra tillerkännas
större tyngd och förordar följaktligen att nämnden bör äga jämväl besluta
om eftergift av biståndsbelopp, lämnade till svenska medborgare med
verksamhet anknuten till hemlandet vilka blivit isolerade genom ingripande
av främmande myndigheter.

Utskottet. Sedan 1918 års fattigvårdslag ersatts av 1956 års socialhjälpslag
synes det utskottet i likhet med departementschefen påkallat, att riktlinjerna
för tillämpningen av 1953 års kungörelse om eftergift i vissa fall
av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet,
bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens principer. Vid sin granskning
av de av departementschefen härutinnan föreslagna kompletteringarna
av ifrågavarande riktlinjer har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må godtaga av departementschefen i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för den 29
mars 1957 förordade nya riktlinjerna för tillämpningen av
riksdagens år 1952 givna bemyndigande för Kungl. Maj :t
att eftergiva belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd
av utlandsmyndighet.

Stockholm den 5 november 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 144.