Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

1

Nr 26.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
fiskerätten i kronans vatten.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 382 inom första kammaren av
herr Olsson, Erik, och herr Olofsson, Per, samt nr 292 inom andra kammaren
av herrar Nilsson i Östersund och Lindström.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande
fiskerätten i kronans vatten».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtats yttranden från domänstyrelsen och fiskeristyrelsen samt länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, varjämte på
begäran av utskottet yttranden avgivits av Svenska fiskevårdsförbundet och
Svenska insjöfiskarenas centralförbund. Vidare har till utskottet avgivits
yttrande av Mälarens fiskareförbund.

Gällande bestämmelser

Den gemensamma beteckningen kronans fisken innefattar dels vad som
tidigare benämndes allmänna kronofisken, huvudsakligen fisken
vid s. k. överloppsmarker i de nordligaste länens fjälltrakter samt vid
kronoparker, vilka företrädesvis finns i Bergslagen, Dalarna och Norrland,
dels kronans enskilda fisken, d. v. s. av strandäganderätten oberoende
fisken, vilka av ålder tillhört kronan och är upptagna i jordeboken
såsom särskilda lägenheter av krono natur, och dels kronans privaträttsliga
fisken, varunder huvudsakligen innefattas sådan fiskerätt,
som medföljer strandäganderätten vid kronans fastigheter — i den mån fisket
där icke är att hänföra till allmänna kronofisken —- samt av kronan genom
avtal, urminnes hävd eller på annat dylikt sätt förvärvade fiskerättigheter
av enskild natur.

De centrala förvaltningsbestämmelserna beträffande kronans fisken återfinnes
i kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken
(SFS nr 395) samt därtill anslutande och samma dag utfärdat cirkulär
till domänstyrelsen m. fl. rörande tillämpningen av kungörelsen den 8 juni
1951 (SFS nr 396).

Det mesta av kronans fiskevatten förvaltas av domänstyrelsen. Åtskilliga
fiskevatten ligger dock under förvaltning hos sådana myndigheter
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 26

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

som vattenfallsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen m. fl. Inom de områden i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, som anvisats till uteslutande begagnande
för lapparna, förvaltas kroniofisket av vederbörande länsstyrelse.
Vid förvaltningen skall samråd ske med statens fiskerimyndigheter och hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän. Fiskerimyndigheterna skall på eget
initiativ ägna skötseln av kronans vatten erforderlig uppmärksamhet (1 §
kung. och cirk.).

I fråga om utnyttjandet av fiskena i kronans vatten gäller att de
skall brukas genom upplåtelse, om ej särskilda skäl föreligger däremot, t. ex.
att fiskbeståndet är utarmat. Frågan, huruvida visst fiskevatten skall upplåtas,
bör avgöras centralt, medan själva verkställandet av upplåtelser i
princip bör ankomma på underlydande tjänstemän och lokalförvaltningar.
Försäljning av fiskekort mot redovisningsskyldighet kan överlämnas även
åt utanför myndigheten stående personer och organisationer (2 § första
stycket kung. och cirk.).

Beträffande fiskevården stadgas att myndigheterna, i den mån det
i varje särskilt fall finnes lämpligt och möjligt, skall vidtaga åtgärder för
vård och bevakning av de fisken som står under deras förvaltning (2 §
andra stycket kung.).

Vad angår frågan om det ändamål för vilket upplåtelse företrädesvis
bör ske gäller att en avvägning mellan kategorierna
yrkesfiske, husbehovsfiske samt sport- och fritidsfiske skall göras i varje
särskilt fall, varvid kronans ekonomiska intresse ej bör vara ensamt avgörande
utan hänsyn bör tagas också till försörj ningspolitiska och sociala synpunkter.
Där så erfordras för ortsbefolkningens försörjning med fisk bör
fiske upplåtas till yrkesfiskare som avsätter fisk i orten och till husbehovsfiskare
bland ortsbefolkningen. Det inbördes företrädet mellan yrkesfiskare
och husbehovsfiskare avgöres efter fiskeförhållandena samt ortsbefolkningens
behov och önskemål. Såsom ofta lämpligast anvisas i cirkuläret, att fisket
i landets mera tättbefolkade delar upplåtes till yrkesfiskare samt i skogsoch
fjälltrakter till husbehovsfiskare. Sport- eller fritidsfiske bör ej utan
särskilda skäl upplåtas till enskild person med ensamrätt. Huruvida upplåtelse
till fritidsfiske hellre bör ske genom fiskekort än t. ex. genom utarrendering
till sportfiskeförening har det ej ansetts lämpligt att reglera i författningen
(3 § kung. och cirk.). Upplåtelse av ett och samma vatten för flera
skilda ändamål kan ifrågakomma (9 § kung.).

I fråga om sättet för upplåtelse gäller att upplåtelse må ske med
begränsningar i fråga om fiskerättens omfattning, t. ex. så att den blott gäller
visst slag av fisk, och på särskilda villkor, exempelvis inskränkning i rätten
att förfoga över fångad fisk (8 § kung. och cirk.). Upplåtelse skall göras
antingen i form av utarrendering av fisket genom kontrakt, vilka i regel bör
gälla 5—10 år, eller genom utställande av fiskekort eller liknande tillståndsbevis,
som bör gälla högs! två år. Särskilt vid utarrendering för yrkesfiske
anvisas som önskvärt att upplåtelsen ej göres alltför kort, medan fritidsfiskarnas
intressen anses i allmänhet bäst tillgodosedda genom fiskekort

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

gällande för några dagar eller ett par veckor (5 och 7 §§ kung. och cirk.). I
allmänhet skall upplåtelsen ske mot avgift, vars belopp bör bestämmas med
hänsyn till ändamålet med upplåtelsen och önskemålet att kronan får skälig
avkastning av fisket. Särskilt bör synpunkten att möjligheter till fiske
skall stå till buds på rimliga villkor beaktas när fråga är om upplåtelse till
husbehovsfiske (6 § kung. och cirk.).

Förvaltningsmyndighetens beslut kan överklagas genom besvär hos
Kungl. Maj:t i vanlig ordning (12 §).

Hinder för upplåtelse av kronans fisken kan föreligga på grund
av bl. a. författningar som upptages i cirkulärets anvisningar till kungörelsens
2 § första stycket. Här må särskilt nämnas lagen den 18 juli 1928 (SFS
nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen),
lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske och naturskgddslagen den 20
november 1952.

Enligt 2 och 3 §§ renbeteslagen är de renskötande lapparna berättigade
att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. Samma rätt tillkommer
fjällapparna på de s. k. renbetesfjällen i Jämtlands län. Inom dessa
områden får enligt 55 § lapparna fiska på utmark; härunder torde inbegripas
samtliga ovan odlingsgränsen belägna vatten, även sådana som äges
av enskilda. Inom de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande
begagnande — d. v. s. all inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen samt
på renbetesfjällen belägen mark, som ej disponerats för annat ändamål —
äger jämlikt 56 § lapparna i princip ensamrätt till fisket. Själva får de emellertid
ej upplåta fiskerätt åt annan. Å andra sidan kan tillåtelse att jämte
lapparna där utöva fiske mot avgift meddelas under förutsättning att upplåtelsen
kan ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång
för lapparna; innan sådan upplåtelse äger rum, skall de lappar som får
uppehålla sig på området höras i ärendet. Upplåtelse skall då ske mot avgift,
om inflytande medel skall användas till förmån för lapparna. Kungl.
Maj:t har den 30 juni 1947 bemyndigat de tre berörda länsstyrelserna att
verkställa sådana upplåtelser.

Frågans tidigare behandling

Under tiden före framläggandet av förslag till 1950 års fiskerättslagstiftning
har frågan om tillgodogörandet av kronans fiskevatten varit föremål
för två särskilda utredningar. Sålunda avgav 1915 års jakt- och fiskesakkunniga
den 18 december 1922 förslag till åtgärder i ämnet (SOU 1923: 58).
Förslaget föranledde emellertid icke någon lagstiftning. Sedermera uppdrogs
åt den s. k. fiskevattensutredningen att verkställa utredning och avge förslag
rörande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande av
kronans fiskevatten. Fiskevattensutredningen föreslog i sitt den 1 september
1939 framlagda betänkande (SOU 1939: 28) nya förvaltningsbestänunelser
för kronans vatten, vilka emellertid heller icke blivit genomförda.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Fiskerättskommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1947:47), att de
»allmänna» kronofiskena i första hand borde upplåtas till ortsbefolkningen
till husbehovsfiske men att därjämte även upplåtelser till sport- och yrkesfiske
borde få förekomma. Denna fråga borde enligt kommitténs mening
lösas genom fristående förvaltningsföreskrifter.

I propositionen till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske
("nr 60) uttalade chefen för jordbruksdepartementet, att han i de avseenden
varom här är fråga delade fiskerättskommitténs uppfattning (s. 88).

I sitt utlåtande över propositionen (uti. nr 23/1950) betonade också tredje
lagutskottet, som i här berörda delar ej fann anledning till erinran mot propositionen,
att ortsbefolkningens möjlighet till nyttofiske borde tryggas t. ex.
genom upplåtelse av kronans fiskevatten. Utskottet erinrade i detta sammanhang
om att för åtskilliga sjöar i Norrbottens och Västerbottens län,
där avvittringen medfört en mindre lämplig reglering av fiskerätten, en särskild
utredning påginge under ledning av f. d. generaldirektören L. Berglöf,
den s. k. kronovattenutredningen (s. 35, 44 och 49). Tredje lagutskottets
utlåtande godkändes av riksdagen.

Det i propositionen nr 60/1950 förebådade förslaget om fristående förvaltningsföreskrifter
i fråga om kronans fiskevatten föreligger numera i form
av förutnämnda kungörelse den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans
fisken jämte därtill anslutande cirkulär, vilka efter föregående remissbehandling
bygger på en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria.
De i promemorian förordade bestämmelserna har i stort sett grundats
på fiskevattensulredningens betänkande.

Kronovattenutredningen slutfördes den 28 december 1951, då betänkande
avgavs angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt
tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län
in. in. (SOU 1952: 13). Betänkandet, vilket grundade sig på förhållandena
före den 10 november 1950, utmynnade i det avsnitt som här är av intresse
i en hemställan, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt en kommission av närmare
angivet slag (betänkandet s. 179—180) att upprätta förslag för tillgodogörande
av kronans fiskevatten i lappmarkerna och Jämtlands län, varvid
skulle iakttagas, att i möjligaste mån enhetliga regler gåves för vattnens
nyttjande, att den jordbruksidkande ortsbefolkningens fiskebehov
tryggades och även övriga ortsbors fiske väl tillgodosåges samt att fiskevården
ordnades. Gällande bestämmelser om lapparnas särskilda fiskerättigheter
fann utredningsmannen böra bestå, men han framhöll också att det
inom ramen för dessa bestämmelser väl läte sig göra att bereda utrymme för
ett långt större antal fiskande (s. 167).

Vid remissbehandling av 1952 års betänkande har bl. a. domänstyrelsen,
fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska turistföreningen
anslutit sig till tanken på en särskild utredning för att åstadkomma enhetliga
regler för vattnets nyttjande, varemot kammarkollegiet samt länsstyrelserna
i Norrbottens och Jämtlands län förklarat sig anse en sådan utredning
onödig med hänsyn till de nya reglerna i 1951 års kungörelse och cirkulär.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

5

Vid 1951 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, I: 158 och II:
206, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag till åtgärder i syfte att trygga fiskerätt åt befolkningen
i Norrland. Tredje lagutskottet fann i utlåtande nr 9/1951 de av motionärerna
framförda synpunkterna, vilka i stort sett överensstämmer med vad
som anförts i nu förevarande motioner, värda beaktande men hänvisade till
att bestämmelserna angående förvaltningen av kronans fisken åsyftade alt
tillgodose de av motionärerna företrädda intressena.

År 1955 besvarade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup,
i andra kammaren en där framställd fråga angående de regler, efter vilka
domänverket utarrenderade sina jaktmarker och fiskevatten, med en kort
redogörelse för domänverkets praxis och hänvisning i övrigt till 1951 års
kungörelse (AK prot. 1955: 12 s. 154—157).

Yttranden

Domänstijrelsen, som avstyrker bifall till utredning, erinrar om att styrelsen
under sin förvaltning å kronans vatten har 175 kortfiskeområden samt
att ytterligare 13 nya sådana områden ställes till allmänhetens förfogande
under år 1956. Styrelsen anför fortsättningsvis bl. a.:

Det har alltid varit styrelsens strävan att — inom ramen för statsmakternas
direktiv — så rättvist som möjligt söka tillgodose de olika fiskarekategoriernas
behov av fiskevatten. Fleråriga fiskeupplåtelser ifrågakomma
sålunda, när det gäller att tillgodose yrkesfiskets behov av fiskevatten,
för ortsbefolkningens och arrendatorernas husbehovsfiske, för upplåtelse
av fiskevatten till lokala fiskevårdsföreningar och till sportfiskeklubbar,
ävensom för upplåtelse av husbehovsfiske till revirpersonal och revirens
skogsarbetare. Tillfälliga fiskeupplåtelser genom försäljning
av fiskekort sker enligt vad ovan framhållits i all den utsträckning till allmänheten,
som fiskeorganisatoriska och fiskevårdande synpunkter tillåta.
Några andra begränsningar i fiskerätten på de kronans vatten, som förvaltas
av domänstyrelsen, än som föranleds av nyssnämnda synpunkter känner styrelsen
icke till.

Beträffande motionärernas anmärkningar om upplåtelse av kronovatten
till sportfiskeklubbar vill styrelsen framhålla, att de vattenarealer som av
styrelsen upplåtits till dylika äro mycket små och därför ingalunda inkräkta
på allmänhetens möjligheter att fiska, att sportfiskeklubbarna betala mycket
bra för sina vatten och härigenom bidraga till fiskevårdskoslnaderna på
allmänhetens vatten, som ju utnyttjas hårdare, och att sportfiskeklubbarnas
medlemmar, när det gäller uppträdande vid fiskevattnen, fiskevård
och fisketeknik, äro ett gott föredöme för andra fiskare. Det är därför styrelsens
avsikt alt även framdeles reservera ett och annat mindre vatten inom
reviren för dessa klubbar.

Fiskeristgrelsen finner de i 1951 års kungörelse och cirkulär givna bestämmelserna
väl avvägda, när det gäller att skipa rättvisa mellan olika fiskeintressen
och alt sörja för ett ur fiskevårdssynpunkt lämpligt utnyttjande av
kronans vatten, samt anför vidare bl. a. (sammanfattning).

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Rörande bestämmelsernas tillämpning synes dock missnöje ha försports
på sina håll. Framkomna önskemål om ändrad tillämpning torde kunna beaktas
genom att i anvisningarna till 1951 års kungörelse intages en föreskrift
om vikten av samråd med vederbörande fiskarorganisation vid ifrågakommande
fiskevattensupplåtelser. Ett speciellt problem utgör lapparnas ensamrätt
till fiske jämlikt renbeteslagen m. fl. lagar, angående vilket emellertid
framlagts betänkande, som är beroende på Kungl. Maj :ts prövning (ovannämnda
SOU 1952: 13). Motionerna torde icke påkalla riksdagens åtgärder
i vidare mån än som framgår av det ovan sagda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker bifall till motionerna och anför
bl. a. följande (sammanfattning).

Utredningsmannen Berglöf har i sitt betänkande (SOU 1952: 13) efter att
vid utlysta möten i lappmarkerna ha inhämtat ortsbefolkningens åsikter
framlagt anvisningar rörande det praktiska upplåtelseförfarandet, och dessa
riktlinjer har länsstyrelsen i allt väsentligt sökt följa. Ensamrättsupplåtelser
åt sportfiskare skall hädanefter knappast komma i fråga. Befolkningen i
malmfälten och på industriorter i övrigt i lappmarken har tillgång till fritidsområden
av betydande utsträckning bl. a. för fiske. Fjällturister har
möjlighet att bedriva fiske med spö och drag inom väl tilltagna områden efter
alla mera besökta färdleder. Länsstyrelsen ämnar alltjämt tillgodose
lapparnas befogade anspråk på att för egen del nyttja vissa fiskevatten, varav
de har behov vid viktigare flyttningsvägar. Även möjligen förefintliga olägenheter
ur den större allmänhetens synpunkt med avseende på nyttjandet
av kronans fiskevatten lär utan svårighet kunna avhjälpas genom ändringar
vid tillämpningen av nu gällande regler.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar, att de fördelar en större allmänhet
kunde få genom en ökad upplåtelse av kronans vatten skulle komma
att medföra sådana nackdelar för lapparna och den bofasta befolkningen
i närheten av vattnen, att länsstyrelsen icke kan ansluta sig till motionens
syfte.

I länsstyrelsens yttrande anförs vidare bl. a. (sammanfattning).

Av 754 kronan helt eller delvis tillhöriga fiskevatten inom länet utnyttjas
102 enbart av renskötande lappar. Då länsstyrelsen ej funnit sig kunna bifalla
framställningar om rätt för enskilda att få fiska, hade detta berott på
att fiskbeståndet ej finge äventyras för renskötande lappar eller att det ur
renskötselsynpunkt vore olämpligt att folk vistades i närheten av vattnen
eller på tidigare upplåtelser till 6 olika fiskevårdsföreningar av kronans andel
av fiskevatten, som dessa föreningar redan disponerade delat av. Länsstyrelsen,
som i första hand sökt tillgodose ortsbefolkningens behov, har ej
ansett sig kunna verkställa upplåtelser till yrkesfiskare. Till rekreationsfiskare
uppläts under år 1955 rätt till sportfiske i 89 sjöar och älvar både i
ur trafiksynpunkt välbelägna vatten och inom det egentliga fjällområdet.
Under året såldes ca 0 700 fiskekort. Trots fyra fiskodlingsanstalter synes

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

7

fiskbeståndet ha minskat, vilket torde bero på ett allt intensivare fiske av
ortsbefolkningen och på att nöjesfiskarnas antal mångdubblats.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig icke ha något att erinra mot
att den av motionärerna åsyftade utredningen kommer till stånd men anser
det för renbetesfjällens vidkommande kunna anstå med utredning i avvaktan
på att ytterligare erfarenheter vunnits.

Vidare anför länsstyrelsen bl. a. följande (sammanfattning).

Inom renbetesfjällen är vattnens antal mycket stort med spridda lägen och
i hög grad skiftande beskaffenhet. Det administrativa förfarandet för deras
utnyttjande för fiske är därför relativt arbetskrävande. Någon för fiskeförvaltningen
direkt anställd arbetskraft har länsstyrelsen icke heller till sitt
förfogande, även om länsstyrelsen i en del fall erhåller biträde av hushållningssällskapets
fisketjänstemän. — Länsstyrelsen har sökt att i görligaste
män bereda dem, som för sin försörjning har behov av fiske, samt sportfiskeintresserade
tillfälle till fiske i de av länsstyrelsen förvaltade vattnen.
Hinder för upplåtelse har emellertid varit nödig hänsyn till lapparna och
innehavarna av vissa norrländska fjällägenheter, förefintligheten av ett
flertal före år 1951 träffade avtal om fiskeupplåtelser, fiskevårdande hänsyn
till vatten med svagt fiskbestånd samt risken för att kortfiskare skulle
kunna av misstag utnyttja närliggande enskilda personers vatten, där gränserna
är oklara. Antalet ut arrende ring ar av husbehovsfiske
till ortsbefolkningen uppgår till 91. Kortfiskevattnen har utökats
undan för undan och omfattar numera ett relativt stort antal. Antalet för
fiske i vatten i renbetesfjällen utfärdade fiskekort, som år 1955 uppgick till
drygt 6 100, fiskedagar, varunder korten berättigat till fiske, samt inkomster
av försålda kort har från år 1952 nära nog fördubblats. Utarr ende ring
till sportfiskesammanslutningar och fiskevårdsföreningar
förekommer f. n. i 11 fall och betingar relativt höga arrenden.
Antalet upplåtelser i form av utarrendering genom särskilt
a v t a 1 utgör nu 103, men ensamrätten är ofta kringskuren, och i flera fall
är vattnen ur fiskesynpunkt för svaga att tåla den större påfrestning, som
upplåtelse för kortfiske innebär. Antalet tillfälliga sportfiskeupplåtelser
med skriftliga tillstånd för några angivna dagar beräknas
uppgå till ett 100-tal. Slutligen förekommer sportfiskeupplåtelser
till vissa tjänstemän med tjänstgöring i fjälltrakterna.
Flera av de nämnda upplåtelseformerna användes understundom
i ett och samma vatten. Under juli och augusti 1955 var i genomsnitt minst
400 personer per dag sysselsatta med sportfiske i renbetesfjällen. Ytterligare
utveckling av fritidsfisket beräknas komma afl ske där, allteftersom hittills
hindrande faktorer försvunnit.

Svenska fiskevårdsförbundet rekommenderar cn utredning rörande vilka
principer som bör gälla för fiskerättsupplålelser i kronans vatten samt anför
bl. a. (sammanfattning).

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

Ortsbefolkningen missgynnas i viss mån av den renodlat ekonomiska förvaltningsform
som nu tillämpas. Ej enbart ekonomiska skäl bör vara utslagsgivande
för förvaltningen, ett väsentligt fiskevårdsintresse blir ävenledes
åsidosatt vid en sådan utgångspunkt. Genom att det fiskas för litet och
orationellt samt att bestånden ej utsättes för tillräcklig beskattning eftersättes
fiskevården på betydelsefulla vatten. Det synes som om vederbörlig
hänsyn tagits till den lokala sakkunskapen i alltför få fall vid tillämpningen
av gällande författning för förvaltning av kronans fisken.

Mälarens fiskareförbund riktar i huvudsak sin kritik mot att sakkunskapen
i fråga om fiske är för litet företrädd inom domänstyrelsen, där fiskevården
icke ens har en självständig avdelning, och föreslår att kronans
fiskevatten antingen centraliseras under en särskild byrå inom domänstyrelsen
eller att förvaltningen överföres till fiskeristyrelsen.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, som i och för sig i flera avseenden
har en annan uppfattning än motionärerna men som delar uppfattningen
hos Mälarens fiskareförbund, att organen för förvaltningen av kronans
fiskevatten är otillräckligt utbyggda, tillstyrker förslaget om utredning
och anför bl. a. följande.

Motionärerna framhåller att de fiskande bör erlägga en viss avgift till
fiskevården vid utövandet av fisket. I detta hänseende vill förbundet erinra
om att det länge varit fiskarorganisationernas önskan att en viss »fiskeavgift»
skulle komma till stånd, varigenom mera medel kunde ställas till fiskevårdens
förfogande till undersökningar m. m., för att motverka den alltmer
ökade avfiskningen av våra fiskevatten. — Motionärernas framhållande att
utarrendering av kronans fiskevatten skett till starka sportfiskeorganisationer
och att detta väckt irritation och missnöje hos den bofasta befolkningen
är riktigt. — Att sammanhängande vattenområden, vilka är lämpade till förvärvsfiske,
skulle ur landets synpunkt vara värdefullare, om de splittrades
och bleve föremål för ett renodlat och intensivt fritidsfiske, betvivlas. Det
finns även inom landet en stor del av befolkningen, som är beroende av att
det finns insjöfisk i handeln. Därtill torde det vara värdefullt ur beståndsreglerande
fiskevårdssynpunkt att sådana vatten finns, där exempelvis den
med värdefull fisk konkurrerande mindervärdiga fisken efterhålles, vilket
icke fritidsfisket har någon möjlighet till.

Utskottet

Utskottet vill för sin del helt instämma i det av motionärerna angivna
syftet, att fisket i Sveriges sjöar och andra vattendrag bör i största möjliga
utsträckning mot skälig avgift, som kommer fiskevården till godo, upplåtas
till allmänheten. Gällande bestämmelser om fiskeupplåtelser i kronans vatten,
vilka väsentligen återfinnes i 1951 års kungörelse angående förvaltningen
av kronans fisken med därtill anslutande cirkulär, utgör i och för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

9

sig intet hinder att tillgodose detta syfte eller över huvud taget de i motionerna
framförda önskemålen om en annan avvägning mellan upplåtelse
till sportfiskeklubbar och andra former av upplåtelse samt mellan lapparnas
och allmänhetens rätt att nyttja fiske i fjälltrakterna.

Som framgår av ett par remissyttranden har emellertid den praktiska
tillämpningen av dessa regler föranlett åtskilligt missnöje. Förklaringen
härtill kan otvivelaktigt till huvudsaklig del sökas i vissa förhållanden, över
vilka de förvaltande myndigheterna icke kan råda, nämligen dels den starka
motsättningen på sina håll mellan yrkesfiskare och fritidsfiskare, dels
de hinder för korttidsupplåtelser till allmänt fritidsfiske, som hittills mångenstädes
förelegat genom tidigare längre upplåtelser till sportfiskeklubbar
och andra fiskesammanslutningar och delvis betingats av risk för intrång i
enskilds rätt om kronans fiske utövats av en större allmänhet, dels begränsningar
som måst vidtagas av hänsyn till fiskevården och dels lapparnas
särskilda rättigheter till fiske i fjällvattnen. Allt detta utgör svårigheter,
som blott i högst begränsad omfattning kan lösas genom ändring av gällande
bestämmelser och som i betraktande av de ytterst skiftande förhållandena
i skilda delar av landet och i vatten av olika beskaffenhet till stor del
måste bemästras från fall till fall.

Vidare må i detta sammanhang observeras, att de förvaltande myndigheterna
även har att beakta kronans intresse att erhålla skälig avkastning
av fisket. Då intäkterna av kronans fisken likväl nästan helt användes för
fiskevård — ehuru ofta i andra vatten än dem, varifrån medlen influtit —
utgör detta i själva verket ej någon egentlig motsättning till fiskeintressena
på längre sikt.

Vad beträffar avvägningen mellan olika fiskeintressen inbördes måste
som nyss framhållits ortsbors och övrigas liksom yrkesfiskares, husbehovsfiskares
och fritidsfiskares önskemål sammanjämkas efter föreliggande
omständigheter. Grundläggande för en sådan avvägning bör vara att genom
de förvaltande myndigheterna de olika vattnen undersökes för klarläggande
av deras värde ur fiskesynpunkt samt planering av lämpligaste sättet för
deras tillgodogörande. Härvid bör medverka statens och hushållningssällskapens
fiskerisakkunniga personal samt där detta låter sig göra även representanter
för olika fiskesammanslutningar. Någon anledning att som ett
par remissinstanser ifrågasatt upptaga spörsmålet angående en omorganisation
av domänstyrelsen för detta ändamål finner utskottet ej nu föreligga.

Det torde alltså såsom även uttalats i anvisningarna till 1951 års kungörelse
icke vara lämpligt alt generellt giva någon av de olika slagen av
fiskare företräde framför övriga. Å andra sidan skall det icke behöva förekomma,
att yrkesfiskare och husbehovsfiskare, som redan är hänvisade till
fiske för sin utkomst, på grund av upplåtelser till fritidsfiske lider intrång
i sitt näringsfång. Långtidsupplåtelser av sportfiskevatten med ensamrätt
bor i varje fall ej få äga rum förrän det utrönts att ortsbefolkningens behov
av husbehovsfiske kan tillgodoses. Ej heller torde långtidsupplåtelser i
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 26

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

större utsträckning böra ifrågakomrna till förfång för möjligheterna till
korttidsupplåtelse för turistsportfiske.

Det finns emellertid goda skäl att antaga, att sådana avvägningsproblem
i framtiden kommer att medföra allt mindre svårigheter. Det är nämligen
påtagligt att möjligheterna till fritidsfiske ökat väsentligt de senaste åren,
och förutsättningarna för en fortsatt dylik utveckling är ganska gynnsamma.
Särskilt i Norrland torde det vara möjligt att skapa nya, givande
fiskevatten, exempelvis genom att minska beståndet av mindervärdig fisk i
en mängd småsjöar och där plantera in värdefullare fisk, genom att ersätta
det förstörda laxfisket i uppdämda älvar genom inplantering av nya
fiskarter, t. ex. gäddfisk, genom att för fiske iordningställa mindre flottleder,
som nedlagts på grund av ökade biltransporter, o. s. v. I synnerhet bör
uppmärksamheten fästas på de möjligheter som torde stå till buds med en
utvidgad fiskbiologisk forskning. Förbättrade kommunikationer möjliggör
dessutom för allt fler människor att nå tidigare svåråtkomliga vatten. Sedan
nu gällande regler om gemensamhetsfisken enligt vad som är att förvänta
snart på grundval av ett nyligen framlagt betänkande med förslagtill
lag om fiskeområde (SOU 1956:17) ersatts med nya bestämmelser,
som gör det lättare att få fiskevårdsområde (fiskeområde) till stånd, torde
åtskilliga vatten, vari kronan har del och som nu icke alls kan upplålas
eller upplåtes endast till fiskesammanslutningar o. d., genom planmässigare
fiskevård och klarare dispositionsförhållanden bli mera ägnade för upplåtelse
till kortfiske åt en större allmänhet.

I detta sammanhang ges det anledning att även peka på den möjlighet
som förefinnes att, ulan åsidosättande av lapparnas särskilda rättigheter
till fiske, i större omfattning tillvarataga ortsbors och övrigas intressen
att få begagna kronans fiskevatten i fjälltrakterna. Som framlidne generaldirektören
Berglöf framhållit i den s. k. kronovattenutredningen (SOU
1952: 13 s. 167), torde detta numera underlättas av att de renskötande
lapparna är ganska fåtaliga och behöver tillgodogöra sig blott en mindre
del av fisket i de talrika kronovattnen i lappmarkerna och renbetesfjäll^!.
Oaktat lappar, som äger uppehålla sig med sina renar på området, skall
höras innan upplåtelse av fiske må ske till utomstående, har myndigheterna
i sista hand beslutanderätten. Lapparna har också i stor utsträckning
ställt sig välvilliga till fiskeupplåtelser i deras vatten. De har bl. a. gått
med på att vattnen för längre tid uppdelas så, att vissa vatten avsättes för
lapparnas nyttjande med ensamrätt, medan utan lapparnas hörande fiskeupplåtelser
må ske i andra vatten, där lapparna dock alltjämt äger rätt
att fiska (bet. s. 175). Det får enligt utskottets mening förutsättas att länsstyielserna
i de tre av frågan berörda länen i görligaste mån kommer att
bruka dessa möjligheter att tillmötesgå de allt starkare önskemålen från
allmänhetens sida om ökade utrymmen för fritidsfiske, i synnerhet som
en måttlig ökning av fisket i dessa vatten ur fiskevårdande svpunkt snarast
kan beräknas bli till nytta.

Vad särskilt gäller fritidsfisket kan man dessutom hoppas, att med en

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1956

11

alltmer ökad förståelse för detta fiskes sociala betydelse som rekreationskälla
jämväl kommuner, större företag och friluftsorganisationer kommer
att i vidare utsträckning upplåta egna eller för ändamålet arrenderade
vatten till dylikt fiske.

Den utveckling som kan förväntas är alltså ökad tillgång på lämpliga
fiskevatten för allmänhetens fritidsfiske. Som ovan framhållits lägger nuvarande
bestämmelser icke hinder i vägen för att denna ökade tillgång även
skall komma en större allmänhet till godo. I regel torde också de förvaltande
myndigheterna ha förståelse för dessa sociala synpunkter, och utskottet
förutsätter att bestämmelserna kommer att tillämpas i den anda
vari de skrivits. En översyn i enlighet med motionärernas önskemål av
gällande regler och deras tillämpning finner utskottet under sådana omständigheter
icke för närvarande vara erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1: 382 och II: 292 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 oktober 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym*,
Ivar Nilzon, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson, Boo och Kristiansson;
samt

från andra kammaren: herrar Allmän*, Johansson i Torp, Levin*,
Nyberg*, Persson i Appuna, fru Boman, herrar Nilsson i Östersund och
Jansson i Benestad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

561617 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag