Nr 198—199
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
1
Nr 19S
Utlåtande i anledning av väckt motion om en särskild utredning
av frågan om samordning mellan tjänstepension och
folkpension.
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Neländer m. fl. väckt motion (II: 464)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära att frågan om samordning mellan tjänstepension och folkpension
bryts ut ur 1951 års pensionsutredning och görs till föremål för en förutsättningslös
särskild utredning samt att denna bedrives så skyndsamt att
förslag kan föreläggas 1957 års riksdag.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.
Vid tillsättandet av 1951 års pensionsutredning med uppgift att utreda
den statliga personalpensioneringen och därmed sammanhängande frågor
anförde dåvarande chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet
(23 februari 1951), att de spörsmål utredningen hade att ta ställning till
sedan länge varit aktuella. På grund härav ansåg departementschefen att
en utredning borde komma till stånd, trots att statsmakterna ännu inte
tagit ställning till de förslag om en allmän pensionsförsäkring, som förelåg
fr. o. m. den 12 oktober 1950 (det s. k. principbetänkandet).
Vi instämmer i att de frågor som 1951 års pensionsutredning har att
handha redan vid utredningens tillsättande pockade på en snar lösning. Vi
anser det därför synnerligen viktigt att lösningar av frågor, som direkt
berör pensionärers förhållanden, snarast kommer till stånd.
1951 års pensionsutredning har nu arbetat i fem år men har ännu icke i
något betänkande antytt efter vilka vägar de statsanställdas pensionsproblem
skulle kunna lösas. I den riksdagsberättelse, som avgavs till 1955 års
riksdag, meddelades att utredningen beräknade kunna lägga fram ett principbetänkande
under år 1955. Något sådant har som ovan antytts emellertid
icke avgivits. I arbetsberättelsen till årets riksdag motiveras detta med
hänvisning till det ovissa läge, vari frågan om en allmän pensionsförsäkring
nu befinner sig. Man räknar dock med att förutsättningar skall föreligga
för avgivande av ett principbetänkande under loppet av år 1956. Då
det finns anledning antaga att ett principbetänkande icke kan komma att
innehålla konkreta förslag till lösning av de olika frågekomplex som utredningen
har att undersöka, kan man redan nu förmoda att mycket lång tid
alltjämt återstår innan de i utredningsdirektiven angivna arbetsuppgifterna
lösts.
Genom att den s. k. Äkesonska utredningen hösten 1955 lagt fram sitt
slutbetänkande om allmän pensionsförsäkring (SOU 1955:32) — vilket
föranlett socialministern att i årets statsverksproposition anmäla att en
proposition utmynnande i en allmän pensionsreform kommer att föreläggas
riksdagen, dock ej under år 1956 — har 1951 års pensionsutredning,
1 Bihang till riksdagens protokoll 195G. 6 saml. Nr 198—199
2
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
som enligt sina direktiv har att ägna uppmärksamhet åt en allmän pensionsförsäkrings
inverkan på den statliga personalpensioneringen, nu erhållit
så stora och tidskrävande arbetsuppgifter att en detaljlösning av
statsanställdas sedan lång tid tillbaka aktuella pensionsproblem ter sig än
mera avlägsen om inte särskilda åtgärder vidtagas.
Bland de frågor som ständigt åstadkommit irritation torde samordningen
mellan tjänstepension och folkpension vara den största. Den allvarligaste
kritiken har här riktats mot den reducering av tjänstepensionen som
skett beroende på att folkpension utgår. Med rätta har denna reducering
uppfattats som ett brott mot principen om pensionens oantastbarhet. I motion
i andra kammaren nr 274 år 1951 av herr Nihlfors m. fl. har motiveringarna
för den starka kritiken redovisats. Genom att många statsanställda
numera bereds möjlighet att kvarstå i tjänst ett eller annat år efter
ordinarie pensionsålder och i växande grad använder sig härav till fördel
bl. a. för statsverket stärks kravet på att frågan om samordningen mellan
tjänste- och folkpensionen snarast får en tillfredsställande lösning. Vid
riksdagsbehandlingen år 1951 av ovannämnda motion uttalade sig riksdagen
för att den väckta frågan borde upptagas såsom en av de första etapperna
i 1951 års pensionsutrednings arbete.
Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, 1951 års pensionsutredning avgivit utlåtande (se Bilaga till
detta utlåtande).
Utskottet. Det i den föreliggande motionen väckta förslaget syftar till att
frågan om samordningen mellan tjänste- och folkpension skulle — utan
avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete — utbrytas ur
sitt större sammanhang och hänskjutas till separat utredning, vilken borde
bedrivas så skyndsamt att förslag i ämnet kunde föreläggas 1957 års riksdag.
Ehuru i motionen ej direkt utsäges vad en dylik utredning borde gå ut på,
kan dock av ordalagen i motionen — särskilt den hänvisning som däri göres
till den i samma ämne vid 1951 års riksdag väckta motionen II: 274 — utläsas,
att motionärerna betraktar det nuvarande samordningssystemet såsom
irrationellt och föga förenligt med den s. k. oantastbarhetsprincipen. Kritiken
torde närmast rikta sig mot vad som av pensionsutredningen betecknats
som den reella samordningen, d. v. s. den faktiska reduktion av personalpensionen
i förhållande till den normala tjänstepensionsnivån, som man vid
samordningssystemets tillskapande åsyftat. Frånsett att samordning mellan
tjänste- och folkpension förekommer även inom kommunal och privat
pensionering bör i anslutning till vad pensionsutredningen härutinnan anfört
framhållas, att oantastbarhetsprincipen numera på försäkringshåll
knappast torde tolkas så att den skulle hindra en anpassning av tjänstepensioneringen
till den samhälleliga pensioneringen. Vidare bör understrykas,
att samordningssystemet utformats i enlighet med överenskommelser träffade
med vederbörande personalorganisationer och att dessa — enligt vad
pensionsutredningen anfört — så sent som år 1953 motsatte sig att samordningsfrågan
skulle utbrytas ur sitt större sammanhang och göras till föremål
för en mera definitiv separat reglering före pensionsfrågorna i övrigt.
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
3
I detta sammanhang har framhållits, att på många håll stor oklarhet råder
rörande samordningssystemets verkliga innebörd. Oftast torde uppfattningen
vara den, att den reella minskningen, av tjänstepensionen motsvarar
det belopp, varmed pensionen minskas från 67-årsåldern. Att så icke är fallet,
framgår av pensionsutredningens i det föregående angivna redogörelse.
Med hänsyn till samordningsfrågans oupplösliga samband med övriga frågor
angående pensionsawägningen lärer det — såsom pensionsutredningen
framhållit — vara helt ogörligt att, på sätt i motionen yrkas, denna fråga nu
skulle utbrytas till behandling för sig; allra minst i nuvarande läge, då ett
ställningstagande till frågan om den samhälleliga pensioneringens utbyggnad
är aktuellt, skulle en sådan åtgärd kunna försvaras. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionsyrkandet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 464 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Leander, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Sundelin,
Einar Persson, Birger Andersson, Thun, Lodenius, Nils Theodor Larsson
och fröken Ranmark; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Rubbestad,
Andersson i Mölndal, Staxäng, Cassel, Gustafsson i Skellefteå, Svensson i
Alingsås, Karlsson i Olofström, fröken Vinge, herrar Svensson i Stenkyrka,
Almgren, Andreasson, Nelander och Mellqvist.
Reservationer
1) av herrar Malmborg i Skövde, Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge
och herr Nelander, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort
ha följande lydelse:
»Den nu tillämpade samordningen mellan tjänstepension och folkpension
är enligt utskottets mening icke helt tillfredsställande utformad. Den har
såsom motionärerna påpekat av stora delar inom de berörda personalgrupperna
uppfattats som irrationell. Nuvarande anordning genomfördes också
som eu lösning av provisorisk karaktär. Det var hl. a. med hänsyn till här
4
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
berörda omständigheter som utskottet vid 1951 års riksdag ansåg sig böra
rekommendera att denna fråga borde upptagas som en av de första etapperna
i 1951 års pensionsutrednings arbete. Med beklagande måste utskottet
konstatera att så icke blivit fallet.
Utskottet kan således instämma med motionärerna däri att nuvarande
provisorium snarast möjligt bör efterträdas av en anordning, som utan att
sakligt motiverade synpunkter trädes för nära bättre kan vinna de berörda
personalgruppernas förståelse. Den långa tid, som nu förflutit utan att en
mera slutgiltig lösning kunnat nås, är ett annat skäl härför. Motionärerna
har närmast tänkt sig att frågan skulle utbrytas ur 1951 års pensionsutrednings
program och göras till föremål för särskild utredning. Utan att uttala
någon mening härom vill utskottet dock uttala den bestämda uppfattningen,
att Kungl. Maj :t bör på sätt som Kungl. Maj :t finner lämpligt påskynda
utredningsarbetet så att ett förslag i den här berörda frågan kan förelägga^
riksdagen nästa år.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av motionen II: 464, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.»
2) av fröken Andersson och herr Staxäng.
Statsutskottets utlåtande nr 198 ur 1956
5
Bilaga
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 13 februari 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt 1951 års
pensionsutredning att till Riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över
den i andra kammaren av herr Nelander in. fl. väckta motionen nr 464, vari
på anförda skäl hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam särskild utredning angående samordningen
av folkpension och statlig tjänstepension.
Till besvarande av remissen får 1951 års pensionsutredning anföra följande.
Vid arbetet på den lönereglering för statstjänstemän in. fl., som blev
genomförd den 1 juli 1947, ansågs ståndpunkt böra på en gång tagas till
frågorna om lönebeloppen och om innebörden åtminstone i stora drag av
den pensionsreglering, som förutsattes skola åtfölja löneregleringen. I överensstämmelse
med resultatet av de förhandlingar, som förts mellan 1945
års lönekommitté samt Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation, uttalade lönekommittén i
det betänkande, vari nya lönebelopp föreslogos, att tjänstepensionsnivån i
och för sig borde mosvara 2/3 av lönen för ortsgrupp 2 men att vid den
blivande pensionsregleringen borde beaktas den väsentligt förbättrade allmänna
folkpension, som enligt 1946 års lag om folkpensionering skulle
utgå jämväl till ifrågavarande grupper.
Bakgrunden till överenskommelsen om att den statliga personalpensioneringen
borde utformas med beaktande av den förbättrade folkpensioneringen
och alltså i vidsträckt bemärkelse samordnas med denna utgjordes
av följande båda omständigheter. Den ena var uppfattningen att personalpensionerna
icke behövde eller borde vara lika stora som om folkpensionsreformen
icke kommit till stånd. Den andra var, att om personalpensionen
på dittillsvarande sätt gjordes lika stor före och efter folkpensionsåldern
så skulle det förhållandet, vilket man ansåg oegentligt och olämpligt, uppkomma,
att den årliga totala pensionsinkomsten bleve mindre före folkpensionåldern
än därefter. Med hänsyn härtill syftade det nämnda uttalandet
dels till en begränsning av personalpensionen i förliållade till nyssnämnda
nivå motsvarande 2/3 av 2-ortslönen, dels till eu utjämning av
den sammanlagda pensionsinkomsten före respektive efter folkpensionsåldern,
varigenom man skulle undvika den eljest uppkommande »inkomstsvackan»
under tiden från avgången ur tjänst fram till folkpensionsåldern.
Till frågan vilka åtgärder som borde vidtagas i nämnda båda avseenden
togs däremot icke ståndpunkt redan vid löneregleringen. Den samordning
med folkpensioneringen, som sedermera år 1947 etablerades på basis av
förut angivna förutsättningar, bygger på eu förhandlingsöverenskommelse
med de nämnda personalorganisationerna. Vid remissbehandlingen av frågan
om det nya pensionssystemet framfördes icke några principiella invändningar
emot samordningens innebörd, och vid frågans riksdagsbehandling
gjordes varken motionsvis eller i samband med beslutens fattande i kamrarna
några invändningar emot samordningen.
Vad beträffar samordningens närmare innebörd är till eu början att
märka, att man sökt tillskapa skilda anordningar för tillgodoseende av de
6
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
båda syftena med samordningen. Å ena sidan har den begränsning av personalpensionsnivån,
som ansetts böra genomföras med beaktande av folkpensionerna,
vidtagits icke först från folkpensionsåldern utan redan från det
att personalpensionen börjar utgå. Denna begränsning eller, såsom den vanligen
benämnes, den reella samordningen har därmed icke till någon del
haft att tillgodose syftet att ernå eu utjämning av den totala pensionsinkomsten
före respektive efter folkpensionsåldern. Å andra sidan har i syfte
att uppnå en dylik inkomstutjämning genomförts en omdisponering i tiden
av personalpensionsförmånerna, så att dessas årsbelopp före folkpensionsåldern
blivit större och efter folkpensionsåldern blivit mindre än om omdisponeringen
icke kommit till stånd. Då sålunda anordningen med olika
stora personalpensionsbelopp före och efter folkpensionsåldern endast avsetts
som en rent teknisk anordning för åstadkommande av inkomstutjämning
och skillnaden mellan de båda pensionsbeloppen icke därjämte innebär
någon reell begränsning av personalpensionsnivån, ha de i inkomstuljämnande
syfte vidtagna åtgärderna betecknats såsom eu teknisk samordning
av personalpension och folkpension.
Den begränsning av personalpensioneringens tjänstepensionsförmåner,
som innefattades i förhandlingsöverenskommelsen om den reella samordningen,
motsvarade värdemässigt ungefärligen en fjärdedel av den folkpension
på 800 kronor, som beräknades skola tillkomma vardera av två folkpensionsberättigade
makar. Då begränsningen såsom nämnts skulle gälla
redan från det att personalpensionen började utgå och alltså från lägre
ålder än folkpensionsåldern, gjordes den emellertid i kronor för år räknat
mindre än den nyssberörda från folkpensionsåldern beräknade begränsningen
på omkring 200 kronor för år. Med beaktande av bl. a. de genomsnittliga
pensionsåldrarna i de olika lönegraderna beräknades de belopp, med
vilka bruttopensionsnivån motsvarande 2/3 av 2-ortslönen minskades, i princip
så, att deras kapitalvärlden motsvarade kapitalvärdet av omkring 200
kronors folkpension. I genomsnitt beräknades begränsningen innebära en
sänkning av tjänstepensionerna med något över 100 kronor för år från nyssnämnda
bruttopensionsnivå.
Den inkomstutjämning, som innefattas i den överenskomna tekniska
samordningen, tog sikte på hela den folkpension av 800 kronor för år, som
beräknades skola tillkomma vardera av två folkpensionsberättigade makar,
dock att inkomstutjämningsbeloppet för att bli jämnt delbart med 12 jämkades
till 792 kronor: hel pension skulle vara 792 kronor högre före folkpensionsåldern
än därefter. Omdisponeringen i tiden av tjänstepensionsförmånerna
gjordes i stora drag enligt försäkringstekniska grunder så att
den icke skulle påverka tjänstepensionens på visst sätt beräknade kapitalvärde.
Om tjänstepensionen (hel pension) å ena sidan efter folkpensionsåldern
skulle minskas med 792 kronor för år, skulle den å andra sidan
alltifrån att den började utgå — och även efter folkpensionsåldern — vara
förhöjd med s. k. utjämningstillägg, och utjämningstilläggens med beaktande
av bl. a. de genomsnittliga pensionsåldrarna i olika lönegrader beräknade
kapitalvärden skulle motsvara kapitalvärdet av det från folkpensionsåldern
gjorda »folkpensionsavdraget» på 792 kronor.
Såsom av det anförda framgår, inneburo den reella och den tekniska
samordningen sammantagna följande förändringar i förhållande till en
tjänstepensionsnivå motsvarande 2/3 av 2-ortslönen. Före folkpensionsåldern
skulle angivna nivå å ena sidan begränsas med belopp, som värdemässigt
motsvarade inemot 200 kronors folkpension, men å andra sidan förhöjas
med belopp, som värdemässigt motsvarade omkring 800 kronors folkpension,
alltså med ett belopp som var omkring fyra gånger så stort som
Statsutskottets utlåtande nr 198 ur 1956
7
begränsningen. Efter folkpensionsåldern skulle nämnda begränsning och
förhöjning alltjämt göras men dessutom tillämpas ett tekniskt avdrag på
792 kronor, svarande mot utjämningstillägget.
Vid den konkreta utformningen av samordningen inställde sig särskilda
problem, som delvis sammanhängde med att särskilda åtgärder ansetts
böra vidtagas för åstadkommande av å ena sidan begränsning av personalpensionsnivån
och å andra sidan inkomstutjämning och man sålunda icke
ansett realbegränsningen böra göras först från folkpensionsåldern, i vilket
fall den även skulle ha verkat inkomstutjämnande. Om de tre belopp, med
vilka den nivå, som motsvarade 2/3 av 2-ortslönen, skulle modifieras, skulle
ha lagts vid sidan av pensionsbelopp motsvarande nämnda nivå — och
alltså förutom 792-kronorsavdraget även realbegränsningen och utjämningstilläggen
gjorts fullt »synliga» — hade konsekvensen därav uppenbarligen
blivit ett mycket invecklat och administrativt otympligt pensioneringssystem.
Starka skäl talade därför att man i stället borde såsom tjänstepensionsunderlag
direkt angiva de belopp, till vilka 2/3-nivån skulle vara
modifierad före respektive efter folkpensionsåldern, övervägandena i denna
del ledde alltså till att man såsom tjänstepensionsunderlag att tillämpas
intill folkpensionsåldern direkt angav belopp, motsvarande 2/3-nivån
å ena sidan minskad med realbegränsningen och å andra sidan förhöjd
med utjämningstilläggen, och alt föreskrift meddelades om att tjänstepensionsunderlaget
för tid efter folkpensionsåldern skulle motsvara ifrågavarande
»begynnelseunderlag» minskat med det tekniska avdraget av 792
kronor.
Stora svårigheter att åstadkomma en rationell samordning förelågo likväl
med hänsyn till ovissheten om den framtida utvecklingen av å ena
sidan statstjänstemännens löner och å andra sidan folkpensionsbeloppen.
Statstjänstemännens löner avsågos skola indexregleras enligt ett system,
som kunde medföra upp till 18 procents rörligt tillägg. Vad som komnie att
gälla i fråga om folkpensionerna var mera ovisst. Då någon indexreglering
av folkpensionerna vid denna tid ej var beslutad, kunde man i varje fall
icke räkna med andra folkpensionsbelopp än de genom 1946 års lag bestämda.
Överenskommelsen innebar, att rörligt tillägg tills vidare skulle såväl
före som efter folkpensionsåldern beräknas på tjänstepensionens på grundval
av begynnelseunderlaget fastställda belopp — varigenom 792-kronorsavdraget
komme att kvarstå vid oförändrat belopp — men att samordningen
skulle revideras, om anledning därtill uppkom.
Den sakliga innebörden av att realavdraget inarbetades i pensionsunderlagen,
på vilka rörligt tillägg skulle beräknas, var i och för sig, att minskningsbeloppet
vid stigande rörligt tillägg på tjänstepensionen kom att förhöjas
oberoende av folkpensionsutvecklingen. Vid oförändrade folkpensionsbelopp
skulle alltså ifrågavarande anordning, betraktad för sig, ha lett till
en viss skärpning av samordningen. Vid en höjning av folkpensionen i
samma grad som personalpensionen skulle däremot begränsningsgraden
beräknad i förhållande till den principiellt åsyftade personalpensionsnivån
ha blivit oförändrad. Vid eu höjning av folkpensionen i större utsträckning
än personalpensionen skulle resultatet slutligen bli en relativ minskning
av realavdraget.
Inarbelningen av utjämningstilläggen medförde att även dessa blevo förhöjda
med rörligt tillägg i samma utsträckning som pensionsunderlagen i
övrigt. Folkpensionsavdraget gjordes, såsom redan angivits, icke på motsvarande
sätt rörligt. Vid stigande rörligt tillägg måste därför -- oberoende av
folkpensionsutvecklingen — uppkomma eu allt större olikhet mellan de försäkringstekniskt
beräknade kapitalvärdena av utjämningstillägget och folk
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
pensionsavdraget; kapitalvärdet av utjämningstillägget växer efter hand
som det rörliga tillägget stiger, men kapitalvärdet av folkpensionsavdraget
kvarstår oförändrat. Den ursprungligen enbart inkomstutjämnande anordningen
med utjämningstillägg och folkpensionsavdrag måste alltså, betraktad
för sig, vid stigande rörligt tillägg komma att, om samordningen icke revideras
utan folkpensionsavdraget kvarstår oförändrat, medföra en höjning
av pensionsnivån. För att denna höjande effekt av anordningen icke skulle
bli alltför stor redan vid en nivå, där rörligt tillägg utgick med 18 procent,
avvägdes de i pensionsunderlagen inräknade utjämningstilläggen så, att överensstämmelse
mellan kapitalvärdena av dem och av folkpensionsavdragen
beräknades skola föreligga, icke vid tjänstepensionens grundnivå utan vid
ett rörligt tillägg av 6 procent.
Av större intresse än huru den reella och den — ursprungligen — tekniska
samordningen verka var för sig vid stigande rörligt tillägg på personalpension
och vid folkpensionsökningar, för den händelse icke särskilda jämkningar
vidtagas, är emellertid huru de verka sammantagna. Den ökning av
personalpensionens storlek i förhållande till den pensionsgrundande lönen,
som av tekniska skäl i och för sig inträder vid utöver 6-procentnivån ökat
rörligt tillägg, kan sägas innebära, att personalpensionsgivaren värdemässigt
lämnar rörligt tillägg, förutom på en pension motsvarande 2/3 av 2-ortslönen,
på den del av folkpensionen, som motsvarar utjämningstillägget minskat
med realavdraget, d. v. s. på omkring tre fjärdedelar av en folkpension
om 800 kronor eller ca 600 kronor för år. Systemet tenderar in. a. o. till
att vid stigande rörligt tillägg och oförändrat folkpensionsavdrag ge till resultat,
att personalpensionen blir relativt sett förhöjd på grund av samordningen
i stället för, såsom avsetts, i viss mån begränsad. I den mån det rörliga
tillägget innefattar realförbättring kommer arbetsgivaren även att i
realiteten utge sådan förbättring, ej endast på en pension motsvarande 2/3
av 2-orlslönen utan därutöver på vad som värdemässigt motsvarar ca 600
kronors folkpension. Om personalpensionerna förhöjas i samma grad som
lönerna, skulle på grund av nu berörda förhållanden icke ens den totala pensionsnivån
(summan av personalpension och folkpension), mätt i procent
av pensionsgivande lön, komma att vid oförändrat folkpensionsavdrag bibehållas
konstant oberoende av det rörliga tilläggets storlek, med mindre folkpensionens
krontalsbelopp vore konstant. Vid varje ökning av folkpensionen
— den må innebära endast kompensation för sänkt penningvärde eller ha
karaktären av standardförhöjning — skulle en höjning inträda i den totala
pensionsnivån, om folkpensionsavdraget tillätes kvarstå oförändrat.
Såsom förut nämnts avsågos emellertid vid samordningens tillkomst löner
och personalpensioner för statstjänsteinännen skola indexregleras med
rörligt tillägg på högst 18 procent. Vid dylikt rörligt tillägg och oförändrade
folkpensionsbelopp behövde den överkompensation, till vilken anordningen
kunde leda, icke bli av större omfattning.
Vid uppgörelsen om samordningen förutsattes, att förhandlingar om eu
revision av denna skulle upptagas med personalorganisationerna för det fall,
att folkpensionerna skulle undergå en mera väsentlig förändring.
Vid uppgörelsen utgick man dessutom från att dylika förhandlingar skulle
upptagas för den händelse en mera allmän eller omfattande förändring av
pensionsåldrarna skulle genomföras för berörda anställningshavare.
Redan från år 1952 utgick på de statliga personalpensionerna i allmänhet
rörligt tillägg efter 53 procent. En väsentlig utgångspunkt för den statliga
folkpensionssamordningen — nämligen angående ett rörligt tillägg på i princip
6 procent och i varje fall icke mer än 18 procent —- hade därmed rubbats.
Också den i det ursprungligen avsedda folkpensionsbeloppet liggande
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
9
utgångspunkten hade i avsevärd mån rubbats. Efter det att dessutom år 1953
proposition avgivits till riksdagen om en standardmässig förhöjning av folkpensionerna
med för vardera av två folkpensionsberättigade makar 280 kronor
för år och för annan ålderspensionär 350 kronor för år, ansågs det ofrånkomligt
att upptaga frågan om jämkning av de ursprungliga samordningsreglerna
med hänsyn till de ändrade förutsättningarna. Redan i 1953 års proposition
(nr 15) om höjning av folkpensionerna framhölls, att de föreslagna
höjningarna påkallade en omprövning av reglerna om samordningen av
folkpensionerna och andra av statsmedel utgående pensioner till statstjänstemän
m. fl. I en inom civildepartementet upprättad promemoria upptogs därefter
dels frågan om en minskning av tjänstepensionerna med hänsyn till
att den tekniska samordningen lett till oförutsedda förmånsökningar och
till de nämnda folkpensionshöjningarna och dels spörsmålet om en förändring
av systemet för samordningen. I flera remissyttranden över promemorian
uttalades, att man i då ifrågavarande sammanhang endast torde kunna
uppnå en provisorisk lösning av samordningsfrågan. Statstjänarkartellen,
Stalstjänsteinännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation anförde
i gemensamt yttrande över departementspromemorian, att de i promemorian
berörda frågorna liksom vissa andra därmed sammanhängande spörsmål
vore av grundläggande betydelse för de statsanställdas pensionering och
icke kunde lösas utan ingående överväganden och undersökningar. De olika
frågorna sammanhängde även med varandra på ett sätt som gjorde att de
borde bli föremål för en samlad bedömning. Men hänsyn härtill funno organisationerna
det nödvändigt, att lösningen av dessa frågor tills vidare uppskötes
i avvaktan på resultatet av erforderlig vidare utredning, vilken såsom
tidigare förutsatts borde ske genom 1951 års pensionsutredning. I avvaktan
på utredningens förslag förklarade sig organisationerna beredda att vid
förhandlingar undersöka möjligheterna av en provisorisk lösning av samordningsfrågan.
Uppgörelse träffades sedermera med såväl de nämnda organisationerna
som Sveriges akademikers centralorganisation om att det rörliga
tillägget på tjänstepensionerna skulle fördem, som uppnått 67 års ålder,
minskas med belopp motsvarande 35 procent av skillnaden mellan tjänstepensionens
grundbelopp före resp. efter 67 års ålder, d. v. s. vid oavkortade
pensioner med 35 procent av 792 kronor, vilket utgör omkring 280 kronor
för år eller samma belopp som den lägre av de nämnda folkpensionshöjningarna.
De anställdas huvudorganisationer motsatte sig alltså alt, såsom nu ifrågasattes
i motionen, samordningsfrågan skulle utbrytas ur sammanhanget och
göras till föremål för en mera definitiv reglering före pensionsfrågorna i
övrigt.
En reell samordning av i princip samma slag för pensionärerna som grupp
betraktade som den statliga förekommer även inom städernas och landskommunernas
personalpensionering — landstingens personalpensionering är i
stort sett ordnad på samma sätt som statens — enligt de på förhandlingsöverenskonnnelser
med vederbörande personalorganisationer grundade s. k.
normalpensionsreglementena, däri inbegripet pensionsreglementet för Stockholms
stad. Pensionsnivån enligt dessa reglementen, 62 procent av den lön,
som bildar pensionsunderlag, har nämligen valls med beaktande av att folkpension
av viss storlek — realvärdet av den vid tidpunkten för de grundläggande
överenskommelserna år 1951 utgående folkpensionen -- skulle utga
vid sidan av tjänstepensionen. Storleken av den begränsning av tjänstepensionen
som den kommunala samordningen innebär kan dock icke beräknas
på basis av några redovisade uppgifter angående den pensionsnivå, som skulle
ha valts, om man icke haft att räkna med folkpension.
10
Statsutskottets utlåtande nr W8 ur 1956
Samordning innefattande en efter försäkringstekniska grunder gjord,
emot folkpensionsavdraget svarande förhöjning av tjänstepensionens brutlonivå
förekommer icke inom städernas och landskommunernas personalpensionering.
Däremot förekommer inom denna pensionering samordning,
innebärande enbart en praktisk utjämning av pensionsinkomsterna med
avseende å tid före resp. efter folkpensionsåldern. Den kommunala pensioneringen
enligt normalpensionsreglementena framträdde visserligen till en
början som en pensionering utan inkomstutjämning (och därmed formellt
som en pensionering utan folkpensionssamordning över huvud taget), men
såsom redan framhållits innebära normalpensionsreglementena, att vederbörande
kommuns fullmäktige äga besluta om avdrag från den från 67 års
ålder utgående tjänstepensionen vid höjning av folkpensionen utöver 1951
års realnivå. Denna möjlighet har också hittills utnyttjats. Vid en fortsatt
utveckling med stigande realförmåner inom folkpensioneringen torde folkpensionsavdraget
enligt normalpensionsreglementena komma att svara emot
eu allt större del av den totala folkpensionens belopp. Uppgiften i motionen
II: 274 år 1951 — till vilken motion den nu remitterade motionen hänvisar
— om att avtal slutits mellan Stockholms stad och de kommunalanställdas
organisationer angående en pensionsreglering, som icke innebär samordning
med folkpensioneringen, står icke i överensstämmelse med grunderna för
och tillämpningen av 1951 års pensionsreglemente för Stockholms kommunalstyrelse.
I samband med 1953 års folkpensionsliöjning tog man på så sätt i anspråk
de enligt reglementena föreliggande möjligheterna alt minska personalpensionerna
med hänsyn till realhöjningar i folkpensionerna utöver 1951 års
nivå, att man minskade såväl tjänste- som familjepensioner till pensionstagare,
vilka uppnått 67 års ålder, med för år räknat 280 kronor resp. 350 kronor,
alltefter det alt folkpensionsökningen i det särskilda fallet motsvarade
det lägre eller det högre av dessa belopp.
Även i fråga om privata tjänstepensioner finnes all anledning att räkna
med att folkpensioneringen haft inverkan på storleken av de pensionsbelopp,
som utgå, och att alltså också här en reell samordning av det förut
angivna slaget förekommer. En sådan samordning behöver självfallet icke
förutsätta, att pensioneringsplanerna innehålla någon klausul om att den
principiella pensionsnivån skall röna inflytande av folkpensionering. Den
måste anses föreligga även då t. ex. de inom privatpensioneringen tillämpade
reglerna för s. k. avtrappning eller uttunning vid beräknande av pensionsunderlaget
påverkats av folkpensioneringen. Dessutom kan den bestå i att
redan beviljade personalpensioner icke förhöjas i den utsträckning som
skulle ha blivit fallet, om folkpensionerna icke funnits. Någon i själva pensionsförsäkringsplanerna
ingående anordning för inkomstutjämning har hitintills
icke förekommit i större utsträckning inom den privata pensioneringen.
Bidragande härtill kunna vara å ena sidan svårigheterna eller omöjligheten
med hänsyn till den privata pensioneringens finansieringstekniska förutsättningar
att uppnå en god anpassning av folkpensionsavdraget — som
ju vid privat försäkringsmässig pensionering måste bestämmas lång tid i
förväg — efter en av aktuella pris- och standardförhållanden beroende folkpension.
Å andra sidan torde en samordning av ifrågavarande slag hittills
icke ha fått större aktualitet inom den privata pensioneringen beroende på
att denna, till följd av bl. a. de tillämpade s. k. uttunnings- och avtrappningsreglerna,
i mycket stor utsträckning utmynnar i pensionsförmåner'',
som i förhållande till slutlönerna icke äro så stora, att det synts påkallat
att vidtaga några åtgärder för att förhindra en fullständig kumulation av
dessa förmåner och hittillsvarande folkpensioner. Efterhand som realvär
-
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
11
det av folkpensionerna liöjes måste dock frågan om en differentiering av de
privata pensionernas belopp med avseende å tid före resp. efter folkpensionsåldern
komma att aktualiseras. I fall, då inom den privata pensioneringen
dylik differentiering genomfördes under åren närmast efter det 1946 års
folkpensionslag trädde i kraft, utgjorde nivåskillnaden merendels 800 eller
1 000 kronor för år. I någon utsträckning förekommer, att privat tjänstepension
utgår enbart för tid intill folkpensionsåldern för alt därefter helt bortfalla.
Frågan om och i vilken utsträckning den privata pensioneringen anpassats
med hänsyn till standardhöjningarna i fråga om folkpensionerna kan
självfallet icke belysas på samma enkla och otvetydiga sätt som motsvarande
anpassning av de statliga och kommunala personalpensionerna. Den
privata pensioneringens utformning fastställes icke genom centrala beslut
och överenskommelser — även om bl. a. arbetsmarknadens parter verka för
användande av vissa normalplaner — utan bestämmes av varje särskild arbetsgivare
och kan därför bli av mycket skiftande innebörd. Det är också
uppenbart, att hela samordningsfrågan beträffande den privata pensioneringen
är starkt beroende av den inom densamma tillämpade principiella
pensionsnivån samt icke minst den praxis som följes i fråga om »avtrappning»
och »uttunning» vid bestämmandet av underlag för pensionsberäkningen
och i fråga om anpassning av utgående pensioner efter aktuella prisoch
standardförhållanden. Om den faktiska personalpensionsnivån är låg —
beroende på att redan den principiella pensionsnivån är låg eller till följd
av praxis beträffande avtrappning, uttunning och anpassning efter pris- och
standardhöjningar — är det tydligt att en underlåtenhet att göra särskild
anpassning efter standardhöjning av folkpensionen kan leda till enbart alt
pensionstagarna uppnå en rimligare standardrelation i förhållande till de
aktiva än tidigare, utan att dock uppnå t. ex. den för jämförliga statspensionärer
gällande pensionsnivån. Av det förhållandet att särskild samordning
må ha underlåtits för sådana privatpensionärer får uppenbarligen icke dragas
den slutsatsen, att samordning vore principiellt oriktig och därför icke
heller borde komma i fråga inom den statliga personalpensioneringen. En
samordningsåtgärd inom den privata pensioneringen ger dock måhända oftast
icke något sådant resultat, som odiskutabelt kan tillskrivas en av pensionsgivaren
tillämpad folkpensionssamordning. Det synes emellertid vara
uppenbart, att det ur personalsynpunkt mycket väl kan vara klart förmånligare
med en personalpensionering, som innefattar formlig — och synlig
—• folkpensionssamordning, än med en personalpensionering, som formellt
sett är helt fristående från folkpensioneringen, och det förefaller därför
meningslöst att bedöma en personalpensionerings kvalitet med hänsyn till
om den innefattar folkpensionssamordning eller ej utan att samtidigt beakta
pensionsnivån och graden av anpassning — icke minst i fråga om redan utgående
pensioner — efter pris- och standardförhållandena.
Under innevarande år torde förestå en ytterligare standarduppräkning av
folkpensionerna. Detta förhållande har uppmärksammats vid årets löne- och
pensionsförhandlingar med de stats- och kommunalanställdas organisationer
och därvid lett till överenskommelser angående emot folkpensionsökningarna
svarande ökningar av avdragen från 67 års ålder å personalpensionerna.
1 Det må understrykas, att den senast beslutade ökningen av folkpensionsavdraget
— liksom 1953 års motsvarande ökning — för de statsanställda
enbart gällde det icke utfästa rörliga tillägget å pensionerna. I den
1 Utvecklingen av samordningen av folkpension och statlig tjänstepension belyses närmare
i eu vid utlåtandet fogad sammanställning, intagen på s. 17 i detta utlåtande.
12
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
av riksdagen godtagna propositionen 1956:81 angående statstjänstemannens
löner under år 1956 m. m. framhålles i fråga om personalpensioneringen
för de statsanställda, att den nya överenskommelsen angående samordning
med folkpensioneringen innebär en fortsatt provisorisk lösning av samordningsfrågan,
samt uttalas, att det förutsatts, att en slutlig lösning av frågan
måste anstå i avvaktan på resultatet av inom pensionsoinrådet pågående
utredningar, däri tydligen även inbegripet det inom socialdepartementets
allmänna pensionsberedning pågående arbetet beträffande allmän pensionsförsäkring.
I förevarande motion II: 464 uttalas, att bland de frågor rörande de statsanställdas
pensionering, »som ständigt åstadkommit irritation torde samordningen
mellan tjänstepension och folkpension vara den största». Den allvarligaste
kritiken har här enligt motionärerna riktats emot »den reducering
av tjänstepensionen som skett beroende på att folkpension utgår». Denna
reducering hade »med rätta» uppfattats som »ett brott emot principen
om pensionens oantastbarhet».
Med anledning av dessa uttalanden förtjänar understrykas, att stor tveksamhet
länge rått rörande den konkreta innebörden av oantastbarhetsprincipen.
Vid fjolårets nordiska pensionsförsäkringskonferens i Oslo uttalade
emellertid den av bl. a. representanter för den privata pensionsförsäkringsverksamheten
bildade svenska kommittén för samordning av tjänstepensionering,
att man synes »böra tolka oantastbarhetsprincipen så, att den icke
hindrar en anpassning till socialförsäkringen, åtminstone icke i det fall, alt
arbetsgivaren utfäst sig att anpassa tjänstepensionerna efter penningvärdets
förändringar».
Av ordalagen i de nyss berörda uttalandena i motionen att döma och med
hänsyn till den hänvisning, vilken enligt vad förut angivits göres till motionen
II: 274 år 1951 samt till denna motions innehåll synes det som åsyftas
med den »allvarligaste kritiken» emot folkpensionssamordningen för de
statsanställda vara vad som i det föregående betecknats såsom den reella
samordningen. Av föregående redogörelse torde dock framgå, att reell samordning
med folkpensionen förekommer icke endast inom den statliga personalpensioneringen
utan även inom kommunal och privat pensionering.
att samordningen för de statsanställda sker i enlighet med överenskommelser,
som träffats med vederbörande personalorganisationer, samt att
den icke inneburit någon begränsning av givna utfästelser angående personalpensionsförmåner.
Vidare kan fastslås, att utgående pensioner till f. d.
statsanställda och med dem i pensionshänseende likställda grupper under
den tidsperiod samordningen omfattat anpassats så att pensionernas bruttonivå
(= begynnelsepensionernas nivå eller den nivå, från vilken det synliga
folkpensionsavdraget göres) förhöjts i ungefär samma takt som löneklassbeloppen
för statstjänstemännen samt att de statsanställda vad beträffar
de sammanlagda pensionsförmånerna i de regelmässiga pensionsfallen
torde vid sidan av de kommunalanställda utgöra den ojämförligt bäst tillgodosedda
gruppen i landet. 1951 års pensionsutredning kan därför icke
från vare sig formella eller principiella synpunkter finna den nuvarande
reella folkpensionssamordningen för de statsanställda oriktig och icke heller
anse denna samordning vara ur personalsynpunkt oskälig.
Vad beträffar den praktiska innebörden på kort sikt av ett upphävande
av varje samordning av folkpension och statlig personalpension må f. ö.
framhållas den avsevärda minskning av pensionernas belopp för tid före
67-årsåldern, som skulle inträda. I lönegrad 10 skulle sålunda det årliga
pensionsbeloppet komma att minska från 6 587 kronor till omkring 6 100
kronor eller med bortåt 500 kronor. Härigenom skulle pensionen komma
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
13
att motsvara omkring 57 procent i stället för omkring 62 procent av slutlönen
på 5-ort. Vad beträffar tiden från folkpensionsåldern skulle visserligen
inträda en ökning av de sammanlagda pensionsförmånerna, men denna ökning
skulle långt ifrån uppgå till folkpensionens belopp. I lönegrad 10 skulle
årsbeloppet av de sammanlagda förmånerna stiga från 7 038 kronor till omkring
7 620 kronor, vilka belopp motsvara 66 respektive 72 procent av slutlönen
på 5-ort.
I motionen framhålles vidare, att kravet på att frågan om samordningen
av tjänstepension och folkpension snarast får en tillfredsställande lösning
stärkes på grund av att många statsanställda numera beredas möjlighet
att kvarstå i tjänst ett eller annat år efter ordinarie pensionsålder och
i växande grad använda sig härav till fördel bl. a. för statsverket. Motsvarande
fråga beröres även i den åberopade motionen 11:274 år 1951, i
vilken dessutom uttalas bl. a., att pensioneringssystemet innebure orättvisor,
för vilkas undvikande det varit erforderligt att tillämpa olika pensionsunderlagsskalor
för kategorier med olika pensionsåldrar.
Med anledning av de nu angivna uttalandena, vilka beröra den tekniska
samordningen, vill pensionsutredningen framhålla följande.
Vad först beträffar uttalandena om att en övergång från fixa pensionsåldrar
till systemet med pensioneringsperioder motiverade en omprövning
av folkpensionssamordningen avse dessa efter allt att döma de förhållanden,
som uppkomma vid tillämpning av periodsystemet om —- såsom hittills
i allt väsentligt blivit resultatet av den statliga pensioneringsperiodreformen
— periodernas nedre gränser sammanfalla med de tidigare gällande
pensionsåldrarna. Uttalandena grunda sig härvid tydligen på uppfattningen,
att övergången till periodsystemet, eller systemet med »rörlig
pensionsålder» som anordningen stundom betecknas, inneburit en viss höjning
av de »genomsnittliga pensionsåldrarna». Detta resonemang synes
i varje fall till en del ha sin grund i den terminologiska oklarhet, som ligger
i användningen av uttrycket »rörlig pensionsålder». Enligt pensionsutredningens
jämväl i andra sammanhang deklarerade uppfattning bör begreppet
»pensionsålder» rimligtvis definieras såsom den ålder, vid vilken rätt
inträder för vederbörande att vid avgång, oavsett om arbetsförmåga föreligger
eller icke, erhålla pension. Det kan icke göras gällande, att övergången
från »fixa pensionsåldrar» till »pensioneringsperiodsystem» inneburit
någon ändring av pensionsåldern i nu angivna mening. Omläggningen
gäller i stället, såvitt angår förhållanden av betydelse i förevarande sammanhang,
uteslutande regleringen av avgångsförhållandena under tid efter
den nu likaväl som förut fixa pensionsåldern. Då ett kvarstående i pensioneringsperiod
ju icke sker på grund av någon tvingande föreskrift från
arbetsgivarens sida ulan på grund av anställningshavarens fria val — och
alltså får anses vara för honom fördelaktigare än att utnyttja möjligheten
att genom tidigare pensionsavgång tillgodogöra sig ett större kapitalvärde
— torde det icke med fog kunna hävdas ens med utgångspunkt från de med
den nuvarande folkpensionssamordningen sammanhängande kapitalvärdesresonemangen,
alt införandet av periodsystemet utgör eu omständighet av
betydelse för samordningen. Vidare må f. ö. i sammanhanget beaktas, att
periodsystemet på grund av sin uppbyggnad måste förutsättas ge av konjunkturförhållandena
beroende resultat: ringa kvarstående under högkonjunktur
och mera kvarstående i andra konjunkturlägen. Hittills tillgängliga
siffror visa, att möjligheterna att kvarstå i tjänst efter pensioneringsperiodernas
nedre gränser lett till en genomsnittligt sett ringa höjning av
avgångsåldrarna.
14
Statsutskottets utlåtande nr 108 år 1956
Vad härefter angår invändningen om att den bristande differentieringen
av pensionsunderlagen efter pensionsåldrarna innebure en orättvisa får
icke bortses från att detta resonemang applicerats på allenast den mindre
del av pensionsunderlagen, som svarar emot de s. k. utjämningstilläggen,
men däremot icke på den återstående långt större delen av pensionsunderlagen.
Inom den statliga pensioneringen har man tidigare varit helt
främmande för tanken, att skillnader i pensionsåldrar skulle motsvaras
av skillnader i pensionsbelopp, något som torde sammanhänga med att pensionsåldrarna
från början avsetts skola bestämmas med hänsyn till statens
intressen och icke som en fråga om direkta ekonomiska intressen ur personalsynpunkt.
Om man anser pensioneringens huvudsyfte vara att bereda eu
försörjning, som är avpassad efter behovet av pension — bestämt av å ena
sidan konstaterad eller presumerad arbetsoförmåga och å andra sidan vederbörandes
på löneinkomsten grundade ekonomiska standard samt utvecklingen
av penningvärde och allmän standard under pensionärstiden —- torde
det vara uppenbart, att det skulle direkt strida emot detta syfte att differentiera
årsbeloppen av pensionerna med utgångspunkt från att pensionernas
kapitalvärden skulle oberoende av olikheter i pensionsåldrar vara
lika stora. Av det nu anförda torde framgå, att bedömningen av frågan om
pensionsunderlagens avvägning är beroende av den utgångspunkt, som väljes
beträffande pensioneringens syfte. 1951 års pensionsutredning finner
det för sin del ingalunda självklart, att det ens vid nuvarande storlek på
folkpensionerna är lämpligt att göra pensionsunderlagsawägningen enligt
kapitalvärdesmetoden till den del avvägningen sammanhänger med folkpensionssamordningen.
Tvärtom anser utredningen, att pensionsunderlagen
i sin helhet borde, så långt detta med hänsyn till finansieringsförhållandena
låter sig göra, bestämmas med beaktande i huvudsak av pensioneringens
nyss angivna försörjningssvfte. Angelägenheten av en sådan utformning av
pensioneringen — som skulle leda till rakt motsatta resultat mot vad som
skulle följa av ett tillgodoseende av de i motionen åsyftade rättvisekraven
— måste tydligen bli alltmera framträdande ju större den med tjänstepensionen
samordnade folkpensionen är. I sammanhanget bör också observeras
den administrativa komplicering, som ett tillgodoseende av anspråken
på långtgående differentiering av pensionsunderlagen efter pensionsåldrarna
skulle medföra.
Med beaktande av nu berörda förhållanden beträffande den tekniska
samordningen samt med hänsyn till den inledningsvis angivna innebörden
av denna samordning kan utredningen icke finna en revision av densamma
nu vara särskilt påkallad ur personalsynpunkt.
Pensionsutredningen vill i sammanhanget utöver vad som redan framhållits
anföra vissa allmänna principiella synpunkter på frågorna rörande
samordning av personalpension och samhällelig pension. Syftet med en samordning
bör vara, att man skall få till stånd ett förmånssystem av en och
samma innebörd, oavsett om en eller flera pensioneringsanordningar samtidigt
tillämpas för en personalgrupp. Målet för pensioneringen i fråga om
förmånernas storlek och beskaffenhet bör in. a. o. i princip icke vara beroende
av det tekniska medel — en eller flera pensioneringsanordningar _
som kommer till användning. För att det skall kunna betraktas som egalt
om de totala pensionsförmånerna till större eller mindre del härröra från
den ena eller den andra pensioneringsanordningen kräves härvid tydligen,
av finansieringsgrunderna för de skilda anordningarna icke ge olika resultat.
Om sålunda den ena men icke den andra pensionsforinen finansieras
med avgifter från berörda personer, är del tydligt, att det nu angivna vill
-
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
15
koret icke är uppfyllt med mindre berörda personer i någon form erhålla
kompensation för pensionsavgifterna. I den mån personalpensionsförmånerna
varken formellt eller reellt finansieras av de anställda — oberoende
av om finansieringen sker genom synliga avgifter eller icke — kan det
dock icke med fog göras gällande, att ett utbyte av personalpension emot
allmän pension innebär någon »orättvisa» ur personalsynpunkt. Det är
emellertid tydligt, att utbytet även under sådana förhållanden kan föranleda
irritation och missnöje på personalhåll.
Vad beträffar innebörden ur finansieringssynpunkt av samordning av
personalpension och skattefinansierad allmän pension för å ena sidan de
aktiva och å andra sidan pensionärerna må framhållas, att en skattevägen
åstadkommen ökning av finansieringsbidragen blir större för de aktiva än
för de redan pensionerade. I synnerhet blir detta fallet vid en successiv
ökning av beloppen av de allmänna förmånerna eftersom de aktiva härvid
få betala mera — de få lämna höjda bidrag under längre tid — för allmänna
pensionsförmåner av viss storlek ju yngre de är o vid nivåhöjningarna. Vidare
är i sammanhanget att märka, att de aktiva regelmässigt torde bli hårdare
drabbade av beskattningens progressivitet än pensionärerna. Det torde
kunna hävdas, att en viss lösning av frågan om samordning av personalpension
och allmän skattefinansierad pension med hänsyn till svårigheterna
att lämna de aktiva kompensation för ökad skattebelastning tillgodoser
pensionärernas intressen i minst lika hög grad som de aktivas.
Om en viss samordningslösning — såsom hittills varit fallet i fråga om samordningen
av folkpension och av statsmedel utgående tjänstepension —
grundar sig på överenskommelse med vederbörande personalorganisationer,
torde därför pensionstagarna icke kunna med fog göra gällande, att resultatet
är obilligt ur deras synpunkt.
Vad beträffar de framtida pensioneringsförhållandena har man ju att
räkna med en betydande utbyggnad av de samhälleliga pensioneringsanordningarna.
Härvid blir det tydligt å ena sidan, att i den mån dessa anordningar
omfatta grupper med redan ordnad personalpensionering det för
uppnående av ett rationellt förmånssystem beträffande de totala "pensionsförmånerna
erfordras en väsentligt längre gående begränsning än för närvarande
av personalpensioneringens relativa förmåner, och å andra sidan
att ett efterhand förhållandevis långt gående utbyte av personalpensionsförmåner
mot samhälleliga pensionsförmåner skulle kunna aktualisera mycket
svårlösta kompensationsfrågor, om de samhälleliga pensionsförmånerna
i likhet med de nuvarande folkpensionerna vore skattefinansierade. Det synes
icke sannolikt, att den konflikt, som skulle kunna uppkomma mellan
intresset av en rationell utformning av pensioneringens förmånssystem och
de av finansieringsförhållandena betingade intressena, skulle finna eu ur
allmänna synpunkter acceptabel lösning genom alt personalpensionsförmåner
av nuvarande relativa storlek tillätes utgå ograverade vid sidan av betydligt
förhöjda samhälleliga förmåner. Något" sådant torde icke heller
vara eftersträvansvärt vare sig ur anställningshavar- eller arbetsgivarsynpunkt.
Den slutsats, som förefaller att ligga närmast till hands att draga av
den nämnda intressekonflikten, är alt denna i och för sig utgör clt argument
för att de samhälleliga pensionsförmånerna böra finansieras med avgifter
och icke med skatt (eller därmed reellt sett jämförliga avgifter av
sådant slag som de nuvarande folkpensionsavgifterna), så att reella möjligheter
skapas att reglera uppkommande kompensationsfrågor för de berörda
grupperna.
16
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
Med åberopande av det anförda vill 1951 års pensionsutredning såsom
sin uppfattning uttala, att, ehuru frågan om det lämpligaste sättet för folkpensionssamordningen
kan diskuteras, ett slopande av densamma icke är
påkallat eller lämpligt. Allra minst i nuvarande läge, då ett ställningstagande
i frågan om allmän pensionsförsäkring är förestående, skulle en
dylik åtgärd kunna anses försvarbar. Med hänsyn härtill och då det enligt
utredningens mening ligger i öppen dag, att frågan om folkpensionssamordningen
icke kan utbrytas ur utredningens uppdrag i övrigt beträffande den
statliga personalpensioneringen, får utredningen föreslå, att förenämnda
motion nr 464 i andra kammaren icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I behandlingen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Jerdenius, Kjellén, Larsson, Nordkvist och Schärman.
Stockholm den 14 maj 1956
För 1951 års pensionsutredning
FOLKE ERICSON
K.-E. Renström
Statsutskottets utlåtande nr 198 år 1956
17
Utvecklingen av samordningen av folkpension och statlig tjänstepension
Kronor för år
Den ursprungliga |
Förhållandena efter nva |
||
förhandlingskal-kylen (baserad på |
förhandlingar |
||
närmast efter |
närmast efter |
||
0—18 % rörligt |
|||
tillägg och om- |
1/5 1953 (53 £ |
1/7 1956 (71 % |
|
kring 800 kr. |
rörligt tillägg, |
rörligt tillägg, |
|
folkpension, eljest |
1 400 kr. folk- |
1 680 kr. folk- |
|
förhandlingar) 6 %-nivån |
pension) |
pension) |
|
I. Tjänstepensionen Ett belopp motsvarande 2/3 av slut-lönen för ortsgrupp 2, dock med föl-jande modifikationer: |
|||
A. Minskningar med |
|||
1. ett realavdrag från tjänstepen-sionsåldern, motsvarande en folk- |
|||
pension på .................... |
200 |
289 |
323 |
2. ett utjämningsavdrag från folk-pensionsåldern, motsvarande en |
|||
792 |
792 |
792 |
|
3. ett ytterligare (real- och/eller |
|||
utjämnings-) avdrag från folkpen-sionsåldern, motsvarande en folk-pension på .................... |
277 |
436 |
|
S:a minskningar motsvarande en |
992 |
||
1358 |
1551 |
||
B. Ökning med utjämningstillägg |
|||
motsvarande en folkpension på.. |
792 |
1143 |
1277 |
Nettominskning motsvarande en |
200 |
215 |
274 |
800 |
1400 |
1680 |
|
III. Totala pensionsförmåner |
|||
Ett belopp motsvarande 2/3 av slut-lönen för ortsgrupp 2, ökat med folk-pension på........................ |
600 |
1 185 |
1406 |
(= 75 % av 800 |
(= 97 % av 800 |
(= 103 % av 800 |
|
kronors folkpen- |
kronors med |
kronors med |
|
sion |
53 % förhöjda |
71 % förhöjda |
|
folkpension) |
folkpension) |
8
Dihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 198—199