Andra lagutskottets utlåtande nr 53 är 1956

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändrad
tillämpning av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 128 i första kammaren av
fru Nilsson och fru Svenson samt nr 174 i andra kammaren av herr Andersson
i Björkäng.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,

»att riksdagen må besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
föranstaltande av åtgärder, så att ersättning för foniatrisk behandling må
utgå även när behandlingen utföres av talpedagog efter remiss från läkare».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen 1:128.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen, kungl. pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten. Yttrande över motionerna har
därjämte på utskottets begäran avgivits av Sveriges läkarförbund. Redogörelse
för yttrandena lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser m. m.

Jämlikt 18 § lagen om allmän sjukförsäkring må allmän lokalsjukkassa
eller stadscentralsjukkassa, med riksförsäkringsanstaltens medgivande och
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av anstalten, besluta att ersättning
skall utgå för försäkrads kostnader för bl. a. sjukgymnastik eller
eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig behandling. I sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
i kassan omfatta även förmån, som avses med beslutet.

Med stöd av nämnda 18 § har riksförsäkringsanstalten den 10 juli 1954
meddelat föreskrifter för utgivande av ersättning enligt samma lagrum.
Härvid har, såvitt i detta sammanhang är av intresse, föreskrivits bl. a.
följande. Lokal- eller stadscentralsjukkassas beslut om ersättning må avse
bl. a. foniatrisk behandling. Ersättning må utgå vid erforderlig behandling,
då behandlingen föranledes av försäkrads sjukdom och föreskrivits av
Bilxang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 aud. Nr 53

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1956

läkare. Foniatrisk behandling skall ha meddelats under ledning och direkt
ansvar av läkare. Ersättning för försäkrads kostnad för behandling skall utgivas
med % av kostnaden, dock med högst % av det belopp, som för behandlingen
angives i en av riksförsäkringsanstalten fastställd taxa. Genom cirkulärskrivelse
den 29 december 1954 har riksförsäkringsanstalten vidare
föreskrivit, dels att, när sjukförsäkrads utgift för foniatrisk behandling
överstiger 8 kr. för besök, ersättning skall utgå efter ett till nämnda belopp
beräknat besöksarvode, dels ock att ersättning för kostnader för sådan
behandling endast skall utgå då behandlingen meddelats under ledning och
direkt ansvar av läkare med specialiteten »Röst- och talrubbningar».
I cirkulärskrivelse den 2 februari 1956 har riksförsäkringsanstalten efter
samråd med medicinalstyrelsen vidare förordnat, att ersättning för utgifter
för sådan behandling som här avses skall utgå jämväl då behandlingen
meddelats under ledning och direkt ansvar av vid hörcentral vid lasarett
eller därmed jämställt sjukhus tjänstgörande läkare utan angivna specialitet.

Till lokal- eller stadscentralsjukkassas kostnader jämlikt 18 § sjukförsäkringslagen
utgår varken arbetsgivarbidrag eller statsbidrag. Ej heller
skall länscentralsjukkassa bidraga till sådana kostnader. Dessa skall således
helt täckas genom avgifter till lokal- eller stadscentralsjukkassan.

Frågan om utformningen av bestämmelserna om ersättning för de i 18 §
sjukförsäkringslagen angivna behandlingsformerna upptogs i den proposition,
nr 178 år 1953, varigenom bl. a. vissa förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen
underställdes riksdagens prövning. Föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, godtog härvid den sedermera lagfästa konstruktionen
av ifrågavarande ersättningsregler samt uttalade vidare, att på
längre sikt en sådan utvidgning av den obligatoriska försäkringen borde
vara lika beskaffad i landets olika delar och sålunda regleras generellt.
Det syntes emellertid departementschefen som om tiden härför för det dåvarande
ännu icke vore inne.

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande att styrelsen i skrivelse
den 16 januari 1956 till riksförsäkringsanstalten meddelat anstalten
att den i cirkulärskrivelsen den 29 december 1954 angivna begränsningen
av återbäringen vid foniatrisk behandling borde ändras så, att återbäring
å utgifter för dylik behandling även medgåves om denna utförts under
ledning och direkt ansvar av läkare vid hörcentral vid lasarett eller därmed
jämförligt sjukhus.

Efter att ha erinrat om innehållet i de av riksförsäkringsanstalten i cirkulärskrivelsen
den 2 februari 1956 utfärdade nya bestämmelserna i ämnet,

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1956

3

innebärande att ersättning för utgifter för foniatrisk behandling skall utgå
jämväl då behandlingen meddelats under ledning och direkt ansvar av vid
hörcentral vid lasarett eller därmed jämställt sjukhus tjänstgörande läkare
utan den i anstaltens cirkulär den 29 december 1954 angivna specialiteten
»Röst- och talrubbningar», anför medicinalstyrelsen vidare:

Styrelsen framhöll tillika i sin ovannämnda skrivelse till riksförsäkringsanstalten,
att återbäring borde medgivas för sådan foniatrisk behandling
som efter remiss av dylika läkare meddelas av röst- eller talpedagog, anställd
vid eller eljest genom avtal knuten till hörcentral vid lasarett eller
därmed jämförligt sjukhus, enär sådan behandling i princip finge anses
meddelad under ledning och direkt ansvar av sådana läkare. I de fall, då
behandling av röst- eller talpedagog meddelats å annan ort än den, där
ovannämnda läkare ha sin verksamhet, kunde det visserligen vara tveksamt
om behandlingen kunde anses vara meddelad under ledning och direkt
ansvar av sådana läkare. Styrelsen ansåge emellertid att återbäring även
borde medgivas i dessa fall, enär patienten torde få förutsättas stå under
sådan fortlöpande kontroll av vederbörande läkare, att behandlingen kunde
anses vara betryggande ur försäkringssynpunkt. En annan tolkning skulle
medföra, att en stor del av rikets befolkning ej skulle komma i åtnjutande
av denna försäkringsförmån. Denna mening delas av medicinalstyrelsens
hörselvårdsnämnd, medan riksförsäkringsanstalten under hand meddelat,
att anstalten i sistnämnda fall icke ansåge dylik behandling av röst- eller
talpedagog vara meddelad under ledning och direkt ansvar av läkare.

Medicinalstyrelsen uttalar vidare att styrelsen under åberopande av det
anförda tillstyrker motionerna i så måtto, att återbäring medgives för foniatrisk
behandling av röst- eller talpedagog, som är anställd vid hörcentral
eller eljest genom avtal knutits till dylik central, under förutsättning
att behandlingen meddelats under ledning och direkt ansvar av läkare med
specialiteten »Röst- och talrubbningar» eller ock av vid hörcentral vid lasarett
eller därmed jämställt sjukhus tjänstgörande läkare utan angivna specialitet.
Enligt styrelsens mening borde härvid återbäring medgivas även i
de fall då behandling av röst- eller talpedagog meddelats å annan ort än
där nyssnämnda läkare bedriva sin verksamhet.

Medicinalstyrelsen framhåller avslutningsvis, alt styrelsen — med hänsyn
till bristen på röst- och talpedagoger med erforderlig utbildning —
hade för avsikt att till behandling upptaga frågan om utbildning av dessa
pedagoger och om behörighetskrav för dessa.

Pensionsstyrclscn anför:

Till personer, som är i behov av talbehandling, kan från det av pensionsstyrelsen
disponerade anslaget till åtgärder till förebyggande och hävande
av invaliditet bidrag utgå till kostnaderna för inackordering under behandlingstiden.
Däremot utgår från pensionsslyrelsen icke bidrag till själva behandlingskostnaderna
— dessa uppgå som regel till 8 eller 10 kronor per
besök vid behandling å foniatrisk poliklinik respektive hos privatpraktise -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 59 år 1956

rande läkare ■— eller till kostnader för resor, utrustning o. d. Bidraget utgår
med två tredjedelar av inaekorderingskostnaderna, dock högst med 700
kronor för hela behandlingstiden, som i regel beräknas uppgå till tre ä fyra
månader. Bidraget utgår endast vid behandling som meddelas av härför
särskilt utbildade legitimerade läkare (under ledning och direkt ansvar av
läkare med specialitet »Röst- och talrubbningar»),

Pensionsstyrelsen, som finner motionernas syfte behjärtansvärt, har under
hand inhämtat alt inom riksförsäkringsanstalten för närvarande pågår
utredning angående i vilken omfattning ersättning skall kunna utgivas av
sjukkassa för kostnader för sådan talbehandling, som icke meddelas under
ledning och direkt ansvar av läkare med specialitet »Röst- och talrubbningar».
Under sådana förhållanden synes man böra avvakta resultatet av
densamma, vilket enligt uppgift lär föreligga inom den närmaste tiden,
innan ytterligare åtgärd i ärendet vidtages.

Riksförsäkringsanstalten erinrar inledningsvis om att ersättning för foniatrisk
behandling är en prestation, som allmän sjukkassa äger att med
riksförsäkringsanstältens medgivande frivilligt åtaga sig. Samtliga kassor
ha, anför anstalten vidare, efter sådant medgivande i sina stadgar intagit
bestämmelser om utgivande av ersättning för dylik behandling under förutsättning,
att behandlingen meddelats under ledning och direkt ansvar
av läkare. Ett eftergivande av detta villkor på sätt föreslagits i motionerna
skulle, uttalar anstalten, kräva beslut av varje kassa om ändring i dess
stadgar. Riksförsäkringsanstalten anför vidare bl. a.:

Det av riksförsäkringsanstalten i cirkulärskrivelsen den 29 december
1954 för ersättningsrätt uppställda kravet, att den foniatriska behandlingen
skulle ha meddelats under ledning och direkt ansvar av läkare med specialiteten
»Röst- och talrubbningar», åsyftade att skapa garanti för att fråga
verkligen vore om av sjukdom föranledd foniatrisk behandling samt för
att vederbörande talpedagog ägde nödiga kvalifikationer. Redan utvidgningen
av ersättningsrätten genom cirkulärskrivelsen den 2 februari 1956
kan tänkas medföra en viss försvagning av nämnda garanti, bl. a. med hänsyn
till att brist föreligger på talpedagoger med erforderlig utbildning. Att
ytterligare utsträcka ersättningsrätten på sätt motionärerna avse synes anstalten
icke böra komma i fråga så länge denna brist kvarstår. Riksförsäkringsanstalten
vill framhålla angelägenheten av att frågan om utbildning
av talpedagoger och om kompetenskrav för dessa snarast erhåller sin
lösning.

Sveriges läkarförbund anför:

Riksförsäkringsanstaltens anvisningar till de allmänna sjukkassorna att
ersättning enligt 18 § lagen om allmän sjukförsäkring för foniatrisk behandling
skall utgå endast då sådan behandling meddelats under ledning
och direkt ansvar av läkare med specialiteten »Röst- och talrubbningar»
har uppenbarligen sin grund däri att det endast beträffande dessa specialister
är möjligt konstatera att kvalificerad behandling kan erhållas. Att
som motionärerna föreslår utsträcka denna förmån till att omfatta behandling
av praktiserande talpedagog, låt vara efter remiss av vederbö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 ur 1956 5

rande läkare, måste läkarförbundet emellertid alldeles bestämt avstyrka
med hänsyn till att det för närvarande icke finnes några möjligheter att
fastslå vilka som vid sidan av angivna specialister är kompetenta att meddela
talterapeutiska behandlingar. Det är i allmänhet icke ens möjligt för
läkarna själva att bedöma, vilka personer, som besitter tillräcklig sakkunskap
för att kunna betraktas som godkända talpedagoger till vilka remiss
skall kunna ske. Vem som helst torde under nuvarande förhållanden ha
möjlighet att utge sig för att vara talpedagog och även annonsera sådan
verksamhet. Någon kontroll från sakkunnig myndighets sida förekommer
som bekant icke.

w

Enligt läkarförbundets uppfattning vore det därför alldeles nödvändigt
att i första hand taga ställning till vilka utbildningskrav, som hör gälla
för talpedagoger. Förbundet framhåller att en grundlig utredning under medverkan
av medicinskt sakkunniga på området måste företagas rörande innebörden
och omfattningen av denna utbildning, härför erforderliga utbildningsinstitutioner,
förutsättningar för meddelande av legitimation jämväl
till för närvarande praktiskt verksamma talpedagoger m. in. Förbundet
funne det angeläget att en utredning av dessa frågor utan dröjsmål komme
till stånd. I avvaktan härå avstyrkte förbundet emellertid det i motionerna
väckta förslaget om ändrad tillämpning av 18 § lagen om allmän
sjukförsäkring.

Pågående utredning

Chefen för socialdepartementet har den 15 juni 1956 jämlikt bemyndigande
av Kungl. Maj :t tillkallat en utredningsman för att utreda vissa
frågor rörande sjukförsäkringslagstiftningen.

Utskottet

Personer som lider av talfel är otvivelaktigt ofta i skilda hänseenden svårt
handikappade. Det är därför av vikt att bästa möjliga förutsättningar skapas
för att sådana fel skall kunna botas eller bli mindre framträdande. I
blickpunkten kommer härvid bl. a. den genom förevarande motioner aktualiserade
frågan om utvidgad möjlighet till ersättning från sjukförsäkringen
vid foniatrisk behandling. Enligt av riksförsäkringsanstalten utfärdade bestämmelser
gäller härutinnan att ersättning för kostnader vid dylik behandling
utgår endast i de fall, då behandlingen meddelats under ledning
och direkt ansvar av läkare med specialiteten »Röst- och talrubbningar»
eller, enligt i februari innevarande år utfärdade kompletterande bestämmelser,
av liikarc utan angivna specialitet, som tjänstgör vid hörcentral vid
lasarett eller därmed jämställt sjukhus. I motionerna hemställes nu om

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1956

föranstaltande av åtgärder i syfte att möjliggöra att ersättning från sjukförsäkringen
alltid skall kunna utgå, när behandlingen utföres av talpedagog
efter remiss av läkare.

Frågan om att för personer, som undergår talpedagogisk behandling,
skapa gynnsammare betingelser för erhållande av ersättning från sjukförsäkringen,
är enligt utskottets mening av sådan angelägenhetsgrad, att
den snarast bör upptagas till övervägande. Ersättningsfrågan måste emellertid
ses mot bakgrunden av det i remissyttranden över motionerna påtalade
förhållandet att brist f. n. råder på talpedagoger med erforderlig utbildning.
Det torde med hänsyn härtill vara erforderligt att möjligheterna
till utbildning av talpedagoger och i samband därmed frågor om kompetenskrav
för dessa och eventuellt någon form av offentlig kontroll genom legitimation
eller annorledes snarast undersökes. Det synes kunna övervägas
att hänskjuta frågan till den utredningsman, som den 15 juni 1956 tillkallats
för att utreda vissa spörsmål rörande sjukförsäkringslagstiftningen.
Även andra utvägar är givetvis tänkbara. Oavsett vilket alternativ som
väljes bör gälla, att de åtgärder som kan komma i fråga bör vidtagas med
skyndsamhet.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 128
och II: 174, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t skyndsamt måtte låta undersöka möjligheterna
till utvidgad rätt till ersättning jämlikt sjukförsäkringslagen
vid foniatrisk behandling och därmed sammanhängande spörsmål
samt att Kungl. Maj :t ville vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen
kan föranleda.

Stockholm den 20 november 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Svenson, herrar Huss,
Grönkvist, Göran Karlsson*, fru Hamrin-Thorell och herr Birke*;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Carlsson i
Bakeröd, fru Ewerlöf, fru Sjöstrand, herrar Johansson i Södertälje, Rimmerfors*,
Fredriksson* och fru Eriksson i Ängelholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956

561349