RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 27

31 oktober—1 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 31 oktober fm.

Sid.

Vid remiss av propositionen nr 188, tillika svar å fråga ang. humanitär
hjälp till Ungerns folk från svenska staten samt å interpellation ang.
konsekvenserna för företagens sunda utveckling och konkurrensförmåga
gentemot utlandet, som den nuvarande företagsbeskattningen
hotar att leda till ................................ 3

Interpellation av herr Widén ang. möjligheterna för lantbrukarna i
Nöttja att komplettera jordbruken med skog från Nöttja kronopark,
m. m............................................. 81

Onsdagen den 31 oktober em.

Vid remiss av propositionen nr 188, m. m. (Forts.)

Torsdagen den 1 november

Vid remiss av propositionen nr 188, m. m. (Forts.) .............. 122

Interpellationer av:

herr Severin i Stockholm ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga
Nordiska rådets rekommendation om likställighet för nordiska
medborgare beträffande sportfiske med handredskap längs

havskusterna ........................................ 175

herr Svensson i Stenkyrka ang. svårigheterna för jordbrukare att
fullgöra amorteringar på de stödlån, som under åren 1952—1955
utlämnats på grund av skördeskador .................... 177

1 —Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 187,
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Norge för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet.

§ 2

Vid remiss av propositionen nr 188, tilllika
svar på fråga ang. humanitär hjälp
till Ungerns folk från svenska staten
samt på interpellation ang. konsekvenserna
för företagens sunda utveckling
och konkurrensförmåga gentemot utlandet,
som den nuvarande företagsbeskattningen
hotar att leda till

Föredrogs för remiss till utskott den
på bordet liggande propositionen nr
188, med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. m.

Hans excellens herr statsministern
Erlander hade tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med
denna remiss besvara herr Dahléns
fråga angående humanitär hjälp till
Ungerns folk från svenska staten. Vidare
hade chefen för finansdepartementet,
herr statsrådet Sträng meddelat,
att han hade för avsikt att besvara
herr Ohlins interpellation angående
konsekvenserna för företagens sunda utveckling
och konkurrensförmåga gentemot
utlandet, som den nuvarande företagsbeskattningen
hotar att leda till.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! En allmän politisk debatt
omedelbart efter ett andrakammarval
ger oss tillfälle att utbyta tankar
om de utvecklingstendenser, som vi tror
oss kunna utläsa ur valresultatet, om
den parlamentariska situation, som
framträtt ur valet, och om våra önskemål
inför framtiden. Hur viktiga dessa
ting än är och hur angeläget det än
är att de blir föremål för diskussion i
riksdagen, kan det inte hjälpas, att de
i dag träder i bakgrunden för den dramatiska
händelseutvecklingen utanför
vårt lands gränser.

Inför det ungerska folkets blodiga
kamp för sin frihet ter sig våra bekymmer
små och obetydliga. Sveriges folk
kan icke påverka utgången av striden.
Vad vi kan göra är att söka lindra de
lidanden, som inbördeskriget dragit
över Ungerns befolkning. Sveriges neutralitet
under värlskriget hindrade oss
icke från att företaga omfattande hjälpaktioner,
som gjorde Sveriges namn
känt och värderat i vida kretsar.

Även nu är vår plikt klar, och med
tacksamhet noterar vi att Röda korset
och Rädda barnen har givit oss ett tillfälle
att fullgöra våra förpliktelser. Genom
kontakter med det ungerska Röda
korset fastställdes, att det förelåg ett
omedelbart behov främst av blodplasma,
läkemedel och sjukvårdsmateriel
samt livsmedel. Den 27 oktober sändes
med flyg 1 000 kg blodplasma. Den
29 oktober avgick en rödakors-konvoj
om fyra bilar med läkemedel och förbandsmateriel.
I går avgick ett flygplan
med läkemedel från svenska statens

4 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

förråd till ett värde av cirka 300 000
kronor. I dag sändes en bilkonvoj med
livsmedel samt två militärflygplan med
främst läkemedel och sjukvårdsmateriel.
Såväl i dag som i morgon kommer
dessutom en last att kunna skickas med
trafikflygplan från SAS. Mot slutet av
veckan kommer ytterligare livsmedelssändningar
att avgå.

Den svenska insatsen har satts in
snabbt. Allmänheten har återigen visat
offervilja när det gäller att bistå människor
i nöd. Betydande bidrag från
olika organisationer och enskilda personer
har influtit till Röda korset och
Rädda barnen. Staten har sökt underlätta
de frivilliga organisationernas arbete
genom att ställa läkemedel och förbandsartiklar
ur statliga förråd till ett
uppskattat värde av 400 000 kronor
samt transportmedel till förfogande. I
går instruerades vår beskickning i Budapest
att efterhöra, om utöver de hittills
vidtagna och planerade åtgärderna
ytterligare behov föreligger, där en
svensk hjälpinsats skulle vara av värde.
Den svenska hjälpen har åsyftat att
lindra de omedelbara verkningarna för
befolkningen av striderna i Ungern.
Denna hjälpaktion bör fortsättas, eftersom
det uppenbarligen föreligger mycket
stora behov av läkemedel och förbandsmateriel
till de sårade och av
livsmedel för att lätta det svåra försörjningsläget.
När läget i Ungern stabiliseras
uppkommer säkerligen ett
hjälpbehov av annat slag, som mera
siktar till landets återuppbyggnad efter
striderna. Regeringen kommer med
uppmärksamhet att följa den vidare
utvecklingen i fullt medvetande om
vårt lands humanitära förpliktelser.

Herr talman! Det som hänt och händer
i dessa dagar i Polen och Ungern
vittnar om att känslan för medborgerlig
frihet och nationellt oberoende icke
kunnat förkvävas i dessa länder under
de gångna åren av despoti och förtryck.
Det ter sig som en bekräftelse på den
demokratiska övertygelse, som säger,

att diktaturer, hur starka de än må te
sig utåt och hur effektivt de än må organisera
övervakningen och förtrycket
av medborgarna, ändå inom sig bär fröet
till sin undergång. En spontan folkrörelse
har i Polen redan nått vissa framgångar
för kravet på självbestämmanderätt,
likställighet och självrespekt utåt
och ökad tolerans och frihet inåt. Vi
svenskar kan inte annat än glädja oss
åt denna utveckling.

Händelserna i Ungern har emellertid
tagit en dramatisk och skrämmande
vändning. Där har förekommit strider
och kravaller med stora förluster av
människoliv; ett främmande lands militär
har insatts mot den folkliga resningen.
Vi finner detta djupt beklagligt,
och vi finner det naturligt, att frågan
härom dragits upp inför Förenta Nationernas
säkerhetsråd. Intensivt hoppas
vi, att ur dagens strider skall framgå
en utveckling, som skall ge Ungerns
folk de värden, som vi förknippar med
begreppen nationell oavhängighet och
demokratisk frihet.

Medan det dramatiska skeendet i Östeuropa
ännu upptar våra sinnen, kommer
meddelandet om stridsutbrottet i
Mellersta östern. De senaste dagarnas
händelser måste ses mot bakgrunden av
den mångåriga konflikten mellan Israel
och dess arabiska grannstater och
de ständiga oroligheterna i gränstrakterna.
Det måste likväl klart deklareras,
att ett anfallskrig icke kan godtagas,
även om det motiveras med en önskan
att nå trygghet och fred. Vi hyser alla
den största respekt för det israeliska
folkets stora insatser i fredligt uppbyggnadsarbete.
Vår medkänsla med de
överlevande från en av den europeiska
civilisationens grymmaste epoker är
stark, men det ligger i världsfredens intresse
att den inledda angreppshandlingen
avbrytes. Det är vår förhoppning
att det skall lyckas Förenta Nationerna
att finna vägar till en fredlig lösning
på den konflikt, som så uppenbart hotar
freden i världen.

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När den svenska riksdagen
i dag sammanträder för sin första
stora debatt efter sommaren, sker det
till ett ackompanjemang av stridssalvor
och konflikter som skakar världen.
En särskild karaktär har det ungerska
folkets resning mot en diktatur, som
stödd på utländska bajonetter har berövat
nationen dess frihet. Med ett mod,
en uppoffring och en frihetskärlek som
väcker beundran söker folket kasta undan
terrorregimen. Vi i Sverige kan endas
hoppas att detta skall lyckas, trots
de främmande stridsvagnar som i hundratal
söker tysta motståndet hos det för
sin frihet kämpande folket.

Hans excellens statsministern har väl
tolkat vårt demokratiska svenska folks
reaktion inför detta skeende och vår
önskan att Ungerns folk skall vinna
oavhängighet och demokratisk frihet.

Även beträffande Israels angrepp med
alla de risker för freden, som det för
med sig, vill jag gärna ansluta mig till
den deklaration som statsministern nyss
framförde. Jag instämmer livligt i förhoppningarna
att det skall lyckas för
Förenta Nationerna att återställa och
trygga freden vid Suez med fredliga
medel.

Dagens världspolitiska läge visar hur
osäkert allting är, osäkrare än vi kanske
alla trodde för några månader sedan.
Läget kan ändras fortare än vi anar.
Sverige måste liksom andra nationer
ständigt vara berett att försvara sin
frihet och sin fred.

När vi läst telegrammen från Budapest
de senaste dagarna, är jag säker
på att det namnet givit många av oss
associationer. En av dem är ordet Wallenberg,
svensken som där för elva år
sedan omhändertogs av ryska trupper,
vilket officiellt meddelades till Sverige,
.lag tillåter mig alt rikta den frågan
till regeringen, om regeringen nu efter
den ryska regeringens långa vägran att

lämna besked har för avsikt att vidtaga
någon ny åtgärd. Jag fattar det så, att
vid den svenska regeringens besök i
Moskva för ett halvt år sedan lovade
man där undersökning och besked snarast
möjligt. I dag kan man tyvärr konstatera
att detta löfte icke har hållits.
Vad kan då vara naturligare än att Sverige
nu kräver Wallenbergs hemsändande,
innan de ryska statsmännens besök
i Sverige äger rum?

Herr talman! Efter ett val är det naturligt
att vi i denna kammare kommenterar
valutgången, dess innebörd
och eventuella konsekvenser, även om
jag erinrar mig från några föregående
tillfällen att statsminister Erlander inte
brukar vara så glad åt att valutgången
tages upp till diskussion här. Han har
egendomligt nog närmast den inställningen
att en sådan debatt skall föras i
andra lokaler. Det kan jag emellertid
under inga omständigheter ansluta mig
till.

Andrakammarvalet i år representerar
det fjärde bakslaget i följd för den
svenska socialdemokratien, vars representation
i denna kammare successivt
har reducerats från 134 till 106. I valet
för 16 år sedan fick socialdemokratien
ungefär 340 000 röster mer än de tre
icke socialistiska, demokratiska partierna
tillsammans. År 1956 fick socialdemokratien
ungefärligen 230 000 röster
mindre än dessa tre partier tillsammans.
I betraktande av den traditionsmässiga
bundenheten vid arbetarpartiet,
som många väljare här i landet har,
måste det betecknas som en stor omvälvning,
en förskjutning på icke mindre
än 570 000 röster, i relationen mellan
socialdemokratien och de tre icke socialistiska
partierna. Det är naturligtvis
en slump, herr talman, att siffran är
nästan exakt lika med den ökning, som
folkpartiets röstetal undergått under
den av mig berörda perioden!

Denna förskjutning till socialdemokratiens
nackdel visar, att grunden för
dess långvariga maktinnehav sviktar —

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ja, att grunden i själva verket är borta
för ett maktinnehav av den art, som socialdemokratien
här i landet sedan
länge har vant sig vid. Läget kompliceras
emellertid av att vi i Sverige har
ett tvåkammarsystem, där den ena kammaren
representerar en rätt långtgående
eftersläpning beträffande folkopinionens
utslag och dessutom en betydande
överrepresentation för det socialdemokratiska
partiet. Hans excellens statsministern
har många gånger framhållit,
att en sådan överrepresentation för det
största partiet skulle kunna vara på
något sätt en väg att åstadkomma en
stark regering här landet eller underlätta
skapandet av en sådan. Men vad
blir resultatet från och med januari
1957 av denna socialdemokratiska överrepresentation
i första kammaren? Jo,
att kommunisterna blir tungan på vågen
vid gemensamma omröstningar i
den svenska riksdagen t. ex. i frågor
av socialistisk natur, där man ju kan
utgå från att bondeförbundet icke skall
sluta upp.

Detta att en orättvis överrepresentation
ger åt kommunisterna ett potentiellt
inflytande visar väl, att vårt tvåkammarsystem
och den socialdemokratiska
överrepresentation, som uppkommer
bl. a. genom de indirekta valen till
första kammaren, är en olycklig anordning.
Man skulle ha väntat sig, att
ledaren för det svenska socialdemokratiska
partiet, med dess traditioner när
det gäller demokratiska reformer, skulle
ha pekat på detta förhållande och att
han skulle ha krävt ett fortsatt reformarbete
i fråga om vårt representationssystem.
Men därav har tyvärr intet
hörts. Tvärtom stöder sig socialdemokratien
uppenbarligen i rätt hög grad
på det av mig omnämnda skeva förhållandet.
Höstens diskussion i regeringsfrågan
har givit bevis härför. Socialdemokraterna
utgick nämligen då
ifrån att om hondeförbundet skulle
komma att lämna koalitionsregeringen
— det föreföll ju vara en tänkbar möj -

lighet och kan ju, om jag får tro regeringspressen,
bli en tänkbar möjlighet
nästa år — skulle socialdemokratien i
alla fall kvarstanna vid regeringsmakten
som om detta vore en självklar sak. Det
var den ståndpunkt som herr Erlander
och hans partivänner intog.

Jag ber, herr talman, att få påpeka,
att om koalitionsregeringen i ett visst
läge upplöses, måste det bero på allvarliga
och konstaterade meningsskiljaktigheter
mellan socialdemokratien och
bondeförbundet. Det är väl då naturligt
att en prövning sker, huruvida åsikterna
hos de övriga demokratiska partierna
står varandra närmare än åsikterna
hos socialdemokratien och bondeförbundet
och att hänsyn tas till läget
i riksdagens båda kamrar. Jag uttalar
mig inte om utgången av en sådan prövning
— saken är inte aktuell. Men det
förefaller mig vara en fråga av principiell
betydelse, vilket redan nu bör markeras,
att om bondeförbundet i den situation,
som uppstått efter höstens val,
skulle lämna regeringen bör regeringen
i sin helhet avgå och därefter hela frågan
om regeringsbildningen tas upp
med beaktande av läget i riksdagens
båda kamrar.

Man frågar sig, varför socialdemokratien
inte accepterar en så naturlig slutsats
utan gör gällande att man i ett dylikt
läge inte skulle behöva pröva, hur
förhållandet är mellan samtliga de demokratiska
partierna. Den ståndpunkten,
att en sådan prövning vore onödig
eller överflödig, kan aldrig motiveras
med hänvisning till läget i riksdagens
andra kammare. Det finns endast ett
skäl för denna ståndpunkt, och det är
en hänvisning till läget i första kammaren,
där socialdemokratien har majoritet.
Hade första kammaren en likadan
sammansättning som andra kammaren
skulle den ståndpunkt, som statsministern
och hans partivänner intar, vara
orimlig. En hänvisning till läget i första
kammaren innebär också indirekt en
hänvisning till att vid gemensamma om -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

röstningar, där socialdemokratien står
ensam bland de demokratiska partierna,
är besluten beroende av liur kommunisterna
röstar.

Endast om läget i första kammaren
åberopas kan det krav ställas från socialdemokratiskt
håll, som nu rests såsom
självklart. Inom socialdemokratien
hyser man en annan mening. Man liar
sagt: »Nej om en ensam socialdemokratisk
minoritetsregering röstades ned
i andra kammaren, skulle vi avgå och
överlämna makten till andra.» — Man
skulle alltså i det läget alldeles glömma
bort första kammaren. Den första kammare,
vars sammansättning varit den
avgörande motiveringen för ståndpunkten
på ett tidigare stadium, skulle plötsligt
glömmas bort, och man skulle, som
någon på socialdemokratiskt håll redan
gjort, tala om andrakammarparlamentarism.

Vad är det för något i dagens Sverige
med den konstitution vi har? Andrakammarparlamentarism!
Kan vi få veta
något om hur man tänker att den socialdemokratiska
majoriteten i första kammaren
skall rösta sedan vi övergått till
»andrakammarparlamentarism» ? Skall
ett lämpligt antal av socialdemokraterna
i första kammaren nedlägga sina
röster? Är det inte så att i dagens läge
detta uttalande inte är avsett att klargöra
utan att dölja de tankar man i
verkligheten har? Vad man vill bortse
ifrån är att första kammaren finns och
att kommunisterna har utslagsröst. Men
detta är två fakta, som måste beaktas
vid en politisk debatt på samtliga de
stadier som här kan ifrågakomma.

Herr talman! Man kan tycka att det
är onödigt att dra upp denna fråga nu,
ty det gick ju inte så som inånga väntade,
att bondeförbundet bröt upp i
höstas; när jag säger »många väntade»,
tänker jag på många inom regeringspartierna.
Men jag liar tagit upp den
därför att den sätter strålkastarljus på
att vi genom vårt nuvarande tvåkammarsystem
har kommit in i ett besvär -

ligt, för att inte säga ett orimligt tillstånd.

Ledaren för bondeförbundet, statsrådet
Hedlund, har enligt min mening
med all rätt i en del uttalanden han
gjort pekat på att man i detta sammanhang
inte kan se bort ifrån första kammaren.
Vad blir då slutsatsen av en
sådan reflexion? Såvitt jag kan se
är det naturligt, väsentligt, ja nödvändigt
att vi går till en representationsreform
och avskaffar tvåkammarsystemet,
ersätter det med en kammare. Det
har hittills förefallit som om den svenska
socialdemokratien i strid med sina
traditioner skulle vara ointresserad av
en sådan reform. Författningsutredningen
under socialdemokratisk ledning
arbetar på ett sätt som vittnar om föga
intresse för att denna fråga angripes i
den praktiska politiken. Efter två år
har författningsutredningen till allra
största delen sysslat med regeringens
arbetsformer. .lag förmodar att denna
ståndpunkt, att den mest aktuella frågan
här är att förbättra regeringens
arbetsformer, innebär ett erkännande
från regeringens sida att dessa arbetsformer
är hopplöst omoderna och ineffektiva
och att regeringen inte själv
kan göra något åt saken, varför alltså
det mest angelägna är att en kommitté
med riksdagsledamöter tar hand om
den uppgiften. Detta måste gå före ädling
annat. Det blir i så fall en sorts
svensk motsvarighet till kommunistregimernas
autokrati, som vi hört en del
om under den senaste tiden.

Jag vill emellertid ge regeringen den
komplimangen att jag inte tror att detta
är den mest angelägna uppgiften. Jag
tror det är av stor vikt att författningsutredningen
energiskt tar upp arbetet
på en lösning av andra, mera centrala
uppgifter. Det är klart att detta arbete
försvåras av att landshövding Sandler
liar ett annat viktigt uppdrag, som åtminstone
jag mycket ogärna skulle se
alt han fick uppge. Hans långa frånvaro
från landet måste inverka menligt

8 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

på utredningens arbete. Jag tillåter mig
därför uttrycka den meningen, att vi
antingen får en ny ordförande i författningsutredningen
eller en vice ordförande
som kan driva arbetet med
kraft, medan herr Sandler befinner sig
i utlandet.

Utom tvåkammarsystemets avskaffande
— en utredning om dess utbytande
mot enkammarsystem — är frågan om
rättvisare valmetoder högst aktuell. Jag
erinrar om att vi vid landstingsvalet
1954 hade en valmetod och en valkretsindelning,
som betecknades som provisorisk.
Vi anslöt oss i folkpartiet till
denna anordning under förutsättning
att den betecknades såsom ett provisorium,
vilket regeringen också gick
med på. Nu står vi inför ett nytt val
1958. Det måste vara önskvärt att vi då
kan använda en rättvisare anordning
än den för två år sedan tillämpade.

Ty hurdant är läget nu om man
skulle använda samma valkretsindelning
och valmetod som förra gången?
Ja, enligt en beräkning, som av uppenbara
skäl inte kan göras exakt, skulle
— om höstens röstsiffror hade gällt ett
landstingsval och det sedan hade gällt
val till första kammaren av dessa landstingsmän
och stadsfullmäktige i större
städer — socialdemokratien troligen få
ungefär lika många representanter i
första kammaren som de tre icke socialistiska
partierna tillsammans. Detta
trots att dessa tre partier har över 50
procent av rösterna och socialdemokratien
något över 44 procent av rösterna.
Tänker socialdemokratien säga nej till
försök att skapa större rättvisa? Tänker
man försöka hindra att en icke socialistisk
folkopinion får majoritet också
i första kammaren? Det går att åstadkomma
vad som här tarvas utan grundlagsändringar.
Får jag bara peka på
att det finns möjlighet att använda väsentligt
större valkretsar vid landstingsvalet,
att det finns möjlighet att använda
t. ex. en enda valkrets i varje län —
andra anordningar kan tänkas, om man

vill. Jag hoppas, att vi får svar på denna
fråga i dag, hur den svenska socialdemokratien
ser på detta ur demokratisk
synpunkt väsentliga spörsmål.

Enligt min mening brådskar det också
med utredningen av frågan om övergång
till enkammarsystem, för den händelse
man menar, att vi här i landet
skall kunna genomföra en sådan reform
på ett tiotal år. I så fall måste beslut
fattas av riksdagen åren 1960 och 1961,
om man inte skall ha speciella riksdagsupplösningar,
och man kan ändå
knappast tänka sig reformen genomförd
förrän tidigast på mitten av 1960-talet. Skall detta bli möjligt, måste förslag
kunna föreligga färdigt från utredningen
år 1958, d. v. s. om två år —
och då har man ingen tid att förlora —
för att sedan den allmänna opinionen
och olika instanser skall få tillfälle till
offentlig debatt av det genomgripande
slag, som är naturligt när det gäller en
fråga av denna stora räckvidd. Yi i
folkpartiet begär en sådan uppläggning
av utredningsarbetet, att detta blir möjligt.
Jag frågar hans excellens herr
statsministern, om han är villig att gå
oss till mötes på denna punkt.

Men, herr talman, skulle det inte vara
möjligt att av regeringschefen få ett
besked även i själva sakfrågan? Hur
ställer sig socialdemokratien till tanken
på införande av ett enkammarsystem?
Jag behöver väl inte här åberopa de
tidigare socialdemokratiska ledare, som
har givit uttryck åt cn ståndpunkt överensstämmande
med min — eller anser
den svenska socialdemokratien i dag,
att Sveriges folk är så omoget, att vi,
i motsats till våra nordiska grannfolk,
behöver speciella bromsar och anordningar
för att försvåra att folkopinionens
utslag skall framträda i folkrepresentationens
sammansättning?

Ett principiellt besked på denna
punkt borde inte vara svårt att ge i
denna kammare i dag. En socialdemokrati,
som skulle vägra att göra detta
och fortsätta att trycka i buskarna,

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

skulle väl med rätta bli föremål för
mycken kritik. Vi i folkpartiet har tagit
vår ståndpunkt och gjort det klart och
bestämt. Vi är anhängare av övergång
till ett enkammarsystem, vilket bör
kompletteras med ökade möjligheter till
folkomröstning. Vi hyser ingen misstro
till Sveriges folk, som vi anser vara lika
väl moget för sådan representation som
någon annan nation.

Herr talman! Om den nya koalitionsregeringen
skulle man egentligen kunna
fatta sig kort med citerande av ett
franskt ordspråk, att ju mer den förändras,
desto mer blir den samma sak;
dock inte riktigt, ty den blir svagare
och svagare. Valutgången visar, att regeringen
saknar väljarnas förtroende.
Jag hänvisar till rörelseriktningen i
valutslaget, som förtjänar beaktande,
och till det faktum, att många, som röstade
med socialdemokratien eller bondeförbundet,
tydligen är motståndare till
koalitionens bevarande. Om jag inte
misstar mig, finns det till och med i
denna kammare åtskilliga ledamöter i
regeringspartierna, som inte precis är
anhängare av koalitionen.

Förhandlingarnas förlopp bekräftar,
att koalitionen vilar på en mycket svag
grund, och på en sådan kan endast byggas
en svag regering. Även i regeringspressen
har man på flera håll givit uttryck
åt en liknande, skeptisk inställning.

En observatör, som tillfrågades om
sitt intryck av koalitionsförhandlingarna
under de hektiska nattliga timmarna,
lär ha sagt, att det inte var svårt att
sammanfatta läget. Herr Erlander bönfaller:
»Snälla Hedlund, du kan väl
stanna? Du får nästan vad som helst»,
och herr Hedlund svarar: »Ack, jag vill
så gärna, men jag vet inte om jag får.»
Nog träffar denna skämtsamma kommentar
något väsentligt i förhandlingarna
och i koalitionsregeringens tillkomsthistoria
denna gång.

Till slut fick herr Hedlund i alla fall
det önskade tillståndet, men han tvangs

att förklara, att man inte inom bondeförbundet
hade samma uppfattning som
socialdemokraterna i pensionsfrågan —
denna fråga, vars lösning man trodde
att socialdemokraterna betraktade som
nästkommande års viktigaste politiska
uppgift. Det var åtminstone det intryck
statsministern gav i radiodebatten. Syftet
med koalitionsuppgörelsen denna
gång tycks vara, inte att regeringen
skall lösa detta eller andra viktiga problem,
utan att regeringen skall kunna
falla inte på valutslaget utan på någon
fråga, som det är taktiskt opportunt för
bondeförbundet att välja att avgå på.
Socialdemokraterna tycks inte där vilja
ta initiativet, men sedan vill de regera
en stund ensamma, för att också de
skall kunna falla på en ur deras synpunkt
taktiskt lämplig fråga.

Herr talman! En stark regering måste
tillkomma för att lösa väsentliga politiska
uppgifter, inte som en taktisk
manöver av sådant slag, som herrar
Erlander och Hedlund här tycks ha
ägnat sig åt. En regering, som redan vid
sin tillkomst tänker på hur den skall
gå, ja, som har kommit till stånd för att
kunna gå på ett ur taktisk synpunkt
lämpligt sätt, den är en svag regering.

För att få en stark regering krävs det
mer än en mer eller mindre tillfällig
majoritet i riksdagen som har kommit
till stånd genom förfaringssätt som
detta. Det krävs ett program, om vilket
man har enats på alla väsentliga punkter,
och det kriivs en fast vilja att samverka
för att lösa dessa stora frågor.
Detta villkor uppfylles tydligen icke av
dagens svenska regering.

Hur ser då regeringsprogrammet ut?
Ja, först och främst består det i en deklaration
om att man har olika meningar
i pensionsfrågan. Men det är inte nog
med att bondeförbundet är oenigt med
socialdemokratien, utan socialdemokraterna
är också oense med sig själva i
denna fråga. I det socialdemokratiska
valmanifestet talades det om att en
komplettering till folkpensionen skulle

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

göras soin »ger alla produktivt verksamma
en laglig rätt till pension». Detta
måste väl vara ett bindande uttalande.
Men i koalitionsregeringens program
heter det, att av rättviseskäl skall folkpensionen
»kompletteras med en obligatorisk
tilläggspension för de löntagargrupper
som ännu inte har erhållit
en sådan förmån». Det är ett vida mer
begränsat uttalande än det som gjordes
i valmanifestet. Vilken ståndpunkt intar
egentligen socialdemokratien? Hittills
vet vi huvudsakligen endast att
bondeförbundet har en annan ståndpunkt,
men det är ju inte så upplysande.

I koalitionsprogrammet talas vidare
om att frågan om rätt till förlust- och
resultatutjämning vid beskattning skall
snarast möjligt upptas till förnyad utredning
och prövning. Vid 1956 års
riksdag avslogs ett oppositionskrav om
utredning rörande resultatutjämning.
Nu har man inom regeringspartierna
tydligen ändrat mening på denna punkt,
vilket i och för sig givetvis är välkommet.

Beträffande de ökade taxeringsvärdena
och den skattehöjning, som därmed
skulle kunna följa, förklarade finansminister
Sträng i denna kammare
den 30 maj 1956 att det i viss mån
kunde betraktas som en rättvis justering
av skattetrycket, om det med denna
höjning av taxeringsvärdena skulle
följa en skattehöjning för några fastighetsägare.
Senare har man — och det
framkommer också i regeringsprogrammet
— förklarat att de höjda taxeringsvärdena
inte skall föranleda någon höjd
beskattning.

Från folkpartihåll motionerade vi i
fjol om en vidgad konsulentverksamhet
och annat för trädgårdsnäringens del.
Vi fick då inte något stöd från andra
partier. Vi kom igen år 1956, och då
röstade högerpartiet med oss, men regeringspartierna
emot oss. Nu finns det
i regeringsprogrammet ett uttalande
som väl inte kan tolkas på annat sätt
än att man är för ett ökat stöd till råd -

givnings- och rationaliseringsverksamhet
inom trädgårdsnäringen, d. v. s. åtgärder
av samma slag som man i våras
röstade emot.

När det gäller den förebyggande ungdomsvården
har vi i folkpartiet flera
gånger, bl. a. år 1954, fört fram motioner,
där vi krävt kraftiga åtgärder.
Dessa förslag har avslagits. Nu finns
det i regeringsprogrammet ett uttalande
som tycks följa den linje vi anvisat.

Det kan konstateras att det nya regeringsprogrammet
på en rad punkter innebär
avvikelser från regeringsprogrammet
av år 1951, och i den mån
man genomfört detta program är det ju
naturligt att man inriktar sig på något
annat än man gjorde år 1951. Då talades
det om en ekonomisk politik utan
övergivande av lågräntepolitiken. Nu
har man övergivit lågräntepolitiken,
fastän statsministern i en radiodiskussion
i fjol sökte ge intryck av att det
inte skett någon egentlig förändring.
Man kan alltså inte i regeringsprogrammet
längre tala om det som 1951 angavs
vara den huvudsakliga anledningen till
koalitionsregeringens uppkomst: enighet
i fråga om lågräntepolitikens upprätthållande.

Det finns i regeringsprogrammet en
ändrad inställning till frågan om totalbalansering
av budgeten. Man framför
detta som en princip på ett annat sätt
än man, såvitt jag kan förstå, gjort tidigare.
Det betyder tydligen att vi skall
ha ett budgetöverskott som överensstämmer
med de statliga investeringarna,
vare sig dessa är litet större eller
mindre. Man skall inte som hittills anpassa
budgetöverskottet efter konjunkturläget
och ha ett stort budgetöverskott
i en utpräglad högkonjunktur,
inget budgetöverskott i mer normala
lägen och budgetbrist i en depression,
utan man skall ha ett permanent budgetöverskott
av den art investeringarnas
omfattning anger.

Det är alltså, herr talman, inte längre
fråga om konjunkturpolitik utan om ett

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. invcsteringsavgift för år 1957 m. ni.

permanent statligt tvångssparande. Den
linje, som man vill slå in på, innebär
att man avstår från att använda finanspolitiken
som konjunkturpolitiskt medel,
ty konjunkturpolitik innebär i detta
fall växlingar i budgetöverskottet med
konjunkturerna. Regeringen kan väl
inte anse att den redan nu vet hur konjunkturläget
kommer att vara under regeringens
hela livstid, tv i så fall skulle
man ha räknat med ännu kortare livstid
för regeringen än jag trodde att man
gjort.

Det allra värsta, herr talman, är att
man faktiskt inte kan känna sig riktigt
säker på att förhandlarna om det nya
regeringsprogrammet under några nattliga
timmar och med det jäkt, som tycks
ha rått, till fullo insett vad denna förklaring
i verkligheten innebär. Men om
en stund får vi höra bondeförbundets
talesman, herr Pettersson i Dahl, ge
klart besked på denna viktiga konjunkturpolitiska
fråga.

Vi inom folkpartiet har många gånger
förklarat, att vi kan acceptera ett
måttligt budgetöverskott, anpassat efter
lägets art, under en högkonjunktur, om
det infogas i en målmedveten ekonomisk
politik, där stor vikt läggs på
penning- och kreditpolitik och på klok
utformning av skattepolitiken, d. v. s.
av skatternas konstruktion. Vi vill att
även socialpolitiken skall läggas så till
rätta, att sparandet främjas.

Jag måste, herr talman, förbigå en del
punkter i regeringsprogrammet. Jag
konstaterar att regeringen inte nu lovar
någon ökning av bostadsbyggandet, utan
tydligen har gett upp hoppet att kunna
skapa förutsättningar för den byggnadsverksamhet
som behövs för att bostadsbristen
skall kunna avvecklas ens i långsam
takt. Regeringen tycks acceptera
att bostadsbristen snarast blir värre
framöver. Det är en resignation som jag
finner beklaglig. — Det talas i programmet
om att en målmedveten lokaliseringspolitik
skall bedrivas. Denna
formulering, kort och knapp, har ett

visst socialistiskt tonfall. Det har sagts
att den ändå skulle härstamma från
bondeförbundet. Det påståendet kan väl
herr Hedlund korrigera, om det är oriktigt.
Jag undrar om man inom bondeförbundet
ämnar börja med att föreslå,
att denna princip tillämpas av jordbrukets
organisationer, när det gäller deras
huvudkontor och liknande ting.

Beträffande arbetstidsförkortning förklarade
socialdemokraterna och folkpartiet
under valrörelsen sig bestämt
vara anhängare till en reform av den
art, som föreslagits av kommittén. Bondeförbundet
och högerpartiet var mera
tystlåtna. Vi finner nu att bondeförbundet
anslutit sig till en positiv linje.
Detta hälsar jag med stor tillfredsställelse.

Herr talman! Får jag säga några ord
om det ekonomiska läget och om de risker
detta innefattar. Enligt min mening
finns det risk för en ny inflationsvåg
nästa år, framkallad inte som ofta är
fallet av överdriven investering utan
av själva lönebildningen, inkomstbildningen,
arbetsmarknaden. I det konjunkturläge,
vari vi nu befinner oss,
väntar många under nästa år en ytterligare
försvagning utöver den lilla som
redan har börjat för skogsindustriernas
vidkommande. Trots sådana tecken har
det från olika håll uttalats farhågor för
att lönestegringen på den allmänna arbetsmarknaden
skulle bli mycket betydande
och inberäknat löneglidningarna
komma att långt överskrida den inkomsthöjning
som är förenlig med ett
fast penningvärde. Det är klart att prisstegringarna
i och för sig vore en stor
olycka, men dessutom skulle dessa leda
till ytterligare försvagning av vår betalningsbalans,
eftersom vår kostnadsnivå
då sannolikt skulle stiga mera än
utlandets. Detta skulle i sin tur leda till
att vår redan nu otillräckliga valutareserv
ytterligare minskades. Därmed
skulle på lång sikt följa risker för att
den fulla sysselsättningen inte skulle
kunna uppehållas.

12 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Nu är detta läge mycket komplicerat,
därför att vi, som väl alla är överens
om, har en betydande eftersläpning i
fråga om de statsanställdas löner. Jag är
av den uppfattningen att man borde ha
företagit den erforderliga höjningen av
dessa gruppers löner på ett tidigare stadium.
Jag är ängslig, mycket ängslig,
herr talman, för att det tidsschema,
som civilministern nu räknar med, kommer
att ha icke önskvärda konsekvenser
för arbetsmarknaden i dess helhet
under den kommande vintern.

Herr talman! Vi som tillhör oppositionen
har i detta läge både rätt och plikt
att fråga dem, som åtagit sig att regera:
Vad tänker den svenska regeringen
göra under de närmaste månaderna
för att trygga ett fast penningvärde
under 1957? Regeringen kan inte
frånsäga sig sitt ansvar för penningvärdet
och valutareserven och den fulla
sysselsättningen på längre sikt. Man har
intrycket att regeringen här står rådvill.
I koalitionsprogrammet av 1951 förklarade
man, att förhandlingar med arbetsmarknadens
och näringslivets egna
organisationer skulle fullföljas i syfte
att vinna enighet om en samlad och
återhållsam inkomstutveckling. I 1956
års program finns ingenting om detta,
såvitt jag kunnat se. Jag menar nu inte
att denna förklaring skulle upprepas
ordagrant, men man måste fråga vad
regeringen tänker göra för att åstadkomma
en inkomstbildning och allmän
utveckling som är förenlig med ett fast
penningvärde. Jag behöver inte tillägga,
alt jag inte är anhängare av ståndpunkten
att regeringen på något sätt skulle
inskränka arbesmarknadens frihet. Men
även en regering i ett land, där man
respekterar arbetsmarknadens frihet,
har väl plikt att göra sitt yttersta för
penningvärdets försvar. För min del
har jag tillåtit mig att föreslå tillsättandet
av ett ekonomiskt och socialt råd
med representanter för olika grupper i
samhället. Jag tror att ett sådant just i
detta läge skulle kunna göra en hel del

för att få fram ett auktoritativt handlingsprogram.
Hittills har regeringens
svar på detta förslag väl närmast kunnat
karakteriseras som en gäspning.

Andra härmed nära förbundna ekonomisk-politiska
frågor av central betydelse
gäller sparandet, ty detta är uppenbart
otillräckligt, vilket har lett regeringen
och riksbanken till den nuvarande
kreditstoppolitiken, vars olyckliga
verkningar blir allt allvarligare ju
längre en sådan stoppolitik fortsätter.

Det är klart att en stram kreditpolitik
varit och är nödvändig. Vi har för
vår del anslutit oss till en sådan, och
vi håller fortfarande fast därvid. Det
innebär dock inte att kreditstoppolitiken
i exakt dess nuvarande utformning
kan eller bör fortsätta. Det är många
års socialdemokratiska försyndelser
bakom den utveckling av sparandet och
kreditpolitiken som vi här kan konstatera.
Med starkt stigande nationalinkomst
borde sparkvoten här i landet
inte vara endast en liten smula högre
än före kriget utan väsentligt högre.
Men i stället för en sparvänlig politik
har regeringen, som vi vet, verkat på
ett olyckligt sätt när det gäller skattepolitiken
och när det gäller försvaret av
penningvärdet. Hela attityden till kapital
och sparande har varit olycklig.

Tidigare var det socialdemokratiens
stora skepsis mot kapitalisterna som
gjorde, att partiet inte kunde förmå sig
att inta en verkligt positiv hållning till
kapitalbildningen. Den epoken är väl
emellertid slut nu, får man hoppas.
Det är aldrig för sent att börja med en
mera välvillig och konsekvent sparvänlig
politik. Att detta måste betyda en
omläggning av skattepolitiken är uppenbart.
Jag får senare tillfälle att säga
några ord om detta och går nu förbi
den saken.

Jag tänker inte heller, herr talman,
närmare diskutera finansminister
Strängs nya giv i fråga om sparstimulerande
åtgärder. Jag kan endast nämna
alt han här satsat på den tanke som

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

brukar uttryckas på följande sätt: »Bliv
rik kvickt!» Det är klart att detta är
lockande, men det är väl inte precis
den attityden som ligger bakom det
lugna sparandet där slant lägges till
slant. Den stämmer inte heller med den
tidigare socialdemokratiska inställningen
till uppkomsten av förmögenheter.

Tänk om vi skulle satsa mera på rättvisa
åt sparandet! Utöver försvaret för
penningvärdet behövs det då, såvitt jag
förstår, åtgärder som tryggar spararna
från att bli berövade sparandets frukter
i händelse av en inflation. En inflation
innebär en stöld från spararna —
jag tror att jag sagt det förut, och det
är ett hårt ord. Jag tror dock inte att
någon kan motsäga det berättigade häri.
En metod att minska verkningarna av
en inflation är att ordna med värdefasta
placeringar, värdefasta obligationer.
Beträffande folkpensionen har vi
i folkpartiet från början deklarerat, att
det skulle ordnas så att pensionen bleve
värdefast. Beträffande den diskuterade
tilläggspensionen tycks det råda
enighet — åtminstone mellan socialdemokraterna
och oss — om att den bör
vara värdefast, inflationssäker. Varför,
herr talman, skulle inte spararna kunna
göra anspråk på att man också intresserade
sig för att göra deras sparande
— deras sätt att skapa trygghet på
ålderns dagar — värdefast, skyddat mot
inflation? Professor Palanders mycket
beydelscfulla utredning har visat att
en sådan anordning dessutom sannolikt
skulle ge ökade möjligheter till en effektiv
penningpolitik till försvar av
penningvärdet.

Jag vet väl att tanken på värdebeständighet
möter motstånd i en del konservativt
inställda affärskretsar. Med
välbehag åberopas detta av vårt nya
konservativa parti, det socialdemokratiska.
Jag vill emellertid erinra om vad
någon sagt, nämligen att varje stor idé
genomlöper tre stadier. Först skrattar
man åt den, sedan bekämpar man den,
och under tredje stadiet betraktar man

den som självklar. Jag tror att tanken
på värdebeständiga skuldbevis, tanken
på att staten skall avstå från att vid
inflation tillskansa sig andras egendom
och i stället skydda spararnas rättigheter,
den tanken har kommit från det
första stadiet till det andra. Nu bekämpar
man den. Men, tro mig, efter längre
eller kortare tid kommer den över till
det tredje stadiet där dess berättigande
betraktas som självklart.

Vad jag i detta sammanhang saknar
är en liten smula indignation över de
orättvisor mot spararna som inflationen
medfört samt en däri bottnande levande
känsla av att man verkligen måste
försöka göra någonting åt den saken.
Saken blir inte bättre av att småspararna
på grund av den nuvarande anordningen
med folkpensioner förlorar rätten
till kommunala bostadstillägg när de
har ett visst mindre kapital, som de
först måste leva upp, innan de kan få
ett sådant bostadstillägg. Jag tror att vi
på detta område successivt måste skrida
till reformer. Det är dock alldeles för
långt att nu gå in på den frågan.

Jag kan inte heller här diskutera det
faktum, att vi enligt min mening kan
främja tillgången på kapital genom att
underlätta kapitalimport genom utländska
investeringar i Sverige. Mindre regleringsekonomi
här i landet skulle vara
en mycket effektiv metod att uppmuntra
till utländska investeringar av det
slag som också medför ökad produktivitet.

På tal om regleringar undrar jag om
det verkligen kan vara riktigt som det
stod i en tidning, att några personer
som sysslade med uppförandet av en
byggnad fick vända sig till 55 ämbetsmän
innan de kunde klara bygget. Om
detta skulle vara riktigt föreslår jag regeringen
att tillsiitta en utredningsman
som får till uppgift att ännu en gång —
man liar förut försökt lösa frågan —
förenkla handläggningen av byggnadsärendena
både på det statliga och på det
kommunala planet. Utredningens för -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

slag kan kanske sedan antas av vederbörande
instanser.

Innan jag slutar, herr talman, vill
jag säga ett ord om försvarsfrågan —
eller rättare sagt försvarsberedningens
arbete med en eventuell reform av det
svenska försvaret.

Enligt överenskommelse som träffades
mellan beredningens ledamöter i
våras skulle beredningen börja efter valet
med ett intensivt arbete, där vi skulle
komma till de betydelsefulla frågorna
efter en långvarig, säkerligen nyttig och
nödvändig genomgång av det faktiska
materialet och problemställningarna.
Nu finner jag emellertid att försvarsministern
har ändrat mening och utan
att meddela beredningens ledamöter
tänker avvika till utlandet under just
den period då, som vi var inställda på,
beredningen skulle kunna arbeta som
intensivast. Det är en relativt lugn period
nu under resten av året, vilket man
ju inte kan säga exempelvis om t. ex.
månaderna april och maj.

Jag vet inte om man skall fatta detta
så, att försvarsministerns närvaro vid
FN:s förhandlingar är av stor betydelse
därför att det är en specimination till
en utrikesministerpost i framtiden. Jag
ställer mig en smula frågande till att
även två framträdande representanter
för högerpartiet tänker resa, den ene i
höst och den andre i vår, till FN just vid
den tidpunkt, då försvarsberedningen
alltså enligt överenskommelsen skulle
arbeta som mest intensivt. Jag vet inte
om alla tre herrarna anser att det är
så viktigt för FN:s arbete att just ni är
där under just den tiden, att försvarsberedningen
måste vika. Enligt min mening
är det i så fall inte en riktig bedömning.
Det skulle ha varit motiverat
att vi inriktade oss på att hålla planen
för att nu på allvar ta upp det svenska
försvarsproblemet. Jag tycker att försvarsberedningens
arbete annars skulle
börja att litet erinra om en historia jag
läste i min ungdom om en gymnasist
som var på cykeltur. Det var en ganska

rund yngling som hette Karl-Fredrik.
När han var ute och cyklade gick det
till på det sättet, att uppför backarna
orkade han inte cykla med sin vikt,
och nedför backarna vågade han inte
cykla, och på jämna marken gick han
för att ta igen sig efter ansträngningarna
i backarna.

Vi måste väl ändå komma till att försvarsberedningen
nu efter alla förberedelser
effektivt kommer i arbete. Jag
vädjar till försvarsministern att inte
ordna det så, att saken i verkligheten
kommer att till stor del uppskjutas ett
rätt stort antal månader.

Herr talman! Det är ett egendomligt
politiskt tillstånd här i landet för närvarande.
Vi behöver en regering som
är fast besluten att bland annat lösa
pensionsfrågan och försvara penningvärdet.
Vi har fått en regering som är
oenig på den första punkten och villrådig
på den andra. Vi behöver en regering
som erkänner att vårt nuvarande
tvåkammarsystem har bragt den svenska
demokratien i ett besvärligt läge
och som därför sätter in sin kraft på
en reform av vårt representationssystem.
Vi har fått en regim som finurligt
kalkylerar med kortsiktiga fördelar
av den nuvarande första kammaren
och därför söker försena ett reformarbete
i demokratisk anda. Vi behöver
en regering som respekterar rörelseriktning
och förändring i den politiska
opinionen. Vi har fått en regering,
vars ledstjärna tycks vara att sitta,
att sitta till den tidpunkt, då man tycker
det är taktiskt lämpligt att gå. En
sådan regering kan inte vara något annat
än ett interregnum. Den svenska demokratien
måste skapa förutsättningar
för en reformvänlig regim, som vill
fortsätta demokratiseringsarbetet med
kraft. Herrarna — och damen — på regeringsbänken
kan bromsa och försena
en sådan utveckling, vilket ingen avundas
er, men ni kommer inte att kunna
hindra den.

Onsdagen den 31 oktober 195(i fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr HJALMARSON (li):

Herr talman! Inte på många år har
riksdagen samlats i ett läge, då en
serie dramatiska händelser ute i världen
i så hög grad som nu har kommit
att engagera oss; de belyser den allmänna
osäkerheten och bekräftar nödvändigheten
för oss att alltjämt hålla
ett effektivt och modernt försvar, varom
också enighet hittills rått mellan
riksdagens demokratiska partier.

Statsministerns utrikespolitiska deklaration
gav ett gott uttryck åt de
uppfattningar, bakom vilka säkerligen
en överväldigande majoritet av landets
medborgare står. Israels aktion framstår
från svensk horisont, även om all
hänsyn tas till arabvärldens aggressivitet,
som svårbegriplig och djupt beklaglig.
Det gäller dock ett land som vunnit
stora sympatier för sitt exempellösa
uppbyggnadsarbete. I detta fall vågar
vi emellertid trots allt tro på möjligheten
att FN:s fredsmaskineri skall
kunna utnyttjas för att finna en lösning
på konflikten.

Ett faktum, herr talman, står över all
diskussion. Så snart de härskande i
Moskva, de må heta Stalin eller vad
som helst, ser sin ställning eller sin
prestige hotad, så tillgriper de våld,
våld i dess mest brutala form. Så snart
dessa riddare av genéveandan tror sig
löpa risk att deras maktpolitiska planering
skall korsas, övergår de från att
argumentera med småleenden till att
argumentera med stridsvagnar och reaplan.
Kravet att få härska och behärska
släpper de aldrig. Det finns icke något
annat motargument som gör intryck på
dem än styrkan. Avspänningspolitik är
för dem ingenting annat än ett annat
sätt att driva maktpolitik.

Det som hänt och händer i Polen och
Ungern är intet avslutat kapitel. Gnistan
i människornas sinnen dödar man
varken med kanoneld mot frihetskämpar
eller med kulsprutesalvor mot kvinnor
och barn. Man gör det inte heller
genom en skendemokratisering. En dik -

tatur blir inte demokratisk därför att
man håller radiotal om demokrati eller
byter ut en utländsk diktator mot en
inhemsk.

I de underkuvade länderna förestår
en lång och smärtsam frigörelseprocess.
En sådan förlöper inte lugnt och sansat
som ett sammanträde i ett svenskt
riksdagsutskott. Den sker genom en serie
våldsamma eruptioner, heroiska,
laddade med sprängstoff. Det nya, det
storslagna mitt i allt det fruktansvärda
som utspelats i Ungern är att människornas
frihetslängtan, deras avsky för
förtryckarna, har brutit fram som en
naturkraft, skakat kommunistregimen
nerifrån och upp och samtidigt med ett
slag blottat falskheten och förljugenheten
i den kommunistiska broderskapsideologien
inför hela den västerländska
världen.

Ingen av oss vet ännu hur den fortsatta
utvecklingen kommer att bli, men
vi vet att ungrarna för alltid har skrivit
sitt namn i den långa historien om
folkens och individernas strid för frihet,
rättfärdighet och människovärde.

Varken svenska folket eller den svenska
regeringen har ännu, trots alla krav
därpå, fått någon verklig redovisning
från de sovjetryska myndigheterna för
Raoul Wallenbergs öde. Vi nödgas alltså
konstatera, att vi icke ens i denna
begränsade, rent mänskliga fråga kan
lita på den sovjetryska ledningens goda
vilja. Undanflykter och förhalningsupplysningar
är inte vad vi har begärt.
Stödd av ett enigt folk har den svenska
regeringen krävt besked om en man,
som under fruktansvärda yttre förhållanden
gjort personliga insatser i
mänsklighetens tjänst av livsavgörande
betydelse för tusenden. Något svar har
inte kommit. Detta är på sitt sätt också
clt svar, men inte ett som vi kan finna
oss i eller nöja oss med. Tystnad får
inte bli sista ordet i fallet Raoul Wallenberg.

Innan jag går in på de frågor på det
inrikespolitiska fiiltet som väl denna

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

debatt i fortsättningen framför allt
kommer att syssla med, skall jag, herr
talman, be att få säga ett ord med anledning
av vad herr Ohlin nyss yttrade
om försvarsberedningens arbete.

I våras fick vi det beskedet, att arbetet
skulle fortsätta efter den 15 oktober,
och sedan skulle verksamheten
pågå under höstmånaderna, varvid man
speciellt skulle ta ställning till och gå
igenom det material som beredningens
militära experter beräknades då ha
färdigställt. Däremot utgick vi, åtminstone
vi på vår kant, ifrån att det måste
bli ett uppehåll i arbetet i början av
nästa år på grund av arbetsförhållandena
här i riksdagen. För min del planenerade
även jag härför. Jag kommer inte
att delta i den svenska FN-delegationen
förrän i andra delen av sessionen, som
börjar i januari nästa år. Däremot ansåg
vi det värdefullt att en av våra
medlemmar i försvarsberedningen fick
möjlighet att nu i höst följa nedrustningsdebatten
i FN. Att försvarsministern
skulle resa till Förenta Nationerna
nu i höst fick jag för min del kännedom
om först genom tidningarna. Jag
vill bara för egen del kort och gott
deklarera, att jag är beredd att helt och
hållet underordna min privata planering
vad som bäst kan tjäna arbetet i
försvarsberedningen.

Ärligt talat, herr talman, så kan jag
inte mobilisera något större intresse
för det eftersnack kring valsiffrorna
som redan har sysselsatt så många i så
många veckor. Valutgången är klar och
tydlig. Vill något parti nu tvunget
framträda i den förföljda oskuldens
roll, så gärna för mig. En nyputsad helgongloria
kan vara muntrande att se,
speciellt för den som vet att de, som
i dag leker ljusalfer, för några månader
sedan sannerligen inte hade sina
bästa byxor på sig och som dessutom
märker att byxslagen fortfarande sticker
fram under den vita nattskjortan.

Ur högerpartiets synvinkel understryker
valutgången 1956 det som vi

betraktar som den centrala politiska
uppgiften: nödvändigheten att så konkret
som möjligt utforma och sammanfatta
en folklig politik på borgerlig
grund.

Varför måste många fler människor
få möjligheter till större eget inflytande,
både över sina egna och över de
gemensamma angelägenheterna? Att begreppet
stigande levnadsstandard i vår
del av världen förlorar all mening, om
det inte får innehåll i en expanderande
personlig valfrihet är ett skäl. Den tekniska
och ekonomiska omdaningsprocess,
i vilken vi är mitt inne, medför
att ekonomisk rörelsefrihet och personlig
egendomsrätt får påtagligt värde och
innebörd för allt fler.

Vidare: I tio år har vi i vårt land
diskuterat hur man i en ekonomi där
alla har arbete skall kunna förmå människorna
att hålla sina anspråk inom
de verkliga eller förmenta resursernas
ram. Våra härskande politiker har låst
sig och sin politik vid en tes som för
dem har blivit ett axiom: människorna
måste tvingas att göra eller underlåta
vad deras eget bästa kräver. Man talar
alltid om de maktägandes skyldighet att
ta ansvar. I praktiken har detta betytt
en förment rättighet att tunna ut eller
ta ifrån människorna deras slutliga ansvar.
Denna politik har misslyckats.
Högbeskattningens, tvångssparandets,
de direkta ingripandenas politik har
icke lett till naturlig jämvikt trots
utomordentligt gynnsamma yttre förutsättningar.
Konjunkturinstitutets nya
rapport är ytterligare ett belägg härför.

En politik som medvetet syftar till att
avpolitisera arbets- och vardagslivet
försvagar i den meningen regeringsmakten,
att den begränsar området för
dess verksamhet. En sådan politik gör
medborgarna starkare och regeringen
svagare — alldeles självfallet; detta är
ju dess mål. Men, herr talman, detta är
ingalunda detsamma som att göra samhällets
resurser mindre, tvärtom.

Argumentet om den försvagade rege -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ringen framförs för övrigt i de mest
skilda sammanhang. Begär man en vallagstiftning
som gör rösträtten lika i
praktiken — vilket vi gör även i dagens
läge, då vi är överrepresenterade

1 den nya andra kammaren — skrämmer
man med Frankrike och dess s. k.
svaga regeringsmakt. Till slut kan jag
inte undgå att göra den reflexionen, att
det tydligen finns folk för vilka den
maktmässigt sett starka regeringen håller
på att bli ett självändamål.

Vad som förenar socialdemokraternas
och bondeförbundets ledning är föreställningen,
att rätta sättet att lösa de
samhällsekonomiska problemen är att
koncentrera mer och mer av människornas
arbetsförtjänster, av deras och
företagens reserver, till staten och att
komplettera denna inkomst- och egendomssocialism
med plötsliga regeringsingripanden.
Detta är underlaget för
en koalitionspolitik, som är socialdemokratisk
i alla frågor utom de partiskiljande
— och dem har man kommit
överens om att icke komma överens
om, vilket betyder mindre, eftersom
man samtidigt kommit överens om att
inte låtsas om att man inte är överens
om dem.

Koalitionspartierna har alltså de
grundläggande värderingarna gemensamma.
Gemensamt förfogar de också
över majoritet i riksdagens bägge kamrar.
Ur sedvanliga parlamentariska synpunkter
kan alltså ingen invändning
riktas mot fortsatt koalitionsregerande,
men, herr talman, är politikens konst
bara konsten att räkna ihop en majoritet?
Borde den inte också innefatta förmågan
att dra slutsatser av det som
rör sig ute bland människorna? Detta
har koalitionspartierna inte gjort; de
har nöjt sig med makten.

Vi i högerpartiet kommer inte att
tveka att ta det ansvar kommande valutgångar
eventuellt kan lägga på oss,
men vi ser det inte som vår uppgift att
ställa andra utanför inflytande. Uppgiften
är inte att regera mot någon,

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

utan att regera med så många som möjligt
i det komplicerade samhälle där vi
lever. Vilka organisatoriska uttryck en
sådan samverkan skall få är en viktig
fråga, men en andrahandsfråga. Huvudsaken
är beredvilligheten att ta hänsyn,
att också i detta avseende fördjupa och
modernisera demokratien.

Koalitionskontraktet inleddes med en
triumfrapport om allt som koalitionen
uträttat. Så bra som vi har det beställt
nu efter fem års koalitionsregerande
har vi aldrig haft det och kommer aldrig
att få det. Vi har alltså inte ens
hoppet kvar. Det enda som består är
tydligen investeringsavgifter, men det
beror väl på att enda skälet för dem,
såvitt jag vet, i motsats till koalitionskontrakten
är deras tillfälliga natur.
De är ett slags socialdemokratisk migrän
i den ekonomiska politiken, en
huvudvärk som bondeförbundet aldrig
blir av med.

En investeringsavgift leder ofrånkomligen
till att det blir dyrare att spara
och investera än att konsumera. Om
jag sparar för att köpa en ny maskin
till min verkstad, så betyder denna avgift
att varje sparad krona bara blir
värd 90 öre. Omsättningsskatten på
bilar medför att om jag sparar för att
köpa en bil till min rörelse, så blir
kronan bara värd 88 öre. Detta är i
sanning ett egendomligt sätt att bekämpa
en inflation, som i huvudsak
beror på ett otillfredsställande sparande.

Vilken är skillnaden mellan räntan
och en särskild skatt på investeringar?
Båda är ju från investerarens synpunkt
en utgift. Räntan är emellertid samtidigt
en ersättning till spararna, vilken
i sin tur ger upphov till nytt sparande.
All erfarenhet visar dessutom att räntan,
om den är rörlig, verkar kostnadsnedpressande.
Investeringsavgiften har
däremot liksom andra skatter en benägenhet
att trubba av kostnadsmedvetandet
och driva upp kostnadsnivån.
Den överför ytterligare resurser från
27

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

de enskilda till staten och ökar alltså
statens förmögenhet på medborgarnas
bekostnad.

Skulle man inte äntligen kunna få
ett besked ifrån regeringen? Vad är det,
herr talman, som gör att man genom
att överföra pengar från de enskilda till
staten, som sedan ger ut dessa pengar,
skulle minska den samlade efterfrågan
i samhället? Vem som ger ut pengarna
kan väl ändå i detta avseende inte spela
någon roll?

Koalitionspartierna har i riksdagen
godtagit investeringsavgift och bilaccis
just därför att dessa skatter skulle vara
av rent tillfällig natur. Detta har direkt
angivits som en förutsättning för att de
skulle få någon verkan. Vidare har enighet
rått i riksdagen om att skatter på
bilismen, varaktiga eller tillfälliga, uteslutande
skall gå till vägarna. Nu begär
man utan vidare spisning, att riksdagsmajoriteten
i dessa avgörande hänseenden
skall ändra uppfattning. Får jag,
herr talman, fråga t. ex. bondeförbundets
gruppledare i denna kammare,
herr Pettersson i Dahl, och bevillningsutskottets
ärade ordförande, herr Adolv
Olsson: Hur känner sig herrarna när
man nu begär av er att ni å la den
helige Basilius till regeringens ära skall
avstå från allt, som ni tidigare har ansett
förnuftigt?

Den till en allmän omsättningsskatt
på motorfordon omgjorda bilaccisen ingriper
mot den gren av konsumtionen,
som i det långt överväldigande antalet
fall förutsätter ett personligt sparande.
Den fördyrar en produkt, som för
hundratusentals människor är ett angeläget
sparmål. Vår motorvänliga regering
lägger på denna permanenta extraskatt
på motorismen därför att denna
skulle skapa alltför stora investeringsbehov,
framför allt i vägar. Men man
glömmer ju då helt och hållet att tala
om, att motorismen inte bara löpande
betalar alla de investeringar som den
gör nödvändiga, utan därutöver på senare
år fått lämna inte oväsentliga in -

vesteringsmedel till andra statliga anläggningsarbeten.

Vi har i Sverige ett alldeles särskilt
behov av en snabb motorisering därför
att avstånden i vårt land är så stora
men också, och inte minst, därför att
tillgången till en bil mer och mer för
fler och fler blir en förutsättning för
att kunna förena en god planering av
det egna arbetet med en förnuftig lösning
av bostadsfrågan.

Förenta staterna har samma situation,
och det torde väl vara en av orsakerna
till motorismens snabba genombrott i
detta land. Vad som däremot är orsaken
till att finansministern, då han räknar
upp motorskatten i olika länder, inte
nämner USA, som har betydligt lägre
beskattning än vi, vet inte jag.

Den 19 maj 1952 tillkallades en särskild
utredning, som bland annat skulle
undersöka — jag citerar ordagrant —
»huruvida en eventuellt utvidgad indirekt
beskattning bör ta formen av en
mera generell skatt eller om det nuvarande
systemet bör utbyggas genom
utsträckning av den indirekta beskattningen
till vissa varugrupper». Denna
utredning arbetar alltså sedan snart Wi
år. Den har över huvud taget icke tillfrågats,
icke ens informerats om regeringens
planer på den nya omsättningsskatten.
Svenska folket fick inte heller
veta något — inte före valdagen!

De flesta av oss får väl, herr talman,
då och då besök av människor, som
uppger sig vara gamla vänner till en.
De är alltid i tillfällig förlägenhet. De
har glömt plånboken hemma på pianot
eller inte fått ett rek, som skulle ha
kommit i går. Nästa vecka är de också
i tillfällig förlägenhet och på det sättet
åstadkommer de, om de är tillräckligt
skickliga, ett slags stabilitet i sin ekonomi.
Koalitionsregeringen är också i
tillfällig förlägenhet. Den har ett permanent
behov av tillfälliga skatter.

Vi kan, herr talman, inte fortsätta att
vinna andrum i vår ekonomi genom att
eftersätta utbyggnaden och rationalise -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ringen av vår produktiva kapacitet.
Stabilitet till priset av stagnation är
ingen lösning. Men samtidigt som vi
vidgar möjligheterna till nyinvesteringar,
måste vi stärka vår valutareserv.
Dessa båda centrala uppgifter står i
motsats till varandra, tror regeringen,
och därför försöker den lösa valutaproblemet
genom att ryckigt och planlöst
söka hejda investeringarna. Resultatet
blir, att också valutorna rinner ut. Vi
betalar smöret, men får det inte. Problemet,
det dubbla problemet, kan bara
lösas upp med en nyckel, och den heter
starkt ökat frivilligt sparande.

Skattepolitikens och den ekonomiska
politikens stora uppgift är alltså att öka
sparkraften hos de många och sprida
sparviljan till dem. Detta gör man inte
genom hastverk av lotterinatur utan
endast genom åtgärder som skapar
gynnsamma betingelser för ett långtidssparande.
Varje chans härtill måste utnyttjas.
Hur intressant det än är, att
den moderna socialismens antikapitalism
inte riktar sig mot lotterikapitalism
utan tvärtom effektivt främjar den
— den som vinner 300 000 kronor på
100 kronor, placerade i en premieobligation,
får tydligen ingen oförtjänt
värdestegring —- så är det ändå inte
denna sinnesändring som behövs, för
alt ett verkligt sparande skall få luft
under vingarna, utan en helt annan och
en långt mindre spekulativ.

Vår tanke är, att det skulle göras lockande
och naturligt för människorna
att omvandla den reserv de har i överskjutande
skatt till en grund för ett
långsiktigt sparande. Detta bör klart
framgå av slutskattesedeln, där myndigheterna
har ett osökt tillfälle att ge upplysningar
om det frivilliga sparandels
värde och betydelse just för mottagaren.
Först skulle människorna i december
månad få möjlighet att bestämma
sig för ett sparande, där räntan är förhållandevis
hög. Sedan får de i juli
månad året därpå ytterligare en möjlighet
att i stället för att ta ut sitt till -

godohavande i kontanter utan besvär
för dem själva få det överfört till ett
sparinstitut som de själva utser. Vi vädjar
för vår del inte till drömmen att bli
rik över en natt. Vi vädjar till folks
sunda förnuft och ekonomiska omtanke.

Över huvud måste vi göra hela politiken
sparinställd. Detta är nödvändigt,
ty vi kan helt enkelt inte fortsätta med
en kapitalmarknad, som både lider av
blodbrist och är invalidiserad på grund
av högbeskattning och på varandra följande
ransoneringsingripanden. Det
otillräckliga frivilliga sparandet skapar
blodbristen. Intet tvångssparandc i
världen räcker därvid som botemedel.
Det bara förvärrar tillståndet.

En effektivt fungerande kapitalmarknad
är förutsättningen för en snabb och
smidig kreditpolitik och en rörlig räntepolitik
utan alltför störa kastningar.
Den är också den oeftergivliga förutsättningen
för en sådan takt i de produktiva
investeringarna, att vi kan bibehålla
och stärka vår konkurrenskraft
och därmed ge innehåll åt det myckna
talet om full sysselsättning och stigande
levnadsstandard. Detta kräver emellertid
icke blott ett växande sparande utan
också att stat och kommun håller tillbaka
sina anspråk. Den statliga investeringsverksamheten
måste begränsas. Att
genomföra den begränsningen är ingen
lätt uppgift. Därför har vi också föreslagit
att frågan skulle behandlas i samråd
mellan de politiska partierna. Regeringen
är emellertid fortfarande sig
själv nog och reflekterar inte på förslaget,
vilket det räcker att konstatera.

Riksbankschefen är tydligen också
sig själv nog i den självpåtagna uppgiften
som kommunernas högsta förmyndare.
Bakgrunden till hans kärvhet
hade emellertid varit bra mycket bättre,
om siffrorna för regeringens inflationsupplåning
i riksbanken varit annorlunda
än de är. Jag har inte hört
herr Åsbrink i något radioeko meddela,
att nu får det vara slut med regeringens
växelrytteri i riksbanken. Hur dis -

20 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

kutabla de plötsliga dekreten än är,
framstår det emellertid som ofrånkomligt,
att inte bara Stockholm utan även
andra kommuner prövar om sina investeringsplaner,
pressar kostnaderna och
för den närmaste framtiden koncentrerar
sig på de mest väsentliga uppgifterna.
En skattehöjning löser inte problemet,
eftersom en sådan inte bara får
inflytande på kommunernas likviditetsutrymme
utan också med stor säkerhet
negativt påverkar sparkvoten och därmed
kapitalmarknadens förmåga att
utan inflationsrisker ställa medel till
förfogande.

Jag nämnde nyss nödvändigheten att
pressa ned kostnaderna vid de offentliga
investeringarna. Nödvändigheten
därav är minst lika stor då det gäller
bostadsbyggandet. Om inte alla tecken
visar fel, är regeringen äntligen mogen
för att radikalt avveckla det kostnadskonserverande
element i bostadspolitiken,
som generella bostadssubventioner
varit och är. Detta är ett steg i rätt riktning,
men det måste kompletteras, kompletteras
med en upprensning inom
byggnadslagstiftningen, med åtgärder
som gör en fri konkurrens på lika villkor
möjlig, med byggnadsregleringens
avveckling, så att alla byggnadsinvesteringar
kan i verklig mening planeras,
och med sparstimulerande åtgärder.
Och, herr talman, inte mindre viktigt:
de besparingar i statens budget, som
kan göras genom de generella subventionernas
avveckling, bör i sin helhet
användas för skattesänkningar, inte för
nya statsutgifter. Konsekvensen bjuder
likaledes att man undersöker möjligheterna
att även avpolitisera återstoden
av bostadsbyggandets finansiering. På
detta sätt medverkar man till ett billigare,
ett bättre och ett större bostadsbyggande
och till att människorna kan
ge sin bostadsefterfrågan uttryck, som
bäst passar dem, vilket med all säkerhet
betyder starkare eftertryck på egnahemsbyggandet.

Vi i högerpartiet kommer också i

fortsättningen att ta ställning till statens
utgifter från den utgångspunkten, att
dessa totalt sett måste begränsas. Vi är
lika medvetna som regeringen om svårigheterna,
ty utgiftsökningar på vissa
områden är oundvikliga, t. ex. i fråga
om undervisning och försvar. Det räcker
inte med sparsamhet och rationaliseringar
i den offentliga förvaltningen,
i vilket avseende finansministern för
statens del äntligen tagit ett utredningsinitiativ.
Vi måste pröva, i vilken mån
man kan överföra och återföra uppgifter
från staten till medborgarna själva
och — kanske ännu viktigare — sluta
upp med att oavbrutet lägga på staten
nya uppgifter. Människorna kan faktiskt
själva sköta bra mycket mer än
våra överförmyndare tror. Ett exempel
är tjänstepensioneringen.

Andra sidan av en politik för begränsade
statsutgifter är en bestämd skattesänkningspolitik.
Skattesänkningen för
alla bör ha företräde — även framför
olika familjestödjande åtgärder. En sådan
skattesänkning lägger i själva verket
en god grund för framtida reformer
i familjevänlig anda.

Det plötsligt lanserade, från all svensk
budgetpraxis avvikande påhittet, att
skattebetalarna icke endast skall betala
löpande utgifter inklusive avskrivningar,
utan även på ett enda år allt vad
staten bygger och låter bygga, kan inte
godtas, inte ens om det är, vad det synes
vara, en av hörnpelarna i koalitionskontraktet.
Det har icke förebragts
några skäl för att vi utan någon som
helst utredning skulle överge ett budgetsystem,
som vi byggt upp under decennier.
Den som själv måste ta 20—30
år på sig för att betala sin egen småstuga
skall inte på ett år behöva betala
sin andel av vad det kostar att bygga
statliga jätteanläggningar.

Problemet är snarast hur man skall
finna en metod att avveckla budgetöverskotten
så, att denna avveckling
dels sker så snabbt att pengarna inte
hinner förvandlas till nya statliga ut -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

gifter, dels på ett sådant sätt, att tvångssparandet
i möjligaste mån förvandlas
till ett frivilligt sparande. Vad de extraskatter
angår, som egentligen innebär
en expropriation av företagssparandet,
bör dessa snarast möjligt avskaffas.
Ett starkare företagssparande, en snabbare
reservbildning och en hårdare
kostnadskontroll ute i företagen är konjunkturpolitiskt
nödvändigt och riktigt.

Så till sist: För många med mig är
det inte vad som står i koalitionskontraktet
som främst intresserar, utan vad
som där inte står. Detta ger mig anledning
att ställa några preciserade frågor:

Vad tänker regeringen göra för att på
bred front främja det frivilliga sparandet?
Om den därvidlag inte är beredd
till kraftåtgärder, anser den sig då kunna
i sin politik undvara ett omfattande
tvångssparande ?

Vad tänker regeringen göra för att
det inom våra resursers ram skall finnas
tillräckligt utrymme för omedelbart
produktiva investeringar, så att framstegstakten
kan bibehållas?

Är regeringen — mot bakgrunden av
det utomordentligt kärva läge på kapitalmarknaden,
med vilket man har anledning
räkna för en betydande framtid
— beredd att undersöka, huruvida motparten
i uppgörelsen om stamaktierna
i malmbolaget kan tänka sig jämkningar
i denna uppgörelse, naturligtvis mot
kompensation enligt överenskommelse
därom? Då jag utgår från att riksbanken
icke genom »sedeltryckning» skall
möjliggöra transaktionen, får jag erinra
om att denna kommer att belasta kapitalmarknaden
med minst 160 miljoner
kronor om året i fem år framåt. Är
regeringen vidare beredd att undersöka
särskilt småspararnas intresse att förvärva
stamaktier i malmbolaget för att
på delta sätt minska statens upplåningsbehov? Till

slut: Diskussionen om den europeiska
marknaden har tagit ny fart.
Den berör en rad för hela vår ekonomiska
framtid utomordentligt viktiga

ting. Hur har regeringen tänkt sig att
denna fråga skall förberedas och behandlas
från svenskt håll, och på vilket
sätt och i vilket stadium ämnar regeringen
koppla in riksdagen i detta arbete? Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag konstaterar först
med tillfredsställelse den enighet som
har kommit till uttryck om utrikespolitiken,
om de händelser som just nu
otvivelaktigt tilldrar sig mera av vårt
intresse än de i och för sig viktiga och
betydelsefulla spörsmål som inrikespolitiken
bjuder på.

Jag delar också herrar Ohlins och
Hjalmarsons besvikelse över att Sovjetunionens
regering ännu inte har funnit
det möjligt att uppfylla löftet till den
svenska regeringen från i början av
april att ge oss ett klart besked i
Wallenbergaffären.

Om jag därefter, under hänvisning
till vad jag sade inledningsvis i denna
debatt, får lämna det utrikespolitiska
skeendet och gå över till de reflexioner
om inrikespolitiken, som de två oppositionsledarna
här har fört fram, så vill
jag först konstatera den skillnad som
otvivelaktigt råder1 mellan de båda
oppositionsledarna.

Herr Hjalmarson har bibehållit hela
sin charmfyllda hurtfriskhet och upprepar
utan att ändra på någon punkt
sina gamla banala ting, som vi många
gånger diskuterat i denna kammare.
Han anser sig väl också ha råd till det,
ty han är onekligen valets segerherre.
Med klädsam blygsamhet avböjer han
att diskutera för honom så banala ting
som valresultatet och, som sagt, det
kan ju högerledaren kosta på sig, när
han står med en ökning av röstsiffrorna
från andrakammarvalet 1952 med
icke mindre än 120 000 röster. Han
jämte herr Hagberg är ju de enda som
vunnit valet, herr Hagberg med en
röslökning på omkring 30 000 röster.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift

Vi andra har det inte riktigt lika
trevligt, när vi tittar på röstsiffrorna.
Socialdemokraterna har minskat med
13 000 röster; folkpartiet har minskat
med 1 000 röster och kommer tillbaka
hit till kammaren med exakt lika många
mandat som det har, när det lämnar
kammaren. Men därför att det inte har
gått riktigt bra, herr Ohlin, kan vi väl
ändå försöka, både herr Ohlin och
jag, att inte vara riktigt så surmulna
som herr Ohlin var. Vi kanske kan
låta herr Hjalmarsons glada humör
smitta av sig på oss.

Herr Hjalmarson hade som sagt inte
mycket nytt att komma med, och därför
är det litet svårt att trötta kammaren
med ett bemötande. Men skulle
inte herr Hjalmarson ändå vilja ägna
ett ögonblicks eftertanke, medan han
formulerar sina hurtfriska deklarationer,
åt hur det kan komma sig, att det
inte är bara socialdemokraterna och
bondeförbundarna i Sverige som tvingas
att vidta åtgärder för att, som han säger,
ta ifrån medborgarna deras pengar
i nuvarande läge. En inflationistisk våg
bemötes ungefärligen likartat i alla länder
i världen. England skulle säkerligen
ha mycket att lära herr Hjalmarson när
det gäller att uttala sig mindre tvärsäkert
om innebörden av den politik,
som här föres. Han är motsägelsefull.
Han talar å ena sidan om regeringen
som en vigilant, som måste gå ut och
ta upp handlån av sina förmögnare
vänner, med vilka herr Hjalmarson tydligen
har mera förbindelse än vi, och
så säger han: Det får inte ske att ni
fortsätter att diskontera växlar i riksbanken.
Omedelbart därefter säger han,
att budgetöverskottet måste minskas och
att det helst så fort som möjligt bör
försvinna.

Herr Hjalmarson började med en
frågesport, så jag blev nästan rädd för
att han skulle kopiera herr Ohlin i stället
för tvärtom. Jag skulle vilja fråga
honom hur han har tänkt att det här
skall gå ihop: å ena sidan skall man

för år 1957 m. m.

minska på statens möjligheter att själv
finansiera sina utgifter, å andra sidan
sätta stopp för den statliga upplåning
som framtvingats trots budgetöverskottet.
Jag skulle vilja be herr Hjalmarson
att ett ögonblick begrunda hur det hela
skulle ha tett sig, om man hade fört en
politik i stil med vad högern och folkpartiet
rekommenderar. Vilka belopp
hade vi då inte tvingats gå ut och låna
upp på marknaden? Jag förstår inte att
det kan ligga någonting förklenande i
att man säger att staten och riksdagen
måste så hushålla med det svenska folkets
tillgångar, att vi f. n. inte belastar
kreditmarknaden med flera lån än vad
som är oundgängligen nödvändigt och
att man fördenskull får finansiera en
betydande del av de statliga investeringarna
med skattemedel. Så tror jag
att man får göra i de allra flesta länder
för närvarande just för att inte de statliga
lånen skall förrycka en kapitalmarknad,
som sannerligen arbetar tillräckligt
ansträngt ändå. Jag undrar
egentligen vad herr Hjalmarsons och
herr Ohlins partivänner i Stockholms
stad skulle tycka om en politik, där
man å ena sidan försöker få kommunen
att skattefinansiera så mycket som möjligt
för att undvika att tränga ut bostadsbyggandets
och de privata investeringarnas
lånebehov på marknaden,
om staten samtidigt skulle gå ut på
marknaden och där låna jättebelopp.
Det är i själva verket innebörden av
herr Hjalmarsons resonemang. Herr
Hjalmarson kan inte mena annat än
ettdera av två ting. Staten skulle inte
investera så mycket som den gör nu.
Visa då vad vi skall minska av det
som vi för närvarande är praktiskt taget
överens om i den svenska riksdagen
att vi behöver göra! Eller också rekommenderar
herr Hjalmarson sedelpressarna
som den metod, varigenom
vi skall klara saken, d. v. s. genom en
forcerad inflation.

Jag föreställer mig att det inte är
mycket mera att vinna ut av herr Hjal -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

marsons cliarmfyllda anförande. Herr
Ohlin var trots sin illa dolda besvikelse
över valutgången betydligt intressantare,
ty han tog ju ändå upp en del
problem, vilka vi förvisso har anledning
att diskutera efter andrakammarvalet.
Men han verkade en aning förvirrad
av den situation som inträffat.
Det fanns många direkta motsägelser
hos honom denna gång, något som man
uppriktigt sagt inte är van alt möta hos
herr Ohlin i den utsträckning vari herr
Ohlin excellerade i dag. Jag skall inledningsvis
ta ett exempel på dessa
motsägelser.

Herr Ohlin försökte suggerera fram
bilden av en regering, som till varje
pris vill sitta kvar vid makten. Den
sitter, enligt herr Ohlin, kvar vid makten
med stöd av en för länge sedan försvunnen
folkopinion, som kommit till
uttryck i första kammarens sammansättning,
Omedelbart efter att herr
Ohlin sagt, att för socialdemokraterna
är regeringsinnehavet och makten något
i och för sig väsentligt, säger han
utan att blinka att avsikten tydligen är
att denna regering, som är så maktsugen
och så benägen att sitta kvar till
varje pris, bara håller på att förbereda
sin avgång. Det är därför som vi
nu, enligt herr Ohlin, tillfälligtvis lappar
ihop koalitionen. Men, herr Ohlin,
vart tar då hela maktresonemanget vägen,
resonemanget om att vi manipulerar
med förstakammarmajoriteten för
att behålla makten, om det skulle vara
så att vi är så ivriga att försöka komma
ifrån det hela, att vi skulle använda de
kommande månaderna till alt konstruera
fram den ättestupa, från vilken vi
skall falla? Det skulle vara mycket intressant
att höra något vidare om herr
Ohlins förstakammarresonemang.

Jag skall strax försöka att mera allmänt
säga några ord om detta. Herr
Ohlin skildrar först en situation, i vilken
vi är beroende eller sagt oss vara
beroende av första kammaren, som
skall vara motiv för att vi skall sitta

kvar. Sedan gör han en underlig vändning
och säger att detta är tämligen
orimligt, eftersom det dock är andra
kammaren, som skall vara utslagsgivande
för regeringens ställning. Därefter
kommer han till den egendomliga
konklusionen av dessa två satser, att
det inte går att regera mot förstakammarmajoriteten.
Om herr Ohlin ser efter
i sitt manuskript, skall han säkert
märka att han alldeles tappat bort tråden.
Han sade nämligen att det inte
går att komma fram till en regering,
om man räknar bort förstakammarmajoriteten.
Varför kom han med denna
logiska kullerbytta? Jo, därför att han
menade, att det är tack vare majoriteten
i första kammaren som socialdemokraterna
kan åberopa en obestridlig
rätt till regeringsinnehavet -— alltså det
regeringsinnehav som herr Ohlin strax
innan påstått vara utslaget av vår obegränsade
makthunger. Så låter det i
koncentrerad form, när herr Ohlin ger
sig in på frågor på det statsvetenskapliga
planet.

Herr Ohlins resonemang beträffande
regeringsdeklarationen visar, att han
inte haft tid att läsa den särskilt uppmärksamt.
Han konstruerade nämligen
fram en meningsskiljaktighet mellan
vårt partis valprogram i pensionsfrågan
och det som står i regeringsdeklarationen.
Men vi har sagt att vi skall
försöka skapa en laglig rätt till tjänstepension
för de i det produktiva arbetet
sysselsatta — och det är ju precis vad
som står i regeringsdeklarationen! Vi
skall för det första ha en statlig tillläggspension
eller i varje fall laglig rätt
därtill för alla löntagare, och dessutom
skall det öppnas möjligheter för varje
svensk medborgare som så vill att ansluta
sig till ett statligt system, som har
den obestridliga fördelen att garantera
värdebeständighet. Det är vad som står
i vårt regeringsprogram. Vi vill ge bönder,
hantverkare och småföretagare den
rätten. Någt annat är det inte fråga om.

Vidare gjorde herr Ohlin en läsning

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

av vad som står om bostadsfrågan, och
den läsningen kan möjligen ge någon,
som till äventyrs lyssnar i radio eller
som läser tidningarnas referat, den
uppfattningen, att regeringens program
inte innehåller något om bostadsfrågan.
Jag måste verkligen säga att det är
häpnadsväckande! De två regeringspartierna
har ju enat sig om ett uttalande
av den innebörden att vi skall skapa
ökad tillgång på goda bostäder till rimliga
kostnader och att detta är en central
uppgift för den samhälleliga politiken.
Bostadsbyggandet ges den omfattning,
som tillgången på arbetskraft
och material gör möjligt. Vill herr
Ohlin bygga mer än vad vi har arbetskraft
och material till? Det kan jag
i så fall lätt tänka mig. I samband med
en mycket uppmärksammad tidningsaffär
här i Stockholm meddelade nämligen
säljaren den intressanta upplysningen
att herr Ohlin förklarat: »Vad
man än bjuder, så bjuder jag en miljon
kronor över.»

Det är nog ett motto för folkpartipolitiken
i alla avseenden, och jag föreställer
mig att det är ett uttryck för
folkpartiets hela mentalitet. Herr Ohlin
vill bygga något tusental lägenheter mer
än vad vi har arbetskraft och material
till. Det är ett intressant konststycke.
Det lyckades inte, när det gällde herr
Kreuger och Stockliolms-Tidningen, och
jag kan försäkra att herr Ohlins försök
att bygga något tusental lägenheter mer
än vad vi har material till inte kommer
att gå bättre.

Det skulle vara mycket mera att säga
om herr Ohlins tolkning av regeringsdeklarationen,
men tiden går, och jag
skall inte orda mera om den saken.
Däremot skall jag be att få säga några
ord om herr Ohlins allmänna resonemang
om de konsekvenser beträffande
regeringsbildningen som valutslaget kan
motivera.

Nog är det ändå bra underligt att
man skall behöva påpeka de mest elementära
ting! Socialdemokratien har

ensam bakom sig 1 730 000 väljare. Så
många har ställt sig bakom vårt parti
i valet. Högern och folkpartiet har tillsammans
fått 1 587 000 väljare. Jag bestrider
ingalunda att det är många människor
— alltför många skulle jag vilja
säga —■ men det är väl ändå obestridligt
att våra väljare är flera än högerns
och folkpartiets tillsammans — om inte
sistnämnda partier har hittat på något
sätt att väga sina väljare med högre
vikter än våra.

Här i andra kammaren förhåller det
sig så, att socialdemokraterna ensamma
har 106 mandat, och högern och
folkpartiet har tillsammans 100. Jag
har då tillåtit mig att utan vidare räkna
ihop högern och folkpartiet, och därvid
har jag följt herr Ohlins eget höga
föredöme. Han har nämligen under valrörelsen
förklarat, att för honom är ett
samarbete med socialdemokratien otänkbart,
medan han däremot ville hålla alla
vägar öppna för ett samarbete med högern.
Det överraskar inte mig att det
visat sig så enkelt att räkna ihop de
100 höger- och folkpartimandaten, men
jag vet att det har överraskat andra.
Litet var trodde man nog att det t. ex.
hos folkpartiet fanns mera beslutsamhet
än hos högerledaren — i varje fall
än vad herr Hjalmarson då och då låter
skymta fram — när det gäller att
följa en alliansfri utrikespolitisk linje.
Och vi trodde nog också ett ögonblick
under valdebatten att det hos herr
Ohlin fanns en vilja att låta det samhällsekonomiska
utrymmet bli avgörande
för en eventuell skattesänknings
storlek. Vi trodde också att det hos
herr Ohlin fanns ett intresse för det
socialpolitiska reformprogram, som högern
har visat så litet intresse för, men
där socialdemokraterna och folkpartisterna
har vissa beröringspunkter. Jag
tänker här framför allt på den familjevänliga
politiken. Men alla dessa ting
är visst betydelselösa — det talas inte
alls om någonting annat än att det är
lätt alt få en gemensamhet till stånd.

Onsdagen den 31
Kungl. proposition

Skall det bli några slags förhandlingar
mellan oppositionen på alla dessa punkter,
om oppositionspartierna till äventyrs
skulle komma i den situationen,
att de skulle ta regeringsansvaret?

Vi har sett saken så: socialdemokraterna
har sina 106 mandat i andra
kammaren, högern och folkpartiet har
tillsammans 100. Folkpartiledaren har
visserligen gång på gång så nära som
möjligt givit sin anslutning till högern.
Men det måste väl ändå finnas någonting
kvar av framstegsvilja och radikalism
hos folkpartiet, och därför är det
litet svårt för oss att utan vidare räkna
de hundra mandaten som ett stort högerblock.
Men även om vi skulle räkna
dem som ett sådant, utpekar ju läget
i andra kammaren socialdemokratien
som ett regeringsparti. Det är den första
förutsättningen. Den andra förutsättningen
är, att vi ju har en koalition,
där samverkan såvitt jag förstår varit
till utomordentlig fördel för landet.
Båda regeringspartierna har lidit nederlag
vid årets val, men vi har ändå
bakom oss en mycket betydande folkmajoritet.
Och när de två partierna
funnit samhörigheten så pass stor, att
de trots nederlagen fortsätter koalitionen,
är det väl orimligt att tänka sig,
att bondeförbundet utan vidare skulle
vilja räknas in i en borgerlig samling
under högerns ledning. En sådan konstruktion
har för oss tett sig tämligen
omöjlig, och då har vi sagt oss, att
styrkeförhållandena i den ur valet framgångna
andra kammaren motiverar en
noggrann undersökning huruvida den
regering, som socialdemokraterna kan
bilda på sina 106 mandat, inte bör befrias
från den svaghet, som alltid vidlåder
minoritetsregeringar, genom ett
försök att bredda det parlamentariska
underlaget.

Är detta resonemang så konstigt? Är
det inte helt enkelt oklanderligt ur parlamentarisk
synpunkt? Iierr Ohlin säger:
»Men när ni gick till dessa förhandlingar,
så förklarade den social -

oktober 1956 fm. Nr 27

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

demokratiske partiledaren på förhand,
att om förhandlingarna misslyckades,
var socialdemokraterna beredda att ensamma
ta regeringsansvaret. Att detta
uttalande gjordes är upprörande, ty
man borde ha undersökt, om det fanns
möjligheter till en annan politisk konstellation.
»

Men herr Ohlin behöver inte alls
syssla så ingående med dessa ting, ty
det är alldeles självklart att han har
rätt på denna punkt. Långt innan herr
Ohlin uppträdde med några statsvetenskapliga
pekpinnar tillät jag mig också
att för landets monark påpeka, att den
metod som komme att tillämpas var
just den, som vi nu enligt herr Ohlin
med sådan iver skulle ha motsatt oss.
Det är självklart, att om koalitionen
spruckit, hade regeringen gått. Det är
också självklart att statschefen då tagit
upp förhandlingar med ledarna för
alla de demokratiska partierna och med
talmännen, så att man fått undersöka,
vilka förutsättningar som fanns för en
regeringsbildning. Detta är alldeles
klart, och synpunkterna meddelades
praktiskt taget omedelbart efter valet,
långt innan herr Ohlin tog upp saken,
såsom min uppfattning till den som
fatiskt har mer att göra med det än
vad herr Ohlin har, nämligen landets
statschef.

Men det är väl en sak att detta måste
bli det tekniska tillvägagångssättet och
en annan, att ett parti är oförhindrat
att uttala sin mening om vad som bör
ske. Det har väl aldrig ifrågasatts annat
än att de olika politiska partiernas
ledare, förtroenderåd, partistyrelser
och riksdagsgrupper skulle vara fullständigt
oförhindrade att oberoende av
metodiken vid en regeringsbildning ge
uttryck för sin uppfattning om hur det
parlamentariska lägets krav skall utmätas.
Det är precis detta vi gjort.
Samtidigt som vi säger, att metodiken
skall vara den vanliga — regeringskris
och undersökning av olika möjligheter
— så meddelar vi, alt enligt vår upp -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

fattning är 106 mandat i riksdagens
andra kammare mera än 100 mandat,
vilket gör det rimligt att det största
partiet har ansvaret för regeringsmaktens
handhavande och därvid stöder
sig på den nyvalda, direkt ur folkopinionen
utgående andra kammarens
sammansättning.

Förstakammarproblemet tar herr
Ohlin upp precis som om det vore en
lösning på det nu aktuella regeringsproblemet.
Det talas ibland om regeringens
långsamhet, men herr Ohlin
rekommenderar en lösning på regeringsproblemet,
som skulle föra med
sig att vi fick en permanent regeringskris
fram till 1964, om jag inte misstar
mig. Ty han säger: »Det är första kammarens
existens som först skall angripas,
ty det är första kammarens existens
som skapar förvirringen.» Vilken
förvirring, herr Ohlin? I vårt resonemang
har vi ännu inte blandat in första
kammaren. Mitt resonemang bygger på
andra kammarens sammansättning, och
den förvirring som uppstått beror ju
på att det inte finns någon majoritet
i andra kammaren. Detta är läget.

Nu säger herr Ohlin: Det är alldeles
förskräckligt det här. Genom att statsministern
antyder möjligheten av en
enpartiregering av socialdemokrater,
skänker han åt kommunisterna utslagsrätten
i svensk politik! Herr Ohlin, sådana
olyckshändelser kan inträffa även
med ett enkammarsystem. Herr Ohlin
arbetar för närvarande på att få ett
s. k. rättvist valsystem. Jag föreställer
mig att det betyder att varje röst skall
ha lika stor andel i riksdagsmandaten.
Vad betyder detta i dagens situation
i andra kammaren, herr Ohlin? Jo, det
betyder följande. Om vi hade en absolut
exakt riktig sammansättning av denna
kammare på det sätt som herr Ohlin
arbetar för, att socialdemokraterna
skulle ha 104, 2 mindre än för närvarande,
att folkpartiet skulle ha 55, 3
mindre, att högern skulle ha 40, 2 mindre,
bondeförbundet skulle ha 20, 1

mer, och kommunisterna 12, 6 mer.
Samtidigt som herr Ohlin angriper oss
för att vi genom att hålla på första
kammaren låter kommunisterna få en
utslagsgivande ställning i svensk politik,
arbetar han för ett valsystem som
skulle göra andra kammarens sammansättning
precis sådan, att de 12 kommunisterna
skulle bli tungan på vågen
i svensk politik.

Herr Ohlin har uppenbarligen haft
för bråttom i sina statsvetenskapliga
studier. Han är tråkig, höll jag på att
säga, när han talar nationalekonomi,
men där är det ändå fakta han meddelar,
men här har han kommit in på ett
område som han tydligen inte ägnat en
tanke åt förrän nu, då han plötsligt
upptäcker att det skulle vara klokt att
försöka framställa oss såsom skyldiga
till att kommunisterna genom sin ställning
nu kan tänkas få ett medinflytande.

Men, herr Ohlin, om det nu är så
förskräckligt med kommunisternas ökade
inflytande, hur vill herr Ohlin bota
detta? Det finns en metod, nämligen
den som vi tillåtit oss gå in för: att
bilda en koalition mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna, så stark
att den icke behöver kommunisternas
stöd. Är det inte bättre att handla på
det sättet än att komma med de spekulationer
som herr Ohlin har tillåtit
sig?

Förstakammarproblemet löser inte
vår regeringsfråga i dag. Däremot är
det klart att det är ett stort och viktigt
problem hur man skall ha det i
detta avseende i vårt land. Jag vill gärna
deklarera att när vi tillsatte författningsutredningen
hade vi nog den
känslan, att det kunde vara klokt att
även undersöka om första kammaren
längre hade något existensberättigande.
Jag har ingenting emot att författningsutredningen
förutsättningslöst prövar
detta, något som också står i dess direktiv.

Jag skall emellertid inte föra fram

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

detta resonemang om tvåkammarsystem
eller enkammarsystem såsom ett bidrag
till den nu aktuella regeringsdiskussionen
därför att regeringsfrågan ju måste
lösas med hänsyn till den aktuella
situationen, och endast i den mån herr
Ohlin har något att invända emot det
betraktelsesätt som jag här anlagt kan
han ha anledning att polemisera. Men
han skall inte krypa bakom kravet på
första kammarens avskaffande, ty detta
är ändå något som det tar många år att
genomföra, även om vi skulle bli överens
härom.

Det är likväl en sak jag skulle vilja
anföra till första kammarens försvar.
Det är inte riktigt att första kammaren
speglar en för länge sedan försvunnen
folkopinion. Vi hade val till första
kammaren, till landsting och städer
1954. Om vi i dag upplöser första kammaren
blir dess sammansättning på
grundval av 1954 års val nära nog på
pricken densamma som den vi har nu.
Den nuvarande första kammaren speglar
alltså en valsituation som vi hade 1954.
Vi som sitter här i andra kammaren är
just nu under denna höst mer eftersläpande,
ty vi speglar en valsituation
1952 under det att första kammaren,
genom att en upplösning av densamma
skulle ge exakt samma sammansättning
som nu, speglar en väljaropinion som
är bara två år gammal.

Jag tror därför att vi skall sluta med
det här resonemanget att första kammaren
är en broms på utvecklingen därför
att den speglar en för länge sedan flyktad
väljaropinion. Det förhåller sig inte
så, och den kommer — det vet herr
Ohlin — aldrig att kunna bli det. Antag
att det blir en väsentlig förändring
i väljarunderlaget till första kammaren.
Det är självklart att en regering som
då har majoritet i andra kammaren
kan upplösa första kammaren och då
kommer den att exakt spegla den väljaropinion
som för stunden råder.

Detta argument emot första kammaren
är alltså ohållbart. Första kamma -

rens spegling av opinionen är inte
äldre än två, respektive fyra år och kan
genom en upplösning av kammaren lätt
bringas att komma i nära kontakt med
en färsk väljaropinion.

Vi har, herr talman, när vi förutsättningslöst
diskuterat förstakammarproblemet
—- vilket vi är beredda att göra
även i fortsättningen — inte kunnat
undgå att säga oss att hela denna fråga
om folkrepresentationen har ett nära
samband med valsystemet. Och jag vill
inte förneka att det växer fram en allt
starkare vilja på många håll att ersätta
den nuvarande proportionalismen med
majoritetsval. Jag för min del har inte
tagit ställning till denna diskussion,
men nog finns det skäl både för och
emot en reform i detta hänseende.

När vi tillsatte författningsutredningen
tog vi upp alla dessa problem och
jag tror att det skulle vara nyttigt, om
man, när man diskuterar författningsfrågor,
studerade direktiven för denna
utredning. Där har nämligen författningsproblemen
skisserats på ett sätt
som inte någon annan gjort sig besvär
med att försöka överträffa. Jag vill helt
kort erinra om att det i dessa direktiv
säges att man skall försöka skapa en
samhällsordning, där medborgarna betraktar
samhällets verksamhet som ett
uttryck för sina egna strävanden, och
att man skall försöka ge individen
största möjliga inflytande inom en samhällsorganisation
som fyller kravet att
effektivt förverkliga de målsättningar
som folkflertalet uppställt. Däri ligger
inte bara att folkrepresentationen skall
spegla folkopinionen, utan också att
den i valet framkomna folkviljan skall
formas till en så fast regeringspolitik
som över huvud taget är möjlig. Därför
hör —■ jag upprepar inte alla de argument
som jag många gånger anfört i
denna talarstol -—• regeringsproblemet,
frågan om tvåkammarsystemet, frågan
om valsystemet och det därmed följande
tvåpartisystemet samman och bör
helst diskuteras i ett sammanhang.

28 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 nt. m.

Men självklart kan man, om det verkligen
är angeläget, bryta ut ett problem
under den motiveringen att detta
problem är viktigare än någonting annat.
Regeringen lägger sig inte i författningsutredningens
sätt att arbeta.
Herr Ohlin tror att herr Sandler, herr
Dahlén och den andra representanten
för folkpartiet springer i kanslihuset
och får direktiv om hur de skall lägga
upp sitt arbete. Det går inte till på det
sättet. Författningsutredningen arbetar
självständigt och lägger upp sitt arbete
efter de linjer dess ordförande och ledamöter
finner vara klokast. Jag skall
gärna medge att jag blivit en aning
överraskad över det intensiva intresse
som författningsutredningen visat för
regeringens arbetsmetodik. Det är mycket
glädjande med detta intresse, men
utredningen har ju många andra lika
betydelsefulla arbetsuppgifter. Regeringen
har emellertid inte lagt sig i hur
utredningen går till väga. Regeringen
har ställt sig till förfogande för överläggningar
när det gällt att få belyst
hur regeringen arbetar, men vi har
inte uttryckt någon som helst uppfattning
om denna metodik.

Om det i cn viktig fråga har tillsatts
en utredning, där de olika politiska
partierna är representerade, är det väl
klokt att låta denna utredning arbeta
i lugn och ro. Men givetvis kan man
— jag upprepar det — bryta ut ett visst
problem bland dem som författningsutredningen
fått sig förelagda, därest
man anser det mycket viktigt att så
snart som möjligt lösa detta problem.
Enligt herr Ohlins mening är förstakammarfrågan
ett sådant problem. Jag
är inte övertygad därom. Först och
främst kan jag inte finna att detta problem
för närvarande har skapat någon
som helst politisk förvirring. Regeringsfrågan
har huvudsakligen diskuterats
med utgångspunkt från läget i
andra kammaren. Detta läge röner icke
någon påverkan av det sätt varpå förstakammarproblemet
löses. Jag tror

därför att man, så länge det inte kan
påvisas några mera uppseendeväckande
missöden, gör riktigast i att, såsom vi
gjorde när författningsutredningen tillsattes,
se frågorna i ett sammanhang.
Hur skall folkrepresentationen se ut för
att den skall spegla folkopinionen?
Hur skall folkopinionen få prägla en
regeringsmakt som är så stark som
kan vara motiverat med hänsyn till de
krav folkviljan för fram?

Herr Ohlin gav en fantastisk skildring
av hur det gick till när vi med
dessa utgångspunkter och i syfte att
skapa en majoritet i riksdagens andra
kammare kom fram till ett resonemang
med vår nuvarande regeringspartner.
Om herr Ohlins alternativ nr 3, alltså
att det vore så viktigt för oss att kunna
gå så fort som möjligt, vore riktigt,
varför skulle jag då förödmjuka mig till
den grad att jag skulle tigga och be
bondeförbundet att stanna? Om det, såsom
herr Ohlin förutsätter, var min
avsikt att förr eller senare lämna ifrån
mig regeringsinnehavet, varför skulle
jag då medverka till denna besynnerliga
procedur? Självfallet finns det inte
ett spår av sanning i herr Ohlins skildring.
Vad som har inträffat är det, att
vi har utgått ifrån den situation som
uppstått efter valet, och så har vi frågat
oss: Har bondeförbundet och socialdemokraterna
fortfarande sådana gemensamma
arbetsuppgifter, att det är
möjligt att för lösandet av dessa uppgifter
skapa ett fast parlamentariskt
underlag i riksdagen? Vid de förhandlingar
med bondeförbundet, som blivit
ett resultat av detta övervägande, har
vi från socialdemokratisk sida i huvudsak
bara framställt önskemål om
det som vi gått till val på. Vi begärde
i första hand genomförandet av arbetstidsförkortningen.
Vi begärde att familjepolitiken
skulle upprustas. Vi begärde
en snabb utbyggnad av utbildningsväsendet.
Vi begärde högsta möjliga
nivå i fråga om bostadsbyggandet.
Vi begärde krafttag på nykterhetsvår -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

dens område. Vi begärde en förbättring
av ålderdomsförsörjningen, en höjning
av folkpensionerna och en laglig rätt
till tjänstepension för alla löntagare.
Dessutom förde vi fram kravet ifrån
valrörelsen på lättnader i den kommunala
beskattningen, men först och sist
krävde vi stöd för en ekonomisk politik,
som skulle ge utrymme för att tillgodose
alla reformkrav. Det var ganska
lätt att konstatera, att bondeförbundet
beträffande huvudparten av dessa hade
samma önskemål som vi. Den punkt,
där meningarna delade sig, gällde tjänstepensioneringen,
och därvidlag intar
vi efter koalitionsförhandlingarna exakt
samma ställning med samma formuleringar
som de båda partierna framlade
under valrörelsen. Sedan är det vår förhoppning,
att det, när pensionsberedningens
förslag kommer, till och med
inom folkpartiet skall finnas tillräckligt
mycket av reformvilja för att det
skall gå att åstadkomma en hygglig
majoritet för lösandet av denna enligt
min mening stora och betydelsefulla
fråga. Med andra ord: vi hade om det
aktuella reformprogrammet till åtminstone
sex sjundedelar en gemensam uppfattning.
På den sjunde punkten ligger
det till på det sätt, som vi öppet har
redovisat. Att fastställa en önskelista,
var nog inte så svårt. Skulle herr Ohlin
sitta i regeringsförhandling med oss,
skulle svårigheten inte vara att fastställa
önskelistan, ty också herr Ohlin
vill verkligen mycket. Däremot är det
svårare, herr Ohlin, att skapa utrymme
för att realisera alla dessa drömmar
och förhoppningar, som både vi politiker
och medborgarna har; vi gör ju allt
vi kan för att medborgarna skall tro,
att de kan ha dem inom nära räckhåll.
Utrymmet för reformprogrammet skapas
inte på annat sätt än genom en
stram ekonomisk politik, som många
gånger kräver hårdhänta ingripanden
och som det är lätt för herr Hjalmarson
och herr Ohlin att framställa som ett
hänsynslöst ianspråktagande av med -

borgarnas tillgångar. Det är medborgarnas
önskningar om en förbättrad
socialvård, om ett förbättrat skolväsende,
om bättre vägar, om flera bostäder,
om full sysselsättning och om stabilt
penningvärde som skall realiseras därigenom
att man ger samhället tillräckliga
resurser och tillräcklig handlingskraft.
Ju intensivare man längtar efter
dessa förbättringar, desto angelägnare
måste det vara att lägga en fast grundval
för dem. Den grundvalen heter —
jag upprepar det än en gång — en
stram ekonomisk politik. Därom är de
två regeringspartierna alltjämt överens,
men hur står det till med högern och
folkpartiet?

För högern och folkpartiet är bedömningen
av det ekonomiska läget något
som följer inte konjunkturerna utan
säsongerna. På våren, när budgeten
skall beslutas och skattesatserna fastställas,
ser högern och folkpartiet allting
i rosenrött. Då har vi råd med
kraftiga skattesänkningar och betydande
utgiftsökningar utan att jämvikten
sätts i fara. Om sommaren vartannat år
blommar optimismen utan alla gränser.
Under valsomrar slår löftespolitiken ut
i fullaste blom, men på hösten vissnar
blommorna, tonen blir mera pessimistisk,
och herr Ohlins och herr Hjalmarsons
beskrivning av Sveriges ekonomi
går närmast i moll, ty då förestår, herr
talman, avtalsrörelsen. Då gäller det
att anlägga tonfall, som inpräglar ansvarsmedvetande
hos löntagarorganisationerna.

Herr talman! Om folkpartiet och högern
under efterkrigsåren hade visat
något av den ansvarskänsla och den
respekt för samhällsekonomien som har
utmärkt Sveriges organiserade arbetare,
tjänstemän och bönder, hade den
politiska debatten här i landet tagit
en annan vändning. I stället för alla
dessa taktiska överbud och bokföringstekniska
trollkonster, som ni år efter år
excellerat i, hade vi kunnat diskutera
konkreta avvägningsproblcm när det

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

gäller olikheter i uppfattning, som
grundar sig på obestridliga skiljaktigheter
i fråga om ideologierna. Detta
hade säkerligen skapat en större respekt
för den politiska debatten än den
löftespolitik, som nu har bedrivits.

Efter valet kommer herrarna Ohlin
och Hjalmarson och för fram som det
viktigaste ekonomiska spörsmålet industriens
investeringsbehov; det är nu
det väsentligaste av allt. Detta problem
var lika aktuellt i augusti och september
som det är i dag, den sista oktober.
Enda skillnaden är den, att i augusti
och september pågick en valrörelse.
Vad var det ni då ställde i utsikt? Konsumtionsökningar.
Vår totalbalanserade
budget framställdes av er båda som
en överbeskattning, genom vilken man
log ifrån medborgarna möjligheter att
konsumera själva.

Jag har här i min hand valtryck från
både högern och folkpartiet. Där skildras
vilka goda ting man skulle kunna
få om folk hade dessa pengar själva.
Det var inte fråga om att uppmuntra
till ett sparande. Det var utlandsresor,
det var husgeråd till egna hemmet och
många sådana ting.

Ett tillgodoseende av edra anspråk
i skattediskussionen före valet hade inneburit
en minskning av samhällets
möjligheter till investeringar, men ni
gick ut med friskt mod utan att redovisa
det som ni nu anser vara den
ekonomiska politikens kärnpunkt, nämligen
att skapa utrymme för industriinvesteringar.
Ni talade nog om investeringar
under valkampanjen, men
vilka investeringar? Mera skolor, mera
sjukhus, kraftigt ökade vägbyggen och
framför allt stark ökning av bostadsbyggandet.
Allt detta är nyttiga och
nödvändiga ting, men hade det inte varit
klokt, om man vid sidan av aktualiserandet
av dessa ting också hade sagt:
Det fordras en ekonomisk politik som
skapar utrymme för de investeringar
som staten skall sköta men också för

de investeringar som industrien har
att göra.

Det vore mycket mera att tillägga,
men jag skall nöja mig med detta. Till
herr Hjalmarsons och herr Ohlins begrundande
skulle jag bara vilja sluta
med att läsa upp en liten skildring av
det ekonomiska tillståndet i ett land
som var och en väl känner igen. Det
är skrivet av en såvitt jag vet obestridd
auktoritet, som väl båda herrarna
och jag anser sig kunna acceptera.
»Landet tycks i snabb takt lägga sig till
med en av de huvudegenskaper, som
utmärker ett underutvecklat land —
brist på kapital. Keynes skulle förmodligen
ha blivit förbluffad om han fått
veta att det främsta ekonomiska problemet
år 1956 — elva år efter krigsslutet
—- var att tillgodose de enorma kraven
från konsumtions- och investeringssidan
utan inflation eller omvänt att
undertrycka dessa krav utan att framkalla
en svår depression. När året lider
mot sitt slut, är detta ändå precis de
problem som myndigheterna står inför.

Allt fler observatörer anser sig kunna
urskilja två grundläggande anledningar
till det aktuella problemet, som
båda har påverkat efterfrågesidan i den
ekonomiska ekvationen. Den första anledningen
är ''de stigande förväntningarnas
revolution’, något som säges känneteckna
underutvecklade folk. En
tvättmaskins-, bil- eller egnahemsägande
civilisation — den sorts civilisation
som de flesta av oss numera känner som
sin lott —- är möjlig endast genom konsumtion
på avbetalningsbasis, och en
sådan konsumtion måste någonstans
ifrån finansieras. Det andra skälet är
ett fenomen som beskrivs i klassiska
termer som en ökning av den marginella
investeringsbenägenheten.

Som en följd av framstegstakten hos
teknisk forskning och nyskapande gör
hundratals affärsföretag upptäckten, att
de inte har något annat alternativ än
att expandera och investera. Under tiden
tvingar befolkningsökningen allt

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

starkare fram investeringar av offentligt
kapital i skolor, vägar, avlopp, vattenförsörjning,
sjukhus o. s. v. Även om
konsumtionen — eller mera egentligt
uttryckt önskan att konsumera — på
något vis kunde hållas inom sina
gränser, skulle det uppenbarligen råda
en utpräglad brist på de sparmedel som
är nödvändiga för att mätta den enorma
hungern på kapitalmarknaden. Läggs
sedan konsumenternas krav i fråga om
inteckningar och avbetalning till, blir
bristen akut.»

Denna skildring är en skildring, icke
av Sverige utan av ett annat land som
präglas av stark progressivitet, av Amerikas
förenta stater. Jag hoppas verkligen
herr Hjalmarson gör allvar av
tanken att delta i Förenta Nationernas
arbete i januari månad och då skaffar
sig kontakt med Amerikas myndigheters
kamp för att bemästra den kapitalbrist,
som råder i alla samhällen som
präglas av starkt framåtskridande. Vårt
land utgör därvid inget undantag. Det
kommer man inte förbi genom några
trollkonster.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Aldrig har jag så livligt
önskat att jag hade 15 minuter till
mitt förfogande. Nu skall jag försöka
göra vad jag kan under mina 6 minuter.

Herr statsminister! I Förenta staterna
kan man bygga utan den reglering
som vi har här i Sverige. Där finns ingenting
av den kreditstoppolitik som vi
har i Sverige. Jag tror att det är herr
Erlander som behöver resa till Förenta
staterna i stället för herr Hjalmarson
för att studera skillnaden mellan de ekonomiska
förhållandena i Amerika och
här. Han kan då också passa på att studera
hur mycket högre levnadsstandarden
är i ett land som konsekvent
tillämpar ett fritt näringsliv, som inte

vill ha någon socialism och som inte
ens har något socialistiskt parti.

Herr Erlander gjorde i slutet av sitt
anförande ett våldsamt försök att beskylla
oppositionspartierna — även
folkpartiet — för att nu tala på ett annat
sätt än under valkampanjen. Det
fanns inte ett enda riktigt ord i statsministerns
skildring. Får jag läsa upp
vad som står i folkpartiets handlingsprogram,
något som legat till grund för
vår verksamhet under hela valrörelsen
1956: »Företagssparandet stimuleras genom
att den extra bolagsskatten och investeringsavgiften
slopas och liberalare
lagervärderingsprinciper införes. Omedelbar
rätt till förlustutjämning vid inkomsttaxering
av rörelseidkare och
jordbrukare som deklarerar efter bokföringsmässiga
grunder.»

I åtminstone 90 procent av mina föredrag
under valkampanjen förde jag
fram samma synpunkter som efter valet.
Herr statsminister! Vi vet väl från
radiodebatten hur omöjligt det var för
Er att bestrida, att Ert parti givit vallöften
som Ni inte hållit. Det går inte
att komma ifrån intrycket av den debatten
genom att här fantisera om skillnaden
i folkpartiets ställning före och
efter valet. Det finns ingen sådan skildnad
vad folkpartiet beträffar. Vi står
fast vid varje ord som vi sagt före valet
i fråga om dessa och andra ståndpunkter.

Beträffande valutgången hinner jag
bara säga, att vi i folkpartiet inte var
glada åt valresultatet 1954. Sedan dess
har vi emellertid ökat vårt röstetal med
över 90 000 röster — mer än något annat
parti, och vi är verkligen mycket
glada åt det. Att jag inte står här och
demonstrerar min glädje må kanske ursäktas
mig. Detta skulle vara ofinkänsligt
med tanke på det nära grannskapet
till regeringsbänken. Vill herr Erlander
finna någon att gråta tillsammans
med får han vända sig till herr Hedlund
och inte till mig.

På tal om representationsfrågan bygg -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

de jag inte på herr Erlanders omättliga
makthunger, som han påstod att jag
talade om. Läs protokollet, herr statsminister!
Jag gjorde en del reflexioner
om regeringen och en del andra reflexioner
om socialdemokratien. Herr
statsministern blandar ihop dessa saker.
För honom tycks regeringen vara
identisk med socialdemokratien men
så är det inte. Alla hans konstruktioner
om motsättningarna i mitt anförande
berodde endast på denna förvirring som
jag lyckats framkalla — det är naturligtvis
uteslutande mitt fel — i statsministerns
hjärna. Men, herr statsminister,
gör en skillnad mellan regeringen
å ena sidan och socialdemokratien
å den andra. Då skall nog läget klarna.

Statsministern säger nu att han har
erkänt, att socialdemokraterna inte skall
sitta kvar utan vidare om bondeförbundet
lämnar regeringen. Detta har han
talat om för monarken. Det är mycket
glädjande att höra. Han säger att jag
inte har så mycket med detta att göra.
Jag är dock en medlem av svenska folket,
herr statsminister, och detta har
väl med saken att skaffa. Skulle Ni inte
kunna tala om för det svenska folket
hur Ni ser på saken i stället för att bara
viska det för monarken?

Statsministern erkände i en stor del
av sitt anförande att det var läget i
första kammaren som han tog hänsyn
till. Han försökte under den senare delen
av anförandet något gå ifrån detta,
men erkännandet står fast. Det var mycket,
mycket viktigt. — Statsministern
säger, att en förstakammarreform inte
löser några aktuella problem. Nej, naturligtvis
inte. Men dagens läge visar
hur angeläget det är att enkammarfrågan
tas upp, och det skulle ha en stor
psykologisk betydelse om detta erkändes.

Statsministern vill inte gå längre än
till en förutsättningslös prövning. Han
vill alltså inte lova någonting. Han säger,
att om första kammaren upplöstes,
så skulle den vid omval få exakt samma

sammansättning som nu och skulle avspegla
opinionen 1954. Därför skulle
det inte vara någonting omotiverat när
han nu hänvisade till den nuvarande
sammansättningen. Men, herr statsminister!
1954 fick Ert parti ungefärligen
47,5 procent av rösterna. Ni sitter nu
i första kammaren med 78 mandat —
tre mandat mer än hälften. Helt obegripligt
trollar statsministern alltså bort
hela frågan om den orättvisa mandatfördelningen,
vilken gör att första kammaren
inte avspeglar opinionen 1954.
Det är i stället så att ett minoritetsparti
som socialdemokraterna ges majoritet i
första kammaren.

När statsministern går till andra kammaren,
blir resonemanget inte lyckligare.
Han säger där, att med en rättvis
valordning skulle kommunisterna bli
tungan på vågen. Tillsammans med
kommunisterna har emellertid socialdemokraterna
49Va procent av rösterna.
Detta ger er högst 115 mandat av 231.
Detta blir — låt vara den minsta tänkbara
— majoritet för de icke socialistiska
partierna. Kommunisterna blir
inte tungan på vågen!

Får jag, herr talman, bara säga en
enda sak till. Det är verkligen synd att
svaret på min fråga om socialdemokratiens
inställning till en demokratisk representationsreform
hittills bara blivit
en allmän fras. Det har inte blivit något
svar att man är villig att arbeta
på ett demokratiskt enkammarsystem
och en rättvisare valordning.

Herr I1JALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag föreslår att herr
statsministern och jag gör sällskap till
USA, så kan vi där slita denna tvist
och behöver inte uppta andra kammarens
tid med den.

I nästan varenda diskussion med socialdemokraterna
före valet, herr statsminister,
praktiskt taget i vartenda anförande
i valrörelsen, tog jag för min

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

del upp frågan om de produktiva investeringarna.
Vad är det karakteristiska
för statsministern? Både före och
efter valet —• jag medger gärna att han
därvidlag är konsekvent — går han
ständigt förbi de centrala samhällsekonomiska
frågorna. Han gör det även i
dagens läge. Det häpnadsväckande är
att han tror att han beträffande alla
dessa frågor kan nöja sig med att ge
den oriktiga uppgiften att våra förslag
skulle medföra en ökning av statsupplåningen.
Skulle emellertid inte statsministern
från höjden av sitt ämbete kunna
värdigas besvara åtminstone en fråga?
Regeringen säger att man måste
åstadkomma en minskning av den samlade
efterfrågan. Svara då på följande,
herr statsminister. Hur kan vi genom
att betala in våra pengar till staten, som
sedan ger ut samma pengar, åstadkomma
en minskning av den totala efterfrågan?
Den frågan är nog inte så banal
för de flesta som statsministern tycks
mena — så länge han inte vill besvara
den.

Frågan om hur man på ett samhällsekonomiskt
oantastligt sätt skall återföra
det statliga tvångssparandet över
budgeten till medborgarna, det är, herr
statsminister, en fråga som diskuteras
överallt i den demokratiska världen, i
England, Amerika, Tyskland och
Schweiz. I Schweiz har man löst den
på ett högst fördomsfritt sätt: där gav
man nyligen helt enkelt skattebetalarna
rabatt på vad de betalat in för mycket
i skatt. Hur många miljarder i överskott
skulle herr Sträng behöva ha för att
kunna ge en skatterabatt? Så många
miljarder finns inte, herr talman.

Varför kan vi inte godta tvångssparande?
Därför alt det medför en tendens
till stigande statsutgifter, därför
att det inte skapar några personliga
handlingsmotiv för människorna, inte
engagerar dem i det ekonomiska stabiliseringsarbetet,
därför att tvångssparandet
bara drar nytt bränsle till kompensationstänkandet.
Risken härför blir

större ju mer inkomsterna stiger, till
följd av den hårda progressiviteten i
beskattningen.

Tvångssparandet skapar ett ständigt
behov av nytt tvångssparande. Kommer
statsministern ihåg, att herr Wigforss
år 1948 ansåg ett tvångssparande på
400 miljoner vara ett stort belopp? I dag
tycker man på regeringsbänken att ett
tvångssparande på 1 000 miljoner är alldeles
naturligt.

Ett tvångssparande medför vidare en
ytterligare maktkoncentration till staten
och en kollektivisering av äganderätten.

Kan statsministern slutligen bestrida,
att erfarenheten klart och tydligt har
visat att man inte löser problemet via
väldiga budgetöverskott? Sedan den 1
juli 1950 har vi dragit in flera tusen
miljoner på detta sätt. Detta har skett
samtidigt som en av de värsta penningvärdesförsämringarna
i vårt land har
inträffat.

Sedan jag har försökt att på det
sätt som är möjligt i ett kort inlägg ange
grunddragen i vår ekonomi, frågar
statsministern — utan att själv komma
med någonting — vad vårt alternativ
är, särskilt när det gäller de offentliga
investeringarna. Ja, herr statsminister,
vi yrkade avslag på 800 miljoner för inköp
av stamaktierna i LKAB, ett belopp
som med säkerhet kommer att i sin helhet
användas för investeringsändamål.
Vi har gått emot förslaget att för investeringsändamål
lämna det statliga malmbolaget
ett direkt statslån på 100 miljoner
kronor. Vi har yrkat avslag på lån
från staten på 35 miljoner kronor till
Statens skogsindustrier, vilket bara är
första delen av en jättelik investering.
Vi har velat sänka kostnaderna för de
offentliga byggnaderna, för samlingslokaler
och skolbyggnader. Vi har gått
emot expansionen av det statsägda omnibusnätet
och har velat föra över
hundratals miljoner av statliga bostadslån
till banker och sparbanker, där man
har förutsättningar för en verklig prövning
av kostnader och planering. Sam -

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

manlagt, herr statsminister, skulle detta
begränsa statens utgifter under de närmaste
åren med ett belopp som är minst
lika stort som hela kapitalbudgeten för
ett år.

Det var inte länge sedan herr Sköld
talade om att förutsättningarna för att
man skulle komma till rätta med de offentliga
investeringarna var en central
planering i finansdepartementet. Då
sade vi, att om vi fick några man med
i denna beredning, skulle vi vara med
om att ta ansvaret för begränsningarna.
Regeringen sade nej. Då föreslog vi att
myndigheterna skulle få i uppdrag att
utarbeta budgetalternativ efter generella
besparingsnormer och att folk skulle
få välja mellan statsutgifter och skattelättnader.
Regeringen sade nej.

Jag tror, herr talman, att det är mot
denna bakgrund man bör se statsministerns
fråga, vad vi har för alternativ.
Men vad har regeringen för alternativ?
Nya regleringar, nya statsutgifter,
nya ämbetsverk, nya skatter, permanenta
skatter och tillfälliga skatter som
blir permanenta — det är regeringens
alternativ. Och så förstås det nya statslotteriet.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Också jag beklagar att
inte herrar Ohlin och Hjalmarson hade
mera tid på sig att utveckla sina synpunkter,
ty då hade det nog blivit än
trassligare för dem än det nu blev.

Jag noterar att herr Ohlin inte med
ett ord berörde problematiken i mitt citat
från Förenta staterna. Den problematik
som möter Förenta staterna är
hur man i ett samhälle där människorna
har det hyggligt och vill skaffa sig
alla möjliga ting som alla är kapitalkrävande,
skall klara kapitalförsörjningen,
när samtidigt alla medborgare ställer

väldiga krav på samhällets kapitalengagemang.
Detta är det problem som
möter överallt, och det kommer ni inte
ifrån genom lustigheter. Det existerar
också här och kommer att förfölja oss
så länge vi har ett progressivt samhälle.

I det ögonblick då vi skapar ett samhälle
av förkrigsmodell med fattigdom,
massnöd och svårigheter, då har vi avskaffat
detta kapitalproblem. Då räcker
kapitalet till de utgifter som medborgarna
har råd att drömma om, men jag
föreställer mig att varken herr Hjalmarson
eller herr Ohlin tänker på det. Då
vidhåller jag, att ni helt enkelt viftar
bort hela den problematik som måste
prägla varje land som driver utvecklingen
med så forcerad framstegstakt
som Sverige och Förenta staterna gör.
Dämpa framstegstakten, gör landet fattigt
— då håller högerns och folkpartiets
recept, men om vi skall fortsätta
i samma takt som hittills, så lär ni inte
komma undan det problem som jag här
har antytt.

Det är riktigt, herr Ohlin, att Förenta
staterna för huvudparten av befolkningen
har en högre levnadsstandard
än något annat land. Det är också
ganska naturligt att det skall vara så.
Ett land med sådana väldiga naturrikedomar
och sådana kolossala marknader
bör ha större möjligheter att vinna ut
någonting av sin produktionsapparat
än vi med våra begränsade tillgångar
och med den lilla hemmamarknad som
den svenska industrien får arbeta med.
Ja, men, herr Ohlin, det intressanta är
att när man tar del av exempelvis den
nu pågående valdiskussionen i Förenta
staterna och läser t. ex. vad demokraternas
presidentkadidat Stevenson har
att säga, så avslöjar han djupgående
brister i det amerikanska samhällslivet,
brister som vi faktiskt för länge sedan
har klarat av. Hans skildringar av hur
det står till med slummen i Förenta
staterna, hur det står till med bristen
på lärare, på skolor, den brist
som föreligger när det gäller ålder -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

domsförsörjningen, sjukvården och den
sociala bostadspolitiken, är mycket
lärorika. Amerikanarna är i färd med
att lösa dessa problem, det är riktigt.
De angriper dem trevande och försiktigt,
och vad händer inför alla försök
att lösa dessa problem, vilkas lösning
för oss framstår som angelägen för
medborgarna? Jo, då riktas beskyllningar
för socialism, rent av för kommunism,
exempelvis mot Roosevelt, mot
Truman och naturligtvis också mot de
ansträngningar, som den nuvarande regimen
gör, för att man, som herr Hjalmarson
med fasa i rösten skildrade, på
staten, på samhället överlåter en massa
saker som medborgarna själva kan
sköta.

En av de saker, som herr Hjalmarson
antydde att medborgarna kunde sköta,
var tjänstepensioneringen. Vi skall komma
ihåg att i fråga om åldersdomsförsörjningen,
problemet om trygghet på
ålderdomen, står högern till väsentlig
del i dag alltjämt på samma ståndpunkt
som högern intog för 20—30 år sedan.
Jag tillåter mig fortfarande att säga —
jag har redan tidigare sagt det till herrarna
— att er stockkonservatism på
denna punkt för eftervärlden kommer
att framstå som lika obegriplig och lika
fällande för er som motståndet från de
konservativa krafterna mot den frambrytande
socialdemokratiens krav på sociala
reformer under 1920- och 1930-talen.

Herr Ohlin förde också ett resonemang
om att jag skulle ha offentligen
deklarerat det tekniska tillvägagångssättet
vid en regeringskris. Ja, herr Ohlin
ansåg det vara nödvändigt att undervisa
sina väljare om detta, och det
är riktigt att det var länge sedan vi
hade en regeringskris, och det kanske
är en försummelse av mig att inte redogöra
för det tekniska tillvägagångssättet
vid en regeringskris. Men detta är
ju alltid metodiken, det har aldrig
ifrågasatts någon annan metodik. Herr
Ohlin byggde en väsentlig del av sitt
anförande på att jag skulle ha en an -

nan uppfattning. Jag tillåter mig då att
såsom stöd för att jag har samma uppfattning
som han säga, att jag omedelbart
efter valet hos statschefen konstaterade
att en regeringskris brukar behandlas
på detla sätt. Det är väl inte
något konstigt med det, det är bara herr
Ohlin som är så nyglad över sina upptäckter
på det statsvetenskapliga området
att han tycker att det var så väldigt
märkvärdigt att det går till på det
sättet. Det är inte något annat jag har
gjort.

Över huvud taget kanske de närvarande
märkte att herr Ohlin — det kanske
berodde på att han hade så kort tid
på sig — inte på en enda punkt gav sig
in på att diskutera riktigheten av min
tolkning att den nuvarande regeringskoalitionen
motsvarar sammansättningen
av riksdagens andra kammare och
mitt uttalande att det, om bondeförbundet
lämnat regeringen, hade varit tämligen
naturligt att vi fått en socialdemokratisk
minoritetsregering. Detta ställningstagande
beror inte på att vi tycker
att en sådan anordning skulle vara en
ur partitaktisk synpunkt så lysande lösning.
Tvärtom kan det hända att det
varit bra om herrarna fått pröva sina
berömda valprogram nu när höstlöven
faller. Det skulle säkerligen ha varit
nyttigt, men det parlamentariska ansvaret
kommer vi icke förbi. Icke med
ett enda ord har herr Ohlin försökt bestrida
att min skildring var riktig.

Jag sade att man skall sluta med talet
att den nuvarande första kammaren utgör
en eftersläpande bild av folkopinionen.
Det var ju eftersläpningsmomentet
som upptog en så väsentlig del av herr
Ohlins anförande och som i pressen ägnats
så stor uppmärksamhet. Jag visade
att det inte finns någon sådan eftersläpning.
Herr Ohlin övergick då till den
andra delen av sin argumentering, som
han också förde fram i sitt första anförande,
nämligen att valsystemet är
orättfärdigt. Det var eftersläpningen jag
diskuterade, och det kan icke bestridas

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

att hela denna kampanj om eftersläpningen
inom opinionen vilar på en
missuppfattning eller ett vilseledande.

Herr Hjalmarson trodde att han klarade
sig väldigt fint genom att säga att
högern ju har visat upp att det skulle
kunna göras en massa besparingar på
kapitalbudgeten. Herr Hjalmarson, ökas
landets tillgångar på reella försörjningsmöjligheter
om den lånesökande
bostadsbyggaren får låna sitt kapital i
banken i stället för att vi skattefinansierar
en del av byggandet? Händer det
något annat än att man då stör lånemarknaden
ytterligare genom att dessa
ting också skall pressas in? Sker det
ekonomiskt någonting annat? Herr Hjalmarson
skall ha klart för sig att diskussionen
gäller följande: Vi har vissa
investeringar som medborgarna begär
skall utföras. Man begär att det skall
byggas ett visst antal bostäder, ett
visst antal skolor, ett visst antal
kraftverk, så mycket vägar som möjligt,
så mycket vatten- och avloppsledningar
som möjligt. Detta är vad
medborgarna reellt begär. Kapitalet
till detta skall skaffas på ett eller annat
sätt. Vi säger då att i den pressade situation,
som man kommer att befinna
sig i så länge samhället är starkt progressivt,
är det rimligt att staten betalar
sina utgifter, både kapitalutgifter
och löpande utgifter, med inkomster.
Herr Hjalmarson kallar detta en form av
socialism och skatteutsugning. Jag uppmanar
Er än en gång: Res till Förenta
staterna, där man tillämpar precis denna
princip! Är det socialism? Ja, det
må väl vara hänt'' för min del, men det
kan väl inte ligga i herr Hjalmarsons
intresse att framställa varje förnuftig
ekonomisk åtgärd som ett utslag av socialism.

Förmyndarna bestämmer, säger han.
Vad är det för förmyndare? Det är den
kammare som sitter här, när den beslutar
sig för ett program för kraftverksbyggnader,
för bostadsbyggande etc.
ett program som vi sedan efter måttet

av våra resurser försöker realisera. Vilka
förmyndare är det? Det är de förmyndare
som av svenska folket har
fått i uppdrag att tillvarata dess intressen.
Så länge som detta folk vill ha alla
dessa reella investeringar och samtidigt
önskar göra stora, kapitalkrävande utlägg
för sin egen räkning, så länge kommer
vi icke ifrån detta problem genom
till intet förpliktande fraser. Ord hade
ni säkert under valrörelsen, när ni
skulle tala om näringslivets behov av
kapital. Ord, ja, men gärningarna var
någonting annat. Ni uppammade hos medborgarna
föreställningen, att vi hade
råd till både det ena och det andra.
Vi hade råd, enligt herr Ohlin, till kraftiga
höjningar av folkpensionerna, till
en kraftig höjning av statstjänarlönerna
och till ett kraftigt ökat bostadsbyggande,
och allt detta är saker som vi alla
hoppas. Är detta betydelselösa ord?
Nej, det är ord som hos medborgarna
ger föreställningar om att Sveriges ekonomi
tillåter en expansion utöver alla
gränser, och det är däri som ert svek
mot väljarna består.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! När jag svarade på
statsministerns uttalande om att våra
förslag skulle medföra en ökad statsupplåning,
vad genmälde statsministern
då? Jo, han frågade hur man kan
åstadkomma en ökning av den totala
lånevolymen genom att till den privata
kreditmarknaden lägga över vissa lån
som nu går över staten.

Detta är ett typiskt sätt för statsministern
att argumentera i en ekonomisk
debatt. Det är banalt, herr statsminister,
att konstatera det, och det är detta
som gör att det är så förfärligt svårt
att resonera ekonomi med statsministern,
ty statsministern tycks uppriktigt
sagt ha svårt att hålla fast vid en bestämd
ekonomisk tankegång.

Vad frågan om våra resurser beträf*

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

far vill jag bara kort och gott konstatera,
att vi liksom amerikanerna är
övertygade om att en större rörelsefrihet,
en större självbestämmanderätt för
de enskilda ger samhället större resurser.

I frågan om pensionen vill jag erinra
statsministern om att vi allesammans är
överens om en höjning av folkpensionerna,
som enligt uppgift kommer att
kosta samhället ungefär 2 000 miljoner
kronor i utgiftsökning. Hur långt menar
statsministern att man skall kunna gå
i obligatoriskt ianspråkstagande av
medborgarns arbetsförtjänster? När
man talar om en lagligt tryggad rätt till
en tjänstepension, vad är då detta, herr
statsminister, annat än en laglig skyldighet
för var och en att betala vad det
kostar att få den pension som staten
och myndigheterna bestämmer? Är det
någonting annat?

Att överlåta till regeringen att lösa
våra ekonomiska problem innebär ju
i våra dagars samhälle rätt och slätt
att vi tvingar oss själva att lösa våra
egna problem, men bara på ett enda
sätt, nämligen det sätt som staten bestämmer.
Det är nödvändigt att göra
på vissa områden -— men den nuvarande
regeringen tycks inte känna någon
gräns för sin maktutövning.

Herr talman! Jag är ledsen att tiden
inte medger att jag går in i ett närmare
resonemang med statsministern. Men
jag kan inte låta bli att säga några ord
när statsministern talar om att konsekvenserna
av vår politik blir fattigdom,
att vi är ansvarslösa, lättsinniga
och äventyrliga. Jag tycker mig ha hört
detta rätt många gånger förut. Det är
tydligen så, att regeringen har monopol
på det ekonomiska förståndet, på de
riktiga framtidsbedömningarna, på vad
man menar med samhällssolidaritet och
samhällsintresse och nu också på den
goda moralen. De som befolkar regeringsbänkarna
är tydligen en samling
helgon. Herr talman! De ser ju också
verkligt helgonlika ut. Men, herr stats -

minister, skulle vi inte, statsministern
och jag, för att få en litet mjukare avrundning
av debatten på dessa punkter,
kunna erinra oss vad Voltaire en gång
sade på ett ställe i Candide, att eftersom
ångern står i proportion till synden
måste ju de största syndarna vara
ämnen till de största helgon. Därav kan
vi dra slutsatsen, att regeringsherrarna

— och damen med, förstås — har haft
en stormig ungdom bakom sig. Och regeringen
kan naturligtvis i sin tur hysa
gott hopp om oppositionens framtid.
På så sätt, herr statsminister, blir det
en viss utjämning i det historiska förloppet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ingen har väl bestritt
att socialdemokratien och bondeförbundet
tillsammans har en majoritet och
så länge de vill slå sina påsar ihop kan
regera. Men beträffande första kammaren
herr statsminister — det är viktigt
att Ni nu hänvisar till läget där, när Ni
ställer krav på socialdemokratiska positioner
i regeringsfrågan — försvarar
Ni läget med de mest befängda påståenden.
Statsministern säger nu att det
inte finns någon eftersläpning i första
kammarens sammansättning. Men, herr
statsminister, det är den skillnaden, att
om man ■—- även med nuvarande, orättvisa
valordning och valkretsindelning

— i höst skulle ha haft val till och
förnyelse av första kammaren i stället
för andra kammaren hade socialdemokraterna
kommit i minoritet i första
kammaren, medan de nu är i majoritet.
Kan statsministern inte se skillnaden på
om hans eget parti är i minoritet i stället
för i majoritet?

Ett annat exempel på det förhållande
som jag hela tiden har framhållit, spörsmålet
om en mera rättvis valordning!
Kan man verkligen anse att det inte
föreligger någon eftersläpning, när högern
har 13 mandat i första kammaren
och bondeförbundet 25.

Då statsministern säger att första

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

kammaren exakt speglar opinionen är
detta, såsom jag förut har påpekat,
orimligt, ty socialdemokratien är ett
minoritetsparti bland väljarna och var
det även år 1954, men den har majoritet
i kammaren.

Statsministern utvecklar sig här till
den mest glödande försvarare, som jag
någonsin påträffat, för det nuvarande
tillståndet i första kammaren. Men jag
vill säga honom, som han sade mig,
att riktigt så lyckad i den rollen som
han brukar vara i vissa andra roller
är han onekligen inte.

Vad sedan beträffar frågan om Förenta
staterna skall jag bara säga, att
visst finns där många sociala problem,
men där är fri upplåningsrätt, ingen
byggnadsreglering eller dylikt, och det
är ett helt annat sätt att lösa hushållningsproblemen
än vi har i Sverige.
Förenta staternas folk — inte bara affärsmännen
utan även arbetarna — är
såvitt jag kunnat konstatera övertygade
om att detta friare system är en viktig
orsak till det högre välståndet i Förenta
staterna.

Till sist -— jag hoppas, att herr Svensson
i Ljungskile senare skall tala en del
om förhållandet mellan partierna —- får
jag bara säga följande om bostadsfrågan.

Statsministern hänvisar till ett yttrande
i regeringsprogrammet om vikten
av ökad tillgång på bostäder och att man
skall bygga så mycket som det finns
produktionsresurser till. Men, herr statsminister,
ett löfte, som hade inneburit
något positivt, skulle ha gått ut på
att man tänker föra en sådan ekonomisk
politik, att det blir resurser som möjliggör
ett ökat bostadsbyggande. Det har
man aktat sig väldigt noga för att lova
och ersatt det med ett mera allmänt
talesätt, som ungefär till ingenting förpliktar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara, för att det

inte skall bli någon missuppfattning i
kammarens protokoll slå fast, att på en
punkt är herr Ohlin och jag tydligen
alldeles överens. Det tal som har förts
framför allt i folkpartistisk press och
som delvis präglade herr Ohlins första
anförande, nämligen att det var eftersläpningen
som var första kammarens
värsta fel är nonsens. Däremot är det en
annan historia med det enligt herr
Ohlins uppfattning orättvisa valsystemet.
Det är två skilda saker, och jag
tror det skulle vara en ganska stor vinning,
om man fått även herr Ohlin att
medge, att min beskrivning är riktig.
Första kammaren präglar, såsom valsystemet
tillåter det, en folkopinion,
som är dagsaktuell. Då kan vi sluta att
resonera om eftersläpningen.

Ja, herr Ohlin, detta med Amerika var
intressant. Men hur kan det komma sig
att man i detta friare land bygger mindre
än i det statsreglerade Sverige? Om
Stevensons siffra är riktig, har man ett
mindre bostadsbyggande i Amerika än
i det förfärliga Sverige. Vore det så
lätt att ordna bostadsproblemet, att man
bara behöver ta bort alla regleringar,
är det underligt att det inte byggs mer
i Amerika. Vill inte det amerikanska
folket ha mera bostäder fastän man där
har en väldig slum? Är det riktigt? Jag
tror, att vi får resa till Amerika allihop,
herr Ohlin, för att ta reda på hur det
förhåller sig. (Herr Ohlin viftar vänligt
med handen — till avsked förstår
jag. Vi får väl se om jag inte kommer
igen.)

Herr Hjalmarson hade hittat ett citat
ifrån en bok, som jag föreställer mig att
både han och jag har läst många gånger
i våra pessimistiska ögonblick — ty sådana
måste ha förekommit även för herr
Hjalmarson — nämligen Voltaires Candide.
Det var ett bra citat. Han säger,
att den som har syndat mest har de
största förutsättningarna att bli ett helgon,
eftersom han ångrar sig mest. Herr
Hjalmarson har alla förutsättningar att
bli ett bra helgon om han ångrar de

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

vallöften, som han gav under denna valrörelse.

Jag tar det som ett löfte för framtiden.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Även om det kommunistiska
partiet flyttade fram sina positioner
vid det senaste riksdagsvalet,
förlorade arbetarrörelsen som helhet.
De borgerliga partierna kunna för första
gången på två årtionden räkna in en
majoritet både bland väljarna och i
andra kammaren.

Vilka var då de viktigaste orsakerna
till den svenska arbetarrörelsens bakslag,
och varför förlorade regeringspartierna?
Jag tror att regeringen förlorade,
därför att den ignorerade missnöjet
bland arbetare och bönder över
de resultat som hänsynen till högern
och folkpartiet och till byråkratien
hade åstadkommit. Detta missnöje gällde
prisstegringarna, räntehöjningen
(med åtföljande hyresökningar), bostadsbristen
och de höga hyrorna,
krånglet, lönepolitiken och de kännbara
skatterna. Det var vidare den allmänna
attityden mot tjänstemännen och de
tvångsåtgärder som regeringen gång efter
annan hotade med mot dessas aktivitet
för att höja sin standard. Andra
orsaker var, att regeringen saknade program,
som visade framåt för de breda
massorna.

Det måste förr eller senare hämna
sig att inneha regeringsledningen i 24
år utan att ens börja realisera väsentliga
programpunkter. Försöken att genom
efterg''fter mildra den storkapitalistiska
huvudmotståndarens aktivitet
har varit bortkastad möda. Den speciella
dialektik som praktiserats för att
inför folket dölja de stora meningsskiljaktigheterna
vis å vis luivudmotståndarens
politiska företrädare i sådana
kärnfrågor som utrikespolitiken och
demokratien måste förr eller senare
medföra olyckliga resultat. Att ersätta

denna politik med en extrem antikommunism
är bara att förbereda det egna
nederlaget.

Allt detta har skett, och det bidrar till
att förklara arbetarrörelsens motgång i
valet. Om inte en verklig omprövning
av den genomförda politiken verkställes,
kan något ännu värre följa.

Den nya regeringsdeklarationen kan
sägas ge uttryck för åtskilliga goda uppsåt,
garnerade med en massa frågeteckken.
Vill regeringen vidta åtgärder för
att göra slut på inflationen och prisstegringarna?
Vill den sänka räntan och
hyrorna? Vill den stoppa valutautflödet?
— I dessa frågor har regeringen
misslyckats. Dess deklaration upplyser
inte om vad den lärt härav.

Högern och folkpartiet har inte dolt,
att deras huvudlinje efter valet är att
spränga regeringskoalitionen och förbereda
en borgerlig blockbildning mot arbetarrörelsen.
Herr Ohlin har nyss demonstrerat
sin uppfattning om demokratien
genom att kräva regeringsmakten
med 41 c/c av väljarna bakom sig
och högern. Vi anser för vår del det naturligt
och riktigt, att socialdemokraterna
eftersträvar att fortsätta koalitionen.
Vi är glada för att detta för närvarande
lyckats. En huvudfråga för oss därvid
är, att den åtrådda blockbildningen mot
arbetarrörelsen ännu inte kommit till
stånd. Vi anser också, att bondeförbundet
är ett stöd för alliansfriheten och
för neutralitetslinjen i händelse av nya
krig. När bondeförbundet samtidigt gått
med på att genomföra viktiga sociala
och kulturella reformkrav — arbetstidsförkortningen,
höjda folkpensioner och
barnbidrag, ökat bostadsbygge, sänkta
kommunalskatter, kreditlättnader för
mindre företagare och reformering av
den högre utbildningen så att rekryteringsbasen
breddas — är koalitionen
enligt vår mening ett godtagbart alternativ
till en rent socialdemokratisk
regering.

Det behövs emellertid en ny ekonomisk
politik, om man skall komma till

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

rätta med inflationen. Man måste pressa
tillbaka räntan och åstadkomma en
effektiv spärr för den prisuppdrivande
spekulationen. Man måste lägga om utrikeshandeln
och kontrollera, att importen
inte tillåtes länsa de återstående
valutatillgångarna. Man kan då inte heller
fortsätta att upprätthålla de nuvarande
höga rustningsutgifterna, eventuellt
ytterligare höja desamma. Ingen
kan med framgång påstå, att sådana åtgärder
ligger utanför regeringens möjligheter.

Konjunkturinstitutet har inlett en
diskussion, huruvida den fortgående
valutaavtappningen beror på strukturella
förändringar, över vilka statsmakterna
inte kan råda. Det ger inga övertygande
svar på spörsmålet. Men det
kringgår huvudanledningen till svårigheterna,
att valutaavtappningens grund
är de amerikanska direktiven för handelspolitiken,
vilka inte heller den svenska
regeringen bekämpar. Om vi importerar
tre gånger så mycket från dollarländerna
som vi exporterar dit och
om vi fortsätter att hålla handeln med
större delen av Europa på en nivå,
lägre än 5 % av den totala handeln,
måste detta få negativa verkningar. Om
vi dessutom tillåter importörerna att
importera mer än exporten och andra
valutainkomster medger, så är det lätt
att finna en källa till både valutaavtappning
och de fortgående prisstegringarna.

Jag vill också rikta uppmärksamheten
på tendensen till stagnation för konsumtionsvaruproduktionen.
Detta är
oroande. Om inte förändringar åstadkommes
på detta område, blir resultatet
arbetslöshet samtidigt som faror
uppstår även för den övriga delen av
produktionen.

Produktionsökningen är för detta år
lägre än tidigare år. Detta är otvivelaktigt
resultatet av regeringsingripande
för att, som det heter, dämpa överkonjunkturen.
Det borde vara ett allmänt
intresse att produktionen i stället steg -

ras så skyndsamt som möjligt och att
särskilt resultaten därav överföres till
konsumtionen.

Det är på dessa områden som krafterna
i första hand bör insättas. Det
innebär bl. a., att statsmakten inte får
hindra löntagarna från att kompensera
sig för prisstegringarna och tillkämpa
sig en bättre andel av produktionsresultatet.
Det bör kännas särskilt förpliktande,
att statens och kommunernas anställda
erhåller sådana löneförbättringar,
som ställer dem i nivå med jämförliga
grupper.

Vi anser också, att löne- respektive
skattepolitiken måste omprövas gentemot
samtliga tjänstemän. När tjänstemän
ännu efter inträdet i pensionsåldern
måste fortsätta att förränta studieskulder,
vilket inte lär vara någon enstaka
företeelse, måste det vara något
fel på systemet. När läkarna är förbittrade
över vad de kallar »den Lingmanska
slavparagrafen» i avlöningsbestämmelserna,
så har de grund härför. Om
tjänstemännen ofta solidariserade sig
med högern och folkpartiet i det senaste
valet, är detta att tillskriva en felaktig
attityd från arbetarrörelsens sida
och den permanenta beredskapen att
tillgripa statliga tvångsåtgärder mot
dem, så snart de velat slå ett slag för
sina ekonomiska intressen. Det räcker
att nämna de planerade åtgärderna mot
sjuksköterskor, polismän, läkare och
fartygsbefäl.

Även jordbrukspolitiken är viktig i
detta sammanhang. Att regeringen äntligen
uppmärksammat betydelsen av
att övergå från ord till handling, när
det gäller löftena om stödskog till behövande
mindre jordbrukare är bra.
Det finns också behov av jord, som
måste tillgodoses. Det finns bättre vägar
för att klara detta än att vänta till
dess att något hundratusental jordbrukare
lämnat sina jordbruk och vandrat
över till städerna. Den omläggning av
jordbrukspolitiken till fördel för vegetabilieodlingen
och till nackdel för den

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

stora massan jordbrukare, vilka dock
är hänvisade till animalieproduktion,
som herr Norup genomfört, har redan
drivit 100 000 jordbrukare från bondeförbundet.
Bondeförbundet fortsätter på
självutplåningens väg, om det fortsätter
denna politik. Men drar det riktiga
lärdomar av valresultatet, kan det återerövra
förlorade positioner och bli en
ännu värdefullare partner till arbetarrörelsen.
Om bondeförbundets slutsats
däremot blir, att det så småningom inträder
i ett borgerligt block mot arbetarrörelsen,
kommer det att förlora allt
politiskt inflytande.

Om bondeförbundet lämnar regeringen,
har socialdemokratiska partiets ledning
beslutat att ensam överta regeringen.
Under den angivna förutsättningen
anser även vi detta beslut vara riktigt. I
en sådan situation får kommunisternas
röster vid gemensamma voteringar en
avgörande betydelse. Vi kommer att
stödja en sådan regering mot varje försök
från ett borgerligt block att skada
densamma, och vi kommer att även
vid mindre avgörande voteringar låta
vårt handlande påverkas härav.

Vi anser med andra ord, att de uppfattningar,
som finnes bland många socialdemokrater
om att befria regeringen
från bondeförbundets förmenta belastning,
är lika orealistiska som uppfattningen
att låta borgarna ta hand om
regeringsmakten som det heter »ett
tag», för att de skall avslöja sin förmenta
oförmåga att åstadkomma ett gemensamt
program. Om det sistnämnda
inträffade, kunde det leda till en liknande
situation som i Australien, där
socialdemokraterna, sedan de kastats ut
ur regeringen, tillfogats det ena nederlaget
efter det andra. En borgerlig koalitionsregering
skulle inte behöva ha
större svårigheter i Sverige än Menzies
regering i Australien. Herr Erlander
förälskade sig under valrörelsen i temat:
oenigheten mellan de borgerliga
partierna. Men han har förbisett, att
dessa alltid kan finna en gemensam

nämnare i en polilik, riktad mot den
svenska arbetarrörelsen.

Bland företrädarna för uppfattningen
om att bondeförbundet är en belastning
för regeringen finns ofta viljan att befordra
en kursomläggning åt vänster,
att få slut på den defensiva, för att inte
säga defaistiska inställningen mot storfinansen,
att komma bort ifrån ett enbart
förvaltande av samhället till konkreta
åtgärder, som utvecklar detta i
socialistisk riktning. Vi sympatiserar
självklart med sådana uppfattningar,
ehuru vi inte tror, att deras lösning befordras
av att bondeförbundet drives
över i ett borgerligt block mot arbetarrörelsen.

Dessa utbredda stämningar visar samtidigt
på möjligheten av en avspänning
inom arbetarrörelsen, av att formulera
uppgifter, som samlar dess krafter mot
den gemensamma fienden. Jag nämner
nödvändigheten av att förhindra en förändring
av utrikespolitiken i den riktning
som högern, delvis också folkpartiet,
rekommenderar; att bevara arbetarmajoriteten
i städer, kommuner och
landsting, där denna numera är hotad,
och att återerövra densamma i andra
kammaren. Jag nämner också genomförandet
av det reformprogram som signalerats
i den nya regeringsdeklarationen.

I de meningsskiljaktiglieter, som belysts
i samband med valet, särskilt i
fråga om prispolitiken, räntan, skatterna,
bostadsbyggandet och de höga militärutgifterna
sammanfaller vår uppfattning
med åsikterna bland breda kretsar
inom socialdemokratien. Om det socialdemokratiska
partiets ledning fullföljer
politiken att ställa kommunisterna utanför
de politiska avgörandena, hjälper
den bara arbetarrörelsens fiender och
stjälper sig själv.

Den borgerliga valframgången innebär
inte alls, att den svenska arbetarrörelsen
behöver förlora modet. Den
förbereder just nu kampen för att förbättra
lönerna, där särskilt de stats -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

anställdas läge kommer att beaktas.
Dess krav är att statsmakten inte får
tjänstgöra som en extra bromsfinka för
att understödja kapitalisternas politik.
Den är i full färd med att genomdriva
en bättre bostadspolitik, både för att
minska bostadsnöden i storstäderna och
för att trygga full sysselsättning. Om
regeringen rider spärr mot dessa strävanden,
kommer dess underlag att ytterligare
försvagas.

Arbetarna väntar med all rätt, att
nästa år arbetstidsförkortningen, arbetarpensioneringen,
höjda folkpensioner,
förbättrade barnbidrag och en bättre
bostadspolitik genomföres. Mycket utbredd
bland arbetarna är uppfattningen,
att man genom att pruta ner militäranslagen
kan åstadkomma skattelättnader
långt utöver den utlovade kommunalskattereformens
ram.

Samtidigt som vi vill en bättre ekonomisk
politik i de dagsaktuella frågorna
vill vi också komma fram till
mera långsiktiga lösningar. Vi har redan
uttryckt vår tillfredsställelse över
att frågan om en demokratisk ekonomisk
politik nu börjar på allvar dryftas
även inom socialdemokratiska partiet,
liksom för de uttryck som givits för
nödvändigheten av en demokratisk rekrytering
när det gäller den högre utbildningen.

Vi tror också, att valet pekar på nödvändigheten
av en sådan reformering
av regeringsutövningen, som inskränker
byråchefernas makt och riktar sig mot
hela det system av byråkratisering och
krångel, som retat upp folket och som
de borgerliga partierna samvetslöst utnyttjar
mot regeringen.

Faran av att låta byråkratien breda
ut sig har belysts av många erfarenheter
och ges just nu en internationell
illustration i Ungern. Benägenheten hos
regeringen att resignera inför byråkratien
ges det också många exempel på.
Det mest drastiska är väl, när finansministern
avvisar uppvaktningar från
Stockholms, Solnas och förmodligen

andra kommunala myndigheter i anledning
av riksbanksledningens ukas
att stoppa den kommunala upplåningen
och motiverar detta med att detta har
regeringen inte rätt att blanda sig i.
Skall verkligen herr Åsbrink kunna dekretera,
att stockholmarnas skatt skall
höjas med 1,40 per skattekrona och att
kanske motsvarande skattehöjningar
skall genomföras i en hel del andra
kommuner utan att regeringen kan göra
någonting? Skall han kunna framtvinga
åtgärder, som inskränker tunnelbanebygget
eller det helt otillräckliga bygget
av skollokaler och andra nödvändiga
utrymmen? Detta är frågor som i
lika grad berör en massa kommuner i
landet som Stockholm — men regeringen
kan ingenting göra.

Eller titta på hur bostadskvoten användes!
Regeringen drar ihop nya ämbetsverk
och ökar de statliga institutionerna
i Stockholm, men överlämnar ansvaret
för bostäder till Stockholms stad.
Detsamma gör regeringen i Solna, där
det finns åtminstone tre regementen
jämte Karlbergs krigsskola men där bostadsfrågans
lösning överlämnas till
staten med dess begränsade och för övriga
ändamål fixerade kvot. Är inte
detta ett byråkratiskt och verklighetsfrämmande
betraktelsesätt? Om de bostadssökande
i Stockholm sedan 1947
ökat från 7 000 till över 100 000, måste
man ta med i bilden detta byråkratiska
och slentrianmässiga sätt att handlägga
frågorna.

Ännu ett exempel: vägbyggandet här
i landet. Vi har en vägminister i regeringen,
men han tycks inte ens se vad
som försiggår i den närmaste omgivningen.
Om han sätter sig i bil vid
Ilornsplan och reser 35 kilometer på
Sveriges mest trafikerade väg, skall han
dels finna hur långsamt omläggningen
går och dels, om han har otur, att han
på tre olika ställen får stanna och vänta
på att någon av de tre klaffbroarna
släpper igenom båtar i de farleder, som
korsar denna korta vägsträcka. Kanske

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27 43

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

skulle han till och med börja fundera
på klokskapen hos den expertis, som
bygger ny bro vid Fittja och fortfarande
håller fast vid att det skall vara en
klaffbro.

Herr statsministern mottog för en tid
sedan ett brev från en skattebetalare,
som indignerad frågade om det var nödvändigt
att göra deklarationsblanketterna
så krångliga. Vederbörande erhöll
ett mycket förstående svar från statsministern,
som tydligen själv ansåg det
vara krångligt i överkant, men med det
tillägget att regeringen ingenting kunde
göra åt saken, eftersom vederbörande
ämbetsmän motsatte sig förändringar.

Herr inrikesministern uppvaktades
för kort tid sedan av en nattvakt, som
inte erhållit polisdispens därför att han
läste Ny Dag. Inrikesministern, som ju
personligen är en välvillig människa,
ansåg det hela vara på tok och lovade
rättelse. Men det kom inte någon rättelse
-— det fanns starkare krafter än
regeringens. Pass på, herr högste polischef,
så att inte de underordnade upprepar
samma bravad med husundersökning
hos Er som de gjorde hos den dåvarande
polisministern Möller!

Det finns fler och lika komprometterande
exempel på maktfullkomlighet i
administrationen, om regeringen behöver
sådan för att komma underfund med
uppgifter, vilka inte längre kan skjutas
på framtiden.

Om vi inte nu riktar blicken mot
framtiden, riskerar vi att förlora tempot.
Denna framtid i atomkraftens och
automationens tecken är inget avlägset
perspektiv utan en realitet om ett fåtal
år. Den kommer att ändå starkare aktualisera
sådana förändringar av produktionssystemet,
som kan tillföra hela
folket vinsterna av det nya och avskaffa
minoritetsdiktaturen över det ekonomiska
livet.

Hur det blir med småföretagarna i
industri, hantverk, distribution och
jordbruk i framtiden är väl ännu oklart.
Men vad kommunisterna beträffar vill

vi inte beröva dessa grupper den privata
äganderätten till deras produktionsmedel,
som är villkoret för deras
fortsatta bärgning. Det är däremot nödvändigt
att stormonopolen över naturrikedomarna,
industrien och kreditväsendet
brytes och att samhället genomför
den ytterligare centralisering, som
aktualiseras av atomkraften och automationen.

Varför inte låta dessa problem bli
föremål för en fri ideologisk debatt i
tävlan mellan skilda uppfattningar om
den närmare framtiden, dess stora
perspektiv och om hur politiken på
längre sikt bör omformas!

Det har redan tidigare anmälts härifrån,
att högerns och folkpartiets ledare
inte gillar en sådan diskussion.
Högern vill ha en politik på borgerlig
grund, och den innebär enligt herr
Hjalmarson högre ränta, minskade skatter
på företagen, att Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund skall få ännu
fördelaktigare positioner i LKAB och
att statliga liksom kommunala investeringar
skall minskas. Det sistnämnda
är ju så mycket mera intressant med
tanke på den framgång, med vilken högern
i riksdagsvalet gick till aktion mot
det otillräckliga bostadsbyggandet.

Någon väsentligt skiljaktig mening anmälde
icke heller folkpartiledaren. Det
är för övrigt betecknande, att han beklagar
att kommunisterna under vissa
betingelser skulle bli tungan på vågen.
Kände han sig själv inte så lierad med
högern och så enig med dess politik,
kunde han ju mycket väl själv överta
denna roll. Men det går förstås inte utan
en radikal förändring av folkpartiets
politik.

Högerledaren har i dag framträtt som
en flammande revolutionär. Han hoppas
att vad som skett i Ungern och
Polen bara är en början. Han vill ha
tillbaka sin kära kapitalism och de fascistiska
regimer, som härskade i de
folkdemokratiska länderna före befrielsen.

44 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Han inser naturligtvis, att de händelser
som utspelats i Polen men alldeles
särskilt i Ungern har starkt ökat faran
för ett nytt europeiskt krig. Den amerikanske
presidentkandidaten Stevenson
har anklagat president Eisenhower
för att denne genom sina hotelser att
störta de östeuropeiska regimerna riktat
ett hot mot själva världsfreden. Presidentens
anhängare har nu med hänvisning
till Polen och Ungern sökt bevisa,
att den halva miljard kronor, som
utbetalats för upplösningsarbetet i de
östeuropeiska länderna och som späddes
på med 130 miljoner kronor efter
händelserna i Poznan, visat att pengarna
inte slösats bort i onödan.

Detta är sakens ena sida. Å andra sidan
har det underjordiska arbetet gynnats
av inre svårigheter i dessa länder
och av allvarliga missgrepp från de styrandes
sida. Det är ingen småsak att på
kort tid återuppbygga vad som förstördes
under det andra världskriget i dessa
härjade länder. Det är ännu svårare
att på kort tid förvandla efterblivna
agrarländer till moderna industriländer.
Man har dragit åt svångrcmmen för
hårt. De styrande har inte lyssnat till
missnöjet och försökt ersätta en riktig
politik med administrativa tvångsåtgärder.
Denna politik kan aldrig gå i längden,
inte i något land, vare sig i öst
eller väst. Inget folk tycker om att ha
främmande trupper inom sina gränser,
varken polacker, ungrare, tyskar i öst
och väst, engelsmän, fransmän eller
italienare — för att nu inte tala om islänningar.
Här ligger alltså de viktigaste
anledningarna till eruptionerna i
Polen och Ungern.

I Polen kunde åtgärder som tryggar
demokratiseringsprocessens utveckling,
arbetarnas ökade inflytande över företagen
och de socialistiska erövringarna,
genomföras på fredlig väg. Polen blev
inte vad reaktionen hoppades.

I Ungern ledde de styrandes missgrepp
till ett utbrott av folkvrede, som
hållit världen i en veckas spänning.

Jag instämmer i den förhoppning, som
utrikesministern i går uttalade, att det
nu skall vara slut med blodsutgjutelserna.
Jag hoppas på full framgång för
det ungerska arbetande folkets kamp
för nationellt oberoende, för demokrati
och socialism. Jag är övertygad om att
de krafter, som försöker utnyttja den
demokratiska folkrörelsen för att återinföra
kapitalisternas och godsägarnas
regim, kommer att lida ett förkrossande
nederlag. Skulle motsatsen bli fallet,
innebure det inte bara ett slag mot hela
arbetarsaken utan även det allvarligaste
hot mot Europas fred.

Frågan om utländska trupper i en rad
europeiska länder har bringats till ny
aktualitet i samband med händelserna
i Ungern. Det skulle ha den största betydelse
för fredens bevarande, att dessa
tupper överallt drogs tillbaka. Men detta
kan inte ske ensidigt utan endast genom
avtal mellan de ledande makterna och
genom en ordning, som tryggar en europeisk
kollektiv säkerhet. De sovjetiska
truppernas bortdragande från Ungern
löser inte alls detta problem. Den minskade
spänningen i Ungern minskar inte
spänningen i Europa.

Alla dessa händelser har understrukit,
att Sveriges alliansfria utrikespolitik
med neutraliteten som riktpunkt är
en fredsfrämjande och för vårt folk
fördelaktig politik. Den politik, som högerns
och folkpartiets ledare velat befordra,
strider mot denna linje. Det är
bra, att de inte lyckats fora in Sverige
under USA:s, Englands och Frankrikes
ledning — faran därav belyses i de
nya krigshandlingarna — men det bör
kännas förpliktande för regeringen att
inte längre dölja denna djupa meningsskiljaktighet
genom tal om en enighet
som inte föreligger.

Det är bra att Sverige genom Röda
Korset och Rädda Barnen gör vad som
göras kan i det humanitära hjälparbetet
för att läka det ungerska folkets sår och
mildra dess hunger.

Så till slut ännu en fråga. Sedan lång

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

tid för Frankrike krig mot arabfolk i
Nordafrika, vilka endast vill lia nationell
frihet och självständighet. Den nuvarande
av socialdemokraterna ledda
franska regeringen kunde i början av
september meddela, att mer än 17 000
av den arabiska befolkningen i Algeriet
bringats om livet. Hur stora offren
i Marocko och Tunisien varit är väl inte
helt klart, men det handlar om fruktansvärda
siffror.

När den egyptiska regeringen i somras
beslöt nationalisera Suezkanalen,
som helt genomkorsar egyptiskt område,
hotade Frankrike och England
Egypten med krig. Efter en råd förhandlingar
och konferenser föreföll
krigshotet mindre allvarligt. Sverige
gick med i en Suezkanaltrafikanternas
organisation, men med det uttryckliga
förbehållet, att alla konflikter måste
lösas med fredliga medel.

Herr Hjalmarson har rätt i en sak,
som han sade i dag: Ungern är bara
början. I går överföll Israel Egypten.
Det ter sig obegripligt för herr Hjalmarson
— om det är därför att det synkroniserats
med det planerade engelskfranska
angreppet på Egypten må vara
hans ensak, om han vill utreda. Redan
före överfallet var engelsk-franska
stridskrafter på marsch —• inte mot
angriparen utan mot den överfallne.
Egypten fick ultimatum att överlämna
kontrollen över Suezkanalen till England—Frankrike
inom tolv timmar eller
att få även dessa staters stridskrafter
på sig. Det är ett regelrätt militärt överfall
som därmed fastställes. Därtill förständigades
Egyptens och Israels stridskrafter
att hålla sig på 16 kilometers
avstånd från Egyptens Suezkanal, vilket
innebär ett godkännande av att Israel
annekterar egyptiskt område och ett
försök att fördriva Egypten från dess
eget område. Detta skapade ett läge,
som enligt förre franske regeringschefen
Mendés-France förklaring i år kan
utlösa ett nytt världskrig. Kanske om

dagar eller timmar står hela Främre
Orienten i lågor.

Socialismens sak kan tillfogas bakslag.
Det kan ibland bli nödvändigt att
ta ett steg tillbaka för att sedan ta två
steg framåt. Det som nu sker i Egypten,
i Främre Orienten och i Nordafrika inspirerar
kanske kapitalismens anhängare,
men det leder oundvikligen till
kapitalismens nederlag.

Vad kan, herr talman, Sverige göra i
denna situation utöver det humanitära
hjälparbetet? Jag anser att regeringen
har anledning att pröva, huruvida ett
fortsatt svenskt medlemskap i Suezkanaltrafikanternas
organisation kan
förenas med de villkor för medlemskapet,
som regeringen nyligen uppställt.

Jag slutar med att uttala förhoppningen,
att regeringen i de kommande
internationella rådslagen lägger sitt ord
för fredens återställande och för varje
folks suveräna rättigheter att självt bestämma
över sitt land och sin framtid.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr statsministern
började denna debatt med att säga, att
inför de stora utrikespolitiska händelserna
är våra inre politiska problem
ytterst små och obetydliga. Statsministern
lämnade på regeringens vägnar en
deklaration beträffande händelserna i
Ungern och Mellersta Östern, och jag
kan kort och gott säga, att jag helt instämmer
i denna deklaration. Men jag
vill inte underlåta att också själv med
några ord beröra de uppskakande händelser,
som den senaste tiden ägt rum
framför allt i Ungern men också i
Polen.

Den sovjetryska krigsmaskinens blodiga
ingripande mot det ungerska folkets
frihetsrörelse har upprört oss alla.
Det är ohyggligt, att den kommunistiska
våldsdiktaturen under så lång tid
kunnat undertrycka så många folks frihet.
Jag vill understryka angelägenhc -

46 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ten av att vi från den fria världens
sida söker ge det lidande ungerska folket
all den materiella hjälp, som är
möjlig. Men samtidigt vill jag konstatera,
att det som hänt i Polen och
Ungern framför allt är en prestigeförlust
för den kommunistiska diktaturen.
Det har visat, att det i längden inte går
att med våld förtrycka ett folk, som är
berett att kämpa för sin frihet. Detta
ger oss ljusare förhoppningar om fred
och frihet i världen. Dagens tidningar
förmedlar även den goda nyheten, att
Sovjet överväger att dra tillbaka sina
trupper från Ungern och de andra
satellitstaterna. Ligger det någonting i
detta meddelande, tycker jag att det får
betraktas som en av de mest glädjande
händelserna på senare tid.

Den stora inrikespolitiska tilldragelsen,
som det redan talats mycket om i
denna debatt, har givetvis varit höstens
andrakammarval. Jag vill inte dölja, att
vi i bondeförbundet inte är tillfredsställda
med valutgången. Våra röstförluster
var visserligen inte så stora —
26 000 röster mindre än vid 1954 års
val — men vi har förlorat 7 andrakammarmandat.
Det går upp och ned
med vallyckan liksom med så mycket
annat här i världen. .lag vill som ett
exempel nämna, att folkpartiet år 1911
hade 101 mandat i andra kammaren
men 1914 gick antalet ned till 57 —
alltså en minskning med inte mindre
än 44 mandat. Högern hade 1928 73
mandat i andra kammaren, men på fem
val sjönk antalet med 50 mandat, varav
inte mindre än 16 förlorades vid 1948
års andrakammarval. Vid årets andrakammarval
står dock högern tillsammans
med det andra ytterlighetspartiet,
kommunisterna, som segerherre.

Bondeförbundets valmotgång har ju
sin huvudsakliga förklaring i avfolkningen
inom jordbruks- och landsbygdsområdena.
Det är ingen tröst att det är
så, men det bör stå klart i sammanhanget.
Därutöver vet vi alla, att regeringsansvaret
inte ger något fördelak -

tigt utgångsläge vid ett val — allraininst
när vi har en sådan bulleropposition
som den nuvarande. För undvikande av
missförstånd vill jag genast tillägga, att
vi givetvis inte känner oss ledsna över
att ha valt att ta ansvar framför att
väsnas och bullra. Det är för oss alltjämt
självklart, att vi inte skall dra oss
undan ansvaret för den politik, som vi
finner nödvändig för landet och folket.

Jag har ofta förvånat mig över att oppositionen
vill föra en så negativ argumentering
som den gör. Detta gäller,
herr Hjalmarson, särskilt högern, som
under den gångna valrörelsen drev en
fullständigt hämningslös propaganda i
syfte att misstänkliggöra särskilt bondeförbundet.
Jag skall gärna medge, att
högern infört något nytt i den politiska
debatten under de senare åren. Det är
detta att herr Hjalmarson och herr
Svärd — d. v. s. högern — satt fraserna
och de tomma slagorden i högsätet.
Om det nu skall vara en utveckling, så
är det en utveckling mot förskräckelsen.
Vi är inte ensamma om denna
uppfattning. Herr Königson, folkpartirepresentant
i denna kammare, skrev
för någon tid sedan i en artikel i
Handelstidningen: »De metoder som
högern i det här valet använt sig av
mot bondeförbundet är av den art, att
varje betraktare, som haft någon känsla
för politisk anständighet, måste ha känt
sig mycket illa berörd. Något sådant
har tidigare sällan skådats i svensk politik.
Och under sådana omständigheter
är det enligt min mening anmärkningsvärt
att bondeförbundet röstmässigt inte
förlorade mer än det gjorde. Det talar
gott för de svenska böndernas omdöme.»

Jag skall av barmhärtiglietsskäl inte
säga så mycket om högerns takt och
omdöme, men jag har svårt att låta bli
att nämna åtminstone några exempel.
En landstingsman från högern gjorde i
en valdiskussion i min hemtrakt gällande,
att de kassareservsbestämmelser,
som nu gäller för bankerna, medför att
insättarna inte kan få ränta på sina

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

pengar. Han tillfrågades, om han kunde
nämna några exempel, men sådana exempel
uteblev givetvis.

Vid en ungdomsdebatt i Vessigebro
var det en talare från Stockholm, en
ombudsman från unghögern, som sade
att han skulle tala om för väljarna i
Vessigebro, att för varje hundralapp
som man betalade i skatt gick tio kronor
till subventioner till generaldirektörer
och dylika. Vi har också blivit begåvade
med fem stycken brev från Vessigebro
högerförening — jag har ett sådant
här i min hand. Vem som är dess
författare vet jag inte. Jag tror det varit
ganska vanligt under valrörelsen att
man skickat ut sådana brev. Jag skall
inte trötta kammaren med att läsa upp
det, utan skall bara ta ett exempel. Här
står givetvis i inledningen av brevet att
det skildrar vilket vanstyre och elände
som råder i landet nu, och därefter heter
det: »Vet ni att enbart den moderna
konsten vid s. k. öppna fångvårdsanstalter,
en sådan som Roxtuna, slukar
575 000 kronor?» Vid en undersökning
som gjordes senare befanns det att praktiskt
ingenting av detta var sant. Det
som gick till konsten i Roxtuna var
praktiskt taget ingenting.

Om man nu frågar herr Hjalmarson
och han skulle vilja lägga handen på
hjärtat, förmodar jag han måste svara
att högern själv är lite generad över att
man varit så ogenerad. Det kan aldrig
gå bra i längden med den demagogi som
högern excellerat i. Vi i bondeförbundet
tänker inte kasta yxan i sjön, vi
skall i stället fortfarande slipa den med
argument. Vi skall inte göra som högern
i sin stora valbroschyr har sagt,
att de har inga argument, ingen livsåskådning,
de skall bara slåss. Förhållandet
är från vår sida sett, att vi anser,
att det i en politisk debatt skall vara
argument och sakliga argument.

Den debatt som förts efter valet i regeringsfrågan
har inte varit utan intresse.
Jag framhöll omedelbart efter
valet i ett uttalande — jag blev nämli -

gen intervjuad av Svenska Dagbladets
chefredaktör — att jag tyckte att högern
borde få ta hand om regeringsansvaret.
Vi har hört nu i dag, att herr
Hjalmarson inte skulle tveka att ta detta
ansvar. Jag tycker faktiskt att högern
skulle ha fått bli i tillfälle att infria sina
under valrörelsen givna löften. Jag vet
mycket väl att högern då hade frågat
folkpartiet till. Emellertid är det säkerligen
så, att högern och folkpartiet har
svårt att kunna komma överens om en
gemensam plattform, men jag sade det
i alla fall på fullt allvar.

Det förhåller sig väl så, att oppositionen
var särskilt bullersam just emedan
den inte ansåg sig riskera att få
ett sådant förtroende, att den i regeringsställning
skulle behöva ta ansvar
för en sådan politik som den så lättvindigt
rekommenderat. Men nog skulle
det ha varit välgörande för oppositionen,
i synnerhet högern, att i ansvarig
ställning söka förverkliga sin rundhänta
löftespolitik beträffande alla skattesänkningar
och ökade förmåner på olika
områden. Visst förstår jag att det
skulle ha varit ett dyrt experiment för
landet, men det kanske hade varit värt
att offra en smula på en nyttig uppfostran
av oppositionen.

Nu slapp herr Hjalmarson undan
denna gång och det är naturligtvis lyckligast
för landet att så skedde. Vi hörde
herr Hjalmarson tidigare i dag tala
om budgetöverskottet. Han menar att
det är fullständigt felaktigt med detta
budgetöverskott; det skulle enligt herr
Hjalmarson faktiskt stabilisera landets
ekonomi om det budgetöverskottet försvunne.
Jag återkommer till detta senare
i mitt anförande.

Den nuvarande koalitionen är för
närvarande enda möjligheten att få en
funktionsduglig regering. Det har visserligen
från vissa håll antytts, att bondeförbundet
skulle ha kunnat ingå i cn
regering tillsammans med högern och
folkpartiet. Hur kan man tänka sig något
sådant? Det är ju orimligt, när oppo -

48 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

sitionen i valrörelsen så intensivt har
motarbetat våra strävanden. Det regeringsprogram
som antogs 1951 har i
väsentliga delar genomförts och nya
frågor har blivit politiskt aktuella. Vi
ansåg därför det vara helt naturligt att
bondeförbundet, om regeringssamverkan
med socialdemokraterna skulle
kunna fortsättas, sökte få till stånd ett
nytt regeringsprogram på grundval av
de krav vi ställde under valrörelsen.
Efter förhandlingar mellan regeringspartierna
har överenskommelse träffats
om ett sådant program.

Herr Ohlin försökte ge en bild av hur
det gått till därvidlag. Herr Erlander
skulle ha sagt till herr Hedlund att han
får vad han vill och herr Hedlund
skulle ha svarat att jag vill så gärna, om
jag bara får. Ja, nu har statsministern
svarat på detta, så det är kanske inte
någon anledning att säga så mycket
mera härom. Jag kan i alla fall nämna
— något som det mycket allmänt talats
om — att herr Ohlin å sin sida gärna
skulle vilja komma till regeringen
men att han kanske inte fick detta för
sossarna. Jag var med vid dessa förhandlingar.
Vi väntade nästan att det
skulle gå som vid det bekanta tidningsköpet,
att herr Ohlin skulle bjuda en
miljon kronor mer.

Vi som följt med i valrörelsen läste
i Stockholms-Tidningen, som på den tiden
ännu var en folkpartitidning, ett
referat av herr Ohlins tal i Luleå, vari
han redogjorde för så mycket som han
skulle vilja ordna med, om folkpartiet
fick väljarnas stöd. Det var en utomordentlig
massa förmåner, det var flera
sjukhus, bättre skolor, bättre utbyggda
vägar, högre folkpensioner m. m. Men
trots detta skulle man kunna sänka skatten!
Man får säga att det är inte något
dåligt bud allt detta.

Nu har det som sagt förts förhandlingar
mellan regeringspartierna, och
man har gjort upp ett program för samverkan
i fortsättningen. Ett program för
en regeringssamverkan måste ju alltid

bli en kompromiss — men denna överenskommelse
är enligt min mening en
tämligen god kompromiss, som ger bondeförbundet
möjligheter att förverkliga
väsentliga vallöften till gagn för land
och folk. Det är riktigt, som statsministern
här sagt, att genom detta program
både socialdemokraterna och bondeförbundet
får möjligheter att försöka realisera
de önskemål, som de anser i valrörelsen
vara av vikt. Det är särskilt
tillfredsställande, att landsbygdsfrågorna
blivit så pass väl beaktade. Inte
minst glädjande är, att regeringspartierna
kunnat ena sig om att skogskompletteringsfrågan
nu bör bringas till sin
lösning genom att skogsmark tillföres
ofullständiga jordbruk även från staten
och bolagen och genom att jordbrukarna
med samhällets medverkan får
erforderliga krediter. Yngve Persson
och hans radikala vänner har ju slutit
förbund med bolagshögerns representanter
mot bondeskogen, senast i den
s. k. klenvirkesutredningens slutbetänkande,
som framlades för någon tid sedan.
I denna konstellation vill man inte
vara med om någon verklig skogskomplettering,
och man vill t. o. m. uppluckra
bolagsförbudslagen, för att bolagen
skall få frihet att köpa bondeskog.
Regeringsprogrammet ger ett klart
avvisande besked åt det hållet. Månne
inte oppositionen nu måste känna sig
litet generad över den argumentering
som den under valrörelsen förde i
skogsfrågan med beskyllningar mot
bondeförbundet för arga uppsåt mot
bondeskogsbruket? Jag har här i min
hand en skrivelse från Uppsala läns högerförbund,
i vilken det står: »Många
jordbrukare har också trött på bondeförbundets
vilja att motsätta sig tvångsåtgärder,
som skulle gå ut över bondeskogen
och jordbruket.» Högern har
emellertid också givit ut en broschyr,
som bilagts skrivelsen, där det sägs: »Så
ser de ut de två», som vill ta skogen från
bönderna, nämligen bondeförbundslandstingsmannen
Ferdinand Nilsson och

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

riksdagsman Olof Pålsson i Lit. De har,
säger man, »tillsammans med socialdemokraterna
i jordbruksrationaliseringskommittén
(den s. k. stödskogsutredningen)
föreslagit tvångsåtgärder gentemot de
enskilda skogsägarna». Efter presentationen
av dessa två skriver broschyren:
»Ingen vinst med tvång!» Det förekommer
också en bild av ledamoten av
denna kammare, herr von Seth, som åtminstone
tidigare tillhört jordbruksrationaliseringskommittén.
Broschyren
slutar med orden: »Om bondeförbundarna
och socialisterna får förnyat förtroende
vid valet den 16 september och
utredningsmajoritetens förslag framläggs
på riksdagens bord därefter, kan
detta innebära att skogsägare inom Uppsala
län kan tvingas att lämna ifrån sig
sin skog eller tvingas att mot sin vilja
gå in i ett s. k. skogsrationaliseringsområde.
»

Herr talman! Här har inte funnits
några skrupler alls. Man har faktiskt
kunnat argumentera precis hur som
helst. Jag tycker nog, att efter deklarationen
om regeringssamverkan, i vilken
det klart och tydligt sägs ifrån, hur vi
vill lösa skogsproblemen, borde högern
ha anledning att skämmas. Det har ju
återigen visat sig, att bondeförbundet
är det enda skyddet för bondeskogsbruket.

Skattepolitiken fick ju en framträdande
plats i valrörelsen, och det är naturligt
att dessa frågor i stor utsträckning
också har uppmärksammats i regeringsprogrammet.
Vi har ju från bondeförbundet
understrukit, att vi måste fortsätta
på skattesänkningens väg och att
det härvid är viktigast, att vi får en
effektiv sänkning av kommunalskatten,
som är den tyngsta bördan för de flesta.
En sådan reform skall beslutas nästa
år, och då skall kommunerna få kompensation
för inkomstbortfallet. 1 regeringsprogrammet
utlovas vidare en effektiv
kommunal skatteutjämning med
hänsyn till variationerna i kommunernas
bärkraft. I planläggningen ingår vi -

dare bland annat, att det skattefria beloppet
skall ökas, att fastighetsskatten
definiivt skall avvecklas på sådant sätt
att kommuner, som är beroende av denna
skatt, får ett ekonomiskt skydd, att
frågan om förvärvsavdrag även vid den
kommunala beskattningen för jordbrukarhustrur,
hantverkarhustrur m. fl.
skall prövas, att frågan om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande skall lösas
m. m. Med särskild tillfredsställelse kan
man hälsa löftet om att frågan om resultatutjämning
nu snarast möjligt skall
prövas. En sådan reform är av stor betydelse,
särskilt för jordbruk, trädgårdsodling
och fiske.

På tal om skatter kan det var anledning
att säga några ord om förhållandena
i Stockholm, där det nu främst är
högern och folkpartiet som styr och regerar.
Stockholm har ju mycket stora
investeringar, men trots detta har man
där hållit sig med en mycket låg kommunal
utdebitering. Skattesatsen har varit
bara 10 kronor 10 öre, medan genomsnittet
för landet är över 12 kronor.
På så sätt har Stockholm skaffat
sig en låneskuld på betydligt över 2
miljarder kronor. I realiteten har alltså
Stockholm skjutit över kostnaderna på
framtiden, d. v. s. lånat pengar för att
nu kunna hålla kommunalskatten nere.
Det kan i och för sig vara Stockholms
ensak, men samhällsekonomiskt sett är
det av allmänt intresse. Det är inte rimligt,
att Stockholms stad fått ett sådant
utrymme på lånemarknaden, att andra
väsentliga kreditbehov måst sättas åt
sidan. Stockholms sätt att sköta sin
kommunalpolitik är ett utmärkt skolexempel
på hur kommunal politik inte
skall skötas. Därför måste det hälsas
med tillfredsställelse, att Stockholms
stad nu fått riksbanksbesked om att stadens
rätt att uppta krediter måste nedskäras
kraftigt. Varför skulle inte
Stockholm med sitt mycket höga skatteunderlag
kunna orka med en utdebitering,
som är lika med genomsnittet i
landet — om man nu inte vill skära

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ner investeringarna? Då blir det sundare
affärer på samma gång. Stockholmsexemplet
är en utmärkt lektion
för många talare i valrörelsen, som pläderat
för lägre skatt och ingen fondering.
Hade man förfarit riktigt, borde
väl Stockholm i stället för att ha två
miljarder kronor i skuld ha haft två
miljarder kronor i fonder.

Herr Ohlin ställde i sitt anförande en
fråga till mig om hur jag ser på budgetöverskottet.
Man kan mycket väl hänvisa
till Stockholmsexemplet. Herr
Ohlin har tidigare hävdat, att vi skulle
låna pengar och få låga skatter. Vad
som inträffat i fråga om Stockholm utgör
ett skolexempel på hur en sådan
politik kommer att verka. I detta sammanhang
kan jag också svara herr Hjalmarson,
som ansåg att om budgetöverskottet
avskaffades skulle man kunna
bidraga till att stabilisera samhällsekonomien.
Herr Hjalmarson liknade budgetöverskottet
vid ett tvångssparande.
Detta är ju ett alldeles orimligt resonemang,
och jag beklagar att jag i ett uttalande
för Svenska Dagbladet sagt att
herr Hjalmarson borde få pröva sina
krafter som regeringschef. Det skulle
nog föra vårt land in på många äventyrligheter
i framtiden, därest herr
Hjalmarson skulle få lov att pröva krafterna
på det sättet.

Det har på sistone diskuterats en hel
del om vem som är boven i inflationsdramat.
En av bovarna har nu alldeles
tydligt infångats, nämligen Stockholms
stad. Vi får väl hoppas att den boven
skall vara oskadliggjord. Det kanske
blir värre med de andra bovarna i inflationsdramat.

Vi har ju nu fått något bättre balans
i samhällsekonomien än tidigare, men
bilden är långt ifrån tillfredsställande.
Det finns alltjämt en något för stor efterfrågan
inom landet. Särskilt allvarligt
är det enligt min mening att valutareserven
fortsätter att minska, även om
det, såsom konjunkturinstitutet antytt,
skulle vara strukturförändringar inom

konsumtion, investeringar och produktion
som framkallat den alltför kraftiga
importökningen.

Utvecklingen av sparandet är också
långt ifrån sådan som den bör vara
— det har tidigare här framhållits av
både herr Ohlin och herr Hjalmarson.
Det är klart att sparandet har mycket
stor betydelse. Jag har tidigare i debatter
om sparandet framhållit att det är
fullständigt felaktigt att bara tala om
det sparande som består däri, att människor
sätter in slantar på banken. Det
finns också många andra former av
sparande som ur nationalekonomisk
synpunkt betyder ofantligt mycket,
kanske mer än det sparande som kan
redovisas i form av ökade bankkonton.
Jag tänker exempelvis på amorteringar
av skulder och konsolideringar
av jordbruk och andra företag. Det
är ett utomordentligt förnämligt sparande,
som är av stort värde för folkhushållet.

Jag har ju tidigare vid flera tillfällen
varit kritisk mot det sätt, varpå
den ekonomiska politiken upplagts,
och jag får säga att konjunkturinstitutets
rapport inte övertygar mig om att
de tillämpade metoderna varit lyckosamma.
Jag har särskilt i våras framhållit
att man borde överväga om inte
även andra åtgärder kunde användas
i inflationsbekämpande syfte, och jag
har därvid bl. a. erinrat om att man tidigare
vid liknande tillfällen tillgripit
importreglerande åtgärder. I detta sammanhang
vill jag gärna erinra om den
ohämmade konkurrens från utlandet
som den svenska frukten utsättes för
och den dumpingimport som förekommer
i fråga om textilier och lin — den
saken diskuterades i går här i kammaren.
Vår skoindustri har liknande problem,
och även den ohämmade bilimporten
må nämnas i detta sammanhang.
Kreditåtstramningen med åtföljande
räntehöjning har tydligen inte medverkat
till att stödja vår inhemska produktion,
utan snarare tvärtom.

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27 51

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Jag vill därför ännu en gång understryka
att det finns skäl för riksbanksledningen
att ta sig en allvarlig funderare
på saken och att ompröva frågan
om de åtgärder som bör företas. I den
nu framlagda propositionen om investeringsavgift
m. m. har finansministern
understrukit att lättnader i den ekonomiska
politiken i första hand skall gälla
penningpolitiken, och han har ställt i
utsikt en räntesänkning under nästa år.
Det är mycket tacknämligt att finansministern
säger detta. Vi kommer ihåg
att när räntan steg tog sig detta omedelbart
uttryck i ökade levnadsomkostnader;
särskilt hyrorna blev ju utsatta
för en press uppåt. Bostadssociala utredningen
anser att de bostadssociala
åtgärderna i fortsättningen bör gå ut på
en sänkning av räntesubventionerna.
Detta sammanhänger givetvis med den
ökade räntan. Kunde man sänka räntan,
löste man också delvis detta problem.

Jag anser det angeläget att en återgång
till lägre ränta sker så snart läget
tillåter och likaså att lättnader i kreditrestriktionerna
företages, i första hand
för småföretagarnas del. Man kan inte
komma ifrån att kreditrestriktionerna
varit en svår belastning särskilt för
jordbrukarna och andra småföretagare.
I den nya regeringsöverenskommelsen
ingår att jordbruket och trädgårdsnäringen
skall få tillskottskrediter på 50
miljoner kronor samt att krediterna
till hantverk och småindustri skall ökas
med 30 miljoner kronor. Dessa åtgärder
måste hälsas med stor tillfredsställelse,
ty de bör vara till god nytta för näringslivets
mindre företagsenheter.

Ännu större tacksamhet måste man
känna över att den ekonomiska politik,
som oppositionspartierna rekommenderat,
inte praktiserats. Den skulle
ha medfört en betydligt kraftigare räntehöjning
med åtskilligt större besvär
framför allt för småföretagarna. Oppositionen
fortsätter emellertid med sin
argumentering och kritiserar regering -

en för att den inte vill göra som oppositionen
önskar. Men varför har man
upphört med den jämförande inflationsforskning
som man tidigare bedrivit
med utgångspunkt från förhållandena
i det högerstyrda England? Den engelska
regeringen har sannerligen inte fört
en politik enligt vår oppositions rekommendationer.
Den har tvärtom såsom
direktör Kugelberg i Arbetsgivareföreningen
häromdagen framhöll,
fort en politik av i stort sett samma karaktär
som den vår regering fört. Säger
då inte detta, att vår oppositions rekommendationer
inte lämpar sig för
den praktiska verkligheten?

Det säger sig självt, att en restriktiv
ekonomisk politik i nuvarande läge
fortfarande måste upprätthållas. Vi har
nu fått förslag om att investeringsavgiften
skall bibehållas ett år till. Man
har höjt det avgiftsfria beloppet med
10 000 kronor till 30 000 kronor och undantagit
bussar och fartyg från skatteplikt.
Det är klart att detta är betydelsefulla
förbättringar. Men det måste
ännu en gång understrykas, att en åtgärd
som investeringsavgiften förfelar
sitt syfte, om den blir mer än en kortvarig
företeelse. Permanentas den blir
den enbart kostnadsförhöjande, och det
kan inte få ske. Mest tillfredsställande i
finansministerns förslag är att accisen
på begagnade bilar kommer bort. Vi
från B.F. har krävt det tidigare bl. a. i
motioner. Att skattesatsen för nya bilar
ökas till cirka 12 procent, får då
möjligen accepteras.

Det har framhållits i debatten här i
dag och jag vill gärna instämma i detta,
att bilismen för med sig möjlighet att i
viss mån klara lokaliseringsproblemet.
Det är inte längre nödvändigt att bo
alldeles intill arbetsplatsen, om man har
tillgång till bil eller buss. Detta är naturligtvis
mycket tacknämligt, men vi
kan inte gå hastigare fram än våra resurser
tillåter. Framför allt är det ur
valutareservens synpunkt nödvändigt,
att vi alltjämt söker bromsa upp bilim -

52 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

porten något. Om nu bilaccisen skall
omvandlas till en omsättningsskatt, må
det vara tekniskt riktigt att den ingår i
den allmänna budgeten. Men jag vill
ändå här sätta ett mycket stort frågetecken
i kanten. Det är alltjämt önskvärt,
att dessa pengar kommer vägupprustningen
till godo.

Vi står inför en ny avtalsrörelse. Resultatet
av denna kommer i mycket stor
utsträckning att bli avgörande för den
fortsatta ekonomiska samhällsutvecklingen
i vårt land. Det är anmärkningsvärt,
att löneglidningen inom industrien
varit så kraftig, att industriarbetarna
synes få en nästan lika stor lönelyftning
i år som i fjol. Detta innebär en
svår påfrestning för samhällsekonomien.
Jag hoppas, att alla är överens om
att det måste hållas hårda tyglar i lönerörelsen,
så att det inte blir en sådan
lönehöjning som under 1955. Håller
man inte igen så blir avtalsrörelsen
ännu en gång den stora boven i inflationsdramat.

Jordbruket har ju bundit sina priser
för tre år. Vi har ju fått ett nytt prissättningssystem
från och med den 1
september. Det har tillämpats så kort
tid, att man inte kan uttala sig om hur
det kommer att verka i framtiden, men
en sak kan jag inte underlåta att här
dra fram. Den gäller potatisskörden.
Jag nämner detta, därför att det föregående
år här i riksdagen var mycket
tal om potatisodlingen och den dåliga
kvalitet, som vår inhemska potatis då
hade. Nu har vi fått en mycket riklig
skörd. Jag tror att vi kan säga, att vi
också fått en utomordentligt god kvalitet
på denna skörd- Jag tror att det
är en kvalitet som kan mäta sig med
vilken utländsk potatis som helst. Men
här anmäler sig en ur odlarnas synpunkt
allvarlig fråga. Genom det nya prissättningssystemet
har vi ju fått ett s. k.
riktpris med en övre och en undre
prisgräns. För närvarande ligger priset
långt under den nedre prisgränsen.
I södra Sverige kan en odlare för den

bästa matpotatisen inte få ut mer än
cirka 13 öre per kg. Nu vet jag inte riktigt
vad potatisen kostar då den säljs
i Stockholm, men jag skulle tro att priset
ligger vid mer än tre gånger detta
pris. Den kraftiga mellanhandsmarginalen
är ett mycket stort problem som
inte endast har intresse för producenten
utan också bör vara ett stort konsumentintresse.

Herr Hjalmarson och andra har här
i debatten sagt, att vi inte vill ha några
onödiga regleringar. Jag har varit med
om att förorda att vi skulle släppa en
reglering. Det var när vi slängde motboken.
Men med de proportioner som
spritkonsumtionen nu har tagit, undrar
jag efteråt om man inte måste ångra
detta steg. Spritkonsumtionen har på
ett år ökat med inte mindre än 20 procent,
och detta motsvarar nära en tredjedel
av den reala konsumtionsökningen.
Man hoppas att detta skall rätta till
sig, när övergångsstadiet är överståndet.
Under alla förhållanden måste det
dock stå klart, att alla krafter måste mobiliseras
för motverkande av det ökade
alkoholmissbruket, liksom också att man
måste ställa ökade resurser till förfogande
i kampen mot den tilltagande
ungdomsbrottsligheten. Man hälsar med
tillfredsställelse att detta också med
kraft understrukits i det nya regeringsprogrammet.

Herr talman! Herr Hjalmarson frågade
mig hur det känns, när man får avstå
från allt man tidigare ansett vara förnuftigt.
Jag vet inte riktigt vad herr
Hjalmarson menar med detta. Jag har
här i mitt anförande fört fram vissa
kritiska synpunkter på den ekonomiska
politiken, i likhet med vad jag gjort
vid andra tillfällen, och vet inte att
jag avstått från något, som jag tidigare
ansett vara förnuftigt. Jag är kanske
så pass individualistisk, att jag fortfarande
håller på de saker som jag själv
anser vara riktiga.

Herr Hjalmarson pläderar som sagt för
att budgetöverskottet skall försvinna.

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27 53

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Han räknar detta som tvångssparande
och menar att dess avskaffande skulle
vara en stabiliseringsfaktor och att det
skulle vara värdefullare att sänka skatterna.
I valrörelsen framkom ju olika
bud i det sammanhanget, ett, som var
officiellt, att vi skulle sänka skatten med
825 miljoner, och så den förnämliga
Svärdska broschyren, där herr Svärd
gör gällande att man mycket väl kan
sänka skatten med en och en halv miljard.
Det vore naturligtvis en rejäl skattesänkning,
men möjligheten att realisera
denna och i alla fall hålla den samhälleliga
standarden får man väl sätta
ett mycket stort frågetecken för.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Under den senaste veckan
har vi alla skakats av de skildringar,
som lämnats om den blodiga
kamp för sin frihet, vari det ungerska
folket just nu är invecklat. Utgången är
oviss, men frihetslidelsen känner inga
gränser. Inte ens en stormakts kanoner
kan hindra den i dess lopp. För att
vinna sin frihet skyr i dag Ungerns
folk inga medel. Otaliga människor offrar
sina liv i valet mellan förtryck och
hopp om befrielse. Utvecklingen i
Ungern utgör ett skakande bevis för att
våld och terror inte förmår utplåna
människornas frihetslängtan. Förr eller
senare finner den sin form och går sina
egna vägar.

Självfallet kommer Sveriges folk att
i en situation som denna på alla tänkbara
sätt humanitärt bisträcka det för
sin frihet kämpande Ungern, en hjälpverksamhet
som för övrigt redan har
påbörjats under våra hjälporganisationers
ledning och som snabbt fått ett
spontant gensvar hos olika organisationer
och samhällsgrupper i vårt land.

Sedan kommer jag till frågan om det
som i dagarna inträffat i Mellersta östern.
Jag ger här min anslutning till
den av statsministern uttalade förhoppningen,
att det skall vara möjligt att

finna en fredlig lösning under Förenta
Nationernas ledning.

Medan kampen för frihet och demokrati
pågår i Ungern och i andra delar
av Europa befinner vi oss i den gynnsamma
situationen, att vi under fria
och demokratiska former kan diskutera
de inrikespolitiska spörsmålen, där
olika meningar bryter sig men där vi
ändå alla söker samla oss i gemensamma
strävanden för det som vi var
och en menar skall gagna vårt land och
vårt folk.

Under den gångna delen av dagens
debatt har ju samtliga talare huvudsakligen
ägnat sig åt att kommentera höstens
andrakammarval och det nyligen
avgivna regeringsprogrammet. Att så
skulle ske var ju väntat. Herr Ohlin
kom i sin exposé in på frågan om utvecklingen
av mandatens fördelning
sett från socialdemokratisk synpunkt,
och han valde med god beräkning de
basår som passar honom och folkpartiet
bäst. Herr Ohlin skulle ju annars
ha kunnat utgå även från sitt eget partis
högkonjunktur, men då bleve förstås
den Ohlinska äran mindre, och det
passar kanske inte i sammanhanget.
Herr Hjalmarson var mera glädjestrålande
och gick också mera direkt in
på valutslaget. Han lät förstå den glädje
han kände över den valframgång högerpartiet
hade vunnit genom att — för att
tala med högern själv — inte argumentera,
bara slåss. Jag hoppas att inte
högerns propagandamakare i medkammaren
skall tilldelas äran av framgången,
ty det vore sannerligen ett underbetyg
åt dem som till äventyrs fallit
för hans propaganda.

Ja, allt detta var faktiskt väntat, men
det var dock något av en överraskning
att höra herrar oppositionsledare så
ingående syssla med vårt regeringsprogram
men med stor blygsamhet förbigå
sina egna alternativ. Läget i dag borde
ju annars inbjuda oppositionen till ökad
medvetenhet om sitt ansvar i en parlamentarisk
demokrati. Är det inte så att

54 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

herrarna redan nu betraktar sig som
medlemmar i ett skuggkabinett? Det är
kanske bara en låtslek.

För socialdemokratiens del medförde
valet en i och för sig ganska obetydlig
men dock minskning i antalet röster i
förhållande till 1952 års val. Denna förskjutning
— även om den inskränker
sig till halvannan procent av valmanskåren
— har vi aldrig försökt dölja
vare sig för oss själva eller för någon
annan. I stället har vi sökt bedöma såväl
själva valslaget som regeringsfrågan
helt realistiskt och har följaktligen inte
heller fallit i farstun för vissa mera
högljudda än välgrundade krav på att
herrar Olilin och Hjalmarson nu skulle
anses kallade att träda till regeringsansvaret.
Frågan om regeringsinnehavet
har av socialdemokratien bedömts utifrån
allmänt godtagna parlamentariska
utgångspunkter. Regeringsunderlaget
har visserligen naggats i kanterna, men
det vilar alltjämt på en betydande parlamentarisk
majoritet. Bondeförbundet
och socialdemokraterna erhöll i höstens
val 2 096 068 röster mot högerns och
folkpartiets 1 587 293. Mandatställningen
i den nya andra kammaren blir 125
mot 100, alltså ett från parlamentariska
synpunkter mycket tillfredsställande
regeringsunderlag. Socialdemokraterna
utgör fortfarande det största partiet och
kan icke undandra sig det ansvar som
följer därav. Oppositionen har visserligen
ökat — om man även räknar in
kommunisternas s. k. framgång — med
ett dussin mandat, men det finns ingen
möjlighet för de tre oppositionspartierna
att tillsammans bilda någon parlamentsmajoritet.
Det normala och det
riktiga är att den gruppering, som förfogar
över andrakammarmajoriteten,
också bildar regering. Det är vad som
nu skett.

Herr Ohlin vill emellertid inte godkänna
regeringsunderlaget. Han har i
ett radiouttalande förklarat »att ett
bräckligare underlag för en regering
har väl sällan eller aldrig skådats».

Herr Ohlin har tydligen dåligt minne.
Det kan därför finnas anledning att
erinra om perioder i vår moderna historia,
då vi verkligen hade regeringar som
gjorde skäl för beteckningen bräckliga.
Låt mig nämna den Staaffska ministären
1911 med 101 röster mot oppositionens
128 i andra kammaren, eller den
Hammarskjöldska borggårdsregeringen,
som hade endast en tredjedel av kammaren
bakom sig. För att nu inte nämna
högerministären Swartz—Lindman av
år 1917 med sina 58 mandat, medan
socialdemokraterna då hade 87. Och
hur var det på 1920-talet och en bit in
på 1930-talet, då folkpartiet under vissa
tider uppbar regeringsansvaret? Ja, då
kunde man tala om bräckligt underlag,
men inte nu. Den sittande koalitionsregeringen
har en fullt tillfredsställande
majoritet i riksdagens båda kamrar
även efter årsskiftet.

Till frågan om regeringsförklaringen
är kanske först att säga, att densamma
fick en något underlig presentation
genom det sätt på vilket Radiotjänst
utförde sin nyhetsförmedling. Ambitionen
att låta regeringsförklaringen
ingå som ett nyhetsmässigt och slagkraftigt
inslag i Dagens eko genomfördes
nämligen otympligt och med bristande
omdöme. Uppläsningen var dessutom
delvis forcerad, och det var därför
mycket svårt även för den politiskt
initierade att få annat än en mycket
vag uppfattning om regeringsförklaringens
innehåll. Att i det läget låta två av
oppositionsledarna kommentera regeringsprogrammet
var omotiverat och
måste betraktas som ett uttryck för att
det klickade i omdömet. En trontalsdebatt
utan att trontalets upphovsmän
kan deltaga i den vill vi nog slippa i
fortsättningen. Förfaringssättet har för
övrigt väckt förtrytelse även utanför
socialdemokratien och bondeförbundet.
Det bristande omdömet fanns emellertid
också på ett annat håll, nämligen
hos de herrar som under de förhandenvarande
omständigheterna ansåg sig

Onsdagen den 31 oktober 195G fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

böra gå i debatt. Men då nu herrarna
ovillkorligen ville framträda i radioekot
borde de i varje fall ha pressat sig
till en konkret och saklig bedömning
av regeringsförklaringen. Därav blev
emellertid ingenting. Jag har läst den
utskrift av talen, som Radiotjänst låtit
göra, och jag måste säga att det var
utomordentligt svårt att i de affekterade
recensionerna kunna hitta tillstymmelsen
till några statsmannatankar. Sällan
har oförmågan till en saklig kommentar
demonstrerats så öppet som här.
Herr Iijalmarson fann det för övrigt
lämpligt att likna regeringsprogrammet
vid de långa smörgåslistor man får i
Köpenhamn — onekligen en kvickhet
i billigaste laget av ett statsråd in spe.
Många lyssnare lär också efter radioekot
ha frågat sig själva och andra om
det var åt dessa herrar regeringsansvaret
skulle ha överlämnats, därest högern
vunnit ytterligare några mandat. Radioekot
har emellertid förevarit, och saken
kan inte göras ogjord. För framtiden
blir det tydligen nödvändigt att med
större uppmärksamhet följa radions
sätt att hantera program av detta slag.

Herr Hagberg har vid något tillfälle
låtit förstå att hans parti inte skulle
tveka att ge en socialdemokratisk regering
ett stöd när dess existens vore
hotad. Herr Ohlin var i sitt anförande
inne på en liknande förmodan eller
misstanke. Från vår sida har vi nu inte
något som helst intresse av slika deklarationer,
och vi tillmäter dem heller
ingen som helst betydelse. Under den
socialdemokratiska enpartiregeringens
tid åren 1940—1951 gick för övrigt
kommunisterna på gemensam front med
den borgerliga oppositionen då viktiga
ekonomiska frågor av föga populär natur
var uppe till behandling. Kommunisternas
s. k. enhetsparoller är lika
grundfalska som de alltid har varit, och
vi avvisar dem därför med mycket stor
bestämdhet.

Många och för det svenska folket
väsentliga saker bildar huvudinnehållet

i det föreliggande regeringsprogrammet.
Där skrivs sålunda in — det är bra att
det görs, men det är ledsamt att det
skall vara nödvändigt — att regeringen
kommer att föra en alliansfri utrikespolitik
i fred som syftar till neutralitet
under krig. Det är inte ådagalagt att en
sådan punkt kunnat skrivas in i ett
regeringsprogram där herr Hjalmarson
varit en av undertecknarna.

Regeringsprogrammet syftar också till
att bevara den fulla sysselsättningen
och så långt det är möjligt även ett stabilt
penningvärde. En jämn framstegstakt,
social och ekonomisk trygghet för
medborgarna och en rättvis fördelning
av produktionsresultatet är alltjämt målet
för den ekonomiska politiken. Vi vet
emellertid att ett program med en sådan
inriktning inte kommer att kunna
genomföras utan besvärligheter. Antingen
det gäller att äska pengar till sociala
ändamål eller det är fråga om
en sänkning av skattetungan så finns
det nämligen alltid någon i bakgrunden,
som förklarar att han bjuder en miljon
över, oavsett hur välgrundat det av regeringen
givna budet än är. En överbudens
opposition kan på så sätt äventyra
en lycklig utveckling.

Familjepolitiken tilldelas ett stort utrymme
i regeringens handlingsprogram.
Härvid gäller det uppenbarligen inte
bara att höja barnbidragens realvärde
till vad som från början eftersträvades.
Fastmer torde huvudvikten komma att
läggas vid lösningen av barnfamiljernas
bostadsfrågor, vid ökade hemhjälpsresurser
för barnfamiljerna och vid bistånd
åt familjer vilkas barn efter den
barnbidragsberättigade åldern fortsätter
sina studier vid praktiska eller teoretiska
utbildningsanstalter.

Oppositionen klagar högljutt över att
regeringen icke kommit till rätta med
bostadsbristen. Det finns skäl för klagan,
men man bör dock hålla i minnet
att bostadsbyggandet under koalitionsregeringens
första fem år ökade med
40 procent. Om siffran för nybyggda

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

lägenheter inte stiger i den raska takt,
som man skulle önska, är det dock obestridligt
att antalet nybyggda bostadsrum
ökat i en mycket snabb takt. En
icke ringa del av bostadsköerna utgöres
för övrigt av personer som har bostad
men som önskar en större. I regeringsprogrammet
göres ingen annan utfästelse
i fråga om bostadsbyggandet än
att vi skall bygga i hela den takt som
våra resurser i form av material, arbetskraft
och pengar medger. Från vår
sida förväntar vi nu att oppositionen
skall bidraga till en ökad bostadsproduktion
genom att medverka till att
byggresurserna vidgas.

Under valrörelsen uttalade sig socialdemokratien
för genomförandet av en
löntagarpensionering. Bondeförbundet
har inte velat göra något bindande uttalande,
förrän det slutliga förslaget föreligger.
Jag delar emellertid den av
statsministern uttryckta förhoppningen,
att denna viktiga reform skall kunna lösas
i samförstånd. Det måste ändå vara
ett rättvisekrav att lönearbetarna tillerkänns
samma trygghet på ålderdomen
som andra grupper av löntagare redan
åtnjuter. I högerns propaganda har
gjorts gällande att en obligatorisk löntagarpensionering
skulle medföra särskilt
svåra anpassningsproblem för de
arbetstagare som redan har sin pension
tillfredsställande ordnad. Samordningsbesvär
får man emellertid vilken
lösning man än väljer. I det fallet är inte
högerförslaget fördelaktigare än något
annat, något som gör högerns huvudorgans
kritik mot TCO-direktören
i denna fråga svårförståelig.

Regeringsförklaringens utfästelser i
fråga om skogen är intressanta, inte
minst genom den stora vikt man lägger
vid rekommendationen om ett frivilligt
sammanförande av olika skogsägares
mark för att därigenom åstadkomma en
bättre arrondering. överensstämmelsen
mellan detta och ett under vårriksdagen
omdiskuterat förslag är uppenbar.
I båda fallen är det nämligen fråga om

frivilliga åtgärder. För Norrlands del
spelar småbruken en socialekonomisk
roll av ganska stor betydelse. Det som
nu förordas i fråga om stödskog avser
icke att förhindra eller bromsa jordbruksrationaliseringen,
vilken även i
Norrland är av stor vikt. Men i den mån
ett icke bärkraftigt jordbruk, som bedöms
böra bestå, icke kan rationaliseras
genom tillskottsjord, får skogstilldelningen
anses vara en annan möjlighet,
varigenom jordbruket kan göras bärkraftigt.
I detta avseende har man dock
att hålla sig inom ramen för 1947 års
riksdagsbeslut beträffande rationaliseringsverksamheten.
Inga legitima intressen
kommer att åsidosättas genom
att denna möjlighet hålles öppen.

Andra punkter av stort intresse i regeringsprogrammet
gäller utbyggnaden
av den praktiska yrkesutbildningen,
ökat stöd åt folkhögskolorna, vilka med
enhetsskolans utbyggnad får en än viktigare
uppgift som skolor för allmänt
medborgerlig fostran, kraftiga åtgärder
för att möta och avhjälpa de allvarliga
misshälligheter som följt i den fria
spritens tecken och en aktiv lokaliseringspolitik.
Ett särskilt omnämnande
förtjänar den i hög grad aktuella frågan
om arbetstidsförkortningen, vilken
sedan lång tid tillbaka stått främst på
dagordningen vid de flesta fackförbundskongresser.

Folkpartiledaren har i dag och även
vid andra tillfällen velat förstå att vad
jag räknat upp är saker, som alla partier
redan före valet varit överens om.
Ja, nog har oppositionen under valrörelsen
velat ge intryck av att ha velat
allt detta. I konsten att skriva önskelistor
och utställa löften är den nog rätt
oöverträffad. Men — och det har också
framhållits av statsministern i dag —
det gäller ju också att ställa resurserna
till förfogande. Här har oppositionspartierna
i mycket hög grad motsatt sig
de restriktiva inslagen i den ekonomiska
politiken. Det är kanske just när
man kommer in på frågan om att ge

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

samhället de för verksamheten erforderliga
resurserna, som det går en skiljelinje
i svensk politik mellan regeringen
och oppositionspartierna. Från regeringspartiernas
sida har vi både nu
och tidigare klargjort för folket, att vill
man förverkliga allt det man har uppställt
som ett mål för politiken, då måste
samhället också få de härför erforderliga
resurserna.

Herr Hjalmarson har, jag återkommer
till det, roat sig med att beteckna
regeringsprogrammet som köpenhamnska
smörgåslistor. Nu är det emellertid
inte fråga om sådana ting. Det är åtskilligt
allvarligare problem, som vi
diskuterar i detta sammanhang. .lag är
inte alls orolig för socialdemokratiens
framtid och anser att risken för en
folkparti-högerregering är ringa. Men
det är ändå så, att valet har fört oppositionen
något pinnhål närmare den
stund, då deras hetaste åstundan skulle
kunna bli förverkligad. I en sådan stund
inträder för dessa partier inte bara
regeringsmakten utan också ansvaret
för maktens handhavande. Det vore
kanske skäl i att redan nu börja att betänka
detta ansvar. Deras styrka är ett
mått större, därmed också deras ansvar.
Det har emellertid hittills inte kommit
till något egentligt uttryck i oppositionsledarnas
attityder.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Skoglunds kritik mot bl. a. folkpartiet
för löften och överbudspolitik etc. tilllåter
jag mig göra ett påpekande.

Under valkampanjen kritiserade herr
Skoglund folkpartiet för att det föreslagit
en ökning av krediterna till företagarföreningarna,
alltså till hantverk
och småindustri. Han ansåg det vara
oansvarigt, när vi föreslog en ökning
med tre miljoner kronor. Nu har regeringen
här föreslagit en ökning med 30
miljoner kronor. Jag vill fråga herr
Skoglund: Har herr Skoglund ändrat

mening — märkvärdigt nog samtidigt
med regeringsförklaringen — eller anser
herr Skoglund regeringens löfte vara
en oansvarig löftespolitik, som förtjänar
att brännmärkas på ett ännu
mycket hårdare sätt än det, på vilket
herr Skoglund brännmärkte folkpartiets
löften under valkampanjen?

När jag ändå har ordet, herr talman,
får jag säga, att herr Skoglund tycks ha
svårt att förstå att ett regeringsunderlag
kan vara bräckligt, även om det,
om jag får använda bilden av ett golv,
är ganska tjockt. Om det finns en spricka
mitt i, endast nödtorftigt och delvis
hoplimmad, kan underlaget vara
ganska bräckligt — det kan inte herr
Skoglunds aritmetik undandölja.

Herr Skoglund kritiserade till sist
Radiotjänst för att denna, när det nya
regeringsprogrammet förelåg, ville erbjuda
samtliga partier att kommentera
detsamma. Herr Skoglund nämnde inte,
att statsministern vägrade att göra en
kommentar; denne ville att regeringen
allena skulle få lov att kommentera
programmet. — Vi har inte brukat ha
något polskt veto här i landet. Det förefaller
mig i detta läge alldeles naturligt,
att de som ville framträda också
fick tillfälle till detta. På socialdemokratiskt
håll har man sagt: Ja, oppositionen
har sitt tillfälle under remissdebatten.
Får jag nu fråga: Är det meningen,
att oppositionen i radioreferatet från
remissdebatten skall erhålla avsevärt
mera tid än regeringen som någon sorts
kompensation? Annars faller det resonemanget
helt och hållet. — Att herr
Hjalmarson och jag inte kom med några
statsmannatankar, enligt herr Skoglund,
bedrövar mig mycket att höra. Det var
tydligen synd att inte herr Skoglund
fick framträda i radio.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall bara ta upp en
enda punkt i herr Skoglunds anförande.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Det gäller frågan om utrikespolitiken.
Jag tar upp denna fråga speciellt mot
bakgrunden av den aktuella situationen
sedan de olika demokratiska partierna
nyss har markerat sin enighet i de aktuella
ställningstagandena.

Jag vill erinra herr Skoglund om att
det i våras avgavs ett enhälligt utlåtande
från utrikesutskottet med anledning
av en motion om att Sverige skulle avge
en s. k. neutralitetsförsäkran. I detta
utlåtande heter det bl. a.: »Ingen tvekan
råder, vare sig inom eller utom landet,
om de svenska statsmakternas föresats
att fasthålla vid deras självvalda
politik att icke genom anslutning till
något av stormaktsblocken förminska
möjligheten för vårt land att icke indragas
i en eventuell stormaktskonflikt.
» Apropå frågan om en neutralitetsförsäkran
säger utskottet vidare:
»Deras (motionärernas) förslag innefattar
en permanent bindning av svensk
utrikespolitik för varje tänkbart läge i
en oförutsebar framtid och därtill att
ställa denna bindning under garanti av
ett antal främmande makter.» Det var
en omläggning som man inte ville vara
med om. Detta uttalande kommenterades
bl. a. av utrikesministern i följande
ordalag, som herr Skoglund, efter vad
han sade här, haft särskild anledning
att erinra sig:

»Men skall man definiera vad neutralitet
är, så stöter man på många svårigheter.
» Alltså, väl att märka, utrikesministern
ville icke att vi skulle karakterisera
målsättningen för vår utrikespolitik
som neutralitetspolitik i ena eller
andra formen. Han fortsatte: »Redan
här i riksdagen råder emellanåt
olika uppfattningar om hur neutralitetspolitiken
bör se ut i olika situationer.
» Att hänvisa till Förenta Nationerna
och göra förbehåll för de förplikelser
som medlemmarna diir har är också
tidigare föreslaget. Härom sade utrikesministern:
»Det kan emellertid också
råda delade meningar om hur FN:s regler
skall tillämpas i olika situationer.

Det är därför inte lätt att definiera en
neutralitetspolitik; det borde vi veta
här i Sverige, där vi under det senaste
världskriget sannerligen hade många
besvärligheter att föra en sådan politik
och fick erfara hur svårt det är att definiera
hur den skall se ut i olika situationer.
»

Så ligger det till, herr talman. Detta
uttalande gjordes så sent som den 9
maj i år.

Till sist bara en fråga till herr Skoglund.
Efter vad herr Skoglund anförde
om radions presentation av regeringsprogrammet
måste jag fråga mig: Menar
herr Skoglund att vi skall ha något
slags statscensur över den svenska radion? Herr

SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hjalmarson nu sist yttrade och
en fråga som också ramlade över herr
Ohlins läppar, nämligen om det skall
vara censur över radion, vill jag säga
att jag över huvud taget inte har yttrat
mig om den saken men att jag inte anser
att det bör vara någon censur. Jag
bara konstaterade att det sätt, varpå
man hade kommenterat regeringsprogrammet,
var otympligt. Inom ramen
för Dagens eko rymdes icke en saklig
och klarläggande kommentar till regeringsprogrammet,
och författarna borde
väl ändå ha fått göra en uttömmande
presentation av detsamma innan det
blev föremål för debatt från oppositionens
sida. Det är alltså detta och ingenting
annat, herrar Ohlin och Hjalmarson,
som jag har avsett. Jag har aldrig
ett ögonblick lekt med tanken på att
man skulle utöva censur eller åstadkomma
något polskt veto mot det som
förekommer i radioprogrammen.

Herr Hjalmarsons deklaration tar jag
nu ad notam. Det är bara synd att herr
Hjalmarson ibland gör utflykter åt olika
håll, så att man aldrig från den ena
stunden till den andra kan vara riktigt

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

säker på vad det är för utrikespolitisk
ståndpunkt som herr Hjalmarson intar,
och med honom det parti han representerar.

Med anledning av herr Ohlins fråga
om stödet åt företagarföreningarna vill
jag göra klart för honom att detta fanns
medtaget i det socialdemokratiska valmanifestet.
Och här, herr Ohlin, var det
nu fråga om krediter och ingenting
annat.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Skoglund vill
jag säga att författarna av regeringsprogrammet
och bland dem herr Erlander
hade tillfälle att ge en kommentar men
inte ville göra det. Herr Hedlund söktes
per telefon hela dagen, men jag vet inte
hur det gick. Nu står herr Skoglund och
kritiserar att ledarna för regeringspartierna
inte hade tillfälle till en kommentar.
Skall radion tvinga herr Erlander
att tala mot sin vilja, eller vad menar
herr Skoglund? Nej, felet var att författarna,
även om de ville kommentera
programmet, ville vara ensamma — det
gällde i varje fall herr Erlander — och
ville slippa kritik. Det är tydligen den
sortens kommentar som herr Skoglund
anser vara riktig. Det tror jag herr
Skoglund får svårt att få svenska folket
att anse.

Till sist något om herr Skoglunds undanflykter
beträffande krediterna. Herr
Skoglund har kritiserat att folkpartiet
föreslog en höjning av krediterna i fråga
med 3 miljoner kronor. Socialdemokraterna
röstade emot när vi i kompromissens
tecken var med om att föreslå
en och en halv miljon kronor men sväljer
nu utan vidare en ökning med 30
miljoner. Herr Skoglund övade sig förut
i aritmetik. Jag tror att vi här även
utan aritmetik kan säga att dessa siffror
är vältaliga. De visar litet om efter
vilka principer herr Skoglund tar ställning.
Man kan beundra en sida av detta,
nämligen hans följsamhet, men ingenting
annat.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Den som sist skall stiga
fram och rikta kritik mot den som, såsom
det heter, bjuder över, det är herr
Ohlin, ty han är en mästare i den
konsten, både i det här huset och utanför
dess väggar.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Valresultatet har kommenterats
så mycket att jag inte skall
gå in på det. Men jag skall trötta herr
talmannen med att upprepa vad jag
har sagt här flera gånger tidigare, nämligen
att jag anser att en samlingsregering
är den enda form av regering som
är värdig ett kultursamhälle. Vi är inte
där än, men vi kanske kan komma dit
så småningom. I avvaktan på detta skulle
jag tro det är riktigt att säga att det
lyckligaste för ett folk i princip är att
ha en arbetarregering som för borgerlig
politik.

Herr Pettersson i Dahl hade en hel
del anteckningar om vad högern har
gjort och sagt och skrivit, och han ansåg
att högern hade anledning att skämmas.
Jag vet inte om herr Pettersson i
Dahl är expert på att avgöra vem som
har anledning att skämmas, men är det
så att högern har anledning att skämmas
så skall jag stå till tjänst med det.
Jag tvivlar för övrigt inte på att det
även från det hållet — även från det
hållet — kan ha förekommit saker som
inte borde ha sagts eller skrivits, och
det är beklagligt.

Vad som i denna stund händer på
avsnittet Israel-Egypten är ännu oklart.
Det skulle emellertid inte förvåna mig,
om vad herr Hagberg sade här för en
stund sedan skulle visa sig slå in och
vara riktigt. Jag lyssnade mycket noggrant
till honom, och jag fick se hans
manuskript vad beträffar den passus
som jag här syftar på. När alla papper
kommer på bordet, skall det bli intressant
att se, om det inte skall visa sig
stämma. Vad som nu sker på egyptiskt

60 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

område, att egyptiska myndigheter och
militära styrkor på order av utländsk
makt tvingas att utrymma eget territorium,
är inte någon vidare trevlig syn
år 1956. Det ser nästan ut som om vissa
makter har rusat i väg i oträngt mål
och glömt bort, att det finns någonting
som heter Förenta Nationerna. Jag skulle
kunna hålla ganska mycket på att
inte en enda sak, som president Nasser
har gjort under den senaste tiden,
inte har förekommit hundratals gånger
i västerlandet. Vi har ganska stor ansvarsbörda
därvidlag, och president
Nasser har visat sig vara en god elev.
Vi har fått en liten bild av hur det står
till på det storpolitiska området när det
gäller ordhållighet och andra saker.
Nationalisering av Suezkanalen har det
skriats om. Vi har nationaliserat här i
Sverige också. Så för oss är det inte någonting
främmande.

Herr Hagberg sade också en annan
sak, som jag tyckte var bra, fastän han
kanske syftade på annat än vad jag gör.
Han sade att man försökt ersätta
en riktig politik med administrativa
tvångsåtgärder. Nu kan man ju tvista
om vad som är en riktig politik. Men en
oriktig politik kräver nästan alltid, att
administrativa tvångsåtgärder måste
vidtagas.

Jag skall citera vad en herre, som
heter William Penn, har sagt: »Människorna
måste välja att styras av Gud,
annars dömer de sig själva att regeras
av tyranner.» Det är en sak att komma
ihåg. Herr Hagberg kanske inte instämmer
riktigt i det i dag, men det kan ju
komma andra tider vad det lider.

Sedan skall jag, herr talman, upprepa
en sak, som jag kanske har upprepat
till leda, nämligen att världens nuvarande
tillstånd har sin grund i att den
mänskliga naturen ännu inte höjts så
värst mycket över djurstadiet, där primitiva
drifter behärskar individen. Den
saken kan inte administreras eller organiseras
bort. Den kan förbättras bara
genom att människorna inser var felet

ligger — det gör väl egentligen alla,
fastän de inte tänker så mycket på det
— och att en kraftansträngning görs
för att rätta till felet. Därvidlag måste
folkets styresmän gå i spetsen, regering
och riksdag. Där har vi vårt ansvar
att se till att vi i allt vad vi företar
oss, i allt vad vi säger och även i allt
vad vi tänker gör det som är riktigt. Annars
kommer andra att säga: Varför
skulle inte jag göra så här? Det gör ju
t. o. m. folk, som sitter i riksdagen för
att inte säga i regeringen. Den mänskliga
naturen kan förändras. Det kanske
inte alla begriper, men det är på det
sättet.

Vi har från olika partier i valrörelse
efter valrörelse trummat i väljarna, att
det väsentligaste av allt är, att folk får
mera pengar att röra sig med, och folk
tror ju så gärna att det är det väsentligaste.
Att få det bra betyder i svenskt
språkbruk att ha gott om pengar. Sedan
spelar det mindre roll, om man
går och funderar på självmord på grund
av inre tomhet och förtvivlan.

Alkoholproblemet är i många stycken
bara ett symptom på ett mera fundamentalt
moraliskt problem. Jag skall
inte gå in på det grundläggande därvidlag,
men alkoholproblemet oroar
mig ofantligt mycket, och jag vet att
det oroar många. Här skisseras en massa
åtgärder av administrativ, humanitär
och medicinsk natur, men jag tror
inte att vi får bukt med saken på det
sättet. I första hand får vi se till att få
klart det fundamentala, på vilket alkoholmissbruket
bygger, nämligen att
många människor söker alkoholen för
att komma bort från sina bekymmer,
och de bekymren kommer av moraliska
orsaker. Emellertid måste vi hjälpa
de stackars människor, som inte kan
hålla måttan. I det avseendet har vi,
varenda en i landet och framför allt vi
som är i riksdagen och bland dem som
kallas för folkets ledare, ett personligt
ansvar för hur det blir på det området
för våra medmänniskor.

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Det fanns för en del år sedan i den
politiska förkunnelsen ett uttryck
»stramare livsföring» — det var för övrigt
högern som hade råkat finna den
termen — och det ligger mycket i det.
Det har blivit en alltför stor uppmjukning
i vår livsföring, och många tror,
att det måste vara så för att vi skall
kunna trivas. Det är emellertid en felsyn.
Vi måste ta i på skarpen med den
här saken och se till att folk får en
handräckning. Om det kan vara av något
intresse här i kammaren, kan jag
tala om att jag själv har beslutat att
avstå från all alkohol hädanefter.

Det finns en allmän längtan efter en
ny giv, en friskare luft i vårt välfärdssamhälle,
där välfärden inte hindrar att
vi här i landet har stigande siffror för
alkoholkonsumtion, sexualförbrytelser,
skilsmässor, allmän brottslighet, nervösa
sammanbrott, hjärtsjukdomar och
självmord. Detta är välfärdssamhället
— sålunda ingen brist på materiella ting
men stor tomhet i andra avseenden. En
friskare luft behöver vi. Människorna
måste välja att styras av Gud, annars
dömer de sig själva att regeras av tyranner,
och tyranner kan man här ta i en
mycket vid bemärkelse. Det är inte så
dumt sagt det där av William Penn.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Efter allt vad som sagts
i de utrikespolitiska frågorna här i dag
skall jag på den punkten fatta mig tämligen
kort. De underrättelser som de
sista dagarna har nått oss ifrån Östeuropa
och Mellersta Östern har varit
skakande. I Östeuropa har undertryckta
folk sökt resa sig, och detta inte utan
framgång, men i Ungern har, som vi
vet, blodsutgjutelsen därvid varit fruktansvärd.

Utvecklingen i Polen synes ha lett till
att de stalinistiska elementen i regeringen
och i kommunistiska partiets
politbyrå rensats ut och att en ny rege -

ring av nationalkommunistisk läggning
har bildats. Nationell frihet är ju alltid
en framgång, men kommunismen är
kvar där, och den är och förblir diktatur
och inte demokrati.

I Ungern förbereddes ett liknande
maktövertagande av nationalkommunistiskt
inriktade kommunistledare, men
här vägrade tydligen befolkningen att
stanna vid den punkten i utvecklingen.
Det fordrade att Ungern skulle bli helt
fritt och återigen bli en demokratisk
stat av västerländsk modell.

Vi i bondeförbundet uttrycker självfallet
den förhoppningen, att förhållandena
i Ungern skall utveckla sig så, att
landet blir en helt fri stat. Den fasansfulla
blodsutgjutelsen i striderna mellan
främmande trupper och folket upprör
oss. Humanitär hjälp måste lämnas
i största möjliga utsträckning.

Hur det än slutligen kommer att gå i
Ungern och andra östeuropeiska länder
har det emellertid blivit uppenbart
för hela världen, att frihetskänslan lever
starkt bland de östeuropeiska folken
och att mer än tio års kommunistisk
fostran av ungdomen inte ändrat
på detta.

Nu kommer plötsligt det israeliska
anfallet mot Egypten. Vilka konsekvenser
det kan komma att få är omöjligt
att förutspå, men att det har skapat ett
ytterst allvarligt läge råder väl ingen
tvekan om. Klokheten i ett sådant anfall
ur Israels egen synpunkt kan starkt
sättas i fråga. Förenta Nationernas förmåga
att bidra till att klara upp situationen
kommer helt säkert att ställas på
svåra prov, detta så mycket mer som
FN redan i inledningsskedet ställts vid
sidan.

Valresultatet har från skilda utgångspunkter
kommenterats i höst av partimän
och tidningar. Så mycket nytt kan
inte gärna komma fram i denna remissdebatt,
men jag tar mig friheten att
något beröra frågan.

För bondeförbundets del blev ju valet
inte vad vi hade önskat. Vi fick

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

40 000 röster mindre än 1952. Varje
andrakammarmandat brukar kosta drygt
15 000 röster. Omsatt i mandat skulle
röstminskningen från 1952 alltså ha
motsvarat tre mandat. Ogynnsamma förhållanden
gjorde att det nu blev sju
mandats förlust. Även om partiet räknar
med många sympatisörer utanför
jordbrukarnas led har bondeförbundet
ändå haft sitt huvudsakliga välj arunderlag
i jordbruksbefolkningen, och när
denna har minskat med omkring 12 procent
under de sista fyra åren, har partiet
inte kunnat undgå att ha känning
av detta.

Andra omständigheter har naturligtvis
också bidragit till röstminskningen.
På sina håll har regeringskoalitionen i
och för sig medfört en röstminskning
men enligt min mening i tämligen ringa
omfattning och långt mindre än vad
som kan bero på att bondeförbundet,
som delaktigt i regeringsansvaret, har
varit med om att genomföra för samhället
nödvändiga men bland väljarna
impopulära åtgärder.

En regering har skyldighet att försöka
hindra försämring av penningvärdet.
Den kan inte bjuda hur störa skattelättnader
som helst, och den kan för
övrigt inte hänge sig åt en ohämmad
löftespolitik. Den kan över huvud taget
inte lova mer än vad den tror sig kunna
hålla.

I propagandan mot bondeförbundet
i årets valrörelse har man måhända
mer än någonsin sökt utnyttja alla möjligheter
som stått till buds. Det skulle
helt säkert vara att våldföra sig på sanningen
att göra gällande, att man varit
särskilt nogräknad i fråga om medel
och metoder för att försöka komma åt
bondeförbundet. Visst kan man inom
alla partier, bondeförbundet inte undantaget,
säga att de i valstriderna ibland
kommer med överord, ja, till och med
med sådant som man nödgas dementera,
men högerpropagandan i år står i
särklass. Några smakprov på den propagandan
har sitt intresse.

Först skulle jag vilja säga, att jag med
hänsyn till denna propaganda mycket
väl förstår herr Hjalmarson, när han
blygsamt säger sig inte vilja tala så
mycket om vad som förekommit under
och i anslutning till valet.

Låt oss då först se vad högern försökt
skrämma skogsägarna med. I en
broschyr, distribuerad i ett flertal län,
talas om bondeförbundsrepresentanternas
insatser för skogskompletteringsutredningen.
Bondeförbundets representanter
föreslår, säges det, tvångsåtgärder
gentemot de enskilda skogsägarna.
I en skrivelse fogad till broschyren talar
man sedan om denna för de självägande
bönderna livsavgörande fråga.
Avsikten är ju klar. Den uppfattningen
skall bibringas varje skogsägare, att
herrar Pålsson och Ferdinand Nilsson
varit med om förslag, som kan innebära
att de självägande bönderna, såsom
uttrycket är, och de enskilda skogsägarna,
som det står på något annat
ställe, kan komma att fråntas sin skog.
Uppenbarligen är meningen den, att
var och en som har någon skog skall
känna sig osäker i fråga om sitt innehav.
Han skall känna med sig att här
har bondeförbundet varit med på någonting,
som kan komma att innebära
att man nu tar skogen från vederbörande.
Det verkliga förhållandet, herr
Munktell, är som bekant att det diskuterade
förslaget uppställer precis samma
villkor som redan gällande lagar
medger för att få taga skog i anspråk
för komplettering. Gällande lag medger
detta endast i fråga om skog tillhörig
bolag eller med bolag enligt expropriationslagen
jämställda skogsägare. Vanliga
bönder, som brukar sin jord, behöver
enligt nu gällande lagstiftning
inte sälja någon skog mot sin vilja. Förslaget
upptar precis enahanda förutsättningar.

Att jag nu vänder mig speciellt till
herr Munktell, beror på att han satt sitt
namn under en av de skrivelser som
jag nyss omnämnde.

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

I en av högerns broschyrer heter det:
»Socialdemokraterna innehar en minoritet
av riksdagsmandaten, 188 av 380.
Uppenbart är alltså att bondeförbundets
uppgift i koalitionsregeringen är
att konservera det socialistiska maktinnehavet.
» Det är ett ordagrant citat.
Man talar om att eftersom socialdemokraterna
har två röster mindre än hälften
av det sammanlagda antalet i båda
kamrarna, så är bondeförbundets uppgift
i koalitionsregeringen endast att
befästa det socialdemokratiska maktinnehavet.
Vad man däremot aktade sig
för att tala om det är att högern, folkpartiet
och bondeförbundet tillsammans
bara har 184 mandat, alltså 4 mindre
än vad socialdemokraterna ensamma
har. Om man hade låtit detta komma
fram, skulle det ha stått klart för valmännen,
att en regering utan socialdemokrater
varit omöjlig, men det ville
man inte att valmännen skulle få veta,
ty då kunde uppgiften inte längre tjäna
som tillhygge mot bondeförbundet. Endast
genom att utlämna halva sanningen
kunde man begagna sig av denna
uppgift.

Jag skulle vilja lämna ett annat smakprov
som — enligt vad det har berättats
mig — redan blivit åberopat här i
dag. Men det skadar inte att omnämna
det en gång till. Det står i en av högerpartiets
broschyrer, som jag har med
mig här ungefär på följande sätt: Vet
ni, att enbart den moderna konsten på
den s. k. öppna fångvårdsanstalten Roxtuna
slukat 575 000 kronor? Ja, så står
det faktiskt. Verkliga förhållandet är
att man köpt in 50 stycken reproduktioner
till ett värde av mellan 50 och
60 kronor per styck, eller för tillsammans
ungefär 3 000 kronor och inte
575 000 kronor. Den rätta siffran fanns
det ingen anledning omnämna, ty då
hade uppgiften inte varit värd ens trycksvärtan.

I stort sett har valpropagandan från
oppositionen varit inriktad på att få
folk att tro, att vi här i Sverige har det

alldeles särskilt dåligt ställt. Detta har
naturligtvis skett för att man skall få
ett underlag för att klandra regeringen.
Se hur eländigt och illa ställt det är på
alla områden! Kan det egentligen vara
annorlunda när vi har en sådan oduglig
regering? På detta sätt har slipstenen
dragits dag ut och dag in under
hela valrörelsen och även dessförinnan.
På oppositionshåll kan man naturligtvis
försvara sig med att en opposition
vanligtvis brukar göra på detta sätt.
Det är en vanlig företeelse överallt,
oberoende av vilken politisk färg oppositionen
har. Den försöker ofta med all
makt få folk att tycka att den sittande
regeringen skött sig mycket illa.

Ja, det kan vara sant att oppositionen
i skilda länder spelar upp den melodien.
Skillnaden ligger egentligen bara
däri att man på en del håll och vid
vissa tillfällen dunkar hårdare på bastrumman
än på andra håll. Väljarna
bör alltså ha klart för sig att oppositionspartier
i valtider brukar klandra
och kritisera, fastän det kan vara mer
eller mindre intensivt. Väljarna bör
också tänka på att om oppositionen
inte har någonting att klandra, så försöker
den att göra det ändå. Eljest finner
den sig vara arbetslös och meningslös.
Men om man nu räknar med att det
så att säga hör till att oppositionen i
vått och torrt skall klandra och kritisera,
då är det också uppenbart att valmännen
noga bör undersöka i vad mån
det faktiskt finns underlag för kritiken,
ty annars riskerar ju valmännen att bli
vilseledda.

Som jag nyss sade har kritiken i
första hand syftat till att få folk att tro
att det är mycket illa ställt i vårt land.
Därför talade man om alla de behov
som förelåg på skilda områden och
som inte kunde tillgodoses. »Vi behöver
flera skolor, flera sjukhus, flera vägar
o. s. v.», hette det. Och ingenting är
mera sant än det. Visst kan man räkna
upp behov, som inte är tillgodosedda.
Var och när har inte den möjligheten

64 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

funnits, ärade kammarledamöter? Och
är det tänkbart att någonsin få alla aktuella
önskemål uppfyllda på en gång?
En missnöjespropaganda, som inriktar
sig på att tala om hur mycket som fattas
av allt det som man önskar, är dock
en fåvitsk propaganda. Låt oss i stället
försöka bedöma om vi får det bättre
för varje år eller om vi befinner oss i
ett stillastående.

Jag medger att åtskilligt av det som
herr Dickson sade nyss är riktigt. När
man skall bedöma hur ett folk har det,
bör man naturligtvis inte bara ta sikte
på levnadsstandarden. Det är en hel
mängd andra ting, som är minst lika
viktiga. Men när man här försökt klargöra
för folket hur illa ställt allting är
i vårt land, så har man företrädesvis
uppehållit sig vid de icke tillgodosedda
behoven. Därför tillåter jag mig att beröra
den saken. Den som är tveksam
om och känner sig ha osäkra hållpunkter
beträffande frågan, huruvida vi ändå
inte får det bättre och bättre för varje
år, kan lämpligen resonera med någon
människa i 70—75-årsåldern. Han har
ett riktigt perspektiv och kan tala om
hur det var i hans barndom. Då blir
skillnaderna så himmelsvida, att det
måste stå klart att samhället gått framåt
alldeles oerhört. Jag tror också att den
som vill fördjupa sig i statistiska siffror
skall finna samma förhållande även
om han nöjer sig med att granska en
ganska kort period bakåt i tiden. Om
man också bara tar en tioårsperiod,
skall det ändå visa sig att det har blivit
högst väsentliga förbättringar i levnadsstandarden.

Enligt min mening är det emellertid
också en fåvitsk propaganda, om man
försöker få folk att tro att de kan få
allting utan att betala för det — t. ex.
sänkta skatter undan för undan, samtidigt
som vi kan få än det ena och än
det andra i rikligt mått utöver vad vi
haft tidigare.

I samband med debatten om valresultatet
har regeringsfrågan kommit upp

till diskussion. Det parlamentariska systemet
innebär ju att regeringen är beroende
av riksdagens majoritet. Om regeringspartierna
i ett val förlorar majoriteten,
så blir ett regeringsskifte aktuellt.
Det läget uppstod emellertid inte
vid höstens val. Trots detta har man
dock från vissa håll krävt att regeringen
skulle avgå. Men de som i höstas
fordrade regeringens avgång borde samtidigt
ha försökt tala om vad de ville
ha i stället. Nu som så ofta förr har
opponenterna emellertid gärna kritiserat
men inte velat ange några alternativ.

Efter nyår sitter socialdemokraterna
med majoritet i riksdagens första kammare,
medan högern, folkpartiet och
bondeförbundet har majoriteten i andra
kammaren. I båda kamrarna tillsammans
finns 187 högermän, folkpartister
och bondeförbundare och 185 socialdemokrater.
Därtill kommer 9 kommunister.
Vilken typ av regering skulle man
kunna tänka sig med en sådan sammansättning?
En samlingsregering har ansetts
böra komma i fråga endast i mera
svårbemästrade lägen. Högern, folkpartiet
och bondeförbundet har inte tillräckligt
med mandat för att kunna bilda
regering. Skulle svenska folket för övrigt
ha betraktat det som politiskt anständigt,
om vi bondeförbundare genast
hade varit färdiga att samarbeta
med dem som motarbetat oss i valrörelsen?
Skulle de som röstat på bondeförbundet
då ha förstått oss?

Men även om höger, folkparti och
bondeförbund hade kunnat enas om att
regera tillsammans, hade de ändå som
sagt inte haft tillräckligt många mandat
härför. En regering av dessa tre partier
skulle ha kunnat fällas av kommunisterna.
I det avseendet tror jag att jag
även kan åberopa herr Ohlin, som i sitt
anförande påpekade den saken. En sådan
vågmästarställning skulle kommunisterna
också ha fått i en rent socialdemokratisk
regering. Ännu mindre
hade högern och folkpartiet kunnat regera
ensamma.

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Man må ha vilken uppfattning som
helst i frågan huruvida första kammaren
bör finnas kvar eller inte. I dag
finns den, och då måste man givetvis
räkna med rösterna där.

Mot den bakgrunden är det omöjligt
att förstå vilken annan form av regering
än den nuvarande som högern och
folkpartiet skulle ha föredragit. Jag tror
att svenska folket kan ha ett visst intresse
av att få höra, vilken regering
framför den nuvarande koalitionsregeringen
som högern och folkpartiet skulle
ha föredragit. Ja, kanske man säger
att vi skulle ha föredragit en samlingsregering.
Jag skulle tro att både högern
och folkpartiet är på det klara med att
det inte är praktisk politik att i dag
räkna med en samlingsregering. Alltså:
vilken annan praktiskt gångbar lösning
än den nuvarande koalitionsregeringen
vill oppositionspartierna rekommendera? Den

nuvarande regeringen förfogar
över tillräckligt många röster i riksdagen
för att kunna genomföra vad den
anser vara riktigt och gagneligt för vårt
folk. Genom en fortsatt regeringssamverkan
har bondeförbundet fått möjlighet
att i praktisk politik genomföra åtskilliga
av de önskemål som partiet fört
fram under valrörelsen.

Regeringsprogrammet inleds enligt
herr Hjalmarson med påståendet att vi
aldrig haft det så bra som nu och aldrig
kommer att få det heller. Ja, den
sista delen av denna mening, att vi aldrig
kommer att få det så bra heller, har
satts till av ledaren för det parti som är
»att lita på», den delen har inte regeringspartierna
något ansvar för. Det är
möjligt att herr Hjalmarson har den
tron, att det inte skall kunna bli bättre
någonsin än vad det är i dag — jag har
den inte. .lag tror att det kommer att
bli bättre undan för undan.

I.åt mig så nämna några av programmets
punkter. Ett önskemål som har
förts fram från den mindre företagsamheten
och då inte minst från jord5
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr

brukets sida har varit att även mindre
företag skall få möjlighet till en skattemässig
utjämning mellan goda och dåliga
år. I realiteten har de större företagen
redan en sådan möjlighet genom
de olika slag av avskrivningsregler och
lagervärderingsregler som finns. Man
vill därför ha fram något som skulle
innebära en likställighet för de små
företagen med de stora.

I regeringsprogrammet slås det nu
fast, att frågan om rätt till en sådan
resultatutjämnande beskattning snarast
skall tas upp till utredning. Det är min
förhoppning att denna fråga skall kunna
lösas på sådant sätt, att vi når en
skatteutjämning likvärdig den som
skogsägarna redan fått genom det s. k.
skogskontot, vilket ju av skogsägarna
hälsats med stor tillfredsställelse.

Så långt man hittills kunnat se —
man har inte haft mer än en kort tids
erfarenhet — har det nya prissättningssystemet
för jordbrukets produkter fått
en tämligen hygglig start. Vi har emellertid
från bondeförbundet gång efter
annan framhållit att vi är på det klara
med att extra åtgärder måste vidtagas
för det mindre jordbrukets vidkommande.
I regeringsprogrammet har nu understrukits
att den meningen är hela
regeringens.

Från bondeförbundets sida har vi i
många år arbetat för att s. k. ofullständiga
jordbruk skall kunna kompletteras
med skog från staten och bolagen. Det
är därför med tillfredsställelse vi nu
hälsar en passus i regeringsförklaringen
om att sådan skogskomplettering skall
komma att ske och att den skall bäras
upp av lämplig kreditgivning under
medverkan av det allmänna. Det har
också varit angeläget för bondeförbundet
att ge skogsägarna garantier för att
den s. k. bolagsförbudslagen skall komma
att bestå till skydd för bondeskogsbruken.
Med hänsyn till framstötarna i
motsatt riktning är det värdefullt att i
regeringsprogrammet ha fått fastslaget
att så skall ske.

66 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Ett annat önskemål från skogsnäringens
sida, som vi hoppas rätt snart
skall kunna förverkligas, är en upprustning
och utvidgning av skogsvägnätet
medelst bilskattemedel. Eftersom det
förekommer en betydande biltrafik på
vägar av denna typ och man kan säga,
att i denna trafik tjänas in inte så oväsentliga
belopp av bilskattemedel, är
det enligt vår mening befogat att av bilskattemedel
användes en del även för
dylika vägar.

I bondeförbundets strävan för rättvisa
och likställighet åt landsbygden har
bl. a. ingått arbetet på att successivt avskaffa
dyrortsgrupperingen. Här har vi
emellertid sagt ifrån, att vi är på det
klara med att det föreligger speciella
förhållanden i landets norra delar som
motiverar att man gör ett undantag.
Som kammarledamöterna säkerligen erinrar
sig genomfördes 1953 på den nuvarande
regeringens förslag en reform
av dyrortsgrupperingen. Vid detta tillfälle
minskade man antalet dyrortsgrupper
från fem till fyra, och dessutom
flyttades ungefär två tredjedelar av orterna
i gamla ortsgrupp 2 upp till ortsgrupp
3, varigenom det skapades sammanhängande
dyrortsområden, flera bestående
av hela län. Det gamla lapptäcket
försvann. När vi nu anser tiden
inne att ta ytterligare ett steg mot dyrortsgrupperingens
avskaffande, har det
varit angeläget för oss att få till stånd
en översyn av hela dyrortssystemet.

Av regeringsprogrammet framgår
också, att stor vikt fästes vid skattelättnader
— alla de skattelättnader, som
det ekonomiska läget tillåter. I början
av vårriksdagen föreföll det faktiskt
som om högern accepterade den budgetpolitik
med totalbalansering, som
presenterades i statsverkspropositionen.
Varje skattesänkning, som högern komme
att föreslå, skulle motsvaras av en
lika stor reell utgiftsminskning, bedyrades
det. Vi vet nu vad det löftet är
värt.

Det är klart att sådant inte uppmunt -

rar till resonemang om lösningen av
olika problem.

Regeringen vill, som jag nämnde, all
den skattelättnad, som varje situation
tillåter. Den skattesänkning, som beslutats
i år, kommer därför att följas av en
ny till nästa år. Kommunalskatten tynger
de allra flesta medborgare mer än
den statliga skatten, och därför har det
ansetts, att en sänkning av kommunalskatten
är angelägnast. Det har ju redan
tidigare meddelats, att förslag i
saken kommer till nästa års riksdag.

Men kommunalskatten är inte bara
den tyngsta bördan för de flesta, utan
den drabbar också mycket ojämnt. Våra
landsbygdskommuner har en ojämförligt
mycket högre skatt än flertalet
städer men kan trots detta inte bjuda
en tillnärmelsevis så god service för
sina invånare. Här har vi en av de större
orättvisorna i dagens samhälle, och
det är ett gammalt bondeförbundskrav,
att en rättelse skall ske. I regeringsdeklarationen
har också frågan om en
effektiv kommunal skatteutjämning tagits
upp.

Bland andra skattefrågor, som nämns
i regeringsförklaringen, är att märka
dem som gäller fastighetsskatten, förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten.

Den formella anledningen till dagens
debatt är som bekant främst remissen
av propositionen om förlängning av investeringsavgiften
och om avgifterna
vid köp av bilar, men dessa förslag kan
näppeligen diskuteras annat än i samband
med samhällsekonomien. Av konjunkturinstitutets
rapport inhämtar man
att utvecklingen i stort sett har gått i
den riktningen, att tendenserna till
överkonjunktur ytterligare dämpats under
1956 och att vissa tecken avgjort
tyder på en bättre balans i samhällsekonomien
än för ett år sedan, men
att dock på vissa områden brister finns,
som ger vid handen, att balans ännu
inte uppnåtts. Det betyder, att vi måste
föra en stram ekonomisk politik och

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Ivungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

inte helt lättvindigt kan ta dagen som
den kommer. Vi måste motverka prisstegringar,
och vi måste söka hindra
en minskning i tillgången på utländska
valutor.

Vad skall då göras? Om de restriktiva
åtgärder, som vi började sätta in för
två år sedan, har sagts, att de i alltför
hög grad riktar sig mot investeringarna
och mot näringslivet i stället för,
som sig bort, mot konsumtionen. Det
är representanter för skilda läger inom
näringslivet som gång på gång har framfört
detta, och enligt min mening kan
denna kritik icke utan vidare avvisas
såsom obefogad. Tyngdpunkten i åtgärderna
har obestridligen legat på investeringssidan,
och en något jämnare fördelning
mellan konsumtions- och investeringssidan
skulle ur viss synpunkt
ha varit att föredraga. Men en av de
åtgärder, som diskuteras i dag, har just
en sådan inriktning som näringslivets
män rekommenderar. Jag syftar på bilbeskattningen,
som direkt tar sikte på
att minska konsumtionen. Med hänsyn
till de erfarenheter som vunnits av bilaccisen
och investeringsavgiften har
vissa ändringar vidtagits. Jag skall inte
beröra dem närmare.

För egen del har jag accepterat fortsatt
investeringsavgift och omsättningsskatt
på bilar därför att jag anser, att
lättnader i restriktionerna måste börja
på ett helt annat område, nämligen på
kreditbegränsningens och räntans område.
Jag har den uppfattningen, att
om vi avstår från investeringsavgiften
och omsättningsskatten på bilar, från
den extra bolagsskatten o. s. v., så erfordras
en ytterligare kreditåtstramning
och en ännu högre ränta för att
hejda prisstegring och avtappning av
valutareserven. Herr Hjalmarson ställde
en fråga närmast till mig rörande
skillnaden mellan hans, om jag får kalla
det, älsklingsmedicin räntehöjningen
och investeringsavgiften. Skillnaden
ligger däri, att investeringsavgiften
drabbar alla som skall investera, vare

sig man själv har mycket pengar på
banken eller inte, medan räntehöjningen
uteslutande drabbar dem som skall
låna. Det är enligt min mening en ganska
betydande skillnad.

Ifrån näringslivets sida har, såsom
jag för en stund sedan påpekade, ihärdigt
framhållits att stabiliseringsåtgärderna
alltför ensidigt inriktats på investeringssidan
och att angreppen i
stället borde ha mera riktats mot konsumtionen.
Det skulle vara av stort
intresse att få höra, om oppositionens
ledning, herrar Ohlin och Hjalmarson,
delar denna uppfattning. Har ni samma
uppfattning som företrädarna för näringslivet,
nämligen att en del av de
restriktiva åtgärderna inom samhällsekonomien
bör överflyttas från investeringssidan
till konsumtionssidan? Det
skulle vara av mycket stort värde att få
ett besked på den punkten. Eller har
näringslivets män kanske inte lyckats
fånga ert öra i det här avseendet?

Låt mig så i fråga om kreditåtstramningen
erinra om att denna i allmänhet
av olika skäl torde hårdast ha drabbat
den mindre företagsamheten. Det är
självfallet av denna anledning som vissa
åtgärder aviserats i syfte att i någon
mån lätta på kreditrestriktionerna för
denna grupp av företagare. Med hänsyn
till att denna låntagarkategori tar
i anspråk en ganska ringa del av den
sammanlagda utlåningen bör en lättnad
kunna beredas den utan att det nämnvärt
påverkar stabiliseringssträvandena.

Samhällsekonomerna har lovat oss att
levnadsstandarden om 25 år skall vara
dubbelt så hög som den nuvarande.
Kanske det går fortare att uppnå eni
sådan fördubbling av levnadsstandarden,
har man sagt, men det kan också’,
hända att det tar längre tid. Ja, det
beror i hög grad på oss själva. Det beror
på vad vi vill offra för framtiden
och vad vi omedelbart vill ta ut i form
av konsumtion. Det beror på i vilken
takt vi bygger ut och förbättrar vår produktionsapparat.
Det väsentliga är

68 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

emellertid att åt den ungdom, som skall
överta denna vältrimmade produktionsapparat,
ges chansen att förverkliga sina
egna möjligheter, att den får den
skolning som kan krävas och att den
får arbeta utan några onödiga hinder.

När jag säger detta, hänger jag mig
inte åt någon ensidig dyrkan av begåvning
och framgång. Det vore farligt att
värdera människorna efter sådana grunder.
Varje människa, som efter måttet
av sin förmåga strävar att göra en
insats i samhället, måste betraktas som
fullt likvärdig med vilken som helst av
sina medmänniskor, och vid allt tal om
framtiden och den produktionsstegring,
som denna kan medföra, måste vi komma
ihåg att den materiella standarden
inte är det väsentliga, utan frågan om
hur vi utnyttjar våra möjligheter. Större
inkomster, ökad fritid, bättre tekniska
resurser har redan gett oss tillfälle till
ett rikare liv, men vi kan missbruka
våra möjligheter på ett sätt som skadar
både oss själva och andra. När en
tredjedel av årets konsumtionsökning
kommer på spritens konto och när under
en tid av god tillgång till välavlönat
arbete och till utbildning ungdomsbrottsligheten
ökar, då kan det finnas
anledning till allvarlig eftertanke. Lika
viktig som utbildning för ett kommande
yrke och för en insats i produktionen
är, lika viktigt är det att ge de unga
möjlighet att förverkliga det bästa inom
sig och att lära dem känna ansvar för
sitt eget och för andras liv.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund gjorde
mig äran att i ett visst sammanhang
nämna mitt namn. Jag vill nu bara fråga
herr Hedlund: Var finns felet i den av
herr Hedlund åberopade broschyren?
Ligger det i återgivandet av lagtexten
eller av reservationen eller var finns
det?

Såvitt jag har riktigt läst lagförslaget
måste de förutsatta bestämmelserna om
skogsrationaliseringsområden innebära
att Vs majoritet i praktiken kan — det
finns visserligen den lilla inskränkningen
att det skall ske efter regeringsbemyndigande
— tvinga in alla jordbrukare
i organisationen.

Man måste också fråga sig vad det
är för idé med de nu formulerade lagbestämmelserna,
om dessa bestämmelser,
såsom det verkade på herr Hedlund,
egentligen inte skulle innebära något
nytt. I det här fallet gäller verkligen,
herr Hedlund, det gamla ordspråket att
den som försvarar sig anklagar sig. När
herr Hedlund i detta sammanhang talar
om skogen, kan jag inte låta bli att
erinra mig att herr Hedlunds doktorsavhandling
bar titeln »Om tvångsservitut».

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vi kritiserar regeringen. Herr Hedlund
säger inte öppet att det är statsfientlig
verksamhet, men han resonerar
som om den väsentliga demokratiska
rättigheten skulle bestå däri, att
man får hurra när det talas om hur
utomordentligt bra och allvis regeringen
är. Ett väsentligt inslag i våra demokratiska
rättigheter är dock, herr
talman, att rent ut få säga vad vi tycker
och tänker om dem som regerar.
Det är en rättighet som de nuvarande
regeringspartierna sannerligen i hög
grad begagnade sig av när de befann
sig i opposition och för visso också
kommer att göra den dag de på nytt
kommer i opposition.

Herr Hedlund reagerade mot ett uttalande
från högerhåll i något sammanhang
om att bondeförbundet genom sitt
ställningstagande bidrar till att konservera
den socialdemokratiska politiken.
Är det inte riktigt? Om bondeförbundet
hade valt att knyta an till sitt borgerliga
förflutna och hade återgått i opposi -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

tionsställning, hade oppositionen under
alla förhållanden fått majoritet i andra
kammaren. Är det inte, herr talman,
troligt att den socialdemokratiska regeringen
då hade sökt kompromissa med
denna majoritet eller med delar därav?
I stället för att möjliggöra en sådan
utveckling har bondeförbundet valt att
skapa underlag för en regeringspolitik
som i hela sin allmänna uppläggning
är rent socialdemokratisk. Inte gjorde
väl bondeförbundet detta såsom något
slags självuppoffring, utan det måste
bero på att man inom bondeförbundet i
de störa ekonomiska frågorna delar den
socialdemokratiska uppfattningen.

Jag vet inte om jag hinner, herr talman,
men om jag gör det, skulle jag
gärna vilja säga några principiella ord
om problemet demokratisk samverkan.

Man kan tänka sig många lösningar
av det. Man kan lösa regeringsfrågan
efter schweiziskt mönster, efter
holländskt eller efter belgiskt. Man kan
införa ett förhandlings- och förlikningsväsen
på riksdagsplanet, låt mig
säga efter förebild av den danska politiken.
För min personliga del — det
har jag framhållit många gånger här
i kammaren — har jag vissa sympatier
för den schweiziska linjen, men
jag har ingen doktrinär uppfattning.
Det väsentliga är att man angriper problemet
att skapa förutsättningar för ett
konstruktivt demokratiskt samarbete.
Det betyder inte alls, att man suddar ut
partilinjerna. Partierna har självfallet
skyldighet att klart redovisa sina ståndpunkter,
i all synnerhet om man, som vi
har förordat, lägger in som en bärande
grund i hela det demokratiska systemet
ett effektivt utnyttjat folkomröstningsinstitut.

Nu har valet obestridligt gått till oppositionens
fördel. Då tycker vi, att det
vore riktigt ur demokratisk synpunkt,
att regeringen gick oss litet till mötes
och att vi fick ett resonemang till stånd
om dessa ting. Vi har förklarat oss beredda
därtill. Vad har regeringen gjort?

Den vill inte vara med om någonting i
den vägen. Den är precis som förut sig
själv nog, och sådan blir man, när man
suttit för länge vid makten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Hedlund, för att han gjorde det klart, att
det var situationen i första kammaren
och vid gemensamma omröstningar som
bestämde hans tänkesätt i regeringsfrågan.
Situationen är den, att vid 1954
års val de tre icke socialistiska partierna
hade något flera röster än socialdemokraterna,
och vid årets val fick de
mer än 12 procent fler röster än socialdemokraterna.
Likväl har socialdemokraterna,
såsom herr Hedlund påpekade,
bara två mandat mindre vid gemensamma
omröstningar än dessa tre partier.
Finner herr Hedlund det vara ett
tillfredsställande tillstånd med en sådan
orättvis överrepresentation för socialdemokratien?
Om inte, vill herr
Hedlund vara med om reformer, som
tryggar, att folkrepresentationen bättre
än nu kommer att avspegla folkopinionen
— inte på det helt otillfredsställande
sätt, som tycktes framkalla så mycket
välbehag hos hans excellens statsministern? När

jag ändå har ordet, vill jag ställa
en fråga till statsrådet Hedlund beträffande
krediterna till småföretagarföreningarna,
som jag nyss diskuterade
med herr Skoglund.

Herr Skoglund ansåg, att folkpartiet
var oansvarigt, som föreslog en och en
halv miljon kronor mer än regeringen i
våras. 30 miljoner kronor mer tycktes
han dock inte vilja kritisera. Jag har
inte kritiserat detta förslag. Jag har
bara frågat herr Skoglund om han har
ändrat mening eller om han anser regeringen
oansvarig. Nu frågar jag herr
Hedlund, som röstade emot den av
folkpartiet och bondeförbundet träffade
kompromissen i fråga om en ökning
på en och en halv miljoner kronor: Vad

70 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

föranledde herr Hedlund att under överläggningen,
tydligen under press av någon
utomstående, frångå denna ståndpunkt
och acceptera en ökning med 30
miljoner kronor?

Herr talman! Bondeförbundet framstår
ofta enligt egen utsago —• och jag
tycker inte helt utan rätt — såsom ett
centerparti. När finner vi, att bondeförbundet
tar sikte på och har som en ledstjärna
för sin politiska verksamhet att
skapa förutsättningar för en centerpolitik
här i landet — att det avstår från
att förbättra möjligheterna för ett socialistiskt
partis relativt dominerande
ställning — att det upphör att slå
vakt om en överrepresentation för ett
socialistiskt parti och i stället söker
skapa förutsättningar för den icke-socialistiska
centerpolitik, som bondeförbundet
säger sig företräda?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Om jag får börja med
30-miljonerskrediten, vill jag påpeka,
att det alltmera har kommit att stå
klart för oss, att kreditåtstramningen
innebär en mycket svår belastning för
framför allt de mindre företagen. Bondeförbundet
hade en riksstämma i juni
månad, och därvid kom det fram en hel
del drastiska exempel, som klarlade för
oss, hur besvärlig denna kreditåtstramning
var för de mindre företagarna.
Stämman gjorde även det uttalandet, att
partiet måste försöka gå in för en lättnad
just för småföretagarna. Det är
också det vi har gjort. Vi har försökt
att ta lärdom av de informationer, som
vi vid detta tillfälle fick från hela vårt
land.

I fråga om mandatfördelningen vill
jag säga, att denna så nära som möjligt
bör stämma överens med fördelningen
av rösterna på de olika partierna.

Jag talade om en broschyr, som angav
att man av det förhållandet, att socialdemokraterna
bara hade 188 riksdags -

män av 360, kunde dra den slutsatsen,
att bondeförbundet stödde en socialdemokratisk
politik. När herr Hjalmarson
då svarade, gjorde han en saltomortal.
Han hoppade över till förhållandena
efter valet. Broschyren hade ni skickat
ut före valet, liksom andra valbroschyrer,
och därför skall vi väl diskutera
förhållandena sådana de var på den
tiden. Herr Hjalmarson måste väl medge,
att när socialdemokraterna hade —■
och i dag alltjämt har, ty vi är ännu inte
framme vid 1 januari -—■ 188 mandat av
de 360, och herr Hjalmarsons parti,
herr Ohlins parti och bondeförbundet
tillsammans 184, är en regering utan socialdemokraterna
otänkbar, men ni ville
med broschyren försöka förmå allmänheten
att tro någonting annat.

Om anledningen till att bondeförbundet
gått i regeringskoalition har vi talat
så många gånger, att det egentligen
borde vara onödigt att nämna något ytterligare
om saken. Vi har framhållit
från bondeförbundets sida, att vi på det
sättet får tillfälle att genomföra en hel
del av våra programpunkter och får
möjlighet att infria en hel del av de löften
som vi har givit våra valmän. Vi har
vidare den uppfattningen, att det har
varit till gagn för samhället att vi samverkat
med socialdemokraterna.

Så till herr Munktell. Den av honom
undertecknade skrivelsen talar om
tvångsåtgärder mot bondeskogen och
jordbruket. Finns det enligt lagförslaget,
herr Munktell, från skogskompletteringskommittén
någon möjlighet till
tvång på andra grunder än dem som
fanns förut och som alltjämt finns i dikningslagstiftningen,
jorddelningslagstiftningen,
väglagstiftningen o. s. v.? Märk
väl att det är endast för åtgärder av det
slaget som det kan bli fråga om majoritetsbeslut.
Så fort man kommer fram till
frågor som ligger utanför denna lagstiftning,
alltså till egentliga skogsvårdande
åtgärder, fordras enligt detta förslag
enhällighet. Under sådana förhållanden
vill jag än en gång påstå, att det i för -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition

slaget inte finns ett uns av nya möjligheter
till tvång.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag begärde faktiskt
ordet bara för att inte en felaktig siffra,
som herr inrikesministern upprepade,
jag förmodar av misstag, skall behöva
stå kvar i protokollet. Vi har inte 360
ledamöter i riksdagen utan 380.

Vi hade, herr Hedlund, redan före
valet en majoritet i andra kammaren
för bondeförbundet, folkpartiet och högerpartiet.
Efter valet har den blivit
litet större. Det har mig veterligen inte
i något sammanhang varit fråga om att
ifrån oppositionspartierna framföra tanken
på att i rådande läge utestänga socialdemokraterna
från regeringsmakten.
Men, herr inrikesminister, det har sagts
att vi skulle ha fått ett annat utgångsläge
för den politiska maktutövningen
om bondeförbundet hade valt att lämna
regeringen och återgå till sin tidigare
borgerliga inställning. Det hade skapat
en majoritet i andra kammaren, som en
socialdemokratisk regering i sitt handlande
varit tvungen att ta hänsyn till.
Det har inte bondeförbundet gjort. Det
är självfallet bondeförbundets sak att
välja sin ståndpunkt. Jag kritiserar inte
bondeförbundet i och för sig för detta,
även om jag starkt kritiserar de åsikter
som ligger bakom bondeförbundets ställningstagande.
Jag betraktar det för min
del — jag kanske har sagt det någon
gång förut men upprepar det gärna —
som en av våra största politiska tragedier
att ett parti med bondeförbundets
förflutna har valt sin nuvarande linje
i svensk politik.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Med herr Hjalmarsons

Nr 27

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

uppfattning nödgas man tyvärr konstatera
tragedier runt om i världen. I Finland
samarbetar agrarpartiet, motsvarigheten
till bondeförbundet, med socialdemokraterna,
i Österrike, för att ta
ett annat exempel, samarbetar folkpartiet
med socialdemokraterna, i Holland
finns motsvarande konstellation, i Belgien
likaså. Det är alltså tragedier för
herr Hjalmarson praktiskt taget vart
han vänder sig.

Det är säkert riktigt som herr Hjalmarson
sade att det kunde varit ett
annat utgångsläge, om han och vi hållit
ihop. Men i så fall hade det varit ett
mycket, mycket sämre utgångsläge för
bondeförbundet och dess väljare.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern svarade
mig, att han under sommaren kommit
underfund med vad han inte insåg
under vårriksdagen, nämligen att kreditåtstramningen
verkat ogynnsamt för
den mindre företagsamheten. Det var
ju tilltalande med denna bekännelse.
Det var många i riksdagen, även inom
bondeförbundet, som kommit underfund
med detta redan i våras och därför
ville ta åtminstone ett steg framåt
för att hjälpa den mindre företagsamheten,
men herr Hedlund röstade emot.
Folkpartiet drev på saken. Vi kom alltså
litet fortare underfund med vad den
mindre företagsamheten behövde än
herr Hedlund gjorde. Bondeförbundets
valprogram var heller inte så tydligt på
denna punkt att det på något sätt täcker
den senaste ståndpunkten. Med
tanke på att herr Hedlund röstade emot
sitt eget parti i våras i denna fråga, är
det tydligt, att herr Hedlund på ett utmärkt
sätt illustrerat den gamla satsen:
Jag är deras ledare, alltså måste jag
följa dem! Det hade emellertid varit
bättre om herr Hedlund följt efter någorlunda
genast och inte efter några
månaders försening.

Men, herr talman, jag begärde egentligen
ordet för att säga en annan sak.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift

Herr Hedlund gjorde här ett kort men
tydligt uttalande till förmån för ett
representationssystem, som på ett bättre
och rättvisare sätt speglar folkopinionen.
Jag tar fasta på det. Det bör vara
en grund för ett fortsatt och mera energiskt
bedrivet reformarbete under de
närmaste åren. Jag är glad över att
kunna räkna med bondeförbundets intresserade
medverkan i denna demokratiska
strävan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag är litet förvånad
över att herr Ohlin inte visat större
glädje här i dag. Det har varit mest
missnöje med att dessa tre miljoner till
företagarna — som han ville ha i våras
— i stället blivit 30 miljoner. Hade jag
varit i herr Ohlins kläder och haft dessa
starka önskemål om ytterligare tre miljoner
så skulle jag ha sagt, att det var
då för väl att det blev ytterligare 30
miljoner.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag hade i början av
mitt anförande tänkt säga några ord om
textilfrågan och den problematik som
hänger samman med den, men eftersom
vi i går hade en ganska ingående debatt
om detta skall jag avstå från att gå
in på denna fråga. Mina synpunkter på
den frågan sammanfaller i stort sett
med vad herr Boija då hade att anföra.

Jag tror att den stora allmänheten
skulle anse det vara synnerligen förvånansvärt
om inte experimentåret med
den fria spriten och de erfarenheter
som gjorts tilldroge sig den allra störst^
uppmärksamhet i riksdagen, både under
denna remissdebatt och längre fram.
Hela vårt samhälle kommer in i blickfältet
när man berör detta problem.
Hemmet och familjen, skilsmässofrekvensen,
arbete och produktion, ekonomi
och trafiksäkerhet, människornas
materiella, psykiska och andliga lycka
eller olycka sveper omedelbart in i bil -

för år 1957 m. m.

den. Så var det före den 1 oktober, och
så har det i inte mindre utsträckning
blivit under det sista året.

Jag vet inte om det finns någon i
denna kammare som känner sig stå
utanför allt ansvar för vad riksdagen
beslutat och för följderna därav. Jag
vill gärna deklarera att jag hörde till
dem som var tveksamma inför motbokens
avskaffande. Jag böjde mig
emellertid inför alla de argument som
framlades av de sakkunniga som skäl
för friheten. Jag har därför ett lika stort
ansvar som alla andra för detta beslut.

Man trodde ju så gärna att vårt folk
skulle visa, att »frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring» och
att man rätt skulle kunna bära denna
frihet. Men hur har det blivit, herr talman?
Jag skall inte drunkna i statistik,
men även om den är kall så kan likväl
dess kyliga språk tala till en med verklig
hetta.

Brännvinsförsäljningen har ökat med
35—40 procent säger de sakkunniga.
Sjukhus och vårdanstalter är sprängfyllda
med hjälpsökande. Nykterhetsnämnderna
står till halsen i ärenden,
och dödligheten bland alkoholister har
fördubblats. Alkoholisterna söker vård,
men kan inte få någon sådan. De blir
bittra och förtvivlade och super ännu
mer. Delirium tremens har under de
senaste åren varit en närmast okänd
sjukdom, och endast ströfall har förekommit
på sjukhusen. I dag finns det
hundratals fall, och siffran stiger. Fru
Eriksson i Stockholm uppger i sin interpellation,
vilken ännu inte är besvarad,
att man enbart i huvudstaden har
nära 200 fall av denna ohyggliga sjukdom,
orsakad av spritmissbruk. Det
smygsups på anstalterna, och lättheten
att få sprit samt fåtalig personal gör det
omöjligt att prestera en effektiv övervakning,
säger man på detta håll. Personligen
kan jag bara säga, att den lössläppta
spritflodens verkningar varit
våldsammare än man kunnat förutse.

Statistiken för de färdigredovisade

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

kvartalen efter spritens frisläppande i
oktober 1955 visar för fjärde kvartalet
förra året en ökning med 96 procent,
d. v. s. 21 105 fylleriförseelser, för första
kvartalet 1956 en ökning med 103 procent
och för andra kvartalet i år en
ökning med 117 procent, vilket ger en
siffra av 27 863 fylleriförseelser. Det är
siffror som jag tänker varje riksdagsledamot
har väl reda på.

Jag är, herr talman, inte fallen för
överord och menar att man varken skall
tala eller handla hysteriskt, men jag
förstår så väl konsulenten Bertil Ahlsén,
som är chef för länsnykterhetsnämnden
i min egen stad, när han säger
att nationen håller på att självmördas
med nuvarande system och menar att
alla krafter här måste sättas in innan
den nu alltför lättåtkomliga spriten blir
vanebildande för ungdomen. Ungdomarna
köper nu så mycket sprit de vill och
tillhandahåller den i sin tur åt ännu
yngre ungdomar ända ner i barnaåren,
och med detta för ögonen har jag väldigt
svårt att tro på en dyster övergångstid
som snart skall förbytas i en
ljusare framtid enligt den allmänpsykologiska
lag som Cannon talar om i
sin bok »Kroppens visdom».

Aldrig har väl, herr talman, vår generation
sett så mycket uselhet offentligt,
orsakad av spriten, så mycket av
osnygghet på järnvägar och i väntsalar
och på toaletter, som detta sista år.
Ändå måste man säga att spriten också
har stigit över tröskeln till hemmen i
allra högsta grad. En sakkunnig säger
att även kvinnofylleriet har ökat kraftigt.
»Fortsätter», säger han, »utvecklingen
som den börjat är det stor risk
att vi i Sverige får samma problem som
i Förenta staterna — att de kvinnliga
alkoholisterna blir lika många som de
manliga.» Man kan förstå hans farhågor
väl när man läser rapporten från hängbro
med ett tiotal dödsfall i alkoholism
i år, där några av fallen har varit kvinnor
och en del av dessa unga kvinnor,
ännu icke uppe i 30-årsåldern.

Jag tror inte det är någon överdrift
att säga att den lössläppta spriten har
fört oss in i en situation som vi aldrig
tänkt oss. Beräkningarna höll inte, vårt
folk var inte moget för friheten, och
förberedelserna för att möta riskerna
var nära nog lika med noll. Nu måste
därför riksdagen, som i allra första
rummet har ansvaret, ta krafttag. Det
sups nu i hemmen, på krogarna, på
arbetsplatser, på idrottsplatser, på torg
och i parker. Det sups också på alkoholistanstalter,
på sjukhus och ålderdomshem.
Det är vad de sakkunniga,
som känner förhållandena på respektive
platser, rapporterar i tidningarna
nästan dagligen. Människor i livets vårtid
och upp till de gamla i livets höst
är med i denna spritkonsumtion.

I början av 1800-talet höll vi, herr
talman, på att med husbehovsbränningens
hjälp supa ihjäl oss. Nu är det 1955
års spritlagstiftning som synes bli färdledaren
mot djupen. Jag säger detta
utan all hysteri och utan alla överord.
Man kan spörja efter orsakerna till att
folk blir spritbrukare eller missbrukare.
Jag tror inte att vi löser frågan
genom att, som man ibland gjort i
debatten, peka på dunkla rasegenskaper
och inte heller genom att peka på klimatet
uppe i vårt kalla land. Allt detta
är så okontrollerbara faktorer som det
är mycket lätt att skylla på men som
man inte riktigt kan komma till rätta
med. Jag tror fastmer att vi har att dras
med en nedärvd attityd till alkoholen
och ruset: seden att livets fester måste
sköljas i sprit. Jag tror att det bästa
som kunde ske vore att det började jäsa
och lossna litet i det konservativa skiktet
av våra vanor och föreställningar
om spriten som nödvändig stimulans
för livsglädjen — på lång sikt skulle
enligt min mening en sådan förändring
betyda mer än lagliga reformer och
kommandobeslnt mot missbruk. Detta
sagt utan att underskatta sådana åtgärder.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Om man nu spörjer: Vad är att göra?
så tror jag inte att någon är särskilt
pigg på att plädera för en återuppståndelse
av motboken eller det gamla systemet,
men det borde finnas andra
framkomliga vägar. »Höj spritpriserna
till det dubbla!» säger en del kunnigt
folk på fullt allvar. Så gör exempelvis
byråchefen August Åman. Den danska
regeringen höjde spritpriserna avsevärt.
Det blev en chockverkan som medförde
att konsumtionen sjönk från nio liter
till en liter per individ och år. 40 kronor
litern skulle spriten kosta, och den
bleve ändå inte dyrare än i England,
säger samme skribent. Mot detta invänder
man nu att fördubblade spritpriser
väl skulle hindra eller begränsa ansvariga
människors ofarliga konsumtion,
men de avskräcker inte vanedrinkarna
från inköp och skyddar inte deras familjer
mot ökade umbäranden. Många
ungdomar håller nu som bäst på att hos
sig grundlägga alkoholvanor som om en
del år kommer att visa sina förfärliga
verkningar. Hur skulle höjda spritpriser
verka bland denna ungdom? Inte
alls, säger man på en del håll, ty de
flesta ungdomar har i förhållande till
sin försörjningsbörda så höga inkomster
och så mycket pengar över till nöjen
och njutningsmedel, att en höjning inte
skulle spela någon roll alls.

Denna argumentering må, herr talman,
gälla för vad den kan. Jag tror
dock för min del att statsmakterna bör
pröva vägen med kraftigt höjda spritpriser.
Det skulle säkert få en återhållande
effekt både för missbrukare och
inte minst för ännu icke tillvända ungdomar.
Experiment i andra länder visar
detta. Regeringen skulle kunna lämna
förslag härom mycket snart så att vårriksdagen
på ett tidigt stadium hade att
besluta. En ordentlig höjning skulle
troligen medföra en sådan minskning
av konsumtionen att problemet sedan
skulle bli lättare att bemästra.

Riksdagen måste besluta sig för att i
snabb takt bygga ut polikliniker och

kliniker för att ge snabb och effektiv
vård.

Läkarna måste få resurser till förebyggande
åtgärder mot alkoholmissbruket
och till behandling av alkoholismen,
detta underliga problem, som griper in
både på fysikens, psykiatriens och psykologiens
område. Vi måste komma till
rätta med frågan vad alkoholism verkligen
är, och därför vore det önskvärt
att hela denna problematik kunde klargöras
så snart som möjligt.

Då det väl snart blir klart — genom
den Nyströmska kommitténs arbete —
hur många vårdplatser som behövs för
att hjälpa de svårt alkoholskadade får
inga ekonomiska skäl hindra dessa
trängande vårdbehov, även om antalet
nya vårdplatser skulle stiga till upp
emot tusentalet. Statens oavlåtligen ökade
spritinkomster borde åtminstone
komma dem till hjälp som varit dåraktiga
nog att fördärva sig. Ökning upp
till ett tillfredsställande antal platser på
alkoholistanstalterna måste stå på dagordningen
och skulle förbättra läget en
hel del. Under förra budgetåret förbrukades
15,7 miljoner på nykterhetsvård.
Nu äskas det 25,9 miljoner för det kommande.
Det är ju mycket pengar, men
sätter man det i relation till ökningen
av statens inkomster av den fria spriten
■— cirka 250 miljoner — så måste man
anse att ökningen med 10 miljoner ändå
är rätt blygsam.

Det vore dock dålig samhällsvård om
man enbart skulle ta sikte på att hjälpa
de förolyckade och inte söka förekomma
olyckorna. Man borde kunna pröva
åtskilliga rätt enkla vägar, som dock
kanske skulle visa sig rätt effektiva. Jag
tror att riksdagen i sitt frihetspatos år
1955 gick längre än som var klokt.
Hade vi kunnat förutse vad det gångna
året gett oss skulle nog många i likhet
med mig varit litet mer restriktiva. Det
går att nu företa en hel del snabba
grepp, om man bara vill.

Man kunde pröva att minska systembolagens
försäljningstider. Tiden kloc -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

kan 10—16 bör räcka för öppethållande.
Och jag ansluter mig gärna till dem
som förordar stängning på lördagar och
före vissa helger. Vidare kunde man
pröva att ta bort systemet med ombudsköp
för 18-åringarna, vilket i praktiken
betyder att även 15-åringar köper sprit
som ombud. Bestämmelserna säger ju
bara att de skall se ut att ha fyllt 18 år,
och det är ett mycket relativt begrepp.
Det bör vara en enkel åtgärd att införa
legitimation precis som då man skall
kvittera ut pengar på posten. Skall man
bibehålla systemet med ombud bör åldern
höjas till åtminstone 20 eller 21 år.
Inköpen kan även tänkas begränsade
till en och samma butik. Ett enkelt slag
av registrering kan vidare tänkas, så
att köparen vet att samhället följer hans
köpvanor. Jag tror att dessa vägar bör
prövas till den verkan det kan ha, och
falska prestigehänsyn från riksdagens
sida får inte stå i vägen. Här är det ju
inte fråga om införande av ett nytt ransoneringssystem.
Vidare bör småbuteljerna
eller de s. k. »krymplingarna» slopas.
De bara bidrar till fylleriet, inte
minst på arbetsplatserna, efter vad det
sägs på sakkunnigt håll.

Om man ville pröva dessa vägar —-upprustning av alkoholistvården, utbyggnad
av klinikervården, höjda spritpriser,
begränsning av försäljningstiden,
avskaffande av spritköpen genom
ombud eller åtminstone höjning av
minimiåldern, viss registrering av inköp,
en ny kampanj för upplysning i
alkoholfrågan, borttagning av småbuteljerna,
begränsning av inköpen till viss
butik samt utvidgat stöd åt frivilligt
ungdoms- och nykterhetsarbete — skulle
en hel del av detta verka till en
bättre tingens ordning.

Jag vill hiir även rekommendera det
förslag som Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund framställt till regeringen
om bildande av en särskild kommitté
som snabbt kan skaffa fram uppgifter
för en säker bedömning av nykterhetsLäget
och som kan följa utvecklingen

samt komma med förslag till åtgärder
som kan vara ägnade att främja folknykterheten.

Vi får inte glömma att samhället —
och detta gäller i allra högsta grad riksdagen
— humanitärt och socialt sett
drar över sig ett allt större ansvar i fråga
om de svaga och hjälplösa människor
som är offer för dryckenskapen
och att vi inte kan frisäga oss från det
namnlösa ve som alkoholisternas hustrur
och barn har att utstå. Man blir ju
nästan förtvivlad över strömmen av
brev som väller över en ifrån sådana
människor. Fylleriförseelserna må ha
ett statistiskt värde, men de utmäter på
intet sätt vidden av alla dessa mänskliga
tragedier som ökat under detta
sista år. Smärre ingrepp kan göras utan
tidsödande utredningar och göras
snabbt. Sedan bör snarast ett nykterhetsorgan
tillsättas, som belyser erfarenheterna
efter 1955 och som kan ge
en realistisk och bärkraftig nykterhetspolitisk
handlingslinje.

Sammanfattningsvis hoppas jag att
regeringen skyndsamt vidtar alla tänkbara
positiva åtgärder.

Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande
med att bara erinra om att alla
våra välbetänkta åtgöranden hjälper bra
litet om människor inte har något att
tro på och leva för som ger inspiration
åt ett liv under ansvar och solidaritet.
Vi har hamnat i ett moraliskt kaos nära
nog utan like. Bara för ett par generationer
sedan hade vi vad Alf Ahlberg
kallar ett »etiskt minimum», d. v. s.
vissa gemensamma moraliska värderingar.
Jag läste för en tid sedan »andra internationalens»
ord och statuter av år
1889, och det slog mig att den som anslöt
sig till denna förpliktade sig till
att erkänna sanning, rättfärdighet och
sedlighet såsom rättesnöre för sitt förhållande
till andra människor. Skall en
sådan punkt ha någon som helst betydelse
måste ju begreppen rättfärdighet
och sedlighet ha ett av alla erkänt och
någorlunda klart innehåll. Så var säkert

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

även fallet för 60 år sedan. Visst kränkte
man normerna — det vet vi alla —
men då visste man åtminstone att man
gjorde det, att man handlade mot rätt
och hederlighet. Hur visste man det?
Svaret är barnsligt enkelt. Bibelns sanningar
gav grund och innehåll åt begreppen.

Nutidsmänniskans moraliska svårighet
ligger djupast sett, såsom jag och
många med mig ser det, i att hon har
uppsagt tro och lydnad till Guds ord
och att vi har hamnat i en bottenlös
moralisk relativism. Jag vill gärna erkänna
att det finns många »ädla hedningar»
och även gott om »kristna syndare».
Men kastar vi loss från de fasta
moraliska grundsatserna får vi också
finna oss i att driva för himmelens alla
vindar utan att veta på vilken kust vi
till sist hamnar. Jag är bergfast övertygad
om att demokratien, om den fjärmar
sig från sin kristna rot eller groningsgrund,
arbetar på sin egen ofärd.
Den moraliska relativismen må förefalla
harmlös när den förkunnas från en eller
annan kateder eller lärostol, men annorlunda
och allvarligare blir frågan
när statsmän och andra drar ut de
praktiska konsekvenserna av denna relativism
på det politiska fältet, i vardagens
liv och i världshistorien.

Vi borde därför, oavsett hur vi ser
på de ting som herr Dickson nyss här
i kammaren har talat om eller på kristendomen
som sådan, kunna enas om
att vi inte rätt kan leva och existera
utan att följa absoluta etiska normer.
Eljest hamnar vi i ett ännu värre kaos.
Inte minst vår ungdom behöver sannerligen
denna livsfrämjande syn, ty
sann kristen tro och sant kristet liv är
inte livets fiende utan livets vän, en positiv
faktor i allra högsta grad.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Ohlin började med
att säga, att efter ett val är det naturligt
att kommentera valet och dess lärdo -

mar. Efter den nu avslutade partiledardiskussionen
kan det kanske vara plats
även för någon annan att säga några
ord, och jag vill bara konstatera att ett
av de nya inslagen är att högern och
folkpartiet har nämnts i vi-form och
att man från folkpartiets sida så att
säga har slagit fast att högern och folkpartiet
är ett. Man har räknat på detta
sätt när det gäller valstatistiken och
även i andra avseenden. När jag har
hört herr Hjalmarson framställa sin
bön till bondeförbundet har han glömt
bort att högern av i dag har upptagit
det gamla reaktionära programmet i
fråga om sociala, kulturella och andra
reformer och att det skulle vara underligt
om ett landsbygdsparti som bondeförbundet,
som ändock inom sina led
har så många människor för vilka sociala,
kulturella och ekonomiska reformer
är av värde, liksom folkpartiet
skulle kunna acceptera denna vi-form i
det borgerliga blocket.

Men jag lade även märke till att herr
Hjalmarson inte önskade diskutera valet
och vad som har varit. Herr Ohlin
däremot har fortsatt med sin vanliga
visa. Han är ungefär som den där positivspelaren
som spelade »Känner du
Fia Jansson som bor uppå Söder». Här
har man från olika håll talat om för
herr Ohlin att man inte känner hans
Fia Jansson, men det hjälper inte, han
fortsätter att spela på den låten.

Men, ärade kammarledamöter, låt oss
se på vad årets valrörelse har kretsat
kring. Det är bostadsfrågan, skattefrågan,
rättsröta, byråkratisering, smygsocialisering
m. m., och parollen var, när
högern gick ut i valet: Vi i högerpartiet
skall inte möta den nu härskande politiken
med argument mot den, vi skall
slåss. Jag tycker att den parollen i ett
nötskal täcker slagordens och ordspråkens
politik, sådan som vi före och
under kriget var vana att i annan form
få den serverad från olika håll. Jag
tycker också det är självklart att när
partier, som behärskar det tryckta or -

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

det, kapitalet och till stor del radion
och de moderna propagandamedlen, går
ut i valrörelsen, kan de hänsynslöst utnyttja
propagandaapparaten och vidta
de åtgärder som de anser lämpliga för
att vrida klockan tilbaka. Trots allt förefaller
det ändå som om de reaktionära
krafterna i vårt land inte har kunnat
riva sönder förtroendet till en demokratisk
och ur folkets synpunkt gagnelig
samhällsordning. Jag tror emellertid
det är lämpligt att man uppmärksammar
årets val på det sättet, att man
icke ställer demokratien i den situationen
att den rivs sönder av yttre eller
inre giftbaciller.

Vi har även i årets val mött en reklamapparat,
som vällt fram. Vi har
fått uppleva hur diakonissor och präster
gått runt i gårdarna och talat om för
gamlingarna att »röstar ni socialdemokratiskt
kommer ni inte till Gud». Därtill
har vi sett demagogiska docenter
och professorer, som skrivit propagandaskrifter
i stället för att ägna sig åt
vetenskaplig forskning och undervisning,
för vilket de har betalt av staten.
Tar man hänsyn härtill, förefaller inte
valresultatet så vidare fett för oppositionen.

Man har här slagits med siffror. Låt
mig konstatera att högern, som gått segrande
ur valet, nu fått nästan samma
röstsiffra som den hade i vårt land
1928. Jämfört med 1928 visar det sig,
att bondeförbundet nu har ökat med
ungefär 100 000 röster, för folkpartiets
vidkommande rör det sig om en ökning
på ungefär drygt 400 000. För socialdemokratien
har ökningen under samma
tid varit ungefärligen 855 000 röster.

Det är självklart att man vid diskussion
av dagens läge måste konstatera,
att bakom koalitionen står en dryg halv
miljon flera röster än bakom högern
och folkpartiet tillsammans. Jag tror
därför, att det här finns anledning säga
ifrån, att vi med en viss tillfredsställelse
kunnat se att svenska folket — trots
de medel man har tillgripit — inte har

fallit i farstun för det nya som kommit
till.

Herr Munktell sade åt herr Hedlund,
att hans doktorsavhandling bar titeln
»Tvångsservitut». Ja, den vetenskapliga
avhandlingen har jag läst, och den förefaller
åtminstone för en lekman vara
vetenskapligt utarbetad och prövad.
Men herr Munktell har ju skrivit om
smygsocialisering, bl. a. i årets valrörelse,
och jag vågar säga, att han inte
vet ett dugg om socialisering.

Högern i vårt län har också skrivit
om fastighetsskatten och hänvisat till
finansministerns besked om att taxeringen
av villafastigheterna inte kommer
att föranleda någon ökad fastighetsskatt,
då regeringen till 1957 års
riksdag kommer att framlägga förslag
som eliminerar verkan av de högre
taxeringsvärdena. Författaren till högerns
flygblad i vårt län säger, att detta
är både odemokratiskt och stridande
mot grundlagens anda, och påpekar, att
finansministerns besked alltså är värdelöst.
Det blir ovillkorligen en skattehöjning
för alla ägare av villor, egna
hem, radhus etc., om socialdemokraterna
får behålla regeringsmakten. Jag vill
fråga: Har icke en finansminister ur
grundlagens eller ur andra synpunkter
rätt att avge en deklaration om hur
han, därest svenska folket ger honom
sitt förtroende, ämnar behandla en viss
politisk fråga? Men det är väl så, att
det är ett uttryck för vad man kallar
vetenskaplig — ja, alla vet vad man i
Uppsala menar i det fallet?

Här har vidare talats om att man
skulle ha en stark regering, och det har
fällts en del olika krokodiltårar i det
sammanhanget. Jag vill bara konstatera,
att vi i vårt land kunnat se att det vid
årets val har sagts att skatterna skall
ner. Ifrån högerns sida har man givetvis
sagt, att man mer än något annat behöver
mer pengar i hand. Detta har predikats
i olika sammanhang och ifrån
olika håll. Jag skulle trots detta vilja
rekommendera staten, när den nu skall

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

pröva lönesättningen för forskare och
vetenskapsmän, att se till att de som ha
anlag för vetenskapligt arbete samt håg
och lust för sådant får den inkomst och
den trygghet som gör dem oberoende av
andra inkomstkällor. Jag tror nämligen
att om vi driver vetenskapsmännen till
att syssla med ting, som man kan misstänka
ligger utanför den vetenskapliga
forskningen, så är det farligt. Vetenskapsmannen
bör ägna sig åt det som vi
ursprungligen har tänkt, och jag skulle
vilja rekommendera: se till att inga
ovidkommande saker kan inverka på
de personer som bekläder de högre
tjänsterna!

Jag vill också påtala ett annat förhållande,
som den akademiska ungdomen
diskuterat på ett möte här i Stockholm,
där studentkårens ordförande
bland annat uttalat följande: »Eftersom
professorerna i realiteten tillsätter sina
kolleger är det vanligt att docenterna
tiger still, vilket bidrar till att göra
universitetslivet till en långt mindre
stimulerande miljö än den borde vara.
En frifräsande docent är som en fjäril
som lämnat puppstadiet för tidigt och
som är dömd att gå under i de akademiska
befordringsstriderna. Umgänget
mellan professorer och elever är ofta
så uppstyltat, att varje ändring i detta
tillstånd är att betrakta som en förändring
till det bättre.»

Om det nu är så, att professorerna
vill syssla med annan verksamhet, borde
det vara lämpligt att de lämnade
plats åt en yngre generation, som vill
göra något. Det kan inte vara rimligt
att våra lärdomskatedrar används för
ovidkommande ändamål.

I valrörelsen har man från de borgerligas
sida påstått, att vi har en oerhörd
byråkrati, vi har rättsröta, och man
har talat om statens döda hand över
administration och förvaltning. Även
om jag med många andra anser, att vi
har världens bästa och mest hederliga
ämbets- och tjänstemannakår, finns det
ändå anledning att uppmärksamma det -

ta tal, ty huvuddelen av våra ämbetsoch
tjänstemän har sin politiska hemvist
just hos de partier som ställer anklagelserna.
Ur denna synpunkt borde
de anklagande borgerliga partierna vara
väl underrättade. Man kan då fråga
sig: söker de borgerliga inom administrationen
tillämpa syndikalistiska
kampmetoder i ett bestämt politiskt
syfte, och gör man tillika den statliga
och kommunala administrationen medvetet
byråkratisk för att misskreditera
den? Frågan har nu ältats i så pass
många valrörelser och har sådan betydelse,
att jag skulle önska att man från
regeringens sida gjorde en utredning.
Ty om våra ämbets- och tjänstemän är
oriktigt beskyllda, som jag tror att de
är, så vore det lämpligt att få bort
denna stämpel, som i olika fall har använts.

Det har också sagts i en tidningsartikel
av en svensk politiker: »Får staten
stjäla?» Den illustrerades med en
karikatyr av statsministern. I denna
artikel talades om organiserad stöld,
och det sägs på ett sådant sätt, att man
försöker bibringa svenska folket den
uppfattningen att de som i dag styr och
ställer i stat och kommun skulle ha en
brottslig vilja och moral. Det är för demokratien
farligt, om detta gift sprids,
och man frågar sig vad själva syftet är.
Är avsikten att undergräva förtroendet
för demokratien?

Jag har också lagt märke till att kyrkliga
ledare engagerat sig som köpmän i
religiösa ting under den gångna valkampanjen.
De har gjort religionen till
en intolerant fiende till religions-, åsiktsoch
tryckfrihet i tjänst åt reaktionära
strävanden, och då blir man ganska betänksam.
Är det så, att reaktionära strävanden
inom kyrkan skall engagera sig
i en politisk strävan att hålla de breda
lagren nere kulturellt, ekonomiskt och
socialt, då kommer man att väcka till
liv en diskussion, som ur olika synpunkter
kan bli beklaglig. Inom arbetarrörelsen
har vi, som herr Gustafsson i

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Borås nyss gav uttryck åt, en känsla av
att sanning och rättfärdighet inom kristendomen
är värden, som man inte kan
komma förbi. Inom arbetarrörelsen har
vi störa grupper, som i kristendomen
ser en rättfärdighetssträvan, en livssyn
och ett stöd, som de djupt och varmt
känner samhörighet med. De religiösa
värdena och en kristen livssyn får enligt
mitt sätt att se, oavsett vad jag nu
har för uppfattning, inte göras till en
politisk handelsvara. Man får lov att se
till att den princip, som vi drog upp i
och med religionsfriheten, inte sätts ur
spel. Men man blir litet betänksam, när
man i en insändare får läsa i fråga om
en föreslagen riksdagsman följande:
»Men vem försvarar hans nominering,
om inte själva statsministern i meningsutbytet
med pastor Lewi Pethrus i broderskapskonferensen
i Uppsala? Där
fanns inga betänkligheter, trots pastor
Pethrus’ allvarliga erinran. Och vem var
det som häromåret utnämnde landets
mest kände ateist till rektor för ett av
våra största seminarier för utbildning
av folkskollärare? Den nuvarande regeringen
under ledning av statsminister
Erlander? Nej, broder Norlin, det är
ingen tillfällighet att vännen Åke Zetterberg
och andra kristna representanter
petas undan till förmån för kristendomsfiender.
Men visst är det rörande
med denna partisolidaritet, som till
varje pris vill stödja socialdemokratien.»

Sedan skriver denna underliga insändare,
som tillhör riksdagen: »Man
måste lyda Gud mer än människor.»
Man frågar sig: Vad ligger bakom denna
politiska insändare om inte att de politiska
partierna måste gå före kristendomen
och de värden, som ligger däri?
Det bör sägas ifrån, att en sådan taktik
vill vi inte veta av i fortsättningen. Det
finns ändå ting, som är heliga för vissa
människor, och man måste även respektera
dem som har denna uppfattning.

Efter dessa allmänna reflexioner i
anslutning till valrörelsen skulle jag
vilja säga ett par ord om att vi måste

bygga flera bostäder. Jag gör det därför
att jag alltid har ansett att bostaden för
hem och familj är en centralfråga. Jag
har under ett tjugutal år sett, hur man i
det län jag representerar har kommit
bort från slummen till en bostadsstandard
som man kan uttrycka sin tillfredställelse
med.

Det är ju självklart, att om man skall
skaffa fler bostäder, måste man ha arbetskraft
och material, och man måste
också se till att det spekulativa intresset
i fråga om jordvärdestegring och
byggenskap elimineras. Jag vill även
understryka, att om det är så, som arkitekt
Wallander säger, nämligen att 55
tjänstemän behandlar ett ordinärt
byggnadsärende, där byggenskapens utförande
sysselsätter ett 30-tal personer,
så behövs det verkligen en Geddesyxa
för att få bort allt detta krångel.

Eftersom man måste ställa frågan, hur
man skall öka bostadsbyggandet, och
eftersom det i valrörelsen har varit så,
att industriens folk mycket öppet sagt
ifrån, att de stöder högern och folkpartiet
i deras politik, skulle det väl
ligga närmast till hands att tolka det
så, att de inte har något emot att man
drar in på den byggnadskvot, som lämnas
till industri och handel etc. Emellertid
skulle jag vilja varna emot att
man krymper investeringarna inom industri,
handel, sjukhus, skolor m. m.
Det skulle nämligen ytterst komma att
försämra och skada vår levnadsstandard.

Högern och folkpartiet har skapat
förväntningar. Det kan vi inte komma
ifrån. Jag anser därför att vi tvingas
till att i dagens situation ta upp försvarsutgifterna
till en verklig omprövning.
Det gäller att sänka försvarsutgifterna,
och det gäller även att inställa
repetitionsövningarna under de närmaste
åren, så att vi kan friställa arbetskraft.
Därutöver anser jag att man
måste vidtaga åtgärder för att krympa
de anslag som vi ger ut till militära
ändamål. I en tidningsartikel i Svenska

80 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Dagbladet för en tid sedan sade man
ifrån, att man skulle gå in för att försöka
hålla försvaret över partierna. 1
det sammanhanget ställde man den mycket
underliga frågan: »Hur tänker socialdemokraterna,
om de fortsätta att
regera, behandla fjärde huvudtiteln vid
vårriksdagen?» Tidningen tilläde: »I
det längsta vill man tro att socialdemokraterna
önskar undvika att göra försvaret
till lekboll i ett lättsinnigt och
demagogiskt spel.» Men tidningen synes
glömma att nu är det högern och
folkpartiet som under valet genom sin
lättsinniga och ansvarslösa skatteförkunnelse
tvingat fram ett sådant läge,
som Svenska Dagbladet här har förutsatt.

»Vardagsmänniskan» skulle nog ha
svårt att förstå om »översåtarna» efter
de borgerligas tal under valet skulle
låta miljardrullningen till försvaret
fortsätta som om ingenting hänt. Herr
Hjalmarson, som ju tagit vardagsmänniskan
på entreprenad, bör väl modigt
som en svensk Jarl nu säga ifrån att
vardagsmänniskan och jag kräver att
svångremmen dras åt för miljardrullningen
till försvaret.

Vi bör kanske känna tacksamhet mot
högern och folkpartiet, som positivt
medverkat till att »Försvaret över partierna»
förts tillbaka till jorden. Nu
måste vi hårdhänt göra de indragningar
på försvaret, som är nödvändiga för att
tillmötesgå en del av de förväntningar
som skapats genom en ansvarslös borgerlig
agitation. Vardagsmänniskan vill
ha några kronor kvar i fickan.

Jag liar, herr talman, velat beröra
bostadsfrågan, därför att jag tror att vi
har anledning att göra en kraftansträngning
för att göra det möjligt att klara
det hela. Tiden medger inte just nu att
gå in på talet om utsugning, som har
kommit fram i olika sammanhang, men
jag vill klart och tydligt deklarera, att
om staten genom skatter försöker dämma
upp inflationen, så utför man i dagens
läge en för land och folk gagnelig

gärning. Med anledning av att högern
liar upptagit frågan om att den statliga
verksamheten skall inskränkas genom
att man skulle försälja vissa aktier vill
jag säga, att jag kan inte inse, att samhället
skulle ha anledning att avhända
sig dessa möjligheter. Ärade kammarledamöter!
Vad är det som gjort det
möjligt för Kempekoncernen att i dag
äga en miljon tunnland av Sveriges jord,
industrier m. m. Vad är det som gör att
dessa stora bolag kunnat förvärva markegendom
i den utsträckning som skett?
Varför kan man bygga upp stora handelshus,
stora ekonomiska organisationer?
Jo, det är därför att vi genom lagstiftning
och generositet överlåtit åt
vissa enskilda människor att företaga en
beskattning av det svenska folket, som
det blivit möjligt för dem att göra detta.

Jag tror, herr talman, att regeringen
bör se till att man inte minst genom
budgetära åtgärder skall försöka bemästra
inflationen, och vi skall också
från olika håll ge regeringen vårt stöd.
Det talas om sparande, men varför tillgriper
då högern och folkpartiet alla
medel för att misstänkliggöra de olika
åtgärder som från samhällets sida göres
på detta område?

Till sist skulle jag vilja instämma med
herr Gustafsson i Borås, när han talar
om de olika företeelserna i fråga om
spritmissbruket i vårt land. Jag vill deklarera,
att jag inte kan ge avkall på min
uppfattning, att man inte skall gå på
skattepolitikens väg för att dämpa det
hela. Men jag skulle vilja vädja till regeringen
att genom anslag och genom
en ökad upplysningsverksamhet ge nykterhetsrörelsen
och folkrörelserna, inte
minst inom arbetsmarknadsområdet, de
ekonomiska möjligheter, som gör det
möjligt för oss att ännu en tid pröva,
om vi genom upplysning skall kunna
dämpa det oerhörda spritmissbruk som
vi har. Vi får senare se, om beslutet i
riksdagen varit ett misstag, som fått
hårda och grymma verkningar.

Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Nr 27

Interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera jord
bruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
sammanträde komme att fortsättas.

§ 3

Interpellation ang. möjligheterna för
lantbrukarna i Nöttja att komplettera
jordbruken med skog från Nöttja kronopark,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Nöttja kronopark är belägen
sydväst om Ljungby inom Nöttja
och Hamneda socknar. Huvuddelen tillhör
Nöttja socken, där kronoparkens
areal uppgår till ca 1 800 hektar produktiv
skogsmark. Den har bildats dels
genom avsättande av vissa boställen,
dels och huvudsakligen genom köp av
bondeskogar, i synnerhet under perioden
1889—1900.

I en till jordbruksdepartementet den
3 juni 1946 inkommen skrivelse anhöll
ett 30-tal jordbrukare inom Nöttja socken
att få återköpa den skog, som tidigare
försålts från deras fastigheter.
Ärendet remitterades för undersökning
till egnahemsnämnden, sedermera lantbruksnämnden
i Kronobergs län. Delvis
som en följd härav påbörjades typområdesplanering
inom bl. a. Nöttja socken,
och vissa inventeringar rörande
jordbruks- och fastighetsförhållanden
genomfördes. Med hänsyn till att den
ekonomiska kartan för länet var under
utarbetande och till det värde denna
måste ha för undersökningen, uppsköts
dess slutförande tills erforderligt kartmaterial
förelåg. Vidare avvaktades utredningar
rörande förekomst av rotrötesvarnp
inom kronoparken ävensom en
på skogstaxering grundad beräkning av
värdet av de till återköp begärda fastigheterna.

Sedan dessa utredningar verkställts
uppdrog lantbruksnämnden åt dåvarande
byrådirektören hos lantbruksstyrelsen,
numera professorn i fastighetsteknik
vid kungl. tekniska högskolan, Gerhard
Larsson, att slutföra utredningen.

Enligt utredningsmannen är socknen
utpräglat jordbruksbetonad. 1950 var
80 % av den förvärvsarbetande befolkningen
sysselsatt med jordbruk med binäringar,
medan 10 % sysselsattes inom
industri och hantverk och 10 % inom
övriga näringar.

Nöttja är en typisk småbrukarsocken.
Inget jordbruk är över 20 har. 48,8 % är
i storleksgruppen 5—10 har och 28,8 %
i gruppen 2—5 har.

Mer än hälften av socknens produktiva
skogsmark tillhör för närvarande
kronoparken. Som en följd härav är
jordbrukarnas tillgång på egen skog i
genomsnitt avsevärt lägre än för länet i
sin helhet. Medan för detta varje hektar
enskild åker motsvaras av omkring 4,7
hektar enskild skogsmark, är motsvarande
siffra för Nöttja endast ca 2,2
hektar. Inom vissa byar kom kronans
förvärv att omfatta den helt övervägande
delen av skogsmarken. I exempelvis
Extorp har majoriteten av jordbruken
endast behållit skogslotter på 2—5
hektar.

De enda väsentliga sysselsättningsmöjligheter
utom jordbruket, som för
närvarande föreligger i detta område,
är inom skogen. Enligt utredningsmannen
föreligger det ett betydande överskott
av latent icke utnyttjad arbetskraft.
Av olika skäl synes denna arbetskraft
icke kunna utnyttjas i kronoparken.

Utredningsmannen kommer till följande
slutsats:

Av utredningen synes framgå, att i
den mån över huvud taget kronoparker
skall kunna tagas i anspråk för förstärkning
av jordbruk, iir ifrågavarande område
ett lämpligt rationaliseringsobjekt.
Genom dess ganska splittrade utform -

(i — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

82 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 fm.

Interpellation ang. möjligheterna för lantbrukarna i Nöttja att komplettera jord
bruken med skog från Nöttja kronopark, m. m.

ning samt dess belägenhet i omedelbar
anslutning till jordbruksbebyggelse
finns förutsättningar att uppdela detsamma
under bibehållande av kraven
på en god fastighetsbildning. Jordbrukarna
i orten har ökat dessa möjligheter
genom sin villighet att underkasta sig
betydande ägoutbyten. Behovet av förstärkning
med skog inom området är
odiskutabelt. Genom att detta behov till
stor del uppkommit genom kronans i
sen tid skedda förvärv av bondeskog
talar även vissa historiska skäl för att
mark från kronoparken tages i anspråk.

Något lösande av enskilda lotter synes
emellertid för närvarande ej komma i
fråga, eftersom lotternas utformning är
beroende av vilka jordbrukare som kvarstår
som intresserade, sedan priset bestämts.
Det föreslås därför att lantbruksnämnden
till Kungl. Maj :t inlämnar
framställning om rätt att för rationaliseringsändamål
få förvärva de på plankartan
angivna områdena av kronoparken
till det pris, som kan komma att
bestämmas, samt att denna rätt vid ett
eventuellt beviljande av densamma utnyttjas
blott i den mån de berörda fastighetsägarnas
intresse för förvärv kvarstår.
I andra hand kan därefter lantbruksnämnden
försälja områdena i fråga
till fastighetsägarna under genomförandet
av erforderliga ägoutbyten.

Utredningen är dagtecknad den
19/9 1955.

Genom remiss den 28 december 1955
fick domänstyrelsen tillfälle att yttra
sig över utredningen i samband med

att två lantbrukare, Åke Tideman i Balkarp
och Allan Pettersson i Bolmeryd,
hade anhållit om tilldelning av skogsmark
från kronoparken Nöttja i Nöttja
socken. Lantbruksstyrelsen hade hemställt
att domänstyrelsen skulle skyndsamt
avgiva ett yttrande med angivande
bl. a. av det pris, som enligt styrelsens
uppfattning bör åsättas respektive skogsområden
vid en eventuell försäljning.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande,
avlämnat den 9 april 1955, avstyrkt försäljning
av något område från Nöttja
kronopark utan att beröra frågan om
prissättningen vid en eventuell försäljning.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet medverka till

dels att lantbrukarna i Nöttja snarast
får besked om vilka möjligheter som
föreligger för dem att komplettera sina
jordbruk med skog från Nöttja kronopark,
en fråga som varit aktuell sedan
1946,

dels att normerna för försäljning av
skog från domänverket för komplettering
av ofullständiga jordbruk fastställes? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; ocli leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande remiss till
utskott av Kungl. Maj :ts proposition nr
188 m. m. nu komme att fortsättas; och
lämnades till en början ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Dahlén har ställt
en enkel fråga till mig angående humanitär
hjälp till Ungerns folk från svenska
staten. Jag kan besvara denna fråga
genom en hänvisning till den redogörelse,
som ingick i den regeringsdeklaration
jag meddelade andra kammaren i
förmiddags. Utöver detta har jag för
tillfället inget annat att tillägga än att
när Ungern-krisen bröt ut och det framgick
att behovet av hjälpinsatser skulle
komma att bli mycket stort, så undersökte
regeringen hur mycket som
var disponibelt av det anslag till katastrofhjälp,
som riksdagen beviljat inom
ramen för det internationella hjälpanslaget.
Regeringen beslöt därefter att
anslå Va miljon kronor av detta anslag
till offren för den blodiga uppgörelse,
som just ägt ruin och kanske fortfarande
äger rum i Ungern.

Det framgick dessutom av min redogörelse
i morse, att regeringen har givit
Sveriges beskickning i Budapest i
uppdrag att undersöka hjälpbehovets
art och omfattning, och jag hade, herr
talman, hoppats att vi skulle ha kunnat
få ett svar på denna förfrågan, så att
jag kunde ha meddelat det nu i kväll.
Det har inte kommit in något svar, men
jag kan försäkra kammarens ledamöter
att regeringen givetvis följer frågan
med den allra största uppmärksamhet.

Vidare anförde:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret på min fråga,
som ju kom så snabbt som över huvud
taget var tänkbart. Svaret ger, om jag
ställer samman det med vad statsministern
yttrade i förmiddags, uttryck
för en inställning, som är enbart tillfredsställande
att notera. Det är mycket
glädjande att enskilda och organisationer
på sätt som nu sker stöder Ungerns
folk, men självfallet är det angeläget,
att även svenska staten ger till känna
sin inställning i dessa frågor genom att
vara generös i den mån det är möjligt.

Statsministerns besked ger vid handen,
att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Jag föreställer
mig, alt om de medel, som slår till
regeringens förfogande för sådana ändamål,
inte skulle visa sig tillräckliga
för att i full utsträckning lämna den
hjälp, som det kan vara berättigat att
vi från Sveriges sida bidrager med,
måste väl här ifrågavarande ändamål
ändå anses falla inom ramen för det
stadgande i grundlagen, som medger
att proposition i vissa fall avges till
riksdagen under hösten. Jag kan inte

84 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

tänka mig att riksdagen sktdle ha annat
än en positiv inställning på denna
punkt.

Det är fråga om två slags hjälpbehov,
dels det dagsaktuella, dels — såsom
statsministern framhöll i förmiddags —
ett sannolikt mycket stort behov av
hjälp till återuppbyggnaden. Det är en
solidaritetsfråga för demokratierna att
försöka hjälpa ett folk, vilket nu, vill
det synas, för en kamp på liv och död
för sin frihet.

Jag noterar alltså med stor tillfredsställelse
innehållet i det svar som jag
fått av statsministern.

Sedan vill jag, herr talman, något anknyta
till den diskussion, som tidigare
i dag ägt rum rörande författningsfrågorna
och särskilt till vad statsministern
då anförde. Valutgången har onekligen
satt en del av de aktuella författningsspörsmål,
som författningsutredningen
skall syssla med, på sin spets —
de har fått en aktualitet, som vi tidigare
kanske inte hade känslan av att
de ägde.

Statsministern försökte, om jag förenklar
saken, att med utgångspunkt från
den föreliggande situationen se efter,
om det nuvarande systemet möjligen
kunde lappas på, så att det blir något
så när acceptabelt. Jag anklagar honom
inte för detta, men det är i förhoppning
om att statsministern inte uteslutande
skall vilja se på problemet ur den synpunkten
som jag tar till orda i frågan.

Bakom de flesta författningsdiskussioner
ligger spörsmålet: hur skall vi
få ett system, som möjliggör att folkviljan
omedelbart och i tillräcklig omfattning
slår igenom i folkrepresentationens
sammansättning och därmed också
i regeringens sammansättning? Om
man har detta som första utgångspunkt,
är då det nuvarande systemet riktigt?
Jag skall bara ge några allmänna synpunkter.

Kan folkviljan omedelbart slå igenom
i vårt representationssvstem? Årets val
har med all tydlighet visat, att så inte

är fallet. Debatten i förmiddags rörde
sig i mycket stor utsträckning kring det
förhållandet, att sättet för val till första
kammaren gör, att folkmeningen
inte snabbt kan slå igenom i riksdagen
som helhet. Statsministern tröstade sig
med att vi ju alltid skulle kunna upplösa
första kammaren och att, på grund
av resultatet av 1954 års val, en sådan
upplösning inte skulle ge en väsentligt
annorlunda sammansatt första kammare.
Jag skall strax beröra detta och här
endast säga att det ur statistisk synpunkt
självfallet är en ren tillfällighet att
så bleve förhållandet. Vi kan bara gå
till valen 1950 och 1946 för att finna,
att en förstakammarupplösning skulle
ha givit helt andra resultat. Trösten
att 1954 års val inte skulle föranleda så
stora förändringar är alltså en dålig
tröst. Det går inte, i varje fall inte i alla
situationer, att kombinera ett aktuellt
val till andra kammaren med en förstakammarupplösning
och tro, att detta är
något som kan leda till det önskvärda
resultatet, att folkviljan omedelbart
skulle ge utslag i folkrepresentationen.

För det andra är det, som jag redan
har antytt, inte någon särskilt god överensstämmelse
mellan första kammarens
sammansättning och det som man nu
får anta vara den aktuella folkmeningen.
Det kan inte, som herr Ohlin påpekade,
vara en rimlig sammansättning
av första kammaren, att bondeförbundet
med sina 360 000—370 000 röster
skall ha 25 mandat, medan högern med
sina 660 000 röster skall ha bara 13
mandat. En förstakammarupplösning
skulle ju endast i ringa mån ändra på
detta förhållande.

Om man kunde tänka sig att vi skulle
få ett system, som vi skulle upphöja till
någon sorts praxis, att upplösa första
kammaren när den inte överensstämmer
med den folkmening som kommit fram
i andrakammarrepresentationen, skulle
vi kunna komma i det läget, att vi skulle
ha förstakammarupplösning vart fjärde
år. Att man kan hamna i denna orimliga

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

situation visar, att en dylik påtappning
inte kan vara särskilt lämpligt som system,
även om den utvägen i vissa situationer
måste tillgripas. Det måste
därför vara något fel i systemet som sådant.

Statsministern anknöt mycket riktigt
till den synpunkten, att det gäller inte
bara att få ett riktigt utslag av folkmeningen
i folkrepresentationen utan också
att skapa en arbetsduglig regering,
som han brukar uttrycka sig. Självfallet
är detta ett angeläget krav. Man måste
också, som statsministern sade, väga
detta krav mot det andra, nämligen att
folkmeningen skall slå igenom.

Man frågar sig: Om man kommer i
den situationen, att man måste välja
mellan att få en folkrepresentation, som
så nära som möjligt anknyter till folkmeningen,
och att få en stark regering
— jag kanske i det här sammanhanget
kan sätta ordet stark inom citationstecken
— vilket krav skall då gå före? Alla
sådana förenklade frågeställningar är
mycket farliga, men jag skulle ändå
personligen vilja säga, att jag har en
förkärlek för att folkmeningen skall så
mycket som möjligt få vara det utslagsgivande,
framför allt om man som statsministern
leker med tanken på att frågan
om folkrepresentationen skall lösas
exempelvis i samband med en förändring
av valsystemet genom övergång till majoritetsval
i enmansvalkretsar. Det är ju
inte en otänkbar politisk situation i
detta land, att en folkmening ger ett sådant
utslag, att ett parti får låt oss säga
40 %, medan de andra får 60 % av rösterna.
Självfallet är ett sådant valsystem
med majoritetsval i enmansvalkretsar
konstruerat på sådant sätt, att det
kommer att ge en mycket betydande
majoritet åt det parti, som har 40 %
av väljarna, överensstämmelsen med
folkmeningen blir i det läget utomordentligt
liten.

De som ändå vill ha ett sådant system
tröstar sig med att vi då får ett starkt
regeringsunderlag i folkrepresentatio -

nen — och det är alldeles riktigt —
men det är dock inte särskilt lyckligt
att man kan nå ett resultat, där regeringen
visserligen har en god grundval
i folkrepresentationen — men inte
bland folket.

Om man skall ha en folkrepresentation
som är riktig, räcker det inte bara
att man får en på visst sätt konstruerad
regering, som grundar sig på riksdagens
sammansättning, utan det måste
också vara så, att folket känner något
ansvar för de gärningar som regeringen
utför. Det är självfallet vid valtillfällena
som regeringen och partierna
skall ställas till ansvar för sina gärningar.
Men låt oss säga att situationen
enbart förändras i så ringa mån, att vi
ändå får en sådan disproportion mellan
folkrepresentationen och folkmeningen,
som jag här talat om. Då uppstår ett
läge där betydande delar av folket inte
kan känna sig ansvariga för vad regeringen
gör.

Jag skall dra en parallell, som jag är
medveten om haltar utomordentligt men
som dock visar att det under mycket
olyckliga omständigheter — som jag
hoppas inte skall uppkomma här i landet
— kan ge ett dåligt resultat. I 1930-talets Tyskland, där man inte hade ett
sådant valsystem som herr Erlander talade
om, uppkom det läget, att folket
i mycket stor utsträckning avsade sig
ansvaret för vad regimen genomförde.
Det är allvarligt när ett sådant läge
uppkommer. Då är man på väg mot förakt
för både regering och folkrepresentation,
vilket är något av det farligaste
som ett statsskick kan råka ut för.

Utan att på något sätt överdriva och
säga att vi här skulle kunna komma i
ett liknande läge visar detta likväl varthän
utvecklingen kan leda, om olyckliga
omständigheter samverkar.

Det är självfallet så, att om ett val
ger ett resultat som är sådant, att det
inte entydigt pekar på en viss regering,
iir detta en besvärlig sak för politikerna.
Det är ingen tvekan om detta. Det är

86 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

mycket enklare om man kan säga, att
detta parti eller de och de partierna
tillsammans skall regera. Besväret för
politikerna är dock ett mindre ont än
att bortse från vad folket har för mening
i sammanhanget. Som jag ser det,
får politikerna kanske finna sig i att
maka åt sig. Det får inte sätta upp ett
alltför surmulet ansikte och säga: »Det
blev inte som vi ville, och därför vill
vi inte vara med om detta system. Vi
måste åstadkomma ett system, som gör
det lättare att skapa en regering.» Jag
tror att det är förenat med risker att
lägga för stor vikt vid den sidan av
saken. Det är klart, att man måste ha
med även den; det behöver inte ytterligare
poängteras. Det är alltid en avvägningsfråga.
Det är enkelt att klara
av problemet genom att säga att så är
fallet, men jag vill dock mot statsministerns
ofta framförda synpunkt, att folkrepresentationen
måste vara sådan, att
vi får en stark regering, verkligen med
kraft framhålla, alt det är minst lika
angeläget att hålla det andra kravet i
blickpunkten: att folkets mening skall
göra sig gällande.

När jag sagt detta, vore det orimligt
att inte påpeka, att minoritetsregeringar
kan komma i ett besvärligt läge. Det
är möjligt, att det inte går att ena partierna
om en regering, som har majoritet
i folkrepresentationen, men en minoritetsregering
måste då göra precis
på så sätt, som jag antydde, att politiker
i allmänhet skulle få göra, nämligen försöka
skapa största möjliga underlag
i folkrepresentationen för en politik,
som ligger så nära folkmajoritetens mening
som möjligt. Att denna problematik
finns är självklart. Den har mött oss
här i Sverige och i andra länder, men
såvitt jag kan se är ett erkännande
härav också ett tillgodoseende av kravet
att folkmeningen skall få slå igenom så
mycket som möjligt.

Jag skall bara, herr talman, med intresse
notera, att statsministern yttrade,
att det inte möter något hinder, om för -

fattningsutredningen med utgångspunkt
från det nuvarande politiska läget skulle
vilja komma med dellösningar, t. ex.
av representationsfrågan, om jag fattade
honom rätt, att göra detta. Som
jag nämnt en gång i våras, gjorde författningsutredningen
en förfrågan hos
direktivskrivaren om detta var möjligt.
Vi fick då det beskedet, att vi inte
fick komma med några dellösningar
förrän vi hade en helhetsbild av hur
vi ville tänka oss att författningen
skulle se ut. Jag konstaterar nu med
tillfredsställelse, att i varje fall statsministern
inte har något emot att vi,
om vi kan få igenom den uppfattningen
i författningsutredningen, kommer med
förslag i representationsfrågan. Det gör
att hans farhågor, att vi skulle få en
permanent regeringskris till år 1964,
kanske inte har så stort underlag.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Det skulle ju för mig
kunna vara frestande att som professor
ta upp vad herr Lundberg i så kategoriska
ordalag uttalade om mitt skrå,
nämligen att obehöriga intressen ofta
var utslagsgivande vid professorstillsättningar.
Jag vill bara säga, att jag
inte känner igen denna bild. Den överensstämmer
inte alls med mina erfarenheter.
Jag tror att utnämningarna
vid universiteten går minst lika rättvist
till som låt oss säga utseende av
riksdagskandidater, av präster eller av
andra ämbetsmän. Det är bara det, att
professorstillsättningarna sker i offentlighetens
fulla ljus, medan de andra ofta
tillgår mera — jag höll på att säga —
under smussel.

Det var emellertid, herr talman, självfallet
inte för att säga detta jag begärde
ordet utan för att yttra några ord om
den parlamentariska situation, som uppstått,
och om den debatt, som hittills
förts här i dag. Jag vill börja med att
precis som herr Hjalmarson i morse
deklarera, att det ur parlamentarisk
synpunkt givetvis inte finns något att

Onsdagen den 31 oktober 195G em. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

erinra emot förlängningen av koalitionsregeringens
liv, eftersom den
otvivelaktigt besitter majoritet i båda
kamrarna. Emellertid måste man väl
ändå medge, att det sällan liar förekommit,
att en regering tillkommit under
sådant psykologiskt för att inte säga
logiskt tryck.

Vilka av kontrahenterna önskade
egentligen innerst inne bevarandet av
koalitionen? Korn detta barn till världen
med eller mot föräldrarnas vilja,
är en fråga som man ställer sig, om
man här med föräldrarna menar de djupa
leden i de två partierna. Om denna
regering och dess program var önskade
av några andra kan väl också
starkt sättas i fråga. Det ligger onekligen
något franskt över denna regeringsbildning.
Det kan inte hjälpas, att det,
såsom herr Ohlin under förmiddagen
sade, uppstår spekulationer kring hur
länge regeringen tänker sitta och på
vad den eventuellt ämnar falla.

Knappast kan man väl heller, såsom
statsministern har gjort, alldeles
bortse från förstakammarproblemets
inverkan. I bakgrunden vid diskussionen
om regeringskrisens lösning stod
dock för alla hela tiden den gemensamma
voteringen och det övertag, som
denna gav det socialdemokratiska partiet.
Utan existensen av denna gemensamma
votering, som ju sträcker sig
över bägge kamrarna, kunde andra lösningar
av regeringsfrågan ha tett sig
minst lika naturliga som den, vilken nu
åstadkoms. Det ligger därför nära till
hands att vilja hävda, att den gemensamma
voteringen tydligen numera är
på väg att spela ungefär samma roll som
den gjorde i den svenska parlamentarismen,
innan denna genomfördes riktigt
på allvar, alltså före år 1919. Det
innebär, att vi kommit en bit från det
uttalande, som en högerstatsminister, E.
G. Boström, gjorde så tidigt som i början
av detta sekel, nämligen att tyngdpunkten
ändå måste ligga i andra kammaren.

Men alldeles oavsett detta skulle jag,
herr talman, vilja beröra frågan om
själva proceduren vid uppkomsten och
lösningen av en regeringskris. Jag använder
med avsikt ordet regeringskris.
Det läge, som uppstod efter valet, företedde
alla kriterier på att vara en regeringskris
i ordets gamla mening. Vi
är tacksamma för det meddelande som
hans excellens statsministern i debatten
här på förmiddagen lämnade om sitt
samtal med monarken, nämligen att om
koalitionsregeringen inte skulle ha kunnat
förlängas, så skulle regeringen ha
demissionerat, och den sedvanliga proceduren
vid regeringskriser skulle då
ha fått tillgripas. Men om man nu, såsom
jag gjort, utgår ifrån att det verkligen
var fråga om en regeringskris, där
ett parti kände sig utomordentligt tveksamt
inför en fortsatt regeringssamverkan
och också kunde göra detta med
hänsyn till valutgången samt krävde
ett nytt kontrakt för en fortsättning, då
ställer man sig frågan, om det uteslutande
tillhörde de två berörda regeringspartiernas
kompetens att avgöra,
huruvida en förlängning av kontraktet
skulle ske eller inte.

Jag medger gärna att det inte är lätt
att hitta precedenser. Vår parlamentarisms
historia är så kort. Det är möjligt
att utrikesminister Undén, om han
varit här närvarande, skulle ha pekat
på den Edénska koalitionsregeringen.
Såsom kanske den som läst en doktorsavhandling
i ämnet erinrar sig uppstod
på sommaren 1919, sedan det ursprungliga
regeringsprogrammet hade
avverkats, en diskussion, rest från socialdemokratiskt
håll, om huruvida regeringen
skulle fortsätta eller inte. Men
det iir att märka, att denna diskussion
inte hade sitt upphov i någon valutgång,
utan det var bara fråga om ett
konstaterande av att vissa problem hade
lösts och att det därför gällde att avgöra,
hur det skulle bli i fortsättningen.
Herr Undén var ju vid denna tid ledamot
av regeringen, och han tillhörde

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

för övrigt dem, som var mest intresserade
av en upplösning av regeringen.

Detta kan alltså inte vara något prejudikat.
Inte heller kan händelserna år
1939, under dagarna efter rysk-finska
vinterkrigets begynnelse, sägas vara något
prejudikat, eftersom läget då var
exceptionellt och man måste så att säga
»iiber Nacht» träffa ett avgörande
om regeringens organisation under fortsättningen
av kriget.

Men vi har situationen 1928. Då fanns
det också en koalitionsregering, byggd
på samverkan mellan liberaler och
folkfrisinnade, men så måste på grund
av speciella förhållanden i Stockholm
Elicl Löfgren avgå. I det fallet hade C.
G. Ekman själv kunnat försöka rekonstruera
regeringen, men det gjorde han
inte, utan han återlämnade uppdraget
till Konungen.

Ur demokratisk synpunkt måste också
i en situation, där avsevärda förändringar
skett vid ett val och regeringsfrågan
aktualiserats, det riktiga vara
att den sedvanliga proceduren vid regeringskriser
äger rum. Enligt gammal
praxis skall i sådant fall talmännen
höras, ty det är just talmännen som
har att tolka och ge uttryck för väljaropinionen.
Vidare är det inte orimligt
att ledarna för de partier, som haft
framgång vid valet, också får tillfälle att
i officiell ordning delge monarken sina
synpunkter på regeringsproblemets lösning.

Det är mycket troligt, att i detta fall
resultatet ändock skulle ha blivit en
sådan koalitionsregering som den nu
sittande, men det är någon skillnad om
man konstaterar detta efter en sådan
prövning, som jag här talat om och
som traditionellt har ingått i svensk
parlamentarism, än om denna regering
tillkommer utan att vederbörande
företrädare för riksdagen och för de
stora partierna beretts tillfälle att i
ansvarig ordning framföra sina synpunkter.
Det är enligt min mening väsentligt,
att vi inte tappar bort detta,

eftersom vi väl hoppas få ha kvar en
parlamentarism också i framtiden. Då
bör vi inte skapa några prejudikat, som
skulle kunna göra regeringsuppdraget
till nära nog ett monopol för ett parti.

I detta sammanhang skulle jag, utan
att närmare ingå på de aktuella politiska
frågorna, vilja säga att jag finner
det litet underligt, när statsministern
här gör gällande att det skulle föreligga
så stora motsättningar i sociala frågor
mellan högern och folkpartiet, att ett
eventuellt regeringssamarbete mellan
dem skulle vara alldeles omöjligt.
Jag har frågat mig själv både när jag
hörde statsministerns yttrande och senare
under dagens lopp, vad det finns
för djupgående sociala motsättningar
mellan dessa partier. Det kanske finns
en del mindre skiljaktigheter, men om
jag t. ex. pekar på frågan om folkpensioneringen,
kan jag inte se annat än
att folkpartiet i stort sett numera står
på samma ståndpunkt som högern. I bostadsfrågan
föreligger det inte heller någon
större skillnad mellan uppfattningarna
— jag hänvisar till det betänkande
som avlämnades i går. Vad slutligen
barnbidragen beträffar har meningsskiljaktigheten
gällt frågan om huruvida
barnbidragen skulle höjas nästa år eller
något år senare. Utan att här öppna någon
diskussion om vad som skiljer och
vad som förenar högern och folkpartiet
skulle jag vilja påstå, att i dessa sociala
frågor är skillnaden mindre mellan
högern och folkpartiet än exempelvis
skillnaden mellan bondeförbundet och
socialdemokraterna i, låt mig säga, socialiseringsfrågor.

Statsministerns yttrande på denna
punkt påminner något om den gamla
satsen »divide et impera». Statsministern
vill styra, men han vill också
splittra de andra partierna.

Vidare skulle jag vilja ställa en fråga
närmast till herr Ohlin, eftersom herr
Ohlin här i dag tagit upp debatten om
parlamentarismen. Givetvis har vi alla
ur rent teoretiska synpunkter intresse

Onsdagen den 31
Kungl. proposition

av att höra herr Ohlins uppfattning
om parlamentarismen. Herr Ohlin gjorde
ett uttalande i våras i ett tal, där han
preciserade som sin uppfattning, att tiden
nu vore mogen att inskriva parlamentarismen
i den svenska författningen.
Han ställde på sitt sedvanliga sätt
frågor till höger och vänster för att få
full klarhet i hur andra ställde sig till
hans propåer. Jag skulle nu vilja fråga
herr Ohlin vilket slags parlamentarism
det är som han själv förfäktar. Menar
herr Ohlin — jag ställde frågan under
valrörelsen, men fick inget svar därpå
— majoritelsparlamentarism, eller menar
herr Ohlin minoritetsparlamentarism
eller kanske den sort av parlamentarism
som kallas för vågmästarparlamentarism?
Om vi skall skriva in parlamentarismen
i författningen måste det
vara väsentligt att i förväg försöka diskutera
igenom problemen och inte bara
nöja sig med en allmän fraseologi. Herr
Ohlin vet nämligen lika väl som var
och en av oss här i kammaren, att striden
om parlamentarismen i princip avslutades
under första världskriget då
den sista motståndaren, högerpartiet —
eller den nya generationen inom högern
som hade en annan uppfattning än den
gamla — så att säga resignerade. Det
är emellertid inte betydelselöst för hela
vårt ställningstagande, om vi skall skriva
in i författningarna något som kan
medge exempelvis en renässans för den
gamla Ekmanska vågmästarpolitiken eller
för någon form av minoritetsparlamentarism.

Jag tycker att herr Ohlin, som tänker
mycket och gärna i förväg vill precisera
sina meningar, borde begagna
tillfället att innan författningsutredningen
avslutar sitt arbete precisera sin
ståndpunkt. Detta är en ganska väsentlig
fråga för hela problemet om vi skall
ha en stark regeringsmakt eller inte, eller
om vi skall ha en regeringsmakt av
det slag vi hade under 1920-talet.

I det sammanhanget förefaller mig
det tyska exemplet vara av stort in -

oktober 1956 em. Nr 27

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
tresse. Den parlamentarism som infördes
i den västtyska författningen innebär
i stort, att statsministern utses av förbundsdagen,
andra kammaren. Vidare
gäller detta val bara en riksdagsperiod
ut. Efter ett val skall hela regeringsfrågan
under alla förhållanden tas under
omprövning. Statsministern måste alltså
automatiskt resignera efter ett val.
Efter vad som hänt i år synes mig detta
inte vara alldeles utan betydelse. Slutligen
kan nämnas, att den sittande regeringen,
om den utsättes för ett misstroendevotum,
ej behöver avgå med
mindre den majoritet som uttalat detta
misstroendevotum är beredd att bilda
den nya regeringen. Detta har tillkommit
för att åstadkomma en större stabilitet
i regeringsmakten än som fanns
hos Weimar-Tyskland. Jag tycker att
vi här har åtskilligt att studera, och
såvitt jag förstår möjliggör detta system
knappast en minoritetsparlamentarism.

Man har talat mycket om författningsutredningens
arbete i dag, och jag skulle
vara frestad — såsom varande en av
dess ledamöter — att dra mitt strå till
stacken. Jag vill dock endast förklara,
att det givetvis har varit en olägenhet
för kommittén att vår mycket framstående
och respekterade ordförande,
landshövding Sandler, behövts på så
många andra och viktiga poster. Å andra
sidan tror jag ändock att det program,
som herr Ohlin i dag förfäktade
— att utredningens betänkande skulle
avlämnas 1958 — mycket väl kan gå i
lås. Jag kan inte se någonting som skulle
hindra detta. Jag har alltid föreställt
mig att tidtabellen just gått ut på att vi
skulle bli färdiga 1958. Då har vi tillfälle
till ett års allmän debatt. Sedan
kan frågorna lösas — försåvitt ingen
vill ha en snabbare behandling och
riksdagsupplösning — vid 1960 respektive
1961 års riksdagar. I det sammanhanget
har herr Ohlin tagit upp förstakammarfrågan.
Med denna tidtabell förstår
jag inte alt det skulle behöva uppstå
någon försening med det definitiva

90 Nr 27 onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ställningstagandet till det Ohlinska förslaget
om första kammarens slopande.

Jag vill nu inte fördjupa mig i hela
detta i och för sig intressanta förstakammarproblem.
Jag vill inte antecipera
det ställningstagande som jag kommer
att göra inom utredningen — ett
ställningstagande som naturligtvis ännu
inte är fullständigt klart i detaljerna.
Jag vill dock framföra ett par reaktioner
med anledning av vad som sagts i
dag och som kan vara på sin plats.

Jag reagerar instinktivt — det måste
jag bekänna eftersom herr Ohlin står
framför mig — mot att låta förstakammarfrågan
avgöras så där uteslutande
efter politiska konjunkturer. Det måste,
menar jag, uppställas några mera principiella,
upphöjda synpunkter för ställningstagandet
till detta problem. Jag
vill då först framhålla, att den första
kammare som vi har närmast är att betrakta
som en skapelse av det liberala
partiet — av statsminister Edén och
hans liberale justitieminister samt hans
liberale civilminister — genom författningsuppgörelsen
1918. Den förlängning
av mandattiden som beslöts 1919—
1921 tillkom alltså på förslag av liberaler.
Tidigare var mandattiden bara sex
år.

Vidare vill jag erinra om att när
den demokratiska första kammarens
problem — eventuellt dess existens
nästa gång diskuterades var det
just liberalerna, som ville gå så långt,
att man skulle förbjuda upplösning
av första kammaren utom efter en
upprepad motsättning till andra kammaren.
Det var de liberala representanterna
i kommittén — professor Brusewitz
och redaktör Mauritz Hellberg —
som hävdade, att den demokratiska första
kammarens uppgift att representera
kontinuiteten borde förbjuda en tillfällig
regeringsmakt att upplösa första
kammaren.

Sedan dess har ju inte något annat
hänt än att socialdemokraterna haft vad
jag skulle vilja kalla lyckliga val 1950

och 1954, medan folkpartiet vid samma
tillfällen haft dåliga val i förhållande till
partiets styrka vid andrakammarvalen.
Men detta är inte tillräckligt för mig
för att omedelbart förena mig med herr
Ohlin i hans sätt att lösa ett principiellt
problem.

Härtill kommer ju att det inte går att,
som herr Ohlin i dag ville göra, betrakta
enkammarsystemet som något, som ur
demokratisk synpunkt är tvåkammarsystemet
överlägset. Herr Ohlin tryckte
gång på gång på synpunkten, att han
önskade en mera demokratisk folkrepresentation.
Var inte Danmark en demokrati
före 1953, då landstinget avskaffades?
Är inte Schweiz en demokrati
trots dess tvåkammarsystem? Är
inte Amerika en demokrati? Man kan
fråga detsamma beträffande Holland,
Belgien, Frankrike, Italien o. s. v. Jag
kan inte se att det finns någonting som
berättigar oss att säga, att enkammarsystem
ur demokratisk synpunkt är förnämligare.

Jag skulle till och med vilja påstå,
att England trots att det har ett på ärftlighet
byggt överhus ändå är ett land
med ytterst utvecklad demokrati, självfallet
beroende på att det engelska överhuset
numera har fått uppgiften att vara
detaljgranskare, att vaka över lagstiftningens
tekniska fulländning, en uppgift
som detta ärftliga överhus för övrigt
fullgör på ett sätt, som nästan kommer
vår första kammares insatser att
förblekna; jag kan nämna såsom ett
enda exempel, om det intresserar de
ärade ledamöterna av kammaren, att när
lagförslaget angående socialisering av
elkraften var före i England gjorde
överhuset 300 ändringar, som underhuset
godtog — inte politiska men tekniska
ändringar. Jag hävdar alltså bestämt,
att även England med sitt på
gammal tradition och historia byggda
överhus får betraktas som en demokrati.

Det skulle vara frestande att här citera
ett par ord som professor Brusewitz
skrev såsom ledamot av den förra

Onsdagen den 31
Kungl. proposition

förstakammarutredningen gentemot dem
— det var på den tiden socialdemokrater
— som hävdade, att den demokratiska
första kammaren, den alltså som
vi fick 1919, skulle utgöra något föråldrat.
Han skrev: »Nu är väl dylika
hemskt klingande stridsrop knappast att
fatta annat än som rituella rytanden,
icke olika dem som medicinmännen
hos vilda stammar pläga upphäva för
att sprida skräck bland fiender och
förtröstan bland stammens egna led.»
Jag skulle kunna fortsätta att läsa upp
långa rader av vad min gamle temperamentsfulle
lärare sade just om dem,
som på 20-talet ville göra gällande att
den nya första kammaren inte utgjorde
en demokratisk institution.

Om man skall angripa förstakammarproblemet,
måste man väl gå till grunden
med detta och inte bara fösta sig
vid valutslagen under några år. Man
måste väl försöka ta en principiell
ståndpunkt till denna fråga liksom till
andra konstitutionella frågor. Man måste
ställa sig bland annat spörsmålet:
Fyller första kammaren någon funktion?
Och om man har tänkt sig att första
kammaren skall fylla vissa funktioner,
måste man fråga sig: Fyller den
nuvarande första kammaren dessa funktioner? Man

har brukat sammanfatta förstakammarfunktionerna
i tre. För det första
skall första kammaren skapa garanti
mot förhastade beslut. Den kanske allra
viktigaste faktorn härvidlag är gemenskapen
i utskottsarbetet och vad som
därigenom preventivt vinnes. För det
andra är självfallet varje samhälle i behov
av någon kontinuitiv faktor, som
kan verka om tillfälliga stämningar
gjort sig gällande vid andrakammarvalet.
För det tredje har vår första kammare
oavvisligen berett oss möjligheter
att placera i riksdagen en mängd personer
av hög kvalitet, personer som har
betytt mycket för riksdagsfrågornas behandling.
Detta har kanske varit så
mycket mera viktigt i vårt land, efter -

oktober 1950 em. Nr 27

ang. investeringsavgift för är 1957 m. m.

som detta är så avlångt, eftersom människorna
har så splittrade intressen i
Härjedalen, Norrbotten, Bohuslän, Gotland,
Stockholm o. s. v. Vårt land är
ju nästan som ett helt litet Europa. Det
gör ett behov av en stor och allsidig
representation ganska förklarlig.

Sedan kan man fråga sig om den förstorade
andra kammare, som vi skulle
få i stället, bleve till verklig fördel för
riksdagens sakliga arbete. Om vi här
skulle få 300 ledamöter, eller om folkpartiet
försöker köpa första kammarens
röster och höjer medlemsantalet till 380,
är det någon som tror att debatterna då
skulle bli bättre i förhållande till ökningen,
att de alltså skulle bli ungefär
70 eller 80 procent bättre? Nej, jag är
alldeles övertygad om att de snarast bleve
sämre, tv redan nu är denna sal
orimligt stor för sakliga debatter. Det
ligger nära till hands att här tänka på
Amerika. Om det är någon mera än jag
som har fått det stora privilegiet att
besöka amerikanska kongressen och sitta
både på representanthusets och senatens
läktare, kan han lätt göra en jämförelse.
Ni vet att i representanthuset
finns 435 ledamöter och i senaten 96.
Var äger de verkligt betydelsefulla debatterna
rum? Självfallet i senaten —
det finns egentligen ingen människa i
Amerika, som lyssnar till vad som sägs
i representanthuset. Nu är förhållandena
litet annorlunda här. Bl. a. sitter alla
partiledarna numera i denna kammare;
någon motsvarighet till partiledarsystemet
saknas i Amerika, tv där är varje
stats representanter förhållandevis fria.
En debatt i representanthuset är mest
deklamationer inför en jätteförsamling,
medan det i senaten förs en saklig debatt.
När vi går att diskutera förstakammarproblemet,
är vi nödsakade att också
fråga oss, vad vi vinner med denna
jiitteförsamling — den må omfatta 300
eller 380 personer — som kommer att
skapas och som inte har alls någon
motvikt eller någon kontrollant på
andra sidan trapphuset.

92 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Sedan har man frågat, varför Sverige
ensamt i Norden skall ha den halva demokrati,
som existensen av en första
kammare innebär, när de övriga tre
nordiska parlamenten gått över till enkammarsystem.
Jag tycker redan i och
för sig att vi inte behöver överdriva
nordismen och sträva efter att göra oss
fullkomligt likriktade. Oavsett detta är
det likväl ett faktum att första kammaren
i Danmark aldrig spelade den roll
som första kammaren i Sverige har spelat.
Det klagades allmänt i folketinget
över att landstinget inte fullgjorde sin
uppgift utan bara godkände allt vad folketinget
skickade över. Detta har många
auktoritativa människor förklarat, bl. a.
i anföranden på den interparlamentariska
nordiska kongressen i fjol. Dessutom
var det så, att en ledamot av landstinget,
som hade möjlighet att gå över
till folketinget, också gjorde det. På
detta sätt kom den kvalitativa tyngdpunkten
att ligga helt och hållet i folketinget.
I Norge finns inte något renodlat
enkammarsystem, utan alltsedan 1814
existerar det ett tvåkammarsystem i
bl. a. lagfrågor. Men oavsett detta tror
jag inte, att den norska utvecklingen
har någonting positivt att lära oss. Vad
Finland beträffar förhåller det sig så,
att den finska riksdagen har en serie
av tvåkammarsystem inbyggda i sig.
En minoritet omfattande minst en tredjedel
har sålunda rätt att påkalla och
genomdriva, att behandlingen av ett lagförslag
uppskjutes till efter val. En oerhört
stark rätt för en minoritet på en
tredjedel av riksdagsmännen är alltså
där för handen.

Det går följaktligen inte att utan vidare
bara hänvisa till att de andra nordiska
länderna har enkammarsystem;
man måste analysera förhållandena i
varje land för sig.

När förstakammarproblemet diskuteras
vill jag slutligen erinra om att det
fanns en tid då programmet på liberal
sida exempelvis för den gamle djursholmsliberalen
Palme var »ending or

mending» — antingen skulle första kammaren
slopas eller också skulle den
»lagas», reformeras. Jag tycker det naturligaste
för författningsutredningen
är att först se vad som kan brista i den
nuvarande första kammaren och ta upp
frågan om reformer av denna.

I likhet med herr Ohlin anser jag
därvidlag, att eftersläpningen av första
kammaren enligt den Edénska regeringens
modell har drivits in absurdum.
Den är inte genomtänkt och har nog
heller aldrig tänkts få sådana konsekvenser
som den uppenbarligen kan få.
Alldeles oavsett vad statsministern sade
på förmiddagen, vilket i och för sig var
riktigt, förhåller det sig faktiskt så, att
1954 års landstingsval påverkar första
kammarens sammansättning ända till
och med år 1966. Det är väl ändå någonting
orimligt i vår snabba tid att
ett val skall kunna påverka sammansättningen
av första kammaren 13 år
framåt.

Vi kan ju också här diskutera huruvida
första kammaren för närvarande
verkligen representerar den expertis,
den sakkunskap och den kvalitet, som
man tidigare har föreställt sig. Om vi
verkligen tar upp detta spörsmål till
diskussion — och jag tror det är aktuellt
inom alla partier — kommer vi
naturligtvis fram till problemet om valsättet.
Jag måste för min personliga del
säga, att jag inte skulle tveka att tillstyrka
en övergång till folkval av första
kammarens ledamöter. Det har man
t. ex. i Amerika, där valen till senaten
länge var indirekta men där direkta val
nu är föreskrivna i författningen. Andra
spörsmål berör kretsindelningen och
samtidigheten vid behandlingen av utskottsutlåtanden.
Vi kan också i sammanhang
med att mandatperioden diskuteras
ta upp hela problemet om vi
verkligen behöver ha val vartannat år
eller om vi inte genom någon ändring
av valkalendern skulle kunna ha val
blott vart tredje år.

Jag vill inte ta ställning till alla dessa

Onsdagen den 31 oktober 195G era. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

frågor nu, raen jag tror att det är möjligt
att utvinna någonting mycket positivt
ur en diskussion, som tar sikte i
första hand på reformer.

Om valsättet skall jag, herr talman,
uttala mig mycket kort. Jag har haft
mycket med denna fråga att göra och
många gånger varit uppe i talarstolen,
då den har diskuterats. Jag vill nu bara
ännu en gång understryka vad herr
Hjalmarson sade tidigare på förmiddagen,
att den omständigheten, att högern
vid årets val har gynnats, inte ändrar
vår uppfattning, nämligen att man måste
sträva efter att inom proportionalismens
ram få ett rättvist valsystem.

Att nu bondeförbundet har misslyckats
var någonting som man kunde räkna
ut i förväg. I samma ögonblick som
ett parti går ned under 10 procent av
väljarna är nämligen denna valmetod
evident otillräcklig. Antalet mandat per
valkrets är genomsnittligt omkring 8,
och ett parti som får 9,4 procent av
väljarna har ju enligt vanlig enkel matematik
inte störa möjligheter att få mandat.
Räknar man bort storstäderna, höjs
visserligen hondeförbundets andel något,
men samtidigt sjunker genomsnittliga
antalet mandat till 7, och därför
blir svårigheterna för bondeförbundet
ungefär lika stora.

Vi inom högern har — och det tror
jag statsministern kan erinra sig särskilt
från årets debatt — alltid understrukit
att ett av de stora felen med
denna valmetod har varit, att den har
givit så oerhört stort utrymme åt slumpen.
Det fick vi ett intryck av redan
1952; detta fick vi bekräftat, som jag
framhållit vid något tidigare tillfälle,
vid landstingsvalet 1954, och det har
vi fått ytterligare fastslaget i år. Även
detta är enligt min mening ett skäl till
att man här försöker komma fram till
ett objektivt system, som kan garantera
rättvisa åt alla och som på det hela
taget kommer att fungera utan dessa
slump verkningar.

Nu har statsministern åtminstone ut -

talat sin intresserade sympati, om jag
får tolka det så, för majoritetsval. Självfallet
skall jag inte gå in på någon debatt
om detta problem nu, men om det
är den starka regeringen som statsministern
främst har i åtanke när statsministern
uttalar dessa sympatier för
en övergång till ett nytt valsätt, saknar
han empiriskt stöd härför, eftersom
Sverige nu i praktiskt taget ett kvartssekel
haft en stabil regering, Europas
väl egentligen stabilaste regeringssystem,
om man undantar Schweiz och
satellitländerna. Det måste alltså vara
andra synpunkter som här tillkommer,
och då kan vi väl ändå inte komma
ifrån att slumpen på nytt kommer att
verka vid valen. Då får vi dessutom
de oerhört svåra problemen med valkretsindelningen,
som i dag är oändligt
mycket svårare att lösa än de var
före proportionalismens införande 1911.
Då hade vi nämligen kvar häradsindelningen
och grundade valkretsarna på
häradena. Om befolkningen i ett härad
uppgick till mer än 40 000 delades häradet
i två valkretsar. Punkt och slut.
Någon valkretsgeometri kunde aldrig få
spelrum. Nu däremot är häradsindelningen
försvunnen. Nu har vi att av det
tomma intet forma valkretsar så konstnärligt
som partierna eventuellt vill
göra det med tanke på sina mandatintressen,
och erfarenheten från många
länder har visat, att det uppstår stora
frestelser för partierna, varför majoritetsvalsystemet
redan därför numera
möter stora inneboende svårigheter.

Sedan får vi också ta ståndpunkt till
problemet om vi önskar ett tvåpartisystem
eller inte, ty detta är, som statsministern
uppenbarligen antydde, en
oundviklig följd av införandet av majoritetsval.
Då vill jag fråga, så som jag
kanske gjort någon gång tidigare: Är
vi verkligen säkra på att det är till
favör för landet att klyva nationen i
två delar för beständigt? Det är möjligt
att åtskilligt kan åberopas också till förmån
för detta, men den som har försökt

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

följa det partipolitiska livet i Amerika
och England är inte så övertygad om
alt deras tvåpartisystem är överlägset
den i stort sett mycket lugna politiska
kooperativa anda, som nu har präglat
svenskt politiskt liv under årtionden.

Herr talman! Jag skall bara be att få
beröra ytterligare en enda sak. Det rör
själva regeringssystemet. Statsministern
tog i dag upp ett mycket betydelsefullt
problem, nämligen de oerhört många
krav, som nu ställes på samhället från
enskilda och från organisationer och
som har gjort det till en så svår uppgift
i regeringarna runt om i världen
att ha en fast hand över den ekonomiska
politiken under samtidigt iakttagande
av den frihet de enskilda människorna
vill ha. Om man nu har den
uppfattning som statsministern här tillkännagivit,
att detta är den svåraste
uppgift som ställes på politikerna, då
frågar man sig om verkligen det nuvarande
parliregeringssystemet kan vara
den slutliga lösningen av regeringsproblemet.
Det är ju möjligt att man nu
befinner sig i ett tillstånd, där organisationer
— i och för sig nödvändiga
— och enskilda intressen är så mäktiga,
att de tillsammans är starkare än staten
och att staten inte kan så att säga
återställa den nödvändiga maktbalansen
i samhället utan att regeringen företräder
så stora grupper som möjligt. Nu
vet jag att det i dagens politik inte finns
något aktuellt intresse för en lösning
av regeringsproblemet på annan grundval
än den hittills traditionella parlamentarismens.
Anledningen till att jag
har tagit upp detta i all korthet är, att
då vi nu diskuterar de praktiska problemen
inför författningsutredningen
bör enligt min mening även regeringsproblemet
komma med. Det har då förefallit
mig, som om vi liksom hade fastnat
i en enda tänkbar lösning av detta
problem, nämligen den som vi hade
under det andra världskriget och som
innebar att partiledarna satt i regeringen.
Är detta det enda alternativet att

lösa denna fråga? I den situation som
då rådde, så som utrikespolitiken dominerade,
så som vi måste stå skuldra
vid skuldra under det andra världskriget,
var det fullkomligt självklart att
partiledarna satt i regeringen. Men det
förefaller mig inte alls lika självklart,
att det prompt måste vara partiledare
under mera fredliga tider, ifall en samlingsregering
bildas eller eventuellt en
mera permanent form av sådan skulle
kunna tänkas bli föremål för allmänt
intresse. Man kan mycket väl tänka sig,
att man då samlar dem som anses vara
skickligast, partiledare eller icke, i regeringen;
om en partiledare inväljes,
skulle han lämna partiledarskapet. Den
partipolitiska och idépolitiska diskussionen
skulle föras av partierna i kamrarna
och ute bland folket. Så har man
praktiskt löst frågan i Schweiz, och såvitt
jag förstår har de samlingsregeringar
eller koalitionsregeringar som
dör förekommit arbetat efter denna
princip. Det har inte ansetts som något
förräderi ifrån en representant för ett
parti, om han har invalts i regeringen,
att i denna ägna sig åt kompromisspolitik.
Man har tvärtom funnit detta
naturligt, enär han insatts i regeringen
just för att åstadkomma något till det
bästa, något gemensamt för så många
som möjligt.

Jag skall inte fördjupa mig i detta
problem, men jag har velat begagna
tillfället, när regeringsproblemet äntligen
principiellt dryftas, för att säga
att jag tror det skulle vara till nackdel
för den fortsatta diskussionen om samlingsregeringsproblemet,
om man stelt
låste sig fast vid den typ som vi hade
här under världskriget och som vi just
då hade behov av.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Jag hade den uppfattningen, när jag
tog upp frågan om utnämningar och
innehav av lärostolar vid våra universitet
och högskolor, att dessa utnämning -

Onsdagen den 31 oktober 1956 em. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ar icke kan jämföras med prästval eller
andra val. Dessa utnämningar innebär
ju, att innehavare av lärostol skall syssla
med vetenskap, forskning och undervisning
— saker som har en grundläggande
betydelse för vårt land. Om jag
fattade det rätt, är det väl ändå så, att
även eu lärare behöver förnya sig, och
lekmän och andra skall alltid kunna
lita på att frågorna bedömes objektivt.

Jag citerade även: »Akademisk frihet
existerar bara för professorer.» Detta
uttalande gjorde jag efter en diskussion
på Stockholms högskola, där studentkårens
ordförande sade, att »akademisk
miljö stimulerar till osjälvständighet».
Han tillägger: »Den akademiska friheten
existerar egentligen bara för professorerna.
Eftersom professorerna i realiteten
tillsättes av sina kolleger, är det
vanligt att docenterna tiger still.»

Jag utgår ifrån att en fil. lic. och studentkårsordförande
ändå har ett visst
fog för sitt yttrande. Jag ville också
säga, att jag anser att man skall kunna
helt och fullt lita på att våra vetenskapsmän
objektivt framlägger problemen,
att de förnyar sig och att de bidrar
till undervisning och fostran av
ungdomen genom att följa med i utvecklingen
på olika områden.

När jag nu har hört herr Håstads
glänsande statsvetenskapliga föreläsning,
måste jag säga, att både denna
kammare och andra sätter värde på att
dessa frågor kunnat belysas på det
utomordentliga sätt herr Håstad gjort.
Jag förutsätter att såväl självlärda som
andra förstår de synpunkter som här
har framförts.

Låt mig säga till herr Håstad, att med
samma rätt som han här talar om första
kammaren, vill jag ställa frågan: Vad
vinner vi i ett parlamentariskt styrt
samhälle, som har val vartannat år, om
vi skulle utöka exempelvis folkomröstningsinstitutct,
varom förslag föreligger?
Det skulle bara innebära, att vi
genom en sådan ombyggnad sätter
punkt för vårt reformarbete, och det

finns väl anledning att — även om jag
med stort nöje och med intresse har
läst herr Håstads doktorsavhandling om
Schweiz — säga att i praktiken har jag
vissa avvikande uppfattningar mot herr
Håstads.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad var vänlig
att ge mig god tid innan jag behövde
ställa definitionen på vilken parlamentarism
som avsågs. Jag skall begagna
tiden jag fick, d. v. s. till dess författningsutredningen
kommer till slutstadiet.
Herr Håstad säger, att man måste
ha principiella motiv för en representationsreform
sådan som införande av
ett enkammarsystem. Ja, det är klart.
Men första kammarens huvuduppgift
har ju varit att förhindra, att plötsliga
kastningar i folkopinionen skulle leda
till lika plötsliga förändringar i landets
styrelse. Under den svenska demokratiens
barndom fanns det en viss ängslan
för risker av det slaget. Det var på den
tiden, när högern var emot demokratien.
Då fanns det många liberaler, som
var anhängare av en sådan säkerhetsventil.
Men inte menar väl herr Håstad,
att detta är ett argument mot dagens
liberaler, som har lärt av erfarenheterna
från de senaste årtiondena?

Den svenska socialdemokratien har
länge varit anhängare av ett enkammarsystem.
Den tycks nu utvecklas i konservativ
riktning. Herrar Erlander och
Håstad har ju praktiskt taget fallit varandra
i armarna här i dag i försvaret
för första kammaren, fastän herr Håstad
är litet mera reformvänlig och radikal
än herr Erlander, vilket inte förvånar.
Herr Håstad uttalar sig för att den skulle
göras sådan, att dess sammansättning
mera avspeglade folkopinionen.

Men, herr Håstad! Läget nu illustrerar
på ett utmärkt sätt de många praktiska
olägenheterna av vårt svenska tvåkammarsystem,
och det är därför jag hoppas
att man skall kunna aktualisera frå -

96 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

gan på det sätt som inte går för sig,
när det kap sägas att den inte liar någon
aktualitet.

Man kan fråga: Var inte Danmark en
demokrati förut? Jovisst, men problemet
var hur man skulle kunna få en
bättre demokrati, och det har danskarna
ansett att man får genom enkammarsystemet.
Jag har också uppfattningen
att starka skäl talar för att öka folkets
direkta inflytande genom införande av
enkammarsystem och vidgade möjligheter
till folkomröstning. Jag kan inte
ansluta mig till herr Lundbergs misstro
mot folket. Han anser, att folket alltid
skulle verka i konservativ riktning.
Uppgiften på kort sikt är väl att sörja
för att vi får en mera rättvis mandatfördelning
vid 1958 års val, så att första
kammaren därefter på ett bättre sätt
kan avspegla folkopinionen och att man
inte bevarar ett tillstånd, där ett parti
som har 44 procent av rösterna kan få
behålla majoriteten i en kammare.

Det är beklagligt, herr talman, att den
svenska socialdemokratiens talesmän
inte i dag vill svara klart och enkelt ja
på frågan om man vill arbeta på att få
till stånd en mera rättvis ordning, som
tryggar att även första kammaren bättre
avspeglar folkopinionen. Jag kallar
detta för en mera demokratisk ordning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Håstad och jag har
ju inför denna kammare haft många tillfällen
att utbyta tankar om de viktiga
och betydelsefulla problem som han
här har tagit upp. Jag skall därför nu,
eftersom jag har talat så mycket tidigare
i dag, inte trötta kammaren med att
på nytt ta upp de argument som jag har
framfört i dessa diskussioner. Jag skall
inte heller låta mig lockas av den utomordentligt
intressanta och ställvis
lysande analys som han gav av de problem
med vilka författningsutredningen
för närvarande brottas.

Jag vill emellertid med anledning av
två ting i hans anförande bara göra två
mycket korta konstateranden.

Herr Håstad för fram en alldeles ny
och mycket intressant motivering för
en samlingsregering. Såvitt jag kunde
uppfatta det menade han att det i dagens
samhälle kan behövas en mycket
stark regeringsmakt, som kan värna
samhällets intressen gentemot de krav
som enskilda, korporationer och gruppintressen
kan komma att rikta mot
samhället. Ja, det är så sant som det är
sagt, men denna undervisning bör herr
Håstad sprida till sin partiledare herr
Hjalmarson, ty denne yttrade ju i dag
på förmiddagen, i full överensstämmelse
med sin agitation under valrörelsen,
att det är ett önskemål att regeringsmakten
förlorar i styrka, eftersom därigenom
enligt hans mening den enskilde
medborgarens rörelsefrihet ökas.
Herr Håstad har tydligen en diametralt
motsatt uppfattning, och det är ju intressant
att höra. Jag hoppas givetvis
att det blir herr Håstads uppfattning
som kommer att påverka högerns politik
i en kommande valrörelse.

Detta var den ena av de reflexioner
som herr Håstads anförande utlöste hos
mig. Den andra gällde frågan om majoritetsval.
Jag har inte tagit någon ställning
till den frågan. Om jag på förmiddagen
skulle ha uttryckt mig som om
jag hade tagit ställning beklagar jag
detta, men jag kan väl inte tänka mig
att jag skulle ha uttryckt mig så. Jag
har avsett att säga att det finns skäl
både för och emot majoritetsval liksom
det finns skäl både för och emot första
kammarens avskaffande. Men den
springande punkten i mitt resonemang
var ett försök att klargöra exakt samma
sammanhang som herr Håstad på
ett mycket mera skickligt och pedagogiskt
sätt lyckades klargöra för kammaren,
nämligen att frågorna hör ihop,
att det finns ett uppenbart samband
mellan förstakammarproblemet, valmetoden,
regeringsmaktens styrka och

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Nr 27

Kungl. proposition

svaghet samt viljan att låta folkrepresentationen
så noggrant som möjligt
spegla folkopinionen samtidigt som
man försöker lösa problemet om regeringsmaktens
styrka. Det är ju denna
problematik som vi har framför oss,
och den problematiken är för herr
Ohlin fullkomligt främmande. Han står
frågande inför denna och förstår inte
att här föreligger ett sammanhang. På
denna punkt delar jag alltså herr Håstads
uppfattning. Jag har därför icke
kunnat ta ställning till någotdera av
dessa problem isolerat, utan jag vill se
dem i deras sammanhang.

Vad jag sade och vad som tydligen
har givit upphov till ett missförstånd
hos herr Dahlén var att man, om det
kan påvisas alldeles uppenbara missförhållanden
på några bestämda punkter,
trots de sammanhang som här föreligger,
givetvis kan bryta ut någon
speciell detalj för att lösa de problem
som där uppstår. Det var vad jag sade,
och det står jag vid fortfarande, men
det skall vara mycket starka skäl som
skall kunna motivera att man betraktar
vare sig förstakammarsystemet eller
valsystemet såsom detaljproblem av
denna karaktär.

Under detta yttrande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par korta ord.
Jag kan självfallet inte nu ta upp en
diskussion med herr Lundberg om referendum.
Det kommer väl nästa år, i
samband med behandlingen av de vilande
författningsändringarna att beredas
oss tillfälle alt ta en ny dust i den frågan.

Vad herr Ohlin beträffar vill jag konstatera
att han, som i våras var oerhört
angelägen att exempelvis från oss inom
högern få fram en uppgift om vad
vi intar för ställning till parlamentarismen,
nu själv inte är beredd att ge ett

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

svar på mina frågor i samma ämne
utan vill utnyttja tiden till författningsutredningens
färdigställande innan han
besvarar dem.

Jag undrar dessutom om herr Ohlin
gör rätt i att hävda att socialdemokraterna
har varit motståndare till första
kammaren så onyanserat som han vill
göra gällande. Förhållandet är ju mycket
enkelt. Socialdemokraterna var
motståndare till en första kammare
som byggde på graderad rösträtt, men
har varit anhängare — vi minns väl hur
herr Engberg många gånger vältaligt
utvecklade detta — av en demokratisk
första kammare. Därför har det inte
något stort intresse att nu påminna om
socialdemokraternas ställning före
1919, eftersom den första kammare, som
vi har att diskutera, tillkom genom
1918/1919 års beslut.

För övrigt måste jag tillägga, utan att
närmare kunna gå in på saken, att så
oerhört snabbt som den svenska riksdagen
arbetar — utan flera läsningar,
utan rätt att på nytt ta upp fattade beslut
— och med så få motvikter som
här finns, skulle en verklig fara uppstå
för hastigt tillkomna beslut, om inte
någon första kammare i någon form
fanns. Det vågar jag bestämt påstå.
Man kan naturligtvis ordna proceduren
på det sättet, att man tillskapar flera
läsningar m. m. i den kvarstående enkammaren.
Men jag undrar likväl om
detta erbjuder samma starka garanti
som en särskild kammare.

Vad statsministern beträffar var jag
mycket angelägen att försöka framhålla,
att jag inte uppfattade statsministerns
uttalande om majoritetsval som något
definitivt ställningstagande. Jag försökte
avsiktligt använda uttrycket sympatiförklaring
för detta. Men när statsministern
till sist påstod att mitt uttalande
om en samlingsregering skulle vara
ett slags förord för en gentemot medborgarna
mycket stark regering, alltså
en så stark regering, att dess ställning
skulle komma att strida principiellt

7 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

emot högerns program, vill jag säga att
en samlingsregering innebär en representation
av alla partier, även de partier
som har en annan uppfattning om
statsmaktens styrka än den som statsministern
och det socialdemokratiska
partiet har.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade, att
hans uttalande för en stund sedan inte
skulle tolkas så, att han ansåg det på
något sätt vara självklart att enkammarproblemet
skulle kunna brytas ut såsom
ett delproblem och behandlas särskilt
av författningsutredningen. Självfallet
får man respektera den tolkning,
som han nu gör av sitt tidigare uttalande,
men då, herr statsminister, kvarstår
frågan: Vill socialdemokraterna medverka
till att vi i samband med 1958
års val och de förstakammarval, som
äger rum därefter, får en rättvisare
valordning än den som vi nu har? Den
frågan kvarstår oavsett om förr eller
senare frågan om enkammarsystem
kommer upp till avgörande. Vill socialdemokraterna
vara med om att vi får en
rättvisare valordning, eller vill de det
inte? Den frågan finns kvar.

Sedan skulle jag bara till herr Håstad
vilja säga, att herr Håstad har kanske
i pedagogisk avsikt i sin argumentering
för första kammaren nästan uteslutande
tänkt på den synpunkten, att
här gäller det främst att skapa garantier
mot oöverlagda beslut. Man skall vidare
ha kontinuitet och för det tredje vill
han fortfarande driva den uppfattningen,
att det i första kammaren går att
sätta in folk, som inte kan komma in i
andra kammaren sådan som denna nu
är beskaffad. Beträffande det sista argumentet
vet herr Håstad lika väl som
jag, att det är endast 3 eller 4 personer
som för närvarande kan sägas sitta i
första kammaren bland dess 150 ledamöter
och som kan kallas rikskandidater.

Det skälet är således inte särskilt
starkt, men mot detta måste, herr Håstad,
något mera framhållas frågan:
Hur skall folkmeningen snabbt göra sig
gällande i folkrepresentationen?

Om jag fattade herr Håstad rätt, hade
han i sin slutomgång närmat sig den
stådpunkten, att det var nog ett skäl,
som man ändå fick ta hänsyn till. Han
kunde tydligen tänka sig, att vi skulle
välja en första kammare vart fjärde år
eller något i den stilen, som bleve bara
en dubblering av andra kammaren. Vi
finge alltså två direkta politiska val med
två års mellanrum. Självfallet kan man
göra detta, men då skall man också erkänna,
att det inte bara är de politiska
konjunkturerna som ligger bakom
ståndpunktstagandet hos dem, som här
driver fram enkammarfrågan utan just
önskemålet att få en folkrepresentation
där folkmeningen snabbt slår igenom.

Om vi nu, herr Håstad, skulle vara
överens om att det är fråga om folkmeningens
snabba genomslag som det
gäller, kanske herr Håstad finner att
hans uppläggning av de synpunkter som
man främst borde beakta vid frågan om
folkrepresentationens uppbyggnad, inte
var riktigt väl avvägd.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är väl så med oss
allesamman just i det här dagarna, att
tankarna gärna går till vad som händer
utanför landets gränser, och jag utgör
naturligtvis i det fallet inget undantag. I
fråga om händelserna i Östeuropa, Polen
och Ungern, föreligger det väl knappast
någon skillnad i bedömningen mellan
oss inom de demokratiska partierna.
Vi hoppas alla, att ur vad som nu sker
skall kunna framgå en friare ordning
för de folk som det gäller.

Mera komplicerat är det förändrade
läget i Mellersta Östern, vartill kan läggas
att det redan förut var ett komplicerat
läge där. Jag skall inte försöka
uttala några omdömen eller söka tolka

Onsdagen den 31 oktober 195C em. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

stormakternas insatser i det fallet. Jag
vill bara säga en sak: jag har för min
personliga del haft den uppfattningen
länge — jag gav uttryck åt den i en tidskrift
för flera år sedan — att en farled
av det slag som Suezkanalen är borde
ställas under internationell kontroll, då
närmast i samband med FN. Jag har
också trott, att det var ett mycket stort
misstag av England, då det i stället för
att utnyttja det läge som förelåg, när de
engelska trupperna var kvar, till att
skapa en internationell status med hållbarhet
för framtiden, tog sina trupper
därifrån under de förhållanden och på
de villkor som skedde. När England nu
igen placerar sina trupper där, sker det
ju mot en ogynnsam bakgrund från
många synpunkter.

Vad jag särskilt ville säga några ord
om är Israels läge. Det var ju Israels
framstöt emot Sinaihalvön och Suezkanalen
i måndags, som utlöste nya reaktioner
och som väl också i dag har givit
anledning till åtskilliga kritiska synpunkter
här. Jag vill naturligtvis inte i
detta sammanhang söka fälla något domslut.
Vi är för ofullständigt informerade
för att över huvud taget kunna göra något
försök i den riktningen.

Ändå skulle jag vilja rent rubrikmässigt
erinra om bakgrunden. Bakom staten
Israel ligger ett 60-årigt pionjärarbete
med mycket stor offervilja. Den ledande
gruppen inom denna nya stat arbetar
inte bara under trycket av nära
2 000 års hemlöshet för det egna folket
utan också för de flesta med ungefär 50
års personlig erfarenhet från den politiska
utvecklingen inom den västerländska
kulturen, och i den samlade erfarenheten
finns även utrotandet av sex
miljoner judar här i Europa.

Jag vill vidare erinra om att Israel
ensamt fick kämpa år 1948 för att göra
verklighet av det beslut, som FN fattade
på hösten 1947. Vidare: arabstaterna har
inte bara vägrat alt sluta fred under
dessa åtta år, de har också förnekat den
israeliska statens existensrätt, och de

har öppet proklamerat, att judarna
skulle förgöras vid första bästa tillfälle,
som passar arabförbundet. Överste Nasser
i Egypten har varit den som gått
längst i hotelser i så grova ordalag, att
man knappast vill återge dem. Stormakterna
har vägrat att ge den israeliska
staten garantier av det konkreta slag, att
därpå kunde grundas trygghet och avspänning
för landet.

Som jag redan nämnt, herr talman,
kan och vill jag inte söka döma om Israels
nya brytning av stilleståndet. Men
jag har mot den givna bakgrunden inte
svårt att förstå att dess regering kan
vilja begagna en ny vändning i stormaktsspelet
till att försöka vrida sig
loss ur ett läge, som inrymde en dödlig
fara för hela folket. Jag tror för min
del, att frågan om internationell moral
och rätt inte kan reduceras till formalistisk
spindelväv.

Här har nyss diskuterats förstakammarproblemet.
Jag hade också tänkt
säga några ord om det. Det skall väl
inte behöva bli så många, eftersom den
debatten har haft många stämmor redan.
Herr Håstad försvarar med liv och
lust tvåkammarsystemet, och det var ju
ingenting nytt. Jag hade för flera år sedan
tillfälle att diskutera med honom i
radio om samma problem, då frågan
började aktualiseras i den här senaste
omgången. Av den erfarenhet som jag
har kunnat förvärva av svenskt riksdagsarbete
och genom att försöka följa
med vårt lands politik har jag blivit
övertygad om att tvåkammarsystemet
inte är nödvändigt. Detta genomorganiserade
och i grunden nästan över hela
linjen mycket konservativa folk är verkligen
inte fallet för några sådana hastiga
svängningar i sin politiska verksamhet,
att den där bromsinrättningen behövs.
Redan den svenska förvaltningen med
sin starka traditionsbyggnad och sin
storlek är ju också i och för sig en stabiliserande
faktor av väldig styrka. Det
är inte risken för alltför hastiga omkastningar
som är den största risken,

Nr 27

100

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

det är risken för »stelkramp» i det parlamentariska
systemet som här är mest
näraliggande. Att man sedan på liberalt
håll vill gå fram steg för steg, allteftersom
man lär av erfarenheterna när det
gäller att genomföra folkstyrelse, är
ingenting nytt. Så har det varit under
hundra år, och jag hoppas att vi på
den liberala sidan också skall fortsätta
med en sådan reformsträvan.

I höst är det 9 år till dess tvåkammarsystcmet
kan fira hundraårsjubileum.
Påpassliga motionärer har redan erinrat
om att vi bör förbereda oss för det
jubileet. Tvåkammarsystemet var förmodligen
en acceptabel kompromiss,
när man för hundra år sedan avskaffade
ståndssamhället. I varje fall kunde
man då intet komma längre. Då motiverade
man också systemet framför allt
med den karaktärsskillnad som förelåg
mellan kamrarna, en karaktärsskillnad
som närmast var sådan att den ena kammaren
för det mesta sade nej, när den
andra sade ja. Efter hand har mycket av
denna karaktärsskillnad tagits bort, och
snart har vi ingenting annat än dubbelorganisationen
kvar med alla dess nackdelar.
Och de är förvisso ganska många!

Här får vi nu diskutera samma frågor
samtidigt i två lokaler. Statsråden får
springa mellan kamrarna, och statssekreterare
och andra får anteckna i den
ena kammaren vad där säges, medan
statsråden själva talar i den andra, och
sedan kommer statsråden med mer eller
mindre oriktiga repliker på anföranden
som de inte har hört. Det är inte någon
bra arbetsordning.

Vidare har vi hela denna dubblering
av organisationen i övrigt, som tynger
hela systemet. Att man på högerhåll inte
vill vara med om en omläggning, finner
jag inte så överraskande. Något skall
väl konservatismen innebära. Men i och
med detta har ju herr Erlander fått ett
exempel på skillnaden mellan höger och
vänster, fastän han i dag på förmiddagen
hade svårt att upptäcka några
egentliga skillnader. Här finns det skill -

nad! Om nu socialdemokraterna verkligen
menar allvar med att första kammaren
bör avskaffas, så tycker jag i
likhet med en del föregående talare, att
socialdemokraterna här skall gå från
ord till handling. Statsministern sade
att det ena hänger samman med det
andra, och det gör det förvisso. I det
långa loppet kan man koppla ihop hela
det svenska samhällslivet. Men vi är ju
i allmänhet hänvisade till att lösa en
fråga i sänder, om vi verkligen vill ha
den löst.

Regeringens styrka kommer att växla
efter omständigheterna och efter personligheterna,
hur man än ordnar med
organisationen. Jag tror därför inte
mycket på de idéer som hans excellens
statsministern har om att vi skall skapa
någon författningsmässig garanti för
starka regeringar. Ingenting hindrar att
man nu tar itu med att lösa frågan om
ett enkammarsystem. Jag tror inte att
denna enda kammare behöver bli så
stor som 300 medlemmar, ännu mindre
380, som hr Håstad antydde. Snarare
tror jag att den kan hålla sig vid 250—
280 medlemmar. Det kunde vara en rimlig
storleksordning. Jag skall emellertid
inte diskutera detaljer därvidlag. Men
även om vi skall ha en kammare på 250
—260—270 eller 280 ledamöter, så kan
den ändå inte rymmas i detta hus utan
en genomgripande ombyggnad. Dessutom
vet vi allesammans att hela riksdagens
apparat efter hand växer: riksdagsbiblioteket,
statsrevisionen, Nordiska
rådet, partisekretariat, utskotten
och allt det som här skall rymmas. Det
växer i sådan grad att riksdagshuset under
alla förhållanden behöver omplaneras
i viss utsträckning, och det kan inte
ske utan att man tar ståndpunkt till frågan
huruvida det i fortsättningen skall
vara en eller två kammare.

Jag tycker det skulle vara genant för
ien svenska socialdemokratien, när den
nu har suttit vid makten så länge och,
förmodar jag, har enkammarsystemet på
sitt program, om man skulle fira hund -

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Nr 27

101

Kungl. proposition

raårsjubileum utan att ha löst detta problem.
Det är bara nio år kvar. Hans
excellens får skynda på, om han vill
ha någonting gjort i det avseendet. Statsministern
blir ju gammal han också som
alla vi andra.

Jag tycker därför att det vore skäl i
att hos författningsutredningen hemställa
om att denna verkligen lämnar
förslag till ett enkammarsystem och att
man med de människor, som här vill
någonting, tar upp ett resonemang om
hur man vill ha det och ser till att någonting
blir gjort. Här är som sagt plats
för samverkan, plats för en vänsterfront
i en stor författningsfråga, och det vore
skäl i att utnyttja den.

Vår »starka regering» har vi kvar
även efter valet även om vissa resonemang
förekommit i »familjekretsen», enligt
vad som sipprat ut. Naturligtvis
finns det i princip ingenting att anmärka
på koalitionsregeringar. Har de engagerade
partierna olika uppfattning i
vissa frågor, så bör de klargöra i vad
mån de är överens i praktisk politik.
Det gjorde man ju nu under den politiska
gökottan den 13 oktober. Jag tycker
att det hade varit mera demokratiskt
och från olika synpunkter riktigare,
ifall man hade träffat denna överenskommelse
före valet och presenterat
väljarna koalitionsregeringens program.
Men det gjorde man inte. I partiledardebatten
fredagen före valet förklarade
statsministern, när han blev trängd beträffande
oenigheten mellan de två partierna:
»Varje parti får svara för sig.»
Det var alltså statsministerns besked till
de svenska väljarna att de inte skulle
länka samman dessa två partier utan de
skulle svara vart och ett för sig. Två dagar
senare i valvakan förklarade hans
excellens att väljarna nu hade givit
koalitionen sitt förtroende. Det är nu
ett sätt att manövrera, men regeringen
hade ur alla synpunkter varit bra mycket
starkare, om den hade presenterat
sitt program före valet och svarat solidariskt
inför väljarna. Så nog kan det

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

finnas reformer av olika slag och på
nära håll att fundera på till nästa gång.

Nu har man som sagt bestämt sig för
fortsatt samverkan. Bondeförbundet har
tagit ståndpunkt, och det är inte så
mycket att säga om den saken. Sedan
koalitionen ingicks har bondeförbundet
förlorat tre val å rad. Den sammanlagda
förlusten utgör om jag räknar rätt
113 854 röster och 16 mandat av 30.
Andelen i valmanskåren har sjunkit
från 12,4 till 9,4 procent eller med ungefär
en fjärdedel. Partiet är utan mandat
i sex landsbygdskretsar och har inte
två mandat i någon krets. Jag tror inte,
att alla inom bondeförbundet bär dessa
förluster med samma fryntligt glada
uppsyn som herr Hedlund. Det förefaller
inte så. Men det må som sagt vara
den resandes ensak.

Hans excellens statsministern har här
i dag ånyo åberopat ett, såvitt jag förstår,
delvis misstolkat yttrande av herr
Ohlin, då han förklarade att folkpartiet
inte ville bli något stödparti för en
socialdemokratisk regering. Man tolkar
om det och säger att folkpartiet inte vill
samarbeta med socialdemokraterna. Jag
tror att hans excellens kan få samarbeta
i fråga om enkammarsystemet och mycket
annat, ifall det bara finns litet reformvilja
inom regeringen. Men det
finns ju andra alternativ för samarbete
än dem som herr Ohlin avvisade.

Jag skall inte kommentera regeringsprogrammet
i dess helhet. Det får vi väl
hålla på med nu framigenom så länge
regeringen är kvar, men några reflexioner
kanske man kan få tilllåta sig.
Framför allt är ju denna regering, påstås
det, motiverad av de två partiernas
gemensamma grundsyn och skickliga
handlag på den ekonomiska politikens
område. Att dessa två regeringspartier
låg i öppen fejd och i april 1955 sprang
ifrån sitt eget ekonomiska program och
tog oppositionens, tycks man ha glömt,
och att man under årets valrörelse på
mångahända sätt sökte vinna röster på
motstridiga förklaringar och attityder i

102 Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift

fråga om den ekonomiska politiken, har
man också glömt. Att konsumtionsindex
stigit med 20 procent under de fem år
som regeringen »stabiliserat» penningvärdet,
står inte i programmet. Jag tycker
snarare att man kan säga att det är
det område där ministären mest uppenbart
misslyckats, som man nu förklarar
vara själva hörnstenen för dess tillvaro.
Men det har som sagt hänt ett och annat.

Nu talas det i regeringsprogrammet
om att småföretagare, industri och hantverk
skall få kreditlijälp på 30 miljoner
kronor. I våras ville socialdemokraterna
inte vara med om någon ökning
alls av anslaget. En del bondeförbundare
ville öka med en och en halv
miljon, men folkpartiets förslag om att
öka med tre miljoner voterade man
bort.

Det har talats rätt mycket om »ansvarslösa
överbud». Vi har hört detta tal
under utskottsarbetet vare sig det gällt
50 000, 100 000 eller en halv miljon kronor.
Vi fick höra det hela vintern, och
vi hör denna standardmotivering från
regeringspartiernas sida i praktiskt taget
alla sammanhang, när någon från
oppositionen vågar ha en mening om att
anslag på en viss punkt kanske kunde
fördelas annorlunda än regeringen
har föreslagit.

Nu tror jag att hantverk och småindustri
behöver denna kreditlijälp, och
jag hoppas att den kan fås att fungera
bra i praktiken. Skulle bankerna i
fortsättningen skjuta denna kategori
ifrån sig och mena, att nu är dess kreditproblem
löst, så är hantverket och
småindustrien inte att gratulera, ty så
långt räcker inte den extra hjälpen.

Till jordbruket skall vidare 50 miljoner
lämnas i kreditlijälp, och denna
hjälp har fått ett mycket fint namn. Det
är väl hjärntrusten i kanslihuset som
hittar på alla de fina orden och på det
sättet berikar svensk politisk debatt. Vi
har sedan 1948, om jag minns rätt, hållit
på att avveckla sekundärlånefonden

för år 1957 m. m.

för jordbruket — sedan det fattats principbeslut
om saken. Det lilla som är
kvar förvaltas av jordbrukets hypoteksbank.
Man har alltså hållit på i åtta år
med att ta bort en sekundärlånefond, och
så kommer man med en supplementärkredit;
det skall bli en »supplementärlånefond»,
förmodar jag. Så särskilt
mycket av fasthet och hållning i kursen
vittnar inte detta handlingssätt om. Jag
skall inte göra några kategoriska uttalanden,
men jag vill göra den reflexionen,
att om finansministern nu har 50
miljoner att ge till jordbruket, vore det
då inte bättre att tillgodose en del av
de svältfödda lånefonder, som vi redan
har? Kunde det inte bli en lika bra fjäder
i herr Hedlunds hatt som denna
nya supplementärkredit?

Jag försökte en gång under vårsessionen
att få litet mera pengar till täckdikning,
men det gick inte, ty den samhällsekonomiska
balansen tillät inte
några sådana utsvävningar. Inte då —-det var först den 13 oktober klockan 3
på morgonen som balansen förbättrades
så, att man kunde ge 50 miljoner.

Vi har också fått en proposition om
investeringsavgift, och jag skall be att
få uttala min och åtskilliga andras tillfredsställelse
med att fartyg under 300
ton föreslås bli undantagna från investeringsavgift.
Det är också en sak
som den samhällsekonomiska balansen
tidigare inte har tillåtit. I ett utlåtande
av den 3 maj 1956 framhöll bevillningsutskottet,
att undantagsbestämmelser
med så vidsträckt innebörd, att de
skulle omfatta huvudparten av den
midre skeppsfarten, inte kunde införas
utan att man rubbade de förutsättningar
på vilka investeringsavgiften
var uppbyggd. Vidare underströks, att
i stort sett enahanda skäl för avgiftsbefrielse
skulle kunna anföras i åtskilliga
andra fall, bl. a. rörande delar av kommunikationsväsendet.

I maj månad var det alltså principiellt
och praktiskt oriktigt och omöjligt
att undanta fartyg under 300 ton

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Nr 27

103

Kungl. proposition

från investeringsavgift, såsom herr Johansson
i öckerö och andra ville att
man skulle göra. Men i den glada stämningen
på morgonen den 13 oktober
gick det för sig. Jag antar nämligen,
att man bestämde också denna sak då.
Eller är det något som finansministern
hittat på efteråt? Hjärtligt tack i alla
fall för att vi fick saken ordnad, vilken
än bakgrunden må vara!

Men så har vi en annan proposition,
som inte ger samma glada upplysningar
om en förbättrad samhällsekonomisk
balans, och det är finansministerns proposition
om det nya skattelotteriet. Alla
vet vid det här laget vad saken gäller.
De som har betalt in för mycket i skatt
skall få köpa obligationer som löper på
ungefär ett halvår och under tiden får
de vara med om en dragning. Sedan
skall de få ut pengarna lagom till semestern
i stället för till julhandeln.

Det är en hel del man kan fråga sig
inför det där förslaget. Om man skall
ha detta skattelotteri endast en gång,
vad har man egentligen vunnit då? Då
har man för en enda gång gjort en liten
insats för att lösa ett kassamässigt problem
under några månader. Om man
återigen skall ha lotteriet varje år, då
har man anledning fråga sig hur det
går med premielånen i övrigt. De är
dock ett av de mest framgångsrika instrument
som vi haft när det gällt att
samla upp sparmedel från småfolk, som
merendels inte har så gott om pengar.
Jag förmodar att alla som har med denna
sak att göra ställer sig mycket frågande
inför konsekvenserna.

Det är ju så att endast de som betalat
för mycket i skatt får köpa dessa obligationer,
övriga får köpa dem i andra
hand. Och eftersom det är en bra vinstplan
är det mycket möjligt att det blir
överkurs på obligationerna och då kan
ju också bankerna — de brukar ha fin
näsa för vad som går i dylika sammanhang
— också börja på att köpa vid
lämpligt tillfälle. De kan låta bli att
konvertera skattkammarväxlar på ett

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

eller annat hundratal miljoner kronor
och köpa dessa premieobligationer i
stället. Då har herr Sträng uppnått att
han får betala 6 procent på korta pengar
i stället för något mellan 2 och 3 procent.

Den största frågan är dock om denna
åtgärd egentligen kan befordra sparsamhet
och kapitalbildning. Skulle den
krångla till och förstöra premieobligationsmarknaden
i övrigt, som ju för
närvarande inte tål några extra påfrestningar,
så blir resultatet direkt
negativt. Men även frånsett detta blir
slutresultatet av detta lotteri med halvårsobligationer
knappast någon ökad
sparsamhet.

Jag hörde i dag av hans excellens
herr statsministern att regeringen för
en stram politik, som ofta kräver hårda
ingripanden. Är det här skattelotteriet
ett utslag av denna regeringens strama
politik, får jag säga att den är en smula
originell. Det skulle inte skada med
litet stil och hållning hos en regering,
särskilt om den gör anspråk på att vara
stark.

Det har inte talats mycket om jordbruk
i dag, och jag skall inte säga mycket
om det jag heller. Vi fattade ju
längre gående beslut därvidlag förra
hösten och under vårriksdagen än tidigare.
Jag tror i alla fall att man kan
notera till protokollet, att de första erfarenheterna
av detta nya system inte
har varit ogynnsamma ur jordbrukets
synpunkt. De räddhågade har knappast
hitintills fått något stöd för sin inställning.

En smula oroande kan konsumtionsutvecklingcn
vara när det gäller smör
och margarin. Jag skall inte ge mig närmare
in på det området heller, men jag
skulle i anslutning härtill vilja upprepa
en fråga, som jag ställde till jordbruksministern
i Kristianstad i somras:
När kommer utredningen om torrmjölk,
som riksdagen har begärt för länge sedan?
Här finns verkligen anledning att

104 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

försöka angripa det långsiktiga mjölkproblemet
innan det är för sent.

När det gäller småbruket heter det i
en regeringsförklaring att »att med hänsyn
till det samhälleliga intresset av en
levande landsbygd och med beaktande
av sociala rättvisesynpunkter är samhällets
positiva medverkan att lösa småbrukets
problem erforderlig». Ja, det
är vi överens om, jag har tyckt det hela
tiden. De direktiv som småbruksutredningen
har fått är rätt svårtydda och
de resurser, som det antyds att vi skulle
kunna röra oss med, är inte särskilt
stora. Men går det nu efter den 13 oktober
att lämna någon tilläggstext i det
fallet tror jag det skulle mottas med
tacksamhet från deras sida, som sysslar
med detta — bara med ord kommer
man inte så långt.

Det finns andra landsbvgdsfrågor att
beröra; jag har varit inne på dem i
andra sammanhang. Jag skall nu endast
nämna att det bl. a. gäller möjligheten
att bygga och bo på svensk landsbygd
även när det är fråga om annan fastighet
än jordbruk. Det finns ofantligt
mycket att göra i det avseendet. Det
talas i regeringsprogrammet om lokaliseringsfrågor.
Att lokalisera industriföretag
är mycket svårt, men att ge
människor, som vill vara på landsbygden,
rättighet att bygga och bo där är
betydligt enklare, varför jag tycker att
regeringen verkligen skulle kunna göra
en insats på det området. Ingenting kan
för närvarande ligga mera i linje med
utvecklingen och med intressen från
olika håll. Vi har som bekant bostadsbrist
och det är egentligen grymt att
unga människor, som vill bygga och bo
på landsbygden, inte skall kunna göra
någonting själva för den saken utan
nödgas att år efter år stå som nummer
i bostadsköer. Det är grymt, reaktionärt
och felaktigt. Det kunde göras mycket
för att människorna på landsbygden
skulle få planera på längre sikt för egna
bostäder och bygga under friare förhållanden
än nu. Det var synd, att man

inte, när man hade så mycket pengar
den 13 oktober, då finansministern under
gökottan hade tagit fram stora plånboken,
fick en halv miljon kronor till
att utreda frågan om andra sanitetsanordningar
för ströbebyggelscn än vi
hittills haft. Jag håller med Harry Martinson
om att den som löser det problemet
vore värd ett nobelpris.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av vad statsrådet Hedlund
i dag har yttrat om skogen. Liksom
i radiodebatten fredagen före valet
har herr Hedlund också nu på det mest
kategoriska sätt bedyrat, att det förslag,
som herrar Pålsson i Lit och Ferdinand
Nilsson en gång satte sina namn under,
inte innebar några längre gående tvångsåtgärder
än sådana som vi redan förut
har i lagstiftningen. Så drar han slutsatsen,
att det inte vore någon fara,
även om planerna hade förverkligats;
nu lade man dem ju på hyllan.

Det fattas dock en del i detta resonemang.
Såvitt jag kan läsa lagförslaget,
innebar det, att man med fyra femtedelars
majoritet kunde tvinga in jordbrukare
i skogshushållningsområden.
Det innebar emellertid också att man
med fyra femtedelars majoritet kunde
ta ifrån en jordägare hela hans brukningsdel
under vissa förutsättningar:
att han inte är skriven på fastigheten,
att han inte har den för sin huvudsakliga
försörjning, att den består mest av
skogsmark och att den är under tio
hektar. Då säger statsrådet Hedlund:
»Vi har redan en expropriationslagstiftning
ifrån år 1948, och den nya går
inte längre än den.» Här finns emellertid
en väsentlig skillnad, ty expropriationslagstiftningen
bygger på ett domstolsförfarande,
och lagarna i fråga torde
inte ha tillämpats i 100 fall i hela
landet på de åtta år de gällt. Den nya
ordningen däremot skulle bli ett administrativt
förfarande, och så mycket har
vi erfarit under de sista åren, inte minst
av lagstiftning av närbesläktat slag, att
ett sådant från rättssäkerhetens syn -

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition

punkt är mycket problematiskt. Detta
är den väsentliga skillnaden, som herr
Hedlund har hoppat över men som det
inte går att komma förbi i praktiken.

Vad menar man för övrigt, när man
talar om bönder och bondeskogsbruk?
Vilka är bönder? Här har man satt tiohektarsgränsen;
menar man med bönder
bara dem, som har större gårdar än
10 hektar? Då har man gått förbi problemet
men också lämnat 185 000 utan
skydd.

En tidning i mina bygder, vilken tillhör
bondeförbundet, förklarade, att det
tvång som här kunde utövas bara gällde
bolag och »trottoarbönder». Jag ömmar
inte så förfärligt mycket för bolagen i
detta sammanhang, även om de skall
åtnjuta rätt som andra, men de bolagsgårdar,
som omfattar mindre än tio
hektar är inte så många och spelar inte
någon större roll. Däremot finns det på
landsbygden många gamla småbrukare,
vilkas barn inte är skrivna hemma
längre utan bor på annat håll och arbetar
i andra yrken. När de gamla släpper
taget och deras barn ärver den
lilla fastigheten är dessa trottoarbönder
i denna lags mening, såvitt jag kan
förstå, och de finns i mycket stort antal.
Jag tror, att det vore en verklig
olycka för svensk landsbygd, om man
skulle ta bort tryggheten för dessa människor
att få utnyttja sin fastighet så
som de anser sig böra. Jag tror också,
att det är en alldeles oriktig och i varje
fall oliberal tanke, att skyddet för
äganderätten skall vara olika för olika
kategorier, beroende av hur mycket de
äger. Jag kommer, herr inrikesminister,
för min personliga del aldrig att vara
med om att rösta för något sådant. .lag
har för stort intresse både för rätt och
för svensk landsbygd för att ge mig in
på något dylikt.

Nu har ecklesiastikministern för ögonblicket
lämnat kammaren. Jag har emellertid
några ord att rikta till honom.
Jag är glad över att det står i regeringsprogrammet
att folkhögskolorna skall

Nr 27 105

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

få ökat stöd. Det är ingen ny tanke.
Statsutskottet begärde det i den mest
bestämda form i våras och har även
begärt det tidigare, men regeringen har
fördröjt saken. Nu är den alltså upptagen
i regeringens program, och vi
hoppas att det kommer förslag till nästa
års riksdag.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! En svensk remissdebatt
är sig genom tiderna lik. Den handlar
om de mest olika ting, och man kastas
från det ena ämnet till det andra. För
min del har jag känt en smula tvekan
om det lämpliga i att på nytt knyta an
till den del av debatten som handlat om
den ekonomiska politiken, men sedan
herr Svensson i Ljungskile nu sagt sin
mening om en mängd ting, från kriget
i Mellersta Östern till torrmjölk, har
bakgrunden kanske blivit så differentierad
att det inte verkar alltför abrupt,
om jag nu talar något om ekonomi.

Det verkar ofta som om vi vore alldeles
oense beträffande den ekonomiska
politiken, men i grund och botten
finns det vissa utgångspunkter om vilka
vi är eniga. Vi är eniga om att eftersträva
full sysselsättning med bevarande
av ett stabilt penningvärde, och vi anser
att om vi skall kunna göra det,
måste det finnas en balans mellan tillgång
och efterfrågan i folkhushållet liksom
det måste ske en rimlig fördelning
av resurserna mellan investering och
konsumtion. Det går nog inte heller att
förneka att vi just nu befinner oss så
nära denna balans mellan tillgång och
efterfrågan som det i praktiken är möjligt
att komma. Kanske finns det en liten
övervikt på efterfrågesidan, och det
hade måhända varit bättre om övervikten
legat på tillgångssidan, men finare
kan vi aldrig justera instrumentet än
att det blir vissa divergenser.

Man får säga vad man vill, men ur
ekonomisk synpunkt är läget relativt
tillfredsställande. Det är sålunda ogent -

106 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ligen inte förhållandena i nuet som oroar
så mycket, utan fastmera vad vi kan
ha att vänta under den närmaste framtiden.
Herr Ohlin framhöll här i dag att
han för sin del räknade med ökade inflationsrisker
något längre fram, risker
som enligt hans mening väsentligen
skulle komma från lönesidan — jag förmodar
att han menade från avtalsrörelserna
med därav skapat ökat tryck
på konsumtionen. Jag håller alldeles
med herr Ohlin om att detta är den risk
som ligger närmast framför oss, om
man bortser från de obestämda risker
som är förenade med den vanskliga utrikespolitiska
situationen.

Det finns alltså en inflationsrisk som
kommer inifrån, och det är i den situationen
som oppositionen nu begär att
man skall ta bort investeringsavgiften
och sänka bolagsskatten. Vad skulle resultatet
bli, om vi i detta avseende gick
oppositionen till mötes? Ja, av erfarenhet
vet vi, att det genast skulle uppstå
ökade förväntningar på större vinster i
företagen, vilka förväntningar skulle
komma att avspegla sig i stegrade aktiekurser
på börsen. Detta i sin tur
skulle hos löntagarna i landet skapa den
föreställningen att det fanns utrymme
för en starkt ökad konsumtion. Därigenom
skulle den inflationsrisk, som herr
Ohlin här talat om, bli verklighet. Vi
skulle med andra ord rasera den damm
som genom den förda ekonomiska politiken
byggts upp gentemot inflationsriskerna.

Vad vill man då från oppositionens
sida sätta i stället för investeringsavgiften
och bolagsskatten? Jag fäster uppmärksamheten
på att när jag talar om
»sätta i stället», gäller min fråga det
närmaste halvåret, alltså den tid när
den akuta risken föreligger.

Herr Hjalmarson hade i sitt anförande
icke någon tanke på att någonting
skulle behöva göras i det avseendet.
Herr Ohlin hade ett uppslag. Han påminde
om att han tidigare hade fört
fram tanken på att det skulle tillsättas

ett socialt-ekonomiskt råd som, enligt
vad jag kan förstå, skulle träffa samman
med parterna på arbetsmarknaden
och ge dessa parter råd om vad läget
krävde. Jag tror för min del, att regeringen
kommer att se till att parterna
får de råd som det finns möjlighet att
förmoda att parterna lämnar sitt öra åt.
I det avseendet tror jag att regeringen
har större erfarenhet och större möjlighet
att påverka än ett sådant råd. Ett
dylikt råd skulle nog inte komma att
ha någon effekt av den storleksordning
som här kan behövas.

Man kan därför inte påstå att regeringens
ekonomiska konjunkturpolitik
är rådvill. Den har ganska målmedvetet
strävat efter att skapa förutsättningar
för en lugn utveckling. Man kan väl
dock säga att oppositionen på denna
punkt är tomhänt, inte har någonting
att bjuda. Det kan kanske hända att man
inte har intresse av att bjuda någonting.
Man kanske tycker att det skulle
vara bra om det kom att gå illa, vad
vet jag. Det är i alla fall en synpunkt,
som inte vi från regeringspartiernas
sida kan tillmäta något avseende.

Nu är det väl å andra sidan troligt,
att en konjunkturpolitik som håller tillbaka
investeringarna för näringslivet,
d. v. s. hindrar dessa att öka så mycket
som man inom näringslivet har intresse
för, på längre sikt kommer att
medföra en mindre snabb produktionsökning.
Detta tror jag att man får gå
med på. Samtidigt vill jag emellertid
säga, att ingen skall få mig att tro att
de två sista årens politik -—■ då denna
åtstramning på allvar har satt in —
redan nu skulle ha åstadkommit någon
retardering av ökningen i produktionstakten.
Helt andra orsaker har här varit
utslagsgivande. Jag medger dock att
det på längre sikt kan bli en mindre
produktionsökning än vad som skulle
kunna uppnås med större investeringar.
På kort sikt skapar dock denna politik
möjligheter att upprätthålla ett stabilt
penningvärde. Jag vill då för min del

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition

säga, att denna kortsiktiga politik är
värd sitt pris. På lång sikt måste man
emellertid eftersträva ett sådant förhållande
mellan konsumtion och investeringar,
att de tekniska utvecklingsmöjligheterna
kan utnyttjas och att vi därigenom
skall kunna få fram största möjliga
produktion.

Ganska självklart är också, att villkoret
för att detta skall kunna ske är
att vi får ett tillräckligt stort sparande.
Därom är vi alla överens. Jag vill dock
säga att trots allt sparvänligt tal från
oppositionens sida underlåter man där
att göra klart vad problemet om det
ökade sparandet egentligen innefattar.

För att få en överblick över sparverksamheten
brukar vi ju dela upp den i
tre olika grupper. Vi talar om det personliga
hushållssparande!, vi talar om
företagssparandet och vi talar om det
allmänna sparandet. Det har ju nyligen
kommit fram utredningar som har klargjort
vad dessa olika kategorier av sparande
egentligen betyder för investeringsverksamheten.
Av dessa utredningar
kan man väl dra den slutsatsen
när det gäller de samlade nyinvesteringarna
i samhället — alla nyinvesteringar
av vad slag det vara må — att
dessa till hälften bekostas av det personliga
hushållssparande!, till en fjärdedel
av företagssparandet och till en
fjärdedel av det allmänna sparandet.

Jag ställer nu här inledningsvis den
frågan: Är det någon som tror att det
är möjligt att avstå från någon av dessa
sparformer? Är det möjligt att tänka
sig, att man skulle kunna öka någon av
dessa sparformer så att en annan av
dem skulle falla bort? Enligt mitt sätt
att se är detta en orimlig tanke. Detta
låter sig icke förena med uppfattningen
om att vi behöver ett ökat sparande för
att kunna tillgodogöra oss den tekniska
utvecklingen.

Visst är det självklart att företagssparandet
på längre sikt måste bringas att
öka. Vad är det som skapar svårigheterna
att öka företagssparandet? Jag

Nr 27 107

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

talade om detta i remissdebatten i våras.
Företagssparandet måste grunda sig
på företagsvinster, som skall stanna i
företaget. Dessa ökar kapitalägarnas
förmögenhet, och det ligger i sakens natur
att de anställda vid företagen frågar
sig, om de inte har rätt att ta sin del
av dessa vinster och genom löneförhöjningar
eliminera vinsterna. Därigenom
skapas en ökad konsumtionsbenägenhet.
Det är en naturlig process på vår
arbetsmarknad. Vi har en fri arbetsmarknad,
som är ställd vid sidan av
samhällsinflytandet. Det är en del av
vår demokrati, något som vi sätter värde
på och vill ha kvar. Det kan alltså
inte bli tal om att ändra förhållandena
här med tvångsbestämmelser. Hur skall
det då vara möjligt att komma fram till
ett rimligt företagssparande? Finns det
någon annan möjlighet än att parterna,
som vid sidan av samhällsmakten har
ett eget inflytande på samhällsekonomien,
bär sitt ansvar? Kan det bäras
på annat sätt än att de anställda låter
en del av det de kan tillkämpa sig i löner
stanna i företagen och att företagarna
å sin sida betalar priset för detta
och ger dessa nya kapitalägare ett mot
insatsen svarande inflytande i företaget?
Jag skall inte utveckla detta, men
man skall inte tro att man i den fulla
sysselsättningens samhälle kommer förbi
detta problem. Dess lösning är en
grundförutsättning för att vi skall komma
fram till ett större företagssparande
än det vi har.

Nu kan man inte säga att det personliga
hushållssparande! är särskilt dåligt
i vårt land. Det tål gott att jämföras
med motsvarande företeelser i de flesta
andra länder. Vi har haft precis samma
utveckling som på andra håll, att med
stigande välstånd i de breda lagren följt
ökat sparande. En annan sak är, att det
är i högsta grad önskvärt att få detta
sparande större. Herr Ohlin kräver för
detta en sparvänlig politik och herr
Hjalmarson talar om att sparandet måste
göras lockande. Vilka realiteter finns

108 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

det bakom dessa allmänna talesätt? Det
är en erfarenhet som man har gjort i
alla länder, att det personliga hushållssparande!
är en oberäknelig företeelse
i det sora hela. Man känner dåligt bevekelsegrunderna
och man vet inte hur
människorna på den punkten reagerar.
Men en sak är väl säker, och det är att
det blivit allt svårare att locka människor
till kontinuerligt sparande för
att bilda kapital. I ett samhälle som
vårt, där vi bygger ut de sociala förmånerna
och anstränger oss för att upprätthålla
full sysselsättning, blir inte stimulansen
till dylikt kapitalbildande
sparande så stor, det har vi många erfarenheter
av både här och i andra
länder.

Jag föreslog ju för några år sedan ett
premiesparande. Jag var skeptisk om
möjligheten att nå ett resultat. Det är
nog många flera som är det i dag. Det
intressantaste är att en i affärsbanksvärlden
anställd nationalekonom nyligen
uttalat att det finns anledning att
tro, att premiesparandet tvärtom befordrat
inflationstendenserna genom att
undangömda sedlar plockats fram ur
byrålådorna och kommit in i bankerna.
Det finns nog anledning att tro att något
sådant skett.

Nej, tro inte att man kan med några
ekonomiska lockelser få människorna
att spara för att bilda kapital. Det finns
människor som gör det och de gör det
därförutan. Andra lockas inte av sådant.
Nu menar jag inte, att det herr
Svensson i Ljungskile kallar finansministerns
skattelotteri egentligen är någon
sparåtgärd. Jag har fattat det som
ett försök att flytta över återbetalningen
av för mycket inbetald skatt till samma
tidpunkt som inbetalningen av kvarskatten
för att därmed återställa den
bristande jämvikten i statsfinanserna.
Det är ju egentligen en helt annan sak.

Naturligtvis är det lättare att tänka
sig att man skulle kunna öka det s. k.
målsparandet, att försöka locka människor
att spara till någonting som de

starkt eftersträvar. Och det är klart att
det finns sådana ting i dag. Ett exempel
är bostaden. Om man kan finna vägar
för att få människor att spara med utsikt
att därigenom snabbare få en bostad,
kan man säkert vinna något, och
det är ju inte någon — inte vi socialdemokrater
heller — som har någonting
emot detta, om man kan finna en utväg
där det inte är möjligheten att spara
som bestämmer vad som skall anses
vara behov av bostad, utan där det är
den som verkligen behöver bostad som
i första rummet får en sådan, även om
han icke är i stånd till att spara eller
framvisa ett penningbelopp. Kan vi bara
lösa den frågan, går det nog att komma
överens om anordningar för målsparande
på bostadsområdet.

Men i dagens samhälle finns det ju
någonting annat som kanske lika bra
eller bättre skulle kunna leda till ett
ökat målsparande, nämligen genomförande
av den jämlikhet i pensionsavseende
som vi talar så mycket om och
som kan uppnås om man tillmötesgår
kravet på en tilläggspension till folkpensionen.
Jag menar nu inte att vi
skall genomföra den reformen bara därför,
att den ger oss en möjlighet till ett
ökat sparande. Den reformen tränger
sig fram ändå, och jag kan inte förstå
människor som inte ser att detta är en
ofrånkomlig sak. Det är ju dock på det
sättet, att det nu är en stor mängd människor
— en halv miljon löntagare,
skulle jag gissa, eller kanske mer —
som har laglig rätt till en pension på
mellan 60 och 70 procent av den tidigare
inkomsten, medan en andra, ännu
större grupp icke har någonting annat
sig tillerkänt än folkpensionen, för äkta
makar cirka hälften så mycket. Det tolereras
väl av vana att ett litet skikt välsituerade
i samhället kan upprätthålla
sin levnadsstandard under det att den
stora massan får krypa ned på en lägre
standard när vederbörande icke längre
är i tillfälle att arbeta och på det sättet
försörja sig, men när det har blivit en

109

Onsdagen den 31 oktober 1956 em. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

klyfta i ålderskyddet, vilken går tvärsigenom
folket, så pressar sig en reform
fram. Den kan inte bestå i en höjning
av folkpensionerna allenast. Om av två
bröder den ene är statstjänsteman i låg
löneställning och den andre fabriksarbetare,
så har de kanske under sin
verksamma tid levat på samma levnadsstandard.
När de sedan inte längre kan
arbeta får den ene 60 procent och mer
av sin tidigare inkomst i pension, medan
den andre får — om han är gift —•
33,6 procent, såvida han har haft 10 000
kronor om året i inkomst. Den klyftan
kommer att finnas kvar om man icke
gör någonting särskilt för att fylla ut
den, och hur kan man tro att denna
skillnad skall förbli outjämnad? Det är
en fullständigt hopplös tanke. Och när
det är så, varför skall vi då inte genomföra
den?

Herr Ohlin och kanske även herr
Hjalmarson säger måhända att de också
vill genomföra den reformen men att de
bara vill att den skall genomföras frivilligt.
Ja, vi hade under ett halvt sekel
en frivillig sjukförsäkring, men den
kunde aldrig lösa trygghetsproblemet
vid sjukdom, och vi blev till sist nödsakade
att göra försäkringen obligatorisk.
Det blir precis på samma sätt med
pensioneringen. Om vi därför gör en
dygd av nödvändigheten och genomför
en sådan reform, får vi på köpet ett
starkt ökat målsparande under en övergångstid,
när avgifterna blir större än
de årliga pensionsutbetalningarna. Det
blir ett välbehövligt tillskott för att
trygga vår ekonomiska utveckling på
längre sikt.

Jag har fått den uppfattningen, att en
del av motståndet mot denna reform
bottnar däri, att företagarna säger att
pengarna skulle komma att gå från
företagen till det allmänna. Jag kan
aldrig tänka mig att det inte skulle
vara möjligt att till sist komma överens
om en ordning, varigenom dessa sparmedel
kunde fördelas på ett förståndigt
sätt mellan näringslivets och det all -

männas investeringar, och där har vi
onekligen en möjlighet att slå ett stort
slag för ett ökat sparande.

Då vet jag att man säger, att man inte
vill ha ett tvångssparande. När herr
Ohlin talar om det personliga hushållssparande!
använder han icke detta uttryck,
utan han talar om det frivilliga
sparandet. Men, ärade kammarledamöter,
vad är det som är frivilligt? Var
går gränsen mellan tvång och frivillighet?
När en person vill köpa en bil,
säger den som han skall köpa bilen av:
Så och så många procent skall du betala
kontant, och resten kan du få på
avbetalning, men den avbetalningen
skall vara verkställd inom en viss tid.
Är detta diktat ifrån försäljarens sida
ett tvång? Leder det till ett tvångssparande,
eller blir det hårdare och snabbare
sparande, som därigenom skapas,
av frivillig art? Ja, vad skall man då
säga om det sparande som uppkommer
om staten efter överenskommelse med
bilhandeln får denna att höja kontantinsatsen
och göra avbetalningstiden
kortare? Är det frivillighet eller tvång?

Ärade kammarledamöter! Det är ett
nonsens att göra en uppdelning i frivilligt
eller obligatoriskt sparande. Det
finns så många omständigheter i ett
samhälle som tvingar den enskilda människan,
att det inte går att säga, att det
som samhället gör alltid är tvång och
vad kreditinstitut och företagare gör
gentemot den enskilde konsumenten är
frivilligt. Det är en ohållbar linje att
säga, att vi vill hjälpa till med ett ökat
personligt hushållssparande endast om
det är frivilligt, då det inte går att dra
en gräns mellan vad som är frivilligt
och vad som är obligatoriskt. Jag skulle
vilja från oppositionens sida påkalla en
mera realistisk syn på denna sak.

Herr Hjalmarson yttrade att en laglig
rätt till en pension är detsamma som
en laglig skyldighet att betala avgifter.
Ja tänk, herr Hjalmarson, det är precis
den situation som svenska stats- och
kommunaltjänstemän befinner sig i. Jag

110 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

undrar om de känner den där skyldigheten
såsom ett tvång som de vill undslippa.

Jag kommer så till det allmännas sparande.
Herr Hjalmarson talade på den
punkten så, att man skulle kunna tro
att lian menade att ett sådant sparande
inte behövs, att det är skadligt med ett
det allmännas sparande. Herr Ohlin intar
såvitt jag kunde finna den ståndpunkten,
att man kan tänka sig ett sådant
sparande i en högkonjunktur. Då
är en överbalansering av driftbudgeten
tänkbar, och därigenom blir det tillfälligtvis
ett allmänt sparande. Jag skulle
för min del vilja säga att det inte går
att se på denna sak så. Det allmänna
sparandet är en nödvändighet. Varför?
Jo, därför att det innerst inne innebär
en fördelning av bördorna mellan olika
generationer. Det sparande som måste
till är det som erfordras för att inte den
nu levande generationen skall kunna
kasta över bördor på kommande generationer.
Vi minns väl alla att de avskrivningsregler,
som är grunden för
statens sparande, kom till i slutet av
1930-talet under påverkan av en lågkonjunktur.
Dessa normer blev från
början för låga. Vad är det sedan som
har inträffat? Jo, att byggandet har blivit
allt mer och mer funktionellt. Varje
byggnad utformas från början mera direkt
för det ändamål vartill den är avsedd,
och om byggnaden en vacker dag
icke längre skall användas för det angivna
ändamålet utan tas i anspråk för
något annat, är den praktiskt taget
värdelös, ty en ombyggnad på litet
längre sikt komme att kosta i det närmaste
lika mycket som en ny byggnad
skulle kosta. Därför behövs otvivelaktigt
ur denna synpunkt starkare avskrivningar
än de vi regelmässigt har
fastslagit för att vi inte skall lägga över
bördor på kommande generationer. Jag
skulle därför för min del vilja understryka
att det kan vara behov av att nu
göra en realistisk översyn av avskrivningsreglerna
och komma fram till en

grund, som vi kan säga är normalgrund
för det sparande staten skall kräva för
sin del. Sedan får det bli avvikelser
från denna normalgrund åt olika håll
i lågkonjunkturer och högkonjunkturer,
men den konjunkturella synpunkten
får icke vara den grundläggande.

Jag ber också att få säga ett par ord
om kommunerna. När det gäller kommunerna
möter vi ju så oerhört många
olika fall. Landstingen sparar så mycket
som man över huvud taget kan begära.
Många kommuner lånar mycket litet,
men det finns ju kommuner som lånar
till allting och mer till. Jag har t. ex.
fått avslå en låneansökan från en kommun,
som ville låna pengar till att riva
ett skjul i hamnen. Detta arbete betraktade
de såsom en investering. När
man samtidigt från samma håll försöker
att pressa sig till längre och längre
amorteringstider, kan man utan vidare
säga att sådana kommuner kastar över
bördor på kommande generationer. Då
de nöjer sig med den avskrivning, som
ligger i amorteringar på mycket långsiktiga
lån, är det likadant. Jag är inte
den som begär att staten skall lägga sig
i den kommunala självstyrelsen. Det
skall staten inte göra. När herr Hjalmarson
påstår, att riksbanken har lagt sig
till med ett självtaget förmynderskap
över Stockholms stad, så är det påståendet
inte mycket hållbart. Vad riksbanken
har sagt är ju bara, att den inte
kan skaffa Stockholms stad lika mycket
obligationslån 1957 som den tvingades
att göra 1956. I vilken mån är detta ett
mera självtaget förmynderskap än det
som Stockholms stad säkert har fått
erfara från affärsbankernas sida under
sin långa och rika upplåningsverksamhet
under det sista halvseklet, när staden
av bankerna fått besked om att det
tyvärr inte går att emittera ett lån nu?
Det är precis samma sak.

Nej, man skall inte blanda bort korten.
Ingen hindrar Stockholms stad att investera,
om staden kan skaffa pengar.
Att inte riksbanken kan lova Stock -

111

Onsdagen den 31 oktober 1956 em. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

holms stad en lejonpart av utrymmet på
obligationsmarknaden är en helt annan
sak.

Det finns ett par områden där kommunallagarna
av gammalt har tillagt
staten en befogenhet att bestämma över
kommunerna. Det gäller bl. a. de bestämmelser
i kommunallagarna som
ålägger staten skyldighet att se till, att
icke bördorna läggs över på kommande
generationer genom för långa amorteringstider.
Jag menar att en översyn
är nödvändig i dag också på den punkten
för att man inom det kommunala
livet skall komma över till en mera realistisk
syn på det nödvändiga allmänna
sparandet.

Jag vill bara slå fast, att ingen får
inbilla sig att det går att minska det
allmännas sparande om man vill trygga
bästa möjliga tekniska utveckling. Det
allmännas sparande kan inte minska,
lika litet som de övriga kategoriernas
sparande, utan måste tvärtom öka. Det
gäller därför att på lång sikt arbeta
fram ett ökat sparande utan skygglappar,
och detta sparande får säkerställas
på alla fronter. När vi har kommit
dithän, då kan vi satsa fullt på investeringarna
och på produktionsökningen
utan att oroa oss för penningvärdet,
men ännu är vi icke där. I dagens situation
föreligger det en kortsiktig risk
för en inflationsstörning. Skall vi möta
den, finns det inga möjligheter att avstå
från den damm som investeringsavgiften
och den nuvarande bolagsskatten
utgör.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Ohlin tagit upp frågan om de
konsekvenser för företagens sunda utveckling
och konkurrensförmåga gentemot
utlandet, som de nuvarande reglerna
för företagsbeskattningen enligt
hans mening hotar att leda till. Efter

att ha pekat på vissa verkningar i beskattningshänseende
av dessa regler
har han till mig riktat följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de allvarliga konsekvenser för företagens
sunda utveckling och konkurrensförmåga
gentemot utlandet, som de
nuvarande reglerna för företagsbeskattningen
hotar att leda till?

Vill herr statsrådet medverka till en
omläggning av skattepolitiken i syfte
att främja företagssparandet och därmed
skapa bättre förutsättningar för en
fortsatt produktions- och standardhöjning
samt full sysselsättning, innebärande
den extra bolagsskattens och investeringsavgiftens
avskaffande samt en
återgång till mera liberala varulagervärderingsregler? I

den proposition rörande investeringsavgift
för nästa år som nu ligger
på riksdagens bord har jag lämnat en
närmare redogörelse för det ekonomiska
läget. Av denna redogörelse framgår, att
den nuvarande relativa balansen inom
det ekonomiska livet i hög grad vilar
på de existerande stabiliseringsåtgärderna.
Regeringen har funnit, att den
allmänna investeringsavgiften under sådana
omständigheter ännu inte kan undvaras.
Jag får i denna fråga hänvisa till
vad som anförts i propositionen.

Den förhöjda bolagsskatten har likaså
införts av konjunkturpolitiska skäl.
Det sades uttryckligen ifrån att denna
åtgärd hade tillfällig karaktär och att
frågan om dess varaktighet skulle bli
beroende av den ekonomiska utvecklingen.
Jag är fortfarande av den uppfattningen
att den höjda bolagsskatten
bör borttagas så snart detta är möjligt.
Det ekonomiska läget är emellertid ännu
sådant att man inte nu kan avstå från
att använda denna skatt som konjunkturdämpandc
medel.

Vad härefter angår det som man brukar
kalla företagsbeskattningen, d. v. s.
avskrivningsreglerna, varulagervärderingsreglerna
samt reglerna för avsättningar
till investeringsfonder och pen -

Nr 27

112

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

sionsstiftelser, så ligger frågan härom
till på ett annat satt. Dessa regler har
helt nyligen antagits av riksdagen. Bakom
riksdagens beslut ligger en synnerligen
ingående utredning av företagsbeskattningskommittén.
Denna kommitté
inrymde, förutom en parlamentarisk
representation, framstående experter
från företagsamheten och andra intressegrupper
samt från den ekonomiska
vetenskapen. Frågan blev därefter
föremål för ett vidlyftigt remissförfarande
och en ingående prövning i
regering och riksdag. De nya reglerna
har framgått ur en samlad bedömning
och inbördes avvägning från såväl allmänt
ekonomiska som företagsmässiga
synpunkter och alltså även utifrån intresset
av företagens sunda utveckling
och konkurrensförmåga gentemot utlandet.

Den nya lagstiftningen har i vissa
delar tillämpats vid 1956 års taxering.
I det avseende som herr Ohlin särskilt
uppehåller sig vid, nämligen i fråga om
lagervärderingen, har lagstiftningen
emellertid ännu inte tillämpats vid taxeringen.
Den träder i kraft fullt ut först
vid 1960 års taxering efter en fyraårig
övergångstid. Jag kan därför tryggt
konstatera, att de ingående utredningar
och överväganden som låg till grund
för 1955 års lagstiftning inte kommit
i ändrad belysning genom den kritik
som nu anförts. Man visste med andra
ord lika mycket år 1955 som man nu
vet.

Av det anförda torde framgå att det
inte kan ifrågakomma att nu riva upp
hela frågan om företagsbeskattningen.
Några påpekanden kan emellertid vara
på sin plats.

Herr Ohlin framdrager bl. a. de små
företagens problem och vill göra gällande
att dessa företag skulle drabbas
särskilt hårt av de nya lagervärderingsreglerna.
Kommitténs utredningar pekade
på motsatsen, nämligen att de
smärre företagen i regel inte gjort större
nedskrivningar än som skulle kunna

godkännas enligt de nya reglerna. I
detta sammanhang kan erinras om att
det föreliggande förslaget om investeringsavgift
för 1957 utformats under
särskilt hänsynstagande till de små företagen.
Jag avser vidare att föreslå igångsättandet
av en utredning i frågan om
förlustutjämning och resultatutjämning,
en fråga som har speciell betydelse för
de mindre företagen.

Jag vill vidare framhålla, att den
framtagning av lagerreserver hos de
större företagen, som kan bli följden
av de nya lagervärderingsreglerna, ingalunda
kommer att resultera i skattebelopp
av den storlek herr Ohlin angivit.
Företagen kommer nämligen med säkerhet
att utnyttja de avsevärda möjligheterna
att göra skattefria avsättningar
till pensionsstiftelser och konjunkturinvesteringsfonder.

Det kan också ha sitt särskilda intresse
i anledning av interpellationen
att jämföra de svenska företagsbeskattningsreglerna
med motsvarande lagstiftning
i andra länder. En sådan jämförelse
ger vid handen, att de svenska reglerna
alltjämt torde få anses vara de
mest liberala som finns inom något
jämförbart lands skattesystem.

Avslutningsvis får jag erinra om att
den höjda bolagsskatten och investeringsavgiften
får ses mot bakgrunden
av företagsbeskattningsreglerna. Den
omständigheten att sistnämnda regler
utformats under hänsynstagande till
konjunkturpolitiska synpunkter kommer
givetvis att beaktas vid regeringens
bedömning av när tidpunkten är inne
att avstå från de tillfälliga konjunkturdämpande
åtgärderna.

Med det nu anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret, ehuru jag
beklagligtvis måste tillägga, att jag inte
kan finna det tillfredsställande. Jag

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Nr 27 113

Kungl. proposition

nöjer mig med en relativt kortfattad
kommentar på några av de väsentliga
punkterna.

Vad den extra bolagsbeskattningen
beträffar hänvisar jag till att sådana variationer
i skattesatsen har utdömts som
konjunkturpolitiskt medel av en enig
företagsbeskattningskommitté och av
regeringens egna, senare tillsatta experter.
En man som LO:s expert, Arne
Henrikson, som var medlem av kommittén,
har också senare utdömt åtgärden
och betecknat den som ologisk.
Herr finansminister! Skulle man inte
kunna tänka sig, att ni ännu en gång
frågar era experter vad de anser om
den saken? Vad finns det för grund att
skjuta åt sidan all den expertis som här
varnar för att använda en sådan skatt
som konjunkturpolitiskt medel och sedan
bara upprepa, att man kommer att
ha det kvar så länge man tycker att
konjunkturläget motiverar det?

En liten känsla av tillfredsställelse
ger emellertid statsrådets uttalande om
att den höjda bolagsskatten bör borttas,
så snart detta är möjligt. Det har
alltså blivit ytterligare en gång markerat,
att det här är fråga om en rent tillfällig
sak, och jag vågar väl säga en
mera tillfällig sak än de mer tillfälliga
skatterna vi har fått under senare år
och som visat sig bli i betänklig grad
varaktiga.

Vad investeringsavgiften beträffar
förespeglades det från början, att den
skulle gälla under ett år och att den
skulle vara effektiv just genom att den
skulle vara kortvarig och därmed leda
till uppskov med investeringar. Det ligger
i sakens natur, att just kortvarigheten
ger den en viss investeringsbegränsande
verkan. Nu har man emellertid
tydligen övergått till en helt annan
tankegång. Nu är det en permanent fördyring
av investeringarna inom näringslivet
som åsyftas, kanske inte under
alla konjunkturlägen, men dock
där man anser sig kunna förnya denna
avgift år efter år så länge cn liögkon -

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

junktur fortsätter. Det är väl alldeles
klart, att dess verkningssätt då kommer
att bli ett helt annat. Då är det ju
den enkla kostnadshöjande effekten
som framträder. Denna kostnadshöjande
effekt måste, vad investeringsavgiften
beträffar, bli starkare än den som
uppnås t. ex. genom en räntehöjning.
Nog finns det risk för att en sådan investeringsavgift
kommer att verka skadlig,
särskilt vid en viss konjunkturförsvagning.
Vi i folkpartiet har, liksom
högern, intagit den ståndpunkten,
att det i vissa extrema konjunkturlägen
kan vara lämpligt att använda en tillfällig
investeringsavgift. Men jag betonar
starkt de inskränkande förutsättningarna,
som bl. a. herr Gustafsson
i Göteborg flera gånger har redogjort
för i kammaren och framfört som
ledamot av kommittén.

Jag kommer nu till värderingsreglerna.
Finansministern uttalar sig här på
ett ganska oklart sätt. Man får intrycket,
att hela företagsbeskattningskommittén,
inklusive dess »framstående experter
från företagsamheten och andra intressegrupper
samt från den ekonomiska
vetenskapen» skulle stå bakom de skärpta
skattereglerna. Men, herr finansminister,
om detta är det intryck ni velat
förmedla, så är det ju inte riktigt. En
man som bankdirektör Thunholm har
ju offentligt uttalat sig mot denna skärpning
och för i stort sett bibehållande av
förutvarande regler. Professor Västhagen
har kritiserat de skärpta varulagervärderingsreglerna
och opponerat
sig mot den beskattning av skenvinster,
som skulle bli följden av de nya reglerna.
Jag konstaterar att det inte finns
någon sådan enighet bland de tillfrågade,
som man möjligen skulle kunna
tro av finansministerns uttryckssätt.

Sammanfattningsvis säger finansministern
sedan, att de svenska beskattningsreglerna
torde alltjämt få anses
vara de mest liberala, som finns inom
något jämförbart lands skattesystem.
Ja, herr finansminister, på vilket ma -

8 — Andra kammarens protokoll 7.9.56. Nr 27

Nr 27

114

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

terial stöder Ni detta påstående om de
svenska skattereglerna? Det är mycket
svårt att göra en jämförelse mellan olika
länders skattesystem. Man måste ta
hänsyn till en rad olika förhållanden
och sedan göra en sammanräkning av
deras verkningar för att kunna göra ett
sådant omdöme. Man måste skaffa sig
en ingående kännedom om skattesatser,
avskrivningsregler och övriga på skattebördan
inverkande bestämmelser, rätt
till resultatutjämning, särskilda sparstimulerande
inslag i skattesystemet
m. m.

Det är möjligt att de svenska avskrivningsreglerna
fortfarande är något generösare
än motsvarande regler på de
flesta andra håll. Å andra sidan är
skattesatserna i utlandet i allmänhet
lägre än i Sverige. Rätt till resultatutjämning
förekommer, herr statsråd, på
många ställen i utlandet men inte i Sverige.
I en del länder är dessutom skattesatserna
differentierade med hänsyn
till om vinsten utdelas eller behålles i
företagen. Man har då lägre skatt på
icke utdelade vinster. Där förekommer
alltså över huvud taget inte den konsekventa
dubbelbeskattning av bolagens
vinster och utdelningar, som sker i
Sverige.

Under senare år har man på olika
håll i utlandet genomfört skattelättnader
i syfte att stimulera och underlätta
företagens investeringar. Det har skett
bl. a. i Förenta staterna och Västtyskland.
Jag tror man kan säga utan att
vara för djärv, att det snarast förhåller
sig på det sättet, att nybildade företag
beskattas hårdare i Sverige än på flera
håll i utlandet.

Framför allt, herr statsråd, efterlyser
jag att Ni framlägger det statistiska material
rörande förhållandena i utlandet,
som Ni måste ha till förfogande för att
kunna grunda detta svepande omdöme
om de svenska och utländska skattereglerna.

Vad beträffar påståendet att de små
företagen inte skulle ha utnyttjat vär -

deringsreglerna beträffande lagervärdet
hänvisar finansministern till en
statistik, som dock, om jag inte missminner
mig, avser det abnorma året
1951, Koreakrisens inflationsår, och
därför inte torde vara så belysande, att
det tillåter en så bestämd slutsats som
finansministern tycks mena.

Jag nämnde resultatutjämning, som
finns på många håll i utlandet. Herr
finansminister, varför röstade regeringspartierna
mot denna sak i våras,
när högern och folkpartiet begärde utredning
om resultatutjämning? Nu är
Ni villig att tillsätta en utredning om
den saken. Vad är det som har inträffat?
Om det bara är det, att Ni har blivit
klokare och förståndigare, såsom
herr Hedlund tycks vilja erkänna i
fråga om krediten till småföretagen,
så är detta något som väcker den livligaste
tillfredställelse.

Sammanfattningsvis kan man nog
säga, att nuvarande skatteregleringar
har efter de senaste årens verkningar
allvarligt försämrat förutsättningarna
för företagens investeringar på ett sätt,
som väcker oro för det ekonomiska
framåtskridandet inom viktiga näringsgrenar.
Får jag erinra finansministern
om att den s. k. femårsplanen för år
1950—55 upptog mycket större investeringar
i industri- och bostadsbyggande
än som faktiskt kommit till stånd. Man
kan alltså säga, att industriinvesteringarna
släpar efter i förhållande till vad
man trodde var regeringens egna planer.
Det är, herr finansminister, mot
denna bakgrund, att industriens investeringar
släpar efter, som Ni genomför
en 3- och 4-sidig skärpning av företagsbeskattningen,
som måste allvarligt inskränka
möjligheterna till företagssparande
och investeringar.

De siffror som föreligger beträffande
den industriella produktionens ökning
i Sverige och vissa andra länder under
senare år är klart otillfredsställande för
Sveriges del, en sak, som jag finner sällan
framhållet från regeringsbänken.

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Nr 27 115

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Enligt min mening är tillräckliga investeringar
inom dessa produktivitetsområden
ett viktigt vapen mot inflation,
medan finansministern bara tycks tänka
på den sidan, att investeringsbegränsning
är ett vapen mot inflation.

För det första: om man genom att
införa nya moderna maskiner och metoder
kan producera mera varor och,
vilket man inte skall glömma, distribuera
varorna billigare, är detta en tendens,
som motverkar inflationen. För
det andra: om man kan hålla en produktivitetsstegring
här i landet, som är
så pass hög att den någorlunda motsvarar
den lönestegring som åstadkommes,
så finns det förutsättningar för ett fast
penningvärde. Om man däremot ordnar
det så, att produktionsökningen varje
år blir lägre än lönestegringen, får vi
inflation, även om man begränsar investeringarna
och paradoxalt nog just
därför att man begränsar investeringarna,
som skulle leda till snabbare produktionsökning.
Jag tror alltså att finansministern
ser alldeles för enkelt
på denna fråga om investeringsbegränsningar
som medel i kampen mot inflationen.

Även för betalningsbalansen är det
ju viktigt, att rationaliseringsarbetet
kan fortgå i tillfredsställande takt. Jag
behöver inte här upprepa vad som
så många gånger framhållits, nämligen
att det säkerligen är i löntagarnas intresse,
att företagen kan konsolidera
sig för att därigenom få ökade möjligheter
att kunna bevara full sysselsättning
även under sämre konjunkturer.

Dessutom finns det ju lyckligtvis en
hel del människor på det socialdemokratiska
hållet som uttryckt en uppfattning,
som jag tycker rätt mycket liknar
min egen, låt vara något mindre preciserad.
Jag erinrar om att den nye ordföranden
i Landsorganisationen Geijer
uttalat full förståelse för att man måste
ordna det så, att det kan bli tillräckliga
investeringar i företagen och att detta
är ett allmänt intresse, och det förstår

man. Nåväl, herr finansminister, skulle
det inte vara möjligt att regeringen kunde
övergå till att handla i den anda,
vari Geijer och andra har talat? Jag tilllåter
mig, herr talman, uttrycka den
förhoppningen, att regeringen skall i
en någorlunda nära framtid frigöra sig
från den tro, som väl inverkar litet på
de här frågorna, att det finns en intressemotsättning
mellan företag och
anställda i fråga om investeringar, och
i stället skall bedöma dessa viktiga
spörsmål utifrån den med verkligheten
mera överensstämmande förutsättningen,
att det till alldeles överväldigande
del finns en intressegemenskap mellan
företagen och deras anställda, ja,
mellan alla människor i detta land, om
önskvärdheten av ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande och av de investeringar
som är en förutsättning
härför.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strängs företrädare
förklarade, att högerpartiets intresse
för sparfrämjande åtgärder är
bara allmänna talesätt. Inom kort får
riksdagen tillfälle att ta ställning till en
serie konkreta sparförslag från vårt
håll, sammanfattade i nio huvudpunkter.

Apropå herr Strängs lotterikapitalism
så tillät jag mig förut i dag att skissera
en lösning i syfte att utnyttja skatteöverskottet
för att få till stånd ett långsiktigt
sparande.

Så ett par ord om investeringsavgiften.

Ett bibehållande, herr finansminister,
av en investeringsavgift, som i realiteten
ökar utrymmet för statens utgifter
och medverkar till att höja kostnadsnivån,
försvårar en återgång till en lättare
kreditmarknad med en lägre räntenivå.
Att däremot avveckla investeringsavgiften
och därmed genomföra en
kostnadssänkning samtidigt som man
sätter in dessa åtgärder i en politik

11C Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

med kraftig sparstimulans och begränsning
av statsutgifterna, det är att lätta
trycket på kreditmarknaden och skapa
naturliga förutsättningar för lägre ränta
på liten sikt.

Resonemanget om investeringsavgiften
har ju av finansministern kopplats
samman med bilaccisen. Jag tror för
min del inte att accisen har medfört
någon egentlig begränsning av bilköpen.
De som vill ha bil köper nog oavsett
accisen. Däremot är det inte osannolikt,
att den har lett till att folk köper bil till
något lägre pris än de eljest skulle ha
gjort, men ingen tror väl att detta nämnvärt
minskar anspråken på vägar, gator,
parkeringsplatser o. s. v. Slutsatsen
blir, att vi måste anpassa oss efter bilismens
växande investeringsanspråk.

Men, herr talman, låt oss kombinera
denna linje med en ny bostadspolitik av
vår typ, som återger människorna valfrihet
på bostadsmarknaden. Då behöver
vi inte vara oroliga för balans i investeringarna.
Med skatter och regleringar
löser man däremot inte problemet.

Bilaccisen minskar inte heller den
samlade konsumtionen i landet. Accismedlen
går ju till statsutgifter, och
skulle det verkligen finnas någon som
på grund av accisen avstått från att köpa
bil, använder han väl i stället pengarna
på samma sätt som sina övriga
disponibla medel. Bilaccisen beräknas
ge 140 miljoner kronor. Samhällets totala
omslutning är cirka 50 000 miljoner.
Är inte mot denna bakgrund regeringens
uppläggning av bilaccisen uttryck
för en stark övertro på statsingripandets
verkningsförmåga? Det är svårt
att i den nya beskattningen se något
annat än ett nytt exempel på regeringens
permanenta penningbehov. En omsättningsskatt
är så lätt att införa. Det
äi också så lätt att göra ganska obetydliga
justeringar i skatteprocenten och
därigenom håva in nya miljoner i statskassan.
Det är inte minst på grund härav
som omsättningsskatter alltid är så

oerhört riskabla för skattebetalarna. Alltid
kan man efter känt mönster plocka
fram några länder, som just på denna
punkt har lägre skatter än vi. Det är en
ofta använd metod för att ge tröst och
hugsvalelse åt medborgarna i en av
världens mest skattetyngda nationer.

Tillåt mig, herr talman, att sluta med
ett par ord om kreditpolitiken. Normalt
stiger utrymmet för utlåning med ett
par tusen miljoner om året. Detta står
i visst förhållande till svenska folkets
samlade inkomster. Från 1950 har detta
inte hållit streck. Utrymmet har krympt,
vilket väl måste bero på att sparandet
är otillräckligt. Vad har regeringen
gjort? Försökt lägga om sin politik i
sparvänlig riktning? Nej, den har försökt
ransonera och ransonera framför
allt på en enda liten del av kreditmarknaden,
den del där stora och små företag
måste hållas. Det finns inte fullständiga
siffror senare än för 1954. Av kreditgivningen
till de stora ändamålen
fick den industriella produktionen då
10 procent. Det är inom denna tiondel
av hela området som regeringen satt in
hela stöten. Kreditgivningen till staten
har däremot ökat och ökat. Undra
på, herr talman, att man måste gå hårt
fram, när man bara arbetar i vart tionde
kvarter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall försöka vara
lika föredömligt kort som de båda senaste
talarna. Låt mig emellertid ytterligare
understryka, att regeringen icke
har släppt principen att investeringsavgiften
och den extra bolagsskatten
skall betraktas såsom konjunkturpolitiska
ingripanden. Vi gör där en klar
skillnad mellan dessa båda finanspolitiska
medel och de skärpta avskrivningsregler,
vilka riksdagen 1955 efter
mycket ingående debatter beslöt sig för.
Vi har fortfarande världens liberalaste
avskrivningsregler, trots de skärpning -

Onsdagen den 31 oktober 1956 em. Nr 27 117

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ar som gjordes 1955. Dessförinnan var
våra avskrivningsregler fullständigt
utan all jämförelse. Jag har ibland hört
argumentet att Wigforss, som i många
andra avseenden från oppositionens
sida kritiserats ytterst intensivt, ju ändå
lämnat efter sig denna förnämliga produkt
till eftervärlden, som innefattas
i de fria avskrivningarna. Ja, det kunde
väl ha sina orsaker mot bakgrunden av
de erfarenheter vi hade från 1920- och
1930-talets depressions- och krissamhälle.
Nu har vi en bastant period av en
rakt motsatt konjunktur, där det inte
har varit fråga om att stimulera utan
fråga om att dämpa och hålla igen, emedan
vi inte vill råka in i en alltför markant
obalans. Självfallet räknar vi med
att i detta den fulla sysselsättningens
samhälle, som vi nu lever i och som vi
hoppas få fortsätta att leva i, får redan
en sådan fråga som avskrivningsreglerna
och lagervärderingsreglerna ses
från andra utgångspunkter än när vi
hade ett depressions- och krissamhälle
på ögats näthinna.

Den extra bolagsskatten är inte konjunkturpolitiskt
motiverad, argumenterar
herr Ohlin och hänvisar till experter.
Han rekommenderar mig att tro på
experter och åberopar därvidlag bl. a.
en av LO:s ekonomiska sakkunniga.
Man kan ha olika uppfattningar om vilken
grad av konjunkturdämpande effekt
som den extra bolagsskatten för
med sig, men än så länge är det väl
ändå odiskutabelt att man genom denna
skatt tar upp 275 miljoner kronor varje
år, som inte går in i statsverksamheten
utan ställs vid sidan om på ett specialkonto
i riksbanken. Det är fråga om en
upptorkning av detta belopp som sedan
steriliseras. Det har följaktligen en konjunkturpolitisk
effekt detta arrangemang
som jag utgår ifrån att ingen kan
bestrida. Efterfrågan minskar varje år
med 275 miljoner kronor.

Vidare anfördes att investeringsavgiften
inte heller i dag har någon konjunkturdämpande
effekt. Den skall

verka just genom sin kortvarighet. Den
skall få folk att resonera på följande
sätt: låter du bli investeringar i dag
tjänar du pengar därför att du kanske
slipper denna pålaga följande år. Men
har man en konjunktur som präglas av
ett permanent stadigt tryck har vi ännu
inte, trots att vi gått in på det tredje
året, velat ta riskerna av en uppmjukning
i detta avseende.

Jag läste för en tid sedan en artikel
av en av vårt lands bankdirektörer i en
av de största affärsbankerna. Den var
publicerad i det lilla fyrsidiga bladet
Index. Han fastslår där klart, att man
med penningpolitiska medel inte orkar
klara en sådan här konjunktur. Penningpolitiken
måste stödjas och stabiliseras
ytterligare genom olika finanspolitiska
åtgärder. Investeringsavgiften är
en av dem. Jag kan hålla med om att
effekten blir sämre ju längre man håller
på med den, men ännu så länge har
den på tredje året en effekt, som är
odiskutabelt dämpande på den investeringskonjunktur,
som är större än vad
vi orkar med.

Herr Ohlin rekommenderade mig att
lyssna på experter, och det finns faktiskt
en av våra ekonomiska experter
som gjort en vetenskaplig analys om de
olika spärrarnas inverkan i konjunkturdämpande
syfte. Han sätter där investeringsavgiften
som nr 1. Den utgör
den mest påtagliga och mest verksamma
spärren mot överkonjunkturen på investeringssidan.
Han sätter kreditåtstramningen
som nr 2 och eventuella
räntehöjningar som nr 3.

Om vi skall lyssna till experter, herr
Ohlin, är det nog på det sättet att även
jag kan använda deras argumentering i
denna debatt.

Avskrivningsreglerna har inte alls enhälligt
godtagits. Om mitt interpellationssvar
givit herr Ohlin det intrycket,
så tror jag nog att kammarens ledamöter
i övrigt liar en något nyanserad
uppfattning om vad svaret säger. Även
om jag inte satt på samma post i rege -

118 Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift

ringen som jag sitter i dag, är jag väl
medveten om vilken våldsam och hetsig
diskussion som då rådde om de nya
avskrivningsreglerna ute i näringslivet.
Jag behöver bara erinra om en sak,
Arosmässan i Västerås, som sysslade
med dessa frågor, för att de flesta av
oss ungefärligen skall minnas de lidelser
som här släpptes lösa. Men vad jag
sagt i interpellationssvaret är att i fråga
om lagervärderingsreglerna var lidelserna
inte alls så uppångade; i fråga
om dem var man mera modererad. Detta
vågar jag bestämt hävda även i dag.

Herr Ohlin säger vidare att nu måste
finansministern dokumentera varför
han vågar sig på detta friska påstående
att vi har liberalare avskrivningsregler
än någon annan nation vid en internationell
jämförelse. (Herr Ohlin, inpass:
Inte avskrivnings- utan beskattningsregler.
) Herr Sträng: Ja, det är en del av
beskattningsreglerna. Ja, skall vi fortfarande
lita på experter, som ju herr
Ohlin just i kväll är så angelägen att
rekommendera mig, så har jag här i
min hand en bok som heter »Den nya
företagsbeskattningen». Den är skriven
av nuvarande regeringsrådet Gustaf
Hedborg, revisionsintendenten Sture
Lundell och assessorn vid överståthållarämbetets
skatteavdelning Åke Gärdin,
och de har där utan några reservationer
enat sig om följande konklusion:
»De gjorda avskrivningarna till trots
torde det svenska skattesystemet alltjämt
innefatta de liberalaste avskrivnings-
och värderingsregler som något
jämförbart skattesystem uppvisar. Möjligheten
till förtäckt resultatutjämning
är även för framtiden betydande.»

Jag är underrättad om att man i Norge
och Danmark för närvarande är sysselsatt
med en översyn av de regler för
företagsbeskattning, som man där har.
Och från näringslivets representanter i
nämnda länder gör man nu stora ansträngningar
för att vinna gehör för
synpunkten att man skall liberalisera
reglerna, så att de kommer att i huvud -

för år 1957 m. m.

sak likna det svenska systemet. Till yttermera
visso har jag under försommaren
detta år haft tillfälle att tala med
en samling engelska ekonomer och journalister
om bland annat dessa frågor.
De uttalade därvid sin stora förvåning
över de liberala regler för avskrivning,
som vi trots allt tillämpar här i landet.

I den mån herr Ohlin inte nöjer sig
med detta — och det gör han väl inte,
eftersom han i likhet med alla andra
experter är en mycket noggrann man —
är det möjligt att jag kan ge honom utförligare
bevis i skriftlig form. Jag står
gärna till tjänst med det. Jag tror att
kammaren håller mig räkning för att
jag inte nu fortsätter debatten med ordagranna
citat.

Herr Ohlin slutade med att fråga, om
vi ändå inte nu måste se till att vi får
tillräckliga investeringar i näringslivet,
och han åberopade i det sammanhanget
LO:s nye ordförande, min gode vän
Arne Geijer.

Vidare frågade herr Ohlin varför vi
alltid skall arbeta utifrån de förutsättningarna
att det råder en intressemotsättning
mellan företagare och anställda.
Det finns dock ingen inom regeringen
— och jag gissar att det inte
heller finns någon inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen — som
inte förstår att det är ytterst angeläget
att det svenska näringslivet får möjligheter
att investera i tillräcklig utsträckning.
Jag kan försäkra herr Ohlin att
ingen på min kant har något intresse
av att uppmobilisera några i och för
sig onaturliga och olämpliga motsättningar
mellan de anställda och företagarna.
Som gammal fackföreningsmän
har jag tvärtom en naturlig benägenhet
att komma på »speaking terms» med
företagarna, och jag tror att jag bibehållit
denna benägenhet i min nya
funktion som politiker. I varje fall försöker
jag se arbetsgivarnas problem på
samma sätt som tidigare.

Detta är emellertid en sak för sig.
En annan sak är att herr Ohlin och fö -

119

Onsdagen den 31 oktober 1956 em. Nr 27

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

retagarna enständigt begär att regeringen
skall garantera prisstabilitet och
ett stabilt penningvärde här i landet.
De begär att regeringen skall hålla inflationen
i kragen — och det gör också
Arne Geijer och hans kolleger inom
fackföreningsrörelsen — även då vi har
en stark press på våra resurser.

Jag skall inte utveckla detta tema i
detalj. Jag har ordat om den saken en
hel timma förut i dag i första kammaren.
Faktum är emellertid att det i Sverige
och andra länder i Västeuropa samt
i stora delar av övriga världen finns en
tendens till inflation — alltså inte motsatsen!
— som ett akut problem. Och
som världen ser ut i dag är det mycket
som talar för att den situationen kommer
att ytterligare accentueras. Om vi
mot den bakgrunden är tvingade att tillgripa
både finanspolitiska och kreditpolitiska
ingripanden, som riktar sig
mot såväl investerings- som konsumentsidan
— i senare fall bland annat i
form av bilaccis — så är det i det vällovliga
syftet att gå en allmän önskan
till mötes, nämligen den att i fortsättningen
kunna bibehålla en stabil ekonomi
i vårt land. Där kan vi ha delade
meningar om huruvida vi skall gå tillväga
på det ena eller andra sättet, och
då kan vi diskutera metoderna. Men
det finns knappast någon anledning att
underkänna vår goda vilja, när vi går
in för de metoder, som vi anser vara
riktiga för att nå de mål vi anser nödvändiga.
Därför finns det heller ingen
anledning att konstruera fram en situation,
där det råder motsättningar mellan
företagare och anställda och där
de båda kategorierna ställes i harnesk
mot varandra. Det har vi väl vuxit
ifrån, herr Ohlin! Vi kan diskutera metoderna,
men målsättningen och den ärliga
viljan behöver vi säkert inte diskutera.

Sedan sade herr Iljalmarson i sitt
lilla anförande någonting om bilaccisen,
och jag har ett minne av att han också
nämnde något om den lilla proposition,

som jag kanske kan kalla för »skattelotteriet».
Vi får tillfälle att tala om de
båda sakerna, när frågorna kommer
tillbaka från utskottet. Jag skall därför
inte nu alltför mycket ta bort fräschören
genom att ta upp en sakdebatt med
herrarna här i dag. Men när herr Hjalmarson
gör gällande att vi antagligen
inte skulle haft någon som helst större
bilexpansion nu, om vi icke hade haft
bilaccisen, vill jag komma med en invändning.
I den mån man kan tro på
experter — och jag har ju blivit rekommenderad
att göra det här i kväll
— så har man i våra motororganisationer
den uppfattningen att vi skulle haft
en ytterligare ansvällning på mellan
20 000 och 30 000 vagnar årligen, om vi
inte under de senaste åren hade haft
någon bilaccis.

Jag tar mig friheten erinra herr Hjalmarson
om att hans partivän och min
kollega Macmillan i England tror mycket
intensivt på behovet av en bilaccis
i form av en hög omsättningsskatt. Det
svenska företaget Volvo har nu kommit
ut med en liten trevlig bil på den engelska
marknaden, nämligen Volvo PV
444. Herr Hjalmarsons partivän finansministern
i England tar av varje köpare
5 300 kronor i omsättningsskatt för en
sådan här liten Volvo; Macmillans blygsamma
kollega här i Sverige nöjer sig
med 900 kronor. Men vi kan väl ändå
vara överens om att det finns skäl både
för den engelske finansministerns omsättningsskatt
och för den svenske finansministerns
mycket blygsammare
omsättningsskatt.

Jag lovade att vara lika föredömligt
kort som mina ärade meddebattörer.
Jag skall sluta med att säga, att det inte
är något nytt, när jag nu talar om att
vi skall genomföra en utredning rörande
resultatutjämningen. Förra hösten
meddelade jag det i första kammaren
i ett interpellationssvar, i våras har
jag meddelat det från denna bänk här
i andra kammaren, och i en radiodebatt
med herr Ohlins partivän herr Gustaf -

Nr 27

120

Onsdagen den 31 oktober 1956 em.

Kungl. proposition ang. investeringsargift för år 1957 m. m.

son i Göteborg har jag också meddelat,
att vi ämnar verkställa denna utredning
om resultatutjämning. Vid tre olika
tillfällen före de senaste koalitionsförhandlingarna
liar finansministern
följaktligen givit besked på denna
punkt, och den omständigheten, att vi
utformat ett nytt regeringsprogram, har
inte föranlett några nya ståndpunkter i
detta avseende.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr finansminister! Detta sista måste
väl ändå vara ett misstag. Vad Ni gick
med på i våras var ju en utredning om
förlustutjämning, icke om resultatutjämning.
Folkpartiets förslag om resultatutjämning
röstade ju socialdemokraterna
emot. Det duger verkligen inte att
vägra ta upp en sak och sedan peka på
eventuella glidande formuleringar. Då
säger jag som statsministern sade nyss:
Vi vill ha handling! Därvidlag har Ni
intagit en negativ inställning.

Min fråga, vilket material Ni stöder
Er på, herr finansminister, berodde på
att Ni i Ert interpellationssvar har jämfört
de svenska företagsbeskattningsreglerna
med motsvarande i andra länder.
Finansministern besvarade inte denna
fråga utan tog upp en annna sida av saken,
nämligen avskrivningsreglerna, om
vilka jag redan sagt, att de svenska var
mera generösa. Finansministern försöker
föra bevisning mot mig genom att
åberopa vad jag påpekat men går förbi
de andra sidorna av saken, som jag berörde,
eftersom han tydligen där inte
har något att komma med. Om finansministern
har något sådant material, så
tala om vad det är! Ni kan ju skicka
över det skriftligen senare, om Ni inte
vill trötta kammaren med att läsa upp
det nu. — Jag vill tillägga, att det finns
en reservation att göra i fråga om generositeten
i de svenska avskrivningsreglerna.
Beträffande fastigheter torde de
vara ovanligt snäva internationellt sett,
vilket finansministern nog gärna bekräftar.

Vad bolagsbeskattningen beträffar har
ju ändå, herr finansminister, en enig
kommitté uttalat sig mot att en direkt
bolagsbeskattning används på sätt som
skett. Samma experter, som finansministern
med stort gillande hänvisar till,
har alltså bestämt avrått från denna
extra bolagsbeskattning såsom konjunkturpolitiskt
medel. Herr Sträng använder
sig verkligen av den bekväma metoden
att tro på experterna när det passar
honom men skjuta dem åt sidan, när
detta passar honom. Vad jag efterlyser
är ett mera konsekvent hänsynstagande
till experterna. Experterna anser inte
att denna extra bolagsbeskattning saknar
konjunkturdämpande verkan utan
att den är ett olämpligt medel i konjunkturpolitiken
på grund av sina skadeverkningar.

Till sist, herr talman! Finansministern
talar om god vilja, och jag vill
gärna tro på vad han säger. Men om
man tänker på att regeringen i nuvarande
läge, med en svagare vinstkonjunktur,
lägger fyra olika skärpningar
av företagsbeskattningen ovanpå varandra
i en tid, när stora företagsinvesteringar
behövs, så frågar man sig: Vill
regeringen göra företagen mer och mer
beroende av bankerna för att sedan genom
inflytande över bankerna kunna
få inflytande över näringslivet?

Visst tror jag, herr finansminister, på
Er goda vilja. Men tänk om Ni också
kunde lära Era kolleger någonting om
oppositionspartiernas goda vilja. Ibland
kan det emellertid vara förenligt med
»god vilja» att befrämja en socialistisk
utveckling. Och den viljan ...

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ha ett utlåtande av en opartisk expertis
beträffande bilaccisens verkningar innan
jag vågar tro på herr finansministerns
siffror.

Jag förstår, herr talman, att herr
Sträng med en känsla av avund ser hur
bilaccisen är utformad i England. Det

121

Onsdagen den 31 oktober 1956 em. Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

utgör för mig en ny bekräftelse på hur
farligt det är med omsättningsskatter
när man har med skattehungriga finansministrar
att göra.

Jag skall inte heller ta upp någon
närmare diskussion med finansministern
om det nya statslotteriet. Det är
mycket möjligt att hans förslag kommer
att få den beräknade effekten, att
200 miljoner kronor av skatteöverskottet
inte behöver återbetalas till skattebetalarna
förrän i juni månad nästa år.
För oss har det emellertid framstått
som ännu väsentligare i dagens läge
att inte låta något tillfälle passera förbi
att stimulera till ett ökat långsiktigt frivilligt
sparande. Om vi med vår metod

— låt vara inte på ett halvår men låt
oss säga på några år — skulle kunna
få till stånd en verklig ökning av detta
sparande med 200 miljoner kronor, så
betyder det mycket mer för vår samhällsekonomiska
stabilitet än den kortsiktiga
vinsten av herr Strängs förslag.
Men jag medger naturligtvis gärna, herr
talman, att ett lotteri med litet sydamerikanska
fläktar nog passar bäst in i en
stabiliseringspolitik av socialdemokratisk
modell.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror jag kan överlåta
åt kammaren att objektivt bedöma,
vem som verkar mest sydamerikansk,
herr Hjalmarson eller jag. Jag är inte
alls rädd för utslaget.

Sedan vill jag klara ut ett missförstånd
från herr Hjalmarsons sida. Herr
Sköld underströk i sitt anförande — jag
trodde därför det var onödigt för mig
att upprepa det — att regeringen inte
serverar ett sparprogram när den inbjuder
skattebetalarna att låta bli att ta
ut sin skatteåterbäring till jul utan ha
den kvar ett halvt år och i stället få en
vinstchans. Detta är ingen sparaktion

— det motiveras helt enkelt av det för
alla kända förhållandet, att uttagen ur
den svenska statskassan är ojämna och

att det är olustigt att tvingas ut att låna
pengar på hösten. Vissa verkningar
både i banksystemet och för likviditeten
blir inte så hälsosamma som om
man kan få utgifter och inkomster att
flyta jämnt under budgetåret.

Jag vet inte om jag behöver understryka
detta ytterligare. I så fall får vi
väl vänta tills utlåtandet över propositionen
kommer på kammarens bord.

Allra sist vill jag tillägga, herr talman,
att herr Ohlin är litet besvärlig att
diskutera med. Han är nämligen till
den grad misstänksam, att han aldrig
tror på vad man säger förrän man plockar
fram corpus delicti och kan sätta
skrivna ord under näsan på honom. Nu
har jag framför mig riksdagsprotokollet
från en interpellationsdebatt i första
kammaren, då jag sade: »När det med
hänsyn till tillgång på arbetskraft, som
inte behövs för mer brådskande utredningsuppgifter,
blir möjligt att utreda
frågan om förlust- och resultatutjämning
...» — jag behöver inte läsa upp
mer. När jag talar om det, säger herr
Ohlin att jag måste ha misstagit mig.
Kan vi inte nu vara överens om att jag
har talat om att jag är beredd att sätta
till en utredning som skall syssla med
både förlust- och resultatutjämning?

Sedan tror jag att kammaren är glad
om vi slutar denna debatt, eftersom det
är så sent på dagen.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende till morgondagens plenum kl.
10.00.

§ 2

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.12.

In fidem
Gunnar Brilth

122 Nr 27

Torsdagen den 1 november 1956

Torsdagen den 1 november

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av propositionen nr 188
(Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande remiss till
utskott av Kungl. Maj:ts proposition nr
188, med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. m., nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid,
enligt förut gjord anteckning, ordet
till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp),
som yttrade:

Herr talman! Våra blickar riktas i
dag mot Förenta Nationerna, som nu
fått sitt svåraste uppdrag hittills i fredens
tjänst, och det är ganska naturligt
att mångas tankar gått till FN :s generalsekreterare
med förhoppning och bön
om att han trots svårigheterna skall
kunna fortsätta sitt outtröttliga arbete
för att säkerställa freden i världen. Vi
minns de högtidliga ord med vilka FN:s
stadga inledes: »Vi de förenade nationernas
folk, beslutna att rädda kommande
släktled undan krigets gissel,
som två gånger under vår livstid tillfogat
mänskligheten outsägliga lidanden»,
och vi hoppas att viljan till fred är så
stark runt om i världen, att FN skall
kunna få ett slut på konflikten.

I skuggan av hotet mot världsfreden
ter sig våra inrikespolitiska motsättningar
ganska små. Dessa gäller ju olika
vägar att främja personlighetens utveckling
och att höja välståndet med
bevarad personlig rörelsefrihet. I tider
då människans själva existens står på

spel får dessa frågor givetvis andrarangskaraktär.
Att vi ändå sysslar så
mycket med dem i denna kammare under
dessa dagar beror därpå, att vi även
om krigsmolnen hopar sig inte vill upphöra
att planera för en fredlig utveckling.

Det regeringsprogram, som framlades
efter valet, innebar på vissa punkter
eftergifter till oppositionen. Dessa eftergifter
var dock inte av det slag och
den omfattning, att de kan ge anledning
till några större förhoppningar om att
regeringen i fortsättningen skall kunna
lösa frågan om fortsatt standardstegring
med bevarat stabilt penningvärde.
Den redovisning över prisutvecklingen
i vissa länder, vilken återfinns på s. 6
i den sista rapporten från konjunkturinstitutet,
ger en ganska beklämmande
bild av utvecklingen. Visserligen har
man i tabellerna satt upp länderna i
bokstavsordning, varför Sverige kommer
ganska långt ned på skalan, och
därtill delat upp tabellerna på två olika
halvår, men om vi tar hela perioden
juni 1955—juni 1956 framgår det, att
Sverige haft den största prisstegringen
av jämförliga europeiska länder. Om
därtill lägges de fakta som redovisas i
konjunkturrapporten om det fortsatta
hotet mot vår valutareserv och om vår
avsaktande produktionsstegring, så måste
man säga att regeringen inte har
lyckats lösa den väsentliga frågan det
här gäller.

I regeringsprogrammet heter det:
»Frågan om vilka medel som bör användas
för uppehållande av en jämn
och balanserad konjunktur bör ägnas
fortsatta överväganden.» Det är en
punkt som har sitt stora intresse. Vi
tycks alla vara överens om att en för -

Nr 27

123

Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition

utsättning för en stabil konjunktur är
en ökning av sparandet. Jag lyssnade
med stor uppmärksamhet, när herr
Sköld i går kväll så starkt betonade
detta. Han menade att det måste ske en
ökning av alla de tre slag av sparande
som han omnämnde: det personliga sparandet,
företagssparandet och det allmännas
sparande. Intressant var också
att herr Sköld så kraftigt anslöt sig till
den tanke på bostadssparande, som sedan
en längre tid framförts från oppositionens
sida.

Jag skulle vilja göra några reflexioner
med anledning av herr Skölds anförande.
I fråga om företagssparandet
framförde herr Sköld en tanke, som
han i olika sammanhang gett uttryck
för både utom och inom denna kammare,
nämligen att ett ökat företagssparande
måste kombineras med ett
ökat inflytande från de anställdas sida
över investeringar etc. Herr Sköld och
jag har tidigare diskuterat denna sak
här i kammaren, och jag vill inte nu
ta upp någon större debatt därom. Jag
vill bara säga att den väg, som vi från
liberalt håll anvisat, nämligen att man
skulle stimulera till experiment med
andel i vinst som kvarstår såsom kapital
i företaget, anser vi vara mer framkomlig
än den väg herr Sköld rekommenderade.

När det gäller frågan om företagssparandet
och därmed närbesläktade områden
är det intressant att se, hur frågan
om en breddning av aktiesparandet
får en ständigt ökad aktualitet. Då
vi första gången tog upp denna sak i
en partimotion år 1952 ägnade man hela
frågan en synnerligen förströdd uppmärksamhet.
När vi i år kom tillbaka
fanns det ett större intresse för saken,
men intresset var dock inte större än
att man lät begrava det hela i stabiliseringsutredningen.
Sedan frågan diskuterades
i riksdagen har det emellertid
från olika håll, både från LO:s och
TCO:s sida och från amerikanskt håll,
framförts vittnesbörd om den betydelse

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

som aktiesparklubbar och investeringsbolag
kan ha dels för en ökning av det
personliga sparandet, dels för att förse
företagen med kapital.

Nu behövs det vissa ändringar av lagstiftningen
för att underlätta bildandet
av sådana investeringsbolag. Herr Sköld
framhöll under debatten i våras, att frågan
för närvarande är under utredning
av stabiliseringsutredningen. Jag råkar
själv vara medlem av denna utredning,
men jag måste bekänna att jag har mycket
litet hört av utredningen. För några
veckor sedan läste jag visserligen i
tidningarna, att utredningen fått en ny
ordförande och en ny sekreterare, men
det är det enda som jag fått reda på.
Jag vet inte, om det ingick i instruktionerna
för den nye ordföranden att
han också skulle sammankalla utredningen
till sammanträde. Det är emellertid
nog inte så lätt att nu samla
denna störa 15-mannakommitté. Man
kan inte begära, att ledamöterna skall
reservera hela året för sammanträden
som kanske över huvud taget inte kommer
till stånd.

Det är beklagligt att den viktiga frågan
om bevarandet av ett stabilt penningvärde
och en full sysselsättning
alltså inte ägnas större uppmärksamhet,
men det beror inte på de enskilda
ledamöterna i utredningen. Och vad beträffar
frågan om en liten, rent teknisk
förändring av lagstiftningen i syfte att
stimulera till bildandet av investeringsbolag
och aktieklubbar skulle jag vilja
vädja till finansministern att han tar
upp den inom sitt departement. Det
borde vara möjligt att på några veckor
där komma fram till ett förslag.

Vad sedan gäller det allmännas sparande,
påpekade herr Sköld, att också
detta behöver ökas. I det sammanhanget
kritiserade han avskrivningsreglerna i
fråga om offentliga byggnader o. s. v.,
som han ansåg vara alldeles för snäva.
Därom kan man givetvis göra en utredning,
men då skall man göra den och
inte i stället ta in kravet på totalbalan -

Nr 27

124

Torsdagen den 1 november 1956

Kongl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

sering av budgeten i regeringsprogrammet.
Om jag fattat herr Sköld rätt, avsåg
han en utredning om avskrivningsreglerna
över huvud taget utan någon
särskild tonvikt på de konjunkturella
synpunkterna.

Det är inte alls så säkert, som det
tycktes framgå av herr Skölds anförande,
att en ökning av det allmännas
sparande också innebär en ökning av
det totala sparandet. Om staten genom
att ta ut 100 kronor mer i skatt av en
medborgare orsakar en sådan försvagning
av hans sparintresse, att han tar
ut 110 kronor från sitt bankkonto, har
ju det totala sparandet gjort en nettoförlust
i stället för en nettovinst.

Herr Sköld kom in på en intressant
frågeställning, när han sade att det är
nonsens att tala om ett tvångssparande.
Var skall man kunna sätta någon gräns
mellan frivilligt sparande och tvångssparande?
Om en människa köper en
bil eller bygger ett eget hem och därvid
får föreskrifter från säljaren eller långivaren
om att fullgöra avbetalningar
vid vissa bestämda tidpunkter, är inte
detta ett tvång?

Här finns en ganska stor skillnad,
herr Sköld, och den märktes, när herr
Sköld förde fram tanken på sitt tvångssparande.
Den märktes till och med av
koalitionsbröderna, som eljest inte alltid
är så snabba att märka skillnader.
Hela svenska folket slog för övrigt bakut.
Olikheten är ju den, att den, som
köper en bil eller bygger ett eget hem
och sedan skall göra avbetalningar, själv
kan avgöra, huruvida han vill köpa och
bygga eller inte, medan herr Skölds
tvångsparande skulle drabba också den,
som redan har avbetalningar att göra,
som redan har ett stort bundet sparande,
som redan har försörjningsplikter
o. d. Han skulle också få deltaga i
det obligatoriska sparandet. Man iakttog
också i valdebatten, när vi från oppositionens
sida förde fram frågan om huruvida
tvångssparandet var aktuellt, att
även regeringens talesmän väl visste

skillnaden mellan tvångssparande och
frivilligt sparande. Det går inte att i
socialistiskt intresse här försöka utplåna
skillnaden mellan dessa två begrepp.

Företagsbeskattningen var föremål
för en debatt här i går kväll strax innan
sammanträdet bröts. Jag har inte
så mycket att tillägga till vad som då
sades, men jag vill konstatera, att finansministern
inte lyckades få någon
hållbar konjunkturpolitisk motivering
för den extra höjning av bolagsskatten,
som regeringen har föreslagit och
som har blivit lag.

Vad resultatutjämningen beträffar förekom
en intressant debatt mellan finansministern
och herr Ohlin. Jag kanske
bara för att undanröja alla missförstånd
skall påpeka, att det i våras framlades
motioner från såväl folkpartisom
bondeförbundshåll om att det skulle
göras en utredning om resultatutjämning.
Bevillningsutskottets socialdemokratiska
och bondeförbundsmajoritet
avvisade bestämt tanken därpå. Man
sade sig vara villig att göra en utredning
om förlustutjämning, men en utredning
om resultatutjämning skulle
föra alltför långt. Såvitt jag kan se,
röstade också finansministern emot förslaget
om en sådan. Den bondeförbundsrepresentant,
som hade motionerat,
kände sig föranledd att yrka bifall
till folkpartireservationen på denna
punkt för att över huvud taget få sina
synpunkter beaktade. Nu noterar vi i
alla fall med tillfredsställelse, att den
utredning, som snart skall sättas i gång,
också skall omfatta frågan om en resultatutjämning.

Finansminister Sträng yttrade, att
kritiken mot företagsbeskattningen hade
gällt avskrivningsreglerna och att man
på den mycket omtalade Arosmässan
i Västerås inte alls kritiserat lagervärderingsreglerna
på samma sätt. Jag var
med vid detta tillfälle i Västerås och
kan betyga, att det var just reglerna
för lagervärderingen som orsakade de
största bekymren.

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 125

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

För att övergå till jämförelser med
utlandet, påstod finansministern i går,
att Sverige har de mest liberala bolagsskatteregler
som existerar. Det finns
inte något underlag för ett sådant påstående.
Det är över huvud taget synnerligen
svårt att göra internationella
jämförelser när det gäller företagsbeskattning,
ty det är så många olika faktorer,
som man måste ta hänsyn till.
Vad vi klart kan se är emellertid, att
samtidigt som Sverige kraftigt har
skärpt sin företagsbeskattning, har man
i flera länder, med vilka vi konkurrerar,
liberaliserat reglerna. Detta är mycket
betydelsefullt, eftersom näringslivet
i de olika länderna hunnit inställa sig
efter förändringarna, och varje förändring
av beskattningen påverkar givetvis
vår konkurrensförmåga.

Jag skulle här kunna ge många exempel
på de svårigheter, som de nya skattereglerna
orsakar för åstadkommandet
av mycket nödvändiga investeringar.
Det finns också vittnesbörd från de anställdas
sida, att de är bekymrade över
dessa svårigheter. Men jag skulle i stället
vilja ställa en fråga, som jag ställde
till herr Sträng i den ekonomiska radiodebatten
men som jag inte fick något
svar på. Tror finansministern, att vi
skulle ha haft en så stor stegring av
produktionen och reallönerna här i landet
under de senaste årtiondena, om vi
inte haft dessa liberala regler för avskrivning
och varulagervärdering?

Beträffande tjänstepensionsfrågan uttalade
statsministern i går, att oppositionen
har en stockkonservativ inställning
och att denna inställning i framtiden
kommer att te sig lika obegriplig
som det konservativa motståndet mot
de sociala reformerna för några årtionden
sedan.

Jag finner anledning att klargöra
folkpartiets inställning i denna fråga.
Vi har klart sagt ifrån, att det är viktigt
att uppnå en lösning av pensionsfrågan
och att denna lösning måste
komma snabbt. Vi har sagt, att vi ovan -

på en höjd folkpension skall lägga en
tilläggspension som är valfritt utformad.
Staten skall lämna sin organisatoriska
medverkan på ett sådant sätt,
att det nya systemet snabbt och effektivt
kan bringas i tillämpning. Staten
bör främja avtal mellan arbetsmarknadens
parter. En anslutning skall vara
möjlig för enskilda, som inte kan komma
in under dessa avtalsenliga tjänstepensionsbestämmelser.
Vidare skall staten
se till, att pensionen blir värdebeständig.

Som herr Ohlin påpekade i går är
det intressant att se, att medan socialdemokratien
och folkpartiet tycks skilja
sig när det gäller frågan om löntagarpensionen,
tycks vi — såvitt jag kunde
förstå av statsministerns anförande -—-stå på precis samma ståndpunkt när det
gäller tilläggspensionen för övriga medborgare,
nämligen att var och en som
står utanför denna organisation skall
ha laglig rätt att få pension om han så
önskar. Här bör det alltså finnas förutsättningar
för en samförståndslösning.

Till slut ett ord om bilaccisen. När
bilaccisen beslöts år 1955, uttalade regeringspartiernas
representanter i bevillningsutskottet,
att det torde finnas
stor anledning för en bilspekulant att
uppskjuta sitt köp och därmed erhålla
en mot avgiften svarande prisreduktion.
Denne bilspekulant, som nu i förtroende
för detta uttalande från regeringspartiernas
sida uppsköt att köpa sin
bil för att därmed erhålla en mot avgiften
svarande prisreduktion, finner
nu, att han i stället får betala en större
avgift för en ny bil. Detta måste jag
säga är ett svek mot väljarna. Det kan
näppeligen medverka till något ökat
förtroende för regeringen från medborgarnas
sida.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Härefter yttrade:

126 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga att
jag för min del inte tror på att folkpartiets
väg med aktieköp från de anställdas
sida skulle komma att lösa sparandets
problem. Jag har visserligen inte
någonting emot att den saken prövas,
och herr Gustafson i Göteborg har väl
såsom ledamot i stabiliseringskommittén
möjlighet att ta upp frågan. Det är
en sak för sig. Men vi angav ju i våras
ganska noggrant de skäl, som hade gjort
klart för oss att detta inte är någon
väg att bygga på, eftersom den inte låter
sig förena med den solidariska lönepolitiken.

Jag vill rätta ett missförstånd, avsiktligt
eller oavsiktligt. När man i regeringsprogrammet
har inskrivit krav
på totalbalansering på budgeten, så
åsyftar man det aktuella läget. Det är
icke tänkt som någon permanent företeelse.

Herr Gustafson säger att det allmänna
sparandet kan vara motsatsen till ett
sparande. Det är klart att ett sparande
aldrig är netto, men det blir ändå ett
sparande; därom är det ingen tvekan.
Varför skulle det allmännas sparande
annars tillmätas så stor betydelse av
alla personer som sysslar med dessa
frågor? Dessutom vill jag fråga honom:
Hur vill herr Gustafson ersätta en fjärdedel
av hela det belopp som sättes in
på nyinvesteringar? Det går helt enkelt
inte ihop!

Herr Gustafson hade också några utläggningar
om skillnaden mellan frivilligt
och obligatoriskt sparande. Ifall jag
fattade rätt menade han, att om en bilhandlare
ställer upp villkor om kontantinsats
och avbetalningar, så blir det
frivilligt, eftersom kunden kan bestämma
om han vill köpa en bil eller inte.
Men om det som nu blir en överenskommelse
mellan staten och bilhandlarna,
så menar herr Gustafson att den
överenskommelsen drabbar alla tecknade
kontrakt. Det vet jag faktiskt
ingenting om. Det förefaller högst osan -

nolikt, att det skulle vara så. Nu skakar
herr Gustafson på huvudet, men
han lär väl då få svårt att förklara att
det är någon skillnad mellan dessa slag
av åtgärder. Då är det också svårt att
avgöra vad som är frivilligt och obligatoriskt
sparande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Man löser inte hela företagssparandets
problem genom att
uppmuntra till aktieköp och en demokratisering
av aktieägandet. Man gör
det inte heller genom att — som vi vill

— vidga det till ett system med andel
av vinsten. Men detta är dock en del av
lösningen.

När det gäller sparandet vill jag säga,
att jag lägger mycket större vikt vid det
personliga, frivilliga sparandet än det
allmännas sparande. Det är inte bara
den förmånen för den enskilde medborgaren
att han kan förfoga över sina
sparmedel och att de inte dras in till
staten utan också att ett alltför kraftigt
allmänt sparande och en alltför stor
överbalansering av budgeten måste innebära
en försvagning av viljan till frivilligt
sparande.

Sedan har vi frågan om skillnaden
mellan frivilligt och obligatoriskt sparande.
Jag kan bara upprepa vad jag
sade i mitt första anförande: När herr
Sköld släppte fram tanken på det obligatoriska
sparandet, då märkte hela
svenska folket skillnaden. Det kommer
man också att göra i fortsättningen.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
förklarade, att den enskilde givetvis
har större intresse av att själv spara
pengarna än att låta det allmänna
spara. Detta vill jag inte förneka. Men

— som jag försökte utveckla här i går
kväll — när det gäller de allmänna investeringarna
blir det alltid en fråga
om hur mycket den nuvarande generationen
skall betala och hur mycket de

127

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

kommande generationerna skall betala.
Den nuvarande generationen kan naturligtvis
inte få slippa ett allmänt sparande,
eftersom detta skulle leda till en
orättvis belastning på kommande generationer.
Därför kommer man inte
ifrån ett allmänt sparande. Om det sedan
skall vara större eller mindre, det
får bero på läget i varje särskilt fall.
Där kan man väl inte ha någon principiell
inställning.

Herr Gustafson i Göteborg sade något
i sitt första anförande om att det
inte finns någon anledning att hysa
förtroende till regeringens intresse av
att upprätthålla ett stabilt penningvärde.
I själva verket är det så, att regeringsprogrammet
och regeringens handlingar
upptar åtskilliga åtgärder som
icke kan vara populära. Vad gör man
nu från folkpartiets sida? Herr Ohlin
sade i går, att ett viktigt vapen mot inflationen
var att producera, och därför
var det viktigt att släppa fram industriinvesteringarna.
Men i ett läge där man
väntar inflationstendenser skapar ökade
investeringar en stegring av efterfrågan,
en stegring som blir långt större
än det produktionstillskott som på kort
sikt framkommer. När man som herr
Ohlin räknar med att det blir inflationstendenser,
då är hans recept —-och herr Gustafsons — åtgärder, som
verkar i rakt motsatt riktning mot ett
upprätthållande av ett stabilt penningvärde.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld säger här,
att man inte skall vältra över någonting
på kommande generationer. Men den
totalbalansering som regeringen nu har
innebär, att varje årgång skattebetalare
får betala också de utgifter, som faller
på kommande skattebetalare. När herr
Sköld i går talade om att det borde göras
en utredning om avskrivningsreglerna
gällde det tydligen inte de kon -

junkturella synpunkterna, utan det var
helt andra saker han tänkte på.

Sedan vill jag i min tur rätta ett missförstånd.
Jag har inte sagt att regeringen
inte har något intresse av att
upprätthålla ett stabilt penningvärde.
Det har regeringen visst, där har vi en
gemensam målsättning. Jag bara konstaterade,
att regeringen inte har lyckats
därmed.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I slutet av sitt anförande
i går kväll överlämnade herr
Svensson i Ljungskile en blomma till
ecklesiastikministern. Detsamma är faktiskt
också jag sinnad att göra. Ingen
skall nämligen kunna säga annat än att
också skolorna och därmed sammanhängande
frågor beretts plats i höstens
debatt och vid årets höstriksdag över
huvud. Här föreligger bland annat till
avgörande inom en ej alltför avlägsen
framtid mycket intressanta förslag till
ny skolstyrelselag, till en viss omorganisation
av skolväsendets lokala och
fackliga ledning och till inrättandet av
regionala skolmyndigheter. Det är
Kungl. Maj:ts proposition nr 182, dagtecknad
redan i juni 1956, som jag åsyftar.
Denna och de motioner som har
väckts med anledning härav är redan
under behandling i ett sammansatt konstitutions-
och statsutskott. I sinom tid
kommer också riksdagen att få ta ställning
till de utomordentligt betydelsefulla
och i skolväsendet djupt ingripande
spörsmål som beröres av här
åsyftade förslag. Nej, helt bortglömda
vid årets höstriksdag är för visso inte
skolfrågorna.

Vad som har kommit mig att begära
ordet i denna remissdebatt är också en
skolfråga, även om den faller utom ramen
för höstens skolproposition. Mitt
inlägg gäller nämligen folkhögskolan.
Inte utan skäl, menar jag, är det som
denna skolform blivit så uppmärksammad
under den allra sista tiden. Att

128 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

längre skjuta undan frågan om ett verkligt
krafttag till förmån för den svenska
folkhögskolan låter sig icke göra utan
de menligaste följder, inte bara för
denna skolform i och för sig utan också
och framför allt för den stadigt växande
skara av ungdomar som där söker sin
fortsatta utbildning.

Det är känt att departementschefen
redan i januari av skolöverstyrelsen begärde
förnyat utlåtande och förslag över
1946 års skolkommissions folkhögskolebetänkande.
Den 31 augusti återställde
överstyrelsen remisshandlingarna, samtidigt
som den i sina förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1957/58
ansåg sig böra räkna med att skolkommissionens
folkhögskoleförslag i huvudsak
skulle antagas av statsmakterna.

Om detta är intet annat än gott att
säga. Skolöverstyrelsen fann efter förnyad
prövning av 1946 års skolkommissions
betänkande att detta innehöll en
väl avvägd bestämning av folkhögskolans
både målsättning och plats i samhället.
De förslag till ändringar i nu gällande
bestämmelser, i vilka betänkandet
utmynnar, ansåg överstyrelsen också
väl ägnade att trygga skolornas fortsatta
utveckling och säkra deras möjligheter
till en från allmän synpunkt gagnelig
verksamhet. Och, som sagt, i sina
förslag till anslagsäskanden gick överstyrelsen
helt på skolkommissionens
linje.

I detta nu är väl överstyrelsens folkhögskoleförslag
på väg genom den stora
departementskvarnen. Härunder har det
att passera många heta och tunga valsar,
och ingen vet huru den produkt
kommer att se ut, som omsider blir resultatet
av bearbetningen. I riksdagen
förefaller folkhögskolefrågan att ligga
väl till. Det stora problemet och det
kuriösa i problemet ser ut att vara, hur
man skall få finansministern att ge de
ekonomiska resurserna för reformens
genomförande.

Till allt detta har i de yttersta av
dessa dagar kommit en synnerligen in -

tressant utredning med tillhörande förslag
från skolöverstyrelsens planeringskommitté
för de stora årskullarna. Kommittén
har stått under ledning av undervisningsrådet
Ragnar Lund, och i
densamma har ingått ett par tre folkhögskolemän.
De slutsatser denna kommitté
har kommit till understryker med
all tydlighet nödvändigheten av att ett
verkligt krafttag göres för folkhögskolan
och att detta krafttag göres nu.

Av en utredning som kommittén företagit
för att kartlägga folkhögskolornas
nuläge framgår, att utvecklingen på
detta område varit nästan explosionsartad.
Under åren 1946—1956 tillkom
inte mindre än 23 nya folkhögskolor,
därav 14 skolor enbart under den senaste
femårsperioden. Antalet statsunderstödda
skolor är nu 89. De allra
flesta av nykomlingarna har anknytning
till någon folkrörelse.

Av undersökningen framgår vidare,
att antalet elever vid folkhögskolorna
fördubblats under de sist gångna 25
åren. Sammanlagda elevantalet var senaste
läsår cirka 10 400, vilket innebär
att jämfört med läsåret 1951/52 ytterligare
över 1 000 elever beretts plats. Det
är ingen överdrift att säga, att folkhögskolorna
numera utnyttjas nästan till
bristningsgränsen.

Denna elevökning har skett — det
är en sak som förtjänar att särskilt
framhållas — under en period som kännetecknas
av vikande årskullar i de
åldrar, ur vilka folkhögskolorna traditionellt
rekryterar sina elever. Detta innebär
att den årliga ökningen av det
absoluta antalet elever vid folkhögskolorna
har betytt en ökning av antalet
elever även i procent av motsvarande
födelseårgångar.

Till ledning för bedömningen av utvecklingen
inom folkhögskolan har
kommittén gjort en del beräkningar
över det framtida elevantalet samt över
behovet av lokaler och lärare med utgångspunkt
i ökningen av årskullarna.
Enligt dessa beräkningar kommer folk -

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 129

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

högskolans elevantal, om andelen elever
ur årskullarna blir lika stor som år
1955, att kraftigt öka, så att år 1965
cirka 16 700 elever borde beredas plats
vid folkhögskolorna mot nu 10 400. Om
däremot andelen elever ur de aktuella
årskullarna skulle tillväxa i samma utsträckning
som under den senaste tioårsperioden
kommer elevantalet att nå
sitt maximum år 1968 med över 25 000
elever.

Med rätta framhåller kommittén, att
bägge alternativen gör det nödvändigt
att redan under de närmaste åren
stora förberedelser vidtages för att
skaffa de resurser i fråga om lokalutrymmen
för elevförläggning och undervisning,
som en så kraftig ökning av
elevantalet fordrar. Som lämpliga åtgärder
att möta denna elevtillväxt anvisar
kommittén, utöver inrättande av
nya skolor, bl. a. utvägen att komplettera
nuvarande skolors byggnader med
paviljonger för elevförläggning och undervisning.
Vidare föreslår kommittén
tillfälliga s. k. filialskolor i internatoch
externatform, upprättade genom
olika stödåtgärder från det allmännas
sida.

Herr talman! Planeringskommitténs
utredning och förslag har mottagits med
det största intresse. Tidningar tillhörande
skilda politiska riktningar har
skyndat sig att sluta upp kring kommitténs
synpunkter. Med eftertryck har
man hävdat, att alla dystra förutsägelser
om att folkhögskolan spelat ut sin
roll hittills kommit grundligt på skam.
Aldrig någonsin har ju tillströmningen
varit så kraftig som under de senaste
åren. Den ena organisationen efter den
andra har också upptäckt hur oumbärlig
den skolformen egentligen är. Och
med samma eftertryck har man påpekat
nödvändigheten av att den upprustning
av folkhögskolorna, som föreslagits av
1946 års skolkommission och nu senast
av skolöverstyrelsens planeringskommitté,
icke får dröja. Det är verkligen
hög tid.

För ecklesiastikministern bör det
dessutom vara en personlig angelägenhet
att ordna denna fråga, säger en tidning
tillhörande en åsiktsriktning som
står regeringspartierna nära. Alltjämt
är det nämligen landsbygdens folk som
dominerar folkhögskolornas elevkårer.
Denna skola är också — och det må
vara mitt sista ord vid det här tillfället
— en omistlig tillgång för en vad vi
brukar kalla levande landsbygd.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Tillåt mig att fästa uppmärksamheten
vid en kanske ganska liten
fråga men en fråga, som var föremål
för rätt livlig debatt i denna kammare
under en av de sista dagarna av
vårriksdagen. Det gäller uppförandet av
vissa nya anstalter inom fångvården.

I proposition nr 111 till vårriksdagen
sade statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
att han måste fästa riksdagens
uppmärksamhet på de ytterligt
svåra förhållanden som rådde inom
fångvården, och han förklarade att det
enligt hans mening var »oundgängligen
nödvändigt att vidtaga åtgärder för att
förse fångvården med ökade resurser
redan till nästa vinter», alltså till den
vinter som nu håller på att inträda.

En av de viktigaste åtgärder som justitieministern
ville genomföra var att
bygga nya anstalter för 300 fångar. Dessa
anstalter skulle vara permanenta och
avsedda för ordinarie fångklientel. Enligt
propositionen skulle de uppföras
på det sättet, att tre olika förläggningar
skapades. En skulle omfatta 150 platser
och två omfatta 75 platser vardera. För
dessa anstalter hade man rekognoserat
en hel rad olika förläggningsmöjligheter.
Bl. a. hade man varit i Västergötland
och sett på fyra olika platser där
anstalterna bedömdes kunna ligga. Det
sades emellertid i propositionen, att det
på den korta tid som stått till förfogande
inte både varit möjligt att ta
mera definitiv ställning till lokalise -

9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

130 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ringen, och det borde därför ankomma
på Kungl. Maj:t att sedan tillräcklig utredning
verkställts fatta beslut i lokaliseringsfrågan.

Den 11 maj fick statsutskottets tredje
avdelning på egen begäran en promemoria
från statssekreteraren i justitiedepartementet,
och med denna promemoria
följde en annan promemoria, som
var utarbetad av fångvårdsbyggnadsutredningens
arbetsutskott. Av dessa båda
promemorior inhämtade tredje avdelningen,
att det vid närmare betänkande
visat sig att det skulle vara klokare att
bygga endast två anstalter i stället för
de föreslagna tre och i stället ge anstalterna
en storlek av 150 platser vardera.
Vidare fick man då veta att den ena anstalten
enligt promemorieförfattarnas
mening borde förläggas till Tidaholm
och den andra till Norrtälje. Att tillskapa
bara två fängelser och bygga
dem på det sätt som närmare beskrivits
i promemoriorna skulle, enligt vad
statssekreteraren i justitiedepartementet
förklarade i sin promemoria, vara
den lösning, som jnabbast kunde åstadkommas,
och alltså den enda lösning,
som kunde bli färdig till vinterns överbeläggning.

Statsutskottet tog den 18 maj ställning
i detta ärende och gav då sin anslutning
till planen att börja bygga ett
fängelse i Tidaholm. Och så säger utskottet:
»Utskottet förutsätter att förberedelserna
för anstaltens uppförande
igångsättes med all möjlig skyndsamhet.
»

Beträffande Norrtäljeprojektet tog
inte utskottet någon definitiv ställning
— det var för litet utrett —- utan utskottet
föreslog, att det skulle ankomma
på Kungl. Maj:t att besluta i ärendet
om Norrtälje som förläggningsplats
för en anstalt med omkring 150 platser.

Saken debatterades i kammaren den
28 maj, och då tillät jag mig att ställa
frågan, om det var någon av kammarens
ledamöter som trodde, att det
skulle vara möjligt att få de båda an -

stalterna färdiga att tas i bruk till högsäsongens
början, som inträffar ungefär
vid årsskiftet. Departementschefen var
mycket optimistisk. Han svarade: »Vi
har bara väntat på riksdagens beslut
innan vi träffar ett avgörande. De olika
förslagen är så beskaffade, att om man
sätter i gång med att bygga före den
1 juli, kan anstalterna färdigställas på
den utsatta tiden.»

Riksdagen fattade beslut i ärendet i
enlighet med utskottets utlåtande. Det
är alldeles uppenbart, att riksdagen då
mycket bestämt förväntade sig, att arbetet
med uppförandet av de båda fångvårdsanstalterna
var så förberett, att
det ofördröjligen kunde sättas i gång,
så att dessa båda anstalter ■— precis
som departementschefen hade tänkt sig
— skulle kunna börja användas för sitt
ändamål redan vid vinterns inträde.

Med de utgångspunkterna har det sitt
intresse att undersöka, hur ärendet ligger
till i dag. Snön har ju redan på
sina håll börjat falla, och det vore väl
hög tid att ha de här byggnaderna under
tak. Men när man tittar litet närmare
på saken, kan man endast med
bekymmer konstatera att ingenting har
inträffat. Jo, Tidaholms stad lär ha
röjt undan en del skog och har börjat
planera avlopp och vägar till den blivande
fängelsetomten, men det har
icke, såvitt jag kunnat utröna, tagits ett
spadtag för att lägga grunden till de
nya fängelsebyggnaderna i Tidaholm.

Norrtäljealternativet lär numera vara
övergivet. Man lär i stället fundera på
andra förläggningsorter. Av riksdagens
beslut den 28 maj har alltså intet blivit.
Men, frågar man sig, vad är det då
för mening med riksdagsbehandling,
med utskottsresan, med det forcerade
tempot i utskottet, med debatten i kamrarna,
när regeringen i alla fall gör vad
den vill och underlåter att göra det som
riksdagen har beslutat?

Hur är då läget nu inom fångvården?
Jag fick i går en uppgift om att Härlanda
nu har en överbeläggning, som

Torsdagen den 1
Kungl. proposition

är värre än någonsin. När vi talade om
saken i våras, förvarades två fångar
i varje cell, som är avsedd för en; nu
förvaras tre. Alla tre kan inte ligga i
sängar. Den tredje får ligga på golvet
bäst han kan. Detta är, mina ärade
kammarledamöter, situationen innan
högsäsongen har börjat. På ansvarigt
håll inom fångvårdsstyrelsen ser man
på förhållandena med den allra största
oro. Man frågar sig, hur denna situation
kommer att gestalta sig, när vintern
kommer på allvar med den mycket
starka tillströmningen av fångar. Man
frågar sig också med lika stor oro, hur
personalen inom fångvården skall stå
ut med denna orimliga överbeläggning
ännu ett år.

Jag tillåter mig nu ställa frågan (jag
beklagar, att justitieministern inte är
närvarande i denna kammare, men han
kanske kommer lite senare): Hur ser
man på allt detta inom justitiedepartementet? -

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det betonades i går

— och det har sagts även i dag — att
det har förekommit en del händelser
ute i världen som gör, att våra problem
framstår som små i förhållande
till vad som sker därute. Vi har fått
en lärdom av vad våldet betyder mot
frihetskänslan. Man talade här i går om
Ungerns frihetskamp och om hur våldsmakt
fick vika för folkets frihetskänsla.
I dag, och även senare i går kväll, fick
vi reda på att Förenta Nationerna —
vår organisation som vi har tillit till

— har varit inblandad i en uppgörelse
gällande Egypten och Israel och frågan
om Suezkanalen. Då finner vi ungefär
det som föregående talare, herr Cassel,
sade, nämligen att en regering kan göra
som den vill i många fall. Ty om jag
läser tidningarna rätt är det väl icke
i dag någon enighet inom det engelska
parlamentet om de händelser som inträffat
i Egypten. De sätter världsfre -

november 1956 Nr 27 131

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

den i fara och skapar kanske en situation,
som gör att de makter som med
våld försöker lösa frågan om Suezkanalen,
vilken ingår i spelet om oljan, lägger
upp en politik som kan bli rätt bekymmersam
i framtiden.

Detta är vad vi i dag ser som bakgrund
när vi skall diskutera våra små inre
problem. Alltnog har jag den uppfattningen,
att försvarsberedningen har utgångsläget
för sitt arbete givet, och det
torde tala för att vi icke har möjlighet
att göra några besparingar på våra egna
försvarsutgifter. Med det mörka orosläget
som bakgrund blir det väl en högkonjunktur
för rustningsindustrien
över hela världen, och jag förmodar att
vi kommer att få vår beskärda del av
den.

Mot detta får vi se valdebatten under
hösten, där skattesänkningen var den
stora frågan och där oppositionen skördade
sina lagrar på löften om en ny
giv. Om vi får en borgerlig regim, då
skulle vi få sänkta skatter plus en hel
mängd ökade förmåner, som det också
talades om under valrörelsen från oppositionens
talesmän.

Vi har även fått höra kritik mot byråkratien.
Jag anser att det är en stor
fara i ett demokratiskt samhälle att ämbetsmannaväldet
växer, i synnerhet
som våra partier får ta ansvaret för
en hel del förhållanden som utformas
av ämbetsmän och tjänstemän. Det visar
sig också, att det i många frågor som
verkar krångliga för svenska folket inte
längre är samhället som bestämmer,
utan att det är organisationer och vissa
monopolföreteelser som sätter sin prägel
på livet här i landet.

Jag tänker på en sådan sak som sjukvårdsförhållandena
—- jag har berört
dem i en tidigare remissdebatt — av
vilka jag har erfarenhet från vårt
landsting. Vi har på en sjukstuga en
läkare, som vi och folk i allmänhet anser
vara fullt kapabel att utföra det
arbete som tillkommer en lasarettsläkare.
Vi har förgäves sökt få honom

132 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

inplacerad så, att han kan få tillgodoräkna
sig tjänstår för denna verksamhet
och få någon belöning, så att han
kan vara med att tävla om en mer meriterad
plats, men såvitt jag förstår är
lasarettsläkarföreningen m. fl. inte intresserad
av den saken. Jag vet inte om
inrikesministern har någon möjlighet
att skapa bättre ordning på det området.
Jag skulle i varje fall önska, att
inrikesministern ville ta sig tid att undersöka
förhållandena härvidlag.

Det finns en annan monopolföreteelse
här i landet, som verkar ganska besynnerlig
och tråkig, nämligen tobakshandeln.
Det är ingen stor fråga, men
den har en gång varit föremål för utredning,
där det krävdes en friare handel
med tobaksvaror. Jag vill erinra om
att Kooperativa förbundets kongress i
år har uttalat sig för en friare handel
på detta område, och den kongressen
representerade i runt tal 1 100 000 medlemmar.
Jag hoppas att finansministern
så snart som möjligt lägger fram en
proposition i detta ärende, så att vi kan
få slut på allt krångel och alla ledsamheter.

En av de stora frågor vi har anledning
att syssla med är löneutvecklingen.
Under valrörelsen har statstjänarna
ställts i förgrunden, vilket är helt naturligt.
Jag har själv i många år haft
tillfälle att delta i förhandlingar med
departementet såsom representant för
statstjänarna, och jag känner till deras
besvärliga läge, som också ger upphov
till svårigheter med rekryteringen. Här
är förhandlingar i gång, och jag hoppas
att det sker en rättelse.

I samband med att denna fråga omnämndes
under gårdagen sade herr
Ohlin någonting om att löneutvecklingen
är ganska hotande. Han kanske inte
sade det så tydligt, men man kunde väl
läsa ut, att han anser lönerna ha stor
betydelse för möjligheterna att bevara
penningvärdet och att lönehöjningar
utgör en inflationsdrivande faktor. Ja,
det kan vara så sant som det är sagt,

men jag erinrar mig en historia från
årets valrörelse, som jag inte kan underlåta
att omnämna.

I ett flygblad som folkpartiet har
distribuerat till väljarna och som heter
»Folk och samhälle» har en tullvakt
Augustsson haft tillfälle att ställa en
fråga till herr Ohlin: Vad anser herr
Ohlin om de lägre statstjänarnas dåliga
löneläge? Svar: Som jag tidigare har
sagt anser jag att en ordentlig upplyftning
av dessas förmåner är nödvändig
för att statens löner skall kunna bli konkurrenskraftiga,
vilket är ett allmänt
intresse. Man gör nog den reflexionen,
att det kanske inte alltid är så bra med
partivänner på båda sidor om förhandlingsbordet.

Här åsyftas väl, om jag har fattat det
rätt, att det vid förhandlingsbordet har
suttit en Sture Henriksson, en Herman
Blomgren och en Valter Åman. Det var
väl dessa som var partivänner vid förhandlingsbordet.
Väljarna bibringas
härigenom den uppfattningen, att det är
dessa som dikterat statstjänarnas löneavtal
i år.

Som jag förut sagt har jag många
gånger varit med vid dessa förhandlingar.
Om vi tar del av statsutskottets
utlåtande nr 68 i år framgår av motiveringen,
att de som uppträtt vid förhandlingsbordet
varit representanter
för TCO, Statstjänstemannens riksförbund,
SACO och Statstjänarkartellen.
Om vi skulle undersöka denna förhandlingsdelegations
politiska hemvist eller
mantalsskrivningsort, så vågar jag med
säkerhet påstå — det kanske herr Nihlfors
kan närmare utveckla sedermera
— att majoriteten varit borgerlig. Det
är ett fåtal partivänner till mig, nämligen
Statstjänarkartellens representanter,
men i det andra lägret tror jag inte
att vi kan få fram en majoritet av partivänner
i förhandlingsdelegationen med
statsmakterna. Då frågar jag mig: Är
det värdigt en professor i nationalekonomi
och en partiledare att i en sådan
här pamflett stämpla en viss parti -

Torsdagen den 1 november 1956

Nr 27

133

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

grupp, när det gäller en förhandling
mellan två parter? Det är nämligen på
det sättet att man sluter icke avtal med
förhandlingsdelegationen, utan det är
riksdagen som sedermera fastställer lönerna.

Jag har varit med på den tid, då vi
hade en borgerlig regim i detta land,
och förhandlat för statstjänarna.

Det verkade på den tiden mera som
ett korsförhör inför polisen, när vi fick
lägga fram våra bekymmer och sedan
ge oss i väg ut och avvakta, om vi fick
någonting. Men sedan 1936 har det varit
en ny förhandlingsordning, som varit
till gagn för de statsanställda. Det har
skett under den socialdemokratiska regimens
tid. Sedan den tiden har vi haft
regelrätta förhandlingar inför departementet,
och vi har haft möjlighet att via
riksdagen få förhandlingsresultatet fastställt.
Så har skett även i år. Då frågar
man sig: Har det under behandlingen i
utskottet avlämnats någon reservation
från folkpartiets sida? Nej. Har det under
behandlingen i riksdagen ställts något
annat yrkande från folkpartiets
sida? Nej. Däremot har herr Nelander,
som talade för folkpartiet, sagt: »För
det första anser jag att man inte utan
starkt tvingande skäl skall rucka på ett
förhandlingsresultat, som godkänts av
de olika parterna. För det andra måste
den samordning som åstadkommits mellan
denna överenskommelse och de centrala
överenskommelser som tidigare
träffats mellan Arbetsgivareföreningen
och LO respektive TCO givetvis accepteras
även av statstjänstemännens olika
organisationer. Att exempelvis nu försöka
riva upp ett sådant förhandlingsresultat
anser jag vara både orimligt och
olyckligt.»

Herr Ahlberg som representant för
högern framförde ungefär samma synpunkter.
Den ende som hade en avvikande
mening var herr Senander för
kommunisterna. Han godkände avtalet
som sådant men önskade en annan
skrivning, men det önskemålet hade

civilminister Lindholm redan uppfyllt,
och en utredning var i gång. Hur gick
behandlingen i riksdagen sedermera?
Jo, av andra kammarens protokoll för
den 11 april i år framgår, att när det
röstades, icke om frågan huruvida man
skulle godkänna avtalsförslaget eller ej
— om den saken voterades det icke
alls —- men beträffande herr Senanders
yrkande om skrivningen, så avgavs det
194 ja och 7 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Detta är ett litet stickprov ur årets
valrörelse och den propaganda man har
fört inte minst bland de statsanställda
för att vinna deras bevågenhet. Jag har
tidigare sagt, att vi har all anledning
att ta upp detta problem vid årets riksdag,
men jag anser det oriktigt att när
man ifrån ett partis sida icke ställt
något yrkande och icke avgivit någon
reservation, fara ut till väljarna och ge
dem en felaktig upplysning om de förhandlingar
som förts och det ansvar
som får tas för dessa förhandlingar.

Det har också nämnts något om skattefrågan
i övrigt, och där kommer bl. a.
kommunalskatten in i bilden. Det gäller
kungl. huvudstaden, som, om man
får tro vissa tidningar, lär ha blivit
illa behandlad av riksbankchefen och
riksbanken.

Vi har nog den uppfattningen ute i
landet, att skall man klanka på denna
institution och dess chef, så är det möjligen
därför att man har gått för milt
till väga under tidigare år mot denna
kommun. Då det gäller kreditåtstramningen
och våra ansträngningar att
hindra inflation är det nödvändigt att
också hira huvudstadens inbyggare, att
de skall rätta mun efter matsäcken. Det
har vi fått göra ute i landet i övrigt.

Det gäller ett mindre lån — mindre
i förhållande till de resurser man har
här i staden. Det har rört sig om någonting
mellan 75 och 100 miljoner. Vi
tycker inte det är så konstigt att man
får en högre uttaxering i Stockholm.

134 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

I min hemstad har man under en följd
av år haft en uttaxering av 14 kronor
inräknat landstingsskatten. Här talar
man om 12 kronor. Hur har vi försökt
ordna det? Jag nämner några siffror
som jämförelse. I Svenska stadsförbundets
tidskrift nr 12 för detta år finns en
tabell, som utvisar de olika kommunernas
låneskuld per skattekrona och per
invånare. Av densamma framgår, att
t. ex. Trollhättan har en låneskuld per
skattekrona av kr. 4: 71, då däremot
Stockholm har en låneskuld per skattekrona
av kr. 51:92. Om jag tar låneskulden
per invånare, har vi i Trollhättan
en låneskuld av kr. 215:—, medan
man i Stockholm har en låneskuld av
kr. 3 192:— per invånare.

Jag kan visserligen erkänna, att dessa
siffror inte kan ge full rättvisa åt storstaden,
därför att här har man en hel
del utgifter för affärsdrivande verk,
som gör, att låneskulden kan bli större
än i andra städer. Men å andra sidan
bör det väl inte innebära, som jag såg
antydas i en tidning, att det skulle vara
till förfång för en stad att ha affärsdrivande
verk — bland annat kan kraftverk
omnämnas i detta sammanhang.
Jag finner alltså, att stockholmarna nog
bör i god tid ta ut genom skatter vad
de behöver för att täcka sina utgifter,
liksom vi andra får göra i landsting
och kommuner, och rätta mun efter
matsäcken.

Här har tyvärr fostrats ett skattetänkande,
som spritt sig ut över hela
landet och som innebär, att man försöker
få medborgarna att tro, att man
kan ösa ut pengar på både det ena och
det andra utan att ta hänsyn till de
ekonomiska konsekvenserna. Det är en
felaktig linje. Jag tror att det i fortsättningen
blir ganska riskabelt för staden,
om man fortsätter att öka sin låneskuld.
Skulle det nämligen inträffa, att
vissa företag, som nu på grund av den
låga skatten i Stockholms stad ordnat
det så, att de är skattskyldiga där, om
dessa skattebetalare skulle flytta där -

ifrån, om skatten blir högre, då kan
det kanske bli en minskning av antalet
skattekronor i staden, och då lär det
kanske inte räcka med ett skatteuttag
av 12 kronor, utan då kanske man kan
komma i ett ännu sämre läge. Jag tror
därför att riksbanken och riksbankschefen
varit ute i rättan tid- I varje fall
anser jag inte, att man behöver kritisera
dem för detta.

Det har i går också nämnts något om
förhållandena i USA. Vi borde kanske
fara dit allesamman och se hur det är
där. Jag har varit där inte i egenskap
av delegat för någon organisation, jag
vistades där två månader som gäst bland
goda vänner. En av dem fick bl. a. lov
att fly från vårt land på grund av storstrejken,
och andra reste ut under AKperioden.
Jag fann då att de lever inte
bättre därute än vad vi gör här hemma.
Har herr Ohlin träffat andra som
har det bättre, då vill jag säga, att det
naturligtvis finns en del variationer
även där. Där har man den billiga
svarta arbetskraften, och den kan man
ju utnyttja. I övrigt har jag varit tillsammans
mest med gamla yrkesarbetare,
som skulle hävda sig bra även här
i landet, och de har haft det relativt
hyggligt, även om det förekommer variationer.
Vad som bland annat slog mig
där var, att på stora fina expressvägar
och vid vissa broar stod sex å åtta stora,
friska karlar och inkasserade avgifter
för bilarna, när de passerade. Dessa
avgifter motsvarar ungefär en och en
halv dollar för en bilfärd från Boston
till New York. Det kan ju tänkas, att
vi även här i landet får börja slå in på
den vägen och pressa skatterna genom
att ta ut umgälder i form av omsättningsskatt,
vägavgifter o. s- v. Det är
möjligt att utvecklingen går dithän, men
jag fann inte, att det var ett särskilt
gott föredöme.

Även om man där har vissa förmåner,
som vi inte har, så har vi å andra
sidan tack vare den solidaritet som
präglar vår skattepolitik, innebärande

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 135

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

att vi tar på oss en hel del sociala utgifter
för behövande människor, och
därmed har vi skapat en bättre trygghetskänsla
i varje fall för det arbetande
folket i vårt land än man har för samma
befolkningsgrupper i det stora landet
i väster. Däremed ingenting ont
sagt om detta land och om förhållandena
där ute i stort sett. Men jag har
under de två månader jag vistades där
inte blivit alltför imponerad av standarden.
Jag unnar gärna den svenska
riksdagen att fara över och göra jämförelser.
Jag var inte i Södern, där förhållandena
för det arbetande folket är
sådana, att amerikanerna själva skäms
för dem, på grund av den indirekta
slavdrift bland negrerna som fortfarande
pågår där.

Med anledning av inrikesministerns
uttalande, att om vi hade en 75-åring
här, skulle han kunna göra jämförelser
och finna, att förhållandena i vårt land
är ganska bra, vill jag säga, att jag tror
inte vi behöver ta fram någon 75-åring,
utan det räcker med att ta en av dem
som var på nödhjälpsarbete på 30-talet.
Om en sådan får göra jämförelser mellan
förhållandena i dag och hur det var
på den tiden, tror jag han kommer att
säga, att vi lyckats rätt hyggligt här i
landet.

Årets valrörelse har förts i skattetänkandets
tecken och fått ett resultat,
som skulle vara nedslående för vårt
parti. Man har också kritiserat den regering
vi har. Om vi ser på förhållandena
i dag ute i världen och vad regeringsinnehavet
kan betyda, så tror jag
nog, att vi kan vara tacksamma för att
vi har fått den koalitionsregering som
vi har. Det ger oss en viss trygghet under
kommande dagar, när vi kanske
kommer att ställas inför svåra problem.
Vi skall vara tacksamma över att man
kommer överens.

Vad sedan beträffar avtalsförhandlingarna
inför årets avtalsrörelse, så
frågar jag mig, om man ens från arbetsgivarhåll
skulle känna alltför stor

glädje över att ha en regering med herrar
Ohlin och Hjalmarson i spetsen,
som skulle gå ut och försöka tala några
lugnande ord med representanter för
arbetarparten.

Även ur den synpunkten är det bra
att vi har lyckats klara regeringsfrågan
på sätt som skett. Om löneavtalen har
den betydelse för bevarandet av vårt
penningvärde, som här har omvittnats,
så tycker jag också det är utmärkt att
vi har lyckats klara regeringsinnehavet.

Om årets valrörelse också har gått
vårt parti emot, så tror jag ändå att
gärningarna under den tid, vårt parti
haft något att säga till om, framdeles
kommer att tala sitt tydliga språk. Jag
tror också att vi med lugn kan emotse
kommande valrörelser, och jag hoppas
att vi i framtiden inte skall behöva besvära
vare sig herr Hjalmarson eller
herr Ohlin med att ta hand om regeringsansvaret.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! I ett replikskifte i går
mellan statsministern och folkpartiledaren
framhöll herr Ohlin att man i folkpartiet
kände stor glädje och tillfredsställelse
över valets utgång. Man kan
måhända också säga att det har gått
som en röd tråd genom folkpartipressens
kommentarer av valrörelsen. Man
kan emellertid fråga sig vad det är som
ger folkpartiet och dess ledare anledning
till denna glädje över det som inträffat
i höst. Kan möjligen glädjen hänföra
sig till att man i Blekinge län i
stället för att välja en i varje fall till
namnet liberal redaktör har valt en
godsägare och därmed fördubblat andra
kammarens grevliga ledamöter?

Eller kan anledningen till glädjen och
tillfredsställelsen vara den, att man i
Västmanlands län i stället för en folkpartikvinna
har fått en konservativ militär
som företrädare för länet? Eller
kan det möjligen vara så — och nu vänder
jag mig till herr Königson —• att

136 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

folkpartiet känner glädje över att det i
Göteborg kommer in en person, som
för sitt relativt skumma politiska förflutna
har hårt kritiserats inte minst i
de liberala tidningarna, och att han
kommer in i stället för en socialdemokratisk
metallarbetare? Är det den saken
som är anledningen till herr Königsons
och övriga folkpartirepresentanters
glädje?

Jag går vidare och frågar om folkpartiets
kvinnor verkligen tycker att
det är så förträffligt att den kvinnliga
folkpartigruppen, som nu uppgår till
nio ledamöter, från och med årsskiftet
kommer att reduceras till fem? Jag tycker
uppriktigt sagt inte att dessa ting
skulle ge stor anledning till vare sig
glädje eller tillfredsställelse, sett ur
folkpartiets synpunkt.

Vad kan det då finnas kvar, som motiverar
den glädje folkpartiet känner?
Ja, det är uppenbarligen det att man i
folkpartiet gläds med högern, över att
högern haft framgång, och för att man
tror att den framgången också innebär
en förstärkning av folkpartiet. Men
bakom den tanken måste då ligga att
det framdeles skall bli möjligt för folkpartiet
att i större utsträckning realisera
en politik, som anknyter till högerns
tänkesätt. Ty hade inte folkpartiet
haft den baktanken, så funnes det
väl inte mycket som motiverade folkpartiets
tillfredsställelse över att det
nästa år blir elva högerledamöter till
här i kammaren. Högerrepresentanterna
bildar ju en grupp, som till familjepolitiska
och socialpolitiska frågor har intagit
en ställning, som väl allmänt får
betraktas som negativ. Den gruppen vill
föra en skattepolitik, som man inte
minst från folkpartiets sida under dettä
år har kritiserat, och gruppen har också
en tämligen oklar inställning till de
utrikespolitiska frågorna. Den gruppen
blir sålunda nu förstärkt. Är det detta
som är anledningen till att folkpartiet
tycker att valutgången var så lyckad?
I så fall kan man mycket väl förstå att

inte alla inom folkpartiet delar den
glädjen. Jag förstår därför så väl att
herr Königson under hösten har känt
ett behov av att något reagera mot vad
som förekommit i det hänseendet. Han
har gjort det bland annat genom att
tala om hur besvärligt det har varit för
arbetargrupperna inom folkpartiet, och
han har försökt att liksom ställa i utsikt
att man väl ändå nu i folkpartiet
borde söka sig över mera åt den vänstra
kanten i stället för åt den högra.

Nå, vad har då Königson sagt om
dessa ting? Jo, det är så pass intressanta
synpunkter -—• för att komma
ifrån herr Königson — att de förtjänar
läsas in i kammarens protokoll. Han
har sagt att folkpartistiska arbetare har
rätt att kräva likställighet med övriga
grupper inom partiet och samma rätt
som de att öva inflytande på partiets
politik. Det är någonting som man känner
starkt behov av att understryka.
Det bör vara så, och det är ganska egendomligt
om det inte är det i det stora
folkpartiet.

Är det inte så? Nej, och här säger
herr Königson: »För närvarande är läget
inom partiet i det fallet sådant, att
partiets jordbrukare har förstahandsinflytandet
när det gäller jordbrukarfrågor,
företagarna när det gäller näringspolitiska
frågor och tjänstemännen
när det gäller tjänstemannafrågor.
Men när det gäller arbetarfrågor, då
anses vilken som helst annan begripa
dem bättre än partiets arbetare. Jag kan
bara peka på sådana saker som arbetstids-
och pensionsfrågorna. Ser man på
dessa frågors behandling inom partiet,
så kunde man närmast tro att det gällde
att förkorta arbetstiden och ordna
pensionen för vilken annan grupp som
helst än arbetare och lägre tjänstemän.»
Det tror jag är så riktigt. Och så kommer
herr Königson efter att ha tagit ett
exempel som gäller behandlingen av
semesterfrågor fram till följande: »Det
var ett misslyckat försök alt tjäna två
herrar, och så blir det när jordbrukare

137

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

och skollärare skall sköta arbetarfrågor.
» Herr Königson kunde ha tillagt,
att så blir det när skollärare, jordbrukare,
agronomer och professorer skall
sköta arbetarfrågor inom folkpartiet.

Vad vill nu herr Königson säga med
detta? Jo, han har velat säga, att här
är tydligen någonting på väg att hända,
som gör att folkpartiet glider över åt
högerhållet. När man lyssnar till den
tillfredsställelse, som folkpartiet givit
till känna efter valutgången, så kan ju
detta vara mycket befogat. Men jag tror,
att vi har anledning att verkligen utgå
ifrån att det nu blir så att folkpartiet
kommer att närmare anknyta till högerpolitiken.
Om det blir så, är det naturligtvis
ledsamt för herr Königson, men
kanske kan det bidraga till att vi får en
något klarare ställning mellan de olika
partierna. Det skulle kunna leda till att
det blir mera markanta ställningstaganden
och något mindre av de många
vinglerier, som vi så väl känner till från
folkpartiets sida under gångna år.

Herr talman! Jag skulle sedan bara
vilja säga ett par ord om regeringsprogrammet
och om den fråga, som nu är
den direkta anledningen för remissdebatten.
Jag tror att det finns all anledning
att understryka vad som tidigare
sagts i debatten, nämligen att det för
vårt land måste vara värdefullt om det
finns ett så stabilt underlag för regeringen,
att det är möjligt att fortsätta
med en hård ekonomisk politik, som
kan leda fram till ett bibehållande av
stabilitet i ekonomien. Det är ju alldeles
uppenbart, att med de utfästelser som
regeringspartierna — även oppositionspartierna
— gjort i årets valrörelse när
det gäller sådana saker som arbetstidsförkortning,
pensionsfrågor, stöd åt
barnfamiljer, för att nu ta tre framträdande
frågor, blir det nödvändigt att
föra en ekonomisk politik som inte är
släpphänt, om dessa utfästelser skall
kunna infrias. Vi kan redan nu säga
oss att nästa år inte kommer att bli fritt
från besvärligheter. Det har sagts att

löneglidningen är betydande i år. Finansministern
har ju närmare förklarat
vad orsaken kan vara till att den
blivit så stor under detta år. Men den
finns, och den kommer att ligga bakom,
när olika grupper tar upp sina lönefrågor
till behandling. Erfarenheterna
från tidigare år, då man bakom sig
har haft en stark löneglidning ute på
arbetsmarknaden, har ju visat vilka påfrestningar
vår ekonomi kan bli utsatt
för. Då kan man säga såsom det sagts
från oppositionstalarnas sida: Är det
nu någon garanti för att en regering
av socialdemokrater och bondeförbundare
har möjlighet att lösa frågorna så
att vi kan räkna med stabilitet i vår
ekonomi? Nej, det finns väl inte någon
som har möjligheter att på förhand ge
några sådana garantier. Men vad som
kan sägas är att de förutsättningar som
kan finnas kan bäst tillvaratagas av en
sådan konstellation.

Så vill jag säga några ord om investeringsavgiften.
Denna fråga kommer ju
senare att diskuteras, men herr Hjalmarson
riktade i går en kritik mot finansministern
för att denne inte hade
skickat frågan om omsättningsskatten
på motorfordon till den kommitté, som
nu håller på att behandla de indirekta
skatterna. Jag tror inte, att den kritiken
delas av någon ledamot i denna
kommitté, ty kommittén har alltifrån
början utgått ifrån att den icke skall
behandla sådana skatter som hör samman
med bilismen. Det har varit ett
fält, som legat utanför vårt arbete under
de år som gått, och det finns ingen
anledning att dra in det i en tid, då
kommittén börjar närma sig sitt avgörande.

För min del vill jag sedan säga,
att problemet med de indirekta skatterna
inte gärna kan lösas på ett
lyckligt sätt genom införande av punktskatter
av olika slag. Men punktskatterna
har ju sitt berättigande i ett fall som
nu motorfordonen, där det primära syftet
ju är att söka dämpa efterfrågan nå -

138 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

got, så att vi inte får en alltför snabb
utveckling på ett område, som redan
har visat sig svårbemästrat.

Jag tror också att denna uppfattning
börjat tränga igenom i rätt vida kretsar.
Herr Gustafson i Göteborg har här
pliktskyldigast gjort erinringar mot de
förslag som framlagts, och det måste
väl herr Gustafson göra, som jag sagt
en gång tidigare, eftersom han en gång
börjat med det. Men det är ju alldeles
klart, att vi har en helt annan stämning
kring frågan om en omsättningsskatt på
motorfordon nu än vi haft någon gång
tidigare. Till och med Dagens Nyheter
har kommit fram till att det kan vara
berättigat att ha en särbeskattning på
motorfordonen så länge efterfrågan är
så starkt markerad som nu. Denna uppfattning
på Dagens Nyheters redaktion
har återklang hos alla som sakligt vill
söka bedöma det ekonomiska läget för
närvarande.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag börjar med herr
Henrikssons fråga om göteborgsvalet.
Det var inte så som herr Henriksson
nu försökte framställa det, att denne
direktör kom in i stället för en metallarbetare.
Direktören i fråga stod som
förste man på högerns lista. I stället för
vice ordföranden i Metall i Göteborg
kom en kvinnlig industritjänsteman på
högerns lista in. Det är självklart att jag
önskar att vi skulle ha tagit mandatet,
men jag tror å andra sidan att den högerrepresentant
som kommer hit skall,
om jag så får säga, stå på vänsterkanten
inom högern.

Herr Henriksson talade mycket om
vad jag skrivit efter valet. Det kunde,
herr Henriksson, behövas lång tid för
att reda ut frågan om folkpartiets ställning
som ett verkligt folkparti. För att
intet missförstånd skall uppstå vill jag
emellertid understryka, att när jag talar
om förstahandsinflytande från olika
grupper menar jag, att inom ett parti,
där många olika kategorier är repre -

senterade, vänder man sig i olika frågor
just till representanterna för den
grupp, som närmast berörs av saken.
Man får då fram synpunkter, som kan
läggas till grund för riksdagsgruppens
och partiets ställningstagande.

Det har rått mycket delade meningar,
huruvida arbetare i någon större utsträckning
röstar med folkpartiet. Från
herr Henrikssons parti har sagts, att
arbetare inte röstar med folkpartiet i
sådan utsträckning, att det är värt att
nämna. Jag vill invända, att det tvärtom
nu har påvisats att arbetare i rätt stor
utsträckning röstar med folkpartiet, och
jag menar att man bör ta hänsyn till
detta och låta arbetarna som grupp få
samma ställning som andra grupper
inom partiet. Det tror jag också att man
kommer att visa sig villig till, och jag
tror att herr Henriksson kommer att få
uppleva, att partiets utveckling går i en
sådan riktning. Om herr Henriksson
gläder sig åt detta får vi ett gemensamt
glädjeämne och kommer att mötas på
samma linje så småningom.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Königson sade, att
det skulle behövas lång tid för att utreda,
att folkpartiet verkligen är ett
folkparti. Det är jag övertygad om.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson har
väldigt svårt att förstå, att folkpartiet
inte skulle vara mycket ledset över valutgången,
och han hittade på en hel
mängd förklaringar till detta för att
dölja sin egen besvikelse över valutgången.
Men saken ligger ju mycket enkelt
till. Det är som herr Ohlin sade
i går, att 1954 var vi besvikna och ledsna
över valresultatet. Sedan det årets
val har folkpartiet ökat sin röstsiffra
med mer än 90 000 röster. Det anser vi
vara glädjande, och vi tänker fortsätta
på denna väg vid kommande val.

Jag skall gå förbi herr Henrikssons

139

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

små insinuationer om en »åtminstone
till namnet liberal tidningsredaktör»
osv. Så långt behöver väl besvikelsen
över valutgången inte sträcka sig, att
herr Henriksson skall komma med sådana
tillmälen. Jag vill i stället ta upp
herr Henrikssons yttrande om bilaccisen.
Han sade att jag »pliktskyldigast»
opponerat mig mot den nya omsättningsskatten
på bilar. Men, herr Henriksson,
jag opponerar mig mot denna
omsättningsskatt på grund av den övertygelse
jag har i frågan. Som jag sade i
mitt tidigare anförande anser jag det
vara fullständigt felaktigt av regeringen
att år 1955 säga, att det är stor idé för
en bilspekulant att uppskjuta sitt bilinköp
för att få bilen till billigare pris,
men sedan öka på accisen och göra den
permanent.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson var
som säkerligen alla upptäckte ovanligt
grinig och sur i sitt första anförande.
Jag vill egentligen inte säga det, eftersom
jag inte tycker mig ha anledning att
söka sak med herr Henriksson. Att han
är sur och grinig förstår man emellertid,
eftersom han säkerligen är en av
anledningarna till att det gick så dåligt
för socialdemokraterna i valet. Tv
det är uppenbart även för socialdemokraterna
att deras nederlag i årets val
till stor del berodde på att de statsanställda
i lägre grader i en utsträckning
som aldrig förr röstade med folkpartiet.

Men på en punkt var herr Henriksson
sig alldeles lik — det visade han
i sin sista replik — nämligen i konsten
att missförstå. När jag talade om en lång
historia, menade jag att jag exempelvis
kunde börja med en artikel i den tidskrift,
där herr Henriksson nu är redaktör,
som för åtskilliga år sedan skrevs
av Ivar Ivre, där han ansåg sig kunna
påvisa att folkpartiet var ett verkligt
folkparti. Jag menar att Ivre då gjorde
det något lätt för sig men senare fått

rätt och det var detta jag åsyftade när
jag sade att man kunde visa på en utveckling
undan för undan. Herr Henriksson
kanske också gör det lätt för sig
i sådana sammanhang. Vad jag ville ha
sagt i min artikel var att det enligt min
mening nu finns påtagliga bevis för
att folkpartiet är ett folkparti, som representerar
samtliga grupper i det
svenska samhället och att partiets politik
måste komma att ta intryck av detta.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Var grinigheten ligger
skall jag inte ta upp till någon närmare
belysning, men nog tycker jag herrarna
är litet lättstötta när två man står upp
och replikerar ting som är ganska väl
uttryckta tidigare, inte minst av herr
Königson.

Folkpartiledaren har ju vid olika tillfällen
uttryckt sin tillfredsställelse över
ett valresultat, som ökar högerns representation
i denna kammare med elva
personer och som låter folkpartiet
kvarstå vid ett oförändrat mandattal.
Jag säger att det ju kan vara bra att
herr Ohlin uttrycker sin tillfredsställelse
över detta, eftersom det måste leda
till att han får större utrymme för en
politik som närmare anknyter sig till
högerns. Emot detta har herr Königson
opponerat sig och sagt att det inte går
att ha en ordning där jordbrukare och
folkskollärare skall företräda arbetargrupperna
inom folkpartiet.

Om jag gör dessa konstateranden,
kan man väl inte säga att jag är grinig.
Det är direkt citat av vad herr Königson
själv fann anledning att föra fram.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren tycker kanske
det är överflödigt att ge en replik
till herr Henriksson, men jag kan ändå
inte neka mig nöjet att säga, att herr
Henriksson verkligen underskattar omdömet
hos alla sina åhörare. Han går
förbi det faktum, som flera gånger har
påpekats från vårt håll i denna kam -

140 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

mare och som gör att vi i folkpartiet är
utomordentligt nöjda och glada över
detta val. Det var en politisk opinionsyttring,
sådan som vi har här i landet
vartannat år, vilken gav folkpartiet en
röstökning på nära 100 000, en större
röstökning än något annat parti har
fått. Att folkpartiets utvecklingskurva
har visat en vågrörelse och att vi inte
var så glada över valutgången 1954 är
en annan sak.

Jag vill erinra herr Henriksson och
andra om att 1954 års val för den svenska
socialdemokratien innebar en tillbakagång
i förhållande till 1950, men
ändå var socialdemokraterna med herr
Erlander i spetsen mycket glada över
1954 års valutgång, bara därför att den
innebar en mindre förbättring i förhållande
till 1952. För folkpartiet innebar
valet i år icke en tillbakagång, utan
praktiskt taget status quo i förhållande
till valet för fyra år sedan. Ökningen i
förhållande till det närmast föregående
valet var mycket stor, medan den för
socialdemokraternas del år 1954 var
mycket begränsad. Om de skall vara
nöjda med valutgången 1954, som de
har predikat, så har vi väl dubbel anledning
att vara nöjda med valutgången
nu. Men de reflexioner som herr Henriksson
och andra kommer med har
inte till syfte att belysa vad som har
skett; det är, om sanningen skall fram,
ingenting annat än det renaste hyckleri.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har egentligen ingen
anledning att blanda mig i herr Ohlins
valberäkningar, men jag vill påpeka en
liten sak. Under valrörelsen sades det
alt folkpartiet väl byggde för mycket
på sina förhoppningar med hänsyn till
valet 1954. På det svarades från folkpartihåll,
att folkpartiet regelmässigt
gör sämre kommunalval än riksdagsmannaval
och att man därför inte skulle
ta utgången 1954 till underlag för en

bedömning av folkpartiets möjligheter
nu. Det var framför allt i diskussionen
om möjligheterna för en viss kandidat
i Stockholm att komma in i riksdagen
som den argumenteringen anfördes.

Nu kan jag notera att herr Ohlin
regelmässigt i sin bedömning av folkpartiets
ställning i dag utgår inte från
1952 års val, utan från 1954 års val,
som han själv före den 16 september
underkände som jämförelseobjekt.

Herr HANSSON i önnarp (bf):

Herr talman! När man lyssnade till
gårdagens remissdebatt, särskilt till det
avsnitt som rörde den ekonomiska politiken,
fick man det intrycket att enigheten
var ganska stor därom, att det
föreligger risk för fortsatt inflation.
Detta utsädes mer eller mindre klart
i alla anföranden, och meningsbrytningarna
begränsade sig till frågan om
den politik, varmed dessa utvecklingstendenser
skulle mötas. De olika bedömningarna
av den saken grundade sig,
såvitt jag kunde förstå, på uppfattningen
om varifrån de största inflationsriskerna
kommer.

Varken från regeringshåll eller från
oppositionens sida har förnekats, att
resultatet av den avtalsuppgörelse, som
vi har framför oss, kan komma att innebära
ett stegrat s. k. övertryck på
efterfrågesidan. I ett sådant läge aktualiseras
tanken, huruvida den inflationsbekämpande
politik, som hittills
bedrivits, varit tillräckligt effektivt
konstruerad och fört fram till det mål
som man velat uppnå. Eller uttryckt
mera rakt på sak: Är det möjligt att vid
en full sysselsättning och en fri arbetsmarknad
bevara penningvärdet utan
att i vissa situationer även inrikta sig
på åtgärder mot konsumtionssektorn?
Hittills liar vi varit vana vid att åtgärderna
i främsta rummet satts in mot
företagarsektorn. Jag vet inte om jag
har fattat rätt, men jag har fått den
uppfattningen att detta skulle vara nå -

141

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

got slags omväg för att få till stånd en
dämpande effekt även på lönemarknaden.
Genom att företagarna förmåddes
att bli ovilligare att betala högre löner
för arbetskraften skulle de bli svårare
att göra upp med vid kommande avtalsförhandlingar,
och arbetstagarparten
skulle i sin tur bli medgörligare på
grund av minskad efterfrågan på arbetskraft.

Denna omväg har emellertid inte, såvitt
jag kan se, lett fram till det resultat
som egentligen åsyftats. Man är därför
frestad att fråga, om inte tiden är
inne att justera uppfattningen om de
vägar, som bör väljas när det gäller att
bemästra de hotande inflationsriskerna,
som inte längre är att betrakta som
företeelser av övergångsnatur utan som
mer eller mindre ofrånkomligt förknippade
med ett läge, där det råder full
sysselsättning och en fri arbetsmarknad.

Alla partier säger sig ju acceptera
den fulla sysselsättningen och en fri
arbetsmarknad, men man är inte på
alla håll beredd att ta konsekvenserna
därav. Till företrädarna för de partier,
som vid många tillfällen hävdat att de
står näringslivet närmare än vad regeringspartierna
gör, skulle jag vilja rikta
den frågan, hur man ställer sig till
det upprepade och aktuella kravet från
näringslivets organisationer på införandet
av en allmän omsättningsskatt.
Är man inom dessa partier, som i dag
befinner sig i opposition, av samma
uppfattning som näringslivet beträffande
denna sak eller tar man avstånd från
näringslivet i detta avseende? Det är
enligt min mening ganska betydelsefullt
att få ett besked på den punkten. Om
man har accepterat den fulla sysselsättningen
i förening med en fri arbetsmarknad,
får man nog vara beredd på
att inte bara kortsiktigt utan också mera
långsiktigt och på samma eniga front
som tidigare ta itu med inflationsproblemen,
även om dessa är av det mer
impopulära märket.

Det har nu föreslagits en förlängning
av investeringsavgiften, låt vara
med vissa justeringar. Andemeningen
med temporära åtgärder av detta slag
har varit att man skulle förmå folk att
uppskjuta användningen av sina pengar
till en annan, samhällsekonomiskt sett
gynnsammare tidpunkt. När investeringsavgiften
på sin tid infördes sade
finansministern Sköld att denna avgift
skulle ha den bästa effekten, om den
inte gav några pengar alls till statskassan.
Jag tror att detta är en mycket
riktig definition. Nu har investeringsavgiften
emellertid tillfört statskassan
en hel del pengar, och om man med utgångspunkt
från herr Skölds uttalande
skall försöka bedöma frågan om huruvida
skatten varit motiverad eller inte,
så måste man i varje fall säga att den
inte längre har den verkningsgrad som
ursprungligen var avsikten.

Frågan är då vad man skall göra för
att komma åt det nära nog permanenta
inflationstryck som synes vara följden
av just den fulla sysselsättningen och
den fria arbetsmarknaden. Jag tror att
det ur samhällsekonomisk synpunkt tjänar
mycket litet till att kivas om detta.
Det har nog varit till skada att man
politiserat den ena sidan av saken. Det
borde över huvud taget inte ha skett
någon politisering av denna fråga. Ur
samhällsekonomisk synpunkt är det
nödvändigt att vi får en enig front även
när det gäller bekämpandet av de inflationsrisker
som följer i spåren av den
fulla sysselsättningens politik, en politik
varom uppslutningen varit allmän.

En annan fråga, som jag också i viss
mån har intresserat mig för och som
kan stå i viss anslutning till den allmänekonomiska
situationen, är arbetstidsförkortningen.
Nu skall ingen fatta
vad jag säger om denna som om jag
principiellt vore motståndare till dess
genomförande. Det är jag visst inte,
men jag tror, sett från de utgångspunkter,
som jag haft i mitt tidigare resonemang,
att man bör vara ytterst för -

142 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

siktig vid utformningen av lagstiftningen
därom, så att man ger den en sådan
smidighet, att den blir anpassningsbar
framför allt när det gäller de säsongmässiga
grenarna av vårt näringsliv.
Jag syftar inte minst på jordbruket och
i all synnerhet på möjligheterna att vid
förkortad arbetstid kunna upprätthålla
en hög mjölkproduktion; i annat fall
skulle ett mycket svårt försörjningsläge
hota.

Jag vill därjämte ställa denna fråga:
Är man alldeles övertygad om att det
för låglönegrupper med inte direkt
hälsofarligt arbete är så självklart att
inför möjligheterna att få större årsinkomst
välja en förkortning av arbetstiden?
Jag tror inte det. Därför bör det
vara av värde, att man, när denna reform
blir aktuell, utformar den så, att
den får den av mig efterlysta smidigheten,
så att den inte stör alltför mycket
inom de säsongbundna yrkena och
inte heller ställer lagliga hinder i vägen
för dem, som behöver arbeta litet
flora timmar och kan göra det, just
därför att för dem det avgörande är att
deras årsinkomst blir av sådan storleksordning,
att den ger dem en bättre
försörjning.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ONSJö (bf):

Herr talman! Det är kanske ganska
naturligt, att en allmänpolitisk debatt,
sådan som denna, efter ett val i stor utsträckning
har kommit att röra sig om
dettas utgång. Vi har ju ett demokratiskt
styrelsesätt. Folket har i val uttalat
sin mening, och då kan man, som
herr Hjalmarson gjorde här i går, hävda,
att det inte är mer att resonera om
i saken, utan vi får anpassa oss därefter.

Emellertid kan åsikterna givetvis vara
delade när det gäller tolkningen av
valutgången, i all synnerhet när valet

inte kan sägas ha givit något tydligt
utslag i den ena eller andra riktningen.
Denna gång gick ju högern och kommunisterna
fram. Högern vann 11 mandat,
och att det är en betydande framgång
kan aldrig bestridas. Det förhåller
sig väl emellertid så, som här betonats
tidigare, att högern i år vann sina mandat
mycket billigt, och det i dubbel
bemärkelse. De blev billiga röstmässigt
sett, och de vanns med mycket billiga
medel. Högern satsade fördomsfritt men
skickligt — det erkännandet måste man
ge — på valpropagandans olika möjligheter,
och detta gav till resultat en
förvånansvärt stor framgång. Vilka slutsatser
man skall dra därav, kan man
givetvis ha olika uppfattningar om.
Måhända kan det vara klokt att låta
framtiden visa i vad mån högerns på
så sätt gjorda vinster kommer att bli
bestående.

Enligt min mening är den mest betydelsefulla
händelsen i årets val
den socialdemokratiska tillbakagången.
Trots att denna inte är så stor, innebär
den en viss rubbning i den partipolitiska
maktbalans, som vi haft här i
landet under de senaste årtiondena. Vad
detta kommer att medföra är svårt att
säga. Att det skulle komma att betyda
en olycka ens för socialdemokraterna
är kanske inte så alldeles säkert. Det
finns många, till och med gamla trogna
socialdemokrater, som menar, att
partiets dominans börjar bli litet gammal.
De ifrågasätter, om det kan vara
lyckligt, att ett parti skall vara förhärskande
årtionde efter årtionde. Det
kan kanske inte skada med litet omväxling
också på den fronten. Såvitt
man nu kan bedöma saken, kommer
det att råda litet större rörlighet inom
politiken efter detta, vilket naturligtvis
för med sig vissa problem och vanskligheter,
som vi kanhända inte är vana
vid. Bland annat när det gäller regeringsfrågan,
blir väl den mer komplicerad
än den varit under en lång
följd av år.

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 143

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Inom mitt parti var det många som
ansåg, att det naturliga efter årets val,
såsom detta utföll, skulle ha varit att
oppositionspartierna — och framför
allt då högern —- hade fått träda till
och försöka förverkliga sina förespeglingar
och löften under valrörelsen. Om
man kunde tro, att högern skulle kunna
lyckas att, som den lovade i sin agitation,
åstadkomma en rejäl skattesänkning
med bibehållen standard och bevara
penningvärdet o. s. v., vore det
nästan ett brott mot svenska folket att
inte låta högern överta makten. Men
tyvärr är det kanske inte så enkelt. Det
talades här i går så mycket om regeringsfrågan,
och här deklarerades det
från bondeförbundshåll vad det var
som motiverade ett fortsatt engagemang
i samverkan med socialdemokraterna.
Jag kan inte gå in på det. Meningarna
härom var delade. Detta är ingen hemlighet,
i varje fall inte inom de samverkande
partierna. Frågan är emellertid
löst tills vidare, och det har gjorts
upp ett regeringsprogram, och detta har
man enats om. Det har sagts att detta
program innehåller litet för få stora linjer.
Jag för min del vill inte bestrida
riktigheten av ett sådant påstående.
Man kanske har rätt att fordra litet mer
av ett regeringsprogram, det vill jag
erkänna. Jag skall inte vidare gå in
på detta regeringsprogram än att jag
skall beröra en punkt, en av de få
punkter där det verkligen görs ett bestämt
uttalande. Det gäller just den
fråga herr Hansson i önnarp varit inne
på tidigare.

Det står i regeringsprogrammet att
arbetstiden skall förkortas — punkt och
slut. Jag vill säga att jag ingalunda är
motståndare till en förkortning av arbetstiden.
Det är dock klart att det här
gäller en avvägningsfråga. Vi vill väl
alla att det skall ordnas på bästa möjliga
sätt för det svenska folket. Det synes
mig dock diskutabelt, att arbetstidsförkortningen
nu är det som skall
sättas högst upp på önskelistan. Vi har

en del andra saker som är utomordentligt
angelägna att komma till rätta med.
Jag tänker här främst på det som med
full rätt varit huvudtemat i debatterna.
Det är den ständigt fortskridande penningvärdeförsämringen.

Tänk på dessa ständiga lönestegringar.
Vi som deltar i den allmänna förvaltningen
får ständigt på våra sammanträden
syssla med att reglera löner
för de anställda med hänsyn till
penningvärdets fall. Det är ett år efter
år återkommande problem. Var och en
förstår, att om lönerna skall höjas med
fem till tio procent varje år, då måste
det ta en ände med förskräckelse. Detta
är ett av våra allvarligaste problem.
Penningvärdeförsämringen beror givetvis
huvudsakligen på krafter som ingen
råder över. Vi måste dock erkänna det
faktum, att vi inte har lyckats bemästra
problemet att hålla ett fast penningvärde.
Jag har den känslan, att vi kanske
tar med den ena handen och så ger
för mycket med den andra. Vi drar åt
bromsen, men sedan gasar vi på för
fullt igen. Detta går inte i längden.

Detta säger inte jag som någon anklagelse
mot regeringen. Anklagelsen
drabbar alla partier i minst lika hög
grad. Alla dundrar emot penningvärdets
fall, men sedan är alla lika villiga när
det gäller att vidta åtgärder som måste
medverka till att bibehålla denna ständigt
fortskridande penningvärdeförsämring.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker
att även förslaget om en arbetstidsförkortning
måste verka i denna riktning.
I varje fall är det väl uppenbart
att ökad ledighet inte kommer att leda
till ett ökat sparande. En minskning av
arbetstiden kommer inte heller att leda
till en ökad produktion, det är också
självklart. Detta är saker som man inte
får ta för lätt på.

Vi har många andra olösta problem,
t. ex. bostadsfrågan. Det är också en
allvarlig fråga. Det finns ju tyvärr
många här i landet som inte har en

144 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

människovärdig bostad, det finns många
som helt enkelt saknar bostad, något
som ju är en människas mest elementära
behov.

Nu har ju detta ökade bostadsbehov
anmält sig så explosionsartat, att det
inte går att bygga tillräckligt fort. Den
frågan kan inte lösas på en gång. Problemet
hade nog varit lika stort vilken
regering som än suttit vid makten —
läget hade kanske kunnat vara ännu
sämre om vi haft en annan regering.
Jag kan emellertid inte föreställa mig
att den frågan blir lättare att lösa om
vi skall minska arbetstiden för t. ex.
byggnadsarbetarna. Arbetstidsförkortningen
för även med sig en hel del andra
olägenheter. Herr Hansson i Önnarp
sade att man vid en arbetstidsförkortning
löper risken att de yrken, som
inte kan tillämpa femdagarsveckan, får
sin ställning relativt sett försämrad genom
att andra grupper får det bättre.
Jag tänker på exempelvis djurskötare
och en del serviceyrken.

En annan sak som givit åtminstone
mig en tankeställare — jag har inte
tänkt på det tidigare — är tidningarnas
diskussion om hur det blir i våra skolor.
Om man inte arbetar mer än fem
dagar, kan inte skolorna pågå i sex
dagar. Då får man läsa fem dagar i veckan
i skolan. Man måste vara fullt på
det klara med att detta kommer att
leda till en försämrad undervisning och
en försämrad standard. Man blir verkligen
betänksam om arbetstidsförkortningen
skall få sådana konsekvenser. Då
frågar man sig om man inte tar ut litet
för mycket av detta livets goda, när
man skall låta det gå ut över ungdomens
undervisning.

Jag är så kättersk att jag anser, att
svenska folkets allvarligaste problem
nu inte är arbetstiden utan fritiden. En
del tycks tro att om vi minskade arbetstiden
så skulle folk använda ledigheten
till att odla sin själ. Om det vore på
det sättet, skulle vi nog kunna finna
oss i de praktiska svårigheterna, hur

störa de än blir. Men tyvärr blir det
väl inte så. Det är tyvärr ganska många
människor som använder fritiden till
att fördärva både kropp och själ. Många
av de problem som vi brottas med beror
på att befolkningen i tätorterna
inte har lyckats att på ett sunt och riktigt
sätt lösa sitt fritidsproblem. De
väldiga bekymren beträffande de olika
vårdanstalterna, som tycks bli större
för varje år, har i mycket stor utsträckning
sin grund i att befolkningen i tätorterna
inte lyckats i sund riktning lösa
sitt fritidsproblem. Här är samhället
enligt min uppfattning inte utan ansvar,
och jag tror att vi bör tänka även
på den sidan av saken.

Här har helt naturligt talats om det
tilltagande spritmissbruket. Det är otvivelaktigt
ett mycket allvarligt problem,
som vi inte kan blunda för. När vi beslutade
om den nya given på nykterhetslagstiftningens
område skedde det
under stor enighet. Vi hoppades alla att
den nya ordningen skulle leda till ökad
folknykterhet. Men vi får väl säga att
vad vi sett hitintills tyvärr tyder på att
vi gjorde en felspekulation. Jag trodde
för min del att det svenska folket skulle
vara mäktigt att bära friheten på ett
bättre sätt än det nu gör. Det ser emellertid
nästan ut som om det svenska
folket i detta avseende vore sämre än
alla andra folk.

Jag har den uppfattningen att det fel
vi då begick inte låg i att vi slopade
motboken; det var nog nödvändigt. Men
felet låg däri att vi tog alldeles för lätt
på övergångstiden. Vi släppte allting
utan möjlighet till återvändo och utan
möjlighet att kontrollera utvecklingen
under vad vi brukar kalla övergångstiden.
Man satte sin lit till en propagandakampanj
som kostade över två
miljoner kronor. Om den kampanjen
över huvud taget hade någon effekt så
var det den rakt motsatta mot den man
hade tänkt sig. Det är min bestämda
uppfattning, och jag är glad att jag kan

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 145

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

två mina händer åtminstone vad gäller
dessa anordningar för övergångstiden.

Nu har vi emellertid kommit därhän,
enligt min mening, att det är ansvarslöst
att säga, att detta är en övergångstid
och att svårigheterna så småningom
rättar till sig själva. Man får hoppas att
så blir fallet, men jag tror inte att man
kan sitta med armarna i kors. Man
måste nog vidta de åtgärder som man
tror kan förbättra nykterhetstillståndet.

Det har framkommit många olika
uppslag, och jag skall inte gå närmare
in på dem. Det har t. ex. föreslagits att
man skulle ta bort tredjedelslitrarna.
Jag vet inte vilken effekt det skulle
kunna få, men jag tror att det vore
ofarligt att börja med ett experiment.
Det kan ju inte rubba någonting. Man
kunde börja t. ex. i Stockholm med att
ta bort tredjedelslitrarna och se vad det
får för resultat. Visar det sig vara nyttigt,
kan man fortsätta på andra håll.
Detsamma gäller stängningstiderna.
Man kan även på denna punkt mycket
väl göra ett experiment.

Vad beträffar spritpriset tror jag för
min del, att en viss höjning av priset
på den starka spriten inte vore omotiverad.
Förr hette det att brännvinspriset
skulle följa dagsverkspriset och
tvärtom. Om man skulle lägga den mätaren
på brännvinspriset, så har väl
brännvinet aldrig varit så billigt som
för närvarande. Jag tror alltså inte att
en viss höjning skulle vara till skada.
Vi bör alla, även om vi inte är absolutister,
tänka på att det är allas vår
skyldighet att försöka hjälpa de stackare,
som inte kan bära friheten och
som inte rätt kan handskas med spriten.
Det räcker inte med att på anstalt
ta hand om dem som supit ned sig, utan
man bör göra vad man kan för att hjälpa
människorna bort ifrån frestelsen,
som många — hur onaturligt det än
kan låta — tydligen inte kan motstå.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker att man i

kommentarerna till valresultaten och
regeringsbildningen alldeles har kommit
ifrån att resonera med sociala tonfall.
Herr Onsjö var i någon mån inne
på bostadsfrågan, men annars har sociala
frågor alldeles kommit bort.

Folkpartiledaren sade i valkampanjen,
att framtidslinjen för folkpartiet
ingalunda var att gå in för en alltmer
utsträckt samhällelig omvårdnad. Efter
framgången för högern kommer väl
folkpartiet att tv sig ännu mer till högern
och söka lä intill högerväggen.
Det är väl alltså inte att vänta, att man
från folkpartiets sida skall få upp något
socialt intresse i fortsättningen, när
de sociala tingen inte visat sig attraktiva
i valet. Jag tror emellertid att man
tolkar väljarnas mening felaktigt om
man tror, att högern och folkpartiet
fick sina många nya väljare bara därför
att de ville sänka skatterna. Oändligt
många av dem som röstade på de
borgerliga partierna gjorde det säkerligen
därför att de var missnöjda med
bostadsfrågans behandling. De instämde
i den borgerliga kritiken utan att ta
ställning för de förslag som högern och
folkpartiet lade fram vare sig i bostadsfrågan
eller skattefrågan.

Den utredning som i dagarna avlämnats
av den Severinska bostadssubventionskommittén
får därför enligt min
mening inte behandlas i den tron, att
människorna inte har intresse för en
social anpassning av hyrorna även om
man vill slopa de generella subventionerna.
Kommitténs förslag, som man
hittills endast fått ta del av genom tidningarna,
tycks innebära att man släpper
fram mycket stora hyreshöjningar
i de tidigare subventionerade hyreshusen.
Det är fara värt att valframgången
för högern kommer den sociala känslan
att stelna, så att man kommer in på
de tankegångar som herr Hjalmarson i
går framförde, då han hoppades, att de
pengar staten komme att spara in på
hyressubventioner absolut borde gå till
skattesänkningar. Det ligger något orim -

10 — Andra hammarens protokoll 1056. Nr 27

146 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ligt i att man skulle göra besparingar
på just barnfamiljernas bekostnad — ty
det är väl de, som får mest känning av
reformen —- för att åstadkomma en
skattesänkning, som i främsta rummet
kommer den till godo, som redan har
en hygglig försörjning.

Av den korta inblick man genom tidningarna
fått i kommittéförslaget, förefaller
det som om 2-barnsfamiljer i
inkomstklasser under och omkring
9 000 kronor skulle få en höjning av
hyran med kanske en hundralapp. Jag
kan ha fattat fel, men av tidningsreferaten
verkar det som om man tvyärr
skulle hamna i hyreshöjningar för de
mycket små inkomsttagare som 9 000
kronors-familjer med ett barn är. Det
är dock ingen reform, som har betytt
så väldigt mycket för barnen, som just
den sociala bostadspolitiken, om man
undantar barnavårdscentralerna. Det
är investeringar i familjen som ger de
säkraste utdelningarna i form av en
hygglig hälsa och god utveckling för
barnen.

Att de ensamstående skall få del av
bostadsstödet är något man är glad åt,
och det kanske finns mer att glädjas
över i utredningen, fastän man inte
upptäcker det i de kortfattade tidningsreferaten.

När man ömmar för bilisterna med
anledning av att de skall få vidkännas
en omsättningsskatt, som jag tycker är
moderat, så är det ju underligt att man
samtidigt så lätt kan sätta sig in i tanken
på en hyreshöjning. Det är väl i
alla fall en mycket ömtåligare sak för
en familj att tvingas ner på en lägre
bostadsstandard än att kanske få avstå
från att köpa bil.

I regeringsöverenskommelsen har
man bl. a. en punkt av innebörd, att
man är överens om att föra en positiv
familjepolitik. Jag tycker detta är väsentligt,
och som man minns var bondeförbundet
det parti som stod socialdemokraterna
närmast i vårens resonemang
om en höjning av barnbidragen.

Det är glädjande att vi gemensamt kan
fortsätta att stödja denna reform när
den, som vi hoppas, kommer till ett
mera positivt avgörande till våren. Vi
förstår väl, om det inte går att genomföra
hela det önskeprogram man uppställt
för familjepolitiken nu, men det
är ett önskemål att det som kommer
fram inte blir alltför rumphugget, utan
att åtminstone någon sak kan genomföras
hyggligt och rundhänt och inte
för ynkligt. Man blir ängslig att bostadskommitténs
snåla tankegångar skall
få tränga igenom, också när det gäller
andra familjereformer.

Ett annat löfte i koalitionsuppgörelsen,
som man tog del av med glädje,
var att man var villig att överväga formerna
för sambeskattningen. Den har
blivit ett verkligt spöke för de förvärvsarbetande
kvinnorna och nästan för de
övriga kvinnorna också. Man vet inte
vad den innebär. Man kanske inte har
någon skada av den alls, utan i vissa
fall tvärtom. Men rent psykologiskt är
den hopplös och det går inte att förklara
sambeskattningen för kvinnorna,
och bara detta gör det angeläget att
titta på konstruktionen en gång till. För
de grupper som har mycket höga inkomster
är naturligtvis sambeskattning
betungande. Möjligen kan man finna
lättnader för de mycket små inkomsttagarna
och samtidigt ett sätt att göra
en större del av de förvärvsarbetande
kvinnornas omkostnader avdragsgilla.
Jag är glad att man lovat ta itu med att
undersöka frågan, sedan kommunalskattereformen
klarats, ty det är åtminstone
för städernas kvinnor en fråga
av hög angelägenhetsgrad.

Spritmissbruket har ju berörts här,
men vi får väl en interpellationsdebatt
då vi kan diskutera det ingående. De
förslag som i remissdebatten framförts
för en begränsning av alkoholmissbruket
har inte varit originella. Det finns
väl inga originella och bra förslag att
komma med, men att höja priserna så
oerhört som från vissa håll föreslagits

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 147

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

vore ett svek mot dem som var så förtjusta
när motboken avskaffades med
en försäkran om att spritpriserna inte
skulle höjas.

En sak som kommit upp i denna remissdebatt
är stockholmsskatten, som
plötsligt blivit ett riksproblem. Skadeglädjen
är påtaglig hos alla kammarledamöter
som inte sitter på stockholmsbänken,
och jag väntar ingen förståelse
för stockholmssynpunkter. Lånefinansiering
av investeringar är ju
inte något nytt i Stockholm. Den är av
gammalt datum, den förekom då man
hade borgerliga finansborgarråd långt
tillbaka i tiden, likaså under den socialdemokratiska
regimen och även under
de senaste sex år då man haft borgerlig
ledning i Stockholm igen. Denna
metod att klara investeringarna har
alltså ingen speciell politisk stämpel.
Att så här drastiskt lägga om blir naturligtvis
besvärligt, särskilt i en tid
då man i Stockholm får dras med både
de stora räntekostnaderna på de gamla
lånen och dagens stora investeringar,
som ju dock är avsedda att tjäna flera
generationer framåt, t. ex. investeringarna
för tunnelbanan. Det är klart att
detta blir oerhört svårt, men i och med
att staten har gått in på den vägen att
finansiera sina investeringar med skattemedel,
är det kanske rimligt att också
Stockholms stad anpassar sig till detta
läge. Att svårigheterna finns är i alla
fall uppenbart, och jag tycker inte att
någon precis skall avundas oss. Man
behöver bara nämna investeringarna i
trafiken för den kommande tioårsperioden,
som beräknas till 600 miljoner
kronor, vartill kommer tunnelbanan,
som bara för den nu aktuella sydvästra
slingan beräknas kräva 400 miljoner
d. v. s. 50 å 60 miljoner kronor om
året. Och vi har inte något statsbidrag
till tunnelbanan. Staten har övertagit
vägkostnaderna för kommunerna upp
till 95 procent, men i Stockholm får vi
bara en mycket liten del. Tunnelbanebygget
finansieras inte alls med statliga

medel, fastän man måste fråga sig, om
tunnelbanan är någonting annat än vägar
för Stockholms stad, även om de
får läggas under jord.

När man bröstar av alltför kraftigt
mot Stockholm och säger att vi har så
låga skatter kanske det också borde påpekas,
att vi har haft en ordentlig indirekt
beskattning genom de taxor som
tillämpas av våra industriverk för gas
och elektricitet. Det är ju en skatt som
vi inte har kunnat komma ifrån. Jag
vill inte alls säga, att detta är den rätta
vägen att finansiera kommunala utgifter
på, men jag har velat framhålla att vi
inte är helt utan skattetunga i Stockholm,
även med den upplåningspolitik
som förts.

Till sist en sak som ligger helt utanför
både stockholmsfrågorna och skattefrågorna.
Enligt tidningsuppgifter -—-jag tror att det var i Dagens Nyheter i
lördags — håller man på att upprätta
ett kloster i Hälsingborg. Genom den
nya religionsfrihetslagen strök man den
gamla lagens paragraf 5, där det stod
att man inte får ha kloster i Sverige,
och man fick i stället en ny paragraf,
där det står att kloster får upprättas
om Konungen ger sitt tillstånd. Klosterregeln
skulle granskas av Kungl. Maj :t,
och på det viset ansåg man, att man
skulle hindra en utveckling, som så
många var rädda för. När vi behandlade
förslaget i utskottet, rådde det dedelade
meningar i frågan, och det förelåg
en mycket stark motion, som krävde
att klosterförbudet skulle kvarstå.
Det gjordes därför ett tillägg i utskottsutlåtandet,
där man sade att första
gången ett kloster skulle upprättas villkoren
skulle föreläggas riksdagen. Jag
har inte hört att sådana villkor har
förelagts riksdagen. Tyvärr är varken
justitieministern eller ecklesiastikministern
här, men de kan väl ändå få
min fråga relaterad för sig och kanske
ge mig ett besked eller rent av vidta
cn åtgärd. Jag vill fråga: Har man verkligen
givit tillstånd till ett kloster, var -

148 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

för har man då inte förelagt riksdagen
villkoren? Jag tycker att detta är en inte
oväsentlig fråga, och det gäller ju ett
uppenbart brott mot det beslut vi fattade,
om nu tidningsuppgiften om ett
nytt kloster är riktig.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Om mycket och mångahanda
har det talats här i remissdebatten.
Det har för mig varit en alldeles
särskilt stor glädje att under debatten
få lyssna till tongångar som inte så ofta
ljuder här i Sveriges riksdag. Jag tänker
på några anföranden som helt enkelt
inneburit en mycket bestämd paroll
om nödvändigheten av ett nytt och
intensivt aktgivande på de andliga värdena
i vårt folks liv, de andliga värden
om vilka man väl borde kunna säga, att
de på ett särskilt sätt är ägnade att skapa
riktiga människor, karaktärer, ärliga
och trygga, starka och varmhjärtade
människor.

Det har ju skett mycket i vårt samhälle
under de sista decennierna. Jag
skall, herr talman, bara erinra om en
enda sak, en sak som jag tror samlar
mycket av det arbete som utföres i vårt
samhälle, i riksdag och på andra håll.
Jag tänker på den höjda levnadsstandarden.
Jag tror att vi allesammans är
rätt ense om att höjningen var högst
välbehövlig, att den helt enkelt var nödvändig
och att den var ett verk av samarbete
mellan goda makter i vårt folks
liv. Jag tror att vi har anledning att
glädjas storligen över vad som där har
skett.

De flesta av oss här i Sveriges riksdag
är nog ändå ense om att arbetet
på en ytterligare höjning av levnadsstandarden
och allt som hör dit — jag
tänker på bostadsförsörjningen, som det
nyss talades om, trivseln i samhället,
tryggheten och allt sådant — måste
fortsättas. Det är väl inte för mycket
sagt att vi kan känna en viss trygghet
inför fortsättningen. Vi vet att det ver -

ket och den frågan ligger mycket väl
till. Glädjande nog är samhället i våra
dagar mycket vaket och verksamt när
det gäller sådana ting. Vi kan väl uttala
den förmodan, ja, förvissningen,
att denna fråga, och allt det som därmed
sammanhänger, i rättfärdighetens,
barmhärtighetens och humanitetens
namn alltid skall stå i förgrunden.

Men kanske finns det någonting, ärade
kammarledamöter, om vilket vi måste
säga att det är minst lika angeläget.
Jag tror för min del att det är så. Jag
tror det vore oklokt att låta den störa
frågan om levnadsstandarden och allt
som hör därtill, frågan om hur vi har
det, få skymma bort frågan, som är
ännu större, hurudana vi är som människor
och hurudana vi blir. Jag undrar
om det inte på det stora hela taget
råder en rätt stor enighet även på
den punkten. Man må väl säga, att hela
samhällets intresse och arbete för ungdomen
och dess fostran är ett bevis på
att frågan om hurudana vi människor
skall vara och hurudana vi kan bli är
levande. Jag har också ett starkt intryck
av —- och tror mig vara väl underrättad
på den punkten — att det i
våra dagar finns ett växande antal människor,
som börjar förstå att den för
vår nation och vårt folk viktigaste frågan
är just frågan om hurudana vi blir
som människor och hurudana våra barn
skall bli, barnen, som en gång skall ta
vid efter oss och bygga vidare.

Jag menar alltså, herr talman, att här
är en fråga, som borde bränna varenda
människa, som känner ansvar för sitt
folk och inför framtiden. Här får det
alltså ej i första hand bli fråga om hur
vi skall få det bättre utan hur vi skall
kunna bli bättre. Jag tror inte det är
för mycket sagt, att vårt folks framtid
i utomordentligt stor utsträckning är
beroende av detta, att vi litet var allvarligt
ställer oss inför frågan: Hur skall
man bli en bättre människa?

När det gäller detta spörsmål, skulle
jag mycket gärna vilja säga, att det är

149

Torsdagen den 1 november 195G Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

nödvändigt att alla goda krafter räcker
varandra händerna och hjälps åt. Jag
dristar mig här travestera en gammal
paroll: »Idealister i alla läger, förenen
eder!» Jag menar alltså, att oberoende
av livsåskådning, oberoende av vilket
religiöst läger vi hör till, eller om vi
inte alls uppträder under kristen skylt,
skall vi vara öppna och tacksamma för
all rättfärdighetslidelse, all sann, varm
och äkta medmänsklighet och glädjas
att den finns. Ingen blir väl förvånad,
om jag emellertid dristar mig att personligen
bekänna, att för mig finns i
det sammanhanget näppeligen någon
angelägnare uppgift än den att slå vakt
om det gamla kristna arvet, det som
ändå har betytt så väldigt mycket, när
det gällt vårt folk och dess fostran. Då
jag talar om nödvändigheten av att slå
vakt om det kristna arvet, vill jag gärna
tillägga, att till denna vakthållning enligt
min mening även hör att börja på
ett nytt sätt praktisera kristendomen.
Jag tror inte det vore ur vägen, att vi
från kristet håll medger, att när det
gäller att praktisera kristendomen har
vi, som vill kallas kristna, ofta varit
riktiga stympare och stackare.

Herr talman! När jag skall försöka
säga något om kristendomen som livsmakt,
har jag valt att inte försöka finna
några egna ord. Jag tänker i stället gå
tillväga på det sättet, att jag låter stämmor
ifrån det förflutna, stämmor från
vår egen krets, stämmor som tillhör
människor vi älskat, beundrat och skådat
upp till, här komma till tals. Jag
tänker på en, när jag mötte honom,
grånad kämpe här i riksdagen och i
arbetarrörelsens led: Fabian Månsson.
Jag tror det blev den mannen förunnat
att skåda djupare och längre och därför
också sannare på tingen än många
andra. Han sade ungefär så här, när
han vid ett möte talade till en tusenhövdad
publik: »Vi som räknar oss till
arbetarrörelsens pionjärer, vi hade förvisso
mer av rättfärdighetslidelse, av
socialt patos och solidaritet, av offer -

vilja, av kamplust och entusiasm än
man nu i allmänhet har.» Och så tilllade
han: »Om någon frågar mig hur
det kom sig, skulle jag vilja ge svaret:
Det beror på att vi hade vuxit upp vid
bibel och psalmbok.» Det är en av de
högresta männen i vår rörelse som
bringar oss den hälsningen.

En annan av våra bästa män var också
ledamot av kammaren och satt några
år vid konungens rådsbord. Döden kom
och tog honom bort från arbetet. Han
hade helt säkert annars kunnat utföra
mycket mer till gagn för Sveriges folk.
Han sade en gång: »Nu har vi lyckligtvis
kommit dithän, att de flesta har
något att leva av. Men jag är rädd för
att många människor i våra dagar har
mycket litet att leva för.» För min personliga
del har jag den uppfattningen,
att han här syftade på avkristningen i
vissa kretsar.

Jag minns ett tillfälle, då samme man,
bekant och älskad av oss alla, sade, att
om det var något som han särskilt
varmt önskade, var det att kristendom
och arbetarrörelse skulle finna varandra.

Jag nämner ett namn till, känt också
här. Han var på sin tid riksdagsman
och ecklesiastikminister — kanske en
av de rikaste begåvningar som vi över
huvud taget hade. Han sade en gång i
en rätt stor krets av människor: »Ju
längre jag lever, desto närmare kommer
jag kristen livsåskådning.» Och jag
vet, att han vandrade vidare och kom
närmare och närmare och slutade sitt
liv som en bekännande kristen.

Jag fortsätter ett ögonblick, herr talman,
och skulle vilja låta en röst från
ett av våra grannländer säga ett ord.
Finlands kyrka firade nyligen en stor
högtid, och bland högtidstalarna befann
sig landets främste man, presidenten.
Han sade följande ord, som närmast
gäller den finska kyrkan, en parallell
till den svenska kyrkan, och till strävandena
inom frikyrkovärlden: »Kyrkan
har genom århundraden skapat den

150 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

fasta andliga grund, på vilken den
världsliga makten med framgång kunnat
bygga vidare.» Så fortsatte han:
»Kyrkan får inte isolera sig. Kyrkan
och de kristna måste frimodigt vara
med i folkets liv och utvidga sin välsignelserika
verksamhet till kretsar, där
jordmånen förr har varit mindre mottaglig
för dess förkunnelse.»

Herr talman! Jag har dristat mig att
i detta anförande låta röster från det
förflutna och en röst från ett av våra
grannländer komma till tals. Jag har
gjort det bland annat därför att jag hoppades,
att jag och riksdagens kristna
grupp med mig så skulle vinna ökad
förståelse för vårt ställningstagande,
när vi energiskt och frimodigt deklarerar,
att en av våra första, närmaste
och viktigaste fosterländska plikter är
att slå vakt om det kristna arvet.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! De omvälvande utrikespolitiska
händelserna dessa dagar minskar
förmodligen inte bara hos mig,
utan hos många av oss i någon mån
lusten att mera i detalj diskutera inrikespolitiska
problem, som man kanske
kan få tillfälle att återkomma till i en
annan atmosfär. Jag skall därför avstå
från att ta upp olika sidor särskilt av
statsministerns gårdagsanförande till
bemötande och hålla mig endast till en
sak, där det förefaller mig väsentligt,
att det faktiska läget preciseras så att
det står fullt klart, från vilka förutsättningar
ett reformarbete eller ett nej
till reformer under den allra närmaste
tiden kommer att bestämmas.

Jag måste således gå förbi den frihandsteckning
som statsminister Erlander
gjorde med sin outrotliga vana.
Han talade om att jag byggde mitt an -

förande på inkonsekvenser och talade
om makthunger etc. I mitt anförande
fanns inte denna konstruktion. Han diktar
hälften och finner sedan motsättningar.
Men jag lämnar som sagt den
saken, ehuru det eljest mycket väl skulle
vara möjligt att hävda, att de taktiska
spekulationerna — avsikten att avgå på
en lämplig fråga —- just är att betrakta
—■ ur ett längre perspektiv — som ett
uttryck för att man vill ha så stora
chanser som möjligt att bevara sin
maktställning på lång sikt. Den enda
sak jag här skall beröra gäller i stället
frågan om vårt representationsskick.
Statsministern sade på ett ställe, att
första kammaren exakt speglade opinionen.
Om man undersöker hur det faktiskt
förhåller sig, så finner man kort
uttryckt, att första kammaren i ett visst
läge, som t. ex. i dag, inte exakt speglar
folkopinionen bl. a. av fyra skäl — av
vilka något tillfälligt kan vara frånvarande
— som mer eller mindre samverkar.

För det första vilar första kammaren
på en folkopinion som är äldre än dagens.
Det ligger i tvåkammarsystemets
natur att vi, när vi haft val till andra
kammaren, inte samtidigt haft val till
landsting och stadsfullmäktige.

För det andra är det en viss eftersläpning
i förnyelsen av första kammaren.
Den kan inverka och gör det i regel,
men den kan tillfälligtvis på grund
av slumpartade förhållanden vara utan
betydelse.

För det tredje har vi ett valsystem
och en valkretsindelning som inte leder
till att de valda motsvarar röstfördelningen
i primärförsamlingarna. Jag
kallar valkretssystemet och valkretsindelningen
för valordning.

För det fjärde har vi indirekta val
till första kammaren. Det betyder att
de eventuella tendenser till valresultat
som inte överensstämmer med väljarnas
opinion framträder två gånger,
först vid valet av primärförsamlingar -

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 151

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

na och sedan vid valet till första kammaren.

Dagens första kammare är av alla
dessa skal inte i överensstämmelse med
dagens politiska opinion. Så länge man
har tvåkammarsystem kan den aldrig
helt vara det. Det är riktigt att själva
eftersläpningen — faktorn nr 2 — just
för närvarande är av ganska ringa
betydelse. Jag vill inte säga, att det
skulle bli exakt samma resultat vid en
förstakammarupplösning efter en koalitionsupplösning,
men det skulle inte bli
någon större förändring i första kammaren
i så fall. Sammanlagt åstadkommer
emellertid dessa fyra olika faktorer,
att första kammaren inte på något
sätt motsvarar dagens politiska opinion,
och det är ju en omständighet,
som man har att ta hänsyn till, när man
skall bedöma lämpligheten av elt sådant
representationssystem. Man kan
konstatera, att det har varit likadant
vid tidigare tidpunkter. Detta är således
intet undantagsfall, men det är särskilt
markant just i dag på grund av den
politiska konstellation, som vi får i
andra kammaren i januari efter årets
val.

Närmare bestämt hade ju socialdemokratien
vid 1954 års val 47 procent
av rösterna och vid årets val något
över 44 procent av rösterna men har
i alla fall 78 och från och med nästa år
79 mandat i första kammaren, d. v. s.
3 respektive 4 mandat mer än hälften,
trots att man har väsentligt mindre än
hälften av rösterna. De tre icke-socialistiska
partierna hade flera röster än
socialdemokraterna redan 1954, ungefär
en halv procent mer än hälften av
de röstande, men har i alla fall nästa
år, om jag inte missminner mig, elva
mandat mindre i första kammaren än
socialdemokraterna. Det är klart, att
om vi utgår från årets röstsiffror, är
givetvis disproportionen ännu mera
skriande.

Det är väl alldeles tydligt, att med
denna anordning har man alltid och

kommer alltid att få i växlande och,
såvitt jag förstår, i betydelsefull utsträckning
lång tid framöver en överrepresentation
av det största partiet
och en underrepresentation av, skall
jag säga gruppen av icke-socialistiska
partier. Statsminister Erlanders försvar
för detta tillstånd i går överensstämmer
alltså inte med det faktiska förhållandet,
såvida han inte vill säga: Jag
tycker det är alldeles naturligt, att det
skall vara på det här sättet. Det var
emellertid inte det han sade i går, utan
han använde i stället metoden att ge
en icke riktig bild av det faktiska förhållandet,
som är det, att första kammaren
är mycket långt ifrån att exakt
spegla opinionen bland väljarna.

Nu är det väl också ett faktum, att
denna situation, som herr Hedlund
med erkännansvärd uppriktighet många
gånger har omtalat, senast i går, är en
politisk faktor och kan komma att bli
det många gånger framöver. Den påverkar
herr Hedlunds tänkesätt och
många andras och det med all rätt,
skulle jag vilja säga. Det är därför vi
har anledning att ta upp saken nu, när
vi kommit in i det skede, där dessa förhållanden
har stor politisk betydelse
och där vi har anledning att fråga oss,
om vi skall bevara ett tillstånd, som
komplicerar vårt demokratiska styrelseproblem
på ett mycket allvarligt sätt
genom att en av riksdagens båda kamrar
inte på något sätt avspeglar folkopinionen.

Herr talman! Statsministern talade
även om andra kammaren. Han uttalade
sig med ett förebrående tonfall om dem
som ville ha en rättvis mandatfördelning,
och i det sammanhanget nämnde
han också mitt påpekande, att resultatet
av orättvisan nu blir, att kommunisterna
blir tungan på vågen vid de gemensamma
voteringarna. Mycket märkvärdigt,
ansåg statsministern, att tala på detta
sätt, när förhållandet är det, att om man
hade en rättvis mandatfördelning i andra
kammaren, skulle kommunisterna bli

152 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

tungan på vågen i andra kammaren.
Jag har redan i går påpekat, att detta
måste ju vara felaktigt. Partier som tillsammans
har minoritet bland väljarna
kan ju inte vid rättvis mandatfördelning
ha majoritet i andra kammaren.
Jag sade i går, att man snarast skulle
komma till 116 mandat för de ickesocialistiska
partierna, men om man
räknar med tiondelarna mera rättvist
blir det i verkligheten 117 mandat för
de icke-socialistiska partierna mot 114
socialdemokrater och kommunister. Av
vänlighet säger jag inte de båda socialistiska
partierna, det skulle kunna
misstolkas. Det är väl ändå ett faktum,
att statsministerns replik, som tydligen
syftade till att litet grand misskreditera
talet om rättvis mandatfördelning, måste
vara oriktig; kommunisterna blir
inte tungan på vågen i andra kammaren.

Herr talman! Frågan gäller ju nu,
om vi skall göra något åt dessa problem
för det första genom att undersöka
problemet om enkammarsystem.
På den punkten har jag påyrkat snabbhet
och kraft i utredningsarbetet, så att
reformen slutligt kan genomföras kanske
inom ett tiotal år, en dock ganska lång
lid, om det blir majoritet för förslaget,
vilket jag hoppas. För det andra har
jag påyrkat, att man tar upp spörsmålet
om en rättvis sammansättning av första
kammaren efter 1958 års val, och detta
är en särskilt aktuell fråga. På detta
svarar statsminister Erlander, att det
finns ju ett samband mellan dessa olika
spörsmål om valsystem och regeringsbildning
och mycket annat, och han
tyckte det var märkvärdigt, att jag inte
såg detta samband.

Det är alldeles klart att jag ser, att
det finns ett samband mellan olika sidor
av de olika representations- och
styrelseproblemen, men inte bör detta
samband hindra, att vi gör delreformer.
Vi har, herr statsminister, genomfört
delreformer beträffande valmetod
och valkretsindelning åtminstone
två gånger under senare år. Varför

skulle vi inte kunna göra en liknande
delreform t. ex. i fråga om valkretsindelning
vid landstingsval och stadsfullmäktigeval
1958 utan att detta behövde
resa hela frågan om majoritetsval
och allt möjligt annat? Varför kan
vi inte göra detta i avvaktan på längre
gående reformer i fråga om enkammarsystem
och alla möjliga sådana ting?

Det är ett gammalt konservativt
konstgrepp, herr talman, att om man
inte vill göra någonting säger man, att
det hänger ihop med det, och det hänger
ihop med det, och man måste utreda
allting i ett sammanhang, innan man
kan röra vid det. Statsministern använder
nu detta konservativa konstgrepp.
Men jag kan inte finna att han har saklig
grund för uppfattningen, att sambandet
är av sådan art att det skulle
hindra en partiell reform av det slaget,
varav vi haft två under senare år,
i syfte att åstadkomma att första kammaren
närmare kommer att avspegla
folkopinionen efter 1958 års val än vad
den gör nu.

Det är alldeles klart, som herr Håstad
sade — om jag får återvända ett ögonblick
innan jag slutar till frågan om
enkammarsystem — att vi har en annan
första kammare nu än vi hade under
seklets första årtionden. Men det
kunde kanske i alla fall vara av ett
visst intresse, om jag läser upp någonting
som avspeglar både den aktuella
och en äldre socialdemokratisk opinion
kring enkammarproblemet, nämligen
ett citat från tidskriften Tiden nr 8
för i år. Under rubriken »Ned med
första kammaren» -— en rubrik, som
jag emellertid för min del inte anser
särskilt väl vald, då jag rubricerar problemet
som »införande av enkammarsystem»
och inte något annat — står följande:
»Att ett radikalt parti inte kan
tänka sig att följa gamla slitstarka högerns
exempel och regera på första
kammaren har starkt understrukits av
de ansvariga instanser, som behandlat
valutgången. Det är i detta samman -

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 153

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

hang intressant att notera, att flera socialdemokratiska
tidningsstämmor har
fört fram kravet på första kammarens
avskaffande. Kaj Björk i Ny Tid, Hilding
Farm i Östergötlands Folkblad
och medlemmen av författningsutredningen,
Ossian Sehlstedt, hör till dem.
Här bär man onekligen fram ett krav
av gammalt socialdemokratiskt märke.»

Sedan följer ett citat av Hjalmar
Branting, vari han mycket bestämt vänder
sig mot första kammaren 1906. Jag
upprepar, att det var ju en annan första
kammare än den nuvarande.

Jag har i gårdagens debatt efterlyst
upplysning från socialdemokratien och
närmast partiledningen om dess inställning
på de i dag berörda två punkterna.
Är ni intresserade av ett reformarbete
i syfte att införa enkammarsystem? Vill
ni uttala er positivt om detta reformkrav,
eller vill ni bara säga att allting
hänger ihop och får övervägas, när
kommittén blir färdig? Har ni någon
principiell inställning i denna fråga
såsom t. ex. de av mig citerade personerna
hade, eller har ni det inte?

För det andra, vill ni vara med om
att ordna det så med en mera rättvis
mandatfördelning i riksdagens första
kammare, att vi inte löper den risken,
att något parti kan komma att helt eller
delvis regera här i landet på grund av
en skev sammansättning av riksdagens
första kammare?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin har naturligtvis
rätt i att den utrikespolitiska
händelseutvecklingen har gjort, att vi
alla har blivit mera stillsamma än vad
vi annars hade varit både i går och i
dag. Det är både för- och nackdelar
med en sådan där dämpare på aggressiviteten.
I och för sig borde det kunno
leda till att man kunde resonera om
frågorna mera sakligt. Jag vill inte
påstå att den inverkan har varit så

alldeles särskilt framträdande hos herr
Ohlin. Det finns emellertid vissa vinningar
ur demokratisk anständighetssynpunkt
att vinna ifrån det som hände
i går.

Det är väl ändå nu absolut omöjligt,
efter herr Ohlins deklarationer i går
och i dag att fortsätta mytbildningen om
att det skulle vara något slags makthunger,
något slags benägenhet att till
varje pris sitta i regeringsställning som
har motiverat att socialdemokratien har
ansett, att den inte kunde komma förbi
det regeringsansvar, som den parlamentariska
situationen i riksdagens
andra kammare har ställt den inför. Det
är ju ändå ett faktum, herr Ohlin, att
det har pågått en ganska livlig upplysningsverksamhet,
om jag får säga så,
framför allt i folkpartipressen, där man
velat suggerera fram den föreställningen,
att för oss inom socialdemokratien
gällde det till varje pris att få sitta i
en regeringsställning, som vi har vant
oss vid, och det har skildrats så att vi
inte kunde tänka oss att vara den förutan.
Vi har ju haft en partiledare, herr
Ohlin, som levde högt på teorierna om
att vi var så angelägna om att få sitta
kvar i regeringsställning, att vi ville
skjuta undan de vanliga traditionella
reglerna vid en regeringsombildning,
och han drev denna uppfattning utan
att på något sätt försöka ta reda på hur
det verkligen förhöll sig. Det hade väl
varit en enkel sak att fråga, om statsministern
hade för avsikt att skjuta
den traditionella metoden åt sidan. Någon
sådan fråga framställdes emellertid
aldrig, och alla de partiinstanser
inför vilka jag redogjorde för min syn
på dessa ting, ansåg det självfallet att
man skulle gå till väga på vanligt sätt.
Det befanns för övrigt vara så litet
uppseendeväckande, att närvarande tidningsmän
icke ansåg det som en nyhet.
Det har i alla tider gått till på samma
sätt som herr Ohlin och jag menar att
det skall tillgå på, och jag hoppas att
det också i fortsättningen skall gå till

154 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

på det viset vid en regeringskris. Jag
nämner detta för att visa, att man här
har byggt upp en teori och försökt att
på alla sätt samla material som styrker
uppfattningen att vi i regeringspartierna
har varit så förhäxade av makten att
vi begagnat oss av alla möjligheter att
gardera oss för ett avbrott i maktutövningen.

Jag sade redan en av de första dagarna
efter valet att vi kommer att stå
kvar i regeringsställning, så länge vi
anser det möjligt att där bättre befordra
genomförandet av det program, som
vi önskar förverkliga, men inte en dag
längre. I samma ögonblick som vi finner
att det inte går att i regeringsställning
samla förutsättningarna för ett reformarbete
i enlighet med våra intentioner,
kommer vi att avgå — på samma
sätt som skedde 1926, då en borgerlig
majoritet ville tvinga arbetarna ut
i strejkbryteri. Då lämnade den socialdemokratiska
regeringen ifrån sig sitt
fögderi. Så skedde även 1936, då det
inte gick att hos den borgerliga majoriteten
vinna förståelse för folkpensionärernas
krav. Och om den nu sittande
regeringen finner, att det en dag föreligger
en majoritet av samma typ som
1926 och 1936, så kommer regeringen
att avgå. Då skall herr Ohlin förgäves
leta efter någon taburetthunger.

Jag gläder mig emellertid åt att herr
Ohlin på den punkten har tagit avstånd
från sin egen och folkpartipressens
agitation. Jag ser att herr Ohlin
småler belåtet över denna sin förbättring,
som jag ber att få gratulera till.
Herr Ohlin har ju sagt — och alldeles
nyss upprepat — att meningen är att
regeringen skall sitta kvar endast för att
förbereda sin egen ättestupa. Det är en
ny beskyllning för taktiska manövrer,
som strider mot de beskyllningar herr
Ohlin tidigare excellerat i. En beskyllning
för taktiska manövrer är emellertid,
när den kommer från herr Ohlin,
närmast att betrakta som ett beröm, så
intresserad av taktiska operationer som

han är. Jag tar det också som ett beröm.
Det måste betraktas som en förbättring
att man på folkpartihåll nu har övergivit
den första teorien om makthunger
och gått över till denna sistnämnda teori.
Såvitt jag förstår innebär det nämligen
att det i bakgrunden hos folkpartiet
ligger en förståelse för vår strävan
att realisera väljarnas önskemål,
och för att vi vill skapa bästa möjliga
taktiska utgångspunkter för att lyckas
med det. Jag är så välvillig i dag, att
jag tolkar herr Ohlins inlägg på det
sättet.

Sedan kommer herr Ohlin i dag tillbaka
för att slicka de sår han under
gårdagen tillfogades av herr Håstad, då
han blev illa åtgången. Nu försöker
herr Ohlin bättra på intrycket genom
att fortsätta att diskutera första kammarens
vara eller inte vara. Jag tror
dock inte att herr Ohlin har så stora
utsikter att lyckas med det. Där är det
väl — liksom beträffande taburetthungern
— fråga om en mytbildning i folkpartipressen,
en mytbildning som lancerats
även av herr Ohlin, nämligen den
att det föreligger en eftersläpning i
första kammarens sammansättning, som
gör att dagens väljaropinion icke kommer
till uttryck där och att vi därför,
när vi bygger regeringsbildningen på
den opinionen, handlar i strid med den
folkopinion som nu råder. Jag tillät
mig påpeka, att denna del av argumentationen
är felaktig. I går var det en
något hetare stämning här i kammaren,
och då kallade jag det för ett nonsens.
Vi kan ju säga att jag menar exakt detsamma
som jag sade i går. Varför är det
det? Jo, därför att om vi upplöser dagens
första kammare, blir den precis
likadan som den kammare, som sitter
i dag. Den kammaren är vald av en väljarkår
från 1954. Det är alltså en två
år gammal folkopinion, som präglar
sammansättningen av den första kammare,
som skulle komma att framgå av
en upplösning.

Det intressanta är att här har använts

155

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

alla tricks, då det gäller att tala om att
vi har en kammare, som ligger 12 år
tillbaka i tiden. Är detta, herr Ohlin,
verkligen en upplysningsverksamhet,
som är värdig dem, som vet bättre? Är
det en verklig upplysningsverksamhet
att gå ut till de människor, som inte
vet hur det förhåller sig, och säga, att
socialdemokraterna är ett så gammalt
parti nu, att de för att tillfredsställa sin
taburetthunger måste lita till en väljaropinion,
som är 12 år gammal? Jag
tycker inte att det är riktigt, när det
är så enkelt för herr Ohlin att konstatera,
att dagens första kammare avspeglar
läget i väljaropinionen 1954 såsom
denna framträder i det valsystem som
vi har. Jag vill hänvisa till att detta inlägg
gjordes av mig även i går. Det är
viktigt ur demokratisk renlighetssynpunkt
att man rensar bort denna del av
opinionsbildningen om den eftersläpande
första kammaren, som framför allt
folkpartiet ägnat sig åt. Det var mycket
nyttigt att herr Håstad visade upp hur
denna eftersläpning tidigare av liberalismen
betraktats som en stor fördel.
Men jag lägger mig inte i diskussionen
om herr Ohlins föregångare som partiledare.
Jag konstaterar bara, att den
argumentation i regeringsfrågan, som
bygger på eftersläpningsteorien, är felaktig.

En helt annan sak är valmetoden och
valsystemet. Därvidlag är det helt andra
argument som föres fram. De framfördes
på ett — jag tvekar inte att
säga det — intelligent sätt av herr Dalilén
i går. Han förstod vad det är som
är dilemmat vid utarbetandet av alla
valsystem, nämligen dels en önskan om
att få ett valsystem som låter folkrepresentationen
så noggrant som möjligt
spegla folkopinionen och dels undvika
att folkrepresentationen sprängs sönder
i en intensiv kamp med mot varandra
kämpande småpartier, där samarbetsviljan
visst icke ökas genom existensen
av dessa småpartier. Churchill
uttryckte det en gång så, att man blir

så rädd för att göra någonting som bryter
ner barriärerna mellan de små partierna,
att man ägnar en stor del av sina
politiska ansträngningar åt taktiska
finter för att förhindra väljarnas övergång
från det ena småpartiet till det
andra, varigenom konstlade murar
byggs upp för samarbetet partierna
emellan.

Herr Dahlén har för sin del den problematik,
som här möter, fullkomligt
klar för sig. Vad vi har att göra, herr
Ohlin, det är att undersöka vilken syntes
av dessa i och för sig till synes
oförenliga ståndpunkter som är den för
oss, den för den svenska demokratien
bästa och vilken som är mest ägnad
att göra vår demokrati arbetsduglig. Det
är denna diskussion, som bl. a. anförtrotts
författningsutredningen, och därför
är det orimligt att begära att man
innan dessa diskussioner slutförts skall
ta ställning till detta betydelsefulla och
viktiga problem, om vilket herr Ohlin
nu vill ha ett omedelbart besked. Detsamma
gäller förstkammarproblemet.
Det är klart, att det finns skäl — jag
tillät mig säga detta även i går — både
för och emot ett tvåkammarsystem. Det
är mycket möjligt att man vid en senare
diskussion kommer att finna, att de
övervägande skälen talar mot ett tvåkammarsystem.
Herr Håstad anförde
mycket talangfullt i går många skäl
för tvåkammarsystemet, men vi har
sagt precis detsamma som vi säger till
valmännen: låt de människor, som är
intresserade av dessa ting, verkligen
penetrera dem och diskutera sig fram
till en lösning och låt oss därefter ta
ställning. Frågorna om representationen,
valsystemet, regeringsmakten och
tvåkammarsystemet hör ihop. Man kan
naturligtvis göra utbrytningar, och man
kan naturligtvis ta upp särproblem till
behandling, om det är trängande nödvändigt
alt så göra. Ingenting har dock
visat att det i dagens situation skulle
vara nödvändigt att bryta sönder författningsutredningens
arbete, men i den

156 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

mån som herr Ohlin möjligen misstänker,
att regeringen skulle ligga bakom
en av honom angiven långsam takt i
författningsutredningens arbete vill jag
här förklara, att det ligger även i det
socialdemokratiska partiets intresse att
författningsutredningen arbetar så, att
vi så snart som möjligt får ett material
för att kunna ta ställning till dessa viktiga
spörsmål.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Den kritik som från
vårt håll har riktats mot regeringen
har inte avsett det faktum, att den sitter
där den sitter. Man kan säga att det
är ett trist och olustigt faktum, men
regeringsfrågans lösning strider inte
mot de parlamentariska principer som
vi hittills har följt. Vår kritik har avsett
den brist på samarbetsvilja, den
självtillräcklighet som regeringen gång
på gång visat även i frågor där en annan
attityd borde ha varit självklar. Det
är en sak som är mycket lätt att exemplifiera
om så skulle önskas, men för
tillfället skall jag avstå därifrån.

Det var emellertid, herr talman,
främst för att ta upp en annan sak som
jag vågade besvära kammaren, men
jag skall behandla den i allra största
korthet.

I en remissdebatt ställs ju många frågor,
och många frågor blir obesvarade
— så har det alltid varit, och så måste
det förmodligen bli även i framtiden.
Jag skulle emellertid sätta stort värde
på om statsministern, finansministern
eller någon annan av statsråden som
därtill kan känna sig manad ville ha
vänligheten att besvara den fråga som
jag berörde i mitt första inlägg i går
och som då adresserades till statsministern.
Jag tror nämligen att det är ett
allmänt intresse att den blir besvarad.
Det gäller regeringens syn på hur vi
skall förbereda vårt ställningstagande
till strävandena att skapa en gemensam
europeisk marknad. Denna fråga

kommer kanske visserligen att skjutas
åt sidan för ögonblicket på grund av
det spända utrikespolitiska läget, men
vi kan vara ganska säkra på att den
kommer igen.

Hotet om en ganska hög tullnivå omkring
de sex länder som tillhör kol- och
stålunionen har tvingat till och med
England, som ju ändå är ett stort land,
att i viss mån ta sin tidigare negativa
hållning under omprövning. Ekonomerna
av facket är enligt vad jag har förstått
tämligen ense om att en gemensam
marknad ingalunda behöver ett lika
högt tullskydd som varje medlemsland
för sig skulle behöva. En tulltaxa omkring
de sex länderna i kol- och stålunionen
på en nivå låt oss säga någonstans
mitt emellan den tysk-franska och
den som nu tillämpas i Benelux-länderna
skulle emellertid i praktiken ur
svensk synpunkt bli nästan prohibitiv
på väsentliga områden. Endast få svenska
varor skulle kunna klättra över en
tullmur på låt oss säga 20 procent, om
vi hade att i Frankrike tävla med tyska
varor, som inte krävde någon tull alls.

En representant för den svenska industrien
har gjort ett intressant räkneexempel,
som jag kanske får återge här.
För våra mekaniska verkstäder utgör
nettoförädlingsvärdet cirka 53 procent
av produkternas saluvärde och lönerna
33 procent av saluvärdet. En tull på 20
procent skulle då motsvara cirka 40
procent på nettoförädlingsvärdet eller
60 procent på lönerna.

Herr talman! Var och en som är intresserad
av dessa ting kan själv lätt
räkna ut vad en tullpolitik av detta slag
skulle betyda — den skulle ju kunna få
mycket allvarliga återverkningar på
den svenska exportindustrien. Därför
tillåter jag mig, herr talman, att än en
gång upprepa den fråga som jag ställde
i går till statsministern: Hur ser regeringen
på denna sak, hur tänker regeringen
förbereda den, och hur kommer
riksdagen att kopplas in? Inte minst
kan det vara av intresse att få höra

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 157

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

inte bara på vilket sätt utan även i vilket
stadium av denna frågas handläggning
regeringen tänker koppla in riksdagen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är bara ett par
småsaker jag skulle vilja ta upp med
anledning av hans excellens statsministerns
anförande.

Statsministern sade att den argumentation
som bygger på eftersläpningsteorien
är felaktig. Det finns inget
landsting som kan välja förstakammarledamöter
förrän ett år efter det landstingsmännen
valts, och den grupp som
de väljer sitter i åtta år. Ifall nu den
— efter valet räknat — nära fem år
gamla landstingsgruppen väljer riksdagsmän
och vi lägger till första kammarens
åtta år, finner vi att den äldsta
åttondelen av första kammaren är anknuten
till en opinion som ligger tolv—
tretton år tillbaka i tiden. Det är ju inte
någon teori; det är ett faktiskt förhållande.
Huruvida sedan dagens opinion
är annorlunda beskaffad än den för 12
år sedan har inte ett dugg med principen
att göra. Det är en sak för sig, hur
folkstämningen svänger.

Men framför allt skulle jag vilja ställa
en fråga, och jag gör det av personligt
intresse. Jag har försökt delta i opinionsbildningen
för ett enkammarsystem,
och därvidlag har jag utgått från
att man också på socialdemokratiskt håll
vill ha enkammarsystem. Av statsministerns
yttrande att det -— efter diverse
utredningar — är orimligt att ta ställning,
finns det anledning att fråga: Är
statsministern i princip anhängare av
en representation med en kammare, eller
är han det inte? Det är för den
fortsatta opinionsbidningen i landet av
intresse att veta detta, och jag vill
personligen gärna ha vetskap om det,
så att jag inte går och bär falskt vittnesbörd
och påstår, alt hans excellens

är anhängare av enkammarsystem, om
han inte är det.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Så här i debattens slutskede
skall jag begränsa mig till att
säga några få ord i ett par frågor.

Herr Svensson i Ljungskile lär under
gårdagen ha kommenterat ett uttalande
av mig om skogskompletteringsförslaget.
Jag beklagar att jag inte var inne
då — men jag tror att jag blivit underrättad
om det väsentliga av vad herr
Svensson sade.

Vad jag för min del framhållit var
att förslaget inte ger några möjligheter
till tvångsåtgärder utöver dem som redan
lämnas enligt dikningslagstiftningen,
enligt lagen om enskilda vägar och
enligt jorddelningslagstiftningen och nu
gällande expropriationslag. Jag upprepar
än en gång, att inte mot en enda
skogsägare kan tvångsåtgärder komma
i fråga utöver vad som medges enligt
de lagar jag räknade upp.

Så till herrar Ohlin och Hjalmarson!
Jag konstaterade i går, att en samlingsregering
f. n. inte är praktisk politik,
och så frågade jag: Vilken regering
skulle då herrarna föredra framför den
som nu sitter? Mig veterligt har det inte
lämnats något svar på den frågan.

Den andra frågan gällde näringslivet
och inflationen. Jag erinrar om att näringslivet
titt och tätt, ja oupphörligen,
genom sina skilda sammanslutningar
gör gällande, att de restriktiva åtgärderna
i samhällsekonomien borde i någon
mån överflyttas till konsumtionssidan,
eftersom de nu alltför ensidigt
anses ta sikte på investeringssidan. Jag
sporde: Har herrar Ohlin och Hjalmarson
samma uppfattning som den näringslivets
män givit uttryck åt, eller
har ni motsatt mening? Det är självfallet
er sak att bestämma, om ni vill
svara eller inte, men jag vill ju gärna
veta att ni har uppfattat frågan, ty en
tystnad kan också betyda något.

158 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte förnekat,
att vad inrikesministern här säger i och
för sig kan sägas. Visst finns det en
expropriationsbestämmelse i 1948 års
lagstiftning, men som jag nämnde i går
spelar den mycket liten roll, och det
är fråga om ett domstolsförfarande, medan
det i den andra lagstiftningen gäller
ett administrativt förfarande, som tydligtvis
avser en ganska stor grupp av
människor.

Herr inrikesministerns taktiskt och
retoriskt väl formulerade påstående är
så noga uttänkt, att han knappast vågar
variera orden och därigenom riskera
att komma vid sidan om formuleringen.
Det hördes redan i radiodebatten, och
det har hörts flera gången sedan. Men
för att vi skall komma ur denna situation
vill jag ställa en fråga: Vill inrikesministern
och bondeförbundet vara
med om att driva fram en lagstiftning
med den grad av tvång och administrativt
förfarande, som finns i det förslag
1951 års rationaliseringskommitté i
våras hade färdigt? Blir detta förslag
verklighet, kommer besittningsrätten
till fastigheter för en stor grupp
inom landsbygdsbefolkningen att bli
otrygg. Det är visserligen småfolk det
gäller, men det rör sig om stora grupper
av människor, i stor utsträckning
barn till småbrukare, som lämnar fastigheterna
efter sig.

Jag upprepar vad jag sade i går: För
min del vill jag inte vara med om en
lagstiftning, som gör graden av skydd
för äganderätten beroende på hur mycket
man äger. Det är oliberalt och odemokratiskt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag slår än en gång
fast att för tvångsåtgärder av detta slag
skall enligt förslaget gälla precis samma
villkor som enligt nuvarande lagstift -

ning. Det förordas alltså icke någon som
helst utvidgning i det avseendet.

Däremot medger jag att herr Waldemar
Svensson har rätt när han säger
att det är fråga om två skiljaktiga förfaranden.
Enligt gällande lagstiftning
tillämpas ett domstolsförfarande, men
enligt det nya förslaget skulle det bli
fråga om ett administrativt förfarande.
Detta är emellertid, ärade kammarledamöter,
den enda skillnaden.

För min del sympatiserar jag nog
med domstolsförfarande i sådana här
sammanhang. Jag har stor tilltro till
domstolarna -— kanske mycket större
än herr Waldemar Svensson vid skilda
tillfällen visat sig ha, men det är ju
en sak som egentligen inte hör hit. Jag
vill bara säga att om våra vägar endast
skiljs åt på denna punkt, tror jag nog
att vi skall kunna närma oss varandra,
eventuellt genom en eftergift från vårt
håll, så att det blir en domstolsprövning
i stället för en administrativ prövning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är ofrånkomligt att
man under vissa förutsättningar, som
jag angav i går, genom ett administrativt
förfarande kan ta ifrån en person
hela hans fastighet och endast hänvisa
vederbörande till att klaga hos Kungl.
Maj :t, vilket i praktiken ställer sig mycket
besvärligare än ett domstolsförfarande.

Jag medger att inrikesministern i radiodebatten
och alltsedan dess använt
en mycket skicklig formulering när han
talat om dessa saker, vilket tyvärr gjorde
att herr Hjalmarson blev honom svaret
skyldig. Men det väsentliga är att
vi nu har fått fram vad som är skillnaden
i sak. Om inrikesministern och
bondeförbundet skulle vilja ändra uppfattning
på den punkten och komma
över på min linje, finns det kanske ett
underlag för fortsatta diskussioner.

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 159

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det är roligt när det
lönar sig att diskutera och man därigenom
kan klara ut vari skillnaderna ligger.
I detta fall ligger skillnaden endast
däri, att enligt herr Svenssons mening
bör högsta domstolen vara sista
instans, medan jag har förutsatt att regeringsrätten
skall vara sista instans.
Jag går emellertid gärna över på herr
Svenssons linje.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Min avsikt har inte
varit att blanda mig i partiledardebatten,
men jag vill säga några ord med
anledning av att herr Hjalmarson i går
framställde en fråga beträffande strävandena
att åstadkomma en gemensam
europeisk marknad. Herr Hjalmarson
efterlyste regeringens egen syn på detta
spörsmål och undrade vad som gjorts
för att förbereda ett svenskt deltagande
i en sådan marknad. Jag övervägde att
besvara denna fråga redan under gårdagens
debatt, men då jag erfor att herr
Ewerlöf i första kammaren framställt
ungefär samma fråga valde jag att taga
upp saken i första kammaren, detta kanske
också av den anledningen att det
i allmänhet är mera fruktbärande att
föra en diskussion i ekonomiska frågor
med herr Ewerlöf än med herr Hjalmarson.
Herr Hjalmarson insisterar emellertid
nu på att få ett svar, och därför
skall jag försöka att i korthet ge honom
ett sådant.

Låt mig först göra en liten tillbakablick.
Någon gång under första halvåret
1955 sammanträdde de sex i koloch
stålunionen samarbetande länderna
till ett möte i Messina, och man kom
där överens om att utvidga samarbetet
mellan länderna på kol- och stålområdet
till att om möjligt omfatta en gemensam
tullunion mellan dessa länder.
Sedan dess har det inom sexmaktsgruppen
pågått ett förberedelsearbete i så -

dant syfte. Från Parisorganisationens,
OEEC:s, sida efterlyste man redan på
ett tidigt stadium en redogörelse för hur
detta arbete inom sexmaktsgruppen
fortskridit och vilka resultat som skulle
komma fram. Även inom OEEC —
det kanske jag inledningsvis bör tillägga
— har man under senare år eftersträvat
tullsänkningar. Bl. a. har de
skandinaviska länderna kraftigt arbetat
för att åstadkomma ett samgående mellan
OEEC-länderna för att inom GATTavtalets
ram få till stånd mer effektiva
tullsänkningar än som hittills varit möjligt.
Såsom ett led i detta arbete framlades
efter en konferens mellan sju
av OEEC-länderna — de tre skandinaviska
länderna, Holland, Belgien, Luxemburg
och Schweiz — ett förslag till
en europeisk tullsänkningsplan. Detta
skedde vid ett ministerrådsmöte inom
OEEC i juli 1956.

Denna tullsänkningsplan mötte ganska
allmän förståelse, även om man i
vissa länder inte var säker på att den
metodik, som ifrågasatts, var lämplig
för att åstadkomma resultat. Från Englands
sida framhölls, att man i detta
läge inte gärna kunde arbeta efter dessa
linjer. Det fanns viktigare och mera
betydelsefulla spörsmål, som krävde
sin lösning. Den engelska regeringen
hade efter moget övervägande kommit
fram till den uppfattningen, att man
borde närmare studera sexmaktsgruppens
plan på en tullunion för att se,
om det fanns möjlighet till en anslutning
till denna i formen av ett frihandelsområde.
England betonade, att detta
var mera angeläget såsom ett led i de
ekonomiska integrationssträvandena i
Europa.

Ett frihandelsområde innebär ju, att
de däri ingående länderna inte har några
tullar mellan sig men äger full frihet
att vart för sig fixera tullarna gentemot
länder, som inte ingår i området.
I en tullunion inte bara raseras tullarna
inåt, utan därjämte är tullarna utåt
gemensamma.

160 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Vid det av mig åberopade ministerrådsmötet
fattades ett beslut, att man
borde utan dröjsmål igångsätta undersökningar
om möjligheterna att till en
kommande eventuell tullunion mellan
de sex Messina-staterna ansluta ett friliandelsområde,
i vilket England och
kanske andra västeuropeiska länder ingick.
De spörsmål, som i detta sammanhang
anmäler sig, är för närvarande
också föremål för utredningar inom de
olika OEEC-organen.

Jag skall inte försöka att uttömmande
redogöra för alla frågor utan bara i
korthet exemplifiera dem.

En första fråga är, vilka varukategorier
som skall ingå i ett sådant friliandelsområde.
En annan fråga är, vilka
övergångsbestämmelser som blir erforderliga
i de olika sammanhangen. En
tredje fråga gäller, vilket maskineri
och vilken administration som behöver
sättas upp för att övervaka och kontrollera
verksamheten. Som ytterligare
spörsmål kan nämnas vilka undantag
av tillfällig natur som kan vara erforderliga,
när det gäller de i frihandelsområdet
ingående länderna. Slutligen
möter den mycket viktiga frågan, hur
man skall förhindra en transitohandel
att medföra för de olika länderna skadliga
verkningar. I den mån länderna
inom frihandelsområdet har olika tullmurar
utåt, kan det ju vara lockande
för dessa länder att försöka täcka sin
import från tredje land via transitohandel
över det land, som har de lägsta
tullarna i varje särskilt fall.

Som jag nyss sade innebär detta inte
på något sätt en uppräkning av alla de
spörsmål som är föremål för utredning
och diskussion, utan endast en kanske
rätt ofullständig men, tror jag, belysande
exemplifiering. Den räcker kanske
ändå för att ge en antydan om problemets
oerhörda räckvidd och svårlösbarliet.

Inom den svenska regeringen har vi
sagt oss, att dessa strävanden på intet
sätt står i konflikt med våra bemödan -

den att åstadkomma en gemensam nordisk
marknad, utan mycket väl låter sig
förenas med dem. Det kan vara värt
att allvarligt överväga, om inte länderna
i Västeuropa på detta sätt borde knytas
ekonomiskt mera samman. Därför
har vi helhjärtat deltagit i de utredningar,
som igångsatts inom OEEC, och
givetvis genom våra egna organ och
myndigheter, särskilt kommerskollegium,
parallellt bedrivit undersökningar
för att se, hur vi själva skulle kunna
ansluta oss till en eventuell gemensam
europeisk marknad.

Tidtabellen för detta utredningsarbete
innebär, att ett första preliminärt
ståndpunktstagande skall kunna ske redan
i början av år 1957. Då torde visserligen
inte dessa pågående utredningar
och undersökningar vara slutförda
men väl sådana resultat föreligga, att
man kan besvara frågan, huruvida det
lönar sig att fortsätta arbetet och huruvida
idén om en gemensam europeisk
marknad är möjlig att genomföra inom
överskådlig framtid.

Det är givet, att vägen till en västeuropeisk
ekonomisk integration av detta
slag är både lång och mödosam. Utom
alla de tekniska problem, som man
ingalunda ännu ser någon lösning på,
föreligger ju betydande politiska svårigheter.
Jag vill tillägga, att det redan
inom sexmaktsgruppen finns både politiska
motsättningar och motsättningar
av ekonomisk art, vilka ännu icke har
kunnat överbryggas. Under sådana förhållanden
tror jag, att det är skäl att
varna för en alltför överdriven optimism
beträffande resultaten på detta
område. Vi vet sannerligen inte i dag,
om eller när ett sådant samarbete kan
komma till stånd. Jag tänker då inte
närmast på de händelser, som timat i
dessa dagar; redan dessförinnan fanns
det all anledning att hysa en viss skepsis
i fråga om möjligheterna att den här
vägen verkligen åstadkomma ett vidgat
ekonomiskt samarbete mellan Västeuropas
länder. Vi har ändå från svensk

Torsdagen den 1 november 1956

Nr 27 161

Kungl. proposition

synpunkt ansett det värdefullt att göra
vad vi kan för att stödja strävandena
i denna riktning. Om denna tanke kan
förverkligas, innebär det ju för vårt
vidkommande, att åtskilliga ändringar
i gällande tullagstiftning och annan lagstiftning
kommer att bli erforderliga.
När vi kommer att kunna överblicka
detta och därpå grunda förslag till riksdagen,
kommer självfallet detta att ske,
och då kommer kanske också en mera
fruktbärande debatt kring dessa frågor
att kunna föras än det är möjligt i dag.

Detta, herr talman, är i korthet vad
som kan svaras på de frågor, som herr
Hjalmarson framställt.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hoppas liksom handelsministern
att det blir tillfälle till
en debatt i detta viktiga spörsmål när
mera material föreligger, men jag vill
begagna tillfället att uttrycka min stora
tillfredsställelse över den positiva inställning
till tankarna på svenskt deltagande
i en vidgad marknad och i arbetet
på att åstadkomma en sådan som
gick igenom statsrådet Langes anförande
och som väl överensstämmer med
de traditioner som svenska regeringen
har företrätt i det europeiska samarbetet
på detta område.

Jag sade i ett föregående anförande,
att jag tänkte gå förbi många saker i
gårdagens debatt. Detta föranledde
statsministern att låtsas som om jag
hade ändrat ståndpunkt. Han tvingar
mig nu att ta upp en sak, som han berörde
i sitt tal. Jag måste göra det kort,
då jag tyvärr har ett viktigt sammanträde
på annat ställe klockan två och
därför måste avlägsna mig.

Statsministern gjorde gällande, att
det var en fantasi från min sida, att
det på många håll uppkommit intrycket,
att socialdemokratien i händelse
bondeförbundet lämnade koalitionen

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

tänkte tills vidare fortsätta att regera
utan att man hade företagit sådana förhandlingar
mellan monarken, talmännen,
partiledarna o. s. v. som brukar
vara vanliga. Jag ber bara att till statsministerns
uppbyggelse få erinra om
ett uttalande, som han gjorde inför
Stockholms arbetarkommuns representantskap
omkring fjorton dagar efter
valet. Där sade statsministern ungefär
detta: »Först när det konstaterats att
det uppenbart finns en mot det socialdemokratiska
partiets politik riktad majoritet
i andra kammaren är den tidpunkt
kommen, då vi har rätt att lämna
ansvaret från oss, utan att väljarna kan
beskylla oss för att ha svikit våra förpliktelser
mot dem.» Detta har på olika
håll, även inom statsministerns parti,
tolkats så, att regeringen skulle sitta
kvar, och först om ett viktigt förslag
fälldes i andra kammaren skulle regeringen
avgå. Denna uppfattning är
jag alltså inte ensam om. Statsministern
har inte gjort någonting för att
förebygga den tolkningen, har inte sagt
någonting annat än att han utgår ifrån
att den socialdemokratiska regeringen
skulle stanna, ingenting om de förhandlingar
som brukar äga rum i sådana
sammanhang. Han har när han
talat till allmänheten hoppat över allt
detta, varom han talat till monarken.
Då får han nog erkänna att den tolkning
man på flera håll gjort av den
socialdemokratiska ledningens inställning
var mycket nära liggande.

Frågan om makthungern måste jag få
tillfälle ta upp en annan gång, när vi har
mera tid. Vad som framför allt är viktigt
nu är spörsmålet om enkammarsystem
och en mera rättvis valordning
1958. Jag har konstaterat fyra olika faktorer
som samverkar till att första kammaren
inte avspeglar dagens opinion
och aldrig kan göra detta helt. Statsministern
berörde inte de tre andra
utan bara den så kallade eftersläpningen.
Nog är detta en viktig fråga ur principiell
synpunkt, även om en upplös -

11 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

162 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ning just i dag kanske inte skulle leda
till någon väsentlig ändring av kammarens
sammansättning. Detta beror
dock på hur de olika partierna ställer
sig. I ett läge där bondeförbundet lämnat
koalitionen är det inte alls exakt
riktigt att första kammaren skulle få
samma sammansättning efter en upplösning.
Ni tycks bl. a. göra det lilla
tysta antagandet, att kommunisterna i
landstingen skulle rösta med er. Hur
bondeförbundet skulle ställa sig efter
en upplösning sedan bondeförbundet
lämnat koalitionen är även i någon
mån en öppen fråga. Men nog nu om
denna sak.

Det är ett faktum att det finns åtminstone
fyra olika förhållanden som gör
att första kammaren f. n. inte kan avspegla
folkopinionen mera exakt. Av
den omständigheten, att detta är så nu
och att man kan räkna med att det
kommer att förbli på det sättet, har vi
dragit den slutsatsen att här är en viktig
reformfråga på längre sikt. Nu säger
statsministern att frågan är vilken hänsyn
man kan ta till rättvisesynpunkten
utan risk att folkrepresentationen
sprängs sönder, så att vi inte får en arbetsduglig
demokrati. Menar statsministern,
att vårt nuvarande tvåkammarsystem
med den olika sammansättning vi
får i första och andra kammaren under
1957 är en lämplig metod att göra den
svenska demokratien arbetsduglig? Jag
tycker nog att statsministern skulle
kunna kosta på sig ett medgivande att
här uppenbarligen finns någonting som
försvårar och kommer att försvåra den
svenska demokratiens arbete i de åtminstone
tänkbara lägen, där det största
partiet dock inte är stort nog att regera
och därför en överrepresentation av det
största partiet snarast försvårar regeringsproblemets
lösning. Men inte ett
enda ord av erkännande har kommit
från statsministerns läppar på denna
punkt. Han talar om att göra demokratien
arbetsduglig, och han håller i samma
anförande ett försvarstal, direkt el -

ler indirekt, för den nuvarande sammansättningen
i första kammaren.

Vidare säger statsministern att det är
mycket möjligt, att övervägande skäl
kan tala mot ett tvåkammarsystem, men
att man inte kan säga mer innan författningsutredningen
slutfört sitt arbete.
Jag får säga att jag tycker att detta är
ett påvert yttrande mot bakgrunden av
de socialdemokratiska traditionerna i
representationsfrågan. Nog skulle statsministern
som chef för det socialdemokratiska
partiet kunna säga någonting
mera innehållsrikt än detta utan att därigenom
på ett olämpligt sätt föregripa
resultatet av utredningens arbete. Får
jag tolka statsministerns yttrande så, att
han är angelägen om att utredningen
påskyndar sitt arbete? I så fall är jag
glad för det! Regeringen har som bekant
många gånger — det vet statsministern
lika bra som jag, trots att statsministern
i går försökte ge ett annat intryck
— ingripit för att påskynda kommittéers
arbete. I vissa fall drar kommittéerna
ut på tiden, i andra fall skyndar
de på. Kontakter mellan kommittéordförande
och regeringen om hur arbetet
skall bedrivas är mycket vanliga och
helt naturliga och innebär inte något
diktat från regeringens sida om hur det
hela skall skötas. Det är en gammal tradition,
och det är inget fel på den traditionen
tycker jag.

Även om statsministern inte vill säga
någonting om enkammarfrågan innan
saken har utretts, så vore det väl ingenting
som hindrade att statsministern
gjorde ett uttalande till förmån för en
sådan mindre justering av valordningen
som vi gjort ett par gånger tidigare under
de senare åren. En sådan mindre
justering skulle medföra, att första kammaren
efter 1958 till sin sammansättning
mindre skulle avvika från folkopinionen
än om man bibehöll den nuvarande
valkretsindelningen i landsting
oförändrad. Vill statsministern undvika
att säga någonting om detta med hänvisning
till den stora principiella frå -

Torsdagen den 1 november 1956

Nr 27 163

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

gan, då måste jag tolka det så, att han
trycker i buskarna därför att han är
motståndare till en reform som skulle
skapa en större rättvisa i första kammaren.

Herr Hedlund tiger inför de frågor
som vi ställt till honom, men han upprepar
sina frågor till oppositionen.
Egentligen tycks det förhålla sig så, att
herr Hedlund är ängslig för om han
handlat riktigt när han skrev på det
nya koalitionskontraktet. Nu vill han
höra, om herr Hjalmarson och jag tycker
att han handlat rätt eller om han
borde ha handlat på ett annat sätt. Jag
avstod emellertid omsorgsfullt från att
ge herr Hedlund något råd innan han
skrev på kontraktet, och jag tänker inte
ge honom några råd efteråt heller. Däremot
vore det värdefullt om herr Hedlund
ville uttala sig om hur han själv
ser på frågan om en reform av vårt representationsskick
genom införandet av
ett enkammarsystem. Har herr Hedlund
ett mera positivt uttalande att komma
med än statsministern?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det mesta av det som
herr Ohlin nu på nytt vill att vi skall
resonera om här hade vi resonemang
om i går. Det kan inte vara mycket mening
i att fortsätta och försöka ge nya
formuleringar till de argument som vi
känner igen hos varandra. Jag vill därför
bara göra ett par konstateranden.

Herr Ohlin drog själv i sitt första anförande
i dag upp en viss del av gårdagens
frågekomplex. Jag gick i svaromål
på den punkten, men jag tog inte
upp någonting annat än det herr Ohlin
själv i dag ansåg vara lämpligt att aktualisera.
Han kryper nu bakom mej i
den här historien att han hlåste upp
frågan om det tekniska förfarandet vid
en regeringskris till sådana orimliga dimensioner.
Han säger, att statsministern
själv har gjort uttalanden som kun -

nat leda fram till en missuppfattning.
Han hänvisar till vad jag sade i Stockholms
representantskap om valets politiska
konsekvenser.

Ja, herr Ohlin, jag klarade också upp
den frågan i går. Vilken svensk medborgare
som helst —• till och med en
svensk partiledare, herr Ohlin — har
rätt att uttala sig om vilka konsekvenser
som ett val enligt hans uppfattning
får på regeringsfrågan. Detta var vad
jag gjorde i Stockholms arbetarekommun.
Jag skildrade läget precis så som
jag fortfarande är beredd att skildra
det! Vi skall försöka skapa ett parlamentariskt
underlag som är så brett
som möjligt. Om detta misslyckas är det
naturligt, att det stora partiet får tillfälle
att pröva sina krafter i en minoritetsregering.
Blir vi slagna får vi gåSkulle
jag inte ha rättighet att säga det
här? Skulle det då föranleda herr Ohlin
att genast dra en massa slutsatser om
att statsministern tänker hänga sig
kvar, i strid med vad alla människor
vill, och att han inte ens ämnar låta talmännen
och partiledarna diskutera det
nya läget, som man brukar göra vid en
regeringskris?

Det var ju detta som var diskussionsämnet
i går. Kan man inte erkänna att
man har begått en dumhet, när man här
har blåst upp denna tekniska historia
till proportioner som är orimliga? Det
är detta som gör det så tröstlöst att diskutera.
Här är det väl så fullkomligt
klart hur det förhåller sig. Det traditionella
tillvägagångssättet kommer att tilllämpas,
och varje medborgare har rätt
att säga sin mening om hur resultaten
av detta tekniska tillvägagångssätt skall1
bli. Någonting annat har inte förekommit.

I frågan om första kammaren har nu''
också herr Svensson i Ljungskile visat
sitt nyvaknade intresse för de konstitutionella
problemen. Om man liksom''
herr Svensson i Ljungskile har en bestämd
uppfattning t. ex. om republikens
överlägsenhet över monarkien och

164 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

om enkammarsystemets överlägsenhet
över tvåkammarsystemet är det ganska
naturligt, att man letar efter argument
att bygga under sin uppfattning med
och att man liksom försöker att hitta,
inte bara principiella motiveringar —
ty sådana är kanske lätta att finna —-utan också ur den praktiska politiken
härflytande motiv. Jag har full förståelse
för herr Svenssons i Ljungskile sätt
att försöka bygga upp en argumentation
både från principiella och praktiska
synpunkter. Men när man kommer in
på den praktiska politiken får man ju
se till att man bygger upp argumenten
så att de håller. Hur intensivt man än
vill använda dagens situation för att
underbygga sin principiella inställning
till förstakammarproblemet, så är det,
herr Svensson i Ljungskile, ett misstag,
om man till argumentsamlingen lägger
ett påstående, att dagens regeringsbildning
på något sätt skulle ha försvårats
genom en eftersläpande opinion i första
kammaren. Det är denna mytbildning
som jag har tillåtit mig att beteckna
som nonsens.

Antag till exempel att det fram till
år 1958 uppstår en majoritet i andra
kammaren, som kan tjänstgöra som underlag
för en borgerlig regering. Antag
vidare att landstingsvalen 1958 stöder
denna borgerliga blockbildning och att
första kammarens väljarunderlag sålunda
får en ny sammansättning år 1958.
Icke kan vi väl tvivla på att den regering,
som i detta hypotetiska fall
springer fram ur den borgerliga majoriteten
i andra kammaren, upplöser
första kammaren! Vad är det då för
mening i att försöka göra gällande, att
det är en trettonårig folkopinion på vilken
första kammaren bygger, när man
hela tiden har i sin hand att låta första
kammaren avspegla opinionen från fyra
år tillbaka?

Ja, men fyra år är en förfärligt lång
tid, säger man. I så fall borde vi emellertid
upplösa andra kammaren varje
år eller varje dag för att vi i varje

situation skulle veta, huruvida kammarens
sammansättning motsvarar väljaropinionens
krav. Det finns ju kvartalspolitiker
här i landet, och de skulle
kanske vara tilltalade av ett sådant system,
men vi måste väl ändå acceptera,
att vi har denna periodicitet på fyra år,
och någon längre eftersläpning än den
som finns i andra kammarens sammansättning
behöver det aldrig bli i första
kammaren, om andrakammarmajoriteten
är fast och bestämd. Skulle vi därför
inte kunna rensa ut just detta argument
och säga att det är felaktigt? Det
finns så mycket annat att resonera om
i samband med första kammaren, att
det är alldeles tillräckligt ändå.

Så frågar mig då herrar Svensson i
Ljungskile och Ohlin: Kan vi inte få ett
besked, ett klart besked huruvida statsministern
är anhängare av ett enkammarsystem
eller ej? Och på detta svarar
jag vad jag har svarat nu och vad
jag har svarat ända sedan författningsberedningen
tillsattes, att frågorna om
vårt representationssystem och om valsättet
är frågor, som bör ses i sitt sammanhang,
och att vi har låtit av partierna
utsedda, ledande män sätta sig
ner och grubbla på dessa spörsmål. Är
det inte ganska rimligt att de får försöka
komma fram till en lösning, att de
får försöka ta en position till dessa
ting?

Det talas så mycket om att vi inte
är villiga att låta samarbetskänslor råda.
Är det inte rimligt att herr Håstads argument
också får prövas? Är det inte
rimligt att högerns inställning till denna
fråga också får bli föremål för en
offentlig diskussion innan vi binder oss
vid lösningen? Herr Ohlin binder sig
nu vid en lösning, som hans föregångare
som partiledare för det liberala
partiet skulle ha betecknat som en fullständig
orimlighet. Karl Staaff, Nils
Eden och C. G. Ekman hade på denna
punkt en helt annan uppfattning om
vad som var riktigt. Herr Ohlin har sin
uppfattning, men skulle det inte vara

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 165

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

rimligt att låta även andra få tillfälle
att argumentera, när vi nu har en kommission
som sitter och arbetar med
detta problem. Jag tycker det ligger
mycket i den tanken.

Så begär herr Ohlin besked i en något
mindre fråga, nämligen om valsystemet,
och på den svarar jag följande.

När vi gjorde valmetoden till landstingsvalen
1954 skedde det efter noggranna
diskussioner mellan opposition
och regeringspartier, och herr Ohlin
betecknade det som kom fram ur dessa
diskussioner som något mycket tillfredsställande
som ett provisorium betraktat.
Just det, herr Ohlin, som ett
provisorium i avvaktan på att vi skulle
få ta ställning till de författningsfrågor,
som redan då från regeringens sida betraktades
som aktuella och krävande en
gemensam genomsyn. Nu har författningsberedningen
tillsatts, och om herr
Ohlin bara vill ha en deklaration att
jag, liksom han 1954, betraktar det nuvarande
valsystemet som ett provisorium,
så skall han få en sådan deklaration.
Det är självklart att det är ett provisorium.

Jag har då reducerat denna fråga till
vad den i verkligheten är, en diskussion
om vi i avvaktan på en slutgiltig
lösning skall göra ett nytt provisorium
fram till 1958 års landstingsval. Jag tror
inte det är klokt att göra det, men jag
skall gärna säga, att om författningsberedningen
även på denna punkt vill
forcera sitt arbete, så gärna för mig.
Om den inte lyckas med en sådan forcering
skall jag —• utan att vilja binda
mig på något som helst sätt rörande resultatet
— ta upp ett resonemang om
denna fråga med partiledarna.

1954 lyckades vi komma fram till en
överenskommelse om ett provisorium.
Med de hårdhänta bindningar som herr
Ohlin i dag går in i denna diskussion,
tror jag inte det blir något resultat av
dessa förhandlingar, ty om man vill ha
förhandlingar får man väl ändå visa så
pass mycket respekt för den andra si -

dans uppfattningar och åsikter, att man
inte nonchalerar motsidan så uppenbart
som herr Ohlin gör, när han nu beträffande
den större frågan, första kammarens
existens, begär ett besked i dag av
det socialdemokratiska partiet, fastän
det socialdemokratiska partiet har visat
sin villighet att diskutera dessa problem
genom tillsättandet av författningsberedningen.

Därmed har jag också svarat på herr
Svenssons i Ljungskile frågor. Jag har
svårt att se att det skulle vara någon
idé att fortsätta denna diskussion. Folkpartiet
ser en liten taktisk fördel hägra
— ja just det, herr Ohlin ler belåtet och
entusiastiskt. Herr Ohlin tror att han
har en liten taktisk fördel att vinna av
detta, och det kanske han har. Yi har
blivit så sakliga inom regeringspartierna,
att vi kanske förbiser det taktiska
spelet för mycket. Vår ståndpunkt är
emellertid sakligt motiverad och är
dessutom sådan, att den ger ett utrymme
för olika argument att göra sig gällande
under den diskussion, som jag
föreställer mig kommer innan vi har
att ta ställning. Jag tror ändå att vi fortsätter
med vår sakligt motiverade linje.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag tror att statsministern
felbedömer situationen när det
gäller frågan om ev. förhandlingar
om valsystemet inför 1958 års val. Jag
har för min del inte det intrycket, att
syftet med herr Ohlins inlägg var att
på ett sådant sätt fixera ståndpunkterna,
att det skulle omöjliggöra förhandlingar.
Är det så, att statsministern verkligen
menar allvar med vad han här
deklarerar, nämligen att det från regeringens
sida finns en vilja att försöka
medverka till ett valsystem 1958, som
kan skapa en större rättvisa, så är jag
övertygad om att det också inom oppositionen
finns en vilja att resonera om
dessa ting på ett allvarligt sätt. Statsministern
kan omöjligen av de förhandlingar
vi hade 1954 dra någon annan

166 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

slutsats än att oppositionen ärligt och
uppriktigt strävade efter att söka skapa
förutsättningar för en samförståndslösning,
när vi för en gångs skull kom
i den situationen att vi mötte en regering,
som över huvud taget ville resonera.

Jag kanske sedan får säga ett ord
till herr Lange. Vem herr Lange är
mest intresserad av att diskutera ekonomi
med intresserar mig mycket litet.
Så länge vi har tvåkammarsystem lär
nog statsråden få finna sig i att uppträda
i bägge kamrarna lika väl som vi
får finna oss i att få svar från det statsråd
som regeringen har avdelat för ändamålet,
oavsett vår personliga uppfattning
om höga vederbörande, herr
Lange!

Jag får emellertid tacka statsrådet för
den redovisning vi fick av regeringens
syn på problemet om vårt ställningstagande
till strävandena att skapa en gemensam
europeisk marknad. Det var
dock ett avsnitt i min fråga, som statsrådet
från höjden av sitt ämbete kanske
inte observerade men som jag också är
intresserad av att få ett svar på. Jag
skulle efter statsrådets yttrande kanske
kunna precisera den på följande sätt:
Är handelsministern med om att söka
finna former — inte omedelbart, men
när frågan blir mera akut — för ett fortlöpande
samråd mellan regeringen och
representanter för riksdagspartierna i
denna sak? Jag tror nämligen att detta
är ett problemkomplex, som dels är så
centralt och dels i och för sig är av
sådan natur, att det skulle vara mycket
önskvärt att ett sådant samråd komme
till stånd.

Herr Hedlund ställde ett par frågor
till oppositionen som jag hade tänkt
svara på. Jag ser att herr inrikesministern
inte för ögonblicket är inne i kammaren.
Han gick när han hade ställt
frågorna — de var kanske inte så allvarligt
menade utan hade mera retorisk
karaktär, men för säkerhets skull skall
jag ändå be att få ge ett svar på dem.

Herr Hedlund frågade, vilken regering
vi skulle ha föredragit framför den
nuvarande. Ja, herr talman, vi skulle ha
föredragit att bondeförbundet på nytt
hade etablerat sig som ett borgerligt
oppositionsparti och låtit socialdemokraterna
regera ensamma, ställda inför
nödvändigheten att ta hänsyn till oppositionsmajoriteten
i andra kammaren.

Den andra frågan som herr Hedlund
ställde löd ungefär så här: Hur ser ni
på problemet konsumtion—investeringar?
Mitt svar är: Det är utomordentligt
angeläget att öka utrymmet för
de produktiva investeringarna. Därför
har vi också lagt fram en rad enligt vår
uppfattning konstruktiva och effektiva
förslag till sparfrämjande åtgärder. Deras
genomförande betyder mindre konsumtion
och ökade möjligheter att åstadkomma
en större investeringsvolym.
Däremot tror vi, herr talman, inte på
tvångsingripanden mot konsumtionen
t. ex. i form av omsättningsskatter eller
liknande. Vad det sådana ting som herr
Hedlund efterlyste, så kan jag för min
del utan vidare deklarera, att vi inte är
intresserade av dem. Vi tror inte på
effekten av dylika ingrepp.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tror att herr Hjalmarson
missförstod mig. Jag har aldrig
förklarat mig ointresserad av att debattera
med herr Hjalmarson. Hur viktig
den fråga, som han har ställt till regeringen,
än är på längre sikt, kan man
dock inte anse den vara av central betydelse
i denna debatt, och detta var
anledningen till att jag valde att besvara
herr Ewerlöfs fråga i första kammalen,
som i huvudsak sammanföll med
den som herr Hjalmarson framställde.
Jag tilläde och tillåter mig upprepa, att
det faktiskt är mera fruktbärande inte
bara för dem som deltar i debatten utan
jag föreställer mig även för åhörarna,
att man diskuterar ekonomiska ting med

167

Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition

herr Ewerlöf än gör det med herr
Hjalmarson.

Men det var inte för att göra detta
tillrättaläggande jag nu tog till orda.
Herr Hjalmarson frågade, om regeringen
kan tänka sig att ha samråd med
partiledarna och övriga intresserade i
andra politiska partier än de som ingår
i koalitionen om spörsmål, som sammanhänger
med de europeiska integrationssträvandena
på det ekonomiska
området. Ja, det tar jag för givet. Jag
vill erinra herr Hjalmarson om att dessa
frågor flera gånger har anmälts både
i utrikesnämnden och utrikesutskottet,
där partiledarna har tillfälle att på
ett tidigt stadium föra fram sina uppfattningar.
Det kan givetvis i fortsättningen,
när något matnyttigt kommer
ut av de utredningar och undersökningar
som här pågår, befinnas angeläget
och värdefullt att sakerna får diskuteras
i en ännu bredare församling. Jag
ställer mig i varje fall inte alls främmande
till den tanken utan tror tvärtom,
att ett sådant förfarande kunde vara till
nytta och gagn för strävandena på detta
område.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Låt mig först säga några
ord om valordningen. Statsministern
menar, att vi inte skall ändra på
det provisorium vi nu har, därför att
det tillsatts en utredning angående våra
författningsproblem och man bör se
alla dessa frågor i ett sammanhang.

Nu har ju denna utredning fått så stora
uppgifter, att det måste ta ganska
lång tid, om den skall lägga fram förslag
i alla punkter. Dessutom får man
inte allt i ett sammanhang, såvida inte
riksdagen också i princip tar ståndpunkt
till alltsammans på en gång. Då
måste denna statsministerns ståndpunkt
innebära, att provisoriet skall gälla låt
oss säga minst 10 år till. — Det var litet
lång tid, säger hans excellens. Ja,
jag frågade här i går, om statsministern

Nr 27

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

skulle kunna tänka sig att vara med och
driva fram en lösning av frågan om enkammarsystem,
tills vi om nio år skall
fira hundraårsjubileum av representationsreformen.
Skall man hinna lägga
till rätta de praktiska förhållandena,
finns det ingen tid att förlora. Det blir
alltså lång tid, men konsekvenserna av
statsministerns ståndpunkt innebär något
sådant, och det kan vara anledning
att slå fast det.

Jag ställde en fråga och gjorde ett
konstaterande. I sitt svar kommenterar
hans excellens mitt nyvaknade intresse
för författningsfrågor och menar, att
när man har tagit en principiell ståndpunkt,
är man sedan ute och letar efter
argument för den. För detta mitt förmenta
uppträdande har hans excellens
full förståelse. Ja, jag tackar så mycket,
men jag brukar inte använda metoden
att inta den principiella ståndpunkten
först och sedan leta upp argumenten.
Jag är alltså inte i den situationen.

Sedan har det också hänvisats till vad
äldre liberaler sagt eller gjort. Jag skall
inte diskutera det; jag skall bara peka
på de praktiska politiska förhållanden
som är av intresse. Jag tror att man
1918 gjorde ungefär vad man den gången
orkade med och ungefär vad man i
fortsättningen orkade försvara. Jag vill
erinra om att under hela 1920-talet var
dåvarande liberala och frisinnade partiet
utsatt för ideliga angrepp högerifrån,
därför att högern ville återinföra
röststrecken och vrida klockan tillbaka
på flera punkter. Det går att läsa högerns
valpropaganda val efter val under
1920-talet. Man var alltså under denna
tid från den borgerliga sidan fullt
engagerad i aU tillsammans med socialdemokraterna
försvara vad man genomfört
1918—1920, och man måste ju
göra det först innan man kan gå vidare.
Socialdemokraterna har sedan haft den
ledande ställningen i 25 år, och det
har just inte hänt mycket på dessa områden.

Hans excellens kallar det sedan myt -

168 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

bildning, att regeringsbildningen skulle
försvåras genom första kammaren. Det
rubriceras alltså av statsministern som
en mytbildning. Ja, jag är verkligen intresserad
av att bekämpa mytbildning
i politiken, herr statsminister, men vad
jag nämnde här om den eftersläpande
opinionen var ingen mytbildning utan
det faktum, att den äldsta delen i första
kammaren vilar på en 12—13 år gammal
opinion. Det är ett faktum, som inte
rymmer mer mytbildning än multiplikationstabellen,
inte alls! Sedan är
det en annan sak, om opinionen har
ändrat sig under dessa 13 år och hur
den i så fall har ändrat sig. Detta har
ju inte med själva saken att göra.

Så säger hans excellens, att första
kammaren behöver aldrig bli mer än
fyra år gammal, ty man kan ju upplösa
den, om den kommer i konflikt med
den andra kammaren. Ja, men då har
man ju på den mest springande punkten
upplöst tvåkammarsystemet. Själva
poängen med första kammaren är ju,
sådan den nu är ordnad, att den successivt
förnyas på grundval av två val.
Skall man inrymma den upplösning
herr statsministern talade om som en
normal politisk ordning, då har man
ju avskrivit en god del av det nuvarande
systemets princip, och man har
bara allt krångel kvar.

Tillåt mig också nämna, att det är ju
inte heller nog med att man upplöser
första kammaren. Jag skall inte gå igenom
alla de argument som här finns,
men det är ju en väsentlig sak i detta
sammanhang, att första kammaren kommer
fram som en biprodukt av kommunalval.
Vad väljarna har att ta ståndpunkt
till när de väljer landsting och
stadsfullmäktige är ju i första hand hur
dessa kommuner skall styras. Av väljarnas
ståndspunktstagande till dessa kommunalstyrelser
kommer en första kammare
fram. Detta kan väl inte vara
tillfredsställande ur demokratisk synpunkt.
Även om jag bortser från den
tillfälliga situationen nu, tycker jag det

är tämligen självklart, att ett parlamentariskt
system, som skall bygga på en
aktuell folkvilja, inte kan anknyta till
två kamrar med vetorätt emot varandra
och valda i olika ordning. En sådan
sak tycker jag man kan ta ståndpunkt
till i princip utan någon författningsutredning.

Men så var det då denna andra fråga,
som jag ställde, nämligen om statsministern
i princip är anhängare av en
representation med en kammare. På
den frågan har det inte lämnats något
annat svar än detta allmänna resonemang
om att olika saker hör samman,
olika argument bör komma till tals,
författningsutredningen bör få arbeta
och sedan får vi se längre fram. Jag
kan inte förstå annat än att man måste
av detta dra den slutsatsen, att det
socialdemokratiska partiets ledare är
inte i dag övertygad principiell anhängare
av en folkrepresentation med
en kammare.

Vad den socialdemokratiska programpunkten
om ett demokratiskt representationssystem
betyder, om den inte betyder
enkammarsystem, vet vi alltså
ingenting om. Vad jag vet är, att det
finns många socialdemokrater, dess
bättre, som är i princip anhängare av
denna fråga. Men vad vi också vet är ju,
att det kan finnas en ganska betydande
opinion inom ett parti, som inte kan
komma så värst långt i praktisk politik,
åtminstone om partiet sitter i reringsställning
och partiledningen inte
engagerar sig.

Här funnes, om statsministern vore
övertygad och ville göra någonting för
att denna fråga skulle röra sig, utan tvivel
politiska förutsättningar för att driva
fram en representationsreform åtminstone
i sådan takt, att vi kunde ha både
folkrepresentation och huset för den i
ordning till hundraårsjubileet 1965. Jag
tycker det verkligen vore något för
svensk socialdemokrati att göra, men för
detta vill tydligen hans excellens herr
statsministern inte engagera sig i dag.

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 169

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Jag tror det är värdefullt att detta blir
fastslaget, därför att opinionsbildningen
ute i landet bör gå vidare, och då får
man säga ifrån, att det gäller att även
övervinna den socialdemokratiska partiledarens
betänksamhet och reformovilja.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Hjalmarson har
nyss sagt, att han skulle föredra en
rent socialdemokratisk regering framför
en blandad regering av socialdemokrater
och bondeförbundare.

Jag antar att jag inte behöver ta kammarens
tid i anspråk med att klargöra,
att i alla sådana frågor, där det vid
olika beslut i kamrarna kan bli fråga
om gemensam omröstning, så skulle,
försåvitt högern, folkpartiet och bondeförbundet
stode på ena sidan och socialdemokraterna
befann sig på den
andra, det vara kommunisterna, som
bestämde vilken sida som skulle råda.

Det är beklämmande minst sagt att
få höra ledaren för ett parti, som tidigare
har betraktat sig som det mest
samhällsbevarande — jag säger tidigare
■— komma med ett alternativ av det slaget.
Det hade jag inte väntat ens av det
nuvarande högerpartiet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag önskar herr Svensson
i Ljungskile all lycka, när han nu
går ut för att ta upp en författningsdiskussion.

Jag har ingenting att erinra emot att
dessa frågor blir föremål för en allsidig
diskussion — det har jag många gånger
sagt — och det är klart, att var och en
skall argumentera så gott han kan för
att påverka opinionen i den riktning,
som han anser det riktigt att den skall
gå.

Men när jag ger detta mitt hejarop
till herr Svensson i Ljungskile, skulle
jag ändå vilja fråga: Är det klokt att

starta den där propagandamissionen
med så att säga lik i lasten? Det gör
han, om han sprider fullkomligt felaktiga
föreställningar, som jag tillät mig
kalla för mytbildningar. Vad tjänar det
till att ur det förhållandet, att den socialdemokratiske
partiordföranden säger,
att när de fyra demokratiska partierna
har beslutat sig för att se på
hela författningsproblemet i sitt sammanhang,
så skall vi avvakta resultatet
av denna översyn, dra den slutsatsen,
att han i sitt försök att . påverka
opinionen också måste vända sig mot
den socialdemokratiske partiordföranden,
därför att denne icke gett klart
besked. Jag kan inte tro att det stärker
herr Svenssons ställning att ge felaktig
framställning om vad som i denna debatt
förekommit och om min faktiska
inställning.

Det andra som jag varnar för är inte,
att herr Svensson skall ta upp de principiella
ting, som man förvisso kan ha
att invända emot tvåkammarsystemet,
allt detta som han snuddade vid i sitt
sista anförande. Det är klart att dessa
ting tål att diskuteras. Det jag vände
mig mot i går och som jag fortfarande
vänder mig mot är en annan mytbildning,
som byggts upp på det faktum, att
det finns en del av första kammaren
som är eftersläpande. Det är klart att
det är riktigt. Men det jag vill bestrida
är, att den nuvarande regeringen är
stödd på en gammal förstakammaropinion,
eftersom upplösningen av första
kammaren i dag ger exakt eller nästan
exakt samma sammansättning av kammaren.

Varför skall denna felaktiga mytbildning
behöva ingå som ett argument hos
herr Svensson, när han skall starta sitt
korståg? Vore det inte hederligare att
återge fakta sådana de är? Det tror jag
även herr Svensson i Ljungskile lärt
sig, att politik vinner på.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

170 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr Hedlund utgick
ifrån att en rent socialdemokratisk regering
i nuvarande läge skulle bygga
sin politik på möjligheterna att få hjälp
av kommuniströsterna vid gemensamma
voteringar. Tänk, herr talman, det
tror jag inte på. Det där är bara en
konstruktion, som herr Hedlund har
gjort som ett försök att skaffa sig ett
alibi för den ståndpunkt, som han har
intagit i regeringsfrågan. För övrigt tilllåter
jag mig fästa herr Hedlunds uppmärksamhet
på att lagfrågor går inte
till gemensam votering i händelse kamrarna
stannar i olika beslut.

Nej, herr talman, en rent socialdemokratisk
regering skulle både med hänsyn
härtill och för sitt eget anseendes
och sin egen ställnings skull komma i
det läget, att den måste förhandla med
en oppositionsmajoritet i andra kammaren,
naturligtvis under förutsättning
att det vore en oppositionsmajoritet, att
med andra ord bondeförbundet accepterade
den borgerliga politik, som partiet
företrädde, innan partiet gick i
koalition med socialdemokratien. Jag
förutsätter alltså, att bondeförbundet
inte bara etablerade sig som ett stödparti
i riksdagen åt den socialdemokratiska
politiken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Skulle herr Hjalmarson
inte kunna tänka sig, att i ett läge då
han hade sin önskan uppfylld —• samarbete
mellan höger, folkparti och
bondeförbund -—- socialdemokraterna
råkade ha en annan mening än herr
Hjalmarson? Kan inte herr Hjalmarson
tänka sig det? Eller ämnar herr
Hjalmarson i en sådan situation rösta
med socialdemokraterna för att undgå
att socialdemokraterna för fram en
annan mening? Om herr Hjalmarson
kan tänka sig något så underligt här i
riksdagen som att socialdemokraterna

skulle ha en annan uppfattning än det
gemensamma önskeblocket för herr
Hjalmarson — höger, folkparti och
bondeförbund —- blir det inte då, herr
Hjalmarson, vad herr Hjalmarson än
säger på denna plats, ifrån helikopter
eller varifrån som helst, på det viset,
att kommunisterna kan lägga sina röster
för socialdemokraternas förslag?
Kan socialdemokraterna förbjuda kommunisterna
att göra det? Skulle herr
Hjalmarson kunna förbjuda kommunisterna
att rösta med honom? Jag tycker
att vi skall resonera från de förutsättningar
som verkligen föreligger och
inte tala som om läget vore ett helt
annat än det verkligen är. Jag tror inte
det höjer anseendet vare sig för högerpartiet
eller för riksdagen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr Hedlund tycks tro
att vårt anseende på något sätt skulle
bli sämre av att vi är så intresserade
av att få till stånd ett samarbete med
honom och hans parti. Den risken får
vi väl ändå ta, herr Hedlund, med
tanke på vad vi tror vara till landets
bästa på längre sikt.

Jag tror för min del, att i den situation,
som herr Hedlund skisserade, då
alltså socialdemokraterna och en borgerlig
majoritet i andra kammaren hade
olika uppfattning, skulle det växa fram
ett intresse på bägge sidor av att få till
stånd kompromisser. Jag är tämligen
övertygad om att socialdemokraterna,
om de själva tänkte över sitt läge och
de politiska konsekvenserna av detta,
inte skulle vilja ta risken av att lägga
sin politik på ett sådant sätt, att den
i varje kontroversiell fråga, som kan
gå till gemensam votering, skulle vara
beroende av om kommunisterna lade
sina röster för regeringens förslag eller
inte.

Men, herr talman, det här är ju en i
och för sig mycket intressant fråga, som
kanske varken herr Hedlund eller jag

Torsdagen den 1
Kungl. proposition

i främsta rummet är sakkunniga på. Vi
har en mycket mera framstående sakkunskap,
som kan slita tvisten. Statsministern
kan ju tala om hur han ser
på saken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Statsministern får tala
för sig själv. Det brukar han göra. Herr
Hjalmarson vill veta hur statsministern
vill ha det — men han har ju sagt att
han vill ha det som det är, alltså koalition
med bondeförbundet.

Herr Hjalmarson kommer allt längre
och längre bort från verklighetens och
realiteternas värld, om han tror att
högern skulle få större möjligheter att
nå fram till gynnsammare kompromisser
med socialdemokraterna än vad
bondeförbundet kan, och att det skulle
gå lättare för bondeförbundet att komma
fram till lämpliga lösningar, om vi
också har högern med. Det menar nog
inte herr Hjalmarson vid närmare eftertanke.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Statsministern slutade
sin senaste replik till mig med att fråga,
om det inte vore hederligare att tala
om fakta sådana de är. Jo, det tror jag
att man vinner på även inom politiken.
Men vad har hans excellens för anledning
att tala om hederlighet i detta sammanhang
—- eller brist på hederlighet
skulle det väl här vara fråga om? Vad
har förekommit, som ger statsministern
anledning till det?

För att få klarhet har jag ställt frågan
vad statsministern har för principiell
inställning till frågan om en enkammarriksdag.
Det kan man svara på,
om man har någon inställning. Ciivetvis
kan man göra förbehåll för att man
kanske inte kan få sitt parti med sig,
och naturligtvis kan man alltid rent
teoretiskt göra det förbehållet att någon
kan komma med så förkrossande
argument, att man finner anledning

november 1956 Nr 27 171

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ändra ståndpunkt. Men den risken föreligger
ju i alla frågor.

Att ledaren för det parti, som åtminstone
jag tror har haft enkammarsystemet
på sitt program under årtionden,
inte skulle kunna stiga upp och
säga, att han principiellt har den uppfattningen,
att vi bör försöka införa ett
enkammarsystem, kan jag inte förstå.
Det kan emellertid hans excellens inte
deklarera, utan han resonerar fram och
tillbaka. Vi skall vänta och se, säger
han. Av statsministerns resonemang
drog jag då den slutsatsen, att opinionsbildningen
får försöka övervinna även
statsministerns tveksamhet, och på det
svarade hans excellens, att jag inte
skall komma med felaktiga framställningar
beträffande hans faktiska inställning.
Men hur skall man kunna få
något begrepp om statsministerns faktiska
inställning, när han inte har någon?
Jag skall så hederligt och objektivt
jag kan redovisa statsministerns
brist på principiell inställning under
debatten i denna fråga.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Erfarenheten har visat,
att om herr Svensson i Ljungskile får
gå från talarstolen utan att ha fått svar
på även de mest besynnerliga frågor,
så skildras detta i den herr Svensson
närstående pressen som en fantastisk
triumf för honom. Statsministern blev
svarslös, heter det då.

För att undvika denna kalamitet hänvisar
jag till det svar, som jag har lämnat
herr Svensson i Ljungskile i en tidigare
diskussion. Om han vill pressa det
svaret ytterligare, vill jag här förklara
följande: Det är klart att spörsmålet
om första kammaren var en stor principiell
idéfråga på den tiden, då det
rådde spänning mellan en på demokratisk
väg utsedd andra kammare och en
första kammare utsedd på odemokratiska
vägar. Då var den frågan av stor
principiell betydelse. Nu är den där -

172 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

emot en praktisk fråga om och på vilket
sätt vi å ena sidan skall låta folkopinionen
komma till uttryck när det
gäller rikets styrelse och å andra sidan
hur vi skall få en hygglig regeringsmakt.
Nu är det i detta fall en fråga
om modaliteter, alltså en praktisk fråga.
Jag tvivlar för min del inte på att
det ur många synpunkter skulle vara
enklare med ett enkammarsystem. Det
finns stora demokratier, som arbetar
med enkammarsystem, men det finns
också många exempel på effektivt arbetande
demokratier — jag kan nämna
Förenta staterna — där man tillämpar
tvåkammarsystemet. Alla frågor rörande
de praktiska modaliteterna ligger
emellertid för närvarande under utredning.
En deklaration av mina sympatier
eller antipatier för och emot de
båda systemen blir enligt min mening
fullkomligt värdelös, om den skall förses
med så många kryphål och reservationer,
som herr Svensson i Ljungskile
här har föreslagit.

Vad jag menade med mytbildning,
herr Svensson, och med talet om riskerna
av att på i och för sig riktiga
fakta grunda en falsk föreställning hos
allmänheten exemplifierade jag med att
min hänvisning till nuvarande faktiska
förhållanden inte skall tolkas så, att
man måste sätta i gång en stor kampanj
ute i landet för att övertyga min ringhet
om att jag har fel. Jag kommer att
ta hänsyn till de argument som framlägges,
och när jag har blivit övertygad,
kommer jag att slåss för min uppfattning,
som jag har för vana att alltid
göra. Man brukar inte beskylla mig för
att vara undfallande och obenägen att
ta upp en strid för det jag anser vara
riktigt. Men först vill jag ha fram argumenten.
Hjälp till med det, herr Svensson! Mitt

andra skäl för att varna herr
Svensson i Ljungskile för mytbildning
i argumentationen var detta: låt oss
slippa höra talet om att den i dagens situation
aktuella regeringsbildningen in -

fluerats av en eftersläpning i första
kammaren. Den kan lätt tas bort genom
en upplösning av första kammaren. En
sådan upplösning skulle dock givit oss
precis samma parlamentariska förhållanden
som vi har i den gamla. Med
andra ord: eftersläpningen kan i dagens
situation icke försvåra regeringsbildningen.
Däremot kan ett tvåkammarsystem,
det indirekta valet och allt detta
vara ting, som kan splittra möjligheterna
att skapa en regering. Det är en
annan sak. I herr Svenssons i Ljungskile
mytbildning ingår det faktum, att
det finns folk som sitter med gamla
mandat i första kammaren. Men detta
förhållande påverkar icke regeringsdiskussionen
nu, eftersom vi har i vår
hand att anpassa första kammaren efter
1954 års situation. Det är dessa förhållanden,
herr Svensson i Ljungskile, som
jag betraktar som försök till mytbildning
i strid mot fakta.

Nu ser jag att herr Svensson i Ljungskile
kommer upp igen. Han kommer att
få sista ordet, ty vi kan inte hålla på
till klockan fyra eller fem. Då kommer
man i hans tidningar, Expressen och
Bohuslänningen och allt vad de heter,
att få läsa: »statsministern blev till slut
totalt svarslös». Ja, det blir man till slut
när man har en sådan uthållig motståndare
som herr Svensson i Ljungskile,
som inte ett skvatt bryr sig om vad motståndaren
säger utan envist driver sina
argument. Det fanns en engelsk politiker,
som slutade ett av sina tal på ett
sätt, som passar mycket bra för herr
Svensson i Ljungskile att sluta sina tal
med: »Ja, herr talman, här har jag nu
redovisat den principiella uppfattning,
varpå jag fotat mina argument.»

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Om den mig närstående
pressen ur hans excellens statsministerns
oration kan finna ett svar på den
av mig ställda principiella frågan, skall
jag gärna avstå från den triumfen.

173

Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition

Herr talmannen hade under detta anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Hjalmarson är
visserligen inte inne nu, men jag kan
ändå inte underlåta att med några få
ord kommentera den principiella inställning,
som han har givit uttryck för
här under slutskedet av debatten. Han
säger: Så här skulle vi vilja ha det. Högern,
folkpartiet och bondeförbundet
skulle samverka. Då skulle det inte behöva
bli några meningsmotsättningar
med socialdemokraterna. Ty vi skulle
samarbeta med dem. Vi skulle kompromissa
och ordna så, att det inte blir
några meningsmotsättningar.

Det var vad herr Hjalmarson nyss
sade. Vi skulle ordna gemensamma
kompromisser, d. v. s. herr Hjalmarson,
herr Ohlin och jag skulle kompromissa
med herr Erlander, så att vi slipper få
några motsättningar. Så skulle det gå
till enligt herr Hjalmarson. Men när
bondeförbundet gör på det sättet, när
bondeförbundet samarbetar med socialdemokraterna,
när bondeförbundet
kompromissar med dem, då är det alldeles
på tok. Men så snart herr Hjalmarson
får vara med, då är det högsta
visdom, högsta statskonst.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Kan inte herr Hedlund
tänka sig möjligheten av att man eftersträvar
sådana former av demokratisk
samverkan mellan de olika demokratiska
partierna, som man så framgångsrikt
har prövat i en rad andra länder?
Vi har det senaste exemplet — jag tror
jag berörde det i går — från Danmark.
Där har man just nu i ett par mycket
stora centrala ekonomiska frågor, bl. a.
folkpensionsfrågan, som även är aktuell
i vårt land, nått en uppgörelse under
medverkan av de fyra stora demokratiska
partierna. För vår del — vi har

Nr 27

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

försökt uttrycka det många gånger förut
under denna och tidigare debatter —
ser vi det faktiskt som ett eftersträvansvärt
tillstånd, att alla de olika meningsriktningarna
skall få ett behörigt inflytande
på avgörandet av frågorna.
Detta är emellertid med nuvarande politiska
tillstånd inte möjligt i vårt land,
och det skall, herr talman, fastslås att
det är bondeförbundets engagemang i
den socialdemokratiska regeringen som
förhindrar sådan bredare samverkan.

En sådan samverkan betyder inte på
något sätt, att så att säga alla katter blir
grå i det politiska livet. Det är inte på
det sättet. De politiska partierna har
alla möjligheter, precis som i Danmark,
att på ett klart och markerat sätt redovisa
sin inställning i de stora frågekomplexen.
Det är ur varje partis synpunkt
så, att det framstår som utomordentligt
angeläget att en sådan redovisning
lämnas, så att medborgarna får
klart för sig från vilka utgångspunkter
kompromisserna har träffats.

Man skall eftersträva ett samarbete på
så bred basis som möjligt. Man skall
försöka få en form för regeringsmaktens
utövning, där man såvitt möjligt
inte regerar mot någon utan med så
många meningsgrupper som möjligt.
Efter herr Hedlunds sista deklaration
tror jag, trots allt, att det är en lärdom,
som herr Hedlund kan ta med sig hem
som en behållning av denna remissdebatt.
Åtminstone hoppas jag det.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I den mån högern kommer
med vettiga och förnuftiga förslag
som det över huvud taget går att resonera
om — alltså inte i stil med att vi
skall öka statsutgifterna och samtidigt
minska skatterna — tror jag inte vi är
obenägna att prata om saker och ting.
Men det var inte detta saken gällde.

Vad saken gällde var herr Hjalmarsons
uppfattning att högern, folkpartiet
och bondeförbundet bör arbeta tillsam -

174 Nr 27 Torsdagen den 1 november 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

mans och låta socialdemokraterna regera
ensamma, och att vi då skall kompromissa
med socialdemokraterna. Ja,
när bondeförbundet har kompromissat
med socialdemokraterna och fått fram
lösningar som vi ansett lyckliga för
hela landet, då har herr Hjalmarson ansett
det vara en styggelse att vi över
huvud taget kunnat samarbeta med socialdemokraterna.
Bondeförbundet har
som bekant en rakt motsatt uppfattning.

Kontentan av vad herr Hjalmarson
säger är att det är alldeles på tok om
bondeförbundet försöker kompromissa
med socialdemokraterna, men får han
vara med, då är det det bästa som kan
tänkas i världen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det beror på att jag tror
att kompromisserna blir litet bättre då.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag återkommer än en
gång till frågan: Tror herr Hjalmarson
att han har större möjligheter att kompromissa
med socialdemokraterna? Försök
det då!

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Vi kanske har större
möjligheter, menar herr Hedlund, att via
ett bondeförbund i koalition med socialdemokraterna
sätta råg i ryggen på
den borgerliga politiken.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionen nr 188 hänvisades, såvitt
angick medgivande att överskrida viss
anslagspost i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen,
till statsutskottet och i
övrigt till bevillningsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet de på bordet
liggande propositionerna:

nr 189, med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt, och

nr 192, angående anslag till inköp av
polioympämne.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 804, av fru Eriksson i Stockholm
och herr Gustafsson i Stockholm, samt
nr 805, av fröken Löwenhielm och
herr Hamrin;

till statsutskottet motionen nr 806, av
fröken Höjer m. fl.;
till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 807, av herr Larsson i Hedenäset,
nr 808, av herr Rimås och fröken
Vinge,

nr 809, av herrar Svensson i Krokstorp
och Johanson i Västervik,

nr 810, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., och

nr 811—814 av fröken Wetterström;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

815, av herr Stenberg m. fl.,
nr 816, av fröken W etterström m. fl.,
och

nr 817, av herrar Boija och Nyberg.

§ 4.

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens sammanträde den 30 nästlidna
oktober gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående utlandssvenskarnas
rösträtt.

Kammaren biföll denna anhållan.

Torsdagen den 1 november 1956

Nr 27 175

Interpellation ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga Nordiska rådets rekommendation
om likställighet för nordiska medborgare beträffande sportfiske med
handredskap längs havskusterna

§ 5

Föredrogs den av fröken Löwenhielm
vid kammarens sammanträde den 30
nästlidna oktober gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående förbättring
av arvodena till pensionsavgångna
lärare vid vikariat.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Widén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående möjligheterna
för lantbrukarna i Nöttja att komplettera
jordbruken med skog från Nöttja
kronopark, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för att i
Sverige förverkliga Nordiska rådets rekommendation
om likställighet för nordiska
medborgare beträffande sportfiske

med handredskap längs havskusterna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SEVERIN i Stockholm (s), som
anförde:

Herr talman! Enligt huvudregeln i lagen
den 1 december 1950 om gräns mot
allmänt vattenområde är vattenområdet
i havet längs Sveriges kuster allmänt
(allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna
och därigenom blir enskilt
vatten. Enligt samma lag tillhör i havet
allt vatten inom trehundra meter från
fastlandet fastigheterna.

1 den del av vattnet längs kusterna,
soni är allmänt, får enligt fiskelagen i
princip varje svensk medborgare fiska
med rörligt redskap. I enskilt vatten,

d. v. s. grovt uttryckt i vattnet trehundra
meter ut från kusten, är huvudregeln
den omvända, nämligen att endast
jordägare må bedriva fiske där.
Emellertid är denna bestämmelse underkastad
undantag i sådan omfattning
— av olika utformning beträffande olika
delar av kusten — att i stort sett
varje svensk medborgare får bedriva
fiske med rörligt redskap även överallt
i den del av vattnet längs havskusterna,
som betecknas som enskilt vatten, d. v. s.
innanför trehundrametersgränsen.

Enligt fiskelagen kan Kungl. Maj:t ge
tillstånd åt den, som icke är svensk
medborgare, att fiska i allmänt vatten
ävensom i enskilt vatten i samma omfattning
som sådan rätt tillkommer
svensk medborgare.

Tillstånd som här avses har lämnats
i några fall. Sålunda medgav Kungl.
Maj:t genom beslut den 20 januari 1950
att annan utländsk medborgare än
dansk (beträffande dansk medborgare
finns särskilda bestämmelser i en kungörelse
den 2 juni 1933) finge tills vidare
intill utgången av år 1954 idka sportfiske
efter tonfisk på svenskt territorium
i Öresund under vissa i beslutet
angivna villkor. Däremot har Kungl.
Maj:t den 7 mars 1952 lämnat utan bifall
en framställning av fritidsfiske om
generellt tillstånd för icke svenska medborgare
att bedriva visst sportfiske vid
västkusten.

Vatten i svenska insjöar och floder
betraktas i princip som enskilt vatten.
Dock finnes allmänt vatten i de fyra
stora insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren
och Mälaren ävensom i Storsjön
i Jämtland utanför den förut nämnda
trehundrametersgränsen från land. Innanför
denna linje är vattnet enskilt.

På samma sätt som beträffande havsfisket
får envar svensk medborgare
fiska i dessa sjöars allmänna vatten
med rörligt redskap. Däremot gäller beträffande
enskilt vatten, såväl i de

176

Nr 27

Torsdagen den 1 november 1956

Interpellation ang. åtgärder för att i Sverige förverkliga Nordiska rådets rekommendation
om likställighet för nordiska medborgare beträffande sportfiske med
handredskap längs havskusterna

nämnda sjöarna som i övriga sjöar och
floder, att endast markägaren får fiska.
I några insjöar äger dock varje svensk
medborgare bedriva vissa slag av fiske,
vanligen med rörligt redskap, även på
enskilt vatten enligt särskilda undantagsbestämmelser.

Tillstånd för utländsk medborgare att
i insjöar och floder erhålla samma rätt
till fiske, som enligt lagen tillkommer
envar svensk medborgare, kan enligt
fiskelagen meddelas av Kungl. Maj:t.

Nordiska rådet antog vid sin andra
session den 17 augusti 1954 en rekommendation
(nr 27/1954), vari rådet
hemställde till regeringarna i de nordiska
länderna att undersöka möjligheterna
för nordiska medborgare att vid
besök i annat nordiskt land erhålla
samma rätt att bedriva fritt fiske av
icke yrkesmässig natur, som tillkomme
vistelselandets medborgare.

Svenska regeringen har samma dag
vid sammanträde med företrädare för
de nordiska ländernas regeringar i Oslo
åtagit sig att vara koordinerande land
för arbetet med denna fråga.

Enligt stadgan för Nordiska rådet bör
regering vid varje ordinarie session anmäla
de åtgärder, som vidtagits i anledning
av rådets rekommendationer.

Den 15 december 1954 upplyste
svenska regeringen till efterkommande
av nämnda skyldighet i meddelande till
Nordiska rådets tredje session rörande
ifrågavarande rekommendation kort och
gott, att vissa undersökningar påbörjats
i frågan inom jordbruksdepartementet.

I meddelande av den 6 december
1955 till rådets fjärde session rörande
rekommendationer återger svenska regeringen
en framställning i samma
ämne, som rekommendationen behandlar,
vilken inkommit till Kungl. Maj:t
från Fiskefrämjandet. Framställningen
var dock begränsad till att avse fiske
med handredskap. I meddelandet återgives
även några huvudsynpunkter i de

över framställningen av fiskeristyrelsen
samt länsstyrelserna i Stockholms
län och i Göteborgs och Bohus län avgivna
remissyttrandena. I meddelandet
har regeringen icke för egen del uttryckt
någon mening i frågan.

Saken synes sedan dess icke ha förts
vidare framåt. Läget är sålunda alltfort
det, att besökare från våra nordiska
grannländer icke äger meta, pilka, dörja
eller bedriva annat liknande fiske längs
de svenska kusterna utan Kungl. Maj:ts
tillstånd. Det är uppenbart, att med det
ökade turistutbytet detta förbud för
andra än svenska medborgare att idka
fritidsfiske icke kan efterlevas i verkligheten.
Om t. ex. en svensk under sommarvistelse
på svenska västkusten eller
i Stockholms skärgård får besök av en
gäst från ett nordiskt grannland och
önskar taga honom med på en fisketur
eller vill låta honom fiska från sin båtbrygga,
är det självfallet praktiskt omöjligt
att hos Kungl. Maj:t ansöka om vederbörligt
fisketillstånd för denne. I
ett inträffat fall har det visat sig åtgå
sex månader för erhållande av sådant
tillstånd. Det förtjänar framhållas att
regeln innebär, att även en här i landet
bosatt person, som icke är svensk
medborgare, t. ex. en statslös eller en
medborgare i annat nordiskt land, är
avskuren från möjligheten att i likhet
med svenska medborgare bedriva fritidsfiske
längs kusterna.

Bestämmelsen föranleder då och då
ingripande från myndigheternas sida,
vilket väckt irritation. Inte minst har
detta varit förhållandet i gränstrakterna
mellan Sverige och Norge. Den
norske medlemmen i Nordiska rådet
Nils Hpnsvald kunde sålunda vid rådets
fjärde session berätta om fall, då
svenska uppsyningsbåtar jagat bort
norska sommargäster, som under makrillliskpi
kommit in på svenskt vatten.
(Se Nordisk Råd 1956 s. 116.)

Ur förut nämnda av länsstyrelsen i

Torsdagen den 1 november 1956 Nr 27 177

Interpellation ang. svårigheterna för jordbrukare att fullgöra amorteringar på de
stödlån, som under åren 1952—1955 utlämnats på grund av skördeskador.

Göteborgs och Bohus län avgivna remissyttrande
av den 29 augusti 1955
kan citeras:

»De utlänningar, som tillfälligtvis besöka
svenska släktingar eller vänner eller
vilka sedan längre tid tillbaka äro
bosatta här i landet, torde knappast reflektera
över huruvida de behöva tillstånd
för att få fiska i svenskt vatten
eller ej, i synnerhet då detta sker i sällskap
med landets egna medborgare. Endast
i något undantagsfall ha åtal anställts
mot utlänningar för olovligt fiske
här i landet. Vid de överläggningar som
länsstyrelsen haft med företrädare för
sportfisket här på västkusten har länsstyrelsen
även fått belägg för sin uppfattning
att lagens bestämmelser i hithörande
avseende icke äro särskilt kända.
Om därför nordiska medborgare
medgåves samma rätt att fiska som
svenska medborgare skulle detta enligt
länsstyrelsens förmenande icke innebära
någon egentlig ändring i bestående
förhållanden.»

För att underlätta genomförandet av
den av rådet rekommenderade reformen
förordade rådets juridiska utskott vid
rådets fjärde session i Köpenhamn 1956
(uti. nr 6) att likställigheten nordiska
medborgare emellan på detta område
skulle inskränkas till »sportfiske med
handredskap» (d. v. s. med kast- och
metspö samt pilk) längs havskusterna.
Mot en på så sätt begränsad reform ansågs
några invändningar av praktisk natur
icke kunna göras.

Under hänvisning till det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet Hjalmar Nilson få
rikta följande frågor:

1. Är statsrådet beredd att tillstyrka
förslag om åtgärder i syfte att i Sverige
förverkliga Nordiska rådets rekommendation
om likställighet för nordiska
medborgare beträffande sportfiske med
handredskap längs havskusterna?

2. Vilka åtgärder har från Sveriges
sida företagits i anledning av att Sve -

rige åtagit sig att vara koordinerande
land i denna fråga i förhållande till
övriga nordiska länder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. svårigheterna för
jordbrukare att fullgöra amorteringar på
de stödlån, som under åren 1952—1955

utlämnats på grund av skördeskador

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf),
som yttrade:

Herr talman! De stödlån, som under
åren 1952—1955 utlämnats till jordbrukare,
som lidit stora ekonomiska förluster
på grund av skördeskador, har
givetvis varit till god hjälp för jordbrukarna
i en besvärlig situation. Det är
emellertid nu i många fall förenat med
mycket stora svårigheter för låntagarna
att återbetala lånen. Framför allt sådana
jordbrukare, som upprepade gånger
drabbats av skördeskador, har mycket
svårt att fullgöra amorteringarna
å uppburna stödlån. Det synes mig
därför nödvändigt, att möjligheter till
avskrivning av stödlånen beredes jordbrukarna.

När man skall bedöma dessa problem,
måste man ha klart för sig, att stödlånen
givetvis aldrig kan ersätta en felslagen
skörd eller kompensera jordbrukaren
för de stora förluster som han
lidit. Jordbrukaren har måst använda
det erhållna stödlånet till likvidering av
löpande utgifter, t. ex. för utsäde och
gödning. Sådana kostnader är avdragsgilla
i beskattningshänseende. När lånet
sedan skall betalas tillbaka, blir
amorteringsbeloppet föremål för beskattning.
I realiteten innebär detta,
alt den tidigare skördeskadeförlusten
bedömes som skattepliktig inkomst.
Detta orimliga förhållande talar för att

12 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 27

178 Nr 27

Torsdagen den 1 november 1956

Interpellation ang. svårigheterna för jordbrukare att fullgöra amorteringar på de
stödlån, som under åren 1952—1955 utlämnats på grund av skördeskador.

frågan om avskrivning av stödlånen
snarast möjligt tages upp till prövning.

Riksdagen hade senast under våren
att ta ställning till förslag i detta syfte.
Jordbruksutskottet sade sig då ha inhämtat,
att frågan om avskrivning av
amorteringar å ifrågavarande stödlån
redan varit föremål för överväganden
inom skördeskadeutredningen, varför
något ytterligare initiativ från riksdagens
sida inte ansågs påkallat. Det har
emellertid sedermera framgått, att skördeskadeutredningen
inte ansett sig ha
anledning att ta befattning med de äldre
stödlånen. Denna fråga har nämligen
ansetts falla utanför utredningens uppdrag.

I detta sammanhang kan erinras om
det system, som tillämpades beträffande
de stödlån, som utgick under åren
1932—1934 och 1941—1942. Lånen utgick
då under sådana villkor, att de
helt eller delvis kunde avskrivas, om
jordbrukarna utförde lämpliga förbättringsarbeten
å sina fastigheter. Det kan
synas lämpligt, att en motsvarande anordning
överväges även beträffande de
stödlån, som utlämnats under 1950-talet.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de stora svårigheter, som jordbrukare i
många fall ställes inför vid fullgörande
av amorteringar å ifrågavarande stödlån,
och har herr statsrådet i så fall
för avsikt att skyndsamt låta pröva frågan
om möjligheter till avskrivning av
sådana stödlån?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av vissa i Kungl.

Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57 behandlade
allmänna frågor,

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 166, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond, och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av väckta motioner om utredning
rörande fiskerätten i kronans vatten;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

Torsdagen den 1 november 1956

Nr 27 179

nr 34, i anledning av väckta motioner
om viss inventering beträffande ofullständiga
småbruk invid eller arrendegårdar
under fideikommissen, och
nr 35, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan angående möjligheterna
att bättre utnyttja lantmannaskolornas
jordbruk i undervisningshänseende.

§ 10

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,

nr 818, av herr Staxäng m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
188, med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.07.

In fidem
Gunnar Brittli