Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1956
1
Nr 200
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till
supplementär jordbrukskredit; given Stockholms
slott den 9 november 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Sam. B. Norup
Propositionens huvudsakliga innehåll
Med hänsyn till det rådande kreditläget för jordbruket och trädgårdsnäringen
föreslås, att en statlig utlåningsfond för supplementär jordbrukskredit
skall inrättas och att såsom kapital till denna fond skall anvisas ett
belopp av 50 miljoner kronor. Utlåningen föreslås ske på bankmässiga
villkor samt avse driftskrediter åt enskilda företagare. Förslaget innebär
vidare, att förvaltningen av fonden skall uppdragas åt riksbanken, vars kontor
därvid skall fungera såsom lånebeviljande instans.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 200
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1956
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 9 november 1956.
N ärva rande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, fråga om anslag till
supplementär jordbrukskredit samt anför därvid följande.
Den kreditpolitik som i konjunkturdämpande syfte förts under de senaste
två åren avser att åstadkomma en allmän åtstramning av kreditmarknaden
genom en minskning av låneutrymmet. Från skilda håll har under senaste
tid hävdats, att jordbruket och trädgårdsnäringen har större svårigheter än
andra näringsgrenar att erhålla nödiga krediter. Det synes icke möjligt att
frambringa ett fullständigt siffermaterial som entydigt ger belägg för nämnda
uppfattning, men det torde dock stå klart att den nu tillämpade allmänna
kreditåtstramningen varit särskilt kännbar för det mindre jordbruket och
de mindre företagen inom trädgårdsnäringen liksom den även varit för hantverk
och småindustri. Detta förhållande har sin grund dels i att de mindre
företagarna ofta har en svagare likviditetsställning och därför relativt sett
är i större behov av krediter, dels i att dessa företagares förmåga till självfinansiering
är ringa liksom deras möjligheter till lån utanför de allmänna
kreditinstituten. Med hänsyn till de finansieringssvårigheter av strukturell
natur, som de berörda båda näringarna har att kämpa med även i tider med
normal tillgång på krediter, har åtstramningen känts särskilt starkt inom
dessa. Härtill kommer att samtidigt som kreditinstitutens utlåning nedskurits
genom de överenskommelser som träffats mellan instituten och riksbanken
har jordbruks- och trädgårdsnäringarnas kreditbehov avsevärt stegrats
genom de skador som väderleken åstadkommit på 1954 och 1955 års
skördar. Detta har varit påtagligt i synnerhet för de brukare som fått vidkännas
skördeskador redan tidigare och till följd därav tvingats öka sin
skuldsättning eller reducera det egna kapitalet. Vidare må erinras om det
särskilda kreditbehov, som föreligger för jordbrukarnas del på grund av det
årligen återkommande kravet på erforderligt rörelsekapital under den relativt
långa perioden mellan sådd och skörd.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1956
Det synes mig som om tillräcklig grund finnes för uppfattningen att kreditsituationen
är besvärande för stora delar av jordbruks- och trädgårdsnäringarna
och att de rådande kreditrestriktionerna i kombination med strukturförhållandena
och inträffade skördeskador för närvarande pressar dessa
näringar på ett sätt som icke avsetts med restriktionerna. Det stöd i fråga
om kreditförsörjningen som staten för närvarande ger jordbrukare och
trädgårdsodlare genom lån från vissa för speciella ändamål inrättade utlåningsfonder
samt genom statlig kreditgaranti i syfte att främja berörda näringars
rationalisering synes icke i nuvarande kreditläge vara tillfyllest.
Jag anser därför, att åtgärder av engångsnatur bör vidtagas för att öka möjligheterna
för de enskilda utövarna av dessa näringar att erhålla krediter.
Enär den mera långsiktiga kreditgivningen till berörda näringar, fastighetskrediten,
både genom sin storleksordning och utformning, icke lämpligen i
nuvarande läge synes böra påverkas av nya statliga låneformer, torde de förbättrade
kreditmöjligheterna få koncentreras till de mer akuta behoven,
nämligen rörelsekrediter. En möjlighet härvidlag vore att direkt lätta på
kreditrestriktionerna för jordbrukets och trädgårdsnäringens del genom
ett förfarande som motsvarar det som tillämpas i fråga om byggnadskrediterna.
Mot detta alternativ talar dock flera omständigheter, främst då
angelägenheten av att kreditåtstramningen bör vara generell för alla kreditinstitut
och låneändamål. Om jordbruket och trädgårdsnäringen — liksom
tidigare byggnadsverksamheten -— skulle undantagas från kreditpolitikens
allmänna riktlinjer skulle även andra näringsgrenar och kategorier lånesökande
kunna göra anspråk på liknande förmåner, därest de skulle råka
i en motsvarande helägenhet. Det kan emellertid icke anses lämpligt, att den
allmänna kreditpolitiken successivt ersättes med särbestämmelser för olika
grupper av lånesökande och låneändamål. Ett tillämpande av samma förfaringssätt
som nu gäller beträffande byggnadskrediterna skulle vidare
medföra den nackdelen att man ej, såsom i fråga om nyssnämnda krediter,
kunde kontrollera att kreditlättnaden tjänade avsett ändamål. Ett annat
tänkbart alternativ vore, att kreditinstituten gåves möjlighet att utan hinder
av kreditrestriktionerna bevilja lån under förutsättning att lånen kunde
anses vara av sådan art och avse sådant ändamål att statlig kreditgaranti
skulle kunna medgivas därför. Detta skulle emellertid endast medföra lättnad
i fråga om driftslån, som har samband med förvärv av jordbruksegnahem
eller med upplåtelse av kronan tillhörig jord till arrendeegnahem.
Gällande bestämmelser medgiver nämligen ej att statlig garanti för driftslån
lämnas enskild brukare i andra fall. Det synes icke heller lämpligt att
enbart till följd av det nu aktuella läget ändra bestämmelserna och införa
möjlighet till dylik statlig kreditgaranti även för rörelsekrediter i allmänhet.
Den lämpligaste åtgärden för att lätta kreditläget inom jordbruket och
trädgårdsnäringen synes mig vara att för dessa näringsgrenars del skapa
möjligheter till lån utanför den allmänna lånemarknaden liknande dem som
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1956
hantverket och småindustrin äger i form av statlig kreditgivning genom
företagarföreningarna. I detta syfle bör en särskild statlig utlåningsfond
bildas med uppgift att inom ramen för av riksdagen anvisat anslag tillhandahålla
de enskilda företagarna inom jordbruks- och trädgårdsnäringen allmänna
driftskrediter. Vid ett tidigare tillfälle har en liknande utväg valts
för att förbättra jordbrukarnas kreditförhållanden, nämligen år 1935 då
riksdagen beslöt inrätta statens sekundärlånefond för jordbrukare. Syftet
med sistnämnda fond var att under då rådande jordbrukskris bereda jordbrukare
möjlighet att erhålla sekundärkrediter på gynnsammare villkor än
som normalt gällde på allmänna lånemarknaden. Efter beslut av 1951 års
riksdag upphörde utlåningen från denna fond den 30 juni samma år och
fonden började avvecklas. Främsta skälet till avvecklingsbeslutet var de nya
former för kreditgivning åt jordbruket som 1948 års riksdag beslutat och
den betydelse för jordbrukets kreditmarknad, som jordbrukets egna kooperativa
kreditföretag började få.
Storleken av det kapital som den nu föreslagna fonden bör tilldelas, synes
böra bestämmas till 50 miljoner kronor. Möjlighet att låna ur fonden bör föreligga
för envar enskild jordbrukare och utövare av trädgårdsnäringen. Beträffande
villkoren för lån ur fonden bör gälla att dessa skall vara desamma
som för lån i affärsbank. Sålunda bör räntan vara rörlig efter marknadsläget,
säkerhet fordras enligt bankmässiga grunder samt ränte- och amorteringsfrihet
ej förekomma. I långivningen skall följaktligen icke ingå något
subventionsmoment. Lånen torde böra beviljas på viss tid med rätt för det
lånebeviljande organet att senare medge förlängning av lånetiden. Amorteringstid
torde böra fastställas till högst 10 år. Lån bör beviljas en och samma
sökande högst med ett belopp av 10 000 kronor. Såsom nämnts bör lån
beviljas enbart som driftskredit. En genom låntagares obestånd uppkommande
fråga om avskrivning av statens fordran torde böra avgöras av det
lånebeviljande organet, som det skall åligga att per den 31 december varje
år för Kungl. Maj:t anmäla under det sistförflutna året gjorda avskrivningar
av fondens fordringar.
Vad angår spörsmålen om den föreslagna fondens förvaltning och om vilket
eller vilka organ som skall pröva låneansökningarna har dessa varit föremål
för särskilda överväganden främst i avsikt att söka vinna största möjliga
säkerhet för att låneverksamheten skall leda till nykrediter och ej endast
till ett utbyte av tidigare lån mot lån ur fonden. Med hänsyn till detta
önskemål har den möjligheten fått uteslutas att fondmedlen skulle ställas
till förfogande för affärs- och sparbanker samt jordbrukskassor för långivning
jämsides med ordinarie utlåningsverksamhet. Ett förfaringssätt, som
diskuterats, är det som tillämpades beträffande den tidigare omnämnda sekundärlånefonden
för jordbrukare. Denna fond förvaltades av riksgäldskontoret
medan lånerörelsen handhades av en särskild statlig nämnd. Nämnden
ställde i mån av behov och tillgång fondmedel till förfogande för särskilda
låneförmedlare, som ägde att under iakttagande av gällande föreskrif
-
5
Kiingl. Maj.ts proposition nr 200 år 1956
ter och anvisningar besluta angående utlåningen. Såsom låneförmedlare ägde
nämnden anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit
ävensom de ytterligare kreditinrättningar, som Kungl. Maj :t särskilt bestämde.
Sålunda erhöll ett mindre antal sparbanker tillstånd att vara låneförmedlare.
I låneförmedlares behandling av ärenden rörande fonden deltog
ett ombud för statsverket. Mot ombudets mening fick lån ej beviljas. Den nu
återgivna konstruktionen var anpassad efter den ifrågavarande låneverksamhetens
ändamål, nämligen att bereda jordbrukarna möjligheter att erhålla
sekundärkrediter på gynnsammare villkor än som normalt kunde erhållas
i kreditinrättningarna. Då avsikten med den nu föreslagna utlåningsfonden
är alt lämna vanliga bankmässiga driftskrediter, synes det beträffande
sekundärlånegivningen tillämpade systemet alltför tungt. Jag vill i stället
föreslå följande förfarande. Den nya fonden bör i likhet med fonden för
hantverks- och småindustrikredit förvaltas av riksbanken. Liksom är fallet
med låneverksamheten med medel ur sistnämnda fond bör låneansökningarna
prövas och avgöras av riksbankens kontor, som får förutsättas ha
möjlighet att från lokala myndigheter och kreditinstitut erhålla erforderliga
uppgifter om de lånesökande. För att underlätta ansökningsförfarandet
kan riksbanken anlita ombud, som från närmaste riksbankskontor må
rekvirera erforderliga ansökningshandlingar och tillhandahålla de lånesökande
dessa.
Till frågan om ersättning till riksbanken för förvaltningen av fonden
och för utlåningsverksamheten torde ställning få tagas, sedan närmare erfarenhet
vunnits om verksamheten.
Den nya fonden torde förslagsvis böra benämnas fonden för supplementär
jordbrukskredit. För att snarast lätta det rådande kreditläget inom jordbruket
och trädgårdsnäringen bör låneverksamheten påbörjas den 1 januari
1957. Anslag torde därför böra äskas å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1956/57. De i det föregående föreslagna bestämmelserna rörande utlåningsfonden
och låneverksamheten torde utformas i en särskild kungörelse.
Under hänvisning till det ovan anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
a) besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond, benämnd
fonden för supplementär jordbrukskredit
b) medgiva att lån ur fonden för supplementär jordbrukskredit
må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de
bestämmelser som angivits i det föregående samt
c) till Fonden för supplementär jordbrukskredit å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1956/57 under kapitalbudgeten:
Statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1956
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ulla B. Silén
é
561737 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag