Nr 213—2U
Statsutskottets utlåtande nr 213 år 1956
1
Nr 213
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård
jämte i ämnet väckt motion.
(1 :a avd.)
I propositionen nr 196 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 26 oktober 1956,
föreslagit riksdagen att till Ytterligare understöd åt båttrafiken i Stockholms
skärgård å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 134 000 kronor.
Vidare har i en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm
väckt motion (II: 836) hemställts, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts
proposition nr 196, i skrivelse till Kungl. Maj :t förordar en lösning av trafikproblemen
i Stockholms skärgård genom tillskapandet av ett statskommunalt
trafikföretag, som i samarbete med andra trafikföretag ombesörjer
en rationell och tidsenlig trafik inom området.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen.
Utgångspunkten från statens sida vid behandlingen av frågan om ordnandet
av kommunikationerna i Stockholms skärgård har varit, att staten
har skyldighet att tillse att den bofasta skärgårdsbefolkningens behov av
fastlandsförbindelser tillgodoses i rimlig utsträckning. Enligt de av statsmakterna
år 1952 fastställda riktlinjerna skulle detta ske genom kombinerade
land- och sjötransporter, därvid vägsystemet skulle utbyggas och sjötransporternas
längd förkortas. I avbidan på genomförandet av detta program
skulle visst stöd givas åt sjötrafiken.
I enlighet med dessa riktlinjer har staten nedlagt betydande belopp till
förbättrande av vägförbindelserna — låt vara att det av statsmakterna godkända
vägprogrammet för Stockholms skärgård hittills icke kunnat helt
genomföras i avsedd omfattning. Statens utgifter för vägbyggnader i Stockholms
skärgård har sålunda under åren 1951—1955 uppgått till 15,6 miljoner
kronor. Inom den begränsade del av skärgården, som Waxholmsbolaget
enligt 1952 års avtal har skyldighet att trafikera, har staten under samma
tid nedlagt närmare 2,2 miljoner kronor för sådana vägbyggnader. Sedan
avtalet ingicks har vidare inom Waxholmsbolagets trafikområde inrättats
tre farleder, som också bekostats av statsmedel. För dessa färjor
jämte tillfartslcder har använts 2,9 miljoner kronor. Utgifter för iord1
Bihang till riksdagens protokoll 1956. G sam!. Nr 213_214
2
Statsutskottets utlåtande nr 213 år 1956
ningställande av bryggor inom Stockholms skärgård uppgår för samma
tidsperiod till 900 000 kronor, därav 100 000 kronor inom Waxholmsbolagets
trafikområde.
Förutom till nu angivna ändamål har staten lämnat betydande direkta
bidrag till Waxholmsbolagets vintertrafik. Sålunda har staten till bolaget
fr. o. m. seglationsåret 1948/49 hittills utbetalt tillhopa ca 2 534 500 kronor,
därav under avtalstiden ca 1 212 500 kronor. Sistnämnda belopp jämte
bidragen från Stockholms stad och Stockholms läns landsting har emellertid,
oaktat bolaget under avtalstiden haft vissa realisations- och försäkringsintäkter
på försålda och havererade fartyg, icke kunnat förhindra att
bolaget kommit i ekonomiska svårigheter. De dåliga driftsresultaten har
återspeglats i stigande likviditetsunderskott. Orsakerna härtill torde icke
kunna utan närmare undersökning med full säkerhet fastställas.
Sedan bolaget i början av sistförflutna sommar, under hänvisning till betydande
driftsförluster, låtit förstå, att bolaget icke skulle kunna fortsätta
med trafiken inom sitt trafikområde utan ökat stöd i form av ungefär
en fördubbling av subventionsbeloppen samt bolagets ståndpunkt delgivits
handelsdepartementet genom stadens förmedling, förklarade departementschefen
i slutet av juni månad för stadens representanter, att han för det
dåvarande icke kunde förorda ytterligare driftsbidrag från statens sida under
avtalsperioden. Samtidigt lät departementschefen igångsätta vissa undersökningar
inom handelsdepartementet för att den situation, som kunde
uppstå därest bolaget skulle upphöra med trafiken, skulle kunna bemästras
genom ingripande från statens sida.
Vid extra bolagsstämma den 3 september 1956 beslöt Waxholmsbolaget
till staden anmäla, att bolaget, på grund av ekonomisk force majeure enligt
§ 7 i avtalet den 28 februari 1952, icke kunde fullgöra sina åtaganden
enligt nämnda avtal. Till grund för bolagsstämmans beslut låg en utredning
angående bolagets ekonomiska ställning den 30 juni 1956, vilken utredning
gav vid handen att bolagets verksamhet medfört en förlust av
427 900 kronor — motsvarande något mindre än eu tredjedel av aktiekapitalet
— samt en likviditetsbrist å 959 200 kronor. Bolagsstämmans beslut
delgavs samma dag staden, som underrättade handelsdepartementet i
skrivelse den 4 september 1956.
Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj :t genom
beslut den 7 september 1956 åt sjöfartsstyrelsen att i samråd med berörda
myndigheter följa frågan om nedläggandet av Waxholmsbolaget och —
därest det skulle visa sig erforderligt — skyndsamt inkomma med förslag
till åtgärder för att under den kommande vintern i lämplig omfattning
ordna trafikmöjligheter för den bofasta befolkningen på de öar utan landförbindelse,
vilka hittills vintertid trafikerats av bolaget. Rörande styrelsens
arbete med denna fråga har departementschefen erhållit fortlöpande
informationer. I anslutning härtill upptogs under september detta år förhandlingar
med representanter för Stockholms stad i syfte att undersöka
om möjligheter funnes för sådant ytterligare stöd åt Waxholmsbolaget, som
Statsutskottets utlåtande nr 213 år 1956
3
skulle giva en lösning av trafikproblemet under den närmaste tiden genom
en fortsättning av bolagets drift. Sedan enighet uppnåtts mellan handelsdepartementet
och stadens representanter har — under förutsättning av stadsfullmäktiges
godkännande samt ekonomiska bidrag från statens och landstingets
sida — den 20 oktober 1956 med Waxholmsbolaget träffats en tillläggsöverenskommelse,
enligt vilken bolaget avstår från att till grund för
befrielse före den 1 oktober 1957 från sina förpliktelser enligt avtalen den
28 februari och den 28 mars 1952 åberopa omständigheter, vilka nu föreligger
eller nu kan beräknas senare inträffa. Som motprestation förbinder sig
staden att utöver den ersättning, som jämlikt berörda båda avtal skall utgå
till bolaget för tiden den 1 maj 1956—den 30 april 1957, utbetala en tilläggsersättning
å 400 000 kronor. Förutsättning för giltigheten av detta tilläggsavtal
är att staten bidrager till stadens utgifter för tilläggsersättningen med
134 000 kronor.
Då, såsom framgår av det förut anförda, departementschefen nu är beredd
förorda att staten bidrager till tilläggsersättningen i enlighet med vad tilläggsavtalet
förutsätter, anför departementschefen till stöd härför följande.
Enligt departementschefens mening innebär statens ursprungliga utfästelse
i subventionsfrågan, att staten har att bidraga allenast vid vintertrafikens
upprätthållande inom bolagets trafikområde. Utfästelsen bygger sålunda på
den vedertagna principen att statens skyldighet är begränsad till att tillse
att den bofasta befolkningens berättigade anspråk på förbindelser med fastlandet
tillgodoses i rimlig utsträckning. Från stadens sida har också vitsordats,
att utfästelsen bygger på denna princip. De genom sjöfartsstyrelsen
gjorda undersökningarna hur trafiken under återstående del av innevarande
seglationsår inom ifrågavarande område skulle kunna ordnas, därest
Waxholmsbolaget nedlade driften, samt vilka kostnader som skulle vara förbundna
härmed, synes ge vid handen, att statsverkets utgifter skulle kunna
hållas inom en ram, som ungefärligen motsvarar vad staten nu erlägger till
Stockholms stad i samband med stadens hittillsvarande avtal med Waxholmsbolaget.
Med hänsyn härtill kan i och för sig göras gällande att anledning
saknas för staten att bidraga till tilläggsersättningen.
Emellertid är att märka att de gjorda beräkningarna beträffande kostnaderna
för en av staten ombesörjd båttrafik under instundande vinterperiod
är endast ungefärliga. Undersökningarna har nämligen ej kunnat
göras så ingående att man kommit fram till exakta siffror. Vidare har staten
avtalsenligt redan erlagt huvuddelen av det helopp staten har att för
innevarande seglationsår utgiva enligt gällande avtal. Med hänsyn till bolagets
ställning måste man räkna med svårigheter att snart återfå den del
av det erlagda snbventionsbeloppet, som skulle belöpa på tiden efter det
bolaget inställt driften. Det är sålunda att räkna med att för uppehållande
av trafiken genom statens försorg under den instundande vinterperioden i
allt fall skulle erfordras vissa ytterligare medel.
I anslutning härtill framhåller departementschefen, att enligt den nu träffade
preliminära överenskommelsen tilläggsersättningens belopp är något
4
Statsutskottets utlåtande nr 213 år 1936
lägre än, vad som ifrågasattes vid de första kontakterna i frågan i juni i år.
Därjämte har vunnits en enligt departementschefens mening — med hänsyn
till subventionsgivarnas i viss mån skilda intressen i fråga om båttrafikens
dimensionering inom Waxholmsbolagets skärgårdsområde — rimligare fördelning
av bidraget mellan subventionsgivarna. Av tilläggsersättningen har
staten att svara för ett belopp, som uppgår till endast omkring en tredjedel,
medan enligt huvudavtalet statens andel av subventionen utgör hälften.
Till stöd för den nu förordade åtgärden kan ytterligare åberopas, att det
kan ifrågasättas om kommunikationsproblemen inom Waxholmsbolagets
trafikområde i fortsättningen kan lösas i enlighet med det arrangemang, som
träffats genom 1952 års avtal med bolaget. I förevarande läge, då underlag
saknas för bedömning av denna fråga, kan genom en tillfälligt ökad subventionering
av Waxholmsbolagets trafik vinnas den tid, som erfordras för en
undersökning av nämnda problem. Det har från departementschefens sida
under förhandlingarna med stadens representanter uttryckligen framhållits,
att det ifrågasatta extra subventionsanslaget är att betrakta som en engångsåtgärd
och att det icke är prejudicerande för framtiden. Under dessa förhandlingar
bar vidare betonats att en förutsättning för en tilläggsersättning till bolaget
är att mellan subventionsgivarna kommer till stånd överläggningar om
hur skärgårdstrafiken bör ordnas efter innevarande seglationsår. Självfallet
bör statens engagemang för återstående del av 1952 års avtals giltighetstid begränsas
till vad som följer av den princip, på vilken statens år 1952 lämnade
utfästelse vilar, nämligen att statens engagemang ej får överstiga vad
som kan beräknas motsvara statens kostnader för vintertrafikens upprätthållande.
Stockholms stad har nu i en den 25 oktober 1956 dagtecknad skrivelse
hemställt, att förhandlingar rörande skärgårdstrafikens ordnande
efter den 1 oktober 1957 snarast möjligt måtte upptagas mellan representanter
för staten, staden och landstinget. Under dessa omständigheter anser
även departementschefen, att förhandlingar i ämnet snarast bör komma till
stånd. Departementschefen avser att senare denna dag utverka Kungl. Maj :ts
bemyndigande att få tillkalla företrädare för staten i dessa förhandlingar.
Utskottet. Såsom av propositionen framgår träffades år 1952 mellan Stockholms
stad och Waxholmsbolaget avtal, att bolaget fr. o. m. den 1 maj 1952
under sju år skulle enligt vissa fastställda minimiturlistor ombesörja trafiken
inom visst närmare angivet område av Stockholms skärgård. Bolaget
skulle för sitt trafikåtagande från staden få bl. a. ett årligt driftsbidrag.
Samma år utfäste sig staten att till staden såsom bidrag till vintertrafiken
ettvart av åren 1952—1959 utgiva hälften av det av staden lämnade driftsbidraget.
Utgångspunkten från statens sida har härvid varit, att staten har
skyldighet alt tillse, att den bofasta skärgårdsbefolkningens behov av fastlandsförbindelser
tillgodoses i rimlig utsträckning.
Det har nu visat sig, att de lämnade subventionerna icke kunnat förhindra,
att Waxholmsbolaget kommit i ekonomiska svårigheter och att bolaget
icke utan förhöjda driftsbidrag anser sig kunna fullgöra sina trafikåtagan
-
Statsutskottets utlåtande nr 213 år 1956
5
den enligt 1952 års avtal. Med hänsyn härtill har under innevarande höst
mellan Stockholms stad och bolaget träffats en preliminär tilläggsöverenskommelse,
enligt vilken staden förbinder sig bl. a. att utöver den ersättning,
som jämlikt förenämnda avtal skall utgå till bolaget för tiden den 1 maj
1956—den 30 april 1957, utbetala en tilläggsersättning å 400 000 kronor.
Härvid har förutsatts, att staten bidrager till stadens utgifter för nämnda
ersättning med 134 000 kronor.
Såsom departementschefen framhållit är det nu föreslagna subventionsanslaget
att betrakta som en engångsåtgärd och sålunda icke prejudicerande.
Det har vidare angivits, att en förutsättning för tilläggsersätlningen är,
att överläggningar komma till stånd mellan subventionsgivarna om hur
skärgårdstrafiken bör ordnas efter innevarande seglationsår. Med hänsyn
härtill och till vad departementschefen i övrigt anfört är utskottet berett
tillstyrka, att 1952 års subventionsavtal revideras i enlighet med föreliggande
förslag och att alltså till ytterligare understöd åt båttrafiken i Stockholms
skärgård av statsmedel anvisas för nämnda seglationsår ett anslag
av 134 000 kronor.
Beträffande det motionsvis gjorda yrkandet vill utskottet framhålla, att
departementschefen med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 november
1956 utsett tre företrädare för staten att deltaga i förenämnda förhandlingar
rörande frågan om det framtida ordnandet av båttrafiken i Stockholms
skärgård. Då det i motionen framförda förslaget därvid torde komma
under bedömning, synes motionen icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
a) att riksdagen må till Ytterligare understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 134 000 kronor;
h) att motionen II: 836 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 4 december 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Leander, Näsgård, Gillström, Näsström, fröken Andersson, herrar Hesselbom,
Pålsson, Gustaf Andersson, Birger Andersson, Axel Andersson och
Söderberg; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward„ Malmborg
i Skövde, Åkerström, Rubbestad, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors,
Andersson i Mölndal, Johansson i Mysinge, Thappcr, Nihlfors, Persson
i Växjö, Karlsson i Olofström, fröken Vinge och fröken Karlsson.