Statsutskottets utlåtande nr 211 år 1956

7

Nr 211.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av förutsättningarna
för en tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms
administrativa område m. m.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Helén och fröken Vinge väckt motion
(II: 511) har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj :t anhåller
dels om tillsättandet av en utredningsman med uppdrag att utröna förutsättningarna
för en tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms administrativa
område, dels om upptagande till ny prövning av dyrortsgraderingen av
de Stockholm omgivande tätorterna.

Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.

Av den utredning som arbetsmarknadsstyrelsens, överstyrelsens för yrkesutbildning
och skolöverstyrelsens samarbetsnämnd har gjort i syfte att
belysa de stora årskullarnas problem framgår att inom tätortsdelen av
Stockholms län, regionen runt Stockholms stads administrativa område, befolkningsökningen
— i vad undersökningen avser — kommer att bli 69
procent av nuvarande siffror medan motsvarande ökning inom Stockholms
stad beräknas till 6 procent. En tyngdpunktsförskjutning av befolkningen
pågår redan nu. Utflyttningen från Stockholms centrala delar tar därvid
icke hänsyn till administrativa gränser som av många människor icke uppfattas
som reella utan enbart historiskt betingade skiljelinjer. De konsekvenser
som befolkningsrörelsen i sinom tid kan få för den administrativa
indelningen av detta landets befolkningscentrum skall dock inte här tas
upp till diskussion.

Vi vill i stället belysa de svårigheter, som befolkningen i de snabbt växande
tätorterna i Stockholms län har att kämpa med. Kommunikationssystemets
centrering i Stockholm har förhållandevis tidigt skapat drägliga resevillkor
för dem som bor vid de norra och västra stambanorna. Även här
har dock trafikbehovet ökats i långt snabbare takt än rescmöjligheterna,
och framför allt har anpassningen till de enkelriktade trafiktopparna med
resor mot staden på morgonen och från staden på kvällarna blivit bristfällig.
På roslags- och västeråsbanorna är befolkningens otillfredsställda önskemål
ännu större. Statens järnvägar måste grundligare än hittills skett
undersöka resenärernas faktiska behov och anpassa tidtabeller, tågtäthet
och insättandet av direktgående tåg till de framkomna önskemålen.

Ännu allvarligare är emellertid bristen på kommunikationer som följer
cirkelbågar runt Stockholm. Stora tätorter — med befolkning i samma storleksordning
som ordinära svenska landsortsstäder — som Huddinge, Nacka,
Lidingö, Stocksund, Danderyd, Iäby, Sollentuna och Solna-Sundhyberg
saknar (med visst undantag för de båda sistnämnda som i stor utsträckning
utgör eu hebyggelseenhet) inbördes kommunikationer. Detta verkar på

8

Statsutskottets utlåtande nr 211 av 1956

många sätt hämmande. Statliga och enskilda institutioner, som med hänsyn
till områdets folktäthet med fördel skulle kunna placeras i denna ytterkedja
av tätorter, placeras nu regelmässigt inom Stockholms stads administrativa
område. Då det skulle vara till stor skada, om dessa städer och
samhällen upphörde att betrakta sig själva som levande och utvecklingsbara
enheter, måste denna av kommunikationsskäl framtvingade centrering till
Stockholms siad brytas.

Tills vidare får man nöja sig med att statliga institutioner, som utan
olägenhet kan placeras likaväl i tätortsdelen av Stockholms län som inom
Stockholms stad, i rimlig omfattning kommer länet Lill godo. Ett aktuellt
exempel är den inom skolöverstyrelsen föreslagna försöksskolan för
att utröna vissa organisationsproblem inom enhetsskolan. Enligt utredningen
kan denna skola alternativt placeras i Solna eller Stockholm. Med
hänsyn till att Stockholms stad har mycket ringa intresse av denna statliga
försöksskola, medan den för Solna skulle innebära ett värdefullt tillskott till
skolorganisationen i staden, anser vi det orimligt att Kungl. Maj :t vid sina
fortsatta överväganden i denna fråga kan undvika att placera den i Solna,
vilket av pedagogiska, resetekniska och administrativa skäl — som utredningen
redan påpekat — erbjuder ett fullvärdigt alternativ.

På något längre sikt måste dock förutsättningarna för en spridning av
liknande institutioner men framför allt centrala inrättningar för näringslivets
organisationer, riksskolor av icke-statlig natur och affärsdrivande
företag inom skilda områden förbättras genom att rimliga valmöjligheter
ges. Kommunikationer av ringlinjenatur i stor skala är därvid oundvikliga.
Huruvida de skall åstadkommas med hjälp av hängbana, busslinjer eller
s. k. Alwegbana är eu fråga, som måste bli föremål för de mest ingående
överväganden. Hela problemet måste även ses i samband med de beslut som
kan komma att fattas beträffande förläggningen av Stockholms storflygplats.
Svåra ekonomiska misstag skulle kunna begås såvida inte i god tid
planeringen av dessa två projekt samordnades.

De förarbeten som inom det s. k. regionplanesamarbetet redan bedrivits
har ännu visat mycket begränsade resultat. Det torde också vara så, att
så länge de av detta samarbete berörda kommunerna har anledning att dra
i tvivelsmål statens beredvillighet att lösa de frågor som uppkommit genom
den av slaten sanktionerade befolkningskoncentrationen i och kring landets
huvudstad, kommer takten i samarbetet och den framtida planeringen
att bli låg.

Vi förutsätter icke att här berörda trafikproblem nödvändigt skall lösas
genom att statens järnvägar bygger och driver en ringlinjc av föreslagen art.
Det torde tvärtom vara riktigare att statens järnvägar koncentrerar sin
uppmärksamhet på att förbättra kommunikationerna på det redan befintliga
järnvägsnätet och att privata finansiärer får möjlighet att projektera
de nya förbindelserna. En förutsättning för att sådana skall visa intresse
för dessa gigantiska investeringsprojekt är emellertid att staten bidrar till
att lösa de kostnadskrävande brobyggnads- och tunnelprojekt som torde bli
erforderliga. Utfästelser av denna art kan givetvis endast göras sedan statsmakterna
noga undersökt konsekvenserna av sådana åtaganden. Vi föreslår
därför tillsättandet av en utredningsman som under medverkan av
erforderlig expertis från de berörda kommunernas sida söker utröna möjligheterna
av eu tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms stads administrativa
område. I uppdraget bör också ingå en sondering av möjligheterna att
finna privata finansiärer för linjens upprättande.

På längre sikt kommer en radikal förändring av kommunikationsmöjligheterna
för de berörda befolkningsgrupperna möjligen att skapa ett ytter -

Statsutskottets utlåtande nr 211 år 1956

9

område av annan natur än Stockholms innerstad. Intill dess måste man
emellertid vara medveten om att huvuddelen av befolkningen i de nämnda
tätorterna för större inköp och många över huvud taget för sin försörjning
är beroende av de möjligheter som innerstaden erbjuder. Därför måste man
i dag betrakta Storstockholm som ett sammanhängande befolkningsområde
ur ekonomisk synpunkt. Delta har icke fullt ut beaktats vid den senast
företagna förändringen i gällande dyrortssystem. Den kritik som då riktades
mot den ganska godtyckliga uppspaltningen av tätortsdelen av Stockholms
län på dyrortsgrupperna 5. 4 och 3 har sedan dess fått allt bärkraftigare
underlag. Det framstår exempelvis i dag som en oförklarlig orättvisa att
Huddinge- och Järfälla-områdena respektive Vallentuna och Täby nedgraderats
i förhållande till närmast intilliggande orter. Vi yrkar på att frågan
om storstockholmsområdets dyrortsgradering tas upp till fullständig omprövning
med sikte på att en enhetlig princip tillämpas för Stockholm och
kringliggande orter, även i den s. k. ytterräjongen.

Över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län
samt Stor-Stockholms trafikutredning.

Järnvägsstyrelsen framhåller att frågan om behovet av och förutsättningarna
för en tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms administrativa område
intimt sammanhänger med stads- och regionplaneringen inom storstockholmsområdet
och utgör ett problemkomplex, vars behandling närmast
torde ankomma på Stor-Stockholms trafikutredning, som består av representanter
för såväl kommuner som för trafikföretag och trafikanter. Styrelsen
anser sig därför sakna anledning att ingå på detsamma och inskränker
sig till att instämma i motionärernas uttalande, att anläggningen och
driften av den föreslagna ringlinjen icke bör vara någon statens järnvägars
uppgift. Styrelsen tillägger att erfarenheterna av den av statens järnvägar
bedrivna tvärgående busstrafiken Sundbyberg—Solna—Stocksund ifråga om
resandefrekvens ej varit tillfredsställande som helhet betraktad närmast
beroende på låg resandefrekvens på vissa av opinionen krävda turer.

Styrelsen anför därefter beträffande de av motionärerna berörda problemen
inom den nu befintliga förortstrafiken med järnväg följande.

Motionärerna anföra sålunda, att drägliga resevillkor förhållandevis tidigt
skapats för dem som bo vid norra och västra stambanorna, men att anpassningen
till de enkelriktade trafiktopparna blivit bristfällig, och att statens
järnvägar grundligare än hittills skett måste undersöka resenärernas
faktiska behov och anpassa tidtabeller, tågtäthet och insättandet av direktgående
tåg till de framkomna önskemålen.

Helt allmänt gäller om förortstrafik, och särskilt om den av motionärerna
speciellt apostroferade rusningstrafiken, att den är kostnadskrävande och
icke giver inkomster, som stå i rimlig proportion till kostnaderna. Alldeles
särskilt gäller detta stockholmsområdet, där förortstrafiken nödvändiggör
omfattande anläggningsarbeten m in, varför högre avgifter kunna anses motiverade
för denna förortstrafik än för järnvägens persontrafik i övrigt.

Vad lokaltågtidtabellens anpassning till trafikantönskemålen beträffar
får styrelsen framhålla, att bangårdsförhållandena plattforms- och upp -

10

Statsutskottets utlåtande nr 211 år 1956

ställnings utrymmen — vid och i anslutning till Stockholms centralstation i
stor utsträckning varit bestämmande för lokaltågplanens utformning. Förhållandena
härvidlag kunna väntas bli betydligt bättre efter den nu pågående
ombyggnaden av centralbangården, varigenom dessutom övergripande
trafik — genomgående pendeltrafik norr och söder om Stockholm — blir
möjlig. Nuvarande dubbelspår äro emellertid otillräckliga för att medgiva
tätare trafik vid rusningstid, som sammanfaller med ankomst- och avgångstider
för fjärrgående tåg för såväl person- och posttrafik som godstrafik.
Utredningar pågå även om anordnande av ytterligare ett dubbelspår på vissa
särskilt hårt ansträngda delsträckor.

Även vissa andra förbättringar, som kunna underlätta tågplanens anpassning
till förortstrafikens krav, förberedas och torde komma till utförande
efterhand. Så t. ex. har styrelsen övervägt att anskaffa särskilda motorvagnståg,
avsedda att insättas i förortstrafiken till och från Stockholm och bättre
lämpade för dessa uppgifter än de nuvarande loktågen.

För lokaltrafiken på de nordvästra förorterna är det även angeläget, att
dubbelspåret till Spånga bygges ut vidare mot nordväst. I anslagsäskande
för budgetåret 1950/57 har styrelsen härom anfört, att det med hänsyn till
behovet vore önskvärt att nu få påbörja anläggning av dubbelspår på linjen
Spånga—Kungsängen, varom styrelsen redan i sin petitaskrivelse den 28
september 1951 framställt begäran, men att styrelsen med hänsyn till nu
aktuella önskemål om investeringsbegränsning icke ansett sig böra föreslå
medel till påbörjande av detta arbete.

Med det anförda har styrelsen endast velat påvisa, att lokaltrafikens önskemål
i vad avser den här senast berörda radiella trafikriktningen i möjligaste
mån komma att tillgodoses, såvitt den knappa investeringsramen och
hänsynen till andra angelägna investeringsobjekt tillåta, att "föreliggande
planer realiseras.

I den andra av de i motionen behandlade frågorna, upptagande till ny
provning av storstockholmsområdets dyrortsgradering, har styrelsen inte
gjort något uttalande.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som avstyrker att en särskild utredningsman
tillsättes, framhåller att den berörda trafikfrågan är av tvpisk regionplanenatur,
varför dess behandling i första hand hör hemma i Stockholmstraktens
regionplaneförbund. Länsstyrelsen föreslår därför att motionen
i denna del överlämnas till regionplanenämnden för vidare överväganden.

Vad motionen innehåller i fråga om ny prövning av dyrortsgraderingen av
de Stockholm omgivande tätorterna — vilken i och för sig förefaller länsstyrelsen
erforderlig — anses inte böra föranleda någon åtgärd, sedan särskild
utredningsman erhållit uppdrag att utreda frågan.

Stor-Stockhotms trafikutredning framhåller inledningsvis att grundvalen
för den pågående starka befolkningsutvecklingen inom stockholmsregionen
naturligen varit den till Stockholms ekonomiska liv knutna, starkt attraktiva
arbetsmarknaden. Invånarna i de yttre områdena, innanför och utanför
stadens administrativa gränser, ha i väsentlig utsträckning haft sina arbetsplatser
i regionens centrum. Det vore därför naturligt, att bosättningen
orienterats med stöd av befintliga och nytillkommande radiella trafikmedel,
främst järnvägarna. Att förorternas kollektiva tratiksystem uppbvggts efter

Statsutskottets utlåtande nr 211 år 195(1

11

ett radiellt schema, inriktat på förbindelserna mellan ytterområdena och
centrum, vore således betingat av de dominerande trafikbehoven mellan
hostad och arbetsplats.

Utredningen framhåller i anslutning härtill följande.

Storstadsbygdens här angivna struktur, den för stockholmsregionen karakteristiska
differentieringen mellan bostads- och arbetsområden, medför
emellertid åtskilliga olägenheter, främst genom den starka belastningen av
trafikappax-aten med koncentrerade, i takt med arbetslivets iytm pulserande
trafikströmmar. Trafikleder och kommunikationsmedel måste dimensioneras
med hänsyn härtill och ställa följaktligen betydande investeringsanspråk.
Såväl från Stockholms som förorternas sida söker man motverka
denna utveckling genom att skapa förutsättninar för en decentralisation, så
långt en sådan är möjlig av arbetslivet inom regionen. I generalplaner och
stadsplaner söker kommunerna lägga till rätta för eu industrilokalisering
till ytterområdena, varmed en bättre balans mellan bostad och arbetsplats,
en mera harmonisk samhällsutveckling kunde eimås. En sådan omföi-delning
av arbetsplatserna är, inte minst ur den kollektiva trafikens synpunkt
önskvärd och bör på allt sätt befrämjas av statsmakterna genom byggnadstillstånd
för industriella behov o. d. Därest den planerade decentralisationen
av arbetslivet icke kan genomföras kommer trafikens ensidigt radiella struktur
att yttterligare förstärkas och de trafikbehov, för vilka den remitterade
motionen gjort sig till förespråkare, komma att liksom hittills endast spela
en helt underordnad roll.

Utredningen understryker att, såsom motionärerna framhållit, behov av
vissa interna trafikförbindelser uppstått, sedan de olika förorterna utbyggts
och vuxit, såväl inom respektive förorter som mellan desamma. Sådana
trafikbehov ha emellertid hittills visat sig vara av ringa omfattning såväl
absolut taget som relativt i förhållande till behovet av förbindelser med innerstaden.
Under senare år har nämligen i flera fall trafiklinjer inrättats
mellan olika förortsområden, men trafikfrekvensen har varit låg och det
ekonomiska utfallet som följd härav otillfredsställande.

Som exempel härpå redogör utredningen i korthet för de försök som
gjorts med inrättande av busslinjer mellan Hammarby industriområde och
Liljeholmen, Vallentuna och Upplands-Väsby, Huddinge centrum och kommunens
östra delar samt Sundbyberg—Solna—Stocksund.

I samtliga redovisade fall, där icke-radiella busslinjer anordnats — i iegel
efter framställningar från allmänheten under förmenande av ett stort behov
av dylika linjer —- hade utnyttjningen varit otillräcklig och driften ur ekonomisk
synpunkt starkt förlustbiingande, trots glesa turer, små enheter
och driftsbesparande enmansbetjäning av bussarna. Erfarenheterna hittills
manade sålunda till försiktighet vid bedömningen av tvärgående trafikbehov
i förorterna.

När icke ens busstrafik visat sig vara lönsam i den sålunda omförmälda
trafiken, vore självfallet behovet av tvärgående förbindelser i förortsområdena
icke av sådan storleksordning, att motiv funnes för investeringar i
dyrbara och kapacitetsstarka anläggningar som tunnelbana, järnväg,
ALWEG-bana cl. dyl.

12 Statsutskottets utlåtande nr 211 år 1956

Alla tillgängliga tekniska och ekonomiska resurser måste i stället, enligt
utredningen, först och främst inriktas på att färdigställa de beslutade utbyggnaderna
för tunnelbanorna och SJ:s genomgående lokaltågssystem på
sträckorna Upplands-Väsby—Södertälje och Kungsängen—Huddinge (ev.
Flermingsberg). Tillkomsten av dessa nya och snabba spårtrafiksystem
skulle också kunna underlätta förbindelserna mellan förorterna inbördes,
varvid den längre resvägen kunde kompenseras genom kortare restid. I
vissa fall komme dessutom de till dessa nät framdeles anslutande busslinjerna
att ges en sådan sträckning, att tvärgående förbindelser skapas
mellan olika intill varandra liggande förorter.

På längre sikt skulle också utbyggnaden av vissa planerade vägförbindelser
inom Stor-Stockholm, som t. ex. Essingeleden och Österleden, möjliggöra
inrättande av busslinjer mellan olika samhällen kring Stockholm.

Trafikutredningen uttalar slutligen som sin uppfattning dels att en utveckling
av näringslivet i stockholmstrakten i riktning mot en decentralisering
av arbetsplatserna är i hög grad önskvärd, dels ock att någon särskild
utredning icke erfordras för att utröna förutsättningarna för en tättrafikerad
ringlinje utanför Stockholm. De behov, som uppkomme i detta avseende
och rimligen kunde tillgodoses, beaktas nämligen i den pågående planeringen
av det kollektiva trafiksystemet i Stor-Stockholmsområdet och
även av trafikföretagen själva.

Utskottet. Såsom i de över förevarande motion avgivna remissyttrandena
erinrats sammanhänger frågan om behovet av och förutsättningarna för en
tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms administrativa område intimt med
stads- och regionplaneringen inom storstockholmsområdet, varför dess behandling
i första hand synes ankomma på Stor-Stockholms trafikutredning
och Stockholmstraktens regionplaneförbund. Förenämnda trafikutredning,
som består av representanter för såväl vederbörande kommuner som för trafikföretag
och trafikanter, har för sin del uttalat, att någon särskild utredning
i frågan icke erfordras, då de behov som uppkomma i de av motionärerna
angivna avseendena — i den mån de rimligen kunna tillgodoses — redan
beaktas i den pågående planeringen av det kollektiva trafiksystemet i
storstockholmsområdet och även av trafikföretagen själva. Med hänsyn härtill
och vad i övrigt i remissyttrandena anförts kan icke heller utskottet finna
det motiverat, att för ändamålet en särskild utredningsman tillsättes. Utskottet
förutsätter dock, att hithörande frågor ägnas fortlöpande uppmärksamhet
inom förenämnda utrednings- och planeringsorgan.

Vad beträffar frågan om upptagande till ny prövning av dyrortsgraderingen
av de Stockholm omgivande tätorterna vill utskottet erinra om att sedan
här ifrågavarande motion väckts, med stöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande
den 10 februari 1956, en särskild utredningsman tillkallats med uppdrag att
bl. a. utreda denna fråga. Då utredningsmannen redan slutfört sitt uppdrag
och det av honom framlagda betänkandet i ämnet f. n. torde vara föremål

Statsutskottets utlåtande nr 211 år 1956

13

för Kungl. Maj :ts prövning torde någon framställning från riksdagens sida
i det i motionen angivna syftet ej vara erforderlig.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att motionen 11:511 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 27 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Näsgård, Gillström, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Pålsson,
Gustaf Andersson, Einar Persson, Ragnar Persson, Holmqvist, Axel Andersson
och Söderberg; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Dover storp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, Åkerström, Rubbestad, Andersson i
Mölndal, Widén, Johansson i Mysinge, Thapper, Gustafsson i Skellefteå, fru
Ericsson i Luleå, herr Karlsson i Olofström och fröken Vinge.

Reservation

av fröken Vinge.

B61772.

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag