Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
1
flr 38
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 219 i första kammaren av herr
Sundin m. fl. samt nr 222 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam utredning
av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att förslag
till provisoriska bestämmelser i syfte att uppnå lindring för ekonomiskt
svaga kommuner kan föreläggas redan 1958 års riksdag i enlighet
med vad i motionen har anförts».
Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till motionen I: 219.
Huvuddragen av gällande lagstiftning
Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering utgives olika
slag av folkpensionsförmåner. En del av dessa är till storleken beroende av
pensionstagarens inkomst och förmögenhetsförhållanden och plägar därför
betecknas såsom inkomstprövade förmåner. Dessa förmåner är för närvarande
tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg.
De icke inkomstprövade förmånerna är allmän ålderspension,
grundpension, blindtillägg och vårdtillägg.
Enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar
med barn utgives bidrag till vissa änkor och änklingar. Bidraget utgår med
belopp motsvarande änkepensionen enligt lagen om folkpensionering och
är alltså en inkomstprövad förmån.
Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn utgår enligt lagen
därom den 26 juli 1947 (nr 530). Även dessa bidrag är inkomstprövade.
Allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension, hustrutillägg samt
bidrag till änkor och änklingar med barn är indexreglerade. Dessa förmå
1
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 38
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
ner är därjämte förhöjda med s. k. standardtillägg, som utgår enligt lagen
den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m. I den mån
index- och standardtillägg utgår å en inkomstprövad förmån är även dessa
tillägg inkomstprövade.
Samtliga de förmåner, som här angivits, utbetalas av pensionsstyrelsen
och plägar anses ingå i folkpensioneringen i vidsträckt mening.
Fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen mellan staten och
kommunerna regleras främst genom lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om
kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Lagen har
ändrats genom lagar den 2 juni 1950 (nr 266), den 13 april 1951 (nr 159),
den 6 juni 1952 (nr 397) och den 2 april 1954 (nr 135). I lagen den 1 juni
1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m. stadgas att 1947 års lag
(nr 398) i tillämpliga delar skall gälla även beträffande pensionshöjningarna
(de s. k. standardtilläggen).
Rörande kommunernas andel i kostnaderna för bidragen till änkor och
änklingar med barn enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) gäller enligt
nämnda lag, i den lydelse lagen erhållit genom lag den 6 juni 1952 (nr 398),
att vad i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
stadgas om änkepension jämte indextillägg och kommunalt bostadstillägg
därå skall gälla i tillämpliga delar. Även i fråga om standardtilläggen
till dessa bidrag gäller vad ovan sagts.
Kommunernas bidrag till kostnaderna för särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn regleras genom 19 § lagen den 26 juli 1947 (nr
530) om sådana bidrag.
De regler som nu gäller beträffande kommunernas bidragsskyldighet till
folkpensionsändamål kan sammanfattas sålunda:
1. Kommunbidrag beräknas å tilläggspensioner, änkepensioner, hustrutillägg,
änke- och änklingsbidrag samt index- och standardtillägg å dessa
förmåner ävensom å vårdtillägg. Vidare beräknas kommunbidrag å kommunala
bostadstillägg och å särskilda barnbidrag.
2. Kommunbidraget utgör, utom å de kommunala bostadstilläggen, för
varje kalenderår 3/20 % för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen
av kostnaden för de förmåner av förevarande slag som under året
utbetalats till pensionsberättigade, som är mantalsskrivna i kommunen. Bidraget
utgör dock högst 60 % av denna kostnad. I fråga om särskilda barnbidrag
är bestämmelsen om mantalsskrivning ersatt med viss särskild föreskrift,
och är kommunbidraget maximerat till 50 % av kostnaden. Beträffande
de kommunala bostadstilläggen är bidragsandelen 1/5 % för varje
fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen. Även för detta bidrag gäller
ett maximum vid 60 %. Emellertid får bidraget inte understiga 25 %
av kostnaden för de kommunala bostadstilläggen i kommunen.
Kommunbidraget utgör sålunda i princip 1,5 % för varje skattekrona per
invånare. Beträffande det kommunala bostadstillägget är det dock 2 %.
Intill 1954 års ingång, från och med vilken tid kommunala bostadstillägg
kan utgivas enligt statsmakternas år 1952 fattade beslut därom, kunde tolk
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
pensionsförmåner samt änke- och änklingsbidrag vara förenade med dels
statliga bostadstillägg, till vilka kommunerna hade att bidraga efter samma
grunder som alltjämt gäller för tilläggspensioner in. fl. förmåner, och dels
särskilda bostadstillägg. De särskilda bostadstilläggen utbetalades av pensionsstyrelsen
tillsammans med folkpensionen i övrigt men påfördes vederbörande
kommun till hela sitt belopp vid kommunbidragens beräkning. Kommunbidraget
till andra inkomstprövade pensionsförmåner än det särskilda
bostadstillägget var intill år 1954 maximerat till 50 % av förmånernas belopp.
På grund av att kostnaden för det särskilda bostadstillägget helt åvilade
vederbörande kommun kom dock det sammanlagda bidraget till de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna att i vissa kommuner överstiga nämnda
procentsats.
Frågans tidigare behandling
Den proposition, nr 222 år 1947, varigenom förslaget till lag om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen förelädes riksdagen,
behandlades av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande
nr 39 år 1957. Utskottet anförde därvid bl. a.
Den i propositionen föreslagna bidragsskalan innebär, att varje kommuns
bidrag skall utgå efter en procentsats, som erbålles genom att multiplicera
antalet skattekronor per invånare i kommunen med 1,5. — — — Enligt
beräkningar i propositionen kommer, om procenttalet per skattekrona bestämmes
till 1,5, kommunbidragens totalbelopp vid ett medelskatteunderlag
per invånare i riket av 18 skattekronor att uppgå till cirka 66 miljoner kronor.
Dessa beräkningar grunda sig på den uppskattning av kostnaderna för
folkpensioneringen som verkställts i 1946 års proposition i ämnet. Medelskatteunderlaget
per invånare i riket utgjorde enligt 1946 års taxeringar
17,5 skattekronor. I folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag
hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor, och riksdagen utgick
ifrån att den fördelning av kostnaderna som föreslagits i propositionen
i huvudsak borde bibehållas. Den föreslagna bidragsprocenten synes därför
i nuvarande läge vara väl avvägd. I den mån medelskatteunderlaget per
invånare i riket stiger avsevärt över 18 skattekronor, måste emellertid en
sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan kommunerna
och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara definitivt.
Vid 1954 års riksdag väcktes motioner med begäran om utredning rörande
fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen mellan staten och
kommunerna. Motionerna behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott
i utlåtande nr 1 år 1955. I anslutning till i motionerna framlagda
sifferuppgifter, kompletterade med av utskottet införskaffat material, konstaterade
utskottet beträffande kostnadsfördelningen all eu viss förskjutning
till kommunernas nackdel ägt rum och för det dåvarande alltjämt ägde rum.
Delta gällde oavsett om kommunbidragen sattes i relation till de inkomstprövade
pensionsförmånerna eller till de totala folkpensionskostnaderna.
Enligt utskottets mening vore det emellertid icke riktigt att vid bedömande
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
av kostnadsfördelningsfrågan endast se till kommunernas utgifter för folkpensionsändamål.
Genom folkpensionernas successiva höjning hade mycket
betydande utgifter för fattigvårdsändamål, som eljest skulle ha fallit på
kommunerna, blivit inbesparade. Vidare kunde kommunernas utgifter för
andra sociala ändamål än folkpensioneringen förväntas bli påverkade i sänkande
riktning av den allmänna sjukförsäkringen. Samtliga för kommunernas
ekonomi i detta avseende betydelefulla omständigheter borde därför belysas
genom eu allsidig utredning, varvid särskild uppmärksamhet borde
ägnas frågan rörande skiljaktigheter i fråga om kostnadsbelastningen för
folkpensionsändamål de olika kommunerna emellan. Utskottet påpekade
även, att det av andra lagutskottet år 1947 gjorda uttalandet, att en sänkning
av talet 1,5 måste ske i den mån medelskatteunderlaget per invånare i
liket stege avsevärt över 18 kronor, om den avsedda fördelningen mellan
kommunerna och staten skulle bibehållas, hade gjorts under förhållanden
som avsevärt skilde sig från de då föreliggande. Uttalandet kunde därför icke
utan vidare anses ha tillämplighet i dåvarande läge.
Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening till känna vad
utskottet anfört (rdskr nr 399). Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.
Frågan om fördelningen av kostnaderna för folkpensioneringen mellan
stat och kommun har även behandlats i remissyttranden av skattelindringsnämnden
och Svenska landskommunernas förbund till statsutskottet vid
1956 års riksdag över motioner om en effektiv kommunal skatteutjämning.
Ur de berörda yttrandena, vilka som bilagor fogats vid statsutskottets utlåtande
i ämnet, nr 212 år 1956, må här återgivas följande avsnitt.
Skattelindring snämnden
----De totala kostnaderna för inkomstprövade folkpensioner har stigit
under perioden 1948—1954 från 191 till 421 milj. kr. Vid periodens början
var kommunernas andel 1/3, alltså hälften så stor som statens andel, 2/3,
men vid dess slut hade kommunernas andel stigit, så att den var lika stor som
statens. I totalsiffror mätt steg kostnaden för kommunernas del från 64 till
210 milj. kr. alltså till mer än tredubbla beloppet. För staten steg siffran
från 127 till 211 milj. kr., eller med 2/3. Den tyngst vägande förändringen
är emellertid tillkomsten av de kommunala bostadstilläggen, om vilka
kommunerna nödgades besluta utan vetskap om den nivå, till vilken folkpensionen
skulle höjas. För kommunerna utgjorde bidragen till dessa bostadstillägg
1954 ungefär lika stort belopp som bidragen till pensionerna
och indextilläggen, eller 105 milj. kr. Denna kostnadsökning kan möjligen
sägas ha av statsmakterna pålagts kommunerna med öppna ögon. Sannolikt
torde kostnaderna dock ha blivit mer tyngande än man då räknade
med, särskilt för kommuner med svagt skatteunderlag.
Den kostnadsförskjutning, som kommunerna kan anses ha särskilda anspråk
på all få tillrättad, avser andelen av kostnaderna för de behovsprövade
folkpensionerna exklusive bostadstilläggen. Då folkpensionsreformen
trädde i kraft, 1948, var kommunandelen för tilläggspensionerna 33,5 % och
statens andel 66,5 %. År 1954 hade nämnda andelar till följd av penningvärdeförsämringen
förskjutits till 44,8 och 55,2 %. Om den kommunala
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
5
andelen varit oförändrad skulle kommunbidragen stannat vid 79 milj. kr.,
eller ett 27 milj. kr. lägre belopp än det faktiskt utbetalta. Även om sistnämnda
siffra icke ter sig särskilt liög, bör erinras om att den är en netloökningssiffra
för samtliga kommuner och att därunder döljer sig en omfördelning
kommunerna inbördes, så att de bäst ställda kommunerna fått
den minsta ökningen. Detta följer rent matematiskt av bidragsregeln, enligt
vilken kommunandelen utgör 1,5 % för varje skattekrona per invånare,
dock högst 60 % av kostnaden för tilläggspensionerna (före 1954 högst
50 %). Allteftersom skatteunderlaget, mätt i kronor, stigit genom inflationen,
har alltså det procentuella bidrag, som kommunerna haft att betala,
stigit, medan statens andel i motsvarande mån sjunkit; undantag har utgjort
de välställda kommuner, som redan träffats av maximiregeln och vilkas
bidragsprocent alltså varit oförändrad.
Trycket av folkpensioneringskostnaderna bär jämväl lett till en skärpning
i olikheterna i skattetryck. Nämndens undersökning har givit vid
handen, att i Norrbotten kommunernas totala bidrag till folkpensioneringskostnaderna
för år 1955 i regel uppgått till 4 å 5 gånger — i ett fall t. o. m.
6 gånger — det belopp, som utgick år 1948. Även om kommunernas skatteunderlag
sedan sistnämnda år ökat i hastig takt, har likväl en betydande
relativ ökning av kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna inträffat.
För fyra kommuner i länet är bidragsbeloppen så stora, att de nu
motsvarar eu utdebitering på mer än 2 kronor per skattekrona. För ett flertal
kommuner uppgår enbart ökningen till mer än 1 krona. Som motsats
härtill må nämnas kommunbidragen i kommuner med bättre skatteunderlag.
I Malmöhus län är ökningen från 1948 till 1955 också betydande, men det
totala kommunbidraget stannar likväl i regel mellan 50 och 70 öre för skattekrona
och det är sällsynt att kostnaden uppgår till 1 krona för skattekrona.
Av siffrorna för de enskilda kommunerna belyses, att den starkaste ökningsfaktorn
regelmässigt har varit tillkomsten av bostadstilläggen. Städerna
med sina bättre skatteunderlag utvisar i regel de minsta kostnadsökningarna.
Det förekommer stundom, att städernas bidrag per skattekrona
varit lägre 1955 än 1948, trots tillkomsten av de kommunala bostadstillläggen!
Såsom
framgår av siffermaterialet har nämnden för de olika kommunerna
även beräknat hur mycket lägre kommunbidragen skulle ha varit, om
1948 års avvägning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bibehållits.
Utgångspunkten har därvid varit, att medelskatteunderlaget per invånare
för rikets samtliga kommuner under respektive år skulle ge samma
bidragsprocent som medelskatteunderlaget år 1948. Sistnämnda medelskatteunderlag
per invånare var 22,70 och bidragsprocenten var då 1,5 %
av antalet skattekronor per invånare. År 1955 hade medelskatteunderlaget
nominellt stigit till 38,40 skattekronor per invånare, och då borde med
nämnda utgångspunkt bidragsprocenten i motsvarande mån ha reducerats,
eller till 0,887 % i stället för 1,5 %.
Utan att gå in på enskildheter konstaterar nämnden, att de undersökta
kommunerna i allmänhet gått miste om avsevärda belopp genom den av inkomstutvecklingen
framkallade förskjutningen i kostnadsfördelningen mellan
stal och kommun. Även mätt i ören per skattekrona är den för de svagast
ställda kommunerna icke obetydlig. De belopp, som kommunerna år
1955 betalat i bidrag utöver vad som skulle ha inbetalats vid en oförändrad
avvägning, motsvarar för de kommuner, som erhållit skattelindringsbidrag
i Norrbotten, i genomsnitt 25 öre per skattekrona. Om skattelindringsbidrag
icke utgått, skulle ökningen ha blivit icke mindre än 36 öre
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
per skattekrona. För övriga kommuner i länet motsvarar den ökade nettokostnaden
i genomsnitt 13 öre per skattekrona. I denna grupp av kommuner
ingår några, som har mycket gott skatteunderlag och därmed också
betalar maximal bidragsprocent. Nettokostnadsökningen för dessa sistnämnda
kommuner stannar vid 6 öre per skattekrona. För kommunerna i Malmöhus
län rör sig motsvarande kostnadsökningar merendels mellan 5 och 10
öre per skattekrona.
Enligt nämndens mening är den oavsiktliga extra börda, som kommit
att åvila kommunerna i fråga om folkpensioneringskostnaderna, så mycket
mera ogynnsam som den i jämförelsevis högre grad drabbar de svagaste kommunerna
och sålunda kontinuerligt skärpt skillnaderna i kommunalt skattetryck.
—
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
— — — Folkpensioneringskostnaderna belastar nu kommunerna med
belopp, som i vissa fall uppgår till mera än 2 kronor per skattekrona. Utvecklingen
har varit särskilt ogynnsam för de i ekonomiskt avseende svagaste
kommunerna. När riksdagen på sin tid fastställde kommunernas bidragsprocent
beträffande folkpensioneringskostnaderna till 1,5 för varje
skattekrona per invånare, utgick riksdagen från ett medelskatteunderlag
av 18 kr. per invånare för rikets kommuner. Riksdagen uttalade, att om medelskatteunderlaget
i riket avsevärt skulle komma att överstiga 18 skattekronor
per invånare, måste en sänkning ske av talet 1,5, om den avsedda
kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna skulle bibehållas.
Trots att medelskatteunderlaget per invånare nu mer än fördubblats har
ingen sänkning av talet 1,5 genomförts. De kommuner, som inte har så gott
skatteunderlag att de berörs av maximeringsreglerna, får nu betala mer än
dubbelt så stor andel av folkpensioneringskostnaderna än vad riksdagen
ursprungligen avsåg. Ett återställande av kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna är enligt styrelsens mening ett rimligt krav, och åtskilligt
skulle härigenom kunna vinnas i skatteutjämning. Styrelsen anser
det därför angeläget att de skatteunderlagsgraderade statsbidragen och kommunbidragen
till folkpensioneringskostnaderna snarast omprövas. ---—
Pensionsfrågans nuvarande läge
Allmänna pensionsberedningen avgav den 1 februari 1957 ett betänkande
om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen har däri framlagt
bl. a. ett gemensamt förslag om förbättring av det grundläggande pensionsskyddet.
1 anslutning härtill har beredningen även behandlat frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Beredningen har härvid
framhållit att i fråga om de delar av folkpensioneringen, vartill kommunerna
bidrar, de av beredningen förordade åtgärderna i huvudsak innebure
å ena sidan att pensionshöjningarna i viss utsträckning avräknades på utgående
kommunala bostadstillägg och att efterlevandeförmånerna gjordes
icke inkomstprövade samt å andra sidan att invalidpensionsförmånerna höjdes
väsentligt men tills vidare förbleve oförändrade i övriga hänseenden.
Beredningen anför vidare.
I överensstämmelse med hittills tillämpade principer för kommunernas
bidragsskyldighet bör enligt beredningens mening inkomstprövningens slo
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
7
pande i fråga om efterlevandeförmånerna leda till att kommunerna befrias
från att lämna bidrag till folkpensioneringen i denna del. Om nuvarande
regler för kommunbidragen i övrigt skulle kvarstå oförändrade, skulle kommunernas
kostnader bli praktiskt taget desamma år 1960 som år 1956.
Att kommunernas bidrag blir tämligen oförändrade trots avräkningen på
de kommunala bostadstilläggen och slopandet av bidragsskyldigheten till
efterlevandeförmånerna beror på att kommunernas bidrag till de höjda
invalidförmånerna ökar i ungefärligen motsvarande mån.---
Såsom beredningen framhållit i det föregående bör invalidpensioneringen
och dess placering inom socialförsäkringssystemet göras till föremål för särskilda
undersökningar. Innan så skett, kan inte bedömas hur kostnaderna
för invalidförmånerna skall bestridas och inte heller i vad mån en annan
utformning av invalidpensionerigen kan inverka på övriga folkpensionsförmåner,
till vilka kommunerna lämnar bidrag.
Den avräkning på de kommunala bostadstilläggen som nu förordas torde
emellertid göra det motiverat att i förevarande sammanhang överväga en viss
ändring i reglerna för kommunernas bidragsskyldighet till dessa förmåner.
Som förut nämnts är kommunernas bidrag i detta avseende maximerat till
60 % av kostnaderna för bostadstilläggen inom kommunen. Nämnda maximigräns
uppnåddes under ar 1955 av 427 av rikets 1 037 kommuner, däribland
praktiskt taget samtliga städer. Till de kommuner, vilkas bidrag till
bostadstilläggen sålunda ligger vid gränsen, hänför sig omkring fyra femtedelar
av totalkostnaderna för tilläggen. Kommunandelen av bostadstilläggen
utgör f. n. i genomsnitt 58 %. Med hänsyn till den utgiftsminskning
i fråga om bostadstilläggen — omkring 90 miljoner kr. budgetåret 1960/61 —
som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna torde en höjning
eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom motiverat. Man synes
emellertid nu böra stanna vid att den 1 juli 1960 liöja gränsen till 80 %.
Detta kan beräknas medföra, att kommunerna budgetaret 1960/61 tar betala
omkring 20 miljoner kr. mera till bostadstilläggen än om gränsen bibehålies
°f På grund av vad sålunda anförts anser sig beredningen inte böra förorda
andra ändringar i reglerna för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
än att kommunernas bidragsskyldighet slopas såvitt angar efterlevandeförmånerna
samt att maximigränsen för kommunbidraget till de kommunala
bostadstilläggen liöjes på sätt nyss angivits.
Över allmänna pensionsberedningens betänkande har yttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och organisationer. Frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna har berörts av socialstyrelsen,
statskontoret, Svenska landskommunernas förbund samt Svenska stadsförbundet.
Rörande innehållet i dessa yttranden må hänvisas till SOU 1957: 16.
I ett den 6 november 1957 avgivet interpellationssvar har chefen for socialdepartementet,
statsrådet Nilsson, ställt i utsikt att eu proposition med
förslag om höjning av folkpensionerna kommer att föreläggas 1958 års riksdag.
Svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund har den 18 december 1950 gemensamt avgivit eu framställning
till Konungen angående fördelningen mellan staten och kommunerna
av folkpensioneringskostnaderna, vari begärts att bidragsreglerna
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
måtte omprövas. Framställningen är, efter avslutad remissbehandling, beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.
Pensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun
åren 1948—1956
Av nedan intagna inom pensionsstyrelsen uppgjorda tablå framgår den
utveckling, som under senare år ägt rum i fråga om fördelningen av kostnaderna
för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.
Totalt belopp |
Kommunernas andel |
Statens andel |
|||
i milj kr |
i milj. kr |
1 % |
i milj. kr |
i % |
|
1948 ................ |
190,7 |
63,9 |
33,5 |
126,8 |
66,5 |
1949 ................ |
194,1 |
68,2 |
35,1 |
125,9 |
64,9 |
1950 ................ |
201,5 |
72,0 |
35,7 |
129,5 |
64,3 |
1951 ................ |
224,5 |
83,0 |
37,0 |
141,5 |
63,0 |
1952 ................ |
237,0 |
103,4 |
43,6 |
133,6 |
56,4 |
1953 ................ |
278,8 |
121,0 |
43,4 |
157,8 |
56,6 |
1954 Pensioner + index- |
|||||
tillägg .......... |
235,2 |
105,4 |
44,8 |
129,8 |
55,2 |
Kommunala bo- |
|||||
stadstillägg...... |
185,4 |
104,5 |
56,4 |
80,9 |
43,6 |
1955 Pensioner + index- |
|||||
tillägg .......... |
244,4 |
116,9 |
47,8 |
127,5 |
52,2 |
Kommunala bo- |
|||||
stadstillägg...... |
208,3 |
120,0 |
57,6 |
88,3 |
42,4 |
1956 Pensioner + index- |
|||||
tillägg .......... |
282,2 |
141,2 |
50,0 |
141,0 |
50,0 |
Kommunala bo- |
|||||
stadstillägg...... |
222,6 |
130,1 |
58,4 |
92,5 |
41,6 |
Kostnaderna för de särskilda bostadstilläggen, som kunde utgivas intill
1953 års utgång och vilka helt bekostades av kommunerna, har icke inräknats
i ovanstående tablå.
Uppgifterna för åren 1954—1956 inkluderar även vårdtillägg, vilka icke
är inkomstprövade.
Här nedan lämnas vidare en inom pensionsstyrelsen uppgjord tablå utvisande
fördelningen av de totala folkpensionskostnaderna mellan staten och
kommunerna under åren 1948—1956. I tablån lämnas även uppgift å beloppet
av folkpensionsavgifterna under respektive år.
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957 9
År |
Totala folkpensions- förmåner |
Kommunernas andel |
Statens |
andel |
Folkpensions avgifter |
|
milj. kr |
i milj. kr |
i % |
i milj. kr |
i % |
milj. kr |
|
1948. |
810,8 |
75,7 |
9,3 |
735,1 |
90,7 |
129,4 |
1949. |
836,5 |
85,4 |
10,2 |
751,1 |
89,8 |
134,0 |
1950. |
844,3 |
91,0 |
10,8 |
753,3 |
89,2 |
138,0 |
1951. |
976,8 |
104,1 |
10,7 |
872,7 |
89,3 |
144,1 |
1952. |
... 1110,1 |
128,3 |
11,6 |
981,8 |
88,4 |
174,6 |
1953. |
... 1 303,4 |
152,2 |
11.7 |
1 151,2 |
88,3 |
198,2 |
1954. |
... 1 535,9 |
209,9 |
13,7 |
1 326,0 |
86,3 |
198,7 |
1955. |
... 1611,8 |
236,9 |
14,7 |
1 374,9 |
85,3 |
380,8 |
1956. |
... 1 803,3 |
271,3 |
15,0 |
1 532,0 |
85,0 |
412,6 |
Utskottet
Gällande system för beräknande av kommunernas bidrag till folkpensioneringen
innebär i huvudsak, att bidragen graderas efter kommunernas ekonomiska
bärkraft med antalet skattekronor per invånare som bedömningsgrund.
Vid systemets införande år 1947 anförde andra lagutskottet vid sin
behandling av ärendet att, i anseende till då föreliggande medelskatteunderlag
per invånare och den av statsmakterna avsedda fördelningen av kostnaderna
mellan staten och kommunerna, den föreslagna bidragsprocenten i dåvarande
läge syntes väl avvägd. Utskottet uttalade vidare, att i den mån medelskatteunderlaget
per invånare i riket skulle stiga avsevärt, en sänkning
av bidragsprocenten måste ske, om den avsedda fördelningen skulle bibehållas.
Av det ovan i utlåtandet redovisade siffermaterialet framgår att en förskjutning
till kommunernas nackdel ägt rum i fråga om fördelningen av
kostnaderna för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna. Då kommunbidraget
satts i relation till antalet skattekronor per invånare är förskjutningen
att tillskriva den ändring som ägt rum i fråga om detta skattekrontal.
Utredningen ger vidare vid handen att, även om man sätter kommunernas
bidrag i relation till de totala folkpensionskostnaderna, en viss förskjutning
till kommunernas nackdel ägt rum.
Problemet om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun
var, som av den ovan i utlåtandet lämnade redogörelsen framgår, i anledning
av motioner föremål för riksdagens prövning år 1954. Sammansatt
stats- och andra lagutskott uttalade då i av riksdagen godkänt utlåtande, att
det icke vore riktigt att vid bedömande av kostnadsfördelningsfrågan endast
se till kommunernas utgifter för folkpensionsändamål. Utskottet erinrade
om att genom folkpensionernas successiva höjning mycket betydande utgifter
för fattigvårdsändamål, som eljest skulle ha fallit på kommunerna, blivit
inbesparade. Vidare kunde kommunernas utgifter för andra sociala ändamål
än folkpensioneringen förväntas bli påverkade i sänkande riktning av
2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 38
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1957
den allmänna sjukförsäkringen. Enligt utskottets mening borde därför samtliga
för kommunernas ekonomi i delta avseende betydelsefulla omständigheter
belysas genom en allsidig utredning, varvid särskild uppmärksamhet
borde ägnas frågan rörande skiljaktigheter i fråga om kostnadsbelastningen
för folkpensionsändamål de olika kommunerna emellan. Beträffande det
av andra lagutskottet år 1947 gjorda uttalandet, att en sänkning av den beslutade
procentsatsen måste ske i den mån medelskatteunderlaget per invånare
i riket skulle stiga avsevärt, om den avsedda kostnadsfördelningen mellan
kommunerna och staten skulle bibehållas, framhölls, att detta uttalande
gjorts under förhållanden, som avsevärt skilde sig från de då föreliggande,
varför det icke utan vidare kunde anses ha tillämplighet i dåvarande läge.
För närvarande förberedes en genomgripande reformering av hela vårt
pensionsväsende. Avsikten är bl. a. att genomföra väsentliga höjningar av
folkpensionerna. Allmänna pensionsberedningen, som utarbetat förslag i
ämnet, har även föreslagit andra betydelsefulla förändringar beträffande
folkpensioneringen samt förordat, att på vissa områden särskilda undersökningar
skall komma till stånd.
Frågan om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna
för folkpensioneringen kommer naturligt under prövning i samband med pensionsreformen.
En proposition med förslag till förbättrade folkpensioner har
ställts i utsikt till 1958 års riksdag. Det synes utskottet med hänsyn härtill
icke påkallat att riksdagen nu gör en särskild framställning om utredning
av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna i syfte
att få till stånd provisoriska bestämmelser i ämnet. Utskottet får därför
hemställa,
att förevarande motioner, I: 219 och II: 222, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 november 1957
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz och fru HamrinThorell;
från
andra kammaren: herr Lundberg, fru Ewerlöf*, herrar Carlsson
i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Rimmerfors, fru
Eriksson i Ängelholm och herr Königson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
571727 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag