6

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

Nr 171

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning
om anläggande av ett plåtvalsverk vid Norrbottens
järnverk i Luleå.

(1 :a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Grym m. fl. (I: 20) och den andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (II: 18), har hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära utredning om förutsättningarna för anläggande av ett
plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk i Luleå, vilken utredning bör bedrivas
så skyndsamt, att erforderliga förslag i ärendet kan underställas nästa
års riksdag.

Vidare har i en inom andra kammaren av herrar Holmberg och Senander
väckt motion (II: 2) hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder så att Norrbottens järnverk snarast
kan utbyggas med ett valsverk för grovplåt.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
hänvisas till motionerna II: 18 och II: 2.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden begärts av länsstyrelsen i Norrbottens län, Jernkontoret
och styrelsen för Norrbottens Järnverk Aktiebolag, vilka yttranden fogats
till detta utlåtande (Bilagor A, B och C).

Utskottet. I de föreliggande motionerna har framlagts förslag om att
Norrbottens Järnverk Aktiebolag skulle upptaga tillverkning av grovplåt.
Av bolagets yttrande framgår, att verket redan vid planläggningen av sin
utbyggnad gjort ingående utredningar rörande förutsättningarna för ett
grovplåtvalsverk i Luleå och att plats härför förutsetts i järnverkets generella
plan. Detta problem ingår alltså i verkets framtidsplanering. I angivna
syfte har styrelsen för järnverket även beslutat vissa utvidgningar och
omläggningar. Förhållandena på den internationella järnmarknaden ha
emellertid enligt styrelsens bedömande hittills icke motiverat några definitiva
beslut i fråga om inrättandet av ett dylikt valsverk.

Utskottet, som anser den i motionerna väckta frågan vara av stort intresse,
finner av bolagets yttrande, att verkets företagsledning med ständig
uppmärksamhet följer utvecklingen på detta område. Då, såsom bolaget
framhållit, erforderlig sakkunskap för denna frågas handläggning och prov -

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

7

ning redan finnes inom järnverket, anser utskottet i likhet med Jernkontoret
någon särskild åtgärd från riksdagens sida i detta ärende icke för närvarande
vara erforderlig.

Utskottet hemställer,

att motionerna 1:20 och 11:18 samt 11:2 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 november 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Närvarande: se under utlåtandet nr 170.

8

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

Bilaga A

Till riksdagens statsutskott

Genom nådig remiss den 29 maj 1956 har länsstyrelsen anbefallts att till
statsutskottet inkomma med utlåtande över dels två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av herr Grym m. fl. (I: 20) och den
andra inom andra kammaren av herr Jansson i Kalix m. fl. (II: 18) angående
utredning om anläggande av ett plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk
i Luleå, dels ock en inom andra kammaren av herrar Holmberg och
Senander väckt motion (II: 2) om uppförande vid Norrbottens järnverk av
ett valsverk för grovplåt.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.

Som framhålles i motionerna kan den svenska hemmamarknadens efterfrågan
på grovplåt endast delvis tillgodoses genom den inhemska produktionen.
Huvuddelen måste därför importeras. Detta innebär bland annat
risk för att flera av landets viktigare industrier kan komma i en avgörande
beroendeställning av utlandet. På grund av den även i utlandet stora
efterfrågan på grovplåt, brottas redan nu vissa av våra industrier med
stora svårigheter att få sitt behov av detta material täckt. Exempelvis lär
den svenska varvsindustrin på senare tid ha nödgats att lång tid i förväg
till utländska valsverk lämna förskottsbetalning för att säkra leveranserna
av grovplåt.

Efterfrågan på grovplåt på den internationella marknaden varierar högst
väsentligt från tid till annan. Detta förhållande kan synas peka på att en
viss försiktighet bör iakttagas när det gäller att öka den inhemska produktionen.
Utan att kunna åberopa någon särskild sakkunskap på detta
område, vågar länsstyrelsen likväl påstå att anledning ej finns att för vårt
lands del se alltför pessimistiskt på avsättningsproblemet. Grovplåt användes
främst inom varvsindustrin. Betydande delar av det tonnage, som nu
byggs, består av tankfartyg. Dessa dimensioneras som bekant i allt större
enheter. Då ett tankfartyg uppges ha en livslängd av endast omkring 15 år,
torde med största sannolikhet kunna antagas, att efterfrågan på grovplåt
i fortsättningen snarare kommer att växa än avtaga. Även om den utländska
produktionen av grovplåt kommer att väsentligt öka, kvarstår likväl önskemålet
att i största möjliga utsträckning täcka den svenska efterfrågan med
egen tillverkning.

Ur dessa synpunkter tycks alltså mycket goda förutsättningar föreligga
för en ökning av produktionskapaciteten av grovplåt inom landet.

Vid bedömningen av var inom landet ett nytt valsverk för grovplåt lämpligen
bör förläggas, spelar givetvis de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
en avgörande roll. Länsstyrelsen vill framföra följande synpunkter,
som starkt talar för att ett sådant valsverk bör förläggas i anslutning
till Norrbottens järnverk i Luleå.

I motionerna I: 20 och II: 18 har påpekats att ett nytt valsverk bör kombineras
med ett järnverk, som i likhet med Norrbottens järnverk grundar
sin produktion enbart på malm och icke på inköpt skrot. Verket skulle
nämligen annars lätt bli beroende av skrotimporten från utlandet.

Norrbottens järnverk har enligt vad ledningen för verket uppgivit en metallurgisk
kapacitet, som är större än valsverkskapaciteten av färdiga pro -

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

9

dukter. Under nuvarande förhållanden tvingas järnverket att exportera
halvfabrikat, vilket lämnar ett sämre ekonomiskt utbyte än färdigvara.
Härtill kommer att under tider då utbudet av icke färdiga produkter sker
i hård konkurrens med de kontinentala järnverken, så kan svårigheter
uppstå att få avsättning för halvfabrikat till lönande priser.

Enligt vad länsstyrelsen inhämtat, anser man inom fackmannalcretsar
att ett modernt handelsjärnverk uppnår bästa lönsamhet vid en kapacitet
av omkring 1/2 miljon ton färdigvalsade produkter. Tillkomsten av ett
plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk torde möjliggöra att tillverkningen
av färdigprodukter vid verket bringas upp till omkring 400 000 ton per år.

Låga transportkostnader för färdigvaran har givetvis en stor betydelse
för bedömningen av frågan var en industri av detta slag lämpligen bör förläggas.
Då Norrbottens järnverk liksom också dess viktigaste presumtiva
kunder, varven, ligger vid kusten med tillgång till hamnar, kan de billigare
sjötransporterna anlitas under stor del av året.

Slutligen må omnämnas, att det är känt för länsstyrelsen, att lämpligt
tomtutrymme för ett plåtvalsverk finns reserverat inom Norrbottens järnverks
nuvarande industriområde.

Arbetsmarknadsläget utgör en av de betydelsefullaste faktorerna för lokaliseringen
av ett företag som det nu ifrågasatta plåtvalsverket. Rörande
detta spörsmål må följande framhållas.

Enligt 1950 års folkräkning var den 31 december 1950 omkring 30 % av
länets folkmängd under 16 år mot 23 % i hela landet. En på grundval av
folkräkningsmaterialet företagen framskrivning av befolkningen — varvid
antages att in- och utflyttning väger jämnt —- visar att såväl män som
kvinnor i åldern 15—65 år i länet ökar med mellan 15- och 20 000 från år
1950 till år 1965. Procentuellt uppgår männens ökning till drygt 22 och
kvinnornas till över 24. I hela landet utgör motsvarande ökning endast 5 ä
6 %. Inget annat län utom Västerbottens, där ökningen uppgår till 15 %,
redovisar en ökning över 10 %. Dessa siffror visar, att det ur arbetskraftssynpunkt
icke finns något område i landet, där förutsättningarna för en
expansion av näringslivet är så goda som i Norrbottens län.

I detta sammanhang kan framhållas, att de 2 600 anställda vid Norrbottens
järnverk till omkring 90 % rekryteras från Norrbottens län och närgränsande
delar av Västerbottens län. Samtidigt som denna rekrytering pågått,
har de syd- och mellansvenska industrierna, icke minst järnverken,
haft stora svårigheter att få sitt arbetskraftsbehov tillgodosett. Erfarenheterna
från utbildningen av norrbottnisk arbetskraft inom järnindustrin betecknas
som mycket goda.

Trots den högkonjunktur, som rått under efterkrigsåren, och den expansion
av näringslivet, som skett under denna tid, har sysselsättningen i länet
likväl varit lägre än i landet i övrigt. Speciellt kännetecknande för länets
arbetsmarknad är en säsongmässigt omfattande arbetslöshet. För att
närmare åskådliggöra detta, har i nedanstående tabell angivits antalet hos
arbetsförmedlingarna i länet anmälda arbetslösa under vissa signifikativa
månader de senaste åren.

Månad 1952 1953 1951 1955 1956

Februari.............. 979 2 648 2 593 3 539 2 039

Maj.................. 1 074 2 130 3 361 4 180 2 714

Augusti.............. 247 668 876 512 544

November............ 1 211 2 566 2 639 1 660

Som synes är variationerna betydande. Härtill må framhållas, att länets
andel av arbetslösheten i riket alltid är förhållandevis högre än dess andel

10

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

av rikets folkmängd. Det är icke ovanligt att arbetslösheten i länet uppgår
till över 10 % av den i riket noterade. Någon gång har den till och med
överstigit 20 %.

Olika åtgärder från samhällets sida erfordras givetvis för att motverka
följderna av denna arbetslöshet. Nedan skall redogöras för några av dessa,
som torde lämna en god bild av läget.

I första hand bör omnämnas arbetslöshetsförsäkringen. Någon regionalt
uppdelad statistik över denna verksamhet finns icke. En specialutredning
beträffande Tornedalskommunerna torde emellertid väl belysa förhållandena.
Inom dessa kommuner var under år 1954 omkring 3 500 personer
arbetslöshetsförsäkrade. Antalet understödsdagar under året uppgick för
denna grupp till 27 per medlem. Motsvarande siffra för landet i dess helhet
var endast 3,5.

En annan form att motverka arbetslösheten i länet är de olika slag av
särskilda arbeten, främst beredskapsarbeten, som det allmänna nödgats
igångsätta. Under de senaste vintrarna har sålunda i runt tal närmare

1 000 personer i länet sysselsatts i dylika arbeten. Som jämförelse kan omnämnas
att antalet i beredskapsarbeten och liknande vintertid i hela landet
inklusive Norrbottens län sysselsatta de senaste åren varierat mellan

2 500 och 3 000 personer. Sammanlagt utfördes under ett vart av budgetåren
1953/54 och 1954/55 beredskapsarbeten i länet för en kostnad av i
runt tal 20 miljoner kronor.

Det anförda torde styrka att behovet av nya arbetsobjekt i Norrbottens
län är synnerligen framträdande och utan jämförelse störst i riket.

Under åberopande av det anförda anser länsstyrelsen att mycket starka
skäl talar för anläggande av ett plåtvalsverk i anslutning till Norrbottens
järnverk i Luleå. Länsstyrelsen har erfarit, att Norrbottens järnverk redan
gjort vissa förberedande undersökningar för att utvidga sin verksamhet
med ett plåtvalsverk, och att undersökningarna utan svårighet på relativt
kort tid torde kunna slutföras av företagsledningen. Den fortsatta utredningen
torde därför kunna begränsas till en bedömning av de allmänna
tekniska och ekonomiska förutsättningarna för ett sådant valsverk samt
under vilka former och i vilken omfattning erforderligt statligt stöd bör
lämnas för de erforderliga investeringarna.

Detta ärende har handlagts av undertecknade, landshövding och t.f.
landssekreterare. Vid ärendets föredragning har därjämte närvarit länsarbetsdirektören
Gunnar Karlsson.

Luleå i landskansliet den 29 september 1956

FOLKE THUNBORG

Torsten Segrell

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

11

Bilaga B

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 24 maj 1956 har Herr Ordföranden i Statsutskottet
anhållit, att Jernkontoret ville före den 1 oktober 1956 avgiva yttrande
över dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Grym m. fl. (I: 20) och den andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (II: 18), angående utredning om anläggande av ett
plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk i Luleå, dels ock en inom andra
kammaren av herrar Holmberg och Senander väckt motion (II: 2) om
uppförande vid Norrbottens järnverk av ett valsverk för grovplåt.

Med anledning härav får Jernkontoret anföra följande:

Det är ett gemensamt intresse för den svenska järnhanteringen, att Norrbottens
Järnverk Aktiebolag (NJA) utvecklas till ett bärkraftigt, räntabelt
företag, arbetande på fullt affärsmässig basis. Det senaste verksamhetsårets
resultat synes innebära ett glädjande steg i denna riktning.

Erfarenhetsmässigt är emellertid marknaden för vissa av de produkter,
som NJA tillverkar, utsatt för avsevärda konjunkturfluktuationer. Det kan
därför tänkas vara ändamålsenligt, att verket får ett bredare tillverkningsregister,
varigenom tillfälliga bakslag för en vara skulle kunna kompenseras
av en större efterfrågan på en annan.

I de remitterade motionerna har förslag väckts, att NJA skulle upptaga
tillverkning av grovplåt. Det mycket knapphändigt motiverade projektet
har emellertid icke, såvitt är känt, varit föremål för utredning inom den
ansvariga bolagsstyrelsen, och Jernkontoret, som icke har tillgång till de
för frågans allsidiga belysning erforderliga fakta, kan redan på denna
grund varken till- eller avstyrka förslagen. Som en allmän bakgrund för
en bedömning vill Kontoret emellertid meddela några data om den svenska
marknaden för grov- och mediumplåt (d. v. s. plåt, mer än 3 mm tjock).

Tillförseln (== produktion + import — export) till den svenska marknaden
av grov- och mediumplåt har varierat starkt under de senaste åren,
som framgår av nedanstående tabell:

Produktion

Import

tusen

Export

ton

Tillförsel

1951

no

165

4

271

1952

139

258

3

394

1953

154

190

4

340

1954

131

243

4

370

1955

154

286

3

437

De starka variationerna bero huvudsakligen på lagerförändringar hos
förbrukarna. Under 1953 minskade sålunda verkstäder och varv sina lager
av plåt (inkl. tunnplåt och bleckplåt) med 50 000 ton, men ökade dem åter
under 1955 med 80 000 ton. Av den totala konsumtionen på 350 000 å
400 000 ton av grov- och mediumplåt går ungefär hälften till varvsindustrien,
medan resten sprider sig på många olika användningsområden.
En av de större posterna utgöres av industriellt utförda grovplåtsarbeten
(behållare, cisterner in. in.), som tagit ca 50 000 ton.

Det är svårt alt förutse, hur konsumtionen kan komma alt utveckla sig,

12

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

bl. a. därför att varven i viss mån hämmats i sin utveckling av brist på
plåt. Om denna brist skulle upphöra, kunna i stället andra faktorer, t. ex.
arbetskraftsbristen, komma att sätta gränser för expansionstakten. Det
torde dock vara realistiskt att räkna med en total förbrukning år 1960 av
ca 475 000 ton, varav ca 250 000 ton vid varven. År 1965 kan totalsiffran
uppskattningsvis ha ökat till 525 000 å 575 000 ton, såvida inga ekonomiska
eller politiska störningar inträffa.

Hittills ha ca 60 % av all i Sverige förbrukad grov- och mediumplåt importerats.
Särskilt i samband med den beräknade förbrukningsökningen
föreligger alltså en potentiell marknad för en utvidgad svensk produktion,
förutsatt att den är konkurrenskraftig. Då fraktkostnaden för den färdiga
plåten är en väsentlig post i kalkylen, har tendensen under de senaste åren
varit att förlägga nya grovplåtverk nära de stora skeppsvarven. Så har varit
fallet med det danska Frederiksvaerk på Själland, med det holländska
Ilmuidenverket och det under byggnad varande Klöcknerverket i Bremen.
I brist på närmare utredningar saknar Jernkontoret möjlighet att bedöma,
hur NJA:s konkurrensläge skulle gestalta sig i förhållande till kontinentala
verk vid leveranser av plåt till de svenska storvarven, som alla ligga på
västkusten. Uppenbarligen tarvas det, att NJA har ett speciellt produktionstekniskt
försprång för att de förhållandevis höga fraktkostnaderna till
förbrukarna skola kunna kompenseras. Något tullskydd för fartygsplåt är
i praktiken icke att räkna med, eftersom tullrestitution tillämpas för material
för fartyg, byggda för internationell trafik.

Slutligen bör nämnas, att jämväl stålindustrien i samtliga nordiska länder
har uppmärksammat de möjligheter, som synas föreligga till en utökad
produktion av grov- och mediumplåt. Även om inte alla de planer, som nu
förefinnas på olika håll i Norden, komma att realiseras, synes man dock
kunna förutse en efter hand väsentligt ökad produktion av grovplåt.

Jernkontoret, som förutskickar att NJA:s styrelse med ständig uppmärksamhet
följer utvecklingen på detta område och som har sig väl bekant, att
företaget förfogar över sakkunskap för bedömningen av hithörande frågor,
finner icke någon särskild åtgärd från riksdagens sida nu erforderlig i
detta ärende.

Stockholm den 27 september 1956

JERNKONTORET

Ragnar Sundén

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

13

Bilaga C

Statsutskottet, Riksdagen

På uppdrag av styrelsen för Norrbottens Järnverk AB har jag härmed
äran besvara statsutskottets skrivelse av den 24/5 1956.

Redan vid planläggningen av den stora utbyggnaden av järnverket gjordes
ingående utredningar angående förutsättningarna för ett grovplåtvalsverk
i Luleå. Då järnverket icke kunde grunda sin produktion på järnmarknadens
alla sortiment gällde det att välja dem som ur avsättnings- och
konkurrenssynpunkt låge bäst till. Vid tidpunkten i fråga kännetecknades
såväl grov- som tunnplåtsmarknaden av tryckta priser och överproduktionstendenser.
Företagsledningen valde därför andra sortiment men förutsåg
likväl plats för ett grovplåtvalsverk i verkets generella plan.

På den internationella järnmarknaden är det typiskt att det städse försiggår
en viss vågrörelse i fråga om de olika sortimentens efterfrågan och
priser. De äro underkastade verkningarna av den tekniska utvecklingen
som ibland stimulerar, ibland håller tillbaka efterfrågan av något visst valsmaterial.
Sålunda har under senare tid den armerade betongens segertåg
på byggnadskonstruktionernas område minskat efterfrågan på balkar och
spantjärn men samtidigt ökat densamma på armeringsjärn. Med en viss
eftersläpning brukar alltid vågtopparna falla tillbaka som följd av den stegrade
produktion som det goda prisläget stimulerar till.

I mitten på 40-talet befunno vi oss i en vågdal i fråga om efterfrågan på
grovplåt. För dagen är läget det motsatta, och det förefaller som om vi äro
på väg mot en markerad vågtopp. Det är emellertid bekant, att mycket stora
nyanläggningar pågå världen över vad gäller såväl grov- som tunnplåt.
Undan för undan bliva dessa färdiga för produktion, varvid tillgången på
plåt stiger. Det är vanskligt att avgöra, om genom dessa nyanläggningar
balans kommer att uppnås eller icke. Mycket tyder dock på, att efterfrågan,
särskilt på grovplåt, kommer att vara stor och i stigande över en Jång tid
framåt. Denna skulle vara betingad av en väntad revolution i fråga om fartygsbyggandet.
Det dryftas redan på allvar om byggandet av tankbåtar om
100 000 ton. Vidare anses att atomkraftens exploatering kommer att skapa
ett ökat behov av plåt.

Styrelsen för järnverket följer ständigt utvecklingen på detta område,
särskilt med tanke på planeringen för en framtida expansion av företaget.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att ett sådant valsverk måste föregås
av en utvidgning och omläggning av järnverkets götproduktion. Redan
nu äro valsverken, om grovverkets ämneskapacitet medräknas, överdimensionerade
i förhållande till den metallurgiska basen. Beslut har emellertid
under förra och detta år fattats som medför en ökning av götproduktionen
och även en höjning av dess kvalitet. Sinterverket kommer i det närmaste
att fördubblas, varigenom produktionen av tackjärn kan höjas såväl i kokssom
elmasugnarna. En ny 70-tons elstålugn skall installeras avsedd för raffinering
av thomasmetall till en götkvalitet som bl. a. just lämpar sig för
tillverkning av grovplåt. Om det senare skulle visa sig, att järnverket bör
kompletteras med ett grovplåtvalsverk, äro sålunda redan vissa mått och
steg i sådan riktning tagna.

14

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1956

Styrelsen är emellertid av den uppfattningen, att tidpunkten ännu icke
är inne för att fatta definitiva beslut i denna fråga. Någon speciell utredning
anser styrelsen icke erforderlig, då företagsledningen ständigt sysslar
med dessa problem i samband med järnverkets framtidsplanering. Erforderlig
sakkunskap för denna frågas handläggning och prövning finnes
inom företaget.

Stockholm 3 september 1956

GERARD DE GEER

Ordförande i styrelsen för

Norrbottens Järnverk AB