Nr 207—208

Statsutskottets utlåtande nr 207 år 1956

1

Nr 207

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöd till
arbetslösa.

(3:e avd.)

1 propositionen nr 144 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 16 mars 1956, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen fogade förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor samt till förordning om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor, dels ock godkänna av departementschefen
förordade ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöd till arbetslösa.

Propositionen har vad gäller förordningsförslagen hänvisats till lagutskott,
varvid den behandlats av andra lagutskottet, och i övrigt till behandling
av statsutskottet.

Den av kommunerna med bidrag av statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten
ingår sedan 1914 som ett led i de statliga och statsunderstödda
åtgärderna vid arbetslöshet. Från början var kontantundersiöden
den viktigaste formen för hjälp åt oförvållat arbetslösa som icke
kunde beredas arbete. Sedan arbetslöshetsförsäkringen tillkommit och utvecklats
till att omfatta flertalet grupper med arbetslöshetsrisk har försäkringen
blivit den viktigaste formen för kontanthjälp vid arbetslöshet.
Frågan har även varit före att i enlighet med ett av socialvårdskommittén
väckt förslag slopa kontantunderstöden som särskild hjälpform och ersätta
dem med socialhjälp. I samband med att riksdagen förra året antog den
nya socialhjälpslagen fastslogs dock, att den av arbetslöshetsnänmderna
administrerade hjälpverksamheten av principiella och praktiska skäl icke
hör avskaffas.

Kontantunderstöden är av betydelse dels för de grupper med arbetslöshetsrisk,
som lortfarande icke omfattas av arbetslöshetsförsäkringen, dels
ock för de medlemmar i arbetslöshetskassorna, vilka på grund av utförsäkring
eller att de eljest inte uppfyller försäkringens villkor ej kan erhålla
hjälp genom kassorna. Med hänsyn till det nära sambandet med arbetslöshetsförsäkringen
har det ansetts lämpligt att i anslutning till översynen
av försäkringen närmare överväga även kontantunderstödens regler, främst
i sylte all undersöka möjligheterna att erhålla mera permanenta riktlinjer
lör avvägningen i förhållande till försäkringsersättningarna. Ifrågavarande
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. G samt. Nr 207—208

2

Statsutskottets utlåtande nr 207 år 1956

spörsmål har utretts av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningen har till en början berört vissa allmänna frågor av betydelse
för utformningen av kontantunderstödens regler, nämligen vilket arbetsmarknadsläge
som bör förutsättas och om rätt till erhållande av kontantunderstöd
vid arbetslöshet bör stadgas. Vad gäller den första frågan delar
departementschefen utredningens uppfattning att reglerna för kontantunderstöden
bör utformas för att närmast motsvara ett arbetsmarknadsläge
som det nuvarande med låg arbetslöshet. De särskilda åtgärder som sannolikt
torde bli erforderliga i ett läge med betydande sysselsättningssvårigheter
torde såsom utredningen förutsatt få upptagas till behandling i samband
med den allmänna beredskapsplaneringen mot en arbetslöshetskris.
Av vad utredningen anfört framgår att frågan om rätt till erhållande av
kontantunderstöd huvudsakligen har teoretiskt intresse. Den anses därför
lämpligen kunna anstå tills vidare.

För den närmare utformningen av kontantunderstödens regler har utredningen
uppställt den (målsättningen att kontantunderstöden i stort sett
skall medge samma understöd till uppehälle och bostad som faktiskt lämnas
i form av socialhjälp, vidare att den väsentliga omständigheten att medlemskap
i arbetslöshetskassa förutsätter erläggande av avgifter skall utmärkas
genom en tydlig marginal till försäkringens förmån samt slutligen
att kontantunderstöden bör vara lägre än eller möjligen högst uppgå till
den lön, som utgår inom låglöneyrkena.

Enligt departementschefens mening finns inte något att invända mot denna
principiella uppläggning. Som utredningen med instämmande i flera
remissyttranden själv påpekat är det emellertid knappast möjligt att i praktiken
helt förena dessa synpunkter med hänsyn till föreliggande stora variationer
i fråga om å ena sidan socialhjälpens belopp i olika kommuner och
å andra sidan försäkringsersättningarna inom de olika kassorna. Svårigheterna
härvidlag belyses ytterligare av att socialhjälpsnormerna i Stockholm,
vilka utredningen funnit vara av speciellt intresse då de är bland de
högsta och förhållandet mellan kontantunderstöd och socialhjälp där varit
ett särskilt problem, höjts med tio procent sedan utredningen framlagt sina
förslag.

I den centrala frågan om kontantunderstödets storlek föreslår utredningen
att för dagunderstödets grundbelopp fastställes en minimigräns vid 6
kronor samt en maximigräns vid 8 kronor. Den nuvarande dyrortsgraderingen
förutsättes slopad, men statsbidrag skall kunna utgå endast på minimibeloppet
6 kronor. Familjetilläggen föreslås höjda för att i likhet med
familjetilläggen inom arbetslöhetsförsäkringen utgå med 2 kronor i maketillägg
och 1 krona 50 öre för varje barn under 16 år. Den nuvarande maximigränsen
för hyreshjälpen föreslås slopad, men statsbidrag skall kunna
utgå endast för ett hyreshjälpsbelopp på högst 75 kronor per månad för
ensamstående och högst 150 kronor per månad för familjeförsörjare. Utredningen
föreslår vidare, att det totala kontantunderstödet högst skall få
uppgå till det belopp soim vid motsvarande inkomst får utgå enligt arbets -

Statsutskottets utlåtande nr 207 år J956

3

löshetsförsäkringens överförsäkringstabell, minskat med en ytterligare marginal
som i fråga om ensamstående utgör 15 procent av den maximala försäkringsersättningen
samt i fråga om familjeförsörjare hälften av marginalen
för ensamstående. Slutligen föreslår utredningen, att det totala koncantunderstödet
skall maximeras i förhållande till låglönen på orten.

En av de bärande principerna i utredningens förslag har såsom förut
framhållits varit, att kontantunderstöden bör avvägas så att de inte ger
förmåner jämförliga med dem de arbetslöshetsförsäkrade erhåller genom
sina kassor. Departementschefen finner denna princip vara av väsentlig
betydelse. Emellertid har vid remissbehandlingen ur olika synpunkter riktats
kritik mot skilda delar av utredningens förslag. En genomgående kritik
har varit att förslaget med dess olika bestämmelser och spärregler synes
onödigt invecklat och kan leda till svårigheter vid den praktiska tillämpningen.
Departementschefen finner det även för egen del önskvärt med ett
enklare system. Ett sådant anses också kunna konstrueras utan uppgivande
av principen att kontantunderstödets totalbelopp bör ligga något under
de förmåner som erhålles genom arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningens förslag att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden i
sin nuvarande form skall slopas tillstyrkes av departementschefen, som även
biträder utredningens förslag att kommunerna själva skall ha frihet att
inom en viss given ram bestämma med vilka belopp kontantunderstöd skall
kunna utgå inom kommunen. Därigenom att kommunerna på detta sätt
erhåller viss frihet att fastställa beloppen kan kontantunderstöden anpassas
efter socialhjälpen, levnadskostnaderna in. in. i kommunen.

Kontantunderstödet utgöres nu av dels dagunderstöd, vilket utgår med
lägre belopp för ensamstående och ett något högre belopp för makar, dels
hyreshjälp. Härtill koanmer ett särskilt tillägg för varje barn under 16 år.
Motsvarande förmåner inom arbetslöshetsförsäkringen utgöres av daghjälp
jämte i förekommande fall familjetillägg, bestående av make- eller husföreståndarinnetillägg
samt barntillägg. I anslutning till den inom försäkringen
tillämpade terminologien föreslås, att den nuvarande uppdelningen av kontantunderstödet
i dagunderstöd och hyreshjälp slopas och att för dessa i
fortsättningen användes den gemensamma beteckningen dagunderstöd. Utöver
dagunderstödet bör liksom nu är fallet utgå särskilt barntillägg för
varje barn under 16 år.

När det sedan gäller att fastställa den ram, inom vilken kommunerna
skall kunna bestämma dagunderstödet (grundbelopp och hyreshjälp) för
kommunen, bör man enligt departementschefens mening direkt knyta an
till den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen för hela arbetslöshetsförsäkringen.
Denna utgör f. n. mellan 14 och 15 kronor. I förevarande sammanhang
anses att Iman kan räkna med sistnämnda belopp. För att eu viss
marginal skall kunna upprätthållas i förhållande till försäkringen föreslås
att dagunderstödet för ensamstående maximeras till ett något lägre belopp
än den genomsnittliga daghjälpen för försäkringen, lämpligen tre kronor
lägre. Dagunderstödet för ensamstående skulle alltså f. n. kunna fastsläl -

i

Statsutskottets utlåtande nr 207 år 1956

las till högst 12 kronor. På motsvarande sätt föreslås att dagunderstödet för
makar maximeras till ett något lägre belopp än den genomsnittligt tillförsäkrade
daghjälpen ökad ''med försäkringens maketillägg. Marginalen förutsättes
i detta fall dock inte vara större än en krona. Dagunderstödet för
makar skulle sålunda f. n. kunna uppgå till högst 16 kronor. I förekommande
fall bör härtill komma samma barntillägg som inom försäkringen,
1 krona 50 öre för varje barn. Maximibeloppet för dagunderstödet bör vid
lämpliga tillfällen revideras med hänsyn till de ändringar den genomsnittligt
tillförsäkrade daghjälpen för hela försäkringen kan koinima att undergå.

Genom det nu föreslagna systemet anses administrationen av kontantunderstöden
bli väsentligt enklare än enligt utredningens förslag. De av
utredningen föreslagna maximeringsreglerna i fråga om dagunderstödets
grundbelopp samt statsbidraget till detta belopp och hyreslijälpen anses
inte erforderliga. Även behovet av den av utredningen föreslagna maxiineringen
i förhållande till arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringstabell
minskas, då den förordade generella maximeringen av kontantunderstödets
sammanlagda belopp innebär att detta belopp inte kan i samma utsträckning
soan enligt utredningsförslaget variera på grund av olika bostadskostnader.
En särskild maximering i förhållande till den arbetslöses
tidigare inkomst torde därför bli aktuell endast i de lägsta inkojmstlägena.
Inte heller i dessa fall anses kontantunderstöd böra utgå med högre belopp
än den hjälpsökande med hänsyn till inkomsten skulle ha kunnat erhålla
från arbetslöshetsförsäkringen. Det förutsattes emellertid få ankomma på
arbetsmarknadsstyrelsen att utfärda de särskilda bestämmelser sam erfordras
till förhindrande härav. På samma sätt bör styrelsen, om anledning
därtill befinnes föreligga, äga meddela bestämmelser till förhindrande av
att kontantunderstöd utgår med belopp som motsvarar eller överstiger låglönen
i orten.

Den nuvarande möjligheten att i ömmande fall lämna visst kontantunderstöd
till bostadskostnaderna åt den som uppbär ersättning från erkänd
arbetslöshetskassa anses böra bibehållas.

Såsom utredningen framhållit bör behovsprövningen beträffande kontantunderstöden
vara en realitet. Någon skärpning av nuvarande praxis
anses dock inte påkallad.

Vad slutligen angår förhållandet mellan kontantunderstöden och socialhjälpen
anser departementschefen i likhet med utredningen att de båda
hjälpformerna bör hållas skilda. Kontantunderstöd bör sålunda inte kunna
utgå till den som uppbär socialhjälp i annat fall än då socialhjälpen lämnats
för täckande av ett rent tillfälligt hjälpbehov.

I 11 § arbetslöshetskungörelsen stadgas att arbetslöshetsnämnd äger hänvisa
arbetslös, som har hemortsrätt inotn annan kommun, att söka hjälp
i hemortskommunen samt efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen tilldela
honom understöd för hans resa dit. Paragrafen innehåller emellertid
också regeln att den som vistats minst nio månader i kommun där han

Statsutskottets utlåtande nr 207 år 1950

5

ej äger hemortsrätt och under denna tid innehaft anställning av mera stadigvarande
beskaffenhet bör beredas arbetslöshetshjälp inom vistelsekommunen.
Utredningen har med hänsyn till socialhjälpslagens bestämmelser
föreslagit, att paragrafen skall upphävas. Arbetsmarknadsstyrelsen har däremot
ifrågasatt om ej paragrafen borde bibehållas med den ändringen att
begreppet hemortskommun skulle bytas ut mot mantalsskrivningskommun.
Departementschefen anser inte sistnämnda lösning lämplig. Huvudregeln
bör i stället vara att den arbetslöse erhåller hjälp i vistelsekommunen. Dä
del emellertid framhållits att det kan vara en fördel för honom att få
understöd för resa till sin hemortskommun, bör sådant understöd få lämnas
i speciella fall. Departementschefen förordar, att i paragrafen utsäges, att
arbetslös bör erhålla hjälp i vistelsekommunen men att understöd för resa
till mantalsskrivningskonfmunen får lämnas efter arbets/marknadsstyrelsens
medgivande. Det särskilda statsbidrag som nu utgår när den arbetslöse
inte har hemortsrätt i vistelsekommunen bör i framtiden lämnas när
den arbetslöse inte är mantalsskriven där.

Det förutsättes få ankom!ma på Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
arbetslöshetskungörelsen som i övrigt föranledes av vad i det föregående
förordats ävensom de jämkningar som påkallas med anledning av socialhjälpslagen.
Detsamma anses böra få gälla kungörelsen om understöd åt
sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn. Ifrågavarande understöd bygger
nämligen på nuvarande regler för kontantunderstöden.

Utskottet får erinra att andra lagutskottet denna dag (uti. nr 58) hemställt
att riksdagen [måtte med vissa jämkningar antaga de genom förevarande
proposition framlagda förslagen till förordning om erkända arbetslöshetskassor
och förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Av lagutskottet förordade jämkningar rubbar icke förutsättningarna
lör de i propositionen redovisade förslagen beträffande kontantunderstödsverksamheten.

Som tramgår av propositionen var kontantunderstöden ursprungligen
den viktigaste formen för hjälp åt arbetslösa i annan form än genom arbete.
Sedan arbetslöshetsförsäkringen tillkommit och utvecklats till att omfatta
flertalet anställda med arbetslöshetsrisk, bar försäkringen blivit den
viktigaste formen för kontanthjälp. Kontantunderstödens uppgift är därför
numera, vilket utskottet finner viktigt framhålla, att lämna kontanthjälp i
fall då en arbetslös varken kan beredas hjälp genom arbete eller genom försäkringen.

Den nu verkställda översynen av reglerna för kontantunderstöden bär
lrämst haft till syfte att erhålla mera permanenta riktlinjer i förhållande
till försäkringsersättningarna, varvid en av de bärande principerna varit,
att understöden bör avvägas så att de inte ger förmåner jämförliga med dem
de arbetslöshetsförsäkrade erhåller genom sina kassor. Utskottet anser i
likhet med departementschefen att denna princip är av väsentlig betydelse
och att den bör komma till klart uttryck vid reglernas utformande.

•6

Statsutskottets utlåtande nr 207 år 1950

Utskottet konstaterar också med tillfredsställelse att departementschefen
funnit det möjligt att utan uppgivande av nämnda princip konstruera
ett enklare system än det framlagda utredningsförslaget med dess invecklade
regler. Förutom att administrationen väsentligt underlättas vinnes genom
departementschefens förslag att kontantunderstöden utan svårighet
kan avpassas efter de ändringar som försäkringsersättningarna kan komma
att undergå. Utskottet tillstyrker att ifrågavarande förslag lägges till grund
för den närmare utformningen av bestämmelserna i ämnet.

Såsom departementschefen anfört bör behovsprövningen beträffande kontantunderstöden
vara en realitet. Utskottet finner det vidare riktigt att
kontantunderstöden och socialhjälpen hålles skilda som hjälpformer.

Under åberopande av det anförda och då utskottet icke heller i övrigt fum
nit anledning till erinran mot vad departementschefen anfört eller föreslagit
hemställer utskottet,

att riksdagen må godkänna de av departementschefen i
statsrådsprotokollet över sociatärenden för den 16 mars
1956 förordade ändrade riktlinjerna beträffande kontantunderstöd
till arbetslösa.

Stockholm den 27 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närmrande: se under utlåtandet nr 208.