Statsutskottets utlåtande nr 2t2 år 1956
1
Nr 212
Utlåtande i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal
skatteutjämning.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Eliasson och Pålsson (1:310) och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Luttra m. fl. (II: 241), har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om en effektiv kommunal
skatteutjämning snarast utredes samt att förslag i ärendet förelägges
riksdagen.
I fråga om motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen 1:310.
över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
t ramställning, utlåtanden avgivits av skattelindring snämnden och allmänna
statsbidragsutredningen (bil. A och B vid detta utlåtande), varjämte
Svenska landskommunernas förbund begagnat sig av erhållet tillfälle att
yttra sig över motionerna (bil. C vid detta utlåtande).
Utskottet. Det i de föreliggande motionerna framställda förslaget utmynnar
i en hemställan om en snar utredning av frågan om en effektiv kommunal
skatteutjämning i syfte att få frågan i hela dess vidd bringad under
riksdagens prövning genojm förslag från Kungl. Maj:t. Det må då till en
början framhållas, att denna fråga varit aktuell sedan åtskilliga år tillbaka.
Sålunda behandlades densamma ingående i kommunalskatteberedningens
år 1943 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den
kommunala beskattningen, del III (SOU 1943:43); den berördes även i
ortsavdragskommitténs betänkande av år 1950 angående ändrade kommunala
ortsavdrag m. in. (SOU 1950: 5). I sitt nyligen framlagda betänkande
angående nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956:41) har slutligen 1956
års kommunalskatterevision understrukit det nära sambandet mellan frågan
om en allmän kommunal skatteutjämning och en kammande avveckling
av de statsbidrag, som förutsättes skola tillfalla kommunerna som
kompensation för det av en höjning av de kommunala artsavdragen orsakade
skattebortfallet.
Den väckta frågan kan sägas innefatta två huvudspörsmål, nämligen
dels fiågan om ett återställande av den skatteutjämnande effekten av vissa
nu utgående speciella statsbidrag resp. kommunbidrag, dels frågan om ett
1 liihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 212
2
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
allmänt statsbidrag till kommunerna för motvägande av skatteunderlagsskillnaderna.
Remissorganen är i stort sett ense med motionärerna om behovet
av en utredning av frågan; skaltelindringsnänmden understryker
därjämte angelägenheten av att möjligheterna att ernå en rättvisare fördelning
av skatteobjekten olika kommuner emellan — ett spörslmål som
inte direkt berörs i motionerna — upptages till förnyad utredning.
Vad i ärendet förekommit ger enligt utskottets mening vid handen, att
tiden nu är inne för en utredning av frågan om den kommunala skattcutjämningen.
Denna fråga har, såsom i ärendet ådagalagts, åtskilliga aspekter
av delvis genomgripande natur, icke minst i statsfinansiellt hänseende,
och ett slutligt ställningstagande därtill förutsätter en allsidig utredning.
Utskottet ställer sig alltså positivt till det i motionerna framställda
utredningskravet. Utskottet vill emellertid erinra om 1956 års kommunalskatterevisions
nyligen framlagda förslag om nya kommunala ortsavdrag,
vilken fråga torde komma att upptagas till avgörande inoim en nära
framtid. Med hänsyn till denna frågas samband med frågan om en allmän
kommunal skatteutjämning synes det mest ändamålsenligt att den
av utskottet förordade utredningen av sistnämnda spörslmål igångsättes så
snart ortsavdragsreformen beslutats och förutsättningarna i detta hänseende
klarlagts. Utskottet finner sig böra föreslå, att riksdagen i anledning
av de föreliggande motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna
vad utskottet i förevarande fråga anfört.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 310 och
II: 241, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 27 november 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Näsgård, Gillström, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Pålsson,
Gustaf Andersson, Einar Persson, Ragnar Persson, Holmqvist, Axel Andersson
och Söderberg; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, Åkerström, Rubbestad, Andersson i Mölndal,
Widén, Johansson i Mysinge, Thapper, Gustafsson i Skellefteå, fru Ericsson
i Luleå, herr Karlsson i Olofström och fröken Vinge.
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
3
Bilaga A
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 13 februari 1956 har skattelindringsnämnden anbefallts
att avgiva utlåtande över motionen nr 310 i första kammaren — likalydande
med motionen nr 241 i andra kammaren — åsyftande utredningar
rörande åtgärder för uppnående av en effektiv kommunal skatteutjämning.
Med anledning härav får nämnden anföra följande.
I den av motionärerna uppställda målsättningen, nämligen att olika
kommuner skall med samma kommunala utdebitering kunna bereda sina
medborgare ungefär samma (eller ännu hellre: likvärdiga) förmåner, kan
skattelindringsnämnden från sina utgångspunkter helt instämma. De i motionen
berörda spörsmålen är självfallet inte nya, och liknande synpunkter
har framförts i olika sammanhang. Nämnden delar emellertid uppfattningen,
att det måste anses synnerligen angeläget att undersöka, på vilka vägar
en rättvisare fördelning av den kommunala skattebördan kan ernås.
Såsom motionärerna framhållit torde det kommunala skatteutjämningsproblemet
få angripas från olika utgångspunkter. Nämnden vill i anledning
av motionerna antyda de viktigare frågeställningarna och möjligheterna att
aktualisera dessa.
En grundläggande orsak till skillnaderna i det kommunala skattetrycket
är olikheterna i skatteunderlag. Ehuru detta utredningsspörsmål icke direkt
berörts i motionerna, anser sig nämnden böra understryka angelägenheten
av att möjligheterna att uppnå en rättvisare fördelning av skatteobjekten
olika kommuner emellan upptages till förnyad utredning. Nämnden är medveten
om att detta innefattar en besvärlig skatteteknisk utredningsuppgift,
men utan ett mera tillfredsställande utgångsläge i detta avseende lär en verklig
effektiv kommunal skatteutjämning medelst statsbidrag vara svåruppnåelig.
Det föreligger dock ingen anledning att i avvaktan på resultaten av en
dylik skatteutredning dröja med att angripa de spörsmål om olika statsbidrag
som medel för skatteutjämning, vilka för närvarande kan lösas och
skapa ett drägligare tillstånd för de hårt skattetyngda kommunerna. Motionärerna
berör tre dylika utredningsspörsmål, nämligen frågan om återställande
av den skatteutjämnande effekten av vissa nu utgående speciella
statsbidrag (eller kommunbidrag), frågan om ett allmänt statsbidrag till
kommunerna för motvägande av skatteunderlagsskillnaderna och frågan
om de speciella skattelindringsbidragen för särskilt skattetyngda kommuner.
Frågan om återställande av vissa speciella statsbidrags resp. kommunbidrags
skatteutjämnande effekt framstår som den mest aktuella utredningsuppgiften;
den synes också ligga så till, att den kan omedelbart påbörjas.
Ur kommunal synpunkt ter sig utredningskravet som något av ett
rättskrav, eftersom det tillika avser återställande av den kostnadsfördelning
inellan stat och kommun för vissa uppgifter, som från början avsågs, sedan
denna förskjutits genom den fortskridande penningvärdeförsämringen
efter kriget. Skattelindringsnämnden är i tillfälle att vitsorda riktigheten av
4
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
påståendena härom på det viktigaste berörda området, nämligen i fråga om
folkpensioneringskostnaderna, där nämnden nyligen gjort en undersökning
för att belysa betydelsen av kostnadsstegringen på detta område speciellt
för skattelindringskommunerna. Siffermaterialet, som omfattar samtliga
kommuner i Norrbottens län och — som en jämförelse — i huvudsak kommunerna
i Gotlands och Malmöhus län, bilägges denna skrivelse.
De totala kostnaderna för inkomstprövade folkpensioner har stigit under
perioden 1948 —1954 från 191 till 421 milj. kr. Vid periodens början var
kommunernas andel 1/3, alltså hälften så stor som statens andel, 2/3, men
vid dess slut hade kommunernas andel stigit, så att den var lika stor som
statens. 1 totalsiffror mätt steg kostnaden för kommunernas del från 64 till
210 milj. kr. alltså till mer än tredubbla beloppet. För staten steg siffran
från 127 till 211 milj. ltr., eller med 2/3. Den tyngst vägande förändringen
är emellertid tillkomsten av de kommunala bostadstilläggen, om vilka
kommunerna nödgades besluta utan vetskap om den nivå, till vilken
folkpensionen skulle höjas. För kommunerna utgjorde bidragen till dessa
bostadstillägg 1954 ungefär lika stort belopp som bidragen till pensionerna
och indextilläggen, eller 105 milj. kr. Denna kostnadsökning kan
möjligen sägas ha av statsmakterna pålagts kommunerna med öppna ögon.
Sannolikt torde kostnaderna dock ha blivit mer tyngande än man då räknade
med, särskilt för kommuner med svagt skatteunderlag.
Den kostnadsförskjutning, som kommunerna kan anses ba särskilda anspråk
på att få tillrättad, avser andelen av kostnaderna för de behovsprövade
folkpensionerna exklusive bostadstilläggen. Då folkpensionsreformen
trädde i kraft, 1948, var kommunandelen för tilläggspensionerna 33,5 % och
statens andel 66,5 %. År 1954 hade nämnda andelar till följd av penningvärdeförsämringen
förskjutits till 44,8 och 55,2 %. Om den kommunala
andelen varit oförändrad skulle kommunbidragen stannat vid 79 milj. kr.,
eller ett 27 milj. kr. lägre belopp än det faktiskt utbetalta. Även om sistnämnda
siffra icke ter sig särskilt hög, bör erinras om att den är en nettoökningssiffra
för samtliga kommuner och att därunder döljer sig en omfördelning
kommunerna inbördes, så att de bäst ställda kommunerna fått
den minsta ökningen. Detta följer rent matematiskt av bidragsregeln, enligt
vilken kommunandelen utgör 1,5 % för varje skattekrona per invånare,
dock högst 60 % av kostnaden för tilläggspensionerna (före 1954 högst
50 %). Allteftersom skatteunderlaget, mätt i kronor, stigit genom inflationen,
har alltså det procentuella bidrag, som kommunerna haft att betala,
stigit, medan statens andel i motsvarande mån sjunkit; undantag har utgjort
de välställda kommuner, som redan träffats av maximiregeln och vilkas
bidragsprocent alltså varit oförändrad.
Trycket av folkpensioneringskostnaderna har jämväl lett till en skärpning
i olikheterna i skattetryck. Nämndens undersökning har givit vid
handen, att i Norrbotten kommunernas totala bidrag till folkpensioneringskostnaderna
för år 1955 i regel uppgått till 4 å 5 gånger — i ett fall t. o. m.
6 gånger — det belopp, som utgick år 1948. Även om kommunernas skatteunderlag
sedan sistnämnda år ökat i hastig takt, har likväl en betydande
relativ ökning av kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna inträffat.
För fyra kommuner i länet är bidragsbeloppen så stora, att de nu
motsvarar en utdebitering på mer än 2 kronor per skattekrona. För ett flertal
kommuner uppgår enbart ökningen till mer än 1 krona. Som motsats
härtill må nämnas kommunbidragen i kommuner med bättre skatteunderlag.
I Malmöhus län är ökningen från 1948 till 1955 också betydande, men det
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
5
totala kommunbidraget stannar likväl i regel mellan 50 och 70 öre för skattekrona
och det är sällsynt att kostnaden uppgår till 1 krona för skattekrona,
Av siffrorna för de enskilda kommunerna belyses, att den starkaste ökningsfaktorn
regelmässigt har varit tillkomsten av bostadstilläggen. Städerna
med sina bättre skatteunderlag utvisar i regel de minsta kostnads -ökningarna. Det förekommer stundom, att städernas bidrag per skattekrona
varit lägre 1955 än 1948, trots tillkomsten av de kommunala bostadstillläggen!
Såsom
framgår av siffermaterialet har nämnden för de olika kommuner -na även beräknat hur mycket lägre kommunbidragen skulle ha varit, om
1948 års avvägning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bibe
hållits. Utgångspunkten har därvid varit, att medelskatteunderlaget per in -vånare för rikets samtliga kommuner under respektive år skulle ge samma
bidragsprocent som medclskatteunderlaget år 1948.1 Sistnämnda medelskatteunderlag
per invånare var 22,70 och bidragsprocenten var då 1,5 %
av antalet skattekronor per invånare. År 1955 hade medelskatteunderlaget
nominellt stigit till 38,40 skattekronor per invånare, och då borde med
nämnda utgångspunkt bidragsprocenten i motsvarande mån ha reducerats,
eller till 0,887 % i stället för 1,5 %.
Utan att gå in på enskildheter konstaterar nämnden, att de undersökta
kommunerna i allmänhet gått miste om avsevärda belopp genom den av in -komstutvecklingen framkallade förskjutningen i kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun. Även mätt i ören per skattekrona är den för de sva -gast ställda kommunerna icke obetydlig. De belopp, som kommunerna år
1955 betalat i bidrag utöver vad som skulle ha inbetalts vid en oförändrad
avvägning, motsvarar för de kommuner, som erhållit skattelindrings
bidrag i Norrbotten, i genomsnitt 25 öre per skattekrona. Om skattelindringsbidrag
icke utgått, skulle ökningen ha blivit icke mindre än 36 öro
per skattekrona. För övriga kommuner i länet motsvarar den ökade netto -kostnaden i genomsnitt 13 öre per skattekrona. 1 denna grupp av kommu
ner ingår några, som har mycket gott skatteunderlag och därmed också
betalar maximal bidragsprocent. Nettokostnadsökningen för dessa sistnämnda
kommuner stannar vid 6 öre per skattekrona. För kommunerna i Malmö -hus län rör sig motsvarande kostnadsökningar merendels mellan 5 och 10
öre per skattekrona.
Enligt nämndens mening är den oavsiktliga extra börda, som kommit
att åvila kommunerna i fråga om folkpensioneringskostnaderna, så mycket
mera ogynnsam som den i jämförelsevis högre grad drabbar de svagaste korn
munerna och sålunda kontinuerligt skärpt skillnaderna i kommunalt skattetryck.
Utvecklingen kan antagas vara i princip likartad beträffande statsbidrag,
där normen för beräkning av statsbidragets storlek mer eller mindre varit
antalet skattekronor per invånare (vilket i och för sig är en ur skatteutjämningssynpunkt
värdefull norm, blott den vore rörlig med penningvärdet).
Även om de ekonomiska verkningarna för kommunerna är mindre än i
fråga om bidragen till folkpensioneringskostnaderna, är en översyn motiverad.
1 En liknande omräkning har gjorts med utgångspunkt från ett medelskatteunderlag av 18
skattekronor per inv., vilken siffra låg till grund för riksdagsbeslutet om fastställande av bidragsprocenten
till 1,5. Då riksdagen uttalade alt, om medelskatteunderlaget översteg nämnda
siffra, en omprövning av bidragsprocenten borde ifrågakomma, kan det vara hög tid för eu
sådan omprövning, sedan numera medelskatteunderlaget överstigit nämnda siffra med det
dubbla.
6
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
De direktiv, efter vilka allmänna statsbidragsutredningen nu har att utföra
sitt uppdrag, syftar främst till att åstadkomma en ur administrativ
och kameral synpunkt förenklad bidragsgivning och skatteutj ämningssynpunkterna
kan därvid icke i nämnvärd mån beaktas. Med hänsyn härtill
kan nämnden icke finna annat än att behov föreligger av en särskild utredning,
som i första hand ägnar sig åt uppgiften att återställa den avsedda
skatteutj ämnande effekten av vissa speciella statsbidrag och av kommunbidragen
till folkpensioneringskostnaderna.
Motionärerna har vidare framfört tanken på generellt utformade statsbidrag
med skatteutjämnande syfte, sålunda statsbidrag utan anknytning
till särskilda kommunala ändamål, som utginge i omvänd proportion till det
kommunala skatteunderlaget per invånare. Ur de synpunkter nämnden har
att tillvarataga, finns inga principiella invändningar mot ett bidrag av sådan
karaktär, men det är självfallet att, om ett dylikt bidrag skall bli av allmän
kommunal betydelse, det måste komma att innebära en stor belastning på
statsbudgeten. Möjligheterna att införa ett statsbidrag av denna karaktär
är m. a. o. även en statsfinansiell fråga. Det torde icke vara möjligt att för
närvarande, då man bl. a. icke vet huru stor belastning kostnaderna för den
nu aktuella ortsavdragsreformen medför för statskassan, överblicka i vad mån
statsmedel kan i framtiden disponeras för detta ändamål. Måhända kommer
ortsavdragsreformen att taga i anspråk den väsentliga delen av det utrymme
i budgeten, som kan avstås till kommunal skattesänkning. Enligt
nämndens mening är det då ur skatteutj ämningssynpunkt en mera aktuell
och viktig uppgift att bevaka, att den kompensation, som skall utgå till kommunerna
för skatteunderlagsbortfallet till följd av höjda ortsavdrag, blir fördelad
med skatteutj ämnande effekt. Om de belopp, som nu går till provisorisk
skatteersättning, tillika tages i anspråk, föreligger här ett tillfälle att
få till stånd ett sådant generellt statsbidrag å betydande belopp, som motionärerna
åsyftar. Därest det är riksdagens mening att skatteutj ämningssynpunkten
bör effektivt tillgodoses i samband med ortsavdragsreformen, vore
det av värde, om denna uppfattning gåves till känna, så att detta krav kunde
beaktas vid nu pågående utredning i ämnet.
Det kan befaras att, om nyssberörda tillfälle försittes, en utredning därefter
kommer att bli skäligen meningslös med hänsyn till det ringa statsfinansiella
utrymmet för ett dylikt bidrag. Nämnden anser sig fördenskull icke böra
för närvarande tillstyrka, att en särskild utredning i ämnet igångsättes.
Motionärerna pekar slutligen på att de skattelindringsbidrag, som utgår
åt synnerligen skattetyngda kommuner, praktiskt taget kommer endast kommuner
i Norrbottens län till del, och att anslagsbeloppet väsenligt nedgått.
Nämnden vill påpeka, att denna nedgång i medelstilldelningen väsentligen
är betingad av de förbättringar i skatteunderlaget, som inträffar för bidragskommunerna,
och i och för sig icke är någon anledning till översyn av gällande
bestämmelser. Om man i nuvarande läge vill öka effekten av skattelindringen,
vilket onekligen är en angelägen skattesänkningsåtgärd, kan detta
ske relativt enkelt genom justering av vissa faktorer i gällande system. En
översyn av bestämmelserna torde under alla förhållanden bli erforderlig i
samband med ortsavdragsreformen. Först när läget beträffande denna reform
klarnat, kan emellertid utredning i ämnet lämpligen komma till stånd.
Nämnden, vars ledamöter i stor utsträckning deltagit i utarbetande av nu
gällande bestämmelser, är beredd att medverka härvid, därest den erhåller
sådant uppdrag.
På grund av vad sålunda anförts anser sig skattelindringsnämnden, som
helt instämmer i motionens syfte, böra förorda igångsättandet av dels en
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
7
skatteteknisk utredning med uppgift att undersöka möjligheterna av en rättvisare
fördelning av skatteobjekten, dels ock en utredning i syfte att återställa
den skatteutj ämnande effekten av vissa speciella statsbidrag och kommunbidragen
till folkpensioneringskostnaderna.
Stockholm den 23 mars 1956
För skattelindringsnämnden
HENRIK KLACKENBERG
Birgit Warholm
8
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
Bilaga B
Till riksdagens statsutskott
På grund av remiss av Kungl. Maj :t har allmänna statsbidragsulredningen
att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över inom riksdagen väckta
likalydande motioner I: 310 och II: 241 om en effektiv kommunal skatteutjämning.
Utredningen får i anledning härav anföra följande.
Allmänna statsbidragsutredningen har hittills avlämnat två betänkanden,
nämligen dels, på grund av de för utredningen ursprungligen utfärdade direktiven
den 4 mars 1949, ett »Principbetänkande angående driftbidrag till
primärkommunerna» (SOU 1952: 44) dels, efter den 20 november 1953
givna nva direktiv, ett betänkande om »Förenklad statsbidragsgivning»
(SOU 1956:8).
Allmänna statsbidragsutredningen har enligt sina direktiv att verkställa
en översyn ur rationaliseringssynpunkt av gällande system för statsbidrag,
i första hand statsbidragen till primärkommunerna. Vid sitt arbete har utredningen
inriktat sig på att nå en förenkling av bidragssystemet främst
genom en begränsning av antalet bidrag. I sitt principbetänkande upptog utredningen
denna fråga med utgångspunkt från statsbidragsgivningens syften.
Utiedningen konstaterade härvid tre huvudsyften, nämligen dels det skattetekniska
syftet att begränsa det kommunala utdebiteringsbehovet i anledning
av uppgifter, som staten ålade kommunerna, dels skatteutjämningssyftet,
vilket hänförde sig till skillnaderna i det kommunala skattetrycket, dels ock
syftet att stimulera kommunerna till bedrivande av viss verksamhet, som
eljest i allmänhet icke skulle komma till stånd. Utredningen fann att, bortsett
från vissa speciella driftbidrag, vilka kunde betecknas såsom stimulansbidrag
i egentlig mening, det allmänna syftet med statsbidragsgivningen till
kommunerna bäst tillgodosåges genom ett allmänt och sålunda ej till särskilda
verksamhetsgrenar knutet statsbidrag. Det totala beloppet av ett sådant
bidrag skulle enligt förslaget fördelas mellan kommunerna med hänsyn
till antalet skattekronor per invånare och storleken av utgifterna per invånare.
Sedan detta betänkande remissbehandlats uppdrogs åt utredningen att
verkställa en överarbetning av det framlagda förslaget. I de utfärdade direktiven
för uppdraget uttalades, att det primära syftet vid överarbetningen
borde vara att åstadkomma ett sådant system för bidragsgivningen, som tillgodosåge
kraven på en förenkling av det därmed förbundna administrativa
och kamerala arbetet. Skatteutjämningssynpunkterna syntes i detta sammanhang
få tillmätas sekundär vikt och endast beaktas inom ramen för vad som
vore möjligt i ett förenklat bidragssystem. Vid överarbetningen borde tillses,
att fördelningsgrunden för ett allmänt bidrag avvägdes så, att de förändringar
av skattesatserna i kommunerna, som kunde följa av övergången till
ett nytt system, hölles inom snäva gränser.
I det nu senast avgivna betänkandet, vari redovisas resultatet av den åt
utredningen anbefallda överarbetningen av principbetänkandet, har förenklingsproblemet,
i enlighet med de nya direktiven, upptagits med utgångspunkt
från att skatteutjämningssynpunkterna skulle tillmätas endast sekundär
betydelse. I betänkandet framlagda förslag, avseende sammanförande
och avlösande av vissa bidrag, ha i enlighet med direktiven utformats så, att
statsunderstödet till envar kommun enligt det nya systemet skall i stort
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
9
sett motsvara summan av förut utgående speciella driftbidrag. Någon skatteutjämnande
effekt är således ej förbunden med detta förslag.
I fråga om ett mindre antal driftbidrag till primärkommunerna ha förslag
icke framlagts i det sist avgivna betänkandet. Detta omfattar ej heller statsbidragen
till primärkommunernas anläggningsverksamhet. Det arbete utredningen
hittills ägnat de återstående driftbidragen har väsentligen varit inriktat
på förenklingar inom det nuvarande statsbidragets ram; sammanförande
av bidrag torde vara möjligt endast i mycket begränsad omfattning
och skatteutjämningssynpunkten kan såsom förut anförts tillmätas endast
sekundär betydelse. Beträffande anläggningsbidragen innebära gällande reg
.
> a*t skatteunderlag och (eller) skattetryck i viss utsträckning beaktas
vid fastställande av bidragsbelopp.
-En mera betydande skatteutjämningseffekt kan ernås endast om differentiering
av det statliga stödet till kommunerna anknytes till ett allmänt statsbidrag.
Vidare torde — i varje fall om statsbidraget till avlönande av folkskolans
lärare icke tages i anspråk vid uppbyggandet av ett allmänt statsväg
— <?et vara erforderligt för att nå någon större skatteutjämningseffekt
att tillföra det allmänna statsbidraget betydande medel utöver dem,
som framkomma genom summering av de nuvarande skilda statsbidragen!
De åt allmänna statsbidragsutredningen givna direktiven ha emellertid icke
berättigat utredningen att bygga sitt arbete på förutsättningen av någon
sådan ökad medelstilldelning. 8
Vad motionärerna anfört till motivering för sin hemställan om utredning
i skatteutjämningsfrågan anknyter till synpunkter, som allmänna statsbidragsutredningen
i sitt principbetänkande framförde till stöd för förslaget
om mförande av ett allmänt primärkommunalt driftbidrag med viss skatteutjämnande
effekt. Utredningen har med hänsyn härtill icke något att erinra
mot att skatteutjämningsfrågan i dess helhet upptages till prövning. Vid en
sådan utredning bör emellertid övervägas, huruvida icke även andra faktorer
än skattekraften böra få inverka på beräkningen av statsbidraget till de
enskilda kommunerna.
Därest en utredning med det i motionen avsedda syftet kommer till stånd,
bor detta icke föranleda, att prövningen av de i allmänna statsbidragsutredningens
senaste betänkande framlagda förslagen uppskjutes i avbidan på resultatet
av den nya utredningen. De nämnda förslagen innebära en betydande
förenkling av det administrativa och kamerala arbetet för såväl de
berörda statliga myndigheterna som de kommunala organen. Det är i och
för sig önskvärt, att en sadan förenkling genomföres så skyndsamt som möjligt.
En omläggning av det rådande statsbidragssystemet enligt utredningens
förslag kan vidare icke anses på något sätt binda eller förändra betingelserna
för en utredning i skatteutjämningsfrågan. Den förordade rationaliseringen
är snarast ägnad att underlätta arbetet på den nämnda frågans lösning. Framhållas
må för övrigt, att det förmodligen kommer att taga en ganska avsevärd
tid, innan resultatet av en skatteutjämningsutredning kan föreligga och bli
prövat samt därefter genomfört.
I behandlingen av detta yttrande ha deltagit ledamöterna Martin Wahlbäck,
David Andersson, Sixten Humble, E. Johnsson och Sixten Larsson.
Stockholm den 24 mars 1956
För allmänna statsbidragsutredningen
MARTIN WAHLBÄCK
S. E. Holmquist
- Jlihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 212
10
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
Bilaga C
Till riksdagens statsutskott
Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att avgiva utlåtande
över två likalydande motioner — nr 310 i första kammaren och nr
241 i andra kammaren — om en effektiv kommunal skatteutjämning, får
förbundets styrelse anföra följande.
De rådande stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen är enligt
styrelsens uppfattning den allvarligaste bristen i vårt nuvarande skattesystem.
I syfte att åstadkomma en »rättvis» avvägning av skattebördan mellan
medborgarna har vår skattelagstiftning gjorts synnerligen detaljrik och
invecklad. Därvid har dock icke tillräcklig uppmärksamhet ägnats den
kommunala beskattningen. Att skillnaderna i kommunalt skattetryck är
avsevärda kan belysas med några siffror. Den kommunala utdebiteringen
för år 1956, inklusive landstingsskatt, varierar från kr. 8:50 per skattekrona
upp till kr. 18: 60 per skattekrona, alltså en skillnad på över 10 kronor
per skattekrona. Det är inte endast någon enstaka kommun, som har
ett högt skattetryck. För år 1956 har inte mindre än 82 kommuner en sammanlagd
kommunal utdebitering överstigande 15 kronor per skattekrona.
Utdebiteringar på mellan 14 och 15 kronor per skattekrona har ytterligare
ett 90-tal kommuner. Skillnaden i utdebitering mellan olika kommuner står
inte i någon direkt proportion till den högre eller lägre kommunala standarden.
Det är tvärtom så att kommuner med en mycket hög standard ofta
har en låg eller icke särskilt hög utdebitering. För skattebetalarna måste
det framstå som ett av de mest angelägna rättvisekraven, att kommunalskatterna
så långt möjligt utjämnas. Styrelsen delar helt motionärernas
uppfattning, att medborgarna i princip bör ha möjlighet att få ungefär samma
förmåner för samma kommunala utdebitering oavsett kommuntillhörighet.
Styrelsen, som tidigare i olika sammanhang påtalat de nu rådande bristerna
i detta avseende och yrkat på förbättringar, vill understryka, att det
är en verkligt angelägen utredningsuppgift, som motionärerna här pekat på.
Den väsentligaste anledningen till det ojämna kommunala skattetrycket
är olikheterna i kommunernas skattekraft. Såsom exempel kan nämnas att
inte mindre än 85 kommuner hade mindre än 20 skattekronor per invånare
enligt 1955 års taxering medan samtidigt 114 kommuner hade mera
än 40 skattekronor per invånare. En mera rättvis fördelning av skatleobjekten
mellan olika kommuner borde vara möjlig. Ortsavdragskommittén
berörde för övrigt denna fråga i sitt betänkande. Kommittén underströk
starkt att dess ställningstagande i fråga om de kommunala ortsavdragen
vilade på den förutsättningen, att den av 1948 års riksdag begärda förnyade
utredningen rörande kommunalskattelagstiftningens utformning snarast
möjligt skulle komma till stånd. Ortsavdragskommittén framhöll även, att
det av kommittén föreslagna bidragssystemet skulle utgöra ett provisorium
i avvaktan på en slutgiltig lösning av hela den kommunala skatteutjämningsfrågan.
I samband med att bidragssystemet avvecklades och ersattes
med ett efter rationella grunder uppbyggt skatteutjämningsförfarande, måste
enligt kommitténs mening frågan om den kommunala beskattningen
tagas upp till förnyat övervägande. I sitt remissyttrande över ortsavdrags
-
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
11
kommitténs betänkande uttalade styrelsen farhågor för att en delreform av
föreslagen innebörd skulle kunna komma att fördröja en nödvändig reform
av hela den kommunala beskattningen. Vid frågans riksdagsbehandling
framhöll bevillningsutskottet, att utskottet genom sitt ställningstagande i
ortsavdragsfrågan icke underskattat nödvändigheten av att en allmän revision
av den kommunala beskattningen snarast möjligt bleve genomförd.
Den omständigheten att de i anledning av ortsavdragsreformen erforderliga
statsbidragen icke kunnat inpassas i den allmänna skatteutjämningen utgjorde
enligt utskottets mening ett ytterligare skäl för att arbetet med översynen
av kommunalskattelagstiftningen och lösningen av skatteutjämningsproblemet
fullföljdes så skyndsamt förhållandena det medgåve. Sedan
ortsavdragskommitténs såsom provisorium betecknade förslag genomfördes
har nu förflutit avsevärd tid. Den av kommittén och utskottet förutsatta
utredningen har dock ännu icke påbörjats. Även om spörsmålet om en
rättvisare fördelning av skatteobjekten mellan kommunerna är omfattande
och svårlöst, anser styrelsen en omfördelning så angelägen, att frågan
snarast möjligt bör komma under utredning.
Motionärernas påpekande att de s. k. skatteunderlagsgraderade speciella
statsbidragen alltmer förlorat sin skatteutjämnande effekt kan styrelsen
vitsorda. På grund av reglernas konstruktion har den allmänna inkomstutvecklingen
och den därmed följande ökningen av skatteunderlagen lett
till en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna i stället för till den avsedda fördelningen av statsbidragen
mellan kommunerna i proportion till respektive kommuns skattekraft.
Detta gäller även beträffande kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna.
Även här har en betydande förskjutning av kostnadsfördelningen
ägt rum till kommunernas nackdel. Inte minst kännbart har
detta blivit genom införandet av de kommunala bostadstilläggen. Folkpensioneringskostnaderna
belastar nu kommunerna med belopp, som i vissa
fall uppgår till mera än 2 kronor per skattekrona. Utvecklingen har
varit särskilt ogynnsam för de i ekonomiskt avseende svagaste kommunerna.
När riksdagen på sin tid fastställde kommunernas bidragsprocent
beträffande folkpensioneringskostnaderna till 1,5 för varje skattekrona per
invånare, utgick riksdagen från ett medelskatteunderlag av 18 kr. per
invånare för rikets kommuner. Riksdagen uttalade, att om medelskatteunderlaget
i riket avsevärt skulle komma att överstiga 18 skattekronor per
invånare, måste en sänkning ske av talet 1,5, om den avsedda kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna skulle bibehållas. Trots att medelskatteunderlaget
per invånare nu mer än fördubblats har ingen sänkning
av talet 1,5 genomförts. De kommuner, som inte har så gott skatteunderlag
att de berörs av maximeringsreglerna, får nu betala mer än dubbelt
så stor andel av folkpensioneringskostnaderna än vad riksdagen ursprungligen
avsåg. Ett återställande av kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna är enligt styrelsens mening ett rimligt krav, och åtskilligt
skulle härigenom kunna vinnas i skatteutjämning. Styrelsen anser det
därför angeläget att de skatteunderlagsgraderade statsbidragen och kommunbidragen
till folkpensioneringskostnaderna snarast omprövas.
En omfördelning av skatteobjekten och ett återställande av statsbidragen
och kommunbidragen till sitt ursprungliga realvärde skulle i och för sig
medföra en avsevärd utjämning av den kommunala skattebördan. Någon
fullt tillfredsställande skatteutjämning torde emellertid inte kunna nås
enbart med dessa medel. Ytterligare åtgärder blir säkerligen erforderliga.
Den önskvärda utjämningen av det kommunala skattetrycket torde knap
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 212 år 1956
past kunna åstadkommas utan hjälp av ett betydligt utökat allmänt statsbidrag
med skatteutjämnande effekt. De nuvarande skattelindringsbidragen
avser endast att lindra skattebördan för de allra sämst ställda kommunerna
och är av relativt blygsam omfattning. I likhet med motionärerna anser
styrelsen således att frågan om införande av ett större allmänt skatteutjämningsbidrag
snarast bör utredas.
Stockholm den 20 mars 1966
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
RUD. ANDERBERG
Sven Järdler
561731 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag