Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

1

Nr 60

Utlåtande i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning
för alkoholister som genomgår av läkare ordinerad
behandling.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 288,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Rimmerfors och von
Friesen hemställt, »att riksdagen må besluta om sådan lagändring att alkoholist
som genomgår av läkare ordinerad behandling, helt i överensstämmelse
med vad som enligt sjukförsäkringslagen gäller för andra sjuka, må
erhålla sjukkasseersättning, samt att utskottet utarbetar härför erforderlig
lagtext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungi. medicinalstyrelsen, kungl. socialstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten. Redogörelse för yttrandena lämnas
i del följande.

Gällande bestämmelser och vissa tidigare överväganden i ämnet

I 1 § lagen om allmän sjukförsäkring stadgas, att försäkring enligt lagen
avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av ersättning för utgifter
för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och för dag beräknad ersättning
i penningar (sjukpenningförsäkring), allt i den omfattning som lagen vidare
anger. Sjukförsäkringslagen innehåller icke någon definition av begreppet
sjukdom. Under förarbetena till lagen uttalades bl. a., att man för
bedömande av huruvida sjukdom förelåg eller inte i första hand borde hålla
sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning
vore att anse såsom sjukdom.

Viss begränsning av rätten till sjukhjälp har föreskrivits i 23 § första
stycket sjukförsäkringslagen. Däri stadgas att sjukpenning ej skall utgå i
vissa särskilt uppräknade fall, bl. a. då försäkrad vårdas å allmän alkoholistanstalt.
Kostnaderna å dylika anstalter bestrides helt av statsmedel.

Beträffande rätten till sjukpenning för den som intagits på alkoholistanstalt
anförde socialvårdskommittén i sitt betänkande VII med utredning
och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring bl. a. följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 60

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

Av alkoholistanstalterna äro de statliga och de erkända anstalterna att
anse såsom allmänna alkoholistanstalter. De, som äro intagna å sådana anstalter,
åtnjuta ej sin fulla frihet samt äro tillförsäkrade underhåll och erforderlig
sjukvård. Dessa personer ha sålunda icke något behov av sjukförsäkringen.
I fråga om dem, som äro intagna å andra alkoholistanstalter,
med eller utan statsbidrag till driften, ställer sig saken annorlunda. Dessa
anstalter ha mera karaktär av vanliga sjuk- eller vilohem, och de intagna
kunna lämna dem, då de så önska. Intagning därstädes bör därför ej påverka
sjukförsäkringen.

I proposition nr 312 år 1946 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring,
m. in. uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller,
att han icke ansåge sig böra i då förevarande sammanhang ingå på frågan,
huruvida den, som är intagen på alkoholi stanstalt, enbart till följd av
sin alkoholism kan anses vara på grund av sjukdom oförmögen till arbete.
Spörsmålet härom finge prövas i ett vidare sammanhang.

Tredje särskilda utskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande
nr 1 år 1946, anförde rörande frågan om alkoholisternas ställning inom
sjukförsäkringen följande.

Med utgångspunkt från alt alkoholism är att anse såsom sjukdom torde
sjukhjälp böra utgå vid vistelse å alkoholistanstalt efter samma grunder
som vid vistelse å sjukvårdsanstalt. Har man däremot motsatt uppfattning,
medför intagandet å alkoholistanstalt att vederbörande såsom frisk berövas
möjligheterna till arbetsinkomst. Insjuknar han sedan under vistelsen å
alkoholistanstalten, inträder ingen förändring i försörjningsförhållandena
vare sig för honom eller hans familj. I enlighet härmed bör sålunda sjukhjälp
i princip icke utgå vid vistelse å alkoholistanstalt. På de skäl som
av socialvårdskommittén anförts torde dock en sådan inskränkning i sjukhjälpsrätten
endast böra stadgas för det fall att någon är intagen ä allmän
alkoholistanstalt.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan, huruvida
enbart alkoholism skall anses såsom sjukdom, bör prövas i ett större sammanhang,
och utskottet godtager Kungl. Maj:Is förslag i detta avseende.
Utskottet finner det dock mindre tillfredsställande därest vid intagning ä
alkoholistanstalt av en person, som måhända vid tiden för åtgärdens vidtagande
är sjukskriven, hans familjemedlemmar skola berövas det skydd
make- och barntilläggen äro avsedda att giva.

I samband härmed vill utskottet erinra om den i propositionen icke berörda
frågan, i vad mån annan än den försäkrade själv skall äga lyfta
sjukpenning jämte familjetillägg, då den försäkrade på grund av alkoholism
eller av andra skäl är olämplig att omhänderhava sjukhjälpen. Detta
spörsmål är uppenbarligen mera betydelsefullt än eljest i en försäkring, där
i den kontanta hjälpen ingå relativt betydande och med allmänna medel
helt finansierade tillägg, avsedda att underlätta familjemedlemmarnas försörjning.
Utskottet utgår emellertid från att denna fråga i fortsättningen
ägnas erforderlig uppmärksamhet.

Andra lac/ulskoitels utlåtande nr 00 år 1950

3

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen anför i sitt remissyttrande bl. a. följande.

Del har pa senare ar ofta framhållits, att alkoholism borde betraktas som
en sjukdom. En sådan uppfattning år ingalunda ny utan förekommer i
medicinsk litteratur redan i början på 1800-talet. En avgränsning av ett
sådant sjukdomsbegrepp har dock ofta visat sig svår att genomföra, då övergången
mellan dels vad som brukar betecknas som alkoholmissbruk och
alkoholism i social mening dels ock alkoholism i medicinsk mening har
visat sig vara llytande. Numera anses en avgörande faktor vara individens
reaktionssätt i förhållande till alkoholen på sätt nedan angives.

Sedan lång tid tillbaka har i medicinsk litteratur och diagnostik använts
sjukdom sbeteckningen aleoholismus chronicus som beteckning å sådana
fall av alkoholism, där kroppsliga eller psykiska defektsymptom kunna konstateras
efter det att de akuta eller kroniska förgiftningssymtomen upphört.
Hit höi a t. ex. vissa former av kronisk magkatarr, levercirrhos, reflexrubbningar
och förlamningar samt framför allt allmän emotionell’och
intellektuell avtrubbning, sannolikt sammanhängande med hjärnskador av
större eller mindre omfattning, till alkoholsjukdomarna räknas också delirium
tremens, alkoholhallueinos, alkoholparanoia och den s. k. Korsakows
sjukdom.

En stor kategori alkoholister företer dock inga iakttagbara kroppsliga
eller psykiska sjukdomssymtom efter den akuta och kroniska förgiftningens
upphörande. Sådana alkoholister kunna vid vanlig psykiatrisk undersökning
eller personlighetsanalys te sig som genomsnittsmänniskan.
Först då de av någon anledning börja använda sprit, blir deras från genomsnittsmänniskan
avvikande reaktionssätt uppenbart. Efter förtäring av en
liten kvantitet alkohol uppstår ett oemotståndligt behov efter mera, och
alkoholisten kan därefter icke längre kontrollera sin konsumtion. För tillståndet
typiska symtom är återställarbehov, anskaffande av alkohol utan
hänsyn till kostnader och konsekvenser, avvänjningssymtom vid försök att
avbryta konsumtionen m. m. I vissa fall uppstår behovet att dricka sprit
spontant (dipsomani eller periodsuperi) och tillfredsställes genom förtärande
av mycket stora kvantiteter under få dagar, varefter mättnadskänsla
och lugn intervall inträder. 1 anglo-saxisk litteratur användes som beteckning
för dessa tillstånd begreppet »Alcohol addiction» (addico = slavens
förhållande till sin herre), i tysk litteratur begreppet »Sucht». Något adekvat
svenskt eller latinskt uttryck finnes icke, men beteckningarna patologisk
alkoholhunger och alkoholomania ha föreslagits.

Endast sådana tall av alkoholism, där någon eller några av de nu nämnda
sjukdom .sformerna kunnat konstateras, böra hänföras under sjukdomsbegreppet
och jämställas med sjukdom enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser.
Sådana fall, som omhändertagas eller behandlas uteslutande
eller övervägande på grund av sociala komplikationer i samband med alkoholmissbruk,
kunna sålunda ej rubriceras som sjukdom. Det blir här fråga
om ett alkoholmissbruk (abusus aleoholieus) som huvudsakligen är betingat
av miljöfaktorer. Alkoholism i medicinsk mening kan endast anses
föreligga, dä symtom aleoholismus chronicus eller alcohol addiction har
visat sig.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

Medicinalstyrelsen tillstyrker under hänvisning till vad sålunda anförts,
att återbäring medgives vid sist angivna former av alkoholism under förutsättning
att läkare intygar, att sådan sjukdom föreligger. Detta innebure,
uttalade styrelsen vidare, att ersättning enligt sjukförsäkringslagen -—• utöver
vad nu vore fallet — komme alt utgå vid alcohol addiction och vid
vissa former av alcoholismus chronicus. Den sjuke borde stå under regelbunden
behandling och kontroll av läkare. Närmare föreskrifter om under
vilka betingelser återbäring skulle medgivas borde utfärdas av riksförsäkringsanstalten
i samråd med medicinalstyrelsen.

Styrelsen anför vidare, att styrelsen förutsatte att — i likhet med vad
som föreskrivits i fråga om utbetalning av folkpension i 38 § 3 mom. tredje
stycket lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering — bestämmelse infördes
i sjukförsäkringslagen om att allmän sjukkassa på framställning av
nykterhetsnämnd skulle äga förordna, att sjukpenning jämte barntillägg
till den som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skulle utbetalas
till kommunal myndighet eller den sjukes make eller annan person
att användas till den sjukes eller hans familjs uppehälle.

Socialstyrelsen uttalar bl. a.:

Motionärerna anför, att såväl alkoholistvårdsutredningen som senare utredningar
och remissinstanser klart understrukit betydelsen av att alkoholismens
offer i mycket stor utsträckning får betraktas som sjuka människor,
oavsett om sjukdomen är konstitutionellt betingad eller enbart förvärvad.
Denna sammanträngda formulering förtjänar emellertid att belysas
av några mera nyanserade uttalanden. 1946 års alkoholistvårdsutredning
anför sålunda följande (SOU 1948: 23, sid. 40):

»Sammanfattningsvis kan alltså framhållas, att alkoholmissbrukare ofta
är sjuka eller abnorma personer, antingen deras alkoholmissbruk betingas
av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning eller sjukdom av något
slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller felutvecklade.
En viktig förutsättning för uppkomsten av alkoholmissbruk i det enskilda
fallet är dock alltid beskaffenheten ur nykterhetssynpunkt av den miljö,
i vilken den potentielle alkoholmissbrukaren vistas. Är miljön otillfredsställande
ur denna synpunkt, äro betingelserna för utveckling av alkoholmissbruk
större särskilt hos icke normalt utrustade eller med svaghet eller
sjukdom behäftade individer. Uppkomsten och fortvaron av ett dylikt missbruk
hos en individ består sålunda av ett komplicerat samspel mellan missbrukarens
konstitutionella eller förvärvade egenskaper eller eventuella sjukdomstillstånd
och hans miljöförhållanden.»

Vidare förtjänar återgivas följande utlåtande från år 1953 av medlemmen
av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, docenten G. Lundquist, vilket
av medicinalstyrelsen åberopades såsom eget utlåtande till arbetsdomstolen
i mål angående tvist om rätt till viss sjukersättning enligt kollektivavtal,

»Frågan om alkoholmissbruk överhuvud är att anse som en sjukdom har
varit föremål för mycken diskussion. För närvarande torde denna diskusr

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1056

5

sion kunna sammanfattas så, att alkoholmissbruk i många fall icke är uttryck
för en sjukdom, att alkoholmissbruk kan vara symptom på underliggande
sjukdom och att alkoholmissbruk förr eller senare kan leda till relativt
typiska former av alkoholsjukdom.

Bland alkoholmissbrukarna finns ett relativt stort antal personer som
icke äro sjuka i medicinsk mening, d. v. s. de lida ej av någon pågående
sjuklig process men de lida av ett slags lyte, en psykisk utvecklingshämning
eller abnormitet. Dessa psykiskt abnorma, som alltså icke äro sjuka i vanlig
mening, ha ofta vanskligheter med sin sociala anpassning och hemfalla
bland annat lätt åt alkoholmissbruk. Om detta alkoholmissbruk fortsätter
tillräckligt ofta och länge, löpa dessa människor risk att få en alkoholsjukdom,
som manifesterar sig dels i vissa upplevelserubbningar, som patologisk
alkoholtörst, dels vissa bortfallssymptom, såsom allmän avtrubbning, minnesrubbningar,
kroppsliga rubbningar o. s. v.»

Det förtjänade observeras, anför socialstyrelsen, att termen alkoholism
icke brukats i de citerade uttalandena. Begreppet alkoholism kunde nämligen
ej anses tillfredsställande fixerat till innebörden ulan användes i rätt skiftande
betydelser, vilkas enda gemensamma drag vore, att det avsedda tillståndet
ägde samband med missbruk av alkohol. Det torde främst vara denna
omständighet som orsakat att enbart alkoholism icke av alla sjukkassor
godtagits som sjukdomsbeteckning och att beteckningar som nervsjukdom,
alkoholneuros och dylikt i stället kommit till användning. Mot bakgrunden
av dessa omständigheter syntes, enligt socialstyrelsens mening, motionärernas
påpekande, att alkoholismen icke ännu upptagits bland de sjukdomar
som berättigar till sjukkasseersättning, knappast vara ägnat alt ingiva allvarligare
betänkligheter. Den väsentliga frågan syntes styrelsen vara om
sjukdom, som stode i samband med alkoholmissbruk, intoge en särställning
i sjukförsäkringshänseende i jämförelse med andra sjukdomar. Om
man bortsåge från specialbestämmelsen angående på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare intagen person funnes i gällande lag inga särbestämmelser
avseende alkoholmissbrukare. Ej heller vore det för socialstyrelsen
känt alt rådande praxis skulle innebära dylik diskriminering.

Socialstyrelsen fortsätter:

Att den nu rådande av motionärerna kritiserade ordningen skulle komma
den sjukvårdsbehövande att i det längsta tveka att söka hjälp för en begynnande
alkoholsjukdom torde knappast äga stöd av erfarenheten. Faktorer
av helt annat slag, främst bristande insikt hos missbrukaren, torde spela
den avgörande rollen därvidlag. Huruvida motionärernas synpunkter på
frågan om sjukdomsbeteckning motsvaras av en utbredd uppfattning inom
läkarkrctsar undandrager sig styrelsens bedömande. Vad beträffar de inom
Länkrörelsen yppade sympatierna för »en konkret och klar sjukdomsbeteckning»
hänvisas till vad ovan anförts om termen alkoholism.

Den av motionärerna framförda tanken, alt den åsyftade förändringen
skulle kunna bidraga till att vårdmöjligheterna differentierades och att
flera alkoholsjuka kunde beredas familjevård eller vårdvistelse även på

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

smärre hem, förefaller ieke övertygande. Det synes icke vara motionärernas
avsikt att sjukvårdsförsäkringen skulle utbyggas att omfatta ersättning för
utgifter för andra vårdformer än de som angives i 14—19 §§ i lagen om
allmän sjukförsäkring. Vad åter sjukpenningsförsäkringen beträffar, är
det främst den försäkrades placering i sjukpenningklass som avgör i vilken
män han av utgående sjukpenning kan ersätta eller bidraga till kostnader
för vård i sådana former som de av motionärerna antydda. Det kan i detta
sammanhang omnämnas, att nykterhetsnämnd som helt eller delvis bekostar
en alkoholmissbrukares vistelse å enskilt vårdhem under vissa förutsättningar
kan erhålla statsbidrag med 60 % av sina kostnader därför. I
dylika fall förekommer det att den vårdbehövande enligt överenskommelse
med nämnden bidrager till vårdavgiften med sin sjukpenning eller del därav
och att nämnden bestrider kostnaden därutöver. Till familjevård åt alkoholmissbrukare,
som är ställd under övervakning enligt lagen om nykterhetsvård,
utgår statsbidrag enligt kungl. kungörelsen den 12 maj 1955 (nr
426) om statsbidrag till driftkostnader vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare
in. m.

Motionärerna framhåller, att ehuru staten ekonomiskt svarar för anstaltsvården,
varje omhändertagande av alkoholskadade familjeförsörjare innebär
ett svårt ekonomiskt avbräck för familjerna. Det bör emellertid understrykas,
att den som omhändertages för anstaltsvård ofta helt eller delvis
brustit i fråga om försörjningen av familjen till följd av nedsatt arbetsförmåga
eller ansvarslöst förfogande över sina inkomster. Motionärerna anför
vidare, att det såväl för den alkoholskadade själv som för hans familj skulle
kännas »mindre förödmjukande, om stödet till familjen kunde utgå i form
av ersättning från sjukförsäkringen». Emellertid torde det här mindre vara
fråga om principiell motvilja mot behovsprövad hjälp från det allmänna —
ehuru en sådan inställning alltjämt förekommer — än om irritation till följd
av bristande förståelse mellan det behovsprövande organet och den hjälpbehövande.
Oavsett huru därmed förhåller sig skulle det säkert i många fall
vara för den hjälpbehövande behagligare, om stödet kunde utgå i form av
ersättning från sjukförsäkringen, varjämte en sådan form till följd avgrupperingen
i olika sjukpenningklasser i vissa fall kunde medföra materiella
fördelar i jämförelse med socialhjälpen. Att en å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare intagen persons familj icke nu kan räkna med den intagnes
sjukpenning för sitt uppehälle beror på stadgandet i 23 § sjukförsäkringslagen,
enligt vilket sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad vårdas
å vissa anstalter, bland annat allmän alkoholistanstalt. Då enligt socialstyrelsens
mening lämpligheten av denna ordning kan ifrågasättas, anföres i
det följande några synpunkter på hithörande frågor.

Frågan om sjukersättning åt personer, intagna på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, komplicerades, framhåller socialstyrelsen, av omständigheter
som vore speciella för denna kategori. Främst borde därvid uppmärksammas
att beslut om tvångsintagning icke i princip byggde på medicinsk
bedömning av vederbörandes tillstånd utan på vissa i lagen om nykterhetsvård
angivna förutsättningar i fråga om hans livsföring. Det kunde
därför ej förutsättas, alt envar på vårdanstalt intagen ens vid ankomsten
till anstalten företedde objektivt påvisbara sjukdomstecken. Hemfallenhel

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

i

åt alkoholmissbruk i lagens mening kunde nämligen — ehuru det i realiteten
mera sällan torde vara fallet — föranleda komplikationer, som gjorde
en tvångsintagning nödvändig och berättigad, utan att missbrukaren visade
sådana symptom på alkoholskador som vanligen förknippades med begreppet
alkoholism. Styrelsen framhåller att även arbetsförmågan hos de intagna
vore mycket växlande samt anför vidare:

Vid den bedömning det här gäller äger emellertid den på anstalt intagnes
arbetsförmåga närmast teoretiskt intresse, eftersom graden av arbetsförmåga
under anstaltsvistelsen i regel icke har nämnvärd ekonomisk betydelse
för den intagne. I princip betraktas nämligen arbetet inom anstalten såsom
ett led i behandlingen, och utgående flitpenning har ej karaktären av lön.
Såsom framgår av det anförda föreligger inom anstaltsklientelet en mycket
stor variation såväl i förekomsten av påvisbara alkoholskador som i fråga
om arbetsförmåga. Uppenbarligen måste det här vara vanskligt att draga
en skarp gräns mellan sjukdom och hälsa, varjämte en uppspaltning efter
sådana grunder i fråga om rätten till sjukersättning skulle tc sig orimlig
inom en grupp, där alla, oavsett sitt tillstånd, är av en och samma grundorsak
urståndsatta att utföra förvärvsarbete. I ett år 1935 avgivet yttrande
i besvärsärenden anslöt sig socialstyrelsen, som då var tillsynsmyndighet
över sjukkassorna, till en av styrelsens dåvarande expert för ärenden rörande
alkoholistvården professorn O. Kinberg upprättad promemoria, vari
anfördes bland annat följande:

»Enligt gängse medicinsk åskådning rörande alkoholförgiftningens direkta
och indirekta verkningar på organismen samt dess lämpliga behandling är
det sålunda uppenbart att alkoholsjukdom som föranlett anstaltsvård redan
genom detta faktum innebär förlust av arbetsförmåga (förlust av förmåga
att utföra det för individen vanliga förvärvsarbetet) under vårdtiden,
liksom också att dylik sjukdom icke är att anse såsom avsiktligt ådragen,
även om symptomen utgöra eu följd av mer eller mindre frivilliga handlingar
från individens sida.»

Den på detta betraktelsesätt grundade positiva uppfattningen om anstaltsvårdads
rätt till sjukpenning vann stöd av regeringsrätten och angav därefter
praxis ända tills den obligatoriska sjukförsäkringen trädde i kraft. I
utlåtande till Kungl. Maj :t den 27 september 1944 över socialvårdskommitténs
betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring anförde
socialstyrelsen härom bland annat följande:

»Vad sjukpenningsförsäkringen beträffar så har nu gällande sjukkasscförordning
i varje fall under senare år tillämpats sa, att den som är intagen
på alkoholistanstalt i stor utsträckning ansetts vara på grund av sjukdom
oförmögen till arbete och sålunda berättigad till sjukpenning under hela
anstaltsvistelsen. Starka skäl torde i själva verket tala för att anstaltsvistelsen
regelmässigt anses vara förorsakad av sjukdom och att den medför
arbetsoförmåga, eftersom den intagne i varje fall är urståndsatt att genom
arbete bidraga till sin och sin familjs försörjning. Det visar sig nämligen
att cn mycket stor del av alkoholistanstalternas klientel lider av svåra fel
eller rubbningar, vilka tidigare nödvändiggjort olika slags vård, däribland
vård ä sinnessjukhus. Ofta utgör vården på alkoholistanstalt för detta klientel
endast ett av flera möjliga vårdallcrnativ. Att i sjukförsäkringsavseende
draga eu skarp gräns mellan dessa alternativ är icke påkallat av do

8

Andra lar/utskottets utlåtande nr 60 år 1956

verkliga förhållandena. Mången gång minskas möjligheterna att vinna
åsyftat resultat av anstalsvården genom den intagnes bekymmer för de
hemmavarandes försörjning. Att en sådan för familjen ömmande familjefader
under anstaltsvistelsen skall kunna bidraga till de hemmavarandes
försörjning genom sjukpenningen är önskvärt från alkoholistvårdens synpunkt.
»

Det i citatets senare del berörda önskemålet har ej tillgodosetts genom
nu gällande lag om allmän sjukförsäkring. Här må endast erinras om departementschefens
uttalande i proposition nr 312 till 1946 års riksdag med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, att spörsmålet huruvida den som
intagits på alkoholistanstalt »enbart på grund av sin alkoholism kan anses
vara på grund av sjukdom oförmögen till arbete» torde få prövas i ett vidare
sammanhang.

I dagens läge är situationen i viss mån en annan än vid avgivandet av
socialstyrelsens ovan berörda utlåtande. Främst kan ikraftträdandet av
lagen om socialhjälp väntas medföra att vissa olägenheter, som varit förenade
med understöd enligt fattigvårdslagen, skall avlägsnas eller mildras.
Genom bestämmelserna i den nya lagen om rätt för socialnämnd att under
vissa förhållanden delegera sin beslutanderätt öppnas möjlighet att tillgodose
uppkommande hjälpbehov på smidigare sätt än hittills. Vidare måste,
främst från psykologisk synpunkt, den omständigheten tillmätas betydelse,
att enligt den nya lagen sådan socialhjälp ej kan återkrävas som utgått till
make för tid, då andra maken varit intagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken. Även om fattigvårdslagens bestämmelser om
återbetalningsskyldighet sällan tillämpats på senare tid har medvetandet om
tillvaron av dessa bestämmelser bidragit till att skapa olust kring understödsformen.

Socialstyrelsen uttalar i fortsättningen, att de synpunkter på frågan om
de anstaltsvårdades förhållande till sjukförsäkringen, som framlagts i det
citerade utlåtandet av den 27 september 1944, fortfarande motsvarade socialstyrelsens
uppfattning. Den nuvarande ordningen, som konsekvent avskure
de anstaltsvårdade från förmånen av sjukpenning, medförde enligt
styrelsens mening uppenbara olägenheter. Som exempel härpå anför styrelsen
indragningen av sjukpenningen i det fall där en alkoholmissbrukare
överföres från sjukhus till vårdanstalt för alkoholmissbrukarc för fortsatt
vård. Det syntes därför önskvärt att reglerna för de anstaltsvårdades sjukförsäkringsförmåner
toges under förnyat övervägande. Styrelsen framhåller,
att enbart avskaffandet av spärrbestämmelsen i 23 § sjukförsäkringslagen
icke skapar garanti för att utgående sjukpenning kommer den försäkrades
familj till godo och anför rörande denna fråga:

Före den allmänna sjukförsäkringens införande uppkom stundom besvärliga
konfliktsituationer mellan å ena sidan familjen, främst hustrun,
eller socialvårdsmyndigheterna i hemorten, som ansåg att den till mannen
under hans vistelse på vårdanstalt utgående sjukpenningen borde i första
hand gå till familjens uppehälle, och å andra sidan sjukkassemedlemmen.
som ibland hävdade att medlen borde disponeras på annat sätt, t. ex. sparas

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

9

för att möta de utgifter som aktualiseras första tiden efter avgången från
anstalten. I själva verket torde en sådan inställning mindre ha motiverats
av sakliga överväganden än av det känslomässiga argumentet, att samhället;
som föranstaltat om frihetsherövandet, också borde påtaga sig ansvaret för
de ekonomiska konsekvenserna av detsamma. Även om situationen i någon
mån har förändrats i samband med att sjukförsäkringen blivit obligatorisk,
skulle säkerligen motsättningar av beskrivet slag alltjämt uppkomma. Det
bör därför uppmärksammas att nu gällande lag om sjukförsäkring icke
lämnar rum för disposition mot den försäkrades vilja över från sjukkassa
utgående ersättning. Vidare aktualiseras frågan huruvida sjukpenning skall
utgå till å vårdanstalt för alkoholmissbrukare intagen person, även om
denne ej har försörjningsplikt. Vägande skäl kan bär anföras både för ocli
emot. Till jämförelse kan erinras om bestämmelserna i 17 § lagen om folkpensionering,
enligt vilka pensionsberättigads intagning å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare medför nedsättning av pensionen till belopp
motsvarande 200 kronor om året, såvida icke pensionsstyrelsen finner skäl
till undantag, där nära anhörig till pensionstagaren är för sitt uppehälle
beroende av pensionen.

Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen följande.

Lagen om sjukförsäkring innehölle — om man bor Isåge från bestämmelsen
angående försäkrad, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
— intet som hindrade att person, som lider av alkoholsjukdom
och därför erhåller behandling eller sjukskrives av läkare, kornme i
åtnjutande av samma försäkringsförmåner som andra sjuka. Ej heller vid
tillämpningen av lagen syntes alkoholsjukdomar bedömas på annat sätt än
övriga sjukdomar. Att enbart alkoholism icke allmänt godtoges som sjukdomsbeteckning
syntes styrelsen förklarligt med tanke på termens mångtydighet
och torde i varje fall vara en omständighet, som ej lämpligen borde
påverkas genom lagstiftning, över huvud taget syntes det icke önskvärt att
i lagen införa särskilda stadganden angående alkoholsjukdomar, varigenom
dessas likställighet med övriga sjukdomar snarast skulle motverkas.
Vad beträffade på vårdanstalt för alkoholmissbrukare intagna personer ledde
nu gällande bestämmelse i 23 § sjukförsäkringslagen till olägenheter,
som kunde motivera en ändring, varvid dock enligt styrelsens mening betydande
svårigheter torde föreligga att finna en från alla synpunkter gynnsam
lösning.

Hiksförsäkringsanstallen anför bl. a.:

Sasoin villkor för rätt till ersättning från erkänd sjukkassa föreskrevs
i sjukkasseförordningen, att sjukdom skulle föreligga. Genom kravet härpå
uppkom, när det gällde alkoholisters sjukhjälpsrätt, frågan, om alkoholism
kunde hänföras under sjukdomsbegreppet. På grund av att de erkända
sjukkassornas stadgar icke innehöllo någon bestämmelse, som lade hinder
i vägen för utgivande av sjukpenning till å allmän alkoholistanstalt intagen
person, blev frågan ofta aktuell för de erkända kassorna. Pensionsstyrelsen
såsom dåvarande tillsynsmyndighet intog i princip den ståndpunkten till

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

ifrågavarande problem, att sjukdom skulle anses vara för handen, därest
alkoholismen kunde rubriceras som nervsjukdom eller på liknande sätt. Så
ansågs kunna ske, om alkoholmissbruket framkallat sjukliga förändringar
i nervsystemet eller andra organ. Pensionsstyrelsens inställning till frågan
var vägledande för de erkända kassorna.

Anstalten erinrar i fortsättningen om att även enligt sjukförsäkringslagen
för rätt till sjukhjälp förutsattes, att sjukdom skall föreligga, samt uttalar,
att de allmänna sjukkassorna vid prövning av frågan, om sjukdom skall
anses vara för handen vid alkoholmissbruk, tillämpar samma principer som
de erkända sjukkassorna. Detta torde, uttalar anstalten, ha lett till att i
praktiskt taget samtliga fall, då vård i anledning av alkoholism meddelats,
sjukkassorna utgivit ersättning såsom vid sjukdom.

Efter att ha erinrat om den begränsning av sjukhjälpsrätten som föreskrivits
genom bestämmelsen att sjukpenning ej skall utgå för tid, då försäkrad
vårdas å allmän alkoholistanstalt, uttalar riksförsäkringsanstalten
att motionens syfte torde vara tillgodosett utom beträffande sjukpenning
till de å allmänna alkoholistanstalter vårdade. Anstalten anför vidare att
frågan, huruvida sjukpenning bör utgå, då försäkrad åtnjuter vård på det
allmännas bekostnad, icke blott gällde å allmän alkoholistanstalt vårdade
utan även andra i 23 § första stycket angivna fall och enligt anstaltens mening
vore av sådan natur, att den icke borde upptagas till prövning annat
än i samband med en allmän översyn av sjukförsäkringslagen.

Utskottet

I motionen föreslås sådan lagändring att alkoholist, som genomgår av
läkare ordinerad behandling, helt i överensstämmelse med vad som enligt
sjukförsäkringslagen gäller för andra sjuka må erhålla sjukkasseersättning.

För rätt till sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen förutsättes, att sjukdom
skall föreligga. Någon definition på begreppet sjukdom lämnas icke i
lagen, och under förarbetena till sjukförsäkringslagen har några uttalanden
icke gjorts till belysning av frågan, om alkoholism skall betraktas som
sjukdom i lagens mening. Framhållas må emellertid att sjukförsäkringslagen
— nu med bortseende från bestämmelsen, att sjukpenning ej skall utgå
för tid, då försäkrad vårdas å allmän alkoholistanstalt — icke innehåller
något som hindrar att person, som lider av alkoholsjukdom och därför erhåller
behandling eller sjukskrives, kommer i åtnjutande av samma försäkringsförmåner
som andra sjuka. Såsom socialstyrelsen i sitt remissyttrande
över förevarande motion anfört, torde ej heller vid tillämpningen av lagen
alkoholsjukdomar bedömas på annat sätt än övriga sjukdomar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

11

Vid bedömande av alkoholisternas ställning inom sjukförsäkringen möter
dock vissa komplicerade avvägningsproblem. Såsom vid remissbehandlingen
av motionen uttalats, användes begreppet alkoholism i rätt skiftande betydelser,
och någon allmänt godtagen bestämning av detta begrepp torde
icke föreligga. Medicinalstyrelsen har framhållit, att en avgränsning av
alkoholism såsom sjukdomsbegrepp ofta visat sig svår att genomföra, då
övergången mellan dels vad som betecknas som alkoholmissbruk och alkoholism
i social mening dels ock alkoholism i medicinsk mening visat sig vara
flytande. Att genomföra en klar och tillfredsställande avgränsning av de
fall av alkoholism, där sjukdom kan anses vara för handen och sjukhjälp
följaktligen må utgivas, är med hänsyn till det anförda uppenbarligen förenat
med vissa svårigheter. Det må dock i sammanhanget framhållas, att
medicinalstyrelsen i sitt remissyttrande uttalat sig för vidgade möjligheter
till ersättning enligt sjukförsäkringslagen vid vissa i styrelsens yttrande
angivna former av alkoholism.

Såvitt angår bestämmelsen att sjukpenning ej skall utgå för tid, då försäkrad
vårdas å allmän alkoholistanstalt, vill utskottet framhålla att denna
inskränkning i rätten till sjukhjälp i vissa fall leder till konsekvenser som
kan framstå som mindre tilltalande. Här må särskilt pekas på det fall, då
en sjuk överföres från sjukhus till allmän alkoholistanstalt för fortsatt
vård. Också i andra fall kan det synas otillfredsställande, att en intagning
av alkoholsjuk person å allmän alkoholistanstalt medför, att den sjuke
och hans familj berövas det skydd som sjukpenningen är avsedd att giva.
För utskottet står emellertid klart att slopandet av den stadgade begränsningen
av sjukhjälpsrätten vid vistelse å allmän alkoholistanstalt skulle
medföra, att de ovan herörda svårigheterna att avgränsa de fall, då alkoholsjukdom
kan anses föreligga, skulle bli aktuella även på förevarande
område. Det må i detta sammanhang även erinras om att sjukförsäkringslagcn
icke medger att sjukpenning utan den sjukes medgivande utbetalas
till annan än den sjuke, önskvärdheten av att garantier skapas för att sjukpenning
för å anstalt intagen person skall komma hans familjemedlemmar
till godo kan motivera, att en omprövning av reglerna för de anstaltvårdades
sjukförsäkringsförmåner icke sker utan att samtidigt frågan om disposition
av från sjukkassa utgående ersättning mot den försäkrades vilja med
sikte på här avsedda fall göres till föremål för undersökning.

Det anförda ger enligt utskottets mening vid handen att de alkoholsjukas
ställning inom sjukförsäkringen i vissa hänseenden är mindre tillfredsställande.
Att utan föregående prövning av de komplicerade problemställningar,
som detta spörsmål inrymmer, vidtaga sådan ändring i sjukförsäkringslagen,
som i motionen föreslagits, bör enligt utskottets mening icke komma
i fråga. Den genom motionen aktualiserade frågan är emellertid av sådan
vikt, att en undersökning bör ske i syfte att pröva möjligheterna att få till

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1956

stånd en mera tillfredsställande ordning på förevarande område. Det synes
utskottet lämpligt att frågan göres till föremål för prövning i samband med
en allmän översyn av sjukförsäkringslagstiftningen. Utskottet föreslår, att
riksdagen i anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giver till känna vad utskottet sålunda anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 288,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 4 december 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Sunne*, fru Carlqvist,
herrar Huss, Mannerskantz*, Grönkvist och Alvar Andersson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i
Göteborg, Carlsson i Bakeröd, fru Ewerlöf, fröken Sandell, herrar Rimmerfors,
Fredriksson och Königson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956

561431