Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

1

Nr 186

Iiungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder
i samband med nedläggandet av driften vid linberedningsverket
i Mellansel; given Stockholms slott den 12
oktober 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anledning av framställningar av Föreningen Norrlandslin u. p. a., Mellansel
— föranledda av nedläggandet av driften vid föreningens linberedningsverk
-— föreslås i propositionen, att Kungl. Maj :t av riksdagen skall
medges att i samband med föreningens likvidation i viss utsträckning eftergiva
kronans rätt i fråga om föreningen beviljade lån ur hemslöjdslånefonden
in. m. samt att i mån av behov avskriva sagda lån. Vidare föreslås, att
Kungl. Maj:t skall bemyndigas att av de till stöd för 1956 års odling av lin
och hampa anvisade medel, vilka ingår i det å riksstaten under nionde huvudtiteln
upptagna reservationsanslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, till föreningens odlare utbetala 300 kronor per hektar år
1956 odlad linareal. Därvid förutsättes, att det särskilda pristillägget till
linberedningsverket för 1956 års skörd icke skall utgå samt att föreningen
skall träffa uppgörelse med alla sina odlare om att dessa skall fritaga föreningen
från dennas av stadgar och odlingskontrakt härflytande förpliktelser
mot dem såvitt angår omhändertagandet av 1956 års skörd. I fråga
om spörsmål berörande personalen i samband med nedläggandet av mellanselverket
föreslås, att uppdrag skall lämnas åt arbetsmarknadsstyrelsen att
i samråd med statens jordbruksnämnd närmare följa utvecklingen.

1 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr ISO

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 oktober 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, social- och handelsdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Norup, fråga om vissa åtgärder i samband med nedläggandet av driften vid
linberedningsverket i Mellansel samt anför därvid följande.

Inledning

Med stöd av beslut av riksdagen (prop. 1951: 192, JoU 47, rskr. 379) föreskrev
Kungl. Maj :t den 10 april 1953, att av de lån, som ur hemslö jdslånefonden
beviljats Föreningen Norrlandslin u. p. a., Mellansel, ett belopp av
710 000 kronor fr. o. m. den 1 maj 1953 skulle löpa utan amorterings- och
räntebetalningsskyldighet för föreningen. Vidare föreskrev Kungl. Maj :t den
17 juli 1953, att föreningen beviljade då utestående lån ur samma fond
skulle — till den del lånen icke förklarats skola löpa utan amorterings- och
räntebetalningsskyldighet — läggas samman med föreningens ränteskuld
och amorteras i överensstämmelse med ett av Riksförbundet Lin och
hampa, producentförening u. p. a., framlagt förslag, dock med första amortering
den 1 september 1953. Av sistnämnda lån återstår f. n. oguldet ett
belopp av 446 242 kronor 50 öre jämte sedan den 1 januari 1956 upplupen
ränta.

Enligt beslut av 1956 års riksdag (prop. 1956: 38, JoU 6, rskr. 130) utgår
till linberedningsverket i Mellansel — förutom allmänt pristillägg av högst
75 öre per kilogram spinnbar linfiber — ett särskilt pristillägg av högst 55
öre per kilogram spinnbar linfiber. Med hänsyn till de förhållandevis höga
kostnaderna för stödet till mellanselverket och därmed den norrländska
linproduktionen har en omprövning av detta stöd förutsatts skola ske senast
efter tre år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 är 1956

3

Pristilläggen för linfiber bestrides av medel, som av riksdagen anvisas
å det under nionde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område. Vid beräkningen av mcdelsbehovet för
stödjande av linodlingen under budgetåret 1956/57 har man, såvitt nu är i
fråga, utgått från ett allmänt pristillägg av 75 öre och ett särskilt pristillägg
till linberedningsverket i Mellansel av 55 öre per kilogram spinnbar linfiber
samt från en stödberättigad kvantitet av 300 ton linfiber för sagda verk.

Framställningar av Föreningen Norrlandslin u. p. a., Mellansel

I en den 11 juli 1956 dagtecknad skrift, vid vilken fogats preliminära balansräkningar
per den 30 juni 1956, har Föreningen Norrlandslin u. p. a.,
Mellansel, anhållit att Kungl. Maj :t måtte besluta, att kronans fordringar
hos föreningen skall göras gällande först i samband med föreningens likvidation
och att dessa fordringar vid likvidationen skall äga sämre rätt än
övriga fordringar hos föreningen.

Till stöd för sin framställning anför föreningen i huvudsak följande.

Då statsmakterna år 1951 beslutade om fortsatt stöd åt linodlingen, uttalade
departementschefen i den i frågan avgivna propositionen 1951: 192, dels
att Kungl. Maj:t torde böra äga befogenhet att vid behov utfärda sådan förklaring,
som avses med föreningens nu ifrågavarande framställning, dels ock
att man maste räkna med att vid den i propositionen föreslagna avvecklingen
av bl. a. linberedningsverket i Mellansel betydande delar av utestående
statslån ej skulle kunna gäldas. Riksdagens beslut synes enligt föreningens
uppfattning innebära ett godkännande av de återgivna uttalandena. Beträffande
de numera nedlagda lin- respektive hampberedningsverken i Gimo och
Värmbol har Kungl. Maj :t fattat beslut i enlighet härmed. Därest även verket
i Mellansel nedlagts i enlighet med departementschefens förslag i nyssnämnda
proposition, skulle av allt att döma samma principer ha från kronans
sida kommit i tillämpning gentemot föreningen.

Efter företagen driftsomläggning år 1953 förbättrades föreningens ekonomi.
Det fortgående prisfallet på linprodukter, de alltjämt ökade produktionskostnaderna
och de på grund av vidriga väderleksförhållanden synnerligen
svaga skörderesultaten åren 1954 och 1955 inverkade dock starkt
försämrande. Föreningen begärde till följd härav i cirkulärskrivelse den 20
juni 1956 betalningsanstånd hos sina fordringsägare, till dess 1956 års skörd
börjat bearbetas. Skörden väntades nämligen bli av sådan beskaffenhet, att
den skulle kunna inverka fördelaktigt på föreningens ställning, varför avsikten
var att fortsätta driften. Därefter har föreningen emellertid, på
grund av alt dess disponent plötsligt avlidit, även fält personalsvårigheter.
Det synes nämligen i dagens läge omöjligt alt erhålla en fullt kompetent
driftsledare. Föreningen har därför kommit i det läget, att den måste ta"a
ställning till frågan, huruvida driften skall fortsättas. För detta ställningstagande
är det av betydelse för föreningen att genom beslut av Kungl. Maj:t
få bekräftelse på att den i 1951 års beslut antagna principen för behandlingen
av statens fordringar hos lin- och hampberedningsvcrk gäller även
för föreningen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

Vidare har Föreningen Norrlandslin i en den 23 juli 1956 dagtecknad
skrift, vid vilken fogats en promemoria rörande föreningens preliminära
balansräkning per den 30 juni 1956, anhållit att Kungl. Maj:t måtte medge
statens jordbruksnämnd att av de till stöd åt 1956 års odling av lin och
hampa anslagna medlen, vilka ingår i reservationsanslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område — i stället för pristillägg till föreningen —-till föreningens odlare utbetala 300 kronor per hektar enligt kontrakt med
föreningen odlad linareal.

Till stöd för sin förevarande framställning anför föreningen bl. a. följande.

Föreningen har kommit till den uppfattningen, att driften vid föreningens
linberedningsverk icke kan fortsättas. Denna uppfattning grundar sig bl. a.
på att föreningens ekonomi, till följd av att 1954 och 1955 års skördar ej
var tillfredsställande, blivit så ansträngd, att driften av ansvarighetsskäl
kan fortsättas endast om grundad anledning finnes att antaga, att föreningens
ekonomi därigenom icke skulle försämras. Tillräcklig anledning för ett sådant
antagande föreligger ej, enär det icke finnes någon hranschvan ersättare för
den avlidne driftsledaren att tillgå inom landet och enär resultatet av linberedningen
i mycket hög grad är beroende av sådan ledning. Sannolikheten
talar för att fortsatt drift skulle försämra föreningens ställning. Då beredningen
av 1956 års skörd därjämte förutsätter att ny, tillfällig kredit upptages,
anser sig styrelsen rättsligen förhindrad att fortsätta verksamheten.

Föreningen redovisar därefter i sin skrift olika inom föreningen behandlade
alternativ för lösning av svårigheterna.

I första hand har föreningen sökt nå överenskommelse med Hallands läns
linodlareförening, Laholm, om att för beredningssäsongen 1956/57 få disponera
sistnämnda förenings driftsingenjör såsom driftsledare. Detta har emellertid
visat sig omöjligt, enär sagda förening börjat provdrift vid en anläggning
för tillverkning av byggnadsplattor av linskävor samt därjämte företager
sådana om- och tillbyggnader, som föranledes av en vidtagen fusion med
Östra Götalands linodlareförening.

I fråga om skördens tillvaratagande har under rådande förhållanden följande
tre alternativ diskuterats.

1. Linet skördas på vanligt sätt med Föreningen Norrlandslins ryckningsinaskiner
och sändes till föreningens verk för bearbetning på kortast möjliga
tid.

2. Linet skördas med föreningens maskiner och sändes till verket för frörepning,
varefter halmen pressas i balar och sändes till linberedningsverket
i Laholm för beredning.

3. Föreningens ryckningsmaskiner hyres ut till odlarna, som själva får
utföra ryckningen och efter tröskningen med eget tillvaratagande av fröet
får avyttra halmen i pressat skick till linberedningsverket i Laholm.

Det första alternativet kan föreningen av nyss angivna rättsliga skäl ej
realisera, eftersom det kräver beredning vid föreningens verk. Även vissa av
de fortsättningsvis berörda omständigheterna talar mot detta alternativ.

Vid ett tillvaratagande enligt det andra alternativet förekommer icke någon
beredning vid föreningens linberedningsverk och den därmed förenade
förlustrisken behöver därför ej beaktas. Direktören Gustaf Svensson vid linberedningsverket
i Laholm har emellertid beräknat kostnaden för transporter
odlare—Mellansel—Laholm och för därmed förenat arbete samt för repning
och pressning till 21 öre per kilogram halm, vilket med hänsyn till den
norrländska fiberns sämre kvalitet torde betyda, att odlarna icke skulle er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

5

hålla någon betalning alls. Vid detta alternativ liksom vid det tredje har
föreningen därjämte måst beakta, att linryckningen, som under den för linet
korta skördetiden skall ske över ett vidsträckt område (Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens, Gävleborgs, Örebro och Värmlands län), kräver
övervakning och service från föreningens sida för att lämna acceptabelt
resultat. Personal från föreningen har i vanliga fall följt ryckningen för att
sköta maskinerna, vilka är specialmaskiner och därför relativt lätt kan sättas
ur funktion, om de omhänderhavas av ovan personal. Maskinerna är f. n.
i sådant skick, att de möjligen kan återtagas av säljaren mot viss prisreduktion.
Ytterligare en säsongs brukande får antagas komma att väsentligt öka
denna reduktion eller minska återtagningsmöjligheten. Det är föreningens
förhoppning att hos säljaren kunna få ut halva priset eller sammanlagt
60 000 kronor för maskinerna. Då en dylik transaktion innebär reexport,
skulle därjämte en restitution av tull å 10 000 kronor kunna erhållas. Om
denna utväg försvinner, kvarstår antingen ett anbud från laholmsverket å
inalles 18 000 kronor eller skrotförsäljning. Ett brukande av ryckningsinaskinerna
under hösten 1956 kan således medföra, att föreningen förlorar
en realisationstillgång å cirka 50 000 kronor. Även det arbete, som enligt
detta alternativ skulle utföras vid beredningsverket i Mellansel, kan till
följd av svårigheterna med driftsledningen ge ett sämre resultat än direktören
Svenssons nyss åberopade kalkyl, enär denna bygger på att rutinerad
driftsledning finnes. Då detta alternativ vid lycklig utgång främst tillgodoser
odlarna och sålunda ej inrymmer några större förtjänstmöjligheter för
föreningen eller utsikter till förbättring av övriga fordringsägares betalningsutsikter,
innebär det enligt föreningens mening för stor risk för att mannamån
skall ske till de övriga borgenärernas nackdel. Föreningen har därför
måst förkasta även det andra alternativet, vars enda fördel synes vara, att
det eliminerar den största förlustrisken — beredningen — för föreningen.

Det tredje alternativet utesluter all egentlig verksamhet vid beredningsverket
men är förknippat med den nyss angivna risken för nedsättning av
ryckningsmaskinernas värde. Det konstituerar därjämte för föreningen fordringar
på maskinhyra hos odlarna. Dessa fordringar torde aldrig kunna drivas
in, eftersom man måste utgå från att odlarna kvittar sin skuld mot kravet
på att få leverera kontraktsenligt. Faran för mannamån mot andra
borgenärer än odlarna är således vid detta alternativ större än vid det andra
alternativet.

Samtliga de diskuterade möjligheterna torde sålunda enligt föreningens
uppfattning medföra alltför stor risk för att föreningen — som f. n. får anses
solvent, om man icke tager kronans fordringar i beaktande såsom likaberättigade
med föreningens övriga skulder —• skulle komma på obestånd.
Föreningen bar därför ansett, att den icke genom egen beredning eller annan
mera omfattande medverkan kan bidraga till att 1956 års skörd av
spånadslin tillvaratages. Till följd härav har föreningen beslutat föreslå
stämman, att föreningen skall träda i likvidation.

Föreningen bar emellertid sett det som sin skyldighet alt av hänsyn till
odlarna, vilka till största delen är småbrukare, göra framställning om utbetalning
direkt till odlarna av viss del av de statliga medel, som anslagits
till stöd åt linodlingen. Framställningens syfte är sålunda att lindra avvecklingens
ekonomiska konsekvenser för odlarna. Härom anför föreningen
i huvudsak följande.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

Om skörden beredes vid föreningens linberedningsverk, utgår enligt riksdagens
beslut ett speciellt norrlandsstöd om 55 öre per kilogram fiber för en
kvantitet om 300 ton per år eller tillhopa 165 000 kronor per år. Föreningen
har i år tecknat kontrakt om odling av 435 hektar spånadslin. Skörden har
enligt uppgift hittills utvecklats väl, varför man kan räkna med att den blir
normal. Inom föreningens område torde den komma att uppgå till cirka
3 500 kilogram frörepad halm och 400—450 kilogram frö per hektar. Den
totala skörden inom föreningens område kan således beräknas till 1 500 ton
frörepad halm, vilket med 20 procent fiberutbyte skulle ge 300 ton fiber. Odlarnas
bruttoutbyte kan normalt beräknas till ungefär 1 000 kronor per hektar.

Vid bortfall av årets skörd skulle det berörda anslaget, såvitt angår stödet
till föreningens linberedning, icke behöva tagas i anspråk. Av hänsyn till
odlarna finner föreningen det emellertid rimligt, att viss del av anslaget —
därest föreningen träder i likvidation — disponeras för direkt utbetalning
till odlarna med exempelvis 300 kronor per hektar eller tillhopa cirka 130 500
kronor. På grund av nyss berörda svårigheter vid linryckningen och beredningen
skulle odlarna få använda skörden efter eget gottfinnande. De skulle
därvid kunna skära den med skördemaskin och tröska den, varefter fröet
kan levereras till närmaste centralförening eller torkningsfirma. Vid normal
skörd bör odlarna enligt föreningens mening för fröet kunna erhålla
300—340 kronor per hektar. De odlare, som erhållit eu ogräsfri, god halm,
kan dessutom möjligen pressa denna i balar efter tröskningen och sälja den
till linberedningsverket i Laholm till sådant pris, att i gynnsamma fall något
öres netto per kilogram kan uppstå. Dylik skuren halm kan av laholmsverket
beredas till lågklassiga blånor, som exporteras till pappersfabriker.
Odlarnas brutto skulle genom nu angivna åtgärder bli 600—640 kronor per
hektar mot normalt ungefär 1 000 kronor. Därvid har icke beaktats, att odlarna
häftar i skuld till föreningen för leveranser av utsädesfrö till 1956 års
odling. Denna skuld uppgår till genomsnittligt 195 kronor per hektar eller
sammanlagt 85 825 kronor.

Föreningen anför vidare till stöd för sin framställning, att liknande disposition
av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område förekommit
beträffande hampberedningsverken i Visby och Värmbol, varvid anslaget
fått tagas i anspråk såsom likviditets- och avvecklingsbidrag. Föreningen
framhåller också, att det särskilda pristillägget till linberedningsverket
i Mellansel är avsett att komma odlarna till godo. Då dessa av allt att
döma kommer att bli i stånd att leverera cn normalgod skörd, bör de ej berövas
det kalkylerade utbytet därav genom att linberedningsverket till följd
av beklagliga omständigheter och därmed förenade rättsliga hinder blivit
ur stånd att fullgöra sina förpliktelser mot dem.

Slutligen har Föreningen Norrlandslin i en den 4 september 1956 dagtecknad
skrift anhållit, att Kungl. Maj :t måtte — såvitt angår kronans rätt —
förklara, att föreningens fordringar hos dennas odlare till följd av utsädesleveranser
för 1956 års skörd må avskrivas av föreningen.

Till stöd för sin framställning anför föreningen i huvudsak följande.

I föreningens framställning den 23 juli 1956 angående ändring av grunderna
för utbetalning av det särskilda pristillägget till linodlingen i Norrland
har föreningen berört det förhållandet, att den har fordringar för levererat
utsäde å tillhopa 85 825 kronor hos sina linodlare. Föreningen har levererat

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

utsäde för 195 kronor per kontrakterat hektar linodling. Vid en eventuell
avveckling torde dessa fordringar enligt föreningens mening rimligen ej
kunna indrivas. Medlemmarna har nämligen enligt 8 § föreningens stadgar
skyldighet att odla lin å den vid inträdet i föreningen anmälda arealen och
afl leverera hela sin skörd till föreningen. Enligt allmänna rättsregler motsvaras
denna leveransskyldighet av en mottagningsplikt för föreningen.
Medlemmarna har således rätt att få leverera, vilken rätt vid underlätet
mottagande från föreningens sida kan förvandlas till skadeståndsrätt. Även
de odlare, som ej är medlemmar utan endast är kontraktsbundna, torde få
samma rätt mot föreningen. Indrivningsåtgärder rörande utsädesfordringarna
skulle därför med största säkerhet mötas av genfordringar, vilkas belopp
kommer att överstiga utsädesfordringarna. Odlarnas ersättningsgilla förlust
får nämligen antagas bli större än 195 kronor per hektar. Även bortsett från
detta rättsliga resonemang synes det oriktigt att göra gällande utsädesfordringarna,
om odlarna med anledning av föreningens driftsinställelse ej
kan tillgodogöra sig linet. Den mycket betydelsefulla ovisshet, som dessa
fordringar skapar vid en avveckling, synes föreningen böra undvikas.

Yttranden

över Föreningen Norrlandslins framställningar den 11 och 23 juli 1956
har yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och statens
jordbruksnämnd. Nämnden har därjämte avgivit utlåtande över föreningens
framställning den 4 september 1956.

Jordbruksnämnden, som i sina utlåtanden tillstyrkt föreningens framställningar,
anför beträffande bakgrunden till dessa följande.

Bakgrunden till föreningens framställningar är främst den väsentliga försämring
av betingelserna för linhanteringen, som inträtt på senare tid genom
prisfallet på linhber och linprodukter. Detta prisfall sammanhänger till
huvudsaklig del med utbudet från vissa länder av färdigprodukter till priser,
som ligger avsevärt under våra konkurrensmöjligheter, i vissa fall t. o. in.
under vårt självkostnadspris för råvaran. Vad som nu aktualiserat frågan
om föreningens fortsatta verksamhet är även, att föreningen genom dödsfall
förlorat sin hittillsvarande driftsledare och att det visat sig omöjligt att
skaffa en kompetent ersättare för denne. De särskilda, på långvarig praktisk
erfarenhet grundade kunskaper, som erfordras för att med framgång kunna
driva en så speciell verksamhet som industriell linberedning, innehaves endast
av enstaka personer i landet och av dessa synes f. n. icke någon stå till
förfogande för beredningsverket i Mellansel. I den sålunda föreliggande situationen
bedömer föreningens styrelse varje fortsatt verksamhet såsom
ytterligare förlustbringande, vid vilket förhållande skyldighet föreligger för
styrelsen att underställa stämman frågan om föreningens likvidation.

Jordbruksnämnden framhåller, att den är medveten om att rådande marknadsförhållanden
på linområdet nödvändiggör åtgärder från statsmakternas
sida och avser att efter utredning snarast inkomma med förslag härom.
Nämnden räknar emellertid icke med alt någon så väsentlig ändring av
förhållandena skall kunna åstadkommas, att härav kan följa någon avgörande
förbättring av Föreningen Norrlandslins möjligheter alt bedriva sin

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

verksamhet. Med hänsyn till bristen på driftsledare och den även i övrigt
akuta situationen bortser nämnden därför i sitt yttrande från möjlig inverkan
av kommande statliga åtgärder till näringens skydd.

I fråga om föreningens ekonomiska ställning samt framställningen om
viss förklaring rörande statens fordran hos föreningen framhåller jordbruksnämnden
i huvudsak följande.

Vid föreningens skrivelser har fogats preliminära balansräkningar per den
30 juni 1956, upptagande dels bokförda värden, dels de belopp, som vid
en realisation beräknats kunna erhållas ur föreningens tillgångar. I en promemoria
redogöres även för de synpunkter, som legat till grund för värderingen.
Nämnden har självfallet icke haft möjlighet att närmare bedöma
riktigheten av de gjorda uppskattningarna men har dock den uppfattningen,
att dessa verkställts efter objektiva normer. Att värderingarna är synnerligen
osäkra har framhållits av föreningen och ligger för övrigt i sakens
natur. Den framlagda balansen utvisar vid de antagna tillgångsvärdena ett
överskott av endast omkring 23 000 kronor, oaktat hela skulden till hemslöjdslånefonden
om cirka 1 156 000 kronor och hela insatskapitalet om
cirka 205 000 kronor förts innanför linjen. Med tanke på de löpande omkostnader,
som tillkommit efter den 30 juni 1956 och som blir ofrånkomliga
även vid snabbast länkbara avveckling, torde man ha att helt bortse från
det beräknade överskottet om cirka 23 000 kronor.

Det framlagda materialet synes enligt jordbruksnämndens mening visa,
att ett konkursförfarande blir oundvikligt, därest kronans fordran hos föreningen
göres gällande som likaberättigad. Med hänsyn till de särskilda kostnader,
förlustrisker och andra olägenheter, som är förenade med en konkurs,
anser nämnden det önskvärt, att sådan undvikes. Viss hänsyn bör också
tagas till att föreningen före driftsledarens frånfälle begärt betalningsanstånd
hos sina borgenärer, till dess 1956 års skörd skulle ha börjat bearbetas.
Denna begäran var baserad på antagandet, att skörden skulle ha givit
ett fullt godtagbart ekonomiskt utbyte. För detta antagande var tillgången
till statsbidrag av avgörande betydelse. Ingen av borgenärerna har hittills
riktat krav eller vidtagit indrivningsåtgärder mot föreningen. Det kan antagas,
att anstånd medgivits icke minst med tanke på de betalningsmöjligheter,
som föreningen skulle erhålla genom statsbidraget till beredningen
av 1956 års skörd. Detta statsbidrag utgöres av dels det ordinarie pristillägget
om 75 öre per kilogram fiber, dels det extra pristillägget om 55 öre
per kilogram fiber. Vid ett beräknat utbyte av 300 ton fiber ur årets skörd
skulle detta motsvara ett statsbidrag av (225 000 -f- 165 000 =) 390 000
kronor. Någon anledning att i fråga om mellanselverket tillämpa andra principer
för bevakningen av statens fordran än som skedde i fråga om det
nedlagda verket i Gimo synes ej heller föreligga. En förklaring att kronans
fordran endast skall göras gällande i samband med likvidation och efter övriga
fordringar hos föreningen synes därför böra lämnas. Nämnden förutsätter
därvid, att bland fordringarna hos föreningen icke skall inräknas
medlemmarnas insatser. Dessa bör anses hänförliga till föreningens eget
kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

9

Vad angår föreningens framställning om en ändring av grunderna för
utbetalning av det särskilda pristillägget till Norrland anför jordbruksnämnden
följande.

Föreningen har på anförda skäl anhållit, att större delen av det särskilda
s. k. norrlandsbidraget skall få tagas i anspråk för utbetalning direkt till
föreningens odlare av 300 kronor per hektar under år 1956 odlad linareal.
Odlarnas-inedlemmarnas stadgeenliga och kontraherade leveransplikt till
föreningen motsvaras otvivelaktigt rättsligen av en mottagningsplikt för
töreningen. Om föreningen nu kort tid före skörden skulle vägra att medverka
till denna och vägra att mottaga halmen, skulle detta säkerligen medföra
svåröverskådliga konsekvenser i samband med likvidationen, därest
icke någon uppgörelse kunde träffas med odlarna. Vad föreningen härutinnan
föreslagit, finner nämnden rimligt. Om hänsyn tages till medlemmarnas
möjlighet att kvitta sin utsädesskuld till föreningen (inemot 200 kronor
per hektar) och att erhålla inkomster av fröförsäljning (300—340 kronor
per hektar), blir förlusten för odlarna vid jämförelse med ett normalt brutto
av 1 000 kronor per hektar icke alltför kännbar. I den mån odlarna kan
bereda sig någon inkomst av halmen, minskas ytterligare den relativa förlusten.
Skärningen, tröskningen och eventuell pressning av halmen medför
å andra sidan ökat arbete för odlarna vid jämförelse med skörd i vanlig ordning.

Därest uppgörelse kan träffas med odlarna om att dessa mot en ersättning
av 300 kronor per hektar odlad och godkänd linareal friskriver föreningen
från dennas enligt stadgar eller odlingskontrakt härflytande förpliktelser
mot odlarna i fråga om omhändertagandet av 1956 års skörd, bör enligt
jordbruksnämndens mening de ifrågavarande anslagsmedlen få tagas i
anspråk för sådan utbetalning.

Beträffande föreningens framställning om förklaring att — såvitt avser
kronans rätt — hinder icke skall föreligga för föreningen att avskriva sina
fordringar hos medlemmarna för utsädesleveranser till 1956 års odling, anför
jordbruksnämnden i särskilt utlåtande bl. a. följande.

Föreningen har tidigare i framställning, över vilken nämnden yttrat sig,
anhållit att av de till stöd åt 1956 års odling av lin och hampa anslagna
medlen erforderlig del skall få tagas i anspråk för utbetalning till odlarna
av ett kontantbelopp som ersättning för att föreningen icke mottager årets
skörd från odlarna. I beräkningen av det ekonomiska resultat för odlarnas
del, som skulle följa av ett bifall till framställningen, ingick såsom ett led
den förutsättningen, att odlarna skulle få möjlighet att kvitta sin utsädesskuld
till föreningen mot föreningens frånträdande av sin plikt att mottaga
skörden. Nämnden hemställde i sitt yttrande om bifall till föreningens framställning,
under förutsättning att uppgörelse kunde träffas med odlarna enligt
de grunder, som angivits i framställningen, alltså bl. a. att föreningen
därvid kvittningsvis skulle avstå från sin utsädesfordran. Om icke sådan
uppgörelse kunde vinnas, befarade nämnden nämligen konkurstvång eller
andra svåröverskådliga konsekvenser i samband med en likvidation.

Statskontoret förklarar i sitt utlåtande hl. a., att ämbetsverket, som närmast
har att bevaka hemslöjdslånefondens intressen, för sin del på de i ärendet
åberopade skälen svårligen kan förorda, att Kungl. Maj: t — med avslående
från lämnad säkerhet — lämnar den av jordbruksnämnden tillstyrkta
förklaringen angående föreningens lån ur fonden.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

Riksräkenskapsverket anför i sitt utlåtande, att ämbetsverket med hänsyn
till de särskilda omständigheterna i föreliggande fall icke har något att
erinra mot att krav på återbetalning av statens fordran på grund av föreningens
lån ur hemslöjdslånefonden icke skall framställas förrän i samband
med föreningens likvidation och att denna statens fordran vid likvidationen
skall äga sämre rätt än övriga fordringar hos företaget. Ämbetsverket
framhåller, att Kungl. Maj:t genom beslut den 13 november 1953 utfärdat
en liknande förklaring beträffande Uppsala-Stockholms läns linodlareförening
beviljade lån ur nämnda fond. Riksräkenskapsverket anser
även rimligt, att föreningens odlare erhåller skälig ersättning för utebliven
möjlighet att till föreningen leverera 1956 års skörd.

Departementschefen

I propositionen 1956: 38 angående grunderna för fortsatt stöd åt lin- och
hampodlingen fann jag mig av flera skäl böra förorda, att särskilt stöd
även i fortsättningen skulle utgå till den norrländska linproduktionen. Med
hänsyn till de betydande belopp av allmänna medel, som linodlingen i Norrland
årligen drager, borde emellertid enligt min mening en omprövning av
stödet ske senast efter tre år. Vad jag sålunda förordade, godtogs av riksdagen.

Vid min bedömning av den norrländska linhanteringens möjligheter att
fortbestå utgick jag från de utredningar och kalkyler, som på grundval av
bl. a. dåvarande prisläge för lin och linprodukter utförts av statens jordbruksnämnd,
Föreningen Norrlandslin in. fl. Sedan dessa utredningar verkställdes,
har emellertid på förhållandevis kort tid de grundläggande förutsättningarna
rätt väsentligt förändrats. Såsom nämnden och föreningen
framhållit, har sålunda på senare tid ett prisfall inträffat på lin och linprodukter,
vilket medfört en betydande försämring av betingelserna för linhanteringen
överhuvudtaget. Härtill kommer för föreningens del, att de båda
senaste årens svaga skördeutfall för lin inom berörda områden försvagat
föreningens ekonomiska ställning. Föreningen har vidare förlorat sin hittillsvarande
driftsledare, och det har visat sig omöjligt att skaffa en kompetent
ersättare för denne. Föreningens styrelse har i den föreliggande situationen
bedömt varje fortsatt verksamhet vid föreningens linbredningsverk
i Mellansel såsom ytterligare förlustbringande och därför beslutat föreslå
föreningsstämman, att föreningen skall träda i likvidation. Av nämndens
yttrande framgår bl. a., att nämnden icke räknar med att någon så väsentlig
förändring av förhållandena på ifrågavarande område skall kunna åstadkommas,
att därav kan följa någon avgörande förbättring av föreningens
möjligheter att fortsätta linberedningsverksamheten.

Ej heller jag har — med utgångspunkt från det föreliggande materialet
och en bedömning av marknadsförhållandena på området — kunnat finna
någon möjlighet till ekonomiskt försvarbara åtgärder för att fortsätta föreningens
verksamhet. Vid sådant förhållande har jag ansett det angeläget

Kungl. Maj.ts proposition nr 186 år 1956

11

att — i likhet med vad fallet varit vid tidigare företagna nedläggelser av
lin- och hampberedningsverk — pröva olika möjligheter att genom statliga
åtgärder mildra verkningarna av en avveckling.

Vad därvid först angår föreningens framställning beträffande återbetalningen
av föreningen beviljade lån ur hemslöjdslånefonden väll jag erinra
om att riksdagen år 1951 (prop. 1951: 192, JoU 47, rslcr. 379) medgav Kungl.
Maj :t befogenhet att vid nedläggande av lin- och hampberedningsverk vid
behov kunna utfärda förklaring, att krav på återbetalning av statens fordringar
icke skall framställas förrän i samband med likvidation av vederbörande
företag och att de av staten lämnade lånen skall äga sämre rätt än
övriga fordringar hos företaget. Med stöd av detta medgivande utfärdade
Kungl. Maj:t i november 1953 dylik förklaring i samband med nedläggandet
av linberedningsverket i Gimo. Någon anledning att i fråga om beredningsverket
i Mellansel tillämpa andra principer för bevakningen av statens fordran
än som skedde i fråga om det redan nedlagda verket i Gimo synes mig
ej föreligga. De tillgängliga uppgifterna rörande föreningens ekonomi visar,
att ett konkursförfarande blir oundvikligt, därest statens fordringar hos föreningen
göres gällande som likaberättigade. Med hänsyn bl. a. till de särskilda
kostnader, förlustrisker och andra olägenheter, som är förenade med
en konkurs, anser jag i likhet med nämnden det önskvärt, att sådan undvikes.
Då grunderna för det fortsatta stödet åt lin- och hampodlingen varit
föremål för prövning av riksdagen år 1956, varvid förutsatts en fortsatt verksamhet
vid linberedningsverket i Mellansel, synes det emellertid tveksamt,
om nyssnämnda medgivande fortfarande äger giltighet. Kungl. Maj :t bör
därför enligt min mening hos riksdagen inhämta medgivande att beträffande
statens fordringar hos föreningen utfärda dylik förklaring.

I särskild framställning har föreningen anhållit om förklaring, såvitt angåi''
kronans rätt, att föreningens fordringar hos odlare till följd av utsädesleveranser
för 1956 års linodling må avskrivas av föreningen. Föreningen har
därvid åberopat, att indrivningsåtgärder skulle mötas av genfordringar,
överstigande sagda utsädesfordringar, ävensom framhållit det oriktiga i att
göra gällande utsädesfordringarna, när odlarna med anledning av föreningens
driftsinställelse ej kan tillgodogöra sig 1956 års skörd av linhalm. För
egen del finner jag det rimligt, att Kungl. Maj:t av riksdagen erhåller bemyndigande
att utfärda nu avsedd förklaring. Därvid bör dock förutsättas, att
föreningen skall träffa i det följande närmare berörd uppgörelse med samtliga
sina odlare om kvittning av deras anspråk på att föreningen skall mottaga
linhalm av 1956 års skörd.

Av vad som förut anförts torde framgå, att man måste räkna med att vid
avveckling av beredningsverket i Mellansel de föreningen beviljade statslånen
icke kan gäldas. Liksom skett vid tidigare företagen avveckling av linoch
hampberedningsverk bör Kungl. Maj:t av riksdagen bemyndigas att avskriva
oguldna belopp. Jag förutsätter därvid att — såsom föreningen också
förutsatt i sin preliminära balansräkning och nämnden förordat — det av
medlemmarna inbetalade insatskapitalet vid likvidationen icke inräknas
bland fordringarna hos föreningen.

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 186 år 1956

Vad därefter angår föreningens framställning om ändring av grunderna
för utbetalning av det särskilda stödet till linodlingen i Norrland för 1956
års skörd vill jag framhålla följande.

Föreningen har för år 1956 tecknat kontrakt om odling av 435 hektar spånadslin.
Skörden uppskattas till omkring 3 500 kilogram frörepad halm
och 400—450 kilogram frö per hektar. Totalskörden av halm beräknas motsvara
ett särskilt pristillägg av tillhopa 165 000 kronor. Enär föreningen inställt
driften vid beredningsverket och icke kommer att mottaga årets linskörd
— vilken sålunda ej kan beräknas komma att i nämnvärd omfattning
användas för framställning av linfiber — kommer angivna pristillägg icke
att utgå.

Med hänsyn till att det särskilda stödet till föreningen är avsett att i huvudsak
komma odlarna till godo, finner jag det rimligt, att föreningens odlare
får angivna stöd i annan form än såsom särskilt pristillägg. Föreningens
av remissmyndigheterna tillstyrkta förslag om ett bidrag av 300 kronor
per hektar enligt kontrakt odlad areal, som icke kontraktsenligt blivit utdömd,
synes mig utgöra en godtagbar lösning. Av 1956 års skörd beräknas
eljest kunna utvinnas endast 300—340 kronor per hektar vid försäljning
av fröet. Om härtill lägges det föreslagna arealbidraget samt det belopp av
195 kronor per hektar, som motsvarar den förut förordade eftergiften i fråga
om odlarnas skuld till föreningen för utsäde, torde odlarna för 1956 års linskörd
kunna erhålla ett bruttoutbyte av omkring 800 kronor per hektar. Förlusten
för odlarna skulle sålunda vid jämförelse med det normala bruttoutbytet
av ungefär 1 000 kronor per hektar icke bli alltför kännbar. Såsom förutsättning
för utbetalningen av sagda arealbidrag liksom för den tidigare
förordade eftergiften, såvitt angår kronans rätt, i fråga om odlarnas utsädesskuld
till föreningen bör emellertid gälla, att — såsom nämnden föreslagit
— föreningen skall träffa uppgörelse med alla sina odlare om att de mot
erhållande av sagda arealbidrag och eftergift fritager föreningen från dennas
av stadgar och odlingskontrakt härflytande förpliktelser mot odlarna
i fråga om omhändertagandet av 1956 års linskörd. Det förutsättes givetvis
vidare, att särskilt pristillägg icke kommer att utbetalas för någon del av
den linfiber, som härrör från odlingar, för vilka nyssnämnt arealbidrag
utgått. Arealbidragen bör bestridas ur de till stöd åt 1956 års odling av
lin och hampa anvisade medel, vilka ingår i reservationsanslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Liksom fallet tidigare varit vid nedläggandet av lin- och hampberedningsverk,
synes det enligt min mening — med hänsyn till de särskilda omständigheter,
som är förknippade med nedläggandet av driften vid mellanselverket
— vara motiverat, att åtgärder vidtages för att för personalen mildra
följderna av nedläggelsen. Sålunda bör alla möjligheter prövas att snabbt
omplacera personalen i annan verksamhet. Därest fråga skulle uppstå om
stöd i form av viss ekonomisk ersättning till arbetstagare, som ej kunnat
beredas sysselsättning, synes denna böra tagas upp till behandling i annat
sammanhang. Det torde böra uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att i
samråd med jordbruksnämnden närmare följa utvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1956 13

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att medge Kungl. Maj :t att enligt i huvudsak de grunder
och förutsättningar, som angivits i det föregående,

1) förklara

att krav på återbetalning av statens fordran på grund av
Föreningen Norrlandslins u. p. a. lån ur hemslöjdslånefonden
icke skall framställas förrän i samband med föreningens
likvidation och att denna statens fordran vid likvidationen
skall göras gällande med rätt efter övriga fordringar
hos företaget,

att, såvitt angår kronans rätt, hinder icke skall föreligga
för Föreningen Norrlandslin u. p. a. att avskriva sina fordringar
hos odlare för utsädesleveranser till 1956 års odling,

2) i mån av behov, avskriva Föreningen Norrlandslin
u. p. a. ur hemslöjdslånefonden beviljade lån,

3) av de till stöd åt 1956 års odling av lin och hampa anvisade
medel, vilka ingår i det å riksstaten under nionde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, till Föreningen Norrlandslins
u. p. a. odlare utbetala 300 kronor per hektar enligt kontrakt
med föreningen år 1956 odlad linareal, vilken icke kontraktsenligt
blivit utdömd.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och
förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Malte Olsson

661481 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag