10

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

Kr 183

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
ersättning av allmänna medel för skador, som
tillfogats genom brottslig gärning.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner väckta den ena inom första kammaren av herr
Alexanderson m. fl. (I: 170) och den andra inom andra kammaren av herr
Ekdahl m. fl. (11:333) har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag rörande möjligheten att, där vederbörandes
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt det motivera,
genom samhälleliga åtgärder bringa ersättning för eller lindra ekonomisk
skada, som drabbat av brott träffade personer vilka icke genom i laga ordning
utdömt skadestånd eller genom ersättning i annan form kunnat hållas
skadeslösa för dem tillfogade förluster.

Efter att ha återgivit innehållet i en vid 1947 års riksdag väckt motion
(II: 279) i samma ämne har motionärerna anfört följande.

Riksdagens skrivelse nr 475/1947 innehöll följande yttrande om ovanstående
motion:

»Förslaget i motionen II: 279 att ersättning skall kunna utgå av statsmedel
för skada, som tillfogats genom brottslig gärning, finner riksdagen vara
värt beaktande. Onekligen skulle införandet av en sådan ordning innebära
ett värdefullt komplement till det rättsskydd, som samhället genom sina
organ giver den enskilde medborgaren.

Emellertid bilda dessa skador ur ersättningssynpunkt en mycket heterogen
grupp. Detta gäller såväl skadornas art och det sätt, varpå de uppkommit,
som även frågan om det sätt, varpå de utan statens ingripande i allmänhet
må bliva reglerade. En utredning i ämnet skulle ställas inför åtskilliga
svårlösta frågor och måste befaras bli synnerligen omfattande och
tidskrävande. Detta torde gälla även med den av motionären angivna begränsningen
av utredningsuppdraget att avse fall, där vederbörandes ekonomiska
förhållanden skulle särskilt motivera ersättning av allmänna medel.
Riksdagen anser sig med anledning härav icke beredd att nu påyrka
utredning i ärendet. Emellertid förtjänar utredningsfrågan enligt riksdagens
mening ytterligare överväganden. Uppmärksamhet synes härvid böra
ägnas spörsmålet, om uppdraget för en eventuell utredning lämpligen kan
begränsas till att avse vissa grupper av de mera angelägna fallen. De erfarenheter,
som vinnas vid den utredning, varom riksdagen här nedan anhåller,
kunna måhända giva underlag för ett fortsatt övervägande av den berörda
frågan.»

Det i slutet av ovanstående citat åsyftade utredningskravet, som bifölls av
riksdagen och som föranledde en proposition till påföljande vårriksdag —-prop. 1948: 87 — hade som bakgrund motionerna vid 1947 års riksdag nr

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

11

II: 84, 139, 221 och 276 och avsåg ersättning för skador vållade av klientel
från sinnessjukhus m. fl. anstalter för vilket ändamål anslag fr. o. in. budgetåret
1948/49 upptagits i riksstaten.

1947 års riksdag intog alltså en mycket positiv inställning till tankegången
i motion II: 279, vilken motion f. ö. till hela sin utformning anslöt
sig till en tidningsartikel, författad av häradshövdingen i Nedansiljans domsaga,
Ernst Leche. — Riksdagsskrivelsen betonar som synes bl. a. uttryckligen
att utrednings frågan förtjänar ytterligare överväganden.

Genom den utveckling i form av eu starkt ökad kriminalitet — som även
och icke minst tagit sig uttryck i ett stigande antal bedrägerier och stölder
med fattiga och åldringar som objekt, varvid bl. a. återfallsförbrytarna spelar
en beklämmande roll — har det ovan apostroferade uttalandet fått en
än starkare aktualitet än det ägde då det för nio år sedan infogades i den
åberopade riksdagsskrivelsen. — De fattiga målsägarnas situation har sedan
dess utan tvivel försämrats. Några fall från de allra senaste åren
(1951—1955) ge exempel på hur återfallsförbrytare härjat hos bl. a. ensamboende
och folkpensionärer på landsbygden.

En fattig träsnidare blev — under förespegling att en »försäljare», som
dök upp med bil utanför stugan, skulle kunna placera träsnidarens alster
— strax före julen frånlurad bela sitt lager, resultatet av flera månaders
arbete. Den beräknade förtjänsten var vad träsnidaren och hans familj
skulle haft att leva av under den förestående helgen och en avsevärd tid
därefter. Häradsrätten oskadliggjorde visserligen »försäljaren» för ett och
ett halvt år framåt. Men träsnidaren kunde icke få ut ett enda öre i ersättning.
— Samma öde drabbade en annan träsnidare i små ekonomiska omständigheter
— hans förlust blev över 600 kronor. — En nyetablerad köpman
med ansträngd ekonomi blev av samme försäljare lurad på 2 700 kronor.
— En änka i små ekonomiska omständigheter bedrogs på 260 kronor
genom ett bedrägligt mattköp, iscensatt av en tredje försäljare. Det fanns
ingen möjlighet att av denne få ut det av häradsrätten ådömda skadestånde.
— Två kringresande rödfärgsagenter narrade från ett antal småbrukare
varierande belopp upp till något över hundra kronor. Utmätningsmannen
i orten har förklarat att för dessa målsägande voro förlusterna synnerligen
kännbara. Samma upplysning har han lämnat beträffande en rad namngivna
offer för en bedräglig agent, som hade ett hundratal målsägande på
sitt samvete. En »försäljare» dömdes till förvaring i tre år för bedrägerier
mot ett hundratal målsägare, bl. a. tre åldringar som förlorade vardera
115 kronor. — Utdömd ersättning omöjlig att få ut.

Dagspressen sysselsätter sig vid tiden för denna motions avfattande med
en liga, ibland kallad mattligan, ibland åldringsligan, med bl. a. en »pastor»
och en ung kvinna som agerande — som beräknas ha genom bedrägerier
under en landsomfattande turné, varvid särskilt ensamma gamlingar råkat
illa ut, tillskansat sig minst 150 000 kronor. Ett dagsfärskt axplock ur tidningarna
med exempel ur denna ligas meritförteckning må anföras såsom
avslutning på argumenteringen för åtgärder i denna motions syfte: En 93-årig man i Kävlinge frånnarrad 2 320 kr., ett åldrigt syskonpar i Vetlanda
8 000, en 82-årig kvinna i Järnskog 27 000, eu 76-årig kvinna i Hagfors

000, alla med största sannolikhet ur stånd att återfå någonting alls av sina
förlorade sparmedel.

Det ges förvisso ingen möjlighet att bibringa dessa grymt bedragna, ofta
fattiga och ensamma människor, eller deras namnlösa olyckskamrater, vilkas
bittra öden ovan lämnade exposé ger en antydning om, någon känsla
av rättfärdighet i ett system som inte ger någon möjlighet för dem att få
sina förluster ersatta och sin ekonomi återupprättad, medan samhället åta -

12

Statsutskottets utlåtande nr 183 är 1956

ger sig att med ofta betydande belopp betala offentligt försvar inför domstolarna
för de utplundrande förbrytarna.

Vi tillåta oss därför att på nytt framföra det utredningsyrkande, som
framfördes i motion 11:279 vid 1947 års riksdag.

Det ankommer givetvis på en eventuell utredning att söka och föreslå
åtgärder, som kunna vara lämpade att tillgodose de önskemål som detta utredningsyrkande
innefattar. Vi vilja här endast erinra om de antydningar
som i nämnda motion framkastades rörande en tänkbar procedur: hänvändelse
till ortens allmänne åklagare för framförande av ersättningsyrkande,
utredning av denne för belysande av huruvida motiv föreligger för ersättning
ur allmänna medel, eventuellt yttrande av domaren i vederbörande
domsaga att föreläggas det statliga organ, som har att handlägga ersättningsärenden
av ifrågasatt slag. Till komplettering av det sålunda i motion
1947:11:279 anförda vilja vi ifrågasätta, om icke den styrelse, som förvaltar
kungafonden för hjälp åt beredskapens offer, kunde tjäna såsom
förebild för ett eventuellt statligt organ med uppgift att besluta i sådana
ärenden som det här är fråga om.

Utskottet. Motionärernas förslag om utredning i syfte att ersättning skall
kunna utgå av allmänna medel för skador, som tillfogats genom brottslig
gärning överhuvud, innebär ett fullföljande av ett motionsvis framställt utredningsyrkande
vid 1947 års riksdag. Med hänsyn till frågans svårlösta och
omfattande beskaffenhet var riksdagen då icke beredd att påkalla utredning
i ämnet men ansåg att förslaget var värt beaktande och förtjänade ytterligare
övervägande. På hemställan av statsutskottet (uti. nr 246) beslöt riksdagen
emellertid att en utredning borde inledas beträffande vissa avgränsade
ersättningsspörsmål, nämligen rörande skador, vållade av rymlingar
in. fl. från sinnessjukhus och andra anstalter. Förslag i sådant hänseende
förelädes riksdagen i propositionen nr 48 till 1948 års riksdag och föranledde
att under femte huvudtiteln uppfördes ett anslag under den nuvarande
rubriken: Ersättningar för skador, vållade av vissa rymlingar in. in.
Från anslaget utgick från början endast ersättningar för skador vållade av
rymlingar från fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter
och sinnessjukhus. Efter förslag i 1952 års statsverksproposition utvidgades
ersättningsrätten till att avse även skador, som vållats under kortvarig
permission av på dessa anstalter intagna. Någon ytterligare utvidgning av
ersättningsrätten ansågs icke tillrådlig innan ytterligare erfarenheter vunnits.

Vid 1953 års riksdag väcktes en motion med samma innebörd som de nu
förevarande motionerna. Vid ärendets behandling i statsutskottet (uti. nr
164) erinrade utskottet att den i motionen väckta frågan belysts ur skilda
synpunkter i ett av tillkallad utredningsman i samråd med representanter
lör övriga nordiska länder utarbetat betänkande med förberedande utredning
angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16).
Utredningsmannen hade där bl. a. uttalat att den stundom framförda tanken
att det allmänna skulle bereda ersättning av statsmedel för skada, som
tillfogats genom brottslig gärning överhuvud, syntes böra avvisas men samtidigt
funnit det förtjäna övervägas att införa bestämmelser, genom vilka
staten i viss omfattning skulle garantera utfående av skadestånd på grund
av brott. Under erinran härom och med hänvisning till att chefen för justi -

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

13

tiedepartementet sedermera i enlighet med i betänkandet givna rekommendationer
tillkallat två kommittéer, bilskadeutredningen och kommittén angående
det allmännas skadeståndsansvar, med uppgift att verkställa revision
på vissa begränsade områden av skadeståndsrätten, fann utskottet
någon framställning i ämnet från riksdagens sida icke då påkallad, vilket
även blev riksdagens beslut.

Utskottet är ense med motionärerna att frågan om ersättning av allmänna
medel för skador, som tillfogats genom brottslig gärning överhuvud,
fått ökad aktualitet genom den tilltagande brottsligheten och då särskilt
genom sådana företeelser såsom rån, överfall, skadegörelser m. m. Starka
skäl kan enligt utskottets mening anföras för att samhället inriktar sina
ansträngningar icke enbart på att bekämpa och förhindra brottslighet utan
också på att hålla dem som blivit oförvållat utsatta därför helt eller delvis
skadeslösa. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har frågan emellertid
mycket stark anknytning till de allmänna skadeståndsrättsliga problemen.
Visserligen ligger den enligt vad utskottet inhämtat utanför de aktuella
arbelsuppgifterna för de förutnämnda båda kommittéerna, men utskottet
vill erinra om att ifrågavarande utredningsarbete är avsett som led
i en planerad allmän reform av skadeståndsrätten. Utskottet får i detta
sammanhang även erinra om att 1952 års riksdag på hemställan av första
lagutskottet (uti. nr 20) hos Kungl. Maj :t anhållit om en förutsättningslös
utredning angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning
för i samband med tillgrepp av motorfordon uppkomna skador. Enligt vad
utskottet erfarit vilar denna utredningsfråga i avvaktan på resultatet av
bilskadeutredningens arbete.

Vid angivna förhållanden kan utskottet icke finna det välbetänkt att riksdagen
beslutar om en ny omfattande utredning kring de skadeståndsrättsliga
problemen. Om sålunda utskottet icke finner förutsättningar f. n. föreligga
för att tillstyrka motionärernas förslag i den form det framställts, anser
utskottet å andra sidan att det bör undersökas huruvida icke den reglering
av ersättningsanspråk, som redan försöksvis har införts när det gäller
skador, vållade av rymlingar m. fl., kan utsträckas till att avse även
andra avgränsade grupper. Det bör enligt utskottets mening överlämnas åt
Kungl. Maj :t att med ledning av erfarenheterna av nämnda verksamhet närmare
överväga denna fråga och för riksdagen framlägga därav föranledda
eventuella förslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 170 och
II: 333, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 15 november 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

14

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1956

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Leander, Näsgård, Gillström, fröken Andersson, herrar Thun, Erik
Svedberg, Axel Andersson, Rikard Svensson, Ivar Nilzon och Jacobsson;
samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors,
Andersson i Mölndal, Staxäng, Gustafsson i Skellefteå, Hansson i
Skegrie, Löfroth, Svensson i Stenkyrka, Almgren, Andreasson och Mellqvist.

561711. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag