Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 194t (nr 536), dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 28 september 1956 dagtecknad proposition, nr 185, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)
Härigenom förordnas, att 22 § och 24 § 1 mom. civilförsvarslagen den
15 juli 19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
22 §.
(Föreslagen lydelse)
22 §.
Inom stad-------allmän
Konungen äger föreskriva, att i
ort, som avses i första stycket, eller
i viss del därav jämväl skola anordnas
skyddsrum, avsedda för hela
civilbefolkningen inom särskilda
större upptagningsområden.
I första —---— — allmänna
Den omfattning------2
plats.
Konungen äger föreskriva, att i
ort, som avses i första stycket, eller
i viss del därav jämväl skola anordnas
skyddsrum, avsedda för civilbefolkningen
inom ifrågavarande område.
skyddsrum.
3 § stadgas.
24 §.
1 mom. Inom område eller å
plats, där enligt organisationsplanen
särskilt civilförsvar skall vara organiserat,
skola följande anläggningar
24 §.
1 mom. Inom område eller å plats,
som bestämmes av Konungen eller
efter Konungens bemyndigande av
civilförsvarsstyrelscn, skola följande
1 Senaste lydelse av 22 § och 24 § 1 mom., se SFS 1951: 289.
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 52
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
och byggnader förses med skydds- anläggningar och byggnader förrum
(enskilt skyddsrum): ses med skyddsrum (enskilt
skyddsrum) :
1. hamn, järnvägsstation — — •—- ---allmänna samfärdseln;
2. industriell anläggning,----— -— äro sysselsatta;
3. anläggning, som — — —---tjugufem personer;
4. byggnad med-----— eller affärslokal; samt
5. annan anläggning — —-----— och läge.
Vind anses —-----eller arbetsrum.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1957. Intill dess Konungen
eller civilförsvarsstyrelsen för område
eller plats meddelat beslut som
avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om
skyldigheten alt inom området eller
å platsen inrätta enskilt skyddsrum
tillämpas de vid denna lags ikraftträdande
gällande bestämmelserna.
Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
äger förordna, att den i civilförsvarslagen
stadgade skyldigheten att utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum
skall avse jämväl skyddsrum,
som finnes inrättat inom område
eller å plats, där skyldigheten att förse
anläggningar och byggnader med
skyddsrum kommer att upphöra.
I samband med propositionen har utskottet behandlat tre i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 620 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 817 i andra kammaren av herrar Boi ja och Nyberg samt
motionen nr 816 i andra kammaren av fröken Welterström m. fl.
Motionärernas yrkanden återgives i det följande under särskilda rubriker.
Beträffande de skäl, som ligger till grund för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt till motionerna
I: 620 och II: 816.
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
3
Propositionens huvudsakliga innehåll
De i propositionen föreslagna ändringarna i civilförsvarslagen berör endast
kapitlet om anordnande av skyddsrum. Till grund för ändringsförslaget
ligger emellertid en av den krigstekniska utvecklingen betingad, delvis ny
inriktning av civilförsvarets förebyggande verksamhet. Sålunda sättes mera
än tidigare utrymningen i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden
mot atomvapenanfall.
I propositionen redogöres för den avsedda framtida utrymningsplanläggningen
innebärande att för de utsatta orterna utrymning planeras efter två
huvudalternativ, nämligen de/s successiv utrymning, som kan genomföras
då viss tid står till förfogande, dels samtidig snabbutrymning av alla utrymningsberättigade
i händelse av överraskande anfall.
Den successiva utrymningen inledes med en beredskapsutrymning, omfattande
i alla utrymningsorter barn, sjuka och åldringar samt vårdare till
dem och i vissa av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande.
I dessa senare fall beräknas beredskapsutrymningen komma att
omfatta ca 50 % av befolkningen i orten. Beredskapsutrymningen torde
utan vidare åtgärder från myndigheternas sida få till följd en ytterligare
minskning av den kvarvarande befolkningen på grund av brist på arbetstillfällen.
Som ett komplement till beredskapsutrymningen planlägges i
varje fall för de största städerna en omflyttning av de kvarvarande, så att
de åtminstone under fritid vistas i de mindre riskabla ytterområdena. I mera
utsatta orter planeras såsom ett sista led i den successiva utrymningen en
slutlig utrymning, som genomföres på en gång eller i etapper då läget ytterligare
skärpts och vilken omfattar alla som kan utrymmas utan att för totalförsvaret
oundgänglig verksamhet lamslås.
För skyddsrumsbyggandet uppdrages i propositionen i huvudsak följande
riktlinjer. I alla tätorter som kan betraktas som anfallsmål skall i princip
skyddsrum inrättas även i fortsättningen. Det förutsättes därvid att skyddsrumsbyggandet
begränsas genom att det invånarantal som kan motivera
inrättandet av skyddsrum höjes. I de mest utsatta orterna, i synnerhet de
där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i innerområden
och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum
(befolkningsskyddsrum) byggas. I övriga delar av dessa orter
och i de mindre utsatta orterna anordnas skyddsrummen såsom normalskyddsrum.
Förläggningen och dimensioneringen av befolkningsskyddsrummcn
bestämmes med hänsyn till den verksamhet som under krig skall fortgå
i nämnda särskilt riskfyllda områden. Inom områden, där varken normalskyddsrum
eller befolkningsskyddsrum skall inrättas, vidmakthålles befintliga
skyddsrum och förutsättes i ett beredskapsläge källare o. dyl., där så.
anses erforderligt, kunna iordningställas till skydd mot strålning från
radioaktiv sloftbeläggning.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
Lagförslaget innebär i huvudsak, att det skall ankomma på Konungen
eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma de
områden och platser, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Tidigare har
detta bestämts i organisationsplan, som fastställes av länsstyrelsen. Lagändringen
föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.
Inledning
Det svenska civilförsvaret byggdes upp och organiserades under det andra
världskriget. Visserligen fanns redan tidigare vissa organ för det civila
luftskyddet men det var den oerhörda utveckling, som under kriget skedde
på luftkrigföringens område och de fruktansvärda skador, förluster och
lidanden, civilbefolkningen i flera krigförande länder härigenom tillfogades,
som framtvingade en nyordning och en fastare organisation av civilförsvaret.
Två utredningar verkställdes och ledde vid 1944 års riksdag
till antagandet av en civilförsvarslag och inrättandet av civilförsvarsstyrelsen.
I båda fallen rörde det sig dock om provisorier och civilförsvaret
omprövades av 1945 års civilförsvarsutredning, som i sitt 1947 framlagda
betänkande (SOU 1947:10) även kunde bygga på erfarenheterna av de
robotvapen och atombomber som använts i krigets slutskede. Förslag på
grundval av detta betänkande underställdes 1948 års riksdag (prop. nr 81).
Riksdagen godkände propositionen och beslöt en permanent lag och organisation
av civilförsvaret.
Skyddsrumsfrågan hänsköts dock till en särskild utredning som skulle
beakta bl. a. de nyaste vetenskapliga rönen, särskilt rörande verkningarna
av och skyddsmedlen mot den radioaktiva strålningen. På denna utrednings
betänkande (SOU 1950: 13) byggde en proposition till 1951 års riksdag
(nr 176) med förslag om bl. a. att bygga s. k. fullträffsäkra skyddsrum
för civilbefolkningen i de största städernas kärnområden. I fråga om
skyddsrummens storlek och placering räknade man härvid i bästa fall
med en förvarningstid av 3—5 minuter vid daganfall. Riksdagen godkände
förslagen och 15 sådana skyddsrum med plats för ca 100 000 personer är
numera färdigställda eller under byggnad eller planering.
I 1951 års skyddsrumsproposition redovisades den utveckling som skett
i fråga om atomstridsmedlen samt krigstekniken över huvud och denna utveckling
utgjorde grunden till de förslag, som framlades. Även vätebomben
omnämndes och man konstaterade att de föreslagna befolkningsskyddsrummen
gav fullt skydd mot dess strålningsverkningar vid högdetonation.
Jämväl utrymningsfrågan uppmärksammades. Departementschefen framhöll,
att å ena sidan det effektivaste och billigaste skyddet mot anfall från
luften åstadkommes genom att industrien utsprides och civilbefolkningen
evakueras från de utsatta områdena men att å andra sidan sådana åtgärder
endast är möjliga i begränsad utsträckning om samhället över huvud skall
fungera.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
I nu förevarande proposition framhåller föredragande departementschefen,
statsrådet Hedlund, att den nuvarande planeringen av skyddsrumsbyggandet
sker just med tanke på atomanfall, i varje fall anfall med andra
atomvapen än vätebomben.
Emellertid har, sedan statsmakterna 1948 och 1951 tog ställning till
civilförsvarets organisation, en mycket hastig utveckling skett av krigstekniken,
särskilt då det gäller atomstridsmedlen. Dessa stridsmedel, som
då — bortsett från erfarenheterna av atombombfällningen mot Hiroshima
och Nagasaki 1945 — diskuterades i huvudsak från teoretiska utgångspunkter,
har nu av flera av stormakterna prövats genom försöksfällningar
av verkliga bomber och dessa försök har även avsett det allra kraftigaste
förstörelseverktyget, vätebomben, vilken 1951 omnämndes mera som en
teoretisk möjlighet.
I det nya läge som uppkommit till följd av den krigstekniska utvecklingen
har med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars 1953
tillkallats fem sakkunniga för att pröva civilförsvarets behov och överse
dess planläggning. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning,
benämnes i det följande civilförsvarsutredningen.
Den 31 mars 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt civilförsvarsutredningen att
skyndsamt pröva de allmänna synpunkter på civilförsvaret samt de riktlinjer
för den framtida civilförsvarsplanläggningen och civilförsvarsorganisationen,
som innefattades i en av chefen för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen
samma dag till utredningen överlämnad promemoria om
revidering av civilförsvarsplanläggningen (marspromemorian) och en promemorian
åtföljande missivskrivelse.
Den 24 november 1955 avgav civilförsvarsutredningen ett delbetänkande,
vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och fortsatta
uppbyggnad behandlas. Med hänvisning till utredningens direktiv underställes
Kungl. Maj :t i betänkandet förslag till principiellt ställningstagande i
dessa frågor. I första hand avser förslagen utrymningsproblemet och i samband
därmed frågor angående skyddsrummens betydelse och fortsatta anordnande.
Över civilförsvarsutredningens delbetänkande har yttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och organisationer, angivna i propositionen
s. 7.
Allmänna synpunkter på civilförsvarets inriktning, särskilt i fråga
om utrymningsplanläggningen
Departementschefen
I propositionen lämnas s. 11 o. f. ävensom s. 40 o. f. vissa redogörelser för
främst atomstridsmedlens men även radiologiska, biologiska och kemiska
stridsmedels verkningar, till vilka redogörelser utskottet torde få hänvisa.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
I samband med nämnda redogörelser erinrar departementschefen om att tillgången
på atomstridsmedel ökas snabbt inom vissa stormakters vapenarsenaler.
I den s. k. marspromemorian uttalades, framhåller departementschefen,
att man måste räkna med att vätebomber redan om några få år komme
att disponeras av stormakterna i stort antal och att medel att föra dem
till deras mål icke komme att saknas. Härtill komme att enligt en samstämmig
uppfattning hos experterna förvarningstiden vid anfall från luften
genom tillkomsten av nya robottyper och mycket snabba flygplan i många
fall måste beräknas gå ner mot noll.
I fortsättningen tar departementschefen upp frågor om atomvapnets användning
i krig och om den allmänna målsättningen för vårt försvar. Han
anför:
»Man har mot bakgrunden av de fasansfulla verkningarna av atomvapnen
frågat sig, om sådana förstörelseverktyg över huvud kommer att användas
i ett kommande krig eller om deras existens inte rentav skulle kunna göra
att något allmänt krig ej utbryter. Frågan berördes av statsministern i ett
interpellationssvar i riksdagens första kammare den 18 maj 1954 och jag
vill här endast hänvisa till detta uttalande. Statsministern ansåg det vara
en farlig illusion att förlita sig på att medvetandet om förstörelsemedlens
oerhörda verkan skall kunna förhindra krig samt förklarade att det föreföll
sannolikt att atomvapen kommer att användas om ett storkrig utbryter.
Självfallet förändrar icke detta förhållande den allmänna målsättningen
för vårt försvar. Även i denna del kan jag helt instämma i statsministerns
uttalande i det nämnda interpellationssvaret. Han underströk att vår alliansfria
utrikespolitik ligger fast men att vi måste vara beredda att försvara
vår självständighet även vid ett anfall med atomvapen. Vi borde
emellertid icke göra oss några illusioner om vad ett sådant försvar kan
komma att innebära. Men icke ens hotet om ett atomkrig kunde — framhöll
statsministern vidare — minska vår fasta beslutsamhet att till det
yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende mot varje angrepp. Ju bättre
vi var rustade att möta ett sådant angrepp desto mindre var riskerna för
att en fiende genom ultimata och utpressningshot skulle söka tilltvinga sig
eftergifter av oss. I ett senare sammanhang i samma interpellationssvar
framhöll statsministern, att även om de moderna förstörelsemedlen ställde
vårt civilförsvar inför mycket stora svårigheter, det icke funnes skäl att
därav dra den slutsatsen, att ett civilförsvar skulle vara meningslöst. Det
funnes all anledning att förmoda att effektiva civilförsvarsåtgärder var
ägnade att kraftigt begränsa även skadeverkningarna av den med nuvarande
medel och metoder möjliga hemortsbekämpningen.»
Departementschefen betonar, att de sålunda berörda allmänna utgångspunkterna
alltjämt äger full giltighet och tar från desamma till prövning
upp frågan, om civilförsvarets nuvarande organisation och planläggning är
anpassad efter de stora krav, krigsteknikens utveckling ställer. Med erinran
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
om att civilförsvarsutredningen i november 1955 avgivit ovan omnämnda
delbetänkande framhåller departementschefen, att det framför allt vore
civilförsvarets förebyggande verksamhet, som nu vore under bedömande,
medan den andra huvudgruppen civilförsvarsåtgärder, de skadeavhjälpande,
liksom civilförsvarets organisation i fred alltjämt prövades av civilförsvarsutredningen.
Själva avvägningen mellan de förebyggande och skadeavhjälpande
åtgärderna kunde sålunda icke behandlas nu. Den senaste krigstekniska
utvecklingen syntes emellertid medföra att de förebyggande åtgärderna
fått en relativt sett väsentligt större betydelse. Mycket torde därför
enligt departementschefen tala för att även inom organisationen tyngdpunkten
i högre grad än tidigare borde läggas på de grenar, som sysslar med
utrymningsplanläggning och skyddsrumsbyggande.
Efter att ha som sin mening framhållit, att civilförsvaret i allmänhet måste
ges ökad effektivitet, om dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna
fullgöras, men att den definitiva bedömningen härav borde anstå tills civilförsvarsutredningens
slutbetänkande förelåge, tar departementschefen till
närmare behandling upp frågan om utrymningsplanläggningen samt anför
härutinnan följande.
»I både marspromemorian och civilförsvar sutredningens betänkande har
utrymningen satts i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden
mot ett atomanfall och mot denna grundinställning har i
allmänhet inga erinringar gjorts vid remissbehandlingen. Självfallet har
också skyddsrumsbyggandet uppmärksammats. Med hänsyn till de krav,
som måste ställas på skyddet i de utsatta orterna, kan det dock icke bli
fråga om att där inrätta skyddsrum för annat än en relativt begränsad del
av befolkningen. Planeringen av skyddsrumsbyggandet måste därför i viss
mån anpassas efter utrymningens omfattning och karaktär. Jag återkommer
senare till de avvägningsfrågor, som här uppkommer.
I fråga om utrymningen råder i stort sett enighet om att i god tid före
ttt krigsutbrott s. k. beredskapsutrymning bör genomföras i varje fall från
städer med över 50 000 invånare av alla icke förvärvsarbetande samt att
viss planering måste ske av snabbutrymning av hela befolkningen på en
gång i händelse av ett överraskande anfall (samtidig snabbutrymning). Jag
har intet att erinra mot dessa förslag, som bortsett från att omfattningen
av beredskapsutrymningen ökat överensstämmer med vad som f. n. planeras.
Beredskapsutrymningen skulle enligt de nu framlagda förslagen omfatta
50 % av befolkningen i utrymningsorten. Medräknas även inkallade
värnpliktiga kommer befolkningsminskningen att uppgå till 60 å 65 %. Det
bör vidare bemärkas att en ytterligare minskning av befolkningen i orten
utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida kan förutses. För många
personer, sysselsatta i handel och fria yrken in. in., torde nämligen underlag
för verksamheten komma att saknas efter den uttunning av befolkningen,
som skett genom beredskapsutrymning och inkallelser. Såsom fram
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
hållits i flera remissyttranden torde en så omfattande beredskapsutrymning
böra förberedas även för vissa orter med mindre än 50 000 invånare. Någon
bestämd undre gräns för denna planering eller för planläggningen av beredskapsutrymning
överhuvud synes icke böra fixeras. Avgörandet härutinnan
får bero på en bedömning av sannolikheten för att orten uLsättes för
anfall och det finns ingen anledning att här gå in på dessa frågor. Det bör
ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer
att fastställa vilka orter som skall omfattas av utrvmningsplanläggningen.
Att planläggning sker betyder självfallet icke att utrymning automatiskt
skall genomföras i varje beredskapsläge. Redan beredskapsutrymningen
medför betydande rubbningar i försörjning och samfärdsel, olägenheter
som visserligen måste tas men som icke bör tas utan starka skäl. Liksom
f. n. gäller bör därför utrymning för varje fall beslutas av Kungl. Maj:t
eller myndighet, som Kungl. Maj:t bemyndigar därtill.
Alltjämt skulle dock efter beredskapsutrymning och inkallelser i de berörda
städerna bo kvar ett stort antal människor, enligt en beräkning efter
marspromemorians riktlinjer sammanlagt för landets alla utrymningsorter
närmare 750 000 personer. I fråga om vilka civilförsvarsåtgärder, som bör
planeras och vidtagas till dessa människors skydd, är meningarna i viss mån
delade både hos marspromemorians författare, å ena, och civilförsvarsutredningen
å andra sidan och mellan remissinstanserna inbördes. Meningsskilj
aktigheterna går tillbaka på en motsättning rörande den avvägning
mellan skydd och samhällsverksamhet, som måste ske vid bestämmandet
av utrymningens omfattning. Otvivelaktigt innebär nämligen utspridning
av den övervägande delen av de förvärvsarbetande från de utsatta tätorterna
till mindre orter och landsbygd mycket betydande rubbningar i samhällslivet
och folkförsörjningen och det har bl. a. av jordbruksnämnden
ifrågasatts om en sådan utrymning därför överhuvud kan genomföras. Med
utgångspunkt från tesen att skyddet av människorna är den primära civilförsvarsuppgiften
bedömes i marspromemorian risken för förödande anfall
med atomvapen som sådan att en mycket omfattande utspridning av
befolkningen måste ske, oavsett om härigenom uppstår betydande svårigheter
för samhällsverksamheten. Sålunda föreslås att utrymning även av de
förvärvsarbetande skall ske så att i de utsatta städerna högst 15 000 personer
eller för Stor-Stockholms, Stor-Göteborgs och Malmös del resp. 50 000,
35 000 och 20 000 personer finns kvar i krig.
Civilförsvarsutredningen har funnit att en så omfattande utrymning
äventyrar samhällets funktionsmöjlighet och landets motståndskraft. Å
andra sidan synes utredningen icke bedöma anfallsriskerna lika allvarligt
som marspromemorian. Vid de stadsanalyser, på vilka utredningen delvis
bygger sitt ställningstagande, har som förut anförts utredningen räknat
med anfall med vätebomb endast mot Stockholm. Härtill kommer att utredningen
ifrågasätter de tekniska möjligheterna att genomföra den i pro
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1956 9
memorian föreslagna krigsutrymningen, enligt vilken den efter beredskapsutrymning
kvarvarande befolkningen skall utrymmas på en gång först omedelbart
inför ett väntat krigsutbrott. Civilförsvarsutredningens avvägning
leder alltså fram till att denna utrymning ej kan och bör ske. I stället förordas
att den ifrågavarande kvarvarande befolkningen i städer med över
50 000 invånare redan på ett tidigt stadium omflyttas till bostäder i ytterområdena.
Under dagen förutsättes de så länge som möjligt behålla sina
arbetsplatser i de inre utrymningsområdena, där befolkningsskyddsrum föreslås
anordnade. Härvid räknar dock utredningen med att endast en
mindre del kommer att vara kvar i dessa områden, för Stor-Stockholms del
ca 100 000 personer.
Både marspromemorian och utredningen har anpassat skyddsrumsplanläggningen
efter vad de sålunda förordat ifråga om utrymning.
Vid remissbehandlingen är det endast några få myndigheter, som helt avstyrkt
utredningens förslag och förordat marspromemorians riktlinjer för
krigsutrymningen. Ett stort antal remissinstanser tillstyrker däremot mer
eller mindre oreserverat att utredningens omflyttningsförslag lägges till
grund för planläggningen. I ej så få yttranden anses emellertid att detta endast
är ett av de alternativ, som bör förberedas, och att samtidigt en mer
eller mindre långtgående krigsutrymning bör planeras. Till dem som särskilt
med hänsyn till riskerna för atomanfall ansluter sig till en sådan alternativ
planläggning hör bl. a. landsorganisationen, sju länsstyrelser och
icke minst av psykologiska skäl beredskapsnämnden för det psykologiska
försvaret. Det framhålles även att en omflyttning enligt utredningens förslag,
som ju skulle ske vid en relativt tidig tidpunkt och före krigsutrymning,
kan utgöra en lämplig etapp på vägen till den senare utrymningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen förordar en sådan linje och en successiv utrymning
av flertalet förvärvsarbetande från de utsatta orterna samtidigt som
en krigsutrymning enligt marspromemorian planeras, och en liknande ordning
föreslås av länsstyrelsen i Kopparbergs län.
För egen del vill jag i fråga om utrymning utöver beredskapsutrymning
av de icke förvärvsarbetande, vilken förstnämnda utrymning jag i fortsättningen
benämner slutlig utrymning, till en början understryka, att man
vid planeringen, då det gäller mera utsatta orter, bör utgå från att även de
farligaste vapnen kan komma att sättas in. Man måste sålunda räkna med
anfall med vätebomber och andra atomvapen. Med hänsyn till dessa vapens,
särskilt vätebombens, förödande verkningar får det därför anses
nödvändigt alt för vissa orter, framför allt de större städerna, planlägga
bl. a. för cn praktiskt taget fullständig utrymning, därvid endast personal
för brand- och bevakningstjänst samt annan utomordentligt krigsviktig
verksamhet kan tänkas bli kvar.
Mot en så långt driven utrymning, som sannolikt kommer att t. o. m.
bli något mer omfattande än som antagits bli fallet vid tillämpning av
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
marspromemorians riktlinjer, har åberopats, att den av transportmässiga
och andra tekniska skäl icke skulle kunna genomföras på kort tid. Meningarna
härom är emellertid delade och i varje fall torde de tekniska
möjligheterna att verkställa utrymningen kunna avsevärt ökas genom en
så noggrann planering som möjligt och genom olika praktiska åtgärder såsom
förbättring av vägnätet in. m. Detsamma gäller vissa andra olägenheter,
som av utredningen åberopats mot krigsutrymningen. Otvivelaktigt ter sig
uppgiften att snabbt företa en slutlig utrymning ändock svår, men den kan
näppeligen vara olöslig. Och självfallet är det nödvändigt att de yttersta
ansträngningar göres för att lösa uppgiften på bästa möjliga sätt.
De svårigheter som är förknippade med en mycket omfattande utrymning
bör i betydande utsträckning kunna undgås genom att utrymningen
sker successivt och i den mån läget tillåter detta efter en omflyttning i
enlighet med vad utredningen förordat.
Huruvida och i vilket tempo en mycket långt driven utrymning bör företagas
måste bli beroende av i första hand hur nära förestående ett anfall
med eventuellt användande av atombomber kan bedömas vara. Utrymningsplanläggningen
bör därför grundas på tvenne alternativa förutsättningar,
nämligen dels att viss beredskapstid står till förfogande och dels att
behovet av utrymning kommer mer eller mindre överraskande så att största
möjliga skyndsamhet kan vara av nöden.
I det förstnämnda fallet, alltså då tid för successiv utrymning antas stå
till förfogande, bör utrymningen, såsom jag redan framhållit, till en början
avse alla icke förvärvsarbetande samt ledsagare och vårdare till dem
in. fl., dvs. ca 50 % av befolkningen. Enligt vad jag tidigare anfört kommer
därefter utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida en viss ytterligare
minskning av den kvarvarande befolkningen att ske på grund av
brist på arbetstillfällen. För återstoden har civilförsvarsutredningen för de
större städerna förordat en omflyttning från innerområdena till närliggande
ytterområden. Enligt min mening bör planläggningen även avse en sådan
omflyttning. Riskerna för den kvarvarande befolkningen kan nämligen i
vissa lägen anses betydligt mindre om en sådan omflyttning företages. Här
vid bör man utgå från att de omflyttade stannar kvar på sina arbetsplatser
under arbetstid och tillbringar vilo- och fritiden i det mindre riskabla
ytterområdet. Om läget skärpes kan de omflyttade stanna dygnet runt i
detta område för att därifrån eventuellt slutligt utrymmas. Olika variationer
är här tänkbara. En uppdelning av dem som avses att slutligt utrymmas
i olika kategorier blir säkerligen nödvändig. Jag delar alltså i detta
hänseende arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning. Emellertid vill jag understryka,
att omflyttningen endast bör utgöra ett alternativ till eller ett
led i en slutlig utrymning och att denna senare därför alltid bör planläggas
samtidigt, men det bör även framhållas, att omflyttningen i vissa lägen
bör kunna bli en bestående anordning. Utvecklingen kan även leda till
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
att återflyttning blir tänkbar, åtminstone i viss utsträckning. Om endast
omflyttning skett underlättas naturligtvis denna återflyttning och den kan
bli ett led i densamma. Även för en återflyttning av evakuerade bör planer
upprättas.
I fråga om det andra fallet, då samtidig snabbutrymning av hela befolkningen
i orten måste ske, vill jag understryka vikten av att planläggningen
göres så fullständig som möjligt och att de nuvarande planerna överses
med hänsyn till de nya riskerna. Denna planläggning torde böra ges hög
prioritet. Visserligen måste man som utredningen framhållit speciellt för
denna utrymningsform räkna med oförutsedda lägen och improvisationer,
men de mycket allvarliga risker som är förbundna härmed kan minskas
om förberedelser sker.
Förberedande planläggning för utrymning av vissa sannolika militära
operationsområden torde vidare bli ofrånkomlig. Det kan också bli nödvändigt
att tillfälligt flytta bort befolkningen från områden som utsatts
för radioaktiv fjärrbeläggning. Vad beträffar andra åtgärder för skydd av
befolkningen mot kringdrivande radioaktivt stoft förutsätter jag att civilförsvarsutredningen
ägnar fortsatt uppmärksamhet häråt.
Frågan om vilka städer eller områden som bör innefattas i utrymningsplaneringen
över huvud taget och för vilka städer och områden planerna
bör avse slutlig utrymning jämte övriga former av utrymning, inbegripet
omflyttning, eller endast en mera begränsad utrymning synes icke böra diskuteras
här. För prövningen fordras bl. a. tillgång till ett omfattande material
om arbetskraftens och den krigsviktiga industriens fördelning och
om härutinnan föreliggande planer m. in., vilket material icke kan redovisas
i detta sammanhang. Att fullständig utrymningsplanläggning i varje
fall bör göras för de största städerna är uppenbart. Bedömningen av för
vilka städer eller områden i övrigt som utrymningsplaner bör upprättas
måste självfallet föregå detaljplanläggningen av civilförsvarsåtgärderna;
en sådan bedömning har ju också skett vid den uppdelning av orterna i
olika riskgrupper, som förutsätts både i marspromemorian och av utredningen.
Placeringen av de evakuerade kommer att erbjuda stora svårigheter, särskilt
vintertid, då större krav måste ställas på bostäderna. Utflyttningen
måste därför helt säkert ske till ett relativt stort område. Den kommer inte
blott att utsätta den evakuerade befolkningen för stora påfrestningar utan
även att kräva betydande insatser av invånarna i inkvarteringsområdena.
Men eftersom del här gäller att rädda människoliv och att bevara vår motståndskraft
får man förutsätta att befolkningen beredvilligt kommer att
medverka.
Jag är angelägen att framhålla att vad som här förordats är planläggning
av olika åtgärder för utrymning av utsatta orter, medan frågan om vilka
åtgärder som i ett visst läge bör vidtagas icke närmare diskuterats. För att
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
handlingsfriheten skall bevaras måste emellertid övriga civilförsvarsanordningar
så långt det är möjligt anpassas därefter så att de i olika lägen i
görligaste mån kan fylla sin uppgift. I det följande kommer jag att beröra
skyddsrumsbyggandets anpassning efter de här uppdragna riktlinjerna.
Redan i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att för den personal
i brand- och bevakningstjänst och i ytterst krigsviktig industri som
kan behöva finnas kvar i de inre delarna av eu slutligt utrymd ort bör
bergskyddsrum eller därmed jämförbara skyddsrum finnas i den omfattning
som erfordras för att bereda nämnda personal liggplatser i skydd.
Sammanfattningsvis innebär vad här förordats i huvudsak följande. För
de större städerna och vissa andra utsatta områden och orter skall planer
upprättas för såväl eu nära nog fullständig utrymning som för en beredskapsutrymning
avseende alla icke arbetsföra och vissa därmed jämställda
kategorier. I förstnämnda hänseende bör planeringen omfatta dels snabbutrymning
i en följd och dels utrymning i etapper, därvid den första etappen
skall utgöras av beredskapsutrymningen. I anslutning härtill bör såsom
en andra etapp planeras en omflyttning av innerområdenas kvarvarande
befolkning till ytterområdena. För vissa andra städer och områden
skall planer upprättas för en mindre långtgående utrymning. Vilka städer
och områden de olika planerna skall avse beslutas centralt. Den planläggning
som här förordas innefattar alltså olika alternativ. Det är naturligtvis
bedömningen av de förhandenvarande anfallsriskerna som måste bli
avgörande för valet av alternativ. Genom att planläggningen icke, såsom
förutsatts i marspromemorian, inriktats på en enda form av utrymning,
kommer denna bedömning i större utsträckning än vad man där synes ha
tänkt sig att kunna ske i själva det aktuella läget med hänsyn till förhållandena
på en viss ort eller för någon eller några kategorier utrymningsberättigade.
En smidigare anpassning efter omständigheterna blir härigenom
möjlig.
Ett genomförande av utrymningsplanläggningen efter de angivna riktlinjerna
torde icke i och för sig kräva beslut av riksdagen. Emellertid är utryrnningsfrågans
lösning av så genomgripande betydelse för vårt folk och hela
vårt totalförsvar, att jag har ansett mig böra för riksdagen anmäla och
närmare motivera mitt förslag till Kungl. Maj :ts ställningstagande i frågan.
Härtill har även bidragit att detta ställningstagande för civilförsvarets
del får betydande konsekvenser för skyddsrumsbyggande och för utformningen
av den skadeavhjälpande organisationen. Att det också i hög grad
påverkar vår planläggning för krig beträffande arbetsmarknaden samt på
det ekonomiska och psykologiska försvarets område torde framgå av vad
jag förut anfört.
A andra sidan har såsom härvid jämväl antytts vår försörjning i krig och
det ekonomiska försvaret över huvud samt dess planering en direkt betydelse
för den avvägning mellan skydd och samhällsverksamhet, som bestäm
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
mer utrymningens omfattning och i vissa fall även ställningstagandet i det
konkreta fallet till valet av utrymningsalternativ. Jag behöver här endast
peka på sådana åtgärder som utspridning av industrier från de stora städerna
till mindre tätorter eller till landsbygden och inrättande av bergrum
för krigsviktiga industrier eller annan i krig betydelsefull verksamhet. I
själva verket rör det sig här om åtgärder, som har en betydelse för att förebygga
krigsskador, vilken är väl jämförlig med utrymningens och skyddsrumsbyggandets.
Planläggningen av sådana åtgärder ankommer emellertid
i regel icke på civilförsvaret och skall därför icke närmare behandlas här.
Jag vill emellertid kraftigt framhålla vikten av att dessa frågor tas upp av
berörda organ och att försvarssynpunkterna vid bedömningen av industriens
lokaliserings- och investeringsfrågor ges den betydelse, som enligt
det sagda bör tillmätas dem.
Det är uppenbarligen mycket omfattande planläggningsuppgifter som
måste lösas för att tillfredsställande beredskap skall erhållas för de olika
civila grenarna av totalförsvaret. Detta gäller såväl inom varje sådan försvarsgren
för sig som i fråga om samordningen av planeringsarbetet dessa
försvarsgrenar sinsemellan och med det militära försvaret. Vad angår civilförsvarets
utrymningsplanläggning torde arbetet härmed komma att bli
omfattande och tidskrävande. En prioritering av uppgifterna blir sannolikt
nödvändig. Det är min avsikt att snarast möjligt taga upp frågan vilka
provisoriska åtgärder, som kan erfordras för att det planläggningsarbete
som härvid befinnes mest angeläget skall komma till utförande och bedrivas
effektivt. Den definitiva organisationen av arbetet torde få prövas i samband
med civilförsvarsutredningens förslag till fredsorganisation av civilförsvaret.
I fråga om planeringen på längre sikt kommer försörjningsfrågan i krig
och därmed sammanhängande arbetskraftsproblem i förgrunden. I ett yttrande
av 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har
framhållits nödvändigheten av ett siffermässigt väl dokumenterat underlag
för en sådan långsiktig planläggning och några remissinstanser har ansett
en omprövning av riktlinjerna för och en genomgående översyn av den
ekonomiska försvarsberedskapen över huvud nödvändig. Denna fråga, som
är av stor betydelse för effektiviseringen av vårt civila försvar, torde emellertid
få behandlas i annat sammanhang.
De mångskiftande planläggningsuppgifter, det här gäller och som endast
kunnat summariskt angivas i det föregående, kräver för sitt lösande i regel
medverkan av flera olika grenar inom totalförsvaret. En samordning blir
här nödvändig och utredningen i ärendet visar enligt min mening tydligt,
att denna behöver förbättras och effektiviseras. Jag är emellertid icke beredd
att nu taga ställning till hur samordningsproblemet bäst bör lösas.
Det torde få ytterligare övervägas och därefter tagas upp vid höstens budgetarbete,
så att eventuellt förslag kan föreläggas 1957 års riksdag. Det
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
sagda bör dock icke hindra att provisoriska åtgärder vidtages för att redan
nu förbättra samordningen.»
Motioner
I motionerna I: 620 och II: 817 uttalar motionärerna i motiveringen, att
de vill föreslå riksdagen att ansluta sig till det av civilförsvarsutredningen
gjorda uttalandet, att man vid civilförsvarets uppbyggnad bör utgå från
att en angripare icke använder starkare vapen än vad som rimligen behövs
för att nå en avsedd förstörelseverkan. Som bakgrund härtill erinras i motionerna
om att departementschefen i propositionen gjort principiella uttalanden
av stor betydelse beträffande utrymningsplanläggningen och anföres,
att dessa uttalanden skulle få betydande konsekvenser för skyddsrumsbyggandet
och för utformningen av den skadeavhjälpande organisationen.
I förevarande sammanhang sätter motionärerna i motsats till civilförsvarsutredningens
förenämnda uttalande ett yttrande av departementschefen,
att man borde utgå från att även de farligaste vapnen kunde komma att
sättas in mot andra mera utsatta orter än Stor-Stockholm och att det därför
skulle bli nödvändigt att framför allt för de större städerna planlägga för en
praktiskt taget fullständig utrymning med hänsyn särskilt till vätebombens
förödande verkningar. Det synes, anför motionärerna, helt overkligt att för
mindre orter — även om de måste betraktas som »mera utsatta» — förutsätta
anfall med en 20 megatons vätebomb. En sådan förutsättning skulle
f. ö. kunna leda till helt orimliga ekonomiska konsekvenser och drastiska
slutsatser beträffande möjligheterna hos civilförsvarets skadeavhjälpande
organisationer att kunna lösa sina uppgifter. Man måste också med denna
förutsättning som grund ifrågasätta effekten av utrymningsåtgärderna. Departementschefens
syn på anfallsvapnen måste också leda till kostsamma
och personalkrävande planläggningsarbeten, vilka enligt vad som anförts
i propositionen komme att bli omfattande och tidskrävande. Denna kostnad
skulle man måhända böra ta, därest man kunde tro på effekten av en sålunda
vidgad planläggning. I stället torde dessa omfattande planer bli så
pass svåra att genomföra under rimlig tid, att man riskerade en ny väsentlig
diskrepans mellan pappersplanläggning och verklighet.
Utskottet
Det svenska civilförsvarets organisation har växt fram under och efter
det andra världskriget. Under samma tid har krigstekniken genomgått en
mycket hastig utveckling. Icke minst gäller detta i fråga om de senaste
åren och för områden som är av direkt betydelse för civilförsvaret. Sedan
riksdagen år 1951 tog ställning till frågor rörande byggande av skyddsrum
har sålunda vätebomben, som i 1951 års proposition omnämndes mera som
en teoretisk möjlighet, genom försöksfällningar prövats i praktiken, och
den disponeras nu av stormakterna i växande antal. Genom tillkomsten
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
av nya robottyper och mycket snabba flygplan har vidare möjligheterna
att från luften anfalla ett mål utan att anfallsföretaget upptäckes i förväg
på ett avgörande sätt ökats. Man måste nu räkna med att förstörelsen vid
ett luftanfall kan bli av än större omfattning än man 1951 hade anledning
antaga och att möjligheterna till förvarning för det enskilda luftanfallet,
i vilket avseende man 1951 räknade med en tid av 3—5 minuter,
blir ytterligt osäkra.
Om ett nytt storkrig utbryter måste man räkna med såsom sannolikt,
att atomvapen kommer att användas. Detta ändrar, såsom departementschefen
i propositionen framhåller, självfallet icke den allmänna målsättningen
för vårt försvar. Den ovan antydda utvecklingen i fråga om främst
atomstridsmedlen föranleder emellertid en omprövning rörande omfattningen
och karaktären av civilförsvarets verksamhet i krig samt planläggningen
för densamma. För att civilbefolkningen i vårt land skall kunna
stå ut med påfrestningarna — och detta är en väsentlig förutsättning för
att vårt totalförsvar ej skall bryta samman — är det av avgörande betydelse,
att alla möjligheter tillvaratages att genom i förväg vidtagna
åtgärder minska skadeverkningarna. De förebyggande åtgärder som närmast
beröres i förevarande proposition, nämligen utrymningsplanläggningen
och byggandet av skyddsrum, träder härvid i förgrunden.
Vid avgörandet av vilka åtgärder som i nu förevarande läge bör vidtagas
är det givetvis av grundläggande betydelse, hur man bedömer frågan
om vilka vapen som kan väntas bli använda mot olika anfallsmål inom
landet. I denna fråga ställes i de likalydande motionerna I: 620 och II: 817
i motiveringen det förslaget, att riksdagen måtte ansluta sig till ett av
civilförsvarsutredningen gjort uttalande av innebörd, att man vid civilförsvarets
uppbyggande bör utgå från att en angripare icke använder starkare
vapen än vad som rimligen behövs för att nå en avsedd förstörelseverkan.
I viss motsättning till detta uttalande av civilförsvarsutredningen
ställer motionärerna ett uttalande av departementschefen, att man vid
planeringen, då det gäller mera utsatta orter, bör utgå från att även de
farligaste vapnen kan komma att sättas in och att man sålunda måste
räkna med anfall med vätebomber och andra atomvapen. Utskottet vill i
denna fråga för sin del anföra, att man bör räkna med att en fiende i
första hand använder det från hans utgångspunkt i varje situation lämpligaste
vapnet och att vid avgörandet av vad som är det lämpligaste vapnet
hänsyn kommer att tagas till en rad olika faktorer, däribland ekonomiska.
Vid planeringen för olika orter av de förebyggande civilförsvarsåtgärderna
synes man böra utgå från att anfall kommer att företagas med vad som
ter sig som sannolika anfallsvapen mot orten. Vare sig avsikten är att
åstadkomma viss materiell förstörelse eller att genom terror bryta vår
motståndsvilja kan härvid atombomber eller andra atomstridsmedel komma
till användning mot mål inom vårt land.
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
Mot bakgrunden av krigsteknikens utveckling är det enligt utskottets
mening nödvändigt att överväga möjligheterna att i en helt annan omfattning
än som varit aktuellt under andra världskriget bygga vårt civilförsvar
och vår ekonomiska försvarsberedskap på en utspridning av de mest begärliga
anfallsmålen. För en dylik decentralisering erbjuder vårt glest
bebyggda land goda möjligheter. På längre sikt möter här frågor om bl. a.
förläggning av nytillkommande industri och av befolkningscentra till mindre
tätorter eller landsbygd samt om inrättande av bergrum för särskilt krigsviktig
industri eller annan i krig synnerligen viktig verksamhet. Utskottet
vill i likhet med departementschefen understryka vikten av att försvarssynpunkterna
vid bedömningen av industriens lokaliserings- och investeringsfrågor
ges den betydelse som enligt det sagda bör tillmätas dem. Oavsett
hur nämnda, närmast till den ekonomiska försvarsberedskapen hörande
frågor kan komma att lösas, kvarstår att inom civilförsvaret under beaktande
av den ekonomiska försvarsberedskapens krav lösa frågan om
skyddet av dem som nu är sysselsatta i industrien eller i andra verksamhetsgrenar
eller som eljest arbetar eller bor i våra tätorter. Enligt utskottets
mening kommer härvidlag utrymningen att intaga en nyckelställning.
Vid bestämmandet av utrymningens storlek möter en svår avvägningsfråga
mellan å ena sidan behovet att upprätthålla för krigsmakten och
folkförsörjningen oundgängligen nödvändig industri och annan verksamhet
och å andra sidan nödvändigheten att skydda den däri sysselsatta befolkningen.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att denna
avvägning bör föranleda en längre gående utrymning än vad civilförsvarsutredningen
föreslagit. Hur långt man härvid skall gå i de särskilda utrymningsorterna
kan visserligen icke avgöras utan noggranna undersökningar
beträffande lokaliseringen av krigsviktig industri m. in. Men utskottet
förutsätter —■ och departementschefen har i propositionen givit uttryck för
samma tanke — att utrymningsplanläggningen i vissa orter, framför allt
i de större städerna, göres för en praktiskt taget fullständig utrjunning.
Härvid skulle endast personal för vissa civilförsvarsuppgifter, såsom brand-,
röjnings- och bevakningstjänst, samt för annan utomordentligt krigsviktig
verksamhet, som icke kan omflyttas till eller eljest upptagas å annan ort,
slutligt bli kvar i dessa orter.
Vid en så fullständig slutlig utrymning som utskottet uttalat sig för blir
det av synnerlig vikt att i ett läge med krigshot, men innan läget skärpts
så, att slutlig utrymning verkställts, till det yttersta utnyttja industriens
produktionskapacitet liksom att efter en slutlig urymning söka på allt
sätt skydda dem som dock måste lämnas kvar. Vad nu sagts måste komma
att få viss inverkan på såväl utrymningsplanläggningen som skyddsrumsbyggandet.
I fråga om utformningen av utrymningsplanläggningen ansluter sig utskottet
till vad departementschefen därom anfört i propositionen. För de
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
17
större städerna och vissa andra utsatta områden och orter hör således
upprättas planer för såväl en beredskapsutrymning som en nära nog fullständig
utrymning. För andra städer och områden bör planer upprättas
för en mindre långtgående utrymning. Planeringen för den nära nog fullständiga
utrymningen av främst vissa större städer bör avse dels snabbutrymning
i en följd i händelse av överraskande anfall och dels utrymning
i etapper, då viss beredskapstid står till förfogande. Den successiva utrymningen
inledes härvid med en beredskapsutrymning, omfattande i alla utrymningsorter
barn, sjuka och åldringar samt vårdare till dem och i vissa
av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande, vartill
kan väntas komma en viss ytterligare minskning av befolkningen på grund
av brist på arbetstillfällen. Som en andra etapp bör planeras en omflyttning
av den i innerområdena kvarvarande befolkningen till ytterområdena.
I ett mindre skärpt läge, då behovet av att utnyttja industrien till det
yttersta kan få väga tyngre än riskerna för luftanfall, kan de omflyttade
stanna kvar på sina arbetsplatser under arbetstiden och tillbringa vilooch
fritiden i det mindre riskabla ytterområdet. I ett mera skärpt läge åter
kan de nödgas stanna dygnet runt i ytterområdet. Den slutliga utrymningen
får sedan alltefter lägets krav ske på en gång eller i etapper med
uppdelning av dem som skall utrymmas i olika kategorier. En dylik uppdelning
kan därvid göras med hänsynstagande till bl. a. de behov som föreligger
att hålla viss verksamhet i gång liksom till de möjligheter till utrymning
som tillgången på transportmedel erbjuder.
Utskottet vill i förevarande sammanhang framhålla vikten av att ett
avgörande snabbt träffas i avseende å vilka tätorter eller områden som
bör innefattas i utrymningsplanläggningen samt att detaljplanläggningen
för de olika orterna och områdena snabbt kommer i gång. Utskottet instämmer
i departementschefens uttalande att planläggningen för samtidig
snabbutrymning torde böra ges hög prioritet.
De mångskiftande planläggningsarbetena såväl inom civilförsvarets område
som inom den ekonomiska försvarsberedskapen och övriga grenar
av totalförsvaret kräver en samordning. Utskottet vill understryka de i
propositionen gjorda uttalandena, att hithörande spörsmål skyndsamt bör
undersökas och övervägas, så att förslag till lösning eventuellt redan kommande
år kan föreläggas riksdagen, samt att de provisoriska åtgärder, som
är möjliga, redan nu bör vidtagas för att förbättra samordningen.
Byggande av skyddsrum
Departementschefen
Departementschefen anför bl. a.:
»De i marspromemorian och civilförsvarsutredningens betänkande framlagda
förslagen i fråga om det fortsatta skyddsrumsbyggandet sammanfaller
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sand. 2 avd. Nr 52.
18 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
i så måtto att enligt båda förslagen befolkningsskyddsrum skall anordnas
i de mest utsatta orterna, att befolkningen i de mindre utsatta tätorterna
i huvudsak beredes skydd genom normalskyddsrum samt att man
för landsbygdens del inskränker sig till att förorda enklare skyddsanordningar
mot radioaktiv strålning vid fj ärrbeläggning, exempelvis iordningställda
källare och dylikt. Civilförsvarsutredningen drar i sitt förslag dock
upp mera bestämda gränser. Sålunda skall enligt utredningen befolkningsskyddsrum
i princip byggas i städer med minst 50 000 invånare, d. v. s.
Stor-Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala,
Västerås, Borås, Linköping, Eskilstuna och Gävle, samt normalskyddsrum
inrättas i tätorter med minst 5 000 invånare.
De väsentligaste skiljaktigheterna i de båda förslagen hänför sig till den
betydelse som tillmätts de minskade möjligheterna till förvarning. I marspromemorian
utgår man från att förvarningsmöjligheterna är så osäkra att
den i förstagradsmålen efter krigsutrymning kvarvarande befolkningen
anses böra arbeta och bo i bergrum eller likvärdigt skydd. Enligt beräkningarna
i promemorian erfordras därför ca 200 000 liggplatser i sådana
skyddsrum, varav 50 000 i Stockholm. Däremot skulle behov av normalskyddsrum
i förstagradsmålen utöver dem som redan inrättats icke föreligga.
Skyldigheten att anordna normalskyddsrum i samband med nybebyggelse
skulle alltså kunna slopas, såvitt avser dessa orter. Civilförsvarsutredningen
bedömer också förvarningsmöjligheterna som osäkra men menar
att viss risk måste tagas och vill förlägga befolkningsskyddsrummen till de
delar av de inre utrymningsområdena i nämnda städer, där för totalförsvaret
viktig verksamhet är koncentrerad och så att skyddsrummen med kort
varsel kan uppnås från de olika anläggningarna. Utredningen räknar med
300 000 sittplatser i sådana skyddsrum, varav 100 000 platser i Stockholm.
Av vad jag tidigare anfört framgår, att sedan beredskapsutrymning genomförts,
de i de inre utrymningsområdena sysselsatta personerna enligt civilförsvarsutredningens
mening under fritid skall uppehålla sig i städernas
ytterområden. Skyldigheten att inrätta normalskyddsrum inom dessa områden
måste därför enligt utredningen bibehållas.
För såväl marspromemorians författare och civilförsvarsutredningen som
remissinstanserna har det stått klart, att svaret på frågan om våra möjligheter
att erhålla förvarning inför ett fientligt anfall är för skyddsrumsplaneringen
grundläggande. Vid denna bedömning måste man naturligtvis
skilja mellan våra möjligheter å ena sidan att få kännedom om
att risk föreligger för att vårt land kommer att utsättas för angreppshandlingar
och å andra sidan att bli förvarnade inför ett enskilt luftanfall. I
förstnämnda hänseende är det av den allra största betydelse för vårt civilförsvar
— liksom för försvaret i dess helhet — att vi genom att vaksamt
följa händelseutvecklingen på det utrikespolitiska planet bereder oss möjlighet
att bli varnade. Man torde också vid planeringen kunna utgå från
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956 19
att vi får sådan varning i så god tid alt vi hinner antingen genomföra
beredskapsutrymning eller — om läget anses påkalla detta — samtidig
snabbutrymning, därvid i vissa lägen ett tillfälligt utnyttjande av förefintliga
skyddsrum kan komma ifråga. Beträffande förvarning inför det enskilda
luftanfallet synes man däremot åtminstone i vissa lägen och för
vissa orter vara nödsakad att betrakta möjligheterna härtill såsom ytterligt
osäkra.
Såvitt avser utrymningsorterna, har flera remissinstanser, däribland
särskilt överståthållarämbetet, hävdat, att en väsentlig uppgift för
skyddsrummen — vid sidan av uppgiften att mera stadigvarande bereda
skydd vid luftanfall — är att tjäna som tillfälligt katastrof skydd i väntan
på utrymningstransporter m. m. Skyddsrummen skulle då uppsökas redan
innan larm på grund av luftanfall givits. För egen del finner jag denna
synpunkt beaktansvärd. Med den utrymningsplanläggning som tidigare
förordats erfordras, som jag ser saken, skyddsrum bl. a. i ytterområdena
av våra största städer. Vare sig omflyttning hunnit vidtagas eller ej anser
jag det nämligen ofrånkomligt, att så många som möjligt av de personer,
som när kriget bedömes omedelbart förestående och utrymning beordras
befinner sig i dessa städers innerområden och som icke avses skola under
krig vara verksamma där, planmässigt förflyttar sig eller överföres till
ytterområdena, därest utrymningen icke omedelbart kan fullföljas i ett
sammanhang. Skyddsbehovet i de centrala delarna av våra största städer
måste nämligen tillgodoses genom befolkningsskyddsrum, och det torde
icke vara möjligt att bygga sådana skyddsrum för annat än en begränsad
del av befolkningen.
Å andra sidan måste man från de förut angivna utgångspunkterna räkna
med att i varje fall en mindre del av befolkningen kan finnas kvar i innerområdet,
då anfallet kommer. Det gäller i bästa fall endast dem, som i krig
under alla förhållanden skall ha sin verksamhet där, men det kan också
gälla andra grupper som ofta i anslutning till en omflyttning fått stanna
kvar för att så länge som möjligt uppehålla viss viktig produktion eller
som eljest inte hunnit planenligt utrymmas eller bege sig till ytterområdena.
Även i innerområdena fordras sålunda skyddsrum. Där befolkningsskyddsrum
med hänsyn till anfallsriskerna och av skyddstekniska skäl måste
byggas, torde det emellertid vara realistiskt att räkna med att de inrättas
och dimensioneras i första hand endast för dem som även efter ett krigsutbrott
skall kvarstanna i nämnda områden. Och som jag förut anfört bör
utrymningsplanläggningen inriktas på att utrymningen i vissa orter i ett
skärpt läge skall drivas så långt det över huvud är möjligt utan att för
samhällslivet och krigföringen oundgänglig verksamhet lamslås. Dessa kvarvarande
måste beredas sådant utrymme i skyddsrummen, att de kan vistas
där längre tider. Skyddsrummen bör sålunda utformas som liggskyddsrum
med ca 1,5 in2 utrymme per skyddad person och icke som utredningen
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
tänkt sig endast 0,4 in2. Dessa skyddsrum kan alltså då liggplatser ej erfordras
bereda skydd för omkring fyra gånger så många personer. Ett
visst skydd kan således med denna ordning tillfälligt beredas även dem
som avses att evakueras men ej hunnit bort från staden.
I de särskilt utsatta orternas ytterområden erfordras skyddsplatser dels
för dem, som anses böra kvarstanna där för längre eller kortare tid med
hänsyn till produktionen, dels för dem som tillfälligt uppehåller sig där
i avbidan på utrymning. Då inom dessa områden normalskyddsrum enligt
gällande bestämmelser i fråga om bostadshus byggts för hela fredsbefolkningen
och i övrigt för dem som i krig skall uppehålla sig i byggnaden
torde skyddsbehovet, såvitt avser den nuvarande bebyggelsen, vara relativt
tillfredsställande tillgodosett, i varje fall om man förutsätter att beredskapsutrymning
skett. Även hädanefter bör skyddsrum byggas i anslutning
till nybebyggelse. Jag återkommer strax till frågan om hur dessa skyddsrum
bör vara beskaffade. — Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla
även sådana utrymningsorter som ej skall förses med befolkningsskyddsrum.
I fråga om skyddsrumsbyggandet i utrymningsorterna vill jag sålunda
sammanfattningsvis förorda, att skyddsrum även i fortsättningen inrättas
såväl i de centrala delarna av dessa orter som i ytterområdena. Med hänsyn
till den särskilda risken för anfall med atombomber mot vissa av dessa
orter och då bebyggelsen i de centrala delarna där ofta är av ålderdomlig
karaktär och de kraftigaste verkningarna av ett luftanfall, vare sig med
konventionella bomber eller med atomstridsmedel, får antagas i regel komma
att träffa dessa delar bör endast befolkningsskyddsrum inrättas i sådana
särskilt riskfyllda områden. I vilken omfattning dylika skyddsrum
skall byggas får bestämmas i huvudsak efter det antal personer, som under
krig kan beräknas komma att vara verksamma i de inre utrymningsområdena,
och med beaktande av att dessa människor måste kunna beredas liggplatser
i skyddsrummen. I den mån den krigsviktiga produktionen inrymmes
i bergrum eller annat jämförbart skydd samt liggplatser för dygnsvilan
kan anordnas i anslutning härtill kan behovet av ifrågavarande
skyddsrum minska. Här skall emellertid icke vidare behandlas frågan om
skyddade utrymmen för produktionen, vilken fråga måste lösas i samband
med andra spörsmål avseende den ekonomiska försvarsberedskapen. Jag
vill emellertid understryka värdet ur totalförsvarets synpunkt av att den
krigsviktiga produktion, som icke kan utspridas på landsorten, i större
utsträckning förlägges i berg. Här står man emellertid inför en ekonomisk
avvägningsfråga till vilken ställning måste tas vid den samordnande planläggning
som diskuterats i föregående avsnitt.
Vid bedömningen av spörsmålet var inom berörda områden befolkningsskyddsrummen
skall förläggas bör med den alternativa målsättning för
planläggningen jag tidigare förordat olika synpunkter få göra sig gällande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1956
21
Sålunda är det med tanke på ett läge då man kan påräkna någon förvarningstid
för att uppsöka skyddsrummen angeläget, att dessa förlägges till
platser, där för totalförsvaret viktig verksamhet är koncentrerad eller där
eljest under dagen ett större antal människor kan väntas uppehålla sig.
Varthän den krigstekniska utvecklingen leder, om till kortare eller möjligen
något längre förvarningstider än som nu i vissa fall kan påräknas,
torde icke kunna förutsägas. Skulle man emellertid behöva utgå från att
någon förvarning inför det enskilda luftanfallet inte kan ges, får verksamheten
i stället i den mån så är möjligt samt liggplatser för dygnsvila inrymmas
i de befolkningsskyddsrum som finns. De skyddsrum av denna typ
som redan nu inrättats eller håller på att inrättas torde då också kunna
fullt utnyttjas efter de nya riktlinjerna. I den mån nya sådana skyddsrum
skall byggas synes man böra eftersträva att i görligaste mån samtidigt tillgodose
de angivna olika synpunkterna.
Av vad jag nu anfört framgår, att enskilda skyddsrum enligt min mening
icke längre bör byggas i områden med befolkningsskyddsrum. Härav bör
följa att skyldigheten att erlägga fastighetsägarbidrag, vilken skyldighet
anknyter till plikten att inrätta enskilda skyddsrum, bortfaller. Jag återkommer
till frågan om de lagtekniska konsekvenserna härav.
Skyddsrummen i ytterområdena av orter med befolkningsskyddsrum i
de centrala delarna samt i övriga utrymningsorter torde med hänsyn till
våra resurser icke kunna utföras annat än som normalskyddsrum. Utifrån
de nya utgångspunkterna synes det bli nödvändigt att för vissa lägen räkna
med liggplats för de skyddssökande även i normalskyddsrummen. De av
civilförsvarsstyrelsen omnämnda undersökningarna rörande en modifierad
normalskyddsrumstyp, som utformas såsom »liggskyddsrum» och likväl
beräknas draga blott hälften så stor kostnad per skyddad person som nuvarande
skyddsrum, erbjuder därför särskilt intresse. Undersökningarna är
emellertid så nyligen slutförda att ställning till därpå grundade förslag icke
kan tagas i detta sammanhang. Jag vill understryka, att jag här icke heller
tagit slutlig ställning till frågan i vilka byggnader enskilda skyddsrum bör
inrättas eller till spörsmålet för vilka personer (freds- eller krigsbefolkning)
de bör dimensioneras. Tills vidare torde i enlighet med vad utredningen
förordat nuvarande regler böra gälla.
Slutligen må framhållas, att de skyddsrum, som sålunda skall finnas i
utrymningsorterna, enligt vad redan antytts kan tillfälligt utnyttjas på
annat sätt än som här primärt förutsatts. Skulle exempelvis larm mot luftanfall
till äventyrs hinna ges, bör givetvis även andra än de personer för
vilka befolkningsskyddsrummen inrättats beredas tillfälle att ta sin tillflykt
dit. Vid bedömandet av skyddsrummens värde bör också beaktas det
förhållandet att de genom sin blotta förekomst är ägnade att skapa viss tillförsikt
bos befolkningen inför ett krigshot och att därigenom stärka motståndsviljan.
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
I de för luftanfall mindre utsatta orterna, där i synnerhet
risken för atombomsanfall måste bedömas som liten, får skyddsbehovet
tillgodoses genom normalskyddsrum. Inom de områden som över huvud
taget icke kan betraktas som a n f a 11 s m å 1 torde erforderligt skydd
mot radioaktiv strålning kunna erhållas i källare o. dyl., som iordningställes
i ett beredskapsläge. Några meningsskiljaktigheter i de båda sistnämnda
hänseendena bar icke framkommit i förevarande ärende annat än i gränsdragningsfrågorna,
till vilka jag nu övergår.
Det kan enligt min mening icke komma i fråga att i detta sammanhang
närmare ange i vilka orter eller delar av orter skyddsrum av det ena eller
andra slaget bör anordnas. I grova drag synes dock de av civilförsvarsutredningen
angivna principerna kunna läggas till grund för denna bedömning.
I varje fall torde det vara möjligt att avsevärt höja den nuvarande minimigränsen
för invånarantalet i de orter, där skyldighet att inrätta enskilda
skyddsrum skall föreligga. Vid avgörandet av frågan måste emellertid hänsyn
tagas ej blott till invånarantalet utan också till andra omständigheter,
som kan göra orten till ett mer eller mindre lockande anfallsmål. Sådana
på en allmän riskbedömning grundade beslut torde böra meddelas centralt.
Jag skall härefter något beröra de konsekvenser i kostnadshänseende,
som de av mig förordade riktlinjerna för byggandet av
befolknirigsskyddsrum för med sig. I marspromemorian beräknas de totala
kostnaderna för befolkningsskyddsrum, avsedda att ge vilo- och rekreationsplatser
för sammanlagt 200 000 personer, till 2 600 kronor per person
eller tillhopa 520 miljoner kronor. Civilförsvarsutredningen uppskattar kostnaden
för de av utredningen föreslagna, för 260 000 personer avsedda
befolkningsskyddsrummen, sedan det kapitaliserade fredsanvändningsvärdet
frånräknats, till 180 miljoner kronor eller sålunda 700 kronor per skyddsplats.
Därvid räknar utredningen med att de skyddssökande endast skall
beredas sittplats. Som jag tidigare anfört bör befolkningsskyddsrummen
dimensioneras med utgångspunkt från det antal personer som kan antagas
komma att i krig vara verksamma i de inre utrymningsområdena. F. n.
torde det icke vara möjligt att med någon bestämdhet ange detta antal. De
i marspromemorian och av utredningen angivna siffrorna synes vara alltför
överslagsmässiga för att kunna utgöra någon säker grundval för bedömandet
av skyddsplatsbeliovet. Härför torde erfordras en ingående undersökning
av bl. a. vilken verksamhet som i krig måste uppehållas i berörda områden.
Vid planeringen av befolkningsskyddsrummen bör vidare beaktas, att de
skyddssökande enligt vad jag förut anfört måste kunna beredas liggplats i
skyddsrummen. Det blir därför nödvändigt, att beräkna betydligt större
utrymme per person än vad som legat till grund för utredningens uppskattning
av kostnaderna för sådana skyddsrum. Jag är emellertid icke beredd
att nu förorda något visst program för utbyggandet av dessa skyddsrum
men anser att ett sådant bör föreläggas riksdagen så snart erforderliga förberedelser
härför blivit färdiga.
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
23
De i det föregående uppdragna riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet
torde föranleda vissa ändringar i civilförsvarslagen. Visserligen
synes det senare bli nödvändigt med en genomgripande revision avlagen,
varför i avvaktan härpå inga andra ändringar bör göras än som kan
anses oundgängliga för att de nya principerna skall kunna tillgodoses.
Emellertid är det enligt min mening icke möjligt, att som utredningen föreslagit
inskränka sig till att förorda, att länsstyrelserna meddelar generella
dispenser från skyldigheten att inrätta normalskyddsrum eller att utge fastighetsägarbidrag
i områden där sådan skyldighet icke längre anses böra
föreligga.
Vad först beträffar befolkningsskyddsrummen stadgas f. n. i 22 § andra
stycket, att Konungen äger föreskriva att i vissa orter eller delar därav
skall anordnas skyddsrum, avsedda för hela civilbefolkningen inom särskilda
större upptagningsområden. Enligt vad jag tidigare anfört bör sådana
skyddsrum i fortsättningen huvudsakligen inrättas inom de inre utrymningsområdena,
d. v. s. de områden i de största städerna, som inför ett
krigshot först och främst bör utrymmas och där utrymningen bör drivas
längst. Skyddsrummen skulle då i första hand tillgodose skyddsbehovet
för dem som även i krig skall stanna kvar i dessa områden. I andra hand
skulle skyddsrummen kunna användas som tillfälligt skydd för ett större
antal personer i avvaktan på att utrymningsåtgärder hinner vidtagas. Med
denna inriktning bör man enligt min mening icke binda planeringen vid
att varje skyddsrum skall vara avsett för hela civilbefolkningen inom visst
upptagningsområde. Jag föreslår därför en ändring i 22 § andra stycket av
innehåll, att Konungen äger föreskriva att i ort, som avses i paragrafens
första stycke, eller viss del därav skall anordnas skyddsrum, avsedda för
civilbefolkningen inom ifrågavarande område.
Enskilda skyddsrum skall jämlikt 24 § inrättas inom område eller å
plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall vara organiserat.
Civilförsvarsstyrelsen har i anvisningar för upprättande av organisationsplan
föreskrivit bl. a., att särskilt civilförsvar skall organiseras
inom område med sammanhängande markerad tätbebyggelse, där folkmängden
uppgår till minst 500 och boendetätheten till minst 25 invånare
per hektar. I enlighet med vad jag tidigare förordat bör skyldigheten att
anordna enskilda normalskyddsrum icke bibehållas i de inre utrymningsområdena
och ej heller i de mindre tätorter, som icke kan anses utgöra
anfallsmål. Civilförsvarsutredningen avser att senare framlägga förslag rörande
det särskilda civilförsvaret. Det är därför för tidigt att nu taga ställning
till huruvida skyldigheten att organisera särskilt civilförsvar bör
upphöra i de områden, där enskilda skyddsrum icke vidare skall inrättas.
Det i fråga om skyldigheten att vidtaga nämnda civilförsvarsåtgärder föreliggande
sambandet måste därför brytas. Som jag tidigare sagt torde det
böra ankomma på central myndighet att göra den riskbedömning, som bör
ligga (ill grund för avgörandet inom vilka områden och på vilka platser
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
enskilda skyddsrum i fortsättningen skall inrättas. På anförda skäl förordar
jag, att 24 § 1 mom. ändras så att det överlämnas åt Konungen eller
efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma nyssnämnda
områden och platser. Bestämmandet av dessa områden och platser
bör ske utan onödig tidsutdräkt. Det stora flertalet fall synes kunna
avgöras efter schematiska linjer och således utan omgång. Jag föreslår
därför, att lagändringen får träda i kraft redan den 1 januari 1957. Då för
ett mindre antal orter en mera ingående prövning torde bli nödvändig förordar
jag emellertid att i en övergångsbestämmelse stadgas, att intill dess
Konungen eller civilförsvarsstyrelsen för område eller plats meddelat beslut
som avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om skyldigheten att inom området
eller å platsen inrätta enskilt skyddsrum tillämpas de vid lagändringens
ikraftträdande gällande bestämmelserna.
När jag här. intagit den ståndpunkten att normalskyddsrum icke längre
skall behöva inrättas i vissa orter där detta f. n. är påbjudet följer näppeligen
därav att skyddsrum som redan finns å sådana orter skall slopas.
Detta skulle förutsätta att skyddsrum i dessa orter anses helt sakna värde.
Så är emellertid ej förhållandet även om en bedömning av behovet å ena
sidan och kostnaden å den andra lett till att man ansett sig böra avstå
från nyuppförande. Enligt 59 § 1 mom. är det en förutsättning för skyldigheten
att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum att sådant enligt gällande
bestämmelser skall finnas för den anläggning eller byggnad, varom
fråga är. Därest inom visst område skyldigheten att förse anläggningar och
byggnader med enskilda skyddsrum upphör, bortfaller alltså även skyldigheten
att utrusta och underhålla där inom redan befintliga skyddsrum. Jag
vill därför i anslutning till ändringen i 24 § föreslå en övergångsbestämmelse
av innehåll, att den i civilförsvarslagen stadgade skyldigheten att
utrusta och underhålla enskilt skyddsrum skall avse jämväl skyddsrum,
som finnes inrättat inom område eller å plats, där skyldigheten att förse
anläggningar och byggnader med skyddsrum kommer att upphöra. Denna
regel bör emellertid icke göras generellt tillämplig i fråga om alla sådana
områden och platser. I de förut berörda inre utrymningsområdena t. ex.
torde skyddet i allmänhet icke alls böra bygga på normalskyddsrum. Det
torde därför få ankomma på Konungen eller efter Konungens bemyndigande
civilförsvarsstyrelsen att förordna i vilka områden sagda utrustnings-
och underhållsskyldighet skall fortbestå. Därvid bör också anges
vilka slag av skyddsrum som avses med sådant förordnande. De provisoriska
skyddsrum, som anordnades innan lagen den 1 mars 1940 om skyldighet
för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum
m. m. trädde i kraft, bör sålunda i regel icke omfattas därav.
Vissa övergångssvårigheter torde jämväl komma att ge sig tillkänna i vad
gäller skyldigheten att utge s. k. fastighetsägarbidrag. Härom stadgas i 59
b § jämfört med 59 § 2 inom., att om länsstyrelse med hänsyn till a t
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956 25
skyddsbehovet för viss anläggning eller byggnad enligt organisationsplanen
kan tillgodoses genom ett befolkningsskyddsrum befriat ägaren från skyldigheten
att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum för anläggningen
eller byggnaden, så inträder i stället en plikt för ägaren att till
kommunen utge bidrag för skyddsrumskostnad. Upphör skyldigheten att
förse anläggningar och byggnader med enskilt skyddsrum i område där befolkningsskyddsrum
anlagts, så bortfaller också grunden för nämnda bidragsplikt
även om anläggningen eller byggnaden är belägen inom skyddsrummets
upptagningsområde. Med hänsyn härtill torde frågan om bibehållande
av bidragsplikten över huvud taget böra upptagas till prövning. Detta
framstår så mycket mera motiverat som summan av hittills beslutade fastighetsägarbidrag
enligt vad som upplysts mig är mycket blygsam, huvudsakligen
beroende på att nybebyggelsen inom de områden dit befolkningsskyddsrummen
förlagts varit obetydlig. Tillräckligt underlag för en sådan
prövning föreligger emellertid icke nu, varför frågan måste underkastas
ytterligare behandling. I avvaktan på att denna fråga kan avgöras torde
länsstyrelserna med stöd av 59 b § andra stycket kunna medge befrielse
från bidragsplikten.»
Motioner
I motionerna 1: 620 och II: 817 hemställes,
»a) att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 185
måtte besluta,
1) att de i propositionen föreslagna befolkningsskyddsrummen skall utformas
såsom sittskyddsrum med ett utrymme av 0,4 m2 per skyddad person,
varigenom totalkostnaderna kan begränsas till 180 milj. kronor mot ca
700 milj. kronor enligt de av departementschefen förordade riktlinjerna;
samt
2) att inom område eller på plats, där skyldigheten att förse anläggningar
och byggnader med skyddsrum, även skyldigheten att utrusta och underhålla
enskilt skyddsrum måtte upphävas; och
b) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext.
»
Till grund för det under a) 1) i motionerna upptagna yrkandet anföres
i motionerna till en början ekonomiska skäl. Kostnaderna för anordnande
av befolkningsskyddsrummen såsom liggskyddsrum beräknas härvid i motionerna
komma att närma sig 700 miljoner kronor. Vidare anför motionärerna,
att en utbyggnad enligt de av departementschefen förordade riktlinjerna
vore orealistisk. Man borde nämligen utgå från att en utbyggnad
med hänsyn till det hårt pressade investeringsutrymmet skulle komma alt
ske i jämförelsevis långsam takt. En så kostnadskrävande uppläggning av
utbyggnaden, som departementschefen skisserat, skulle enligt motionärerna
kunna befaras leda till att vi ännu lång tid efter del programmets realise
-
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
rande påbörjats skulle komma att sakna allmänna folkskyddsrum på många
orter, där de med en mera måttfull och verklighetsbetonad planering annars
skulle ha kunnat komma till stånd. Därest riksdagen godtoge den av departementschefen
föreslagna dimensioneringen av befolkningsskyddsrummen,
kunde man allvarligt befara, att utbyggnaden komme att sträcka sig
över så lång tidsperiod, att åtgärderna saknade all betydelse för det aktuella
tidsskede, som nu kan överblickas. Det syntes motionärerna vara bättre att
begränsa målsättningen vid anordnandet av befolkningsskyddsrum så, att
de planlagda skyddsrummen kunde komma alt anordnas under en icke alltför
lång tidsperiod.
Yrkandet under a) 2) i förevarande motioner motiveras av motionärerna
bl. a. med att tillsynen av att skyldigheten iakttoges krävde inspektion av
tekniskt kunnig personal, vilket icke kunde ske utan kostnader för statsverket.
Motivet för ett bibehållande av underhållsskyldigheten syntes icke
vara av sådan beskaffenhet att man kunde förvänta, att allmänheten kunde
förstå och omfatta bestämmelsen, enär antalet skyddsrum på varje plats
vore så litet, att det måste anses sakna praktiskt värde ur totalförsvarssammanhang.
Motionärerna hänvisar vidare till ett uttalande i propositionen,
att erforderligt skydd mot radioaktiv strålning kunde erhållas i källare
o. d. som iordningställdes i ett beredskapsläge, och anför, att de hittills anordnade
skyddsrummen — även om ett vidmakthållande av desamma icke
bleve en laga skyldighet — knappast kunde befaras bli försatta i ett sådant
skick, att skyddsvärdet i dem bleve sämre än i källare o. d. I
I motionen II: 816 behandlas vissa frågor angående var skyldighet att inrätta
enskilda skyddsrum i fortsättningen skall föreligga och hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte fästa uppmärksamheten på
att i motionen anförda synpunkter beaktas vid utformningen av bestämmelserna
för skyldigheten att i fortsättningen anordna enskilda skyddsrum.
Motionärerna uttalar i fråga om gränsdragningen inom vissa utrymningsorter
mellan områden, där sådan skyldighet som nu är i fråga skall föreligga
och områden där skyldigheten icke skall föreligga, att vissa av departementet
givna direktiv till civilförsvarsstyrelsen om principerna för denna
gränsdragning gåve det bestämda intrycket att man syftade till att låta gränsen
innesluta även områden med modernare bebyggelse. Motionärerna funne
det angeläget att man vid gränsdragningen iakttoge sådan försiktighet att
man inte avsade sig det skydd, som normalskyddsrum kunde erbjuda inom
härför ändamålsenlig bebyggelse. Härför talade också det förhållandet att
en utbyggnad av befolkningsskyddsrum icke torde komma att kunna förverkligas
inom den närmaste framtiden.
Beträffande gränsdragningen mellan sådana mindre tätorter där skyldighet
att inrätta enskilda skyddsrum skall föreligga och sådana där dylik
skyldighet ej skall föreligga uttalar motionärerna, att de funne det betänk
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
ligt att höja gränsen så avsevärt som i propositionen avses. Särskilt två
faktorer talade enligt motionärerna för att skydd i åtminstone samma utsträckning
som hittills borde anordnas, nämligen dels risken för radioaktiv
beläggning av stora delar av landet och dels att vid genomförande av den i
propositionen föreslagna utrymningsplanläggningen ökade utrymmen måste
tagas i anspråk ej minst i de orter, vari berörda skyldighet skulle upphöra.
Som en följd av sistnämnda förhållande borde, anför motionärerna, slcyddsmöjligheterna
snarare ökas i dessa orter än minskas. De besparingar som
stode att vinna vid bifall till propositionens förslag — enligt motionärernas
beräkningar, därest av civilförsvarsstyrelsen föreslagen modifiering av normalskyddsrummets
utformning genomfördes, cirka en miljon kronor per
år — framstode, anföres vidare i motionerna, såsom blygsamma i förhållande
till det relativt stora skydd som man avstode ifrån.
Lagrådet
Lagrådet har beträffande visst stadgande i övergångsbestämmelserna
yttrat:
»Enligt vad lagrådet inhämtat är det meningen, att stadgandet i andra
stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna skall kunna vinna tilllämpning
även i de fall att, sedan genom beslut enligt 24 § 1 mom. för visst
område eller viss plats bestämts skyldighet att inrätta enskilt skyddsrum,
skyldigheten genom nytt beslut bringas att upphöra. Med hänsyn till stadgandets
plats bland övergångsbestämmelserna kan dess avfattning knappast
anses otvetydigt ge vid handen att det skall äga tillämplighet jämväl i dessa
fall, något som ej heller framgår av motiveringen. Det synes därför kunna
ifrågasättas, huruvida icke förevarande bestämmelse borde utbytas mot en
allmän föreskrift i 59 §. Då det huvudsakligen är övergångsfallen, som
kunna antagas få praktisk betydelse, synes det dock försvarligt att upptaga
stadgandet bland övergångsbestämmelserna.»
I övrigt har lagrådet lämnat förslaget utan erinran.
I anledning av vad lagrådet sålunda i fråga om stadgandet i andra punkten
i övergångsbestämmelserna yttrat, anför departementschefen:
»Avsikten är, att berörda stadgande skall erhålla den vidsträcktare tilllämplighet
lagrådet angivit. Anledningen till att det likväl upptagits bland
övergångsbestämmelserna är att jag, som jag framhöll i samband med remissen
till lagrådet, i avvaktan på en förestående genomgripande revision av
civilförsvarslagen icke ville föreslå andra ändringar däri än som kan anses
oundgängliga för att de nya principerna skall kunna tillgodoses. Lagrådets
uttalande synes mig icke böra föranleda någon ändring i lagförslaget.»
Utskottet
Avgörandet av var och i vilken utsträckning skyddsrum i fortsättningen
bör byggas måste träffas under hänsynstagande till, förutom mot vilka orter
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
luftanfall kan väntas, bl. a. utrymningsplanläggningen för dessa orter. Utskottet
har ovan i detta utlåtande uttalat, att man i vissa orter, framför allt
de större städerna, bör planera för en praktiskt taget fullständig utrymning.
Även för det fall att en sådan utrymning skett måste man emellertid
räkna med att en mindre del av befolkningen finnes kvar i städernas innerområden.
Skyddsrum erfordras därför även i fortsättningen i dessa områden.
Skyddsbehovet kan här icke tillgodoses annat än genom bergrum eller
likvärdigt skydd. Skyddsrum torde, såsom departementschefen anfört, här
böra inrättas och dimensioneras i första hand endast för dem som även efter
ett krigsutbrott skall kvarstanna i området.
I den mån den verksamhet, i vilken de i innerområdet kvarvarande arbetar,
icke redan i fred är inrymd i bergrum, måste man i huvudsak räkna med
att de skall arbeta ovan jord på sina vanliga arbetsplatser. Man kan nämligen
knappast räkna med att annat arbete än sambands- och ledande verksamhet
av olika slag kan i nämnvärd utsträckning överflyttas till bergrum eller likvärdigt
skydd. Den risk de kvarvarande måste taga under arbetstid kommer
att innebära stora påfrestningar. I ett så skärpt läge som det, då slutlig utlämning
ägt rum, är det enligt utskottets mening icke rimligt, att de kvarvarande
skulle nödgas taga stora risker icke blott under arbetstid utan
också under resor till ytterområdena och vilotid därstädes, särskilt som de
i ytterområdena icke rimligen kan beredas skydd i fullträffsäkra skyddsrum.
De måste därför enligt utskottets mening även under vila beredas
skydd i innerområdets befolkningsskyddsrum. Den tid, som kan komma att
gå efter den slutliga utrymningen men innan ett anfall sättes in och under
vilken skydd under vila alltså måste beredas i innerområdet, kan bli avsevärd
och kan komma att vara till krigets slut. Befolkningsskyddsrummen i
innerområdet måste därför enligt utskottets mening dimensioneras och inrättas
för liggplatser. Utskottet delar alltså i denna fråga departementschefens
mening och kan icke tillstyrka förslaget i motionerna I: 620 och
II: 817, att dessa skyddsrum skulle utformas såsom sittskyddsrum.
I berörda fråga om dimensionering av befolkningsskyddsrummen för liggplatser
vill utskottet fästa uppmärksamheten på följande omständigheter
avseende dels utnyttjandet av dessa skyddsrum och dels kostnaderna för
desamma. Såsom utskottet ovan i fråga om utrymningsplanläggningen för
vissa större städer uttalat, bör såsom ett led i den successiva utrymningen
verkställas en omflyttning under icke arbetstid av den efter en beredskapsutrymning
kvarvarande, förvärvsarbetande befolkningen till ytterområdena.
Under arbetstid kommer i ett sådant läge att i innerområdet vistas
betydligt flera än de som måste stanna kvar där efter det den slutliga utrymningen
genomförts. Med den planering av befolkningsskyddsrummen,
som utskottet ovan förordat, kan under ifrågavarande mellantid befolkningsskyddsrummen
erbjuda sittplatser i skydd för en stor del av dem som uppehåller
sig i nämnda område. — Kostnadsberäkningen i nämnda motioner
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
för befolkningsskyddsrum med liggplatser — upp emot 700 miljoner kronor
— har baserats på det antal skyddade personer som civilförsvarsutredningen
angivit. Utskottet har emellertid i likhet med departementschefen räknat
med en långt fullständigare utrymning än utredningen gjort. Därest de av
utskottet angivna riktlinjerna följes, kommer därför kostnaderna att bli
väsentligt lägre än vad motionärerna räknat med.
För den tid, innan slutlig utrymning skett, som industrien i de särskilt
utsatta orterna kan hållas i gång i större utsträckning genom att den till
ytterområdena omflyttade befolkningen arbetar i inneroinrådena, erfordras,
liksom även för den händelse överraskande anfall kommer innan ens beredskapsutrymning
kunnat vidtagas, skyddsplatser i dessa ytterområden.
Även i fortsättningen bör alltså, såsom departementschefen uttalat, skyddsrum
byggas i anslutning till nybebyggelse i dessa ytterområden. Skyddet får
här, såsom utskottet ovan antytt, beredas genom normalskyddsrum. I de
inre områdena, som avses skola totalutrymmas redan i samband med en
beredskapsutrymning, bör i fortsättningen normalskyddsrum icke byggas.
I motionen II: 816 beröres gränsdragningen mellan det inre och yttre området
och alltså gränsen för skyldigheten i dessa orter att bygga normalskyddsrum.
Motionärerna finner det angeläget, att man inte frånsäger sig
det skydd, som normalskyddsrum kan erbjuda inom härför ändamålsenlig
bebyggelse, även om denna skulle ligga i det inre området. Enligt utskottets
mening bör såsom en allmän regel för gränsdragningen gälla, att gränsen bör
anpassas efter arten av befintlig och planerad bebyggelse, terrängförhållanden,
sannolika anfallsmål in. m. I den äldre slutna kvartersbebyggelsen, där
redan anfall med konventionella bomber kan framkalla svårartade katastrofbränder,
som förhindrar räddning av de i skyddsrummen innestängda, bör
normalskyddsrum icke byggas ens om viss nybebyggelse äger rum. I större
områden med genomgående modernare bebyggelse synes däremot normalskyddsruin
böra byggas, även om bebyggelsen ej ligger så långt från stadens
centrum eller annat särskilt anfallsmål i staden, att skyddsrummen
ger fullständigt skydd vid anfall med det kraftigaste av för orten tänkbara
vapen. För t. ex. Stor-Stockholms del synes böra gälla, att väsentliga delar
av den väntade nybebyggelsen skall komma att omfattas av skyldigheten att
bygga normalskyddsrum.
I nu icke berörda, mindre orter, som dock kan betraktas som anfallsmål,
bör skyldigheten att bygga skyddsrum bibehållas. På den egentliga landsbygden
och i orter, som ej kan betraktas som anfallsmål, bör däremot sådan
skyldighet icke föreligga. Hiltills har i förevarande avseende dragits en gräns
vid orter med 500 invånare och viss angiven befolkningstäthet. Civilförsvarsutredningen
har föreslagit en höjning av gränsen till orter med 5 000 invånare.
Departementschefen uttalar, att det enligt hans mening icke kan komma
i fråga att i nu förevarande sammanhang närmare ange, i vilka orter
skyddsrum bör anordnas, men framhåller atl de av civilförsvarsutredningen
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
angivna principerna i grova drag syntes kunna läggas till grund för bedömningen.
I motionen II: 816 riktas invändningar mot en så avsevärd höjning
av gränsen som från orter med 500 till orter med 5 000 invånare.
Enligt utskottets mening måste man vid avgörandet av denna fråga taga
hänsyn icke blott till invånarantalet utan också till andra omständigheter
som är av betydelse för bedömandet av hur lockande orten kan vara som
anfallsmål. Det torde emellertid vara möjligt att i allmänhet avsevärt höja
den nuvarande minimigränsen för invånarantalet i orter med skyldighet
att bygga skyddsrum. Sådan skyldighet torde dock alltjämt böra föreskrivas,
om i en mindre ort, där skyddsrum, om hänsyn tagits allenast till invånarantalet,
icke behövt inrättas, finnes en krigsviktig industri eller annan
verksamhet, som är viktig för landets motståndskraft. Även för enstaka
anläggningar på landsbygden bör, därest särskild risk för anfall föreligger,
kunna föreskrivas skyldighet att inrätta skyddsrum. Mindre tätorter och
även orter utan egentlig tätbebyggelse, vilka ligger nära våra största städer,
torde vidare böra betraktas som en enhet med storstaden samt förses med
skyddsrum.
En betydelsefull — i nyssnämnda motion också berörd -— fråga i detta
sammanhang är, vilken inverkan som skall tillmätas det förhållandet, att
en mindre ort, där byggnadsskyldighet eljest ej skolat föreligga, kan väntas
få sitt invånarantal väsentligt höjt genom inkvartering där av befolkning
från ort som utrymts. Det synes här icke böra komma i fråga att genom
föreskrifter om skyldighet att bygga skyddsrum låta den bofasta befolkningen
i dessa mindre orter svara för det skydd som bör tillkomma de inkvarterade.
Därest befolkningsanhopningen gör orten till ett sannolikt anfallsmål,
måste emellertid skyddsrumsfrågan lösas, och utskottet förutsätter
att departementschefen har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Åliggandet att bygga enskilda skyddsrum har hittills varit anknutet till
skyldigheten att enligt organisationsplanen organisera särskilt civilförsvar.
Departementschefen uttalar, att det ännu vore för iidigt att avgöra, huruvida
skyldigheten att organisera särskilt civilförsvar bör upphöra i områden, där
enskilda skyddsrum icke längre skall byggas, och att det hittillsvarande
sambandet mellan ifrågavarande civilförsvarsåtgärder därför måste brytas.
Beslut angående i vilka orter och områden skyddsrum i fortsättningen skall
anordnas bör enligt departementschefen fattas centralt. I propositionen föreslås
därför, att det överlämnas åt Konungen eller efter Konungens bemyndigande
åt civilförsvarsstyrelsen att bestämma ifrågavarande orter och områden.
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot den sålunda föreslagna
ordningen.
Slutligen föreslås i propositionen att skyldighet skall föreligga att vidmakthålla
redan inrättade enskilda skyddsrum i orter, där skyldigheten att
inrätta dylika i samband med nybebyggelse upphör. Dock skall undantag
kunna göras genom beslut av Konungen eller efter Konungens bemyndi
-
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
gande civilförsvarsstyrelsen. I motionerna I: 620 och II: 817 föreslås att dylik
skyldighet icke skall föreligga. Enligt utskottets mening väger fördelarna
av att redan befintliga skyddsrum bibehålies tyngre än nackdelarna, och utskottet
biträder Kungl. Maj :ts förslag.
I övrigt föranleder propositionen ej något utskottets yttrande.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,
nr 185, och med avslag å motionerna I: 620 och II: 817, såvitt
gäller skyldighet att utrusta och underhålla enskilt
skyddsrum, måtte för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen den
15 juli 1944 (nr 536);
B. att motionerna I: 620 och II: 817, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan i detta utlåtande
anfört och under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionen II: 816, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan i detta utlåtande anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 november 1956
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson*, fru
Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz, Grönkvist och fru Hamrin-Thorell;
från
andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg, fru Sjöstrand,
fröken Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm,
fröken Wetterström och herr Larsson i Hedenäset.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr IIuss, fru Hamrin-Thorell, herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg och
fru Sjöstrand, vilka ansett, att av utskottets yttrande s. 27 o. f. de tre första
styckena bort ersättas med text av följande lydelse.
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
Avgörandet av var och i vilken utsträckning skyddsrum i fortsättningen
bör byggas måste träffas under hänsynstagande till, förutom mot vilka
orter luftanfall kan väntas, bl. a. utrymningsplanläggningen för dessa orter.
Utskottet har ovan i detta utlåtande uttalat, att man i vissa orter, framför allt
de större städerna, bör planera för en praktiskt taget fullständig utrymning.
Å andra sidan har utskottet biträtt uppfattningen, att innan en slutlig
utrymning skett, skall industriens produktionskapacitet utnyttjas till det
yttersta, vilket bl. a. innebär att till de större städernas ytterområden omflyttad
arbetskraft fortsätter med sin verksamhet i innerstaden under arbetstiden
men tillbringar vilo- och fritid i ytterområdet. Denna verksamhet
bör givetvis pågå så länge möjlighet härtill ges. Skyddsrum erfordras därför
även i fortsättningen i stadens innerområden. Skyddsbehovet kan här icke
tillgodoses annat än genom befolkningsskyddsrum. Vid planläggningen av
dessa måste hänsyn tagas ej minst till det nyssnämnda förhållandet, att
arbete kan få lov att pågå i det inre utrymningsområdet under lång tid sedan
befolkningsomflyttning skett men innan slutlig utrymning ägt rum.
I den mån den verksamhet, i vilken de i innerområdet kvarvarande arbetar,
icke redan i fred är inrymd i bergrum, måste man i huvudsak räkna med att
de skall arbeta ovan jord på sina vanliga arbetsplatser. Man kan nämligen
knappast räkna med att annat arbete än sambands- och ledande verksamhet
av olika slag kan överflyttas till bergrum eller likvärdigt skydd. Så länge
möjlighet föreligger för de inom innerområdet arbetande att tillbringa fritiden
i ytterområdet, erbjuder detta i allmänhet ett bättre skydd och bättre
möjligheter till rekreation än vistelse i bergrum i innerområdet. Resan mellan
ytter- och innerområdet medför däremot vissa risker, vilka dock i förhållande
till den tid arbetet måste pågå får betraktas som relativt ringa. Den
största risken tas givetvis under arbetet i innerområdet. Vill man icke riskera
att verksamheten här av säkerhetsskäl skall få lov att avbrytas på ett
onödigt tidigt stadium, är det ofrånkomligt, att de arbetande beredes skydd
i bergrum, om ett bombanfall oförmodat skulle ske. Vistelsen i skyddsrummet
beräknas i vissa svårare fall kunna uppgå till några dagar, men
torde ofta kunna bli av kortare varaktighet. För ett sådant tillfälligt skydd,
vars syfte är att rädda livet, är icke liggplatser nödvändiga.
Civilförsvarsutredningen har med den utgångspunkt som ovan nämnts
beräknat antalet behövliga skyddsrumsplatser av här ifrågavarande art till
cirka 300 000. Kostnaderna beräknas till 180 milj. kronor. Departementschefen
har i propositionen utgått ifrån en annan utgångspunkt, enligt vilken
beräkningen av skyddsbehovet skall grundas på antalet i innerområdet
kvarvarande efter ett krigsutbrott och sedan praktiskt taget totalutrymning
skett. Han förutsätter därvid, att antalet skyddsrumsplatser icke behöver
vara så stort som utredningen ifrågasatt. Däremot anser han det nödvändigt,
att dimensionera och utrusta skyddsrummet för liggplatser.
Då ungefär fyra skvddsplatser för sittande beräknas motsvara en skydds -
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1956
plats för liggande, skulle detta betyda, att om 75 000 liggskyddsplatser inrättades,
komme detta att motsvara samma antal sittskyddsplatser som utredningen
beräknat vara erforderligt. I sådant fall vore såväl utredningens som
departementschefens önskemål uppfyllda, samtidigt som kostnaderna i båda
fallen torde bli av ungefär samma storleksordning.
Mot den av departementschefen förordade förutsättningen talar emellertid
bl. a., att en smidig fördelning av skyddsrummen inom olika områden
av en stad torde bli svårare att genomföra, om de dimensioneras som liggskyddsrum
än som sittskyddsrum. Någon ingående beräkning har icke
heller uppvisats beträffande det antal skyddsrumsplatser som kan erfordras
ur departementschefens utgångspunkt. Det förefaller sannolikt, att avsevärt
fler skyddsrumsplatser erfordras än 1U av det antal som utredningen
räknat med. Om så blir fallet, kommer investeringsbehovet att stiga högst
avsevärt. Med de begränsade möjligheter som inom överskådlig tid föreligger
att utan ekonomiska störningar snabbt investera stora belopp på här ifrågavarande
område, kan man därför antaga att en dimensionering av befolkningsskyddsrummen
som liggskyddsrum kommer att försena skyddsrumsutbyggandet,
så att vissa orter ännu efter många år icke kunnat få planlagda
befolkningsskyddsrum byggda på grund av bristande investeringsanslag.
Utskottet finner, att inga tvingande skäl anförts för att dimensionera och
utrusta skyddsrummen för liggplatser. En sådan planläggning av befolkningsskyddsrummen
att de i första hand beräknas vara sittskyddsrum ger
tvärtom ett fastare underlag för bedömning av möjligheten att snabbt realisera
planerna och av vilka investeringsbehov som därvid uppkommer. Även
vissa andra skäl talar för att skyddsrummen i första hand bör planeras som
sittskyddsrum. 3
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 saml. 2 avd. Nr 52.