Nr 170—tit
Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1950
1
Nr 170
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer
för sjöräddningsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner.
(l:a avd.)
I propositionen nr 149 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 23 mars 1956,
föreslagit riksdagen att godkänna av departementschefen förordade riktlinjer
för sjöräddningsväsendet.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Karl Andersson
m. fl. (I: 552) och den andra inom andra kammaren av herr Svensson
i Göteborg m. fl. (II: 734), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de medel, som 1952 avsattes till fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet
— nu 1 630 000 kronor — skola utan ytterligare tidsutdräkt anvisas
till Sjöräddningssällskapet.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen II: 734.
För den verksamhet som avser att bispringa nödställda till sjöss finns utmed
Sveriges kuster ett femtiotal för ändamålet särskilt utrustade livräddningsstationer.
Vid sju stationer är större räddningskryssare förlagda; ett
tjugutal har endast smärre räddningsbåtar. Närmare trettio av stationerna
är försedda med raketapparater.
Av de speciella livräddningsstationerna betjänas tjugotvå av sjöfartsverket
och tjugonio av Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne. Fördelningen
av stationerna mellan sjöfartsverket och sällskapet är reglerad
genom avtal. Enligt det ursprungliga mellan lotsstyrelsen och sällskapet år
1938 träffade avtalet skulle vardera parten svara för sjöräddningsverksamhet
och därför avsedd materiel inom sina genom avtalet bestämda kustområden.
Genom ett flertal senare ingångna tilläggsavtal har indelningen i
kustområden ej oväsentligt jämkats.
Sjöfartsorganisationsutredningen har i sitt nyligen framlagda betänkande
om sjöräddningsväsendets organisation uttalat uppfattningen att staten
visserligen bör bära huvudansvaret för att ett fullgott sjöräddningsväsende
finnes men att den härpå speciellt inriktade verksamheten — i betraktande
av de positiva erfarenheterna av hittillsvarande ordning — även i fortsättningen
bör vara uppdelad mellan staten och Sjöräddningssällskapet. Till
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Xr 170—174
2
Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956
denna uppfattning, som icke blivit motsagd i något remissyttrande, kan departementschefen
ansluta sig. Såsom utredningen framhållit bör det åvila
sjöfartsstyrelsen att handlägga uppkommande frågor, som sammanhänger
med det allmännas intresse av att sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt
sätt; självfallet bör styrelsen därvid i erforderlig utsträckning
verka i samförstånd med de andra statliga organ — tullverket, telestyrelsen,
marinen och flygvapnet — vilkas insatser i sjöräddningstjänsten
har väsentlig betydelse.
Utredningen har emellertid funnit, att de nuvarande avtalsenliga normerna
för arbetsfördelningen mellan sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet
bör ersättas med nya riktlinjer. Härvid har utredningen hänvisat till att
man redan i väsentlig utsträckning frångått den ursprungliga principen för
arbetsfördelningen, som innebar en huvudsakligen geografisk uppdelning
av arbetsfältet. Vidare har utredningen uppmärksammat vissa omständigheter
beträffande de tillgängliga personella och materiella resurserna för
sjöräddningstjänsten, vilka gör en omfördelning av arbetsuppgifterna motiverad.
Med hänsyn till nämnda omständigheter har utredningen funnit
sjöfartsverkets materiel och personal böra i första hand tagas i anspråk då
det gäller räddningsföretag i närheten av kusten (kusträddning), medan
Sjöräddningssällskapet befunnits böra företrädesvis svara för räddningsaktioner
längre ut till sjöss (^sjöräddning). Sällskapet bör dock enligt utredningen
handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt, i den mån utsjöräddningen
ej därigenom eftersättes, deltaga i kusträddningsföretag. Utredningen
föreslår, att mellan sjöfartsstyrelsen och Sjöräddningssällskapet
träffas ett avtal, som markerar de sålunda utstakade riktlinjerna för arbetsfördelningen.
Utredningens förslag har biträtts i flertalet remissyttranden, däribland
det, som avgivits av Sjöräddningssällskapet. Däremot har sjöfartsstyrelsen
funnit uppdelningen av verksamheten i kusträddning och ^sjöräddning
mindre ändamålsenlig och ge intryck av alltför stel precisering samt vidare
ansett det icke vara motiverat att styrelsen genom avtal förbinder sig att i
sjöräddningstjänsten inrikta sin verksamhet huvudsakligen på kusträddning.
Vad angår Sjöräddningssällskapets arbetsuppgifter har dock styrelsen
i sak anslutit sig till utredningens förslag.
Departementschefen är medveten om att i praktiken en klar gräns icke
kan eller bör dragas mellan utsjöräddning och kusträddning och att hänsyn
härtill bör tagas vid en närmare utformning av Sjöräddningssällskapets uppgifter.
Såsom utredningen och även sjöfartsstyrelsen framhållit kan det
emellertid vara förenat med olägenheter att disponera sjöfartsverkets personal
och båtmateriel — som till övervägande delen avsetts för verket åvilande
ordinarie arbetsuppgifter — för räddningsaktioner, som kräver lång tid.
Härav följer, att sjöfartsverkets resurser lämpligen bör tagas i anspråk i
första hand då det gäller räddningsföretag nära kusten och endast undantagsvis,
då nöden det oundgängligen kräver, för deltagande i utsjöräddning.
Å andra sidan disponerar sällskapet båtmateriel som till stor del är väl läm
-
Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956
3
pal för räddningsarbete längre ut till havs; för bemanning av sällskapets
räddningskryssare är fast personal anställd i viss utsträckning. Sällskapets
resurser synes med hänsyn härtill främst höra utnyttjas för ^sjöräddning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker departementschefen, att —
med upphävande av nu gällande avtal — arbetsuppgifterna för Sjöräddningssällskapet
regleras i huvudsaklig överensstämmelse med nu angivna allmänna
riktlinjer.
Det synes departementschefen vidare ligga i sakens natur att arbetsfördelningen
inom sjöräddningstjänsten icke i praktiken kan få vara hårt bunden
till bestämda regler; möjlighet måste alltid finnas för vederbörande organ
att vid sjöolyckor handla efter vad omständigheterna skäligen kan kräva.
Departementschefen anser det därför icke motiverat, att arbetsfördelningen
mera detaljerat regleras i särskilt avtal. Det torde dock vara lämpligt, att
det vid den nya fördelning av ansvaret för sjöräddningsstationerna, som föranleds
av de ändrade riktlinjerna, vid upplåtelse av staten tillhörig materiel
eller tilldelning av statsmedel till Sjöräddningssällskapet eller vid överförande
av materiel från sällskapet till staten angives, vari sällskapets huvudsakliga
arbetsuppgifter består enligt nyssnämnda riktlinjer.
Utom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet deltar i livräddningsverksamheten
till sjöss även tullverkets kustposteringar, kustradiostationerna,
marinen och flygvapnet. Det är givetvis av utomordentlig betydelse att vid
inträffade olyckshändelser de olika organens insatser samordnas på ett effektivt
sätt. F. n. gäller vissa riktlinjer för samarbetet, som i stort sett torde
fungera tillfredsställande. En förbättrad samordning har dock i skilda sammanhang
befunnits önskvärd. Såsom utredningen framhållit torde det icke
vara ändamålsenligt att tilldela något av de i sjöräddningstjänsten deltagande
organen en ovillkorlig befälsrätt. Departementschefen förutsätter, att vederbörande
myndigheter med uppmärksamhet följer samordningsfrågan
samt vidtar de åtgärder för en effektivisering av samarbetet, som kan erfordras.
Del bör särskilt ankomma på sjöfartsstyrelsen såsom det centrala
statliga organet på sjöfartens område att med beaktande av vunna erfarenheter
ta initiativ till dylika åtgärder samt i övrigt lämna råd och rekommendationer
för sjöräddningsverksamhetens praktiska bedrivande.
Såväl sjöfartsorganisationsutredningen som flertalet remissinstanser har
understrukit behovet av en materiell upprustning inom sjöräddningsväsendet.
Av den år 1952 bildade fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet
står, sedan Sjöräddningssällskapet därav erhållit 370 000 kronor för en
snabbgående undsättningsbåt, f. n. 1 030 000 kronor till förfogande. I fråga
om dispositionen av sistnämnda medel har utredningen framlagt förslag,
som innebär att visst belopp tilldelas sällskapet och att återstoden användes
för viss erforderlig materielanskaffning för det statliga sjöräddningsväsendets
räkning. I åtskilliga remissyttranden har emellertid framhållits, att
kostnaderna för anskaffning och förbättring av den statliga materielen bör
bestridas över statens budget samt all hela det återstående fondbeloppet bör
användas för att täcka Sjöräddningssällskapets behov.
4
Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956
För egen del anser departementschefen att frågan om dispositionen av
ifrågavarande fondmedel bör bedömas med hänsyn till i första hand angelägenhetsgraden
av de olika ändamål, för vilka medel begäres. Med denna
utgångspunkt anser departementschefen sig kunna förutskicka att fonden
till övervägande del bör disponeras för Sjöräddningssällskapets behov. Samtidigt
vill departementschefen emellertid framhålla, att hinder icke bör föreligga
för Kungl. Maj :t att ta fondmedlen i anspråk för anskaffning och förbättring
av livräddningsmateriel för statens räkning.
De allmänna riktlinjer för sjöräddningsverksamhetens ordnande samt för
dispositionen av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet, som i det
föregående förordats, anses böra underställas riksdagen. Därest riksdagen
godkänner riktlinjerna och eljest icke har något att erinra, förutsättes det
få ankomma på Kungl. Maj :t att fatta beslut om de åtgärder, som kan befinnas
påkallade i anledning av sjöfartsorganisationsutredningens förslag.
Utskottet har vid sin granskning av de föreslagna riktlinjerna för sjöräddningsväsendet
i Sverige funnit desamma böra godtagas. Sålunda tillstyrker
utskottet, att staten skall bära huvudansvaret för att sjöräddningsväsendet
ordnas på ett tillfredsställande sätt och att härmed sammanhängande frågor
skola handläggas av sjöfartsstyrelsen. Utskottet biträder likaledes förslaget,
att den speciella sjöräddningstjänsten skall ombesörjas av sjöfartsverket
och Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne. Härvid avses, att sjöfartsverkets
resurser främst skola tagas i anspråk för sjöräddningsverksamheten
i närheten av kusten, medan Sällskapets verksamhet skall i huvudsak
inriktas på räddningsaktioner längre ut till sjöss. Sällskapet förutsättes dessutom
skola handha sjöräddningsverksamheten i Vänern samt såvitt möjligt
deltaga i kusträddningsföretag.
Av handlingarna i ärendet framgår att ett starkt behov av materiell utrustning
inom sjöräddningsväsendet föreligger. För att bestrida kostnaderna
för en dylik upprustning står till förfogande i första hand den till
1 630 000 kronor uppgående återstoden av den fond för förbättring av sjöräddningsväsendet,
som år 1952 avsattes av överskottet på krigsförsäkringsnämndens
verksamhet. I fråga om dispositionen av nyssnämnda medel ha
olika meningar gjort sig gällande. Departementschefen har ansett, att denna
fråga bör bedömas med hänsyn till i första hand angelägenhetsgraden av de
olika ändamål, för vilka medel begäras, och förutskickar med denna utgångspunkt,
att fonden till övervägande del kommer att disponeras för Sjöräddningssällskapets
behov. Hinder bör dock enligt departementschefen icke föreligga
för Kungl. Maj:t att taga fondmedel i anspråk för anskaffning och
förbättring av livräddningsmateriel för statens räkning. Vissa remissinstanser,
däribland Sjöräddningssällskapet, äro av den uppfattningen, som jämväl
kommit till uttryck i de föreliggande motionerna, att ifrågavarande medel
helt skola disponeras av Sällskapet. Utskottet vill för sin del erinra om det
av 1952 års riksdag gjorda uttalandet, enligt vilket medlen främst borde användas
för anskaffning av snabbgående undsättningsbåtar. De av utskottet
Statsutskottets utlåtande nr 170 år 1956
5
godtagna nya riktlinjerna för sjöräddningsväsendet synas icke i och för sig
böra föranleda någon mera väsentlig jämkning av den huvudprincip, som
kommit till uttryck i riksdagens nyssnämnda uttalande. Enligt utskottets
mening bör i huvudsak gälla, att fondmedlen disponeras för Sällskapets behov
och att medel för erforderlig anskaffning och förbättring av statlig sjöräddningsmateriel
anvisas över riksstaten. Det synes nämligen utskottet vara
av vikt, att Sällskapet icke av brist på medel hindras från att på ett effektivt
sätt fullgöra sina betydelsefulla uppgifter. Utskottet vill emellertid icke motsätta
sig, att, därest vid tillämpning av de nya riktlinjerna i praktiken något
brådskande och angeläget behov av livräddningsmateriel för statens räkning
visar sig föreligga, fondmedlen undantagsvis tagas i anspråk för ändamålet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må
a) godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 23 mars 1956 förordade riktlinjer
för sjöräddningsväsendet;
b) i anledning av motionerna I: 552 och II: 734 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 6 november 1956
På statsutskottets vägnar:
KARL WARD
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Qhlon, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Påhlsson, Gustaf Andersson,
Sundelin, Birger Andersson, Ragnar Persson, Thun, Lodenius, Holmqvist,
Söderberg och Jacobsson; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson i
Malmö, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors, Nihlfors, Cassel,
Gustafsson i Stockholm, herrar Svensson i Stenkyrka, Almgren, Andreasson,
herrar Nelander, Mellqvist och Hansson i Önnarp.