Nr 202—206

Statsutskottets utlåtande nr 202 år 1956

1

Nr 202

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska
anordningar beträffande barn med beteenderubbningar.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fröken Ranmark och fru Sjöström-Bengtsson (1:272) och den andra inom
andra kammaren av fru Renström-Ingenäs och herr Bark (II: 401),
har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
Om en utredning syftande till att så snart ske kan förslag förelägges riksdagen
om att i motionerna skisserade socialpedagogiska anordningar kommer
till stånd.

Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat följande.

Placering av barn i hjälpklass sker först efter noggrann prövning av
lärare, testning, uttalande av skolläkare och beslut av den av folkskolestyrelsen
utsedde ledaren för uttagning av barn till hjälpklass. I tveksamma
fall fordras därjämte undersökning och utlåtande av psykiater.

Emellertid visar det sig att somliga barn, som så uttagits till hjälpklass,
har svårt att finna sig till rätta där. De är mycket oroliga och uppträder
höggradigt störande. Psykisk invaliditet hindrar dem från att tillägna sig
undervisningen, och genom sitt beteende skapar de orimliga arbetsförhållanden
både för de normala hjälpklassbarnen och för läraren. De svåranpassade
barnen gör också att hjälpklasserna komaner i vanrykte, så att
föräldrar icke gärna vill låta sina barn undervisas i dessa. Bäst vore om
barn med beteenderubbningar kunde skiljas från hjälpklasserna. Till särskola
kan barnen icke sändas, ty deras intellektuella utrustning är sådan,
att de är lämpliga att undervisas i hjälpklass. Särskolorna är ej heller ämnade
att ta hand om elever enbart därför att deras beteende gör dem besvärliga
i hjälpklassen.

F. n. har skoldistrikten ute i landet att ensamma ta ansvaret och kostnaderna
före eventuella åtgärder. Oftast får barnen trots allt gå kvar i hjälpklassen,
vilket dock kan skada deras utveckling och göra dem socialt missanpassade
för hela livet. Denna uppfattning stödes av framstående psykologer.

Av utredningar i ärendet synes det framgå, att de nämnda hjälpklassbarnen
med beteenderubbningar löper stor fara att snedvridas i sin utveckling, så
att de framdeles kommer i konflikt med samhället, och att det som ett led i
den förebyggande ungdomsvården är synnerligen angeläget att profylaktiska
åtgärder vidtages.

Lämpligt synes det vara, att de elever, som kommer från eu god hemmiljö
och har bra föräldrar som kan stödja dem, får stanna kvar i hemmet.
Den socialpedagogiska behandlingen av barnen inskränkes till en timmes
enskild undervisning varje dag så länge detta är erforderligt.

1 Iiilxang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 202—206

2

Statsutskottets utlåtande nr 202 år 1956

I de fall där man efter en noggrann prövning av barnet i analogi med
den, som föregår placering i hjälpklass — utlåtande av barnpsykiater skall
här alltid erfordras — funnit att barnet icke är lämpligt att undervisas i
hjälpklass; och där man tillika efter noggrann prövning förvissats om att
föräldrarna icke kan skapa en lämplig hemmiljö, bör barnet omhändertagas.
Flera landstingsområden bör anordna ett gemensamt skolhem, där dessa
barn placeras och erhåller sakkunnig vård, fostran och undervisning.
Statsbidrag bör beslutas utgå såväl till ovannämnda enskilda undervisning
som till dessa skolhem.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande i ärendet av
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. De tre ämbetsverken
ha inkommit med ett gemensamt yttrande i vilket anförts huvudsakligen
följande.

De av motionärerna väckta frågorna gäller speciella hjälpklassbarn med
beteenderubbningar. Dessa frågor har vid upprepade tillfällen varit föremål
för diskussion inom ämbetsverken och de tre verken emellan. Med
hänsyn dels till frågornas vitala betydelse och dels till det förhållandet att
ämbetsverken tidigare tillsammans dryftat dessa spörsmål, har ämbetsverken
funnit det lämpligt att inkomma med gemensamt yttrande.

I vissa fall är det i hög grad av behovet påkallat, att de barn, varom här
är fråga, beredes tillfälle att få enskild undervisning i sina egna hem av
kompetenta lärare. Sådana möjligheter finns f. n. icke annat än i mycket
begränsad omfattning. Motionärernas önskemål om utredning av denna särskilda
fråga bör dock enligt ämbetsverkens uppfattning tillgodoses genom
den översyn av gällande bestämmelser rörande särskild undervisning åt
sjuka eller tillfälligt invalidiserade elever, som skolöverstyrelsen i samråd
med medicinalstyrelsen enligt nådigt beslut den 13 januari 1956 anbefallts
att utföra.

Svårigheterna att få hjälpklassbarn med svåra beteenderubbningar placerade
i för dem lämplig miljö är vanligen betydande. I det enskilda fallet
måste med hänsyn till den föreliggande situationens art bedömning ske, om
barnet lämpligen bör kunna få vistas i sitt eget hem, om det bör placeras
i fosterhem eller om anstaltsvård måste tillgripas.

Det kan vara förenat med svårigheter att få sådana barn placerade i
lämpliga fosterhem, och samhällets resurser för omhändertagande av detta
klientel för anstaltsvård är helt otillräckliga. I brist på andra möjligheter
har man till och med måst placera dylika barn på anstalter för svårskötta
psykiskt efterblivna, där klientelet med avseende på intellektuell utveckling
står betydligt lägre än hjälpundervisningens elever. Det är alltså i hög
grad önskvärt, att samhället snarast möjligt bereder särskilda möjligheter
till sluten vård för hjälpklasselever med svåra beteenderubbningar.

För närvarande saknas uppgifter rörande antalet barn i behov av enskild
undervisning meddelad i det egna hemmet eller i skolan. Antalet barn
som på grund av mera påfallande beteenderubbningar behöver omhändertagas
för anstaltsvård är icke heller känt. En undersökning av dessa förhållanden
torde komma att bli en ganska omfattande arbetsuppgift vid en
sådan utredning, som den motionärerna avser.

Motionärerna har understrukit det faktum, att bristen på utbildade hjälpklasslärare
är stor. Under åberopande av skolöverstyrelsens nyligen ingivna
underdåniga framställning om inrättande av ett specialpedagogiskt seminarium
för utbildning bland annat av hjälpklasslärare, vill ämbetsverken

Statsutskottets utlåtande nr 202 år 1956

3

betona vikten av alt en snar utbyggnad av hjälpklasslärarutbildningen
kommer till stånd.

Ämbetsverken tillstyrker alltså, att en allsidig utredning måtte ske av
de frågor motionärerna tagit upp, och vill till sist framhålla vikten av att
till utredningens förfogande ställes sakkunskap av medicinsk, pedagogisk,
psykologisk och social art.

Utskotiet har vid sin prövning av ifrågavarande ärende med hänsyn till
vad i motionerna anförts och till den ståndpunkt, som enhälligt intagits av
anedicinal-, social- och skolöverstyrelserna, funnit starka skäl tala för att en
allsidig utredning på sätt dessa myndigheter föreslagit verkställes i syfte
att klarlägga, vilka socialpedagogiska anordningar som kunna vidtagas för
barn med beteenderubbningar. Enligt utskottets mening torde såsom av de
tre ämbetsverken framhållits till utredningens förfogande böra ställas sakkunskap
av medicinsk, pedagogisk, psykologisk och social art.

Under åberopande av vad sålunda anförts, helmställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:272 och
II: 401, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning i av utskottet angivna avseenden.

Stockholm den 27 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående urendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Näsgård, Gillström, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Pålsson,
Gustaf Andersson, Einar Persson, Ragnar Persson, Holmqvist, Axel Andersson
och Söderberg; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, Åkerström, Rubbestad, Andersson i
Mölndal, Widén, Johansson i Mysinge Thapper, Nihlfors, fru Ericsson i Luleå,
herr Karlsson i Olofström och fröken Vinge.