Andra lagutskottets utlåtande nr ö9 år 1956

1

Nr 59

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn rörande de
sociala förmånerna till invalider.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 347 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. samt nr 348 i andra kammaren av herr Onsjö m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen må besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla dels att en allmän översyn snarast möjligt
verkställes rörande de sociala förmåner som utgår till invalider av olika kategorier,
dels att riksdagen förelägges de förslag som denna översyn må föranleda».

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 347.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. arbetsmarknadsstyrelsen, kungl. pensionsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten samt utredningen om socialförsäkring
och arbetsanpassning. Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser m.m.

I anledning av att i motionerna såsom en huvudfråga upptagits spörsmålet
om en förbättrad invalid pension lämnas nedan en redogörelse för
gällande lagstiftning i ämnet.

Svensk medborgare som fyllt 16 år och är mantalsskriven inom riket är
berättigad till folkpension i enlighet med vad som sägs i lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering. Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer
den som fyllt 67 år. För tid före fyllda 67 år utgår folkpension
i form av invalidpension till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja
sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under
förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Den
som är blind skall städse anses lida av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan
som nyss sagts. Såsom blind anses den som saknar synförIiihang
till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 avd. Nr 59

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 är 1956

måga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt,
att han saknar ledsyn. Till envar som är berättigad till invalidpension eller
sjukbidrag utgår grundpension med 200 kronor om året. Jämte grundpension
utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, tilläggspension med 1 160
kronor om året till gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, 1 300 kronor
till gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter enbart grundpension,
samt 1 500 kronor till annan pensionsberättigad.

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som ovan sagts och som
blivit blind före fyllda 60 år skall utöver honom eljest tillkommande
folkpension erhålla blindtillägg med 1 000 kronor om året. Blindtillägg må
ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är
skolplikt^. Pensionsberättigad som i annat fall än som nyss sagts är ur
stånd att reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig tillsyn och
vård skall, om behovet därav uppkommit före det han fyllt 60 år, utöver
honom eljest tillkommande folkpension erhålla vårdtillägg med 1 000 kronor
om året. Vårdtillägg utgår ej vid stadigvarande vård å vissa anstalter.
Invalidpension kan även kompletteras med hustrutillägg.

Tilläggspension förhöjes liksom ålderspension och hustrutillägg genom
indextillägg under de förutsättningar och enligt de grunder, som angives i
lagen. Där kommun så beslutat skall kommunalt bostadstillägg utgå till pensionsberättigad
som är mantalsskriven inom kommunen. Tillägget utgår
enligt i huvudsak de grunder som kommunen bestämmer. Tilläggspensionen
och det kommunala bostadstillägget är inkomstprövade på visst, i lagen
närmare reglerat sätt.

Enligt en särskild lag den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner m. m.
har bl. a. tilläggspension fr. o. in. den 1 juli 1956 höjts med 160 kronor för
gift pensionsberättigad, vars make uppbär viss angiven förmån enligt folkpensioneringslagen,
och med 200 kronor för annan pensionsberättigad.

Enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn kan utgå särskilt barnbidrag om 600 kronor per år till
barn vars fader eller, i vissa fall, moder åtnjuter invalidpension. Bidraget
är inkomstprövat.

Ersättningar kan utgå till långvarigt sjuka och invalider även enligt lagarna
om sjukförsäkring och om yrkesskadeförsäkring. Någon redogörelse
för de särskilda reglerna i dessa lagar torde emellertid icke böra lämnas här.

Bidrag av statsmedel utgår under femte huvudtiteln till
bl. a. pensionsstyrelsen för åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet
(årets statsverksproposition, V ht, p. 115). Pensionsstyrelsens ifrågavarande
verksamhet omfattar dels individuell verksamhet, d. v. s. behandling,
vård, yrkesutbildning m. m. åt personer, vilka kan väntas genom dy -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

3

lika åtgärder återvinna eller bibehålla arbetsförmågan, dels annan verksamhet,
som avser att i folkpensioneringens intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga
eller befordra folkhälsan. Under anslaget beräknas bl. a. visst
belopp till näringshjälp, d. v. s. till bidrag för igångsättande av verksamhet,
anskaffning av maskiner, bilar, invalidvagnar m. m. Större delen av beloppet
utgår numera som bidrag till invalidbilar och andra invalidfordon.

Anslaget till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet (V ht, p.
75) avser utbildningsbidrag och psykotekniska anlagsprov. Härutöver har
styrelsen vid upprepade tillfällen under nämnda anslag hemställt om medel
för beredande av näringshjälp (bidrag till anskaffande av egen rörelse, maskin-
och verktygsutrustning o. d.) åt partiellt arbetsföra, b ramställningarna
har emellertid hittills icke vunnit bifall, då det ansetts, att dylik hjälp
tills vidare endast borde lämnas av pensionsstyrelsen.

Bidrag till kommunal och enskild arbetsvårdsverksamhet utgår jämväl
av statsmedel (V ht, p. 74). Från anslaget bestrides kostnaderna för statsbidrag
dels till driften av Göteborgs stads arbetsklinik, dels till driften av
särskilda avdelningar för halvskyddad sysselsättning av partiellt arbetsföra,
dels ock till träningsverkstäder och arbetscentraler för partiellt arbetsföra.

Vad angår bidrag till halvskyddad verksamhet har arbetsmarknadsstyrelsen
i skrivelse den 26 augusti 1955 till Kungl. Maj :t med beräkning rörande
det för innevarande budgetår begärda anslaget lämnat vissa upplysningar,
varav här må återgivas följande.

Till företag, som i anslutning till sin ordinarie verksamhet organiserar
särskilda avdelningar för sysselsättning av svårt arbetshindrade och som
ställer platserna till arbetsförmedlingens förfogande, kan statsbidrag utgå
med högst 50 % av kostnaderna för arbetsledares löner samt med hela anläggningskostnaden
för desinfektionsanordningar vid verkstäder för smittoförande
tuberkulösa. Ett relativt stort antal industriföretag har under senare
år inrättat dylika halvskyddade avdelningar sedan den försöksverksamhet,
som arbetsmarknadsstyrelsen bedrivit i samråd med tre större industriföretag,
slagit väl ut. Dessa tre företag -— --bar helt ställt arbets platserna

vid de halvskyddade avdelningarna till arbetsförmedlingens förfogande.
övriga industriföretag, som inrättat särskilda avdelningar för partiellt
arbetsföra, har i första hand reserverat arbetsplatserna för sina egna
skadade eller överåriga arbetare och har därför ej gjort anspråk på statligt
bidrag. I vissa fall har dock företag----samordnat sin skyddande verk samhet

med den statsbidragsberättigade verksamhet, som bedrives av landsting
eller enskild kommun, och har härigenom indirekt fått vissa med verksamheten
förenade merkostnader täckta.-------—

I fråga om träningsverkstäder och arbetscentraler har arbetsmarknadsstyrelsen
i nämnda skrivelse anfört bl. a. följande.

Statsbidrag till verksamheten kan utgå med högst 50 % av föreståndares

t

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

och arbetsledares löner. Under år 1954 har 28 huvudmän (landsting, städer
och enskilda föreningar) drivit träningsverkstäder och arbetscentraler för
arbetsträning och skyddad sysselsättning av partiellt arbetsföra. Verkstäderna
hade vid 1954 års utgång sammanlagt 1 120 individuella arbetsplatser.
Under år 1954 inskrevs 1 312 partiellt arbetsföra och utskrevs 1 179---.

Under första hälften av 1955 har 5 träningsverkstäder och arbetscentraler
inrättats — -— —. Före årets slut beräknas ytterligare 5 verkstäder tillkomma
---.

Under år 1956 kommer enligt gjorda anmälningar verkstäder att nyetab leras

i----- (nio angivna städer). Vidare är en viss utbyggnad av i gång

varande verksamhet att vänta---.

Till bidrag till de blindas förening utgår anslag (Vht, p. 117), av vilket
huvuddelen avsetts som bidrag till avlöningar och omkostnader för den av
föreningen bedrivna depåverksamheten för försäljning av arbetsmaterial
till blinda hantverkare samt av dessas hantverksprodukter.

Bland bidrag av statsmedel som utgår under åttonde huvudtiteln
må här omnämnas anslag till läroanstaler för blinda in. fl. anstalter (årets
statsverksproposition p. 274—277), skrivmaskiner åt avgående blindskolelever
(p. 278), resor för blindskolelever jämte åtföljande vårdare (p. 279),
bidrag till anskaffande av böcker åt blinda (p. 282), anslag till skolor för
döva in. in. (p. 283—289), bidrag till bildningsverksamhet bland döva (p.
290), till tidning för döva (p. 293) och till Hörselfrämjandet (p. 294), samt
bidrag till vissa omskolningskurser in. in. (p. 317), varav huvuddelen avser
anordnande av yrkesutbildningskurser för partiellt arbetsföra m. fl. Det
må anmärkas, att anslagen är av mycket skiftande storleksordning.

Utredningar m.m.

Sedan pensionsutredningen år 1955 avlämnat ett betänkande om allmän
pensionsförsäkring har, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 januari
1956, tillkallats en särskild beredning med uppdrag att inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt behandling av frågan om en förbättrad pensionering
och därmed sammanhängande spörsmål. Enligt de för utredningen
i statsrådsprotokollet för nämnda den 27 januari av chefen för socialdepartementet,
statsrådet Ericsson, lämnade direktiven borde det ankomma
på beredningen, bl. a., att bilda sig en uppfattning om den inverkan,
som ett genomförande av det föreliggande pensionsförslaget skulle få eller
lämpligen borde få på bl. a. utformningen av annan socialförsäkring, främst
folkpensioneringen, den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Beredningens arbete pågår.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 januari 1955 har tillkallats
utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning för att inom socialdepartementet
biträda med utredning av frågan om rehabiliteringsåtgär -

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

5

der in. in. i anslutning till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Utredningen
bör enligt de för densamma till statsrådsprotokollet för nämnda den 7
januari av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anförda
direktiven undersöka hur de till nämnda försäkringar anknutna rehabiliteringsåtgärderna
på lämpligaste sätt borde utnyttjas till fromma för
rehabiliteringsverksamheten liksom vad som i sådant syfte kunde vinnas
genom ändrade bestämmelser. Vidare borde prövas i vad mån samspelet i
olika avseenden mellan de åtgärder som vidtoges av arbetsgivare och sjukförsäkring
kunde ytterligare beaktas inom sjukförsäkringslagstiftningen.
En smidig och kontinuerlig samverkan mellan hälso- och sjukvården, de
arbetsvårdande organen och sjukkassorna borde eftersträvas liksom en sådan
ordning att möjligheterna och lämpligheten att i tid påkalla såväl rehabiliteringsåtgärder
som förebyggande och hälsovårdande åtgärder i övrigt
ständigt uppmärksammades inom sjukförsäkringsadministrationen. Utredningens
arbete pågår.

Innevarande år har, enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 juni 1956,
tillkallats sakkunniga för att utreda frågan om förläggande till Norrbackainstitutet
av viss medicinsk rehabiliteringsverksamhet in. m.

Utredningen om epileptikervården, vilken tillkallats för att såsom experter
biträda medicinalstyrelsen vid fullgörande av styrelsen meddelat uppdrag
att verkställa utredning om epileptikervården och därmed sammanhängande
spörsmål, har numera slutfört sitt uppdrag och avgivit betänkande
med utredning och förslag rörande epileptikervården (SOU 1955: 52).
Uppdraget är slutfört.

Kommittén för dövhetens bekämpande avlämnade år 195-1 betänkande
med utredning och förslag rörande hörselvården (SOU 1954: 14). Kommittén
hade därmed slutfört sitt arbete. Förslag om hörselvårdens organisation
in. m., byggt på kommitténs betänkande, framlades av Kungl. Maj:t
vid 1955 års riksdag, som beslöt bl. a., att en omfattande utbyggnad skulle
ske genom landstingens försorg av särskilda hörcentraler (prop. 96, SU 104,
rskr 249).

Andra lagutskottet har innevarande höstsession föreslagit riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t skyndsamt måtte
låta undersöka möjligheterna till utvidgad rätt till ersättning jämlikt sjukförsäkringslagen
vid foniatrisk behandling och därmed sammanhängande
spörsmål samt att Kungl. Maj:t ville vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen
kunde föranleda. (L-U 5,3).

1951 års vanf örevård sutredning avgav år 1954 betänkande om vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet med riktlinjer för ortoped- och spastikervården
samt viss arbetsvärd för partiellt arbetsföra (SOU 1954: 28). Uppdraget
är därigenom slutfört.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

I motion till Nordiska rådet vid dess fjärde session i Köpenhamn i januari—februari
innevarande år föreslogs, att rådet måtte rekommendera regeringarna
att undersöka möjligheterna för ett närmare nordiskt samarbete
beträffande invalidvården och de partiellt arbetsföras problem. Efter
tillstyrkan av socialpolitiska utskottet i dess utlåtande nr 6 beslöt rådet
att antaga en rekommendation av den innebörd som i motionen föreslagits
(nr 18/1956). Frågan har därefter varit föremål för viss ytterligare behandling
på det inlernordiska planet.

Motionerna

I motionerna framhålles att invaliderna och de partiellt arbetsföra utgör
ett heterogent klientel med växlande villkor och problem. Åtskilliga problem
hade lösts, men många ålerstode, bl. a. då det gällde grupperna vanföra,
blinda, döva och epileptilcer. En redogörelse lämnas i motionerna för
de sociala förmåner som kan utgå till dessa grupper. Motionärerna uttalar
att förmånerna knappast kunde betecknas som helt tillfredsställande eller
till fyllest. Ett vidgat engagemang från statsmakternas sida syntes ofrånkomligt,
om inte många av våra genom invaliditet handikappade medborgare
skulle bli försörjningsmässigt eftersatta. Olika åtgärder vore tänkbara
för att åstadkomma en skälig förbättring av dessa medborgares ekonomiska
villkor. En höjning av invalidpensionerna och en utbyggnad av arbetsvärden
vore önskemål som trädde i förgrunden. I detta sammanhang
borde också övervägas, om den nuvarande behovsprövningen för invalidpension
vore motiverad. Motionärerna ansåge att sedan man gått in för alt
ge alla ålderspension oberoende av inkomstförhållandena borde detsamma
gälla även invaliderna. Självfallet måste emellertid, anföres i motionerna,
hela frågekomplexet ses i elt större sammanhang, varför en allmän översyn
av de olika gruppernas sociala förmåner syntes påkallad.

Remissyttranden

I remissyttrandena beröres genomgående såväl frågan om lämpligheten
av att nu genomföra en så omfattande översyn av invalidvården som i
motionerna avses som också möjligheterna att på speciella områden vidtaga
åtgärder av olika slag.

Förslaget i motionerna om eu allmän översyn rörande i n v a I i d v å rden
vinner icke anslutning i något remissyttrande. I yttrandena åberopas,
att resultatet av pågående utredningar och genomförandet av föreslagna åtgärder
på skilda områden först borde avvaktas. Arbetsmarknadsstyrelsen anför
dock, att motionärernas önskemål eventuellt kunde tillgodoses genom

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1056 7

att direktiven för pensionsberedningen och rehabiliteringsutredningen vidgades.

I fråga om vissa folk pensionsförmåner, som utgår till invalider, nämligen
invalidpension och sjukbidrag, framhåller pensionsstyrelsen att folkpensionärerna
genom standardhöjningar av folkpensionerna år 1953 och
1956 erhållit del av det allmänna ekonomiska framåtskridandet. Genom
indextillägg å folkpensionerna hade invaliderna vidare erhållit kompensation
för de genom penningvärdets fall ökade levnadsomkostnaderna. Pensionsstyrelsen
ansåge en ytterligare förbättring av pensionsförmånerna synnerligen
önskvärd. Denna fråga sammanhängde emellertid med den allmänna
pensionsreformen. I anledning av uttalanden i motionerna att det
borde övervägas, om den nuvarande behovsprövningen av invalidpensionerna
vore motiverad, framhåller styrelsen att den i yttrande över pensionsutredningens
förslag om allmän pensionsförsäkring icke ansett sig kunna
tillstyrka att inkomstprövningen inom invalidpensioneringen helt slopades.
Detta skulle i praktiken framtvinga en i huvudsak medicinsk invaliditetsprövning
i stället för — såsom nu vore förhållandet — en bedömning inriktad
på arbetsförmågan och möjligheterna att inverka på denna genom
rehabiliteringsåtgärder av skilda slag. Styrelsen hade emellertid i samma
yttrande uttalat, att det förelåge synnerligen starka skäl att höja invalidpensionens
icke inkomstprövade grundbelopp från nuvarande 200 kronor
om året till minst 1 000 kronor för ensamstående och 1 600 kronor för gifta
med rätt till index- och standardförhöjning på sätt som gäller beträffande
andra folkpensionsförmåner.

Motionärernas uttalande att en utbyggnad av arbetsvärden för invalider
vore önskvärd har vunnit anslutning av samtliga remissinstanser
som berört frågan. Sålunda anför pensionsstyrelsen att den varmt vill ansluta
sig härtill. Samtidigt framhåller styrelsen att vissa åtgärder i sådant
syfte redan vidtagits och att ytterligare åtgärder övervägdes. Exempelvis
hade styrelsens egen bidragsverksamhet till maskinutrustningar, affärsrörelser
och motorfordon åt invalidiserade (näringshjälp) fått en alltmera
ökad omfattning såväl i fråga om antalet ansökningar som beträffande de
totala årliga bidragsbeloppen.

Pensionsstyrelsen erinrar vidare om att frågan om en utbyggd rehabiliteringsverksamhet
för invalider förts fram i skilda sammanhang. 1 skrivelse
den 2 mars 1954 till chefen för inrikesdepartementet angående åtgärder för
att befordra den medicinska rehabiliteringsverksamheten i de lokala sjukvårdsområdena
in. in. hade sålunda medicinalstyrelsen uppdragit vissa allmänna
riktlinjer för eu länsvis organiserad rehabiliteringsverksamhet. I
yttrande den 14 maj 1954 över nämnda skrivelse hade pensionsstyrelsen
framhållit, att eu utbyggd rehabiliteringsverksamhet skulle vara av största

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

betydelse bland annat för bedömande av de invaliditetsfrågor, som uppkomme
vid prövningen av pensionsärenden. Pensionsstyrelsen hade vidare i
fråga om organisationen av rehabiliteringsverksamheten anfört, att del
torde vara nödvändigt icke blott med de lokala åtgärder som medicinalstyrelsen
föreslagit ulan även att möjligheter skapades för en samordning
och ytterligare utveckling av verksamheten, kombinerad med forskningsoch
experimentverksamhet på området, samt med utbildningsmöjligheter
för blivande läkare och andra som skulle syssla med rehabilitering. Pensionsstyrelsen
hade därför ansett, att samtidigt som de av medicinalstyrelsen
föreslagna åtgärderna vidtoges av landsting eller städer som ej deltager
i landsting det torde vara nödvändigt att staten toge initiativ till anordningar
vid de medicinska högskolorna för nämnda samordning av verksamheten
m. m. Beträffande den medicinska högskolan i Stockholm skulle det
angivna syftet kunna vinnas genom en samordning med Norrbackainstitutets
framtida verksamhet.

I sistnämnda hänseende hänvisar pensionsstyrelsen även till yttrande
den 15 januari 1955 över 1951 års vanförevårdsutrednings betänkande angående
vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Styrelsen hade i yttrandet
framhållit bland annat, att behov förelåge framför allt av en utveckling
av den medicinskt betonade delen av rehabiliteringsverksamheten. Genom
att omvandla Norrbackainstitutet till ett med Karolinska sjukhuset samarbetande
medicinskt och socialt rehabiliteringscentrum skulle de samarbetslinjer
mellan medicinsk och social rehabiliteringsverksamhet, som
kommit till uttryck i vanförevården och annan invaliditetsförebyggande
verksamhet, fullföljas och ytterligare utvecklas.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att den finner en utbyggnad av arbetsvärden
nödvändig. Styrelsen framhåller att den i skrivelse den 26 augusti
1955 med förslag till anslagsäskanden för innevarande budgetår, avseende
den offentliga arbetsförmedlingen, påyrkat en såväl kvantitativ som kvalitativ
förstärkning av personalorganisationen inom arbetsvärden. I styrelsens
motsvarande petitaframställning för budgetåret 1957/58 hade framhållits,
att tidigare framförda motiveringar för en förstärkning av arbetsvårdsorganisationen
alltjämt gällde, varvid hänvisning jämväl skett till vad
som anförts i förenämnda petitaskrivelse den 26 augusti 1955.

Behovet av förbättrade försörjningsmöjligheter under utbildningstiden
för bl. a. invalider, som genom arbetsvärden bereddes yrkesutbildning eller
omskolning, hade av styrelsen beaktats genom att styrelsen i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 3 augusti 1956 anhållit om förhöjda utbildningsbidrag,
hyresbidrag och familjetillägg för detta klientel. Vidare hade styrelsen i
sina förslag till anslagsäskanden, avsedda att föreläggas 1957 års riksdag,
för budgetåret 1957/58 hemställt om ett anslag till näringshjälp åt partiellt
arbetsföra å 100 000 kronor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

9

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning framhåller att
dess direktiv icke innefattar uppdrag att verkställa översyn av arbetsvärdens
organisation och arbetsmetoder i och för sig. Uppgiften vore begränsad
till att undersöka i vad mån och på vilket sätt socialförsäkringen och
rehabiliteringsverksamheten kunde och borde — administrativt och ekonomiskt
— samordnas, så att bästa möjliga resultat ernåddes från båda verksamheternas
synpunkt. Som en av sina huvuduppgifter hade utredningen
emellertid betraktat frågan om en sådan samverkan mellan socialförsäkring
och rehabilitering, att erforderliga hjälpåtgärder inom bland annat arbetsvärdens
område kunde insättas på tidigast möjliga stadium. Uppenbarligen
kunde detta komma att ställa ökade krav på arbetsvårdsresurserna.

Utredningen förklarar, att den icke kunnat undgå att konstatera, att arbetsvärdens
materiella och framför allt personella resurser syntes otillräckliga
för att tillgodose redan det dagsaktuella behovet. En utbyggnad av arbetsvärden
vore sålunda i och för sig påkallad.

Vissa speciella frågor som upptages i remissyttrandena må här beröras.

Pensionsstyrelsen hänvisar i fråga om epileptikerna till ett utlåtande
som styrelsen den 25 april 1956 avlämnat över det i motionerna åberopade,
av medicinalstyrelsens delegation för epileptikervården avgivna betänkandet.
Pensionsstyrelsen hade i sitt utlåtande anslutit sig till uppfattningen att
behov förelåge av ökade möjligheter att åt epileptikerna bereda arbetsvärd
i dess olika former. Även om det kunde anses för flertalet fall vara möjligt
och även lämpligast, att epileptikerna bereddes omskolning eller yrkesutbildning
genom inträde i vanliga yrkesskolor, torde det dock för svårare
fall på grund av sjukdomens natur eller av andra omständigheter föreligga
behov av kvalificerad arbetsvärd i form av arbetsprövning, arbetsträning
in. m. vid särskilda anstalter, där speciella resurser för bandhavandet av
dessa mera krävande fall funnes.

Riksförsäkringsanstalien tar upp frågan om sådan ändring av sjukförsäkringslagen,
att tilläggssjukpenning under hela s j ukhj äl pst iden kornme
att utgå med de belopp, som nu gäller för de första 90 dagarna. När
sjukpenning utgår för längre tid än 90 dagar, är det, framhåller anstalten,
icke sällan fråga om ett sådant invaliditetstillstånd, som i 21 § tredje stycket
sjukförsäkringslagen likställts med sjukdomstillstånd. Riksförsäkringsanstalten
avgåve, samtidigt med yttrandet till utskottet, till Kungl. Maj:t anbefalld
utredning angående kostnadsökningen och övriga konsekvenser av
cn dylik ändring i sjukhjälpsreglerna.

Riksförsäkringsanstalten erinrar slutligen om alt grunderna för beräkningen
av invalidlivräntorna inom yrkesskadeförsäkringen var
föremål för ingående överväganden vid tillkomsten av 1954 års lag om yrkes -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

skadeförsäkring. I yttrande den 29 februari 1956 över pensionsutredningens
år 1955 avgivna betänkande hade riksförsäkringsanstalten med styrka framhållit
vikten av att samordningsfrågorna mellan yrkesskadeförsäkringen
och en allmän pensionsförsäkring icke skötes å sido.

• "• Utskottet

Invaliditet medför ofta för den därav drabbade svårigheter av såväl ekonomisk
som personlig natur. Det är en angelägen samhällsuppgift att såvitt
möjligt undanröja eller mildra dessa svårigheter. Av väsentligt intresse
är härvidlag att söka bereda invaliden möjlighet till egen arbetsinkomst.
Att invaliden inordnas i förvärvsarbete kan vara av väsentlig betydelse för
honom ej blott ekonomiskt utan också genom att minska den isolering och
ensamhet, som eljest lätt kan komma att prägla hans situation. Viktiga
uppgifter åvilar här samhällets arbetsförmedlandc och arbetsvårdande organ.
Det kan till en början gälla att bryta en viss anonymitet och passivitet
i invalidens förhållande gentemot arbetsmarknaden. Ibland erfordras för
återgång i arbete att särskilda anordningar vidtages på arbetsplatsen. Omskolning
kan ge möjlighet till fullgod arbetsinsats inom annat yrke. Andra
rehabiliteringsåtgärder av medicinsk eller arbetsmarknadsbetonad art är
stundom nödvändiga. På grund av invaliditetens natur eller av andra orsaker
kan sålunda föreligga behov av en kvalificerad arbetsvärd i form av
arbetsprövning och arbetsträning under kontinuerlig läkarkontroll. Verkstäder
för s. k. skyddad sysselsättning eller avdelningar för halvskyddad
verksamhet är här av betydelse.

Arbetsvårdande åtgärder av det slag utskottet berört har, såsom framgår
av den redogörelse som lämnats ovan i utlåtandet, vidtagits av såväl statliga
myndigheter som enskilda företag. Här må erinras om pensionsstyrelsens
invaliditetsförebyggande verksamhet och arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande
åtgärder samt det fortgående samarbetet mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och olika industriföretag.

En smidig och kontinuerlig samverkan mellan hälso- och sjukvården, de
arbetsvårdande organen och sjukkassorna i syfte att förebygga och avhjälpa
långvarig sjukdom och invaliditet bör givetvis eftersträvas. De organisatoriska
och andra problem som härvid uppkommer är f. n. föremål
för undersökning i utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning,
den s. k. rehabiliteringsutredningen.

De fall där invaliden icke ens genom kvalificerade former av arbetsvärd
kan inordnas i förvärvsarbete erbjuder särskilda problem. De rent ekonomiska
hjälpåtgärderna träder här i förgrunden. Förhållandena är här olika
för olika kategorier av invalider. Genom den nya yrkesskadeförsäkringsla -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5!) år lt)56

11

gen av år 1954 genomfördes betydande förbättringar av de livräntor, som
utgår till de genom olycksfall i arbete eller yrkessjukdom invalidiserade.
Även livräntor för äldre skadefall omreglerades härvid. De trafikskadade
erhåller i stor utsträckning genom trafikförsäkringen godtagbara ersättningar
vid invaliditet. Situationen är i regel svårast för den som blivit invalid
i tidig ålder eller efter annan sjukdom än yrkessjukdom. Åtskilliga
sådana invalider torde leva under svåra ekonomiska förhållanden.

Frågan om en förbättring av de invalidpensioner som utgår inom folkpensioneringen
står i nära samband med och torde för sin lösning vara beroende
av de förslag till en pensionsreform som den inom socialdepartementet
tillkallade allmänna pensionsberedningen kan komma att framlägga.

Såsom torde framgå av vad utskottet ovan anfört har betydelsefulla initiativ
till förbättringar av invalidernas situation redan tagits. En del åtgärder
har genomförts; andra är under övervägande. De två huvudfrågor, som
upptagits i motionerna, nämligen om arbetsvärden och om folkpensioneringens
invalidpension, är föremål för utredning. Med hänsyn till det läge,
vari olika frågor rörande invaliditetsskyddet sålunda befinner sig, föreligger
enligt utskottets mening ej anledning att nu göra en sådan allmän översyn
på området som i motionerna föreslås.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:347 och 11:348, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 december 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Sunne*, fru Carlqvist,
herrar Mannerskantz*, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell och herr Alvar Andersson; från

andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson
i Tobo, Bengtsson i Varberg*, fru Ewerlöf, herr Fredriksson, fru Eriksson i
Ängelholm, herrar Königson och Larsson i Hedenäset.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.