18
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
Nr 199
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om en förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner
utan avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutredning.
(5:e avd.)
I eu inom andra kammaren av fröken Höjer m. fl. väckt motion (II: 566)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om att frågan om en förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner
bryts ut ur 1951 års pensionsutredning och görs till föremål för en
särskild utredning, vilken bör bedriva sitt arbete så skyndsamt att ett förslag
till reglering av äldre tjänste- och familjepensioner kan underställas
1957 års riksdag för prövning.
I motionen anföres till stöd för det väckta förslaget följande.
De spörsmål som 1951 års pensionsutredning har till uppgift att utreda,
nämligen frågan om den statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande
frågor, var redan vid utredningens tillsättande sedan länge aktuella.
Chefen för civildepartementet meddelade också i utredningsdirektiven
att utredningen borde komma till stånd, trots att ställning ännu inte
tagits till frågan om införandet av en allmän pensionsförsäkring.
Pensionsutredningen har nu arbetat under fem års tid, men ännu har den
inte avgivit något betänkande. I arbetsberättelsen för år 1954 ställde utredningen
i utsikt framläggandet av ett principbetänkande under 1955. Något
sadant kom emellertid icke. I berättelsen för år 1955 meddelade utredningen
att man kan räkna med att förutsättningar skall finnas för att principbetänkandet
skall kunna avgivas under år 1956. Utredningen motiverar tidsutdräkten
med det ovissa läge som frågan om en allmän pensionsförsäkring
befinner sig i.
Genom att det här endast är tal om ett principbetänkande kan man med
skäl förmoda att den reella lösningen av de frågekomplex som ingår i utredningens
arbetsuppgifter icke kan komma till stånd ännu på flera år.
Detta förhållande ter sig föga hoppingivande för de statspensionärer som i
flera år fått finna sig i att praktiskt taget varje förslag till förbättring för
deras del avvisats med hänsyn till att pensionsutredningen har ifrågavarande
spörsmål under beredning.
Undertecknade motionärer, som är av den uppfattningen att utredning och
handläggning av pensionsfrågor bör bedrivas med största möjliga skyndsamhet,
finner det berättigat att statspensionärerna framför klagomål över
tidsutdräkten i utredningsarbetet om statstjänstemännens pensionering.
Framför allt ter det sig orimligt att frågor som berör förbättringar av äldre
pensionärers förhållanden skall tänjas ut i tiden på det sätt som skett genom
1951 års pensionsutredning. Utredningen har här till uppgift att principiellt
belysa en sådan förbättring ehuru det icke ankommer på utredningen
att utarbeta några förslag i fråga om en reglering.
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
19
Det problem vi här anser oss böra upptaga till behandling gäller de äldre
tjänste- och familjepensioner som ligger kvar på en lägre nivå efter den
tjänsteförteckningsrevision med lönegradsuppflyttningar som genomfördes
från år 1951 och senare. En rättvis justering av tjänste- och familjepensionerna
behöver icke nödvändigtvis avvakta en principiell utredning om den
statliga pensioneringen. Den välvilliga behandling, som statspensionärerna
är 1947 rönte från arbetsgivarens-statens sida men som senare icke fullföljts,
kan här förordas. Avsteget från handlingssättet år 1947 har enligt
vår mening med rätta upprört pensionärerna.
I direktiven till 1951 års pensionsutredning anför civilministern att det
med anledning av utredningsuppdragets omfattning synes böra övervägas i
vilken mån uppdraget kan fullgöras genom successivt avlämnande av förslag
i olika ämnen. Möjligheten till att utföra arbetet etappvis har sålunda
stått öppen för utredningen, men man har icke velat begagna sig härav.
Vid riksdagsbehandlingen år 1953 av denna fråga uttalade statsutskottet
att pensionsutredningen i sitt undersökningsarbete i görligaste mån skulle ge
prioritet åt densamma. Därmed är även statsutskottets intresse dokumenterat
för att en reglering av de äldre tjänste- och familjepensionärernas villkor
snabbt skall komma till stånd.
Då frågan om en reglering av äldre tjänste- och familjepensioner i samband
med lönegradsuppflyttningarna år 1951 och senare icke kunnat komma
till stånd, genom att 1951 års pensionsutredning ansett sig böra behandla
den samtidigt med andra statspensionsproblem, synes det oss, då frågan med
nuvarande utredningstakt sannolikt icke får sin lösning än på flera år, vara
angeläget att frågekomplexet görs till föremål för en särskild utredning,
vilken bör hedriva sitt arbete skyndsamt.
Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtande avgivits av 1951 års pensionsutredning, som anfört
följande.
Enligt de för utredningens arbete meddelade direktiven skall detta i allt
väsentligt avse den statliga personalpensioneringens framtida utformning
och beröra frågor om eventuella förbättringar av äldre pensioner endast så
till vida som utredningen har att belysa dessa frågor* ur principiell synpunkt.
Såsom allmänna riktlinjer för utredningsarbetet gäller, att utredningen
har att beakta dels utformningen av annan personaipensionering och
dels det sätt, på vilket frågan om allmän pensionering kan bli löst. Med
hänsyn till det läge vari sistnämnda fråga hittills befunnit sig bär utredningen
icke kunnat slutföra sina egentliga arbetsuppgifter men räknar med
att förutsättningar härför snart skola uppkomma genom att ett avgörande
träffas om de huvudlinjer, efter vilka frågan kommer att lösas. Beträffande
den i förevarande motion berörda frågan om eventuell förbättring av
äldre pensioner har utredningen nu funnit förutsättningar föreligga för att
lämna den i direktiven avsedda principbelysningen. Utredningens utlåtande
i ämnet innefattas i härvid i avskrift bifogade, till chefen för civildepartementet
avlåtna skrivelse.1
Med hänvisning härtill får 1951 års pensionsutredning föreslå, al! förevarande
motion 11:566 icke måtte föranleda någon riksdagens ålgärd.
riskottet. Såsom av det föregående framgår har 1951 års pensionsutredning
upptagit frågan om en eventuell förbättring av äldre pensioner iill separat
behandling och i skrivelse den 14 maj 1956 Iill chefen för civildeparte1
Se bilaga vid detta utlåtande.
20
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
mentet framlagt en principbelysning av denna fråga. Skrivelsen, som finnes
bifogad detta utlåtande, har enligt vad utskottet inhämtat gjorts till föremål
för sedvanlig remissbehandling, varvid utlåtanden infordrats från vissa
myndigheter, varjämte kommunförbunden och vederbörande personalorganisationer
beretts tillfälle yttra sig i ämnet. Remissbehandlingen är ännu
icke avslutad.
Det anförda ger vid handen att ifrågavarande spörsmål inom kort torde
komma under Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet anser med hänsyn härtill
inte påkallat att riksdagen i frågans nuvarande läge gör framställning till
Kungl. Maj :t av i motionen föreslagen innebörd.
Utskottet hemställer fördenskull,
att motionen II: 566 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Närvarande: se under utlåtandet nr 198.
Reservationer
1) av herrar Malmborg i Skövde, Staxång, Cassel, Gustafsson i Skellefteå,
fröken Vinge och herr Nelander, vilka ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande, som börjar med »Det anförda» och
slutar med »föreslagen innebörd», bort ha följande lydelse:
»Utskottet vilt emellertid med anledning av 1951 års pensionsutrednings
principuttalande som sin mening anföra, att en omprövning av äldre pensioner
inom den statliga personalpensioneringen bör kunna ske i sådana
fall där mera genomgripande revisioner av tjänsteförteckningarna leder till
att de redan pensionerades förmåner väsentligt fjärmar sig från de villkor,
som kommer att gälla för senare pensionerade. En sådan omreglering anser
utskottet vara både rimlig och möjlig för enhetliga grupper, där arbetsuppgifterna
inte ändrats i anslutning till lönegradsförändringen. Ett betänkande
i ifrågavarande spörsmål har nu avlämnats av 1951 års pensionsutredning
och torde efter remissbehandling inom kort komma under Kungl. Maj :ts
prövning.»
dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, i anledning av motionen II: 566, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.i
2) av fröken Andersson.
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
21
Bilaga
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Civildepartementet
Enligl de för 1951 års pensionsutredning gällande direktiven, som innefattas
i protokollet över civilärenden den 23 februari 1951, ankommer det
på utredningen att belysa frågan om förbättring av äldre pensioner ur principiell
synpunkt. Utredningen har däremot icke att utarbeta några förslag
i fråga om en sådan reglering.
I överensstämmelse med de i direktiven uttalade önskemålen om en successiv
redovisning i den mån så är möjligt av resultaten av utredningens
arbete får utredningen till fullgörande av sitt uppdrag angående berörda
fråga anföra följande.
Med ett anställningsförhållande skulle det otvivelaktigt vara bäst överensstämmande,
att de förmåner, som skola utgå på grund av anställningen,
äro — oavsett om de skola utgå omedelbart eller först senare — helt bestämda
under varje tidpunkt av anställningen. Endast om detta är fallet kan
arbetsgivaren vid den tid behovet av arbetskraften finnes bedöma huruvida
kostnaden för denna står i rimligt förhållande till värdet för honom av arbetets
utförande. Det måste också ur den anställdes synpunkt vara naturligt
att påfordra, att frågan vilka förmåner, som skola utgå på grund av en
anställning, är reglerad då denna innehaves och ej ställes på framtiden.
I och för sig måste det därför framstå såsom eftersträvansvärt att, i den
mån arbetsgivaren i denna egenskap skall taga befattning med pensioneringen
av de hos honom anställda, pensioneringen utformas så, att för varje
år av anställningstiden faktiskt eller i varje fall beräkningsmässigt för pensioneringen
av då anställda reserveras ett visst, i samband med fixerandet
av årets lön bestämt belopp, vilket sedermera kan jämte ränta och »arvsvinster»
på grund av uteblivna försäkringsfall — beträffande ålderspensionering
uteblivna på grund av dödsfall — stå till förfogande för utbetalning
till vederbörande av pension från arbetsgivarens respektive en av honom
anlitad pensionsinrättnings sida. En sådan anordning, som innebär att pensionen
bokstavligt talat bekostas med uppskjutna lönedelar, är den enda,
som lämnar full möjlighet att avväga de totala kostnaderna för anställningsförmånerna
efter förhållandena under respektive anställningsår och som
skapar teknisk möjlighet att mot varandra väga kostnaderna för pensionering
av vederbörande mot kostnader för andra anställningsförmåner åt honom.
Om personalpensioneringen uppbyggdes på nämnda sätt, så att för varje
anställd reserverades ett visst under respektive år av anställningstiden överenskommet
belopp och de sålunda för olika anställda reserverade beloppen
fördelades dem emellan i form av pensionsförmåner, skulle det tydligen
med skäl kunna hävdas, att den verkade affärsmässigt riktigt eller »rättvist»
med hänsyn till förhållandet mellan arbetsgivaren och de anställda. Önskemålet
om »rättvisa» i pensioneringen tager emellertid icke sikte enbart
på förhållandet mellan arbetsgivaren och de anställda utan också på det
inbördes förhållandet mellan de anställda. Bestämmandet av de belopp, som
elt visst år skulle reserveras för den ene och den andre anställdes blivande
pensionering, borde ske i enlighet härmed. Uppfattningarna om vad detta
22
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
krav på relativ rättvisa mera konkret innebär, kunna självfallet vara olika.
I fråga om en personalgrupp, som i alla avseenden vore tämligen homogen,
torde det kunna anses acceptabelt att tillämpa en för de anställda enhetlig
eller »konstant» premieprocent i förhållande till lönen, eftersom kostnaderna
för arbetet därmed i ungefär samma grad som återspeglas i bestämningen
av den kontanta lönen skulle bli beroende av själva arbetet och ej av vem
som utför det.
Även om någon egentlig meningsskiljaktighet icke torde behöva rada om
riktigheten av det nu anförda, är det å andra sidan uppenbart, att en personalpensionering
uppbyggd efter dessa riktlinjer måste komma att leda till
ett förmånssystem, som i vissa mycket betydelsefulla avseenden skiljer sig
från vad som kan anses ändamålsenligt med hänsyn till huvudsyftet med
en personalpensionering. Detta torde få anses vara att bereda en försörjning,
som är dels avvägd i relation till den levnadsstandard vederbörande
så småningom kommit att växa in i under den aktiva tiden och dels anpassad
efter utvecklingen av levnadsvillkoren under pensionärstiden för de då
aktiva befolkningsgrupperna. En pensionering uppbyggd efter de nyss angivna
riktlinjerna skulle endast i mindre grad komma att tillgodose detta
syfte. Den skulle nämligen komma att medföra följande konsekvenser.
1. Storleken av den pension, som skulle börja utgå vid pensionsfallet, skulle
bli helt beroende, förutom av förräntnings- och dödlighetsförhållanden,
av de uppskjutna lönedelarnas storlek i nominellt belopp och antal. Även
om det icke behövde förutsättas, att den uppskjutna lönedelen år efter år
utgjorde samma antal procent av respektive årslön, skulle pensionen i väsentlig
utsträckning komma att återspegla den fortskridande nominella
utvecklingen av lönen för vederbörande från anställningstidens början fram
till pensionsåldern. Såväl beträffande individuella löneökningar på grund
av befordringar in. in. som beträffande allmänna löneökningar — vare sig
dessa äro av standardbevarande natur, d. v. s. stå i samband med stegring
i levnadskostnaderna, eller de äro av standardförhöjande betydelse — skulle
pensionen komma att ge en bild av den nominella utveckling som vederbörandes
lön undergått under hela den aktiva tiden. Ju senare en löneökning
av någon av de nämnda typerna erhållits, i desto mindre grad skulle den
komma att påverka pensionsbeloppet, och detta skulle alltså närmast komma
att bli avvägt efter de nominella löneförhållandena i medelåldern snarare
än under ett förhållandevis sent stadium av den aktiva tiden. Till följd av
bl. a. att pensionen vidare skulle bli i full utsträckning beroende av antalet
uppskjutna lönedelar, skulle t. ex. grupper med lång utbildning eller med
låg avgångsålder komma att i pensionshänseende ställas i en med hänsyn
till angivna försörjningssyfte ogynnsam ställning.
‘2. Sedan pensionen börjat utgå, skulle den ha ett oföränderligt nominellt
belopp och alltså icke bli anpassad efter utvecklingen av levnadsvillkoren
för de aktiva.
Inom personalpensioneringen förefinnes således eu mycket djupt liggande
motsättning mellan vad som egentligen är bäst överensstämmande med
anställningsförhållandet och vad som bäst svarar mot pensioneringens huvudsyfte.
Detta har medfört att pensioneringen endast sällan uppbyggts helt
med utgångspunkt från i bokstavlig mening uppskjutna lönedelar, även
om detta förekommer i någon utsträckning i fråga om pensioneringen av
privatanställda. I allmänhet har personalpensioneringen uppbyggts med
visst beaktande av dess syfte även till den del detta innebär ett frångående
av konstruktionen med uppskjuten lön. Alltefter den grad, i vilken detta
skett, kunna särskiljas olika typer av personalpensionering, av vilka de som
förekomma inom de offentliga arbetsgivarnas område gått längst i att be
-
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
23
akla pensioneringssyftet och i allmänhet de enskilda pensioneringsanordningarna
därvidlag icke gått lika långt.
Vid bedömning av frågor rörande personalpensionering är det av grundläggande
vikt att uppmärksamma, att i och med att man vid det praktiska
uppbyggandet av pensioneringsgrunderna avlägsnat sig från anordningen
med pensionen såsom i bokstavlig mening bekostad med intjänt lön, så innebär
detta att man kommit att sakna de hållpunkter, som eljest legat i den
försäkringstekniska ekvivalensen mellan de uppskjutna lönedelarna och pensionsförmånerna.
I fråga om redan gällande pensioneringsgrunder är det
visserligen fullt klart, att man har att hålla sig till givna pensionsutfästelser,
därunder inbegripet vad som kan anses följa av sådan sedvänja i fråga
om pensioneringen, som anses vara rättsligen bindande. Å ena sidan kan naturligtvis
arbetsgivaren icke undandraga sig ansvaret att fullgöra åtagna
pensionsförpliktelser genom hänvisning till att en pension av ifrågavarande
beskaffenhet icke skulle kunna bekostas med uppskjuten lön, och å andra
sidan kunna de anställda eller pensionstagarna icke med fog hävda, att arbetsgivaren
skulle göra sig skyldig till någon kränkning av rättsanspråk
för det fall att han uppfyllde åtagna förpliktelser; det finnes lika litet sakligt
underlag för naturrättsresonemang på pensionsområdet som på andra
områden. Då fråga är om överväganden angående hur en pensioneringsanordning
lämpligen bör vara beskaffad är det emellertid tydligt, att frångåendet
i ett avseende av konstruktionen med i bokstavlig mening uppskjuten
lön lätteligen kan ge upphov till krav på ett liknande frångående av nämnda
konstruktion även i andra avseenden och att det kan ligga nära till hands
att till stöd därför hänvisa till vad man uppfattar som rättviseskäl och konsekvensskäl.
Det torde vara bland annat med hänsyn härtill som i direktiven
för 1951 års pensionsutredning såsom en allmän riktlinje för utredningsarbetet
angivits, att förekommande frågor rörande den statliga personalpensioneringen
skola utredas med beaktande av huru motsvarande frågor
lösts inom annan personalpensionering. Mot bakgrunden härav måste vid
utredningens bedömning av huruvida en önskad förändring, den må påyrkas
av arbetsgivaren, de anställda eller de redan pensionerade, har tillräckligt
sakligt fog för sig inom ramen för personalpensioneringen — och det
är ju detta fråga gäller— en jämförelse med vad som gäller inom annan personalpensionering
tillmätas en väsentlig betydelse och i viss mån komma
att träda i stället för den bedömningsgrund, som vid en personalpensionering
bekostad med uppskjuten lön ligger i en jämförelse mellan de uppskjutna
lönedelarna och pensionsförmånerna.
Det spörsmål, varom i förevarande sammanhang praktiskt sett närmast
är fråga, gäller huruvida, såsom påyrkats, vissa ytterligare förbättringar i
utgående pensioners belopp böra genomföras inom den statliga personalpensioneringen.
Under 1951 och följande år har inom statsförvaltningen under medverkan
av olika organ, däribland chefslöneutredningen och 1949 års tjänsteförteckningskonmiitté,
verkställts en allmän omprövning av lönegradsplaceringen
av de tjänster, som ingå i det statliga lönesystemet. Denna omprövning ledde
till afl ett mycket stort antal tjänster uppflyttades eu eller flera lönegrader,
varjämte i viss begränsad utsträckning tjänster nedflyttades i lönegrad.
Vad beträffar lönegradsförhöjningarna uppflyttades i vissa fall ett visst
slag av tjänster enhetligt till en och samma lönegrad, i andra fall förekom
ett urval, så att endast vissa tjänster uppflyttades eller att uppflyltning
skedde till olika lönegrader. I betydande utsträckning infördes i samband
med förändringarna andra tjänstehenäinningar. Lönegradsförändringarna
betecknades i vissa fall såsom upp- eller nedflvttning i lönegrad, i andra
24
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
fall såsom utbyte av tidigare tjänst mot en viss annan tjänst. Denna terminologiska
olikhet grundar sig emellertid icke på någon granskning av huruvida
arbetsuppgifterna, tjänstens ställning inom organisationen etc. voro
desamma eller olika före och efter revisionen. Det går alltså icke att på
basis av själva revisionen — om det över huvud taget är möjligt — konstatera
hur det förhåller sig därvidlag. Tjänsteförteckningsrevisionen baserades
f. ö. väsentligen på förhandlingar mellan företrädare för staten och de anställdas
organisationer.
Efter revisionernas genomförande har från statspensionärshåll framförts
starka krav på att de skulle, i den mån de medförde lönegradsuppflyttningar,
åtföljas av en omreglering av redan utgående pensioner, genom vilken
dessa omräknades att utgå efter de lönegrader, som gälla för de efter förändringarna
befintliga tjänstinnehavarna. I vissa sammanhang ha önskemålen
förklarats närmast gälla de fall, i vilka en hel kategori tjänster uppflyttats
i lönegrad, och att eventuellt avse omräkning på grundval av den
lägsta lönegrad som efter revisionen gäller för tjänster tillhörande ifrågavarande
kategori.
De argument, som anförts till stöd för yrkandena, vilka stundom framförts
på ett sätt som ger intryck av att statspensionärerna utgöra en i jämförelse
med andra pensionärer särskilt ogynnsamt ställd grupp, äro rättviseoch
konsekvensskäl, varvid jämförelserna begränsats att gälla andra statliga
personalpensionsförhållanden. Härom må nämnas följande.
1. De tjänstemän, som kvarstodo i tjänst över tjänsteförteckningsrevisionerna
och alltså berördes av dessa, erhöllo helt och hållet pension efter
den därvid bestämda lönegraden. Det har framhållits, att om de redan pensionerade
varit födda något senare, skulle vissa av dem kunnat kvarstå över
revisionen och få högre pension. Vidare har framhållits, att en del av pensionärerna
kunnat få den högre pensionen, om tjänsteförteckningsrevisionen
blivit genomförd tidigare, och uttalats att den omständigheten, att revisionen
dragit ut på tiden, icke borde försätta dessa pensionärer i sämre
ställning än om revisionen kunnat genomföras tidigare. Rättviseskäl talade
alltså för åtgärden.
2. Den 1 juli 1947 genomfördes en allmän omreglering av då redan utgående
statliga personalpensioner. Det skulle stå i konsekvens därmed, om
inan verkställde den nu önskade omregleringen av pensionerna. Det skulle
rentav innebära ett avsteg från år 1947 godtagna principer, om en sådan
omreglering icke genomfördes.
Spörsmålet har även vid vissa tillfällen berörts inom riksdagen.
Bl. a. hemställdes år 1953 i två likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Ahlberg in. fl. (I: 152) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg in. fl. (II: 194), att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att 1951 års pensionsutredning skulle
få i uppdrag att utbryta frågan beträffande förhöjningar av äldre tjänsteoch
familjepensioner och upptaga denna till omedelbar behandling samt
att Kungl. Maj :t för riksdagen skulle framlägga de förslag utredningen
kunde föranleda. I enlighet med förslag av statsutskottet (uti. nr 193)
förklarades motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Enligt
nämnda utlåtande förutsatte utskottet, att pensionsutredningen i görligaste
mån skulle ge prioritet åt de problem, som bilda underlag för ställningstagandet
till spörsmålet om pensionernas avvägning, så att de nödvändiga
förutsättningarna för en hållbar bedömning av förevarande fråga skapades.
Vidare har vid 1956 års riksdag inom andra kammaren av fröken Höjer
in. fl. väckts eu motion (IT: 566), vari hemställts, att riksdagen måtte be
-
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
25
sluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att frågan om en förbättring
av äldre tjänste- och familjepensioner brytes ut ur 1951 års pensionsutredning
och göres till föremål för en särskild utredning, vilken bör
bedriva sitt arbete så skyndsamt att ett förslag till reglering av äldre tjänsleoch
familjepensioner kan underställas 1957 års riksdag. I motionen åberopas
förutnämnda rättvise- och konsekvensskäl och uttalas bl. a. att »avsteget
från handlingssättet år 1947 med rätta upprört pensionärerna».
1951 års pensionsutredning måste i anledning av nu berörda uttalanden
understryka, att betydande olikheter finnas mellan den efterreglering, som
nu påyrkas, och den som innefattas i 1947 års omreglering av äldre pensioner.
Detta har också tydligt framhållits av statsutskottet vid 1953 års
riksdag i dess förenämnda utlåtande nr 193.
Med 1947 års omregleringsbeslut avsågs över huvud icke att fastslå några
principer angående framtida grunder i fråga om reglering av äldre statliga
pensioner. Ännu mindre avsågs att införa den för personalpensionering
främmande principen, att pensionen för den som innehaft tjänst av
ett visst slag skulle, oavsett iviken lönegrad tjänsten tillhört och vilken
löneplan och vilket pensionsreglemente som gällt, utgå med ett belopp avvägt
med hänsyn till under pensionärstiden gällande lönegradsplacering av
motsvarande tjänst samt dåvarande löneplansbelopp och pensionsreglemente.
Med hänsyn till det sätt på vilket statens löne- och pensionspolitik tidigare
utformats ansågs det emellertid finnas tillräckliga skäl att låta vid
regleringstillfället utgående pensioner, när de än beviljats, i fortsättningen
utgå med belopp avvägda på grundval av tjänstens lönegradsplacering under
pensionstagarens aktiva tid och på grundval av 1947 års löneplansbelopp
och 1947 års pensionsreglemente. Av den till grund för omregleringsbeslutet
liggande propositionen 1947:283 framgår (s. 6 och 25), att vid
dettas tillkomst den omständigheten tillmättes väsentlig betydelse, att före
1947 års lönereglering under några år utgått provisoriska lönetillägg, vilka
kunde betraktas som led i allmän lönereglering men icke kommit att beaktas
vid avvägningen av pensionerna för de anställningshavare, som åtnjutit
ifrågavarande lönetillägg och avgått med pension före den 1 juli 1947. I övrigt
var det i huvudsak tre effekter som man eftersträvade och uppnådde
genom omregleringen.
För det första hade under tidernas lopp såväl dyrortsgraderingen av lönerna
som pensionsreglementenas hänsynstagande till lönerna på viss ortsgrupp
växlat. De pensioner, som beviljats före den 1 juli 1939, och för vissa
grupper även därefter beviljade pensioner hade avvägts med utgångspunkt
från A-ortslönerna, som lågo omkring 25 % eller mer under lönerna för
högsta ortsgruppen. Flertalet efter nämnda dag beviljade pensioner voro avvägda
med utgångspunkt från C-ortslönerna, som lågo 18 å 19 procent under
lönerna för högsta ortsgruppen. Enligt 1947 års löneplan och pensionsreglemente
avvägdes däremot pensionerna på grundval av en lön liggande
omkring 12 % under lönen för högsta ortsgrupp. Omregleringen
hade härvidlag den effekten, att den drog ett streck över de äldre löneplanernas
skiftande uppbyggnad ur dyrortsgraderingssynpunkt och över de
tidigare pensionsreglementenas olika innebörd i fråga om vilken ortsgruppslön
som skulle vara pensionsgrundande.
För det andra hade de utgående pensionerna regelmässigt bestämts med
utgångspunkt från grundlönerna i den för vederbörande vid avgångstillfällct
gällande löneplancn och kompletterats i huvudsak endast med tillagg
avsedda alt bereda partiell kompensation för levnadskostnadsstegringen.
Detta förfaringssätt, som korresponderade mot den dåvarande lönepolitiken,
26
Statsutskottets utlåtande nr 199 dr 1956
enligt vilken löneavvägningen ur standardmässig synpunkt skedde vid löneregleringar,
som återkommo med långa tidsintervaller, och lönerna under
mellantiden väsentligen endast utvecklades enligt regler om partiell kompensation
för levnadskostnadsstegring, har numera ersatts med anordningar,
som innebära att löne- och pensionsbeloppen år för år allmänt kunna
avvägas även nr standardmässiga synpunkter. Därest en omreglering av
redan utgående pensioner icke kommit till stånd, skulle emellertid dessa
ha blivit skiktindelade med hänsyn till de olika vid tidpunkterna för pensionernas
beviljande gällande reglerna. Även i detta avseende innebar oinregleringen,
att pensionerna i fortsättningen koinmo att basera sig på en och
samma löneplan, nämligen den som trädde i kraft den 1 juli 1947. Härigenom
skapades bl. a. tekniska förutsättningar för att i fortsättningen utgiva
rörligt tillägg efter enhetliga grunder på samtliga pensioner.
För det tredje skapade omregleringen förutsättningar för att ge folkpensionen
samma inverkan på tjänstepensionens belopp beträffande de
redan beviljade pensionerna som efter förhandlingar med statstjänstemännens
huvudorganisationer beslutats beträffande pensioner tillkomna efter
löne- och pensionsregleringen.
1947 års omreglering av äldre pensioner innebar däremot i princip icke.
att pensionen skulle utgå enligl annan lönegrad än den som tjänsten tillhört
under vederbörandes egen anställningstid. Då tjänsten under denna
tid varit lönegradsplacerad och tekniska binder icke mötte att sätta den
under anställningstiden gällande lönegraden och den nya löneplanens lönebelopp
i förbindelse med varandra, skulle omregleringen ske med utgångspunkt
från den äldre lönegradens tekniska motsvarighet inom det nya systemet.
Under sådana förhållanden kan det icke med fog göras gällande, att
en omreglering av före tjänsteförteckningsrevision beviljad pension att utgå
på grund av den vid denna förhöjda lönegraden skulle stå i överensstämmelse
med grunderna för 1947 års omreglering. Det måste därför beaktas,
att ett tillgodoseende av ifrågavarande anspråk skulle innebära ett längre
gående medgivande än som innefattas i 1947 års omregleringsbeslut.
Vad först beträffar frågan, om det ur rent teknisk synpunkt över huvud
laget skulle gå att verkställa omreglering av utgående pension med hänsyn
till speciella lönerörelser under pensionärstiden, får 1951 års pensionsutredning
framhålla följande.
Om speciella lönerörelser för en viss grupp löntagare skulle medgivas
inverka på redan utgående pensioner för en speciell grupp pensionärer men
ej för andra grupper, måste rimligtvis ett naturligt ocii lätt påvisbart samband
eixstera mellan den ifrågavarande gruppen av aktiva och motsvarande
grupp av passiva. Det ligger nära till hands att uppställa i varje fall
den förutsättningen för en dylik inverkan, att den pensionstagare, som skulle
få sin pension höjd, med säkerhet skulle kunna förutsättas ha blivit delaktig
i lönehöjningen, om han alltjämt varit i tjänst. Detta torde låta sig
göra beträffande vissa av de fall, som berörts av tjänsteförteckningsrevisionerna,
men långt ifrån beträffande alla fall. Exempelvis skulle projektet
rent tekniskt gå att genomföra i fråga om fall, där samtliga tjänster av ett
visst slag uppflyttats en lönegrad, men icke kunna medgivas om 75 % av
tjänsterna uppflyttats flera lönegrader och tillsättning av tjänst i högre lönegrad
skett efter ansökningsförfarande. De önskemål om rättvisa för äldre
pensionärer i förhållande till yngre som väsentligen torde ligga bakom kraven
på ifrågavarande pensionsreglering skulle alltså kunna tillgodoses i
mycket skiftande utsträckning. De härvid uppträdande ojämnheterna skulle
i sin tur komma att tagas till intäkt för ytterligare konsekvenskrav. Enligt
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
27
pensionsutredningens uppfattning skulle det sålunda icke vara möjligt att
skipa »rättvisa» i de fall tekniska förutsättningar härför funnes utan att
samtidigt skapa nya »orättvisor». Det bör f. ö. i sammanhanget icke bortses
från att statsutskottet i sitt förenämnda utlåtande uttalat, att eftersom
tjänsteförteckningsrevisionerna resulterat i både lönegradshöjningar och
lönegradssänkningar, frågan om en omreglering icke lärer kunna begränsas
till enbart böj ningsfallen.
Ett ur rent teknisk synpunkt framkomligt sätt att låta speciella lönerörelser
under pensionärstiden inverka på beloppet av redan utgående pensioner
skulle givetvis kunna vara att ge dessa lönerörelser en kollektivt beräknad
inverkan på pensionerna. Om exempelvis pensioneringsområdet omfattar
personalgrupperna A, B och C, och gruppen A får en löneökning,
som är utan motsvarighet för grupperna B och C, skulle i så fall denna
löneökning ges den konsekvensen, att redan beviljade pensioner höjdes ej
endast för den som tillhört grupp A utan också för den som tillhört grupp
B eller C. Naturligtvis skulle höjningen i så fall bli förhållandevis liten. Den
nu angivna effekten av speciella lönerörelser under pensionärstiden skulle
uppkomma vid ett genomförande av det föreliggande förslaget om allmän
pensionering, enligt vilket förändringar i medelinkomsten för den aktiva
befolkningen i arbetsför ålder undan för undan påverka den utgående pensionens
belopp. Då inom en personalpensionering emellertid knappast torde
kunna accepteras, att i nyssnämnda exempel de vid en viss tidpunkt från
grupp B eller C pensionerade skulle till följd av löneförhöjning för grupp
Ä få en pensionsökning, av vilken de aktiva som tillhöra grupp B eller C
eller framtida pensionärer från dessa grupper icke bli delaktiga, torde ej
heller den sålunda antydda lösningen vara praktiskt framkomlig.
Vad härefter angår den ifrågasatta pensionsregleringen sedd mot bakgrunden
av att pensionerna utgöra anställningsförmåner får pensionsutredningen
framhålla, att en omreglering av bevil jad pension med hänsyn till
under pensionärstiden genomförd förhöjning av lönegradsplaceringen för
vederbörandes tidigare innehavda tjänst uppenbarligen skulle stå i mycket
skarp kontrast till den till grund för personalpensioneringen liggande tanken,
att en sådan pension skall successivt intjänas under anställningstiden
ej endast i en bildlig och oklar mening utan till sitt belopp.
Såsom förut angivits har dock personalpensioneringen i vissa andra avseenden
— mer eller mindre för olika typer av sådan pensionering — avlägsnats
från vad som skulle följa av denna grundtanke och tagit vissa intryck
av vad som kan anses utgöra en med hänsyn till pensioneringens syfte ändamålsenlig
anordning. Vid eu principiell belysning av frågan om förbättring
av äldre pensioner är det nödvändigt att beakta detta och att bedöma
huruvida de åberopade rättvise- och konsekvensskälen kunna te sig hållbara
med beaktande av huru långt man härvidlag gått inom personalpensioner
ingen.
Personalpcnsioneringen karakteriseras i allmänhet av att beloppet av
den pension, som börjar utgå vid pensionårstidens inträde, icke är beroende
av den nominella lönen under hela anställningstiden och av dennas hela
längd utan dels av vederbörandes genomsnittliga lön under ett jämförelsevis
sent skede av anställningstiden och dels av huruvida denna omfattar
minst 30 tjänstår eller ej och huru stor i det senare fallet bristen i 30 tjänstår
är.
Längden av den period närmast före pensionsavgången, vars genomsnittliga
löneförhållanden beaktas, växlar inom pensioneringen av privatanställda
men är i allmänhet ganska betydande; ofta uppgår den till 15 år. Pensionen
28
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
blir härigenom, då den börjar utgå, icke avvägd efter en av vederbörande
under måhända endast kort tid innehavd löneställning utan anpassad efter
en standard, som den anställde uppnått relativt lång tid före pensionsavgången.
Inom pensioneringen av stads- och landskommunernas anställda — för
landstingens anställda är pensioneringen i huvudsak ordnad på samma sätt
som för de statsanställda — omfattar i allmänhet ifrågavarande för pensionsbestämningen
avgörande slutskede av anställningstiden 80 månader, alltså
0 år 8 månader. Enligt pensionsreglementenas bestämmelser skall den genomsnittliga
reallönen under denna period vara avgörande för pensionsbestämningen.
Har reallönen för vederbörande anställningshavare under
denna tid höjts, vare sig på grund av normal befordran eller på grund av
tjänsteförteckningsrevision, skall i enlighet härmed pensionen bli lägre än
oin den bestämts på grundval av den momentant vid avgången gällande slutlönen.
Anordningen medför alltså en successiv och smidig anpassning av
pensionen efter reallönehöjningar mot slutet av anställningstiden.
Pensioneringen av statsanställda går längre än såväl den privata som den
kommunala pensioneringen i att grunda pensionsbestämningen på hela den
reallön, som gäller vid avgångstillfället, oavsett att denna kanske icke innehafts
någon längre tid och icke avspeglar en standard, som den anställde
vuxit sig in i. Vid ålders- (och förtids-)pensionering beaktas visserligen
lönegradsplaceringen under en viss period före avgången, men dels omfattar
denna period endast 2 år 1 dag och motsvarar alltså icke ens en tredjedel
av den kommunala »uttunningsperioden», och dels tillämpas ingen dylik
medeltalsberäkning i fall, där den under perioden innehavda tjänsten upptlyttats
i lönegrad genom tjänsteförteckningsrevision. Statlig familjepension
bestämmes också — i motsats till vad förhållandet är inom privat och kommunal
pensionering — uteslutande på grundval av den vid själva avgångstillfället
(dödsfallet) gällande slutlönen.
Den statliga personalpensioneringen har alltså i motsats till annan pensionering
det karakteristiska särdraget, att beloppet av en pension som börjar
utgå omedelbart efter eller under den närmaste tiden efter en tjänsteförteckningsrevision
helt och hållet bestämmes på grundval av den förhöjda
löngraden. Det är till väsentlig del denna från grunderna för icke-statlig
personalpensionering avvikande regel, som tagits till utgångspunkt då man
ur rättvisesynpunkter hävdat, att också pensionen för den som redan avgått
borde omregleras på grundval av den genom tjänsteförteckningsrevision
bestämda högre lönegraden. Det kan emellertid allvarligt ifrågasättas, om det
nuvarande statliga sättet att bestämma beloppet av pension för den, vars
relativa löneställning förändrats under den senaste delen av anställningstilden,
har tillräckligt sakligt fog för sig. Ifrågavarande avsteg från konstruktionen
av personalpensionen såsom bekostad med uppskjuten lön kan
näppeligen motiveras med att den skulle vara en konsekvens av pensioneringens
syfte. I sitt utlåtande nr 193 har statsutskottet vid 1953 års riksdag
också anfört, att en anordning, som medförde successiv och mera smidig
anpassning av pensionen efter lönehöjningar mot slutet av anställningstiden,
föreföllc utskottet vara väl värd att överväga vid utformningen av de framtida
bestämmelserna. Om man nu i enlighet med yrkandena i motionen
skulle gå så långt som till att avväga personalpensionerna på grundval även
relativ löneställning, som vederbörande över huvud taget aldrig haft utan
som uppnåtts först av hans efterträdare i anställningen, skulle detta stå i
bestämd motsättning till den av statsutskottet ifrågasatta förändringen av
den statliga personalpensioneringen.
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
29
Beträffande frågan liuru långt man hittills sträckt sig i fråga om anpassning
av redan beviljade pensioners belopp efter förhållanden under pensionärstiden
må framhållas följande.
Inom privat pensionering är huvudregeln otvivelaktigt, att redan beviljad
personalpension kvarstår vid oförändrat nominellt belopp, varvid pensionstagaren
får åtnöjas med den förhöjning av pensionsbeloppet, som folkpensionsutvecklingen
kan medföra. Självfallet finnas likväl arbetsgivare, som
ha både möjlighet och vilja att efterreglera personalpensionerna. I den mån
höjning ifrågakommer, torde dock denna närmast vara begränsad att innebära
en partiell eller eventuellt total kompensation för levnadskostnadsökning.
Att pensionen skulle höjas av den anledningen, att pensionärens
efterträdare såsom anställningshavare fått en i jämförelse med andra anställda
högre lön än vad pensionären haft under sin aktiva tid, får betraktas
såsom ytterst osannolikt.
Enligt bestämmelserna i de kommunala pensionsreglementena utgå tilllägg
till beviljad pension i samma utsträckning som den, i vilken kommunens
löntagare erhålla löneökningar såsom kompensation för penningvärdesfall.
Vid bestämmelsernas tillämpning i fall, då oklarhet kunnat finnas i
fråga om den utsträckning, i vilken genomförd löneökning har dyrtidskompenserande
betydelse eller innebär reallöneökning, har i anslutning till de
förhandlingar, genom vilka pensionstilläggens storlek fixerats, från båda de
förhandlande parternas sida understrukits, att med överenskommelsen icke
gjorts något avsteg från den i pensionsreglementet fastslagna principen att tilllägg
utgår endast som kompensation för sänkning av penningvärdet. Efterregleringar
av pensionerna ske alltså icke i syfte att anpassa dessa efter under
pensionärstiden uppkommande standardmässiga löneökningar, vare sig allmänna
eller för vissa grupper av löntagare speciella löneökningar.
Inom det kommunala området ha förekommit vissa omregleringar av pensioner
beviljade före nuvarande pensionsreglementens giltighetstid, närmast
i fråga om pensioner beviljade före den 1 juli 1947. Dessa omregleringar ha
på sin höjd åsyftat att bringa pensioner beviljade enligt äldre och oenhetliga
pensionsbestäminelser upp till den nivå de skulle ha haft, om nuvarande
löneplan och nuvarande pensionsreglementen även tidigare gällt. Då de nuvarande
kommunala pensionsreglementena förutsätta, att pensionen skall avvägas
med hänsyn tagen till den anställdes relativa löneställning under de senaste
80 månaderna av anställningen, kan uppenbarligen en äldre pension icke avvägas
med beaktande av att tjänstens relativa löneläge blivit höjt efter
vederbörandes pensionsavgång.
De statliga personalpensionerna ha regelmässigt efterreglerats genom år
för år beviljade rörliga tillägg. Hänsyn har härvid i praktiken tagits till de
beslutade allmänna löneökningarna i sin helhet, och anpassningen har sålunda
ej begränsats till att innefatta dyrtidskompensation.
Sådana statliga pensioner, som före den 1 juli 1947 beviljats enligt dåvarande
pensionsreglementen, ha, såsom förut nämnts, omreglerats. Denna
omreglering har åsyftat att hringa upp pensionerna till de belopp, som skulle
ha tillkommit vederbörande, om nuvarande löneplaner och nuvarande pensionsreglementen
varit gällande under vederbörandes tjänstetid. Därutinnan
föreligger överensstämmelse mellan statlig och annan personalpensionering,
att den omständigheten, att vederbörande pensionärs efterträdare såsom anställningshavare
får lönehöjning genom att tjänsten uppflyttas i lönegrad,
icke medför höjning av redan utgående pension.
Såsom av del anförda framgår kan del icke med fog hävdas att om
man betraktar huru personalpensionering inom olika områden är beskaffad
konsekvensen skulle kräva att ifrågavarande önskemål skulle tillgodoses.
30
Statsutskottets utlåtande nr 199 år 1956
Tvärtom skulle detta innebära att pensioneringen av de statsanställda m. fl.
på ytterligare en punkt skulle avlägsnas från vad som är brukligt inom
annan personalpensionering. En förutsättning för att ett sådant avsteg skulle
vara försvarbart förefaller vara, att den därav följande merkostnaden för de
statliga personalpensionerna kunde »tagas igen» i form av lägre kostnader
för anställningsförmåner åt nuvarande anställda. Detta skulle i sin tur förutsätta
dels att staten såsom arbetsgivare vore beredd att taga därav följande
konsekvenser i fråga om konkurrensen med andra arbetsgivare om arbetskraften,
dels att nuvarande statsanställda m. fl. för egen del skulle vara beredda
att godtaga nämnda följd av de utgående pensionernas förbättring. Det
får anses i hög grad osannolikt att dessa förutsättningar skulle föreligga.
Även om så skulle vara fallet, uppkommer frågan om åtgärden skulle kunna
vara godtagbar med hänyn till vissa följdverkningar beträffande annan personalpensionering.
Särskilt måste det vara uppenbart, att ett bifall till de nu
i fråga om den statliga personalpensioneringen framställda kraven måste utlösa
krav på att motsvarande förmåner skola lämnas av de övriga offentliga
rättssubjekten.
Såsom inledningsvis framhållits ankommer det icke på 1951 års pensionsutredning
att avgiva något förslag i frågan om eventuell förbättring av utgående
pensioner. Av den i det föregående lämnade belysningen av frågan
torde emellertid kunna dragas slutsatsen, att pensionsutredningen vid
en bedömning enligt de i direktiven angivna riktlinjerna icke kan finna bärande
sakligt underlag föreligga för att inom statlig personalpensionering införa
den nya principen, att en tjänsteförteckningsrevision bör medföra omreglering
av före densamma beviljade pensioner.
I samband med behandlingen av förevarande fråga ha representanter för
Pensionerade Statstjänstemäns Riksförbund informerats om utredningens
överväganden rörande densamma samt beretts tillfälle att framföra sina synpunkter.
I behandlingen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Jerdenius, Kjellén, Larsson, Nordkvist och Schärman.
Stockholm den 14 maj 1956
För 1951 års pensionsutredning
FOLKE ERICSON
K.-E. Renström
561717 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag