Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
11
Nr 17S
Utlåtande i anledning av väckt motion om
tillägg å tjänstelivränta m. m.
provisoriskt rörligt
(5:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr Nihlfors m. fl. väckt motion (II: 463)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning i syfte att som ett provisorium införa rörligt
tillägg å tjänstelivränta av samma slag som dylikt tillägg å tjänste- eller
familjepension samt att utforma förslag till särskilt livräntebesked att utdelas
vid avgång ur tjänst.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.
Enligt gällande bestämmelser kan den som avgår ur statens tjänst från
pensionsberättigad befattning utan att ha kommit i åtnjutande av tjänstepension,
i vissa fall erhålla tjänstelivränta. Denna utgår i regel fr. o. in.
65 års ålder (uppskjuten livränta) eller före denna tidpunkt om vederbörande
blivit varaktigt oförmögen till arbete och på grund därav erhållit folkpension
(förtidslivränta). På denna livränta utgår icke rörligt tillägg.
I en år 1948 till Kungl. Maj :t riktad framställning har Landsorganisationens
statstjänarkartell och Tjänstemännens centralorganisation gemensamt
begärt en allmän översyn av de statliga pensionsreglementena. I denna framställning
riktades uppmärksamheten särskilt på utformningen av tjänstelivräntan
ur bl. a. oantastbarhetssynpunkt. Organisationerna framhöll även
behovet av förenkling och det önskvärda i att rörligt tillägg utgick även på
tjänstelivränta liksom fallet är på tjänstepension och familjepension. Även
andra synpunkter på tjänstelivräntans utformning och tiden för dess utbetalande
redovisades i nämnda framställning.
Först i början av år 1951 tillsattes den begärda utredningen, i vilkens
direktiv givetvis återfinnes problemet med tjänstelivräntan. Det sägs dar
att den kritik, som riktats mot det statliga pensionssystemet, till väsentlig
del torde gälla den hittillsvarande konstruktionen av tjänstelivräntan. Utredningen
borde därför förutsättningslöst undersöka, såväl huruvida tjanstelivräntan
bör bibehållas som en från tjänstepensionen i viss mån avvikande
förmån och i vilka avseenden i sådant fall jämkningar bör vidtagas i beräkningsgrunderna
och utgåendet, som ock huruvida andra foimer bör sökas
för att bereda en pensionsförmån på grund av anställningen till den som
i förtid avgår från densamma.
Ännu efter fem år har 1951 års pensionsutredning icke lagt fram nagot
betänkande, ehuru ett principbetänkande ett par år i rad förklarats snart
skola framläggas. Det finns därför skäl ifrågasätta, om icke en provisorisk
lösning skulle kunna uppnås inom en snar framtid om här ovan redovisat
problem överlämnas till särskild beredning av sakkunniga. Otåligheten hos
dem som personligen berörs har naturligen ökat i takt med penningvärdets
12
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
fall, för vilket de icke kunnat kompenseras enär rörligt tillägg inte utgår. Då
den förenämnda framställningen från organisationerna ingavs var nämnda
tillägg 12 procent för tjänste- och familjepensionstagare — nu är tillägget
mer än 5 gånger detta procenttal. Ett exempel må tillåtas för att belysa
de nuvarande stora skillnaderna mellan tjänstepension och tjänstelivränta
vid samma antal tjänstår.
En person A får statlig pensionsberättigad tjänst vid 20 års ålder och
lämnar statstjänsten efter 30 år, då han uppnått 50 års ålder och är placerad
i 15 lönegraden. Vid 65 års ålder — således 15 år senare — erhåller han
en livränta på 3 096 kronor. Intet rörligt tillägg utgår. En person B börjar
däremot sin statstjänst i pensionsberättigad befattning först vid 35 års ålder
och avgår efter 30 tjänstår, som ger full pension, vid 65 års ålder med
tjänstepension. Inräknat rörligt tillägg på f. n. 65 procent utgör pensionen
i 15 lönegraden 7 662 kronor, alltså en mer än dubbelt så hög pension, som
kan kallas värdebeständig.
De 30 åren i statstjänst ger som synes väsentligt olika pensionsresultat,
beroende på vilken del av den anställdes liv de tillhör. De yngre mera kraftfulla
åren ger mindre i pensionsutbyte, vilket ter sig minst sagt besynnerligt.
Som tidigare nämnts är problemet av den storleken att det synes oss rimligt
och tillbörligt att åtminstone en provisorisk lösning åstadkommes, i avvaktan
på vad 1951 års pensionsutredning kan komma fram till inom en
framtid, som verkar mer avlägsen än någonsin, eftersom frågan om den
allmänna pensionsförsäkringen även torde föras in i sammanhangen. En
linje efter vilken ett provisorium skulle ganska snabbt kunna uppnås vore
införande av rörligt tillägg å tjänstelivränta.
Slutligen vill vi i detta sammanhang även ta upp frågan om på vad sätt
den livränteberättigade skall få besked om sin rätt. F. n. torde olika praxis
vara rådande bland myndigheterna. Man kan emellertid tänka sig ett särskilt
livräntebesked, som lämnas till den som i förtid slutar sin anställning
hos staten. Å beskedet torde anges storleken av livräntan samt under vilka
förutsättningar och vid vilken tidpunkt den börjar utgå.
Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, 1951 års pensionsutredning avgivit yttrande (se bilaga till
detta utlåtande).
Utskottet. Såsom framgår av 1951 års pensionsutrednings ovan angivna
yttrande över den väckta motionen, har utredningen inlett undersökningar
syftande till att åstadkomma en förbättring i livränteförmånernas belopp.
Enligt vad utredningen meddelat, lärer förslag i detta ämne vara att emotse
inom den närmaste tiden. Jämväl det i motionen berörda spörsmålet om särskilt
livräntebesked avses härvid skola behandlas. Då således syftet med den
väckta motionen numera får anses tillgodosett, hemställer utskottet,
att motionen II: 463 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 6 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Närvarande: se under utlåtandet nr 176.
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
13
Bilaga
Till riksdagens statsutskott
Genom remiss den 13 februari 1956 har Kungl. Maj :t anbefallt 1951 års
pensionsutredning att till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över den
i andra kammaren av herr Nihlfors in. fl. väckta motionen nr 463, vari på
anförda skäl hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning i syfte att som ett provisorium införa
rörligt tillägg å tjänstelivränta av samma slag som dylikt tillägg å tjänsteeller
familjepension samt att utforma förslag till särskilt livräntebesked att
utdelas vid avgång ur tjänst.
Till besvarande av remissen får 1951 års pensionsutredning anföra följande.
Den mest betydelsefulla av de i motionen berörda frågorna gäller storleken
av det belopp, varmed inom statlig personalpensionering pensionsförmån
— betecknad såsom tjänstelivränta — utgår till den som i förtid och utan
att pensionsfall föreligger lämnar sin tjänst. Då denna fråga upptages till
granskning i motionen, sker detta uteslutande ur synpunkter som gälla relationen
mellan å ena sidan beloppet av denna förmån och å andra sidan beloppet
av hel pension för den som fram till pensionsåldern kvarstår i statstjänsten.
Motionärerna ha fäst uppmärksamheten på att rörligt tillägg icke
utgår i det förra men väl i det senare fallet och med beaktande av att sådant
tillägg numera utgör en väsentlig del av hel pension väckt tanken på att
införa ett rörligt tillägg även på tjänstelivräntan.
1951 års pensionsutredning har enligt sina direktiv att vid övervägandena
angående den framtida utformningen av den statliga personalpensioneringen
beakta huru annan personalpensionering är uppbyggd. Enligt utredningens
uppfattning är det därför vid en bedömning av den i motionen berörda frågan
till en början av vikt att uppmärksamma, att den pensionsförmån, som
utgår vid kvarstående i statstjänsten till normal pensionsålder, i avsevärd
mån skiljer sig från ålderspensionerna inom annan, särskilt privat personalpensionering.
Med hänsyn härtill kan det icke vara befogat att utan vidare
laga beloppet av hel pension inom den statliga pensioneringen till utgångspunkt
för en bedömning av den uppskjutna livräntan.
Mellan den statliga personalpensioneringen och olika typer av privat personalpensionering
förekomma mycket betydande olikheter i fråga om avvägningen
av beloppet av hel tjänstepension. Dessa olikheter bestå bl. a. till en
del i att den vid en viss tidpunkt gällande pensionsgrundande löneinkomsten
bestämmes på olika sätt i förhållande till den vid samma tid gällande totala
löneinkomsten. Till en annan del gälla olikheterna »pensionsfaktorn», som
anger den kvotdel eller det antal procent hel pension skall kunna utgöra av
den pensionsgrundande löneinkomsten, exempelvis 2/3 eller 60 %. I nu angivna
hänseenden är det förhållandevis lätt att åskådliggöra effekten av olikheter
mellan pensionssystemen. Det kan konstateras, att den statliga pensioneringen
ur de angivna båda synpunkterna i allmänhet är minst lika förmånlig
som annan personalpensionering. Härutöver föreligga emellertid
högst betydande olikheter de skilda personalpensionssystemen emellan i fråga
om vilken lids löne- och pensionsförhållanden, som återspeglas i de utgående
pensionernas belopp.
14
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
Utgår man från löneförhållandena vid tiden för pensionsavgången, finner
man att betydande olikheter förekomma i fråga om dels den utsträckning, i
vilken pensionen påverkas av vederbörandes egna löneförhållanden under den
förflutna delen av tjänstetiden, dels den utsträckning, i vilken pensionen under
sitt fortsatta utgående påverkas av då rådande löneförhållanden för dem,
som då äro i aktiv tjänst hos arbetsgivaren. Eftersom individuella löneökningar
självfallet äro långt vanligare än individuella löneminskningar och
vidare den allmänna löneutvecklingen till helt övervägande del går i stigande
riktning för att kompensera penningvärdesfall och därutöver bereda standardförbättringar,
kommer en pensionering i alla normala fall att bereda
större förmåner i ju mindre grad löneförhållandena under den förflutna delen
av tjänstetiden och i ju högre grad den fortsatta löneutvecklingen under
vederbörandes pensionärstid beaktas vid pensionsbestämningen. I båda dessa
avseenden är den statliga personalpensioneringen mycket förmånlig för de
anställda. Inom denna påverkas icke pensionernas storlek av att de löner,
som tillämpas vid avgången, icke varit gällande under hela tjänstetiden, i
vidare mån än att pensionen för det fall att befordran skett senare än 2 år
1 dag före pensionsålderns inträde beräknas på grundval av ett medeltal av
de högsta löner, som vid avgången gälla för de under den senaste treårsperioden
innehavda tjänsterna. Vidare har den allmänna löneutvecklingen efter
pensionsavgången regelmässigt beaktats genom det rörliga tillägg, som år
för år beviljats på pensionens genom pensionsordningen bestämda grundbelopp.
Inom städernas och landskommunernas personalpensionering — landstingens
personalpensionering är i stort sett ordnad på samma sätt som statens
— är den period före avgången, vars löneförhållanden genom medeltalsberäkning
beaktas, utsträckt till i allmänhet 6 år 8 månader, och inom
privat pensionering är det vanligt att löneökningar genom befordran under
de sista 10 eller 15 åren före avgången antingen ej alls eller endast till en
viss del inverka på pensionsbestämningen. Inom privat pensionering torde
det även förhålla sig olika i fråga om inverkan på pensionsbestämningen av
generella löneökningar under åren närmast före pensionsavgången, och i
den mån höjning av redan beviljad pension förekommer, torde fråga närmast
vara om en kompensation för penningsvärdesfall efter tämligen summariska
grunder.
Den statliga personalpensioneringen utmärkes vidare av att man på liknande
sätt i mycket långtgående utsträckning låter pensionen utgå med tillkimpning
av aktuella pensionsbestämmelser med bortseende från att mindre
förmånliga pensionsbestämmelser kunna ha varit gällande för vederbörande
under en större eller mindre del av tjänstetiden eller rentav under hela tjänstetiden.
Vid de förbättringar i pensionshänseende, som åstadkommits genom
pensionsregleringar, har pensionen för den som därefter avgått, kanske endast
någon dag efter det att nytt pensionsreglemente blivit å honom tillämpligt,
helt och hållet bestämts såsom om detta reglemente varit gällande för
vederbörande under hela hans tjänstetid. En liknande effekt har åstadkommits
beträffande redan utgående pensioner, som beviljats från tidpunkt före
den 1 juli 1947, genom att dessa i anslutning till 1947 års pensionsreglering
omreglerats att utgå med det belopp, som enligt 1947 års pensionsregleinenten
skulle ha gällt för i princip de tjänster (lönegrader) vederbörande
innehaft under sin tjänstetid.
Beträffande ålderspensionens beroende av antalet tjänstår gäller i allmänhet
inom den statliga pensioneringen på samma sätt som inom den kommunala
och i mycket betydande utsträckning även den privata pensioneringen,
att till den som vid avgången kan tillgodoräkna 30 eller flera tjänstår utgår
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
15
hel pension men att till den som därvid kan tillgodoräkna färre antal tjänstår
än 30 utgår avkortad pension, vars belopp utgör så stor del av hel pension
som svarar mot förhållandet mellan antalet uppnådda tjänstår och 30.
Vid exempelvis 45, 40, 35 eller 30 tjänstår — vilka antal tjänstår under förutsättning
av 65 års pensionsålder normalt uppnås vid inträde i pensioneringen
vid respektive 20, 25, 30 och 35 års ålder — utgår alltså hel pension
eller per tjänstår respektive = 2,22 %, = 2,50 %, = 2,86 %,
i no
— = 3,33 % av hel pension. Vid 25, 20, 15, 10 eller 5 tjänstår — vilka antal
oU
tjänstår under samma förutsättning kunna uppnås om åldern vid inträdandet
i pensioneringen är respektive 40, 45, 50, 55 och 60 år — utgår avkortad
, . 100 • 25 __ __ „ 100 • 20 „„ c/ 100 • 15
pension med respektive --0-A— = 83,33 %,-— = bo,b/ %,
30
30
30
50 %,
100
-—— = 33,33 % och —-- =16,67 % av hel pension eller per
oU oU
tjänstår ^
3,33 % av hel pension. Den normala pensionsberäkningen ka -
rakteriseras alltså ingalunda av att under varje tjänstår intjänas ett enhetligt
antal procent av hel pension, i vilket fall pensionen vid 40, 35, 30, 25, 20,
15, 10 och 5 tjänstår skulle ha uppgått till respektive 88,89, 77,78, 66,67,
55,56, 44,44, 33,33, 22,22 och 11,11 % av den pension som kunde utgå vid 45
tjänstår, i stället för —såsom nu är fallet— respektive 100, 100, 100, 83,33,
66,67, 50,00, 33,33 och 16,67 % av maximipensionen.
Till fullständigande av bilden av den normala ålderspensionsbestämningen
inom personalpensioneringen må beträffande den statliga pensioneringen
tillfogas dels att inom denna i betydande utsträckning tillämpas lägre pensionsåldrar
än inom annan pensionering — även i fall, där göromålen äro
av i princip samma art som inom andra arbetsgivares områden — dels att i
anslutning härtill för vissa fall kravet på tjänstår för hel pension reducerats
till mindre antal än 30 (i så fall vanligen 25 men i vissa fall 20 och beträffande
förordnandepensionerna 18 eller 12 år), dels att en liknande reduktion
för vissa fall genomförts även av det skälet, att man räknat med att
behöva rekrytera personal från enskild tjänst. Den statliga personalpensioneringen
är härvidlag närmast utformad på sådant sätt som om pensionsrätt
ej funnes vid icke-statlig anställning, och tanken på samordning av hos
olika arbetsgivare successivt intjänta pensionsdelar till en ur försörjningssynpunkt
lämplig totalpension har på det hela taget icke kommit till något
uttryck inom den statliga personalpensioneringen.
Det förhållandet att staten för de normala pensionsfallen i olika avseenden
tillämpar förmånligare grunder än andra pensionsgivare, i varje fall
flertalet av de privata, har hittills icke ansetts utgöra anledning att låta
dessa förmånligare grunder slå igenom också beträffande bestämningen av
pensionsförmånen för den som i förtid och utan att fråga är om invalid-,
sjukpensions- eller s. k. förtidspensionsfall lämnar statstjänsten. Tjänstelivräntan
har m. a. o. icke omedelbart härletts ur de statliga ålderspensionsgrunderna
utan konstruerats såsom en särskild, ålders-, invalid-, sjuk- och
förtidspensionerna i princip sidoordnad pensionsform, som närmast avses
skola vara i stort sett likvärdig med den pension, som i motsvarande fall
skulle kunna — om man beaktar ej endast avkortningsgrunderna utan pensioneringsgrunderna
i sin helhet — tänkas ha utgått vid anställning i privattjänst
under motsvarande tid och med motsvarande lön. Det är självfallet
att denna riktpunkt måste kunna medföra att tjänstclivräntan kommer att
16
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
framstå såsom oförmånlig i jämförelse med den statliga personalpension,
som skulle ha utgått, om vederbörande kvarstått i statstjänsten fram till
pensionsåldern; till stor del är detta endast en spegelbild av den statliga
ålderspensioneringens förmånlighet i jämförelse med den privata ålderspensioneringen.
I överensstämmelse härmed står, att den statliga uppskjutna livräntan i
motsats till den statliga ålderspensionen icke påverkas av omständigheter
som efter avgången ur tjänst inträffa för dåvarande aktiva, såsom av löneförändringar
eller av ändrade pensionsförhållanden för dessa. Såsom förut
nämnts genomföres inom den privata pensioneringen icke med någon regelmässighet
efterreglering ens av ålderspensionerna, och det lärer knappast i
något fall förekomma att en efterreglering sker av »fribrevsförmånerna»
till den som avgått ur arbetsgivarens tjänst i förtid utan att pensionsfall
förelegat.
En annan konsekvens av den angivna riktpunkten för livräntekonstruktionen
är, att de speciella anordningar i fråga om låg pensionsålder och ett
till 25 eller mindre reducerat antal tjänstår för hel pension, som i viss utsträckning
finnas inom den statliga i motsats till inom den privata pensioneringen,
icke ansetts böra erhålla motsvarighet i fråga om tjänstelivräntan.
Denna utgår sålunda från en pensionsålder av 65 år och beräknas med utgångspunkt
från den pension, som vid kvarstående i tjänst till nämnda
ålder skulle ha erhållits, därest för hel pension krävts minst 30 tjänstår.
För att helt genomföra den nämnda tankegången att inom statlig pensionering
eftersträva i stort sett samma förmåner vid förtidsavgång som inom
privat pensionering skulle ha krävts, att man även i övrigt för de i förtid ur
statstjänst avgående personerna tillämpat ett pensionssystem av samma innebörd
som ifrågakonnner vid privatanställning. Beträffande bestämningen
av den ålderspension, i förhållande till vilken fribrevspensionen skulle avvägas,
skulle ha erfordrats, dels att förhållandet mellan vid viss tidpunkt
pensionsgrundande lön och total lön reglerats på i stort sett samma sätt
som inom privat pensionering — med tillämpning av liknande anordningar
i fråga om absolut »pensionstak» eller successiv »avtrappning» som förekomma
inom privat pensionering — dels att ungefär samma pensionsfaktor
som inom privat pensionering tillämpats, dels att man för den som avginge
förhållandevis nära pensionsåldern antingen bortsett från eller endast till en
viss del beaktat lönehöjningar erhållna efter 50- ä 55-årsåldern. Därefter
skulle livräntan på motsvarande sätt som den privata fribrevspensionen ha
beräknats försäkringstekniskt. Fribrevet skulle härigenom i praktiken ha
kommit att sammansättas av en mängd olika delar, en del beräknad på
grundval av den nominella pensionsgivande lön som erhållits vid anställningstidens
början och övriga delar beräknade på grundval av de olika nominella
ökningar av pensionslönen som sedermera successivt erhållits, och
det skulle alltså ha kommit att återspegla de lägre nominella lönebelopp, som
gällt under anställningstiden. Den försäkringstekniska beräkningen skulle
dessutom, hl. a. med hänsyn till räntefaktorns inverkan, ha medfört att anställningstider
med lika stor lön givit till resultat större fribrevsbelopp, om
de varit förlagda till lägre levnadsålder än om de varit förlagda till högre
levnadsålder.
En sådan konstruktion av den statliga livräntan som nu angivits skulle
alltså ha förutsatt, att man vid sidan av det statliga pensionssystem, som
tillämpas för pensionsfallen, hade ställt ett därifrån helt fristående, efter
förebild av den privata pensioneringen utformat pensionssystem avsett att
tillämpas för livräntefallen och beräknat fribrevspension med tillämpning
härav. Detta skulle uppenbarligen ha ökat pensionsnormernas omfång i
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
17
mycket hög grad och medfört en mycket tungrodd administrativ apparat. I
stället har man för ändamålet begagnat sig av vissa för den reguljära statliga
pensioneringen karakteristiska faktorer och med utgångspunkt från dem
konstruerat livräntesystemet. I fråga om reglerna såväl rörande pensionslön
och pensionsfaktor som angående vilken tids löneförhållanden som beaktas
vid livräntebestämningen gäller beträffande livränteberäkningen detsamma
som vid beräkningen av statlig pension, dock att hänsyn tages till lönen vid
den grundnivå, på vilken avvägningen av pensionsreglementets pensionsunderlag
är baserad. Den omständigheten, att under den före nu gällande
pensionsreglementes tillkomst liggande delen av anställningstiden tillämpats
lägre nominella lönebelopp än som motsvaras av detta pensionsreglementes
grundnivå — och gällt mindre förmånliga pensionsnormer än vid avgången
— verkar alltså lika litet neddragande på livräntans belopp som på den statliga
ålderspensionens, och för den som innehaft avgångstjänsten mer än två
år bestämmes livräntan liksom ålderspensionen — oavsett vilka lägre tjänster
han tidigare kan ha innehaft — på samma sätt som om avgångstjänsten
innehafts under hela tjänstetiden. I gengäld inverkar det icke förhöjande på
livräntebeloppet, att på grund av rörliga tillägg lönen vid avgången och
under en längre eller kortare tid före denna kan ha legat på en högre nivå
än den grundnivå, på vilken bestämningen av pensionsunderlaget är baserad,
och vidare tillämpas avkortningsregler, som för kortvariga anställningar vid
låg levnadsålder äro mindre förmånliga än de försäkringsmässiga fribrevsgrunderna.
Bortser man från att i fall, där befordran förekommit under den närmast
före avgången förflutna perioden av 2 år 1 dag, livränteunderlaget bestämmes
på basis av förut angivna medeltalsberäkning, fastställes alltså den
statliga livräntan i mycket skarp motsats till vad som gäller inom annan
personalpensionering helt och hållet på grundval av det pensionsunderlag,
som gäller vid avgången, utan beaktande av tidigare gällande lägre pensionsbelopp.
Livräntan bestämmes på grundval av detta underlag med tilllämpning
i princip av samma procenttal per tjänstår som skolat komma i
tillämpning, om vederbörande kvarstått i statstjänsten till normal pensionsålder.
För den som till pensionsåldern skulle kunnat intjäna respektive 45,
40, 35 och 30 eller färre tjänstår, utgör såsom förut nämnts procenttalet
respektive 2,22, 2,50, 2,86 och 3,33. I de fall då vederbörande vid avgången
uppnått mindre än 30 tjänstår minskas dock nämnda tal med därå beräknade
0,4 % för varje år som fattas i 30; vid avgång efter en uppnådd tjänstetid
av respektive 25, 20, 15, 10 och 5 år tillämpas alltså procenttalet för pensionsberäkningen
multiplicerat med respektive 0,98, 0,96, 0,94, 0,92 och 0,90.
Såsom av det anförda framgår har den omständigheten att på statlig
tjänstelivränta icke utgår rörligt tillägg, ett mycket intimt samband med
personalpensioneringens uppbyggnad i övrigt. Ätt man i enlighet med yrkandet
i motionen skulle oberoende av de olikheter, som på avgörande punkter
finnas mellan ålderspensioneringen inom statlig och särskilt privat personalpensionering,
införa samma anordning med rörligt tillägg på livränta
som på statlig ålderspension, måste 1951 års pensionsutredning för sin del
bestämt avstyrka. Eu sådan åtgärd skulle för övrigt, med hänsyn till att
rörligt tillägg icke utgår på fribrevspensionerna inom vare sig kommunal
eller, såvitt känt, privat pensionering, innebära att den statliga personalpensioneringen
på ytterligare en väsentlig punkt avlägsnades från vad som
är brukligt i fråga om pensionering genom arbetsgivarnas försorg. 1 sammanhanget
må erinras om att såsom redan framhållits 1951 års pensionsutredning
enligt sina direktiv har att undersöka vilka pensioneringsgrunder,
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. G samt. Nr17G—17S
18
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
som tillämpas vid av staten icke handhavd pensionering och överväga i vad
mån det är möjligt att bringa de skilda pensioneringssystemen i samklang.
Då 1951 års pensionsutredning avstyrker bifall till motionen, innebär detla
icke att utredningen anser att nuvarande statliga regler om livränta skulle
innebära den lämpligaste regleringen av en dylik pensionsförmån. Utredningen
har vid sin granskning av den statliga pensioneringen funnit att mot
denna framför allt kan riktas invändningen, att den på ett i viss män slumpartat
sätt ger rätt olika resultat i fall, som äro jämförelsevis likartade, och
detta gäller icke minst i fråga om livränteförmånerna. I motionen har framhållits,
att livräntan efter hand som det rörliga tillägget på ålderspensionens
grundbelopp växer måste komma att minska i värde. 1951 års pensionsutredning
finner uppenbart, att livräntans anknytning till grundnivån
efter hand även måste medföra, att den blir mindre förmånlig än den fribrevspension,
som vid genomgående tillämpning av privata pensioneringsregler
kan beräknas ha tillkommit vederbörande. Med beaktande särskilt
av sistnämnda förhållande, som accentuerats genom de betydande generella
löneökningar, som genomförts under de senaste åren, pågå inom pensionsulredningen
undersökningar syftande till att provisoriskt genomföra en viss
förbättring i livränteförmånernas belopp, och utredningen förutsätter att
förslag i ämnet skall kunna avlämnas i sådan tid, att frågan kan beaktas
i samband med bestämmandet av löner och pensioner under 1957. Vid utarbetande
av förslag i ämnet får i enlighet med direktiven i erforderlig utsträckning
beaktas huru annan personalpensionering än den statliga är beskaffad
och sålunda bland annat övervägas en anordning, genom vilken livräntan
icke anknytes till de momentana löneförhållandena vid avgången
utan göres beroende av löneförhållandena under föregående tid. Det må erinras
om att statsutskottet vid 1953 års riksdag i utlåtande nr 193 uttalat
sig för en större smidighet i nämnda hänseende inom den statliga personalpensioneringen
över huvud taget och att vad utskottet därutinnan anfört
icke föranlett erinran från riksdagens sida.
I förevarande motion har även berörts frågan om ett särskilt livräntebesked
att utdelas vid avgång ur tjänst. Jämväl spörsmålet härom har utredningen
för avsikt att ingå på i sitt blivande förslag rörande uppskjuten livränta.
Med åberopande av det anförda får 1951 års pensionsutredning föreslå,
att förenämnda motion nr 463 i andra kammaren icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Med hänsyn till de uttalanden som gjorts i förevarande motion såväl som
i de samtidigt till utredningen remitterade, av delvis samma motionärer undertecknade
motionerna nr 464 och 566 i andra kammaren, i anledning av
att 1951 års pensionsutredning ännu icke avlämnat betänkande i pensionsfrågan,
vill utredningen i samband härmed starkt understryka, att nödvändiga
förutsättningar härför saknats med hänsyn till det oklara läge, vari
frågan om allmän pensionering hittills befunnit sig, eftersom en dylik pensionering
— hur den än utformas — måste förutsättas medföra behov av
eu genomgripande omgestaltning av såväl statlig som annan personalpensionering.
Med hänsyn till de direktiv, som lämnats den inom socialdepartementet
tillsatta beredningen för behandling av frågan om allmän pensionering,
och det samråd som förutsatts skola ske mellan denna och 1951 års
pensionsutredning, hyser utredningen förhoppning om att förutsättningar
nu utan längre dröjsmål komma att skapas för att utredningen skall kunna
fullfölja sin uppgift.
Statsutskottets utlåtande nr 178 år 1956
19
I behandlingen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Jerdenius, Kjellén, Larsson, Nordkvist och Schärman.
Stockholm den 14 maj 1956.
För 1951 års pensionsutredning
FOLKE ERICSON
K.-E. Renström
r>01081 Stockholm 1956. Isaac Marcus Uoktryckcri Aktiebolag