Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1956
1
Nr 1?5
Utlåtande i anledning au väckta motioner om utredning angående
samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade
barn, som vårdas i hemmen.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Mossberger och Pettersson (I: 62) och den andra inom andra kammaren
av herr Bengtsson i Varberg m. fl. (II: 129) har hemställts, att riksdagen
hos regeringen begär utredning av behovet av och förutsättningarna för
samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade barn, som vårdas i hemmen.
Motionärerna har till stöd för sitt yrkande anfört följande.
Socialstyrelsen har i sina anslagsäskanden till årets riksdag bl. a. föreslagit
att gällande inskränkningar i rätten till allmänt barnbidrag för vissa
handikappade barn skall borttagas. Det gäller här barn, som är intagna på
vissa anstalter för invalidiserade barn och vilkas barnbidrag indrages under
den tid de vistas på anstalten. Socialstyrelsen framhåller, att föräldrarna
även under anstaltsvistelsen har utgifter för kläder och annan utrustning
till barnen. Därjämte påpekas, att dessa barns olyckliga belägenhet även
skapar särskilda utgifter för föräldrarna.
Här beröres ett förhållande, som hittills i alltför ringa grad uppmärksammats
av statsmakterna. De föräldrar, som i största möjliga utsträckning
önskar vårda sina invalidiserade barn i hemmet, har haft mycket litet stöd
i denna strävan. I fråga om ekonomisk hjälp har de varit hänvisade till
socialvårdsunderstöd, där inkomsten icke lagt hinder i vägen för denna
hjälpform.
I socialstyrelsens nyss nämnda framställning avses de barn, som på grund
av skolplikt under större delen av sin uppväxttid vistas på internat. Del
finns emellertid också en kategori handikappade barn, vilka på grund av
mycket svår invaliditet eller obildbarhet ej kan tillgodogöra sig särskolornas
undervisning. En del av dessa barn blir tidigt omhändertagna för vård på
anstalt, men i en del fall blir de kvar i hemmet hos föräldrarna. I dylika
fall läggs ofta mycket tunga bördor på föräldrarna. Kostnaderna för läkarvård,
bandage, proteser, medicin in. in. blir i många fall dryga. De största
uppoffringarna — både personligt och ekonomiskt — medför emellertid
den ständiga övervakningen och passningen av barnet. Modern i eu sådan
familj kan aldrig tänka sig alt hinna med något förvärvsarbete vid sidan av
hemsysslorna, om man inte har en särskilt kvalificerad hemhjälp. Hon är
bunden vid hemmet under eu lång följd av år.
Att föräldrar till fysiskt och psykiskt handikappade barn har eu ytterst
krävande och ofta övermäktig uppgift står klart för envar. Ändå finns det
nog många sådana föräldrar, som gärna skulle ta på sig den svåra uppgiften,
om de såge någon möjlighet afl lösa det ekonomiska problemet. Under nu1
Dihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 175
2
Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1956
varande förhållanden måste sannolikt anstaltsvård tillgripas i många fall,
där ett större ekonomiskt bidrag skulle möjliggöra hemvård.
Detta är beklagligt ur flera synpunkter. Dels torde det i de flesta fall vara
önskvärt för barnets personliga utveckling, om det får stanna i hemmiljön
så länge som möjligt, och dels är anstaltsvård en ur samhällsekonomisk
synpunkt dyrbar utväg, som endast är försvarlig om den motiveras av skolundervisning
eller medför uppenbara fördelar ur behandlingssynpunkt.
Hur ett statligt bidrag till de invalidiserade barnens vård skulle utformas
— som en helt ny bidragsform eller i anslutning till någon redan existerande
form, t. ex. de särskilda barnbidragen — anser vi oss ej böra ta ställning
till, innan frågan blivit närmare utredd. Det kan i anslutning härtill nämnas,
att när det invalidiserade barnet fyllt 10 år, erhåller det rätt till pension
och vårdtillägg.
Över motionerna har, efter därom gjord framställning, medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen avgivit yttranden.
Medicinalstyrelsens yttrande är av följande lydelse.
Det finnes en hel del föräldrar, som i det längsta vilja försöka vårda sina
invalidiserade barn i hemmet eller, om så ej är möjligt, i annan form av
öppen vård. Många sådana föräldrar måste dock känna det ytterst betungande
att, utom den börda det i och för sig innebär att ha ett dylikt handikappat
barn, dessutom få vidkännas stora ekonomiska uppoffringar till följd av (ten
obetydliga hjälp i form av understöd, som f. n. lämnas. Det synes sålunda
medicinalstyrelsen i hög grad motiverat, att ekonomiska möjligheter skapas
för familjerna att vårda sina invalidiserade barn så länge och i den mån de
ha uthållighet nog att vilja göra det. Bristande vårdmöjligheter för kroniskt
sjuka barn, invalida barn och psykiskt efterblivna barn föreligger också. Det
torde dock vara svårt att utan material, som framlagts genom en utredning
på området, bedöma vilka former av fysisk och psykisk invaliditet det kan
bliva fråga om för att stödåtgärder skola vidtagas, vilken form dessa skola
taga, den lämpligaste avvägningen mellan hem- och anstaltsvård etc. Styrelsen
kan i detta sammanhang meddela, att en undersökning av antalet kroniskt
sjuka barn och invalida barn, vilka vårdas å sjukhus, barnhem och
andra vårdanstalter, f. n. pågår inom medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.
Under åberopande av det ovan anförda får medicinalstyrelsen för sin del
tillstyrka, att den av motionärerna ifrågasatta utredningen må komma till
stånd.
Socialstyrelsen har anfört följande.
Tankegången i ifrågavarande motioner sammanfaller med den uppfattning
socialstyrelsen framfört i sitt yttrande den 5 januari 1956 över 1954
års familjeutrednings betänkande, Samhället och barnfamiljerna. Styrelsen
har där, med konstaterande att familjeutredningen helt förklarligt haft normalfamiljernas
förhållanden som utgångspunkt för sin målsättning, påpekat,
att det finns en hel del familjer, som tyngs ned av sådana förhållanden som
ett kroniskt sjukdomstillstånd hos någon familjemedlem eller vissa defekter
hos barnen eller andra speciella svårigheter. Möjligheterna att bisträcka
dessa familjer är alltjämt små. Vid en intensifiering av de familjepolitiska
åtgärderna får man därför icke helt bortse från dessa särproblem utan söka
i möjligaste mån få fram samhällsåtgärder, syftande till att bistå medborgarna
i dylika nödsituationer.
Statsutskottets utlåtande nr 175 år 195<>
3
Under de senaste åren har samhället i fråga om både barn och vuxna fått en
ändrad inställning gentemot anstaltsvård. Man har ganska allmänt insett
nackdelarna av kollektiv vård, och man har sökt att i onödan undvika intagning
på anstalt. Denna förändrade uppfattning har i avseende å barn och
ungdom lett fram till en intensifierad familjevård — fosterhemsvård i stället
för barnhemsvård, feriehem som komplement till kolonier, externatsvård
för psykiskt efterblivna som komplement till sluten anstaltsvård etc. Från
föräldrarnas sida har framträtt ökade önskemål att behålla sina barn i hemmet.
Denna senare tendens måste ur barnens synpunkt hälsas med största
tillfredsställelse. Samhället har på sätt och vis även sökt animera föräldrar
i deras strävanden att behålla barnen hemma, exempelvis genom kurser för
mödrar med handikappade barn och genom kuratorsverksainhet på skilda
områden.
Det råder emellertid ingen tvekan om att detta oaktat föräldrar i denna
situation mången gång står inför betydande svårigheter icke blott i fråga
om personliga uppoffringar utan även ekonomiskt sett. Anstaltsvården kan
på sina håll vara helt kostnadsfri och föräldrarna slipper härigenom både
personligt och ekonomiskt ansvar. Man har i strävandena att skapa erforderligt
antal institutioner och fullgoda anstalter tappat bort de svårigheter,
som familjer med hemmavarande handikappade barn har. Ur både barnens
och samhällsekonomisk synpunkt är detta att beklaga.
SociaIstyx-elsen vill understryka angelägenheten av att berörda fråga snarast
utredes.
Utskottet. De statliga stödåtgärderna när det gäller psykiskt och fysiskt
handikappade barn har övervägande gått ut på att skapa vidgade möjligheter
till anstaltsvård av olika slag. Såsom motionärerna anfört torde det
emellertid finnas ett icke obetydligt antal föräldrar, som trots stora uppoffringar
av både personlig och ekonomisk natur, i det längsta söker vårda
sina invalidiserade barn i hemmen. Sannolikt finns det även bland de föräldrar,
som nu har handikappade barn på anstalt, åtskilliga vilka skulle
föredra att vårda dem i hemmen, om icke ekonomiska skäl hindrat därifrån.
Att skapa gynnsammare betingelser för en sådan utveckling synes utskottet
stå väl i överensstämmelse med den under senare år alltmer utbredda uppfattningen
att kollektiv vård bör i möjlig mån undvikas där sådan icke är
påkallad av medicinska eller andra hänsyn.
Utskottet anser därför i likhet med både medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
att den av motionärerna väckta frågan om statliga stödåtgärder
för att underlätta vård i hemmen av invalidiserade barn bör närmare utredas.
Som motionärerna framhållit bör i första hand behovet härav undersökas.
Den undersökning, som enligt vad medicinalstyrelsen meddelat utföres
inom de båda nämnda styrelserna rörande antalet kroniskt sjuka eller
invalidiserade barn, vilka vårdas å sjukhus in. fl. vårdanstalter, torde därvid
kunna lämna viss ledning. Beträffande formen för eventuella stödåtgärder
har motionärerna framfört tanken på ett särskilt statsbidrag eller ett
bidrag i anslutning till någon redan existerande form. Utskottet vill med anledning
härav endast framhålla, att frågan i första hand synes böra prövas
antingen i anslutning till folkpensioneringen, vilken f. n. omfattar invalidi
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 175 år 1956
serade barn från och med 16 års ålder, eller i anslutning till de familjepolitiska
åtgärderna.
Inom socialdepartementet pågår f. n. ett omfattande utredningsarbete rörande
såväl folkpensioneringen som familjepolitiken. Det synes utskottet
ligga nära till hands, att den av motionärerna aktualiserade frågan upptas
till prövning i samband med detta utredningsarbete eller eljest i den ordning
som Kungl. Maj :t må finna lämplig.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i anledning av motionerna I: 62 och
II: 129 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 6 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARI)
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har näruaril
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Påhlsson, Gustaf Andersson,
Sundelin, Birger Andersson, Ragnar Persson, Thun, Lodenius, Holmqvist,
Söderberg och Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde. Andersson i
Malmö, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors, Nihlfors, Cassel,
Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Almgren, Andreasson, Nelander,
Mellqvist och Hansson i Önnarp.
661678 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag